Med anledning av motioner om naturvårdslagen m. m. (Betänkande 1977/78:JoU4 Jordbruksutskottet)

JoU 1977/78:4

Jordbruksutskottets betänkande
1977/78:4

med anledning av motioner om naturvårdslagen m. m.

Motionerna

I motionen 1976/77:1213 av Lars Ahlmark m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om vidgat uppdrag för naturvårdskommittén
att framlägga förslag om formerna i finansiellt och personellt avseende
för det fortsatta arbetet med säkerställandet av naturvårdsobjekt.

I motionen 1976/77:1214 av Karin Ahrland (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära en översyn av lagstiftningen om skyltar
m. m.

1 motionen 1976/77:1217 av Fritz Börjesson (c) hemställs att riksdagen i
skrivelse till regeringen begären översyn av de regler som gäller för avstående
av mark för bl. a. naturreservat i det i motionen berörda avseendet.

I motionen 1976/77:1222 av Filip Johansson och Märta Fredrikson (båda c)
hemställs att riksdagen uttalar i enlighet med vad som anförts i motionen
beträffande behovet av förenklad beslutsprocess (mindre byråkrati) i frågor
som gäller fördelningen av

a. anslag till åtgärder för landskapsvård i odlingsbygd,

b. beredskapsmedel för natur- och landskapsvård m. m.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Ersättningsregler m. m.

Enligt motionen 1213 är möjligheterna att säkerställa natur- och landskapsvärden
för framtiden otillfredsställande, bl. a. med hänsyn till gällande
bestämmelser om ersättning för ingrepp med stöd av naturvårdslagstiftningen.
Motionärerna anför att avgörandena i bevarandefrågor måste starkt
koncentreras till den närmaste framtiden. För att inte ekonomiska skäl skall
hindra en hög ambitionsnivå i naturvårdsplaneringen är det därför viktigt att
kostnaderna för denna sprids ut över en mycket lång tid och att årlig
(periodisk) ersättning i större utsträckning än hittills kommer i fråga i stället
för engångsersättning. När det gäller inlösen av mark måste emellertid enligt
motionärerna markägaren alltjämt ersättas med ett engångsbelopp. Dessa
samhällskostnader bör dock lånefinansieras. En förstärkning av de personella
resurserna för naturvårdsplaneringen är också nödvändig. Motionärerna
föreslår att naturvårdskommittén får vidgat uppdrag att framlägga förslag i
angivna hänseende.

Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade
till ersättning av kronan för intrång i den utsträckning som anges i 26 och

1 Riksdagen 1977/78. 16 sami. Nr 4

JoU 1977/78:4

30 §§ naturvårdslagen (1964:822). Reglerna innebär bl. a. att ersättning utgår i
den mån föreskrifter i samband med naturreservatsbildning medför att
pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk.
Intrånget kan t. ex. bestå i att markägarens rätt att förfoga över fastigheten
inskränks eller att han förpliktas tåla åtgärder som tillgodoser ändamålet med
naturreservatet. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av
fastigheten kan ägaren fordra att den inlöses (27 §).

När fråga uppkommit om bildande av naturreservat m. m. får länsstyrelsen
för viss tid meddela inskränkande föreskrifter beträffande det berörda
området. Sådana interimistiska föreskrifter grundar i viss utsträckning rätt till
ersättning enligt 26 §.

Möjlighet till ersättning finns också för den som åläggs att anordna grind
eller annan genomgång i stängsel eller övergång över dike i syfte att
underlätta allmänhetens tillträde till område som är av betydelse för
friluftslivet (30 §).

Huvudprincipen i ersättningssystemet är att ersättning skall utgå med ett
engångsbelopp (jfr prop. 1964:148 s. 124). För intrång i samband med
interimistiskt förordnande skall dock alltid ersättning utgå med visst årligt
belopp. Om särskilda skäl föreligger kan ersättning också i andra fall - på
begäran antingen av kronan eller av fastighetsägare eller annan sakägare -fastställas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för kronan och den
ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Denna möjlighet föreligger dock inte när fastighet inlöses (31 §).

Frågor rörande behovet av personal för naturvårdsplaneringen samt av
medel för säkerställande av naturvårdsobjekt har hittills prövats i samband
med den årliga budgetbehandlingen efter förslag från bl. a. naturvårdsverket.

1975 års decentraliseringsutredning har i maj 1977 avgett ett delbetänkande
angående decentralisering av beslut inom naturvården (Ds Kn 1977:4).
Betänkandet, som f. n. remissbehandlas i jordbruksdepartementet, innehåller
förslag och överväganden rörande en intensifierad naturvårdsplanering,
nya budgeteringsprinciper och behovet av ökade personella resurser
m. m. för den åsyftade verksamheten.

Skyltning

I motionen 1214 anförs att bl. a. naturvårdslagstiftningen i många fall
inneburit hinder för näringsidkare på landsbygden att uppsätta skylt eller
visningstavla för att visa kunder vägen till försäljningsstället. Eftersom
skiftande lagar skall tillämpas blir ärendena ofta mer komplicerade än de
rimligen borde vara. Dessutom blir beslutet i 99 fall av 100 negativt för
sökanden. Enligt motionären är det motiverat med en översyn av reglerna för
skyltning m. m. En översyn bör bl. a. utgå från att en mindre visningstavla
inte alltid behöver anses trafikfarlig eller störande för landskapsbilden.

JoU 1977/78:4

I 22 § naturvårdslagen stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får
finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller annan
statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer. Undantag
görs för anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet liksom för anslagstavla för meddelanden
rörande kommunala angelägenheter m. m. Emellertid får vederbörande
myndighet ingripa mot anordning som uppsatts utan tillstånd och som
befinnes vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden.

Uppsättandet av skyltar m. m. är en fråga som också rör trafiksäkerheten
och förhållandena kring vägarna över huvud taget. Enligt 46 § väglagen
(1971:948) får här åsyftade anordningar inte utan länsstyrelsens tillstånd
finnas anbringade utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter
från vägområdet. Undantag görs bl. a. för anordning som är anbringad på
byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet. Paragrafens konstruktion innebär att den är
tillämplig beträffande såväl varaktigt anbringade som mera tillfälligt uppsatta
anordningar. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan är 46 §
tillämplig endast på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.

Av det sagda följer att ärenden angående uppsättande av skyltar m. m. i
allmänhet prövas enligt såväl naturvårdslagstiftningen som väglagstiftningen.
I den mån byggnadslov erfordras för skyltanordning tillämpas 52 §
byggnadsstadgan (1959:612) i stället för naturvårdslagen 22 §. I förstnämnda
paragraf uppställs - i huvudsaklig överensstämmelse med de grundläggande
bestämmelserna i väglagen och naturvårdslagen - vissa krav på anordningens
konstruktion och utseende med hänsyn till stads- och landskapsbilden,
trafiksäkerheten m. m.

Riksdagen har tidigare varit av den uppfattningen att antalet skyltar längs
vägarna så långt möjligt bör begränsas. Med anledning av två vid 1975 års
riksmöte väckta motioner om lanthandelsskyltar uttalade trafikutskottet
bl. a. följande (TU 1975:1):

Utskottet har tidigare givit uttryck för den uppfattningen att antalet skyltar
längs vägarna i möjligaste mån bör begränsas. De undersökningar som på
detta område genomförts torde också klart utvisa att observansen av
vägmärken minskar med ökat antal skyltar. Detta kan i sin tur leda till ökade
olycksrisker och därmed menligt inverka på trafiksäkerheten i stort utmed
vägarna. Detta gäller framför allt en utökning av antalet skyltar och märken
längs motorvägar och andra trafikleder med snabb och tät trafik. På övriga
vägar och framför allt de egentliga landsbygdsvägarna, där olycksriskerna kan
bedömas som mindre, synes en något generösare bedömning kunna göras.
Utskottet anser därför att det i dessa fall bör ankomma på vederbörande
myndigheter- främst då vägverket - att i varje särskilt fall och med beaktande
av det anförda pröva framställningar om vägvisning eller information av
annat slag om lanthandels belägenhet.

Vad utskottet härom anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

1* Riksdagen 1977178. 16 sand. Nr 4

JoU 1977/78:4

Hithörande frågor har aktualiserats också inom en år 1974 tillkallad
referensgrupp för glesbygdsfrågor, som bl. a. behandlat stödet till kommersiell
service i glesbygd. I en av regeringen nyligen framlagd proposition (prop.
1977/78:8) om åtgärder på distributionsområdet behandlas frågan om
hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel. Föredragande departementschefen
anför därvid bl. a.:

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis ta upp en fråga som har
uppmärksammats på flera håll under senare år, bl. a. i riksdagen, nämligen
frågan om hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel.

Riksdagen uttalade år 1975 (TU 1975:1, rskr 1975:76) med anledning av två
motioner i ämnet att det bör ankomma på vederbörande myndigheter -främst då vägverket - att i varje särskilt fall och med beaktande av vad
trafikutskottet hade anfört pröva framställningar om vägvisning eller information
av annat slag om lanthandels belägenhet. Trafikutskottet hade i
sammanhanget principiellt uttalat att antalet skyltar längs vägarna bör
begränsas, framför allt längs motorvägar och andra trafikleder med snabb och
tät trafik. En generösare bedömning förutsattes kunna göras beträffande
övriga vägar och framför allt de egentliga landsbygdsvägarna.

Regeringen beslutade den 20 maj 1976 att trafikutskottets utlåtande skulle
överlämnas till statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk såvitt det
avsåg lanthandelsskyltar.

Från bl. a. livsmedelshandlarehåll har därefter i olika sammanhang
förnyade krav rörande lanthandelsskyltar förts fram.

För egen del anser jag att det många gånger vore av värde för lanthandeln
och därmed för konsumenterna om hänvisningsskyltar kunde medges i
större utsträckning än vad som f. n. synes vara fallet. Härigenom kan turister
och andra förbipasserande bli uppmärksammade på lanthandeln, vilken på så
vis kan fö ökat kundunderlag och därmed förbättrade förutsättningar att leva
vidare. Vad riksdagen uttalade år 1975 bör fortfarande utgöra riktmärke för
var sådana skyltar bör kunna sättas upp. Jag vill härvid särskilt understryka
uttalandet att en generösare bedömning skall kunna göras beträffande
landsbygdsvägar och övriga vägar med mindre snabb och tät trafik. Efter
samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag dock framhålla
att det torde vara värdefullt om närmare riktlinjer kunde tillskapas för
dessa hänvisningsskyltar. Chefen för kommunikationsdepartementet kommer
därför att i annat sammanhang anmäla fråga om uppdrag till berörda
myndigheter att utarbeta anvisningar för hänvisningsskylt för lanthandel.

De åtgärder som jag nu har förordat bör kunna öka förutsättningarna för
mindre handelsenheter att leva vidare av egen kraft. Särskilt i glesbygder och
andra områden med svagt underlag för butiksrörelser kommer dock att
krävas ytterligare åtgärder från det allmännas sida.

Frågor angående naturvårdslagstiftningen i övrigt

Enligt motionen 1217 förekommer det i samband med naturreservatsbildning
att avtal träffas med berörda markägare att viss skogs- eller jordbruksdrift
fortsättningsvis skall bedrivas. Härför fordras bl. a. djurhållning och
vård av ekonomibyggnader m. m. Enligt motionären kan åtaganden av
åsyftat slag från markägarens sida medföra ekonomiska svårigheter för

JoU 1977/78:4

denne. En undersökning av förhållandena på det berörda området bör därför
göras.

I motionen 1222 anförs att reglerna för bidrag till landskapsvårdande
åtgärder i odlingslandskapet blivit alltför komplicerade, vilket medfört att den
tidigare ganska framgångsrika försöksverksamheten på området riskerar att
upphöra. Förutom en omständlig planeringsprocedur på länsplanet krävs
bl. a. att naturvårdsverket engageras i varje enskilt ärende. Genom kravet att
bidrag som regel skall avse vårdåtgärder inom område som avsatts som
naturvårdsområde eller liknande kompliceras beslutsprocessen ytterligare.

Det är enligt motionärerna angeläget att den statliga byråkratin reduceras
även på naturvårdens område. Bl. a. framhålls att kommunerna genom
arbetet med den fysiska riksplaneringen har god översikt över naturvårdsplaneringen
och möjligheter att i egen regi driva naturvårdsprojekt. Därför
borde kommunerna i ökad utsträckning kunna självständigt ansvara för
naturvårdsarbetet. En motsvarande förenkling är angelägen även i vad gäller
de administrativa rutinerna för fördelning av beredskapsmedel för natur- och
landskapsvårdande åtgärder.

Naturvårdslagens regler om bildande av naturreservat ger ej möjlighet att
förplikta markägaren att utföra vissa åtgärder, såsom t. ex. djuruppfödning
eller liknande i motionen 1217 angiven verksamhet. Däremot kan markägaren
åläggas att tåla viss inskränkning i rätten att förfoga över fastigheten,
t. ex. i form av förbud att utnyttja fastigheten på visst sätt. Han kan också
förpliktas att tåla att naturvårdsförvaltaren utför vissa åtgärder på området,
såsom t. ex. skötsel eller åtgärder som underlättar allmänhetens tillträde till
området. Under vissa förutsättningar kan ersättning utgå för det men
åtgärderna innebär. I den mån markägaren själv svarar för skötseln av
områden inom ett naturreservat torde detta bero på ett frivilligt åtagande från
dennes sida gentemot naturvårdsförvaltaren.

Sedan budgetåret 1975/76 utgår - efter viss försöksverksamhet på området
under budgetåren 1972/73-1974/75 - statligt stöd till landskapsvårdande
åtgärder inom odlingslandskapet. Stödet utgår inom ramen för de medel som
står till förfogande för vård av naturreservat m. m. Bidrag utgår i princip
endast när det gäller områden som avsatts som naturreservat eller naturvårdsområde.
För budgetåret 1977/78 har 500 000 kr. budgeterats för här
åsyftat ändamål.

Statens naturvårdsverk har fr. o. m. budgetåret 1976/77 tillförts det
formella huvudansvaret för vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt.
Den nya förvaltningsorganisationen ger naturvårdsverket och länsstyrelserna
ökade möjligheter att göra en samordnad planering och bedömning av
de åtgärder som behövs inom områden som avsatts med stöd av naturvårdslagen.

Vid behandlingen av 1976/77 års budgetförslag godtog jordbruksutskottet i
allt väsentligt de i budgetpropositionen förordade riktlinjerna rörande
förvaltning av naturreservat m. m. (JoU 1976/77:33 p. 62). Utskottet

JoU1977/78:4

förklarade sig därvid bl. a. inte ha någon erinran mot att bidrag till
landskapsvårdande åtgärder i princip skulle utgå endast när det gällde
områden som avsatts som naturreservat eller naturvårdsområde. Härigenom
kunde enligt utskottet behovet av landskapsvårdande åtgärder vägas mot
behovet av andra skötselåtgärder inom avsatta naturvårdsobjekt.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har i framställning till naturvårdsverket
framhållit behovet av anvisningar för en samordnad handläggning
av verksamheten rörande planering och utförande av natur- och
landskapsvård m. m. i form av beredskapsarbeten. År 1975 lät därför
naturvårdsverket bilda en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta anvisningar
för denna verksamhet. Ett av arbetsgruppen upprättat förslag till anvisningar
har remissbehandlats och bearbetas f. n. inom naturvårdsverket.

Frågor angående landskapsvård i odlingslandskapet berörs även i jordbruksutredningens
betänkande (SOU 1977:17 s. 375 f.). I det remissvar på
jordbruksutredningen som f. n. utarbetas inom statens naturvårdsverk avser
man enligt uppgift att ta upp frågan om de administrativa rutinerna i ärenden
angående anslag till landskapsvårdande åtgärder. Hithörande frågor
behandlas - som nämnts i det föregående - också i decentraliseringsutredningens
betänkande. Utredningen föreslår, såvitt nu är av intresse, bl. a. att
beslutanderätten inom naturvårdsplaneringen i större omfattning än hittills
skall delegeras till kommunal myndighet.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande några under 1976/77 års riksmöte
väckta motioner angående vissa med naturvårdslagstiftningen sammanhängande
frågor.

Ersättningsregler m. m.

JoU 1977/78:4

Utskottet vill för sin del erinra om att fastighetsägare och innehavare av
särskild rätt till fastighet är berättigade till intrångsersättning av staten i den
utsträckning som anges i 26 och 30 §§ naturvårdslagen (1964:822). Reglerna
innebär bl. a. att ersättning utgår i den mån föreskrifter i samband med
naturreservatsbildning medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras eller att mark tas i anspråk. Huvudprincipen i ersättningssystemet
är att ersättning skall utgå med ett engångsbelopp. Om särskilda skäl
föreligger kan emellertid ersättning fastställas att utgå med visst årligt belopp,
med rätt för parterna att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Denna möjlighet föreligger inte när fastighet inlöses.

Det finns enligt utskottets mening skäl som talar för att frågan om
engångsersättning contra periodisk ersättning blir föremål för ökad uppmärksamhet
i naturvårdsplaneringen. Som exempel på fall där periodisk ersättning
skulle kunna innebära vissa fördelar kan nämnas inrättandet av naturreservat,
vars skyddsvärde beräknas föreligga under en överskådlig och begränsad
tidsrymd. Som framgår av redogörelsen för ersättningssystemet föreligger
emellertid redan nu vissa möjligheter att i sådana och liknande fall frångå
huvudregeln om engångsersättning. På grund härav och med hänsyn jämväl
till verksamheten inom ramen för den pågående fysiska riksplaneringen är
utskottet f. n. inte berett att göra några närmare överväganden rörande
ersättningssystemets utformning. Utskottet vill framhålla att resultatet av
planeringsarbetet kommer att utgöra en nödvändig komponent i bedömningarna
angående samhällets totala resurser i naturvårdsarbetet och möjligheten
att upprätthålla en hög ambitionsnivå härvidlag. I sammanhanget bör också
nämnas att 1975 års decentraliseringsutredning, som framgår av den
föregående redogörelsen, avgett ett betänkande angående decentralisering av
beslut inom naturvården (Ds Kn 1977:4). Betänkandet, som f. n. remissbehandlas
i jordbruksdepartementet, innehåller bl. a. förslag och överväganden
rörande en intensifierad naturvårdsplanering, nya budgeteringsprinciper och
behovet av ökade personella resurser m. m. för den här åsyftade verksamheten.
Utskottet finner med hänvisning till det anförda att motionen 1213
inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Skyltning

I motionen 1214 anförs att bl. a. naturvårdslagstiftningen i många fall
inneburit hinder för näringsidkare på landsbygden att uppsätta skylt eller
visningstavla för att visa kunder vägen till försäljningsstället. Eftersom
skiftande lagar skall tillämpas blir ärendena ofta mer komplicerade än de
rimligen borde vara. Dessutom blir beslutet i 99 fall av 100 negativt för
sökanden. Enligt motionären är det motiverat med en översyn av reglerna för
skyltning m. m. En sådan översyn bör bl. a. utgå från att en mindre
visningstavla inte alltid behöver anses trafikfarlig eller störande för landskapsbilden.

JoU 1977/78:4

Utskottet för erinra om att de i motionen åsyftade reglerna bl. a. finns i 22 §
naturvårdslagen. Där stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning inte för finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Undantag görs för
anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller
annan verksamhet liksom för anslagstavla för kommunala meddelanden och
liknande. Uppsättandet av skyltar m. m. är en fråga som också rör
trafiksäkerheten och förhållandena kring våra vägar över huvud taget. Enligt
46 § väglagen (1971:948) för här åsyftade anordningar - varaktiga eller
tillfälliga - inte finnas anbringade utomhus intill vägområde på mindre
avstånd än 50 meter från vägområdet. Undantag görs bl. a. för anordning som
är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse m. m.

Som framgår av den föregående redogörelsen har riksdagen år 1975 (TU
1975:1, rskr 1975:76) med anledning av två motioner i ämnet uttalat att det
bör ankomma på vederbörande myndigheter - främst då vägverket - att i
varje särskilt fall och med beaktande av vad trafikutskottet hade anfört pröva
framställningar om vägvisning eller information av annat slag om lanthandels
belägenhet. Trafikutskottet hade i sammanhanget principiellt uttalat att
antalet skyltar längs vägama bör begränsas, framför allt längs motorvägar och
andra trafikleder med snabb och tät trafik. En generösare bedömning
förutsattes kunna göras beträffande övriga vägar och framför allt de egentliga
landsbygdsvägarna.

Regeringen beslutade den 20 maj 1976 att trafikutskottets utlåtande skulle
överlämnas till statens vägverk och statens trafiksäkerhetsverk såvitt det
avsåg lanthandelsskyltar.

Utskottet vill vidare fasta uppmärksamheten på den år 1974 tillkallade
referensgruppen för glesbygdsfrågor, vars verksamhet bl. a. syftar till förbättrade
villkor för den kommersiella servicen i glesbygderna. Frågan om
hänvisningsskylt vid allmänna vägar för lanthandel har aktualiserats i en av
regeringen nyligen framlagd proposition (prop. 1977/78:8) om åtgärder på
distributionsområdet. Föredragande departementschefen anför därvid bl. a.
följande:

För egen del anser jag att det många gånger vore av värde för lanthandeln
och därmed för konsumenterna om hänvisningsskyltar kunde medges i
större utsträckning än vad som f. n. synes vara fallet. Härigenom kan turister
och andra förbipasserande bli uppmärksammade på lanthandeln, vilken på så
vis kan få ökat kundunderlag och därmed förbättrade förutsättningar att leva
vidare. Vad riksdagen uttalade år 1975 bör fortfarande utgöra riktmärke för
var sådana skyltar bör kunna sättas upp. Jag vill härvid särskilt understryka
uttalandet att en generösare bedömning skall kunna göras beträffande
landsbygdsvägar och övriga vägar med mindre snabb och tät trafik. Efter
samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag dock framhålla
att det torde vara värdefullt om närmare riktlinjer kunde tillskapas för
dessa hänvisningsskyltar. Chefen för kommunikationsdepartementet kom -

JoU1977/78:4

mer därför att i annat sammanhang anmäla fråga om uppdrag till berörda
myndigheter att utarbeta anvisningar för hänvisningsskylt för lanthandel.

Utskottet vill för sin del understryka de av riksdagen tidigare gjorda
uttalandena angående sambandet mellan trafiksäkerheten och förekomsten
av olika slags skyltar längs vägarna. Den restriktivitet i ärenden av här åsyftat
slag som myndigheterna visat får enligt utskottets uppfattning anses
värdefull med hänsyn inte bara till trafiksäkerheten utan även till det
allmänna intresset att landskapsbilden längs vägarna i största möjliga
utsträckning hålls fri från störande inslag. Som bl. a. anförts i prop. 1977/78:8
torde emellertid en generösare bedömning kunna göras, framför allt vad
beträffar de egentliga landsbygdsvägarna. Över huvud taget synes glesbygdens
speciella förhållanden böra ägnas särskild uppmärksamhet i här aktuellt
hänseende. Utskottet konstaterar att de nyss redovisade uttalandena i prop.
1977/78:8 och den däri åsyftade verksamheten beträffande anvisningar för
hänvisningsskyltar ligger i linje med önskemålen i motionen 1214 och
föreslår därför att denna lämnas utan någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.

Frågor angående naturvårdslagstiftningen i övrigt

Enligt motionen 1217 förekommer det i samband med naturreservatsbildningatt
avtal träffas med berörda markägare att viss skogs- eller jordbruksdrift
fortsättningsvis skall bedrivas. Härför fordras bl. a. djurhållning och
vård av ekonomibyggnader m. m. Enligt motionären kan åtaganden av
åsyftat slag från markägarens sida medföra ekonomiska svårigheter för
denne. En undersökning av förhållandena på det berörda området bör därför
göras.

Utskottet får erinra om att naturvårdslagens regler om reservatsbildning
m. m. inte ger möjlighet att förplikta markägaren att utföra positiva åtgärder,
såsom t. ex. djurhållning ellerliknande i motionen 1217 angiven verksamhet.
1 den mån sådana åtaganden från markägarens sida förekommer grundas
dessa på en frivillig överenskommelse med naturvårdsmyndigheten eller
m. a. o. på ett avtal av privaträttslig karaktär. Om endera parten anser sig
missgynnad av avtalet bör han därför i första hand anlita de möjligheter till
jämkning eller eventuellt till uppsägning av avtalet som rättsordningen
erbjuder. F. ö. kan nämnas att det i princip fastställs särskild ersättning - vid
sidan av den ersättning som själva reservatsbildningen som sådan kan
föranleda till - för den belastning i jordbruksdriften m. m. som de nu åsyftade
åtagandena innebär. Såvitt utskottet kunnat utröna föreligger i nu aktuellt
hänseende inte några missförhållanden av den beskaffenheten att ett initiativ

JoU 1977/78:4

från riksdagens sida synes påkallat. Motionen bör därför lämnas utan
åtgärd.

Det är enligt motionärerna angeläget att den statliga byråkratin reduceras
även på naturvårdens område. Bl. a. framhålls att kommunerna genom
arbetet med den fysiska riksplaneringen har god översikt över naturvårdsplaneringen
och möjligheter att i egen regi driva naturvårdsprojekt. Därför
borde kommunerna i ökad utsträckning kunna självständigt ansvara för
naturvårdsarbetet. En motsvarande förenkling är angelägen även vad gäller
de administrativa rutinerna för fördelning av beredskapsmedel för natur- och
landskapsvårdande åtgärder.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas synpunkter så till vida
att en ökad decentralisering av naturvårdsplaneringen framstår som önskvärd
i och för sig. När det gäller t. ex. bidrag till landskapsvårdande åtgärder
bör dock beaktas att verksamheten i fråga är relativt nystartad och att för
budgetåret 1977/78 anslagits ett belopp om 500 000 kr. för ändamålet. Bl. a.
med hänsyn till de begränsade belopp som stått till förfogande har det ansetts
lämpligare med en handläggning på central nivå än att göra en fördelning
länsvis av anslagna medel.

Utskottet vill tillägga att åtskilliga av de i motionen åsyftade problemen -som framgår av den föregående redogörelsen - blivit föremål för uppmärksamhet
i olika sammanhang. Sålunda har en arbetsgrupp inom naturvårdsverket
utarbetat ett förslag till anvisningar för en samordnad handläggning av
verksamheten rörande planering och utförande av natur- och landskapsvård
som beredskapsarbeten. Vidare har 1975 års decentraliseringsutredning
avgett ett betänkande med förslag och överväganden rörande en ökad
decentralisering inom naturvårdsplaneringen, vilka synes ligga i linje med
motionärernas önskemål. Utskottet finner med hänvisning till det anförda att
motionen 1222 inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. lämnar motionen 1976/77:1213 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1976/77:1214 utan åtgärd.

JoU 1977/78:4

3. lämnar motionen 1976/77:1217 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1976/77:1222 utan åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1977

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister (m),
Maj Britt Theorin (s). Bertil Jonasson (c), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson
(s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c).
Håkan Strömberg (s), Stig Alftin (s), Ove Karlsson (s), Kerstin Anér (fp) och
Sven Eric Lorentzon (m).