med anledning av motioner om naturvårdsfrågor m. m. (Betänkande 1978/79:JoU8 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande
1978/79:8

med anledning av motioner om naturvårdsfrågor m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:592 av Göthe Knutson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
information om allemansrättens innebörd.

I motionen 1977/78:784 av Ylva Annerstedt och Eric Enlund (båda fp)
hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om skärpta åtgärder mot de skador som nöjesutnyttjande av motorfordon i
fjällvärlden (nationalparker) medför.

I motionen 1977/78:791 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 10-12), att riksdagen beslutar

10. att hos regeringen begära en plan över anspråk på och utnyttjande av
begränsade naturresurser samt att en utredning tillsätts för utarbetande av en
naturresurslag,

11. att hos regeringen begära att naturvårdskommittén får i uppdrag att
utreda formerna för ett förstärkt skydd av våtmarkerna,

12. att hos regeringen begära att sådana föreskrifter omgående utfärdas att
det klargörs hur institutet naturvårdsområde bör utnyttjas.

1 motionen 1977/78:1612 av Åke Gillström (s) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om utredning om hur i motionen angivna
hinder för slybekämpning lämpligen kan elimineras.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Allemansrätten

I motionen 1977/78:592 framhålls det angelägna i en ökad information om
allemansrättens verkliga innebörd och om de rättigheter och skyldigheter
som är förenade med utövandet av denna sedvanerätt. Enligt motionärerna
föreligger ett behov av sådan information inte minst när det gäller utländska
turister som besöker Sverige. Motionärerna finnér det lämpligt att t. ex.
Sveriges turistråd får skyldighet att sprida korrekt information i frågan i större
utsträckning än vad som hittills varit fallet. Enligt motionen kan det även
övervägas om svenska turistbroschyrer till utlandet skall kontrolleras av
lämpligt organ, t. ex. konsumentombudsmannen, så att spridning av vilseledande
och bristfälliga uppgifter om allemansrätten-allemansskyldigheterna
hindras.

1 Riksdagen 1978/79. 16 sami Nr 8

JoU 1978/79:8

Frågor med anknytning till allemansrätten har på senare tid i olika
sammanhang varit föremål för riksdagens behandling (bl. a. JoU 1972:52,
1974:52, 1975/76:5 och 1975/76:28). Allemansrätten har beskrivits som en
urgammal sedvanerätt, som endast i begränsad utsträckning kommit till
uttryck i lag. I korthet kan den sägas avse friheten för envar att färdas till fots
över och att under en kortare tid vistas på annans mark - om det inte är fråga
om tomt, plantering eller besådd åkermark där beträdandet kan åstadkomma
skada - och att där plocka blommor, bär och svamp. Allemansrätten får dock
inte ta sig sådana uttryck att markägaren och andra fastighetens innevånare
tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden i vidsträckt
mening och markägarens (motsvarande) ekonomiska intressen får inte
kränkas. Över huvud taget får den som befinner sig i skog och mark anses
vara skyldig att ta hänsyn till sin omgivning. Detta framgår bl. a. av 1 §
naturvårdslagen (1964:822), som föreskriver att var och en skall visa hänsyn
och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna regel har självfallet
betydelse också för allemansrättens del.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet 1975/76:5 en motion med
krav på åtgärder för ökad information om allemansrättens innehåll, med
betoning av att med denna följer inte bara rättigheter utan även skyldigheter.
Utskottet framhöll därvid att allemansrätten var av avgörande betydelse för
människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Behovet
av att så fritt som möjligt få vistas i naturen ökade i takt med utvecklingen
mot en allt större fritid. Det var under angivna förhållanden av största vikt att
allemansrätten utövades på sådant sätt att den inte råkade i vanrykte.
Utskottet underströk därför att den frihet som allemansrätten innebar var en
frihet under ansvar. Utskottet betonade vidare värdet av en effektiv
information rörande allemansrättens innehåll, vilken borde nå ut till
människorna på ett så tidigt stadium som möjligt.

I betänkandet JoU 1976/77:10 behandlade jordbruksutskottet ett motionsyrkande
(1975/76:2023 av Gösta Bohman m. fl. (m), yrkande 3) med krav på
precisering av allemansrättens innebörd.

Utskottet anförde därvid bl. a.:

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motion framhålla att vissa
grundläggande principer angående allemansrättens innebörd i stort torde vara
accepterade i det allmänna rättsmedvetandet. Detta utesluter självfallet inte
att det kan förekomma situationer där den närmare omfattningen av
allemansrätten är oklar eller föremål för delade meningar. I sakens natur
ligger att frågor av angivet slag också kan vara kontroversiella och vålla
konflikt mellan företrädare för markägarintressen resp. friluftsintressen.
Detta torde gälla inte minst i de tätortsnära områdena, där möjligheterna till
rekreation och friluftsliv utnyttjas intensivt och kanske inom relativt
begränsade områden. Mot angiven bakgrund är det enligt utskottets mening
särskilt angeläget att företrädare för olika intressen visar ömsesidig hänsyn
och förståelse i nu åsyftade hänseenden. För undvikande av intressekonflikter
synes det bl. a. viktigt att allemansrätten inte åberopas som stöd för ett

JoU 1978/79:8

beteende som innebär påtaglig olägenhet för annans näringsutövning.

Enligt utskottets bedömande torde flertalet av dem som vistas i naturen
känna till och respektera de krav som kan ställas när det gäller människans
uppträdande i det fria. De fall av vanvård av naturen, nedskräpning och
störande uppträdande m. m. som otvivelaktigt förekommer torde i många fall
bero på tanklöshet eller bristande kännedom om de regler som bör gälla vid
umgänget med naturen. Som utskottet tidigare framhållit borde ökade
insatser för information bland allmänheten kunna bidra till att skapa bättre
förhållanden. I sammanhanget kan nämnas t. ex. den verksamhet som från
statens naturvårdsverks sida bedrivits för att ge ökad upplysning om
allemansrätten. Åtgärderna i fråga har bl. a. omfattat framställning av
broschyrer, kortfilmer för skolelever m. fl. samt programinslag i massmedia.
Enligt utskottets mening kan det antagas att syftet med yrkandet 3 i motionen
1975/76:2023 i allt väsentligt kommer att tillgodoses genom den verksamhet
som pågår på förevarande område. Motionsyrkandet bör med hänsyn till det
anförda inte föranleda annan åtgärd än att utskottet ånyo understryker vikten
av en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten och om de
rättigheter och skyldigheter som denna innebär.

I svar på två interpellationer angående allemansrätten anförde jordbruksministern
den 21 november 1977 bl. a. följande:

Den frihet som allemansrätten ger att vistas i skog och mark och där bl. a.
plocka svamp och bär är av oskattbart värde. Att vi måste slå vakt om
allemansrätten är därför en självklarhet. Om detta råder också allmän politisk
enighet.

Fastän vi alla är överens om grundprinciperna kan tillämpningen ibland
vålla problem. Umgänget med naturen kräver kunskaper och varsamhet. En
fortlöpande bred information om allemansrättens innebörd är därför nödvändig.
Riksdagen har också vid flera tillfällen, senast i december 1976,
understrukit vikten av en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten
och om de rättigheter och skyldigheter som denna innebär.

Information om allemansrätten bedrivs av en lång rad olika organ, såväl
statliga som andra. Naturvårdsverket har gett ut ett flertal skrifter om
allemansrätten såväl på svenska som på flera andra språk. De ideella
naturvårdsorganisationerna bedriver också en upplysningsverksamhet inom
detta område. Informationen till turister sker till stor del genom kommersiella
organ. Att ge utländska turister med vana vid andra regler än dem vi har en
kortfattad och samtidigt korrekt information om vad den svenska allemansrätten
innebär är naturligtvis inte en helt lätt uppgift. Det har tyvärr också
bl. a. i en del turistbroschyrer förekommit uttalanden om allemansrättens
innebörd som kunnat ge anledning till missförstånd. Det är en viktig uppgift
för bl. a. Sveriges Turistråd att verka för att informationen till utlandet om
allemansrätten blir korrekt. Enligt vad jag erfarit kommer man från
turistrådets sida att på olika sätt arbeta för att denna information skall
förbättras.

Fordonstrafik m. m. i fiällvärlden

I motionen 1977/78:784 anförs synpunkter på vissa turistarrangemang sorn.
görs av domänverkets dotterbolag Sverige Rekreation AB(SVEREK). Enligt
motionärerna finns inslag i dessa arrangemang som inger oro från miljö- och

JoU 1978/79:8

naturvårdssynpunkt. Som exempel anförs erbjudanden i SVEREK:s turistbroschyrer
om resor med flyg, helikopter och skoter till olika rekreationsområden
m. m. i fjällvärlden, däribland vissa nationalparker. Motionärerna
anser det - med hänvisning bl. a. till de utredningar och överväganden som
låg till grund för terrängkörningslagen - anmärkningsvärt att ett statligt verk
arrangerar resor av angivet slag.

I terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängkörningsförordningen
(1978:594) regleras körning i terräng med terrängfordon och motorfordon.
Grundprincipen är att sådan körning är förbjuden på barmark samt på
snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog som löper risk att skadas
genom körningen. För vissa delar av fjällområdet skall enligt terrängkörningslagen
gälla särskilda restriktioner.

Regeringen har nyligen beslutat begränsa skoterkörningen i de åsyftade
fjällområdena. Beslutet, som träder i kraft den 1 januari 1979, omfattar tolv
områden om sammanlagt drygt 22 000 km2, från Långfjället-Rogen i söder till
Torneträsk-Råstojaure i norr.

Den civila flygverksamheten regleras i bl. a. luftfartslagen (1957:297) och
luftfartskungörelsen (1961:558). Bestämmelserna ger luftfartsverket möjlighet
att efter samråd med länsstyrelsen besluta om restriktioner i fråga om
flygtrafik om det är påkallat av bl. a. hänsynen till friluftsliv eller naturskydd.

Landnings- och överflygningsförbud kan införas inom nationalparker med
stöd av nationalparksreglementen.

Det kan tilläggas att de problem som är förenade med flygverksamheten i
fjällområdet uppmärksammats av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, som i
samråd med statens naturvårdsverk tillsatt en fjällplaneringsgrupp. 1 en
rapport med titeln Översiktsplanering BD län Fjällområdet, upprättad i
december 1977, har länsstyrelsen presenterat mål, riktlinjer och handlingsprogram
rörande flygtrafiken inom länets fjällområden.

Enligt uppgift från SVEREK förekommer sedan sommaren 1977 inga
erbjudanden om skoterresor genom Lapplands fjällvärld. Någon resa av det
slaget kom f. ö. aldrig till stånd på grund av den opinion mot arrangemanget
som uppstod. Beträffande flygresorna försöker man från SVEREKS:s sida
iaktta all den restriktivitet som är påkallad från naturvårdssynpunkt. 1
motionen omnämns, utöver skoterresan genom Lapplands fjällvärld, två
researrangemang där flyg anlitas, nämligen Padjelantaturen och laxfjällfiske i
Miekak. Padjelantaturen är en fjällvandring som är avsedd för dem som av
olika orsaker inte kan vandra till fots längre sträckor i fjällen. 1 vandringen har
därför inlagts två flygtransporter. Sommaren 1977 förekom endast två sådana
turer. Miekak är en fiskecamp som inte lämpligen kan nås med andra
kommunikationsmedel än flyg.

JoU 1978/79:8

Vissa naturresursfrågor

1 motionen 1977/78:791, yrkandena 10-12, framförs krav på hushållning
med våra begränsade naturresurser och på ett förstärkt skydd av våtmarkerna.
Vidare anförs synpunkter på hur institutet naturvårdsområde utnyttjas.
Enligt motionärerna bör regeringen bl. a. låta utreda behovet av en
övergripande naturresurslag med vars hjälp kraven på hushållning och
omsorg med naturresurserna kan ställas. Beträffande våtmarkerna framhålls
bl. a. att skyddet mot dikningsföretag i gällande rättsregler, främst vattenlagen
och naturvårdslagen, är otillräckligt. Motionärerna föreslår att naturvårdskommittén
i tilläggsdirektiv ges i uppdrag att framlägga förslag om ökat
skydd av våtmarkerna. Enligt motionen är det vidare beklagligt att möjligheten
att säkerställa mark genom att förklara ett område som naturvårdsområde
inte utnyttjats mer än som skett. I detta hänseende föreslår
motionärerna att sådana föreskrifter omgående utfärdas att det klargörs för
länsstyrelserna hur institutet naturvårdsområde lämpligen bör utnyttjas.

Insikten om behovet av en förbättrad hushållning med naturresurser synes
ha ökat kraftigt under senare år såväl i Sverige som i andra länder. I vårt land
har inom ramen för vissa utredningar gjorts analyser sektorsvis av tillgång
och efterfrågan för olika slag av råvaror, t. ex. i skogsutredningen(Jo 1973:06)
och mineralpolitiska utredningen (1 1974:02). 1 samband med den regionalpolitiska
planeringen och den fysiska riksplaneringen analyseras de geografiska
konsekvenserna av samhällsutvecklingen och lämnas underlag för
statsmakternas beslut om vilka riktlinjer som bör gälla för befolkningens
regionala fördelning resp. hushållningen med landets samlade mark- och
vattenresurser. Genom den utvärdering av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede som f. n. genomförs erhålls en första översiktlig bild av vilka
konsekvenser beträffande i första hand markanvändning som den förväntade
resp. planerade samhällsutvecklingen ger upphov till. Inom bostadsdepartementet
förbereds en ny rapport om hushållningen med landets mark- och
vattenresurser vilken avses publiceras underförstå halvåret 1979. Ytterligare
ett exempel på inriktning mot mera övergripande resursplanering är den
kommitté för vattenplanering (Jo 1977:06) som regeringen tillsatt.

Regeringen har vidare i början av detta år tillsatt en utredning angående
riktlinjer för den framtida naturresurs-och miljöpolitiken (Dir 1978:7). Denna
utrednings uppgift är i korthet att utföra en framtidsstudie som syftar till att
öka kunskaperna om alternativa möjligheter till utveckling av samhället
utifrån en ekologisk grundsyn. Utredningen skall därvid föreslå en politik för
långsiktig hushållning med naturresurser i syfte att hushålla med och bättre
överblicka olika möjligheter att utnyttja dessa. Ett samlat program för
framtida insatser när det gäller skyddet av den yttre miljön skall utarbetas.

Åtgärder i syfte att bevara de svenska våtmarkerna grundas huvudsakligen

JoU 1978/79:8

på naturvårdslagens (1964:822) regler till skydd för naturmiljön. Enligt 18 §
naturvårdslagen gäller tillståndstvång för vissa slag av täktverksamhet, bl. a.
torvtäkt. Beträffande arbetsföretag som ej omfattas av tillståndstvång men
som kan antas komma att väsentligt ändra naturmiljön stadgas i 20 §
naturvårdslagen att samråd skall ske med länsstyrelsen innan företaget
utförs. Bestämmelsen omfattar ej företag vartill tillstånd lämnats enligt
vattenlagen (1918:523).

I 7 kap. vattenlagen ges föreskrifter om torrläggning av mark genom
dikning, vattenavledning och invallning. Bestämmelserna ger begränsade
möjligheter till ingripanden mot dylika företag med åberopande av allmänna
intressen, såsom t. ex. naturvårdsintressen. I vattenlagsutredningens betänkande
(SOU 1977:27) har emellertid framlagts förslag som syftar till att ge
ökade möjligheter i detta hänseende. I sin motivering anför utredningen bl. a.
(s. 141) att med möjligheten till en friare tillåtlighetsbedömning än f. n.
hänsyn lättare torde kunna tas till naturvårdskrav, t. ex. dem som gällers. k.
våtmarker.

En vid riksmötet 1976/77 väckt motion om bl. a. inventering och förstärkt
skydd av våtmarker behandlades av jordbruksutskottet i betänkandet 1976/
77:36. Utskottet anförde därvid bl. a.:

Utskottet kan i stort ansluta sig till de synpunkter som anförs i motionen
angående det angelägna i att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Med
hänsyn till intresset av att utnyttja våtmarker för att åstadkomma en ökad
produktion av skogsråvara och mot bakgrund av de diskussioner som förts
om plantering av s. k. energiodlingar (bl. a. snabbväxande poppel) på
våtmarker är det enligt utskottets mening också nödvändigt att vi fåren bättre
bild av omfattningen och betydelsen av de svenska våtmarkerna. En
våtmarksinventering, förslagsvis genom naturvårdsverkets försorg och i
huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas förslag, bör kunna ge
nödvändigt underlag för vidare diskussioner angående avvägningen mellan
bl. a. naturvårdens och skogsbrukets intressen. Ett uppdrag av här åsyftat slag
måste självfallet av bl. a. praktiska skäl ges någon form av begränsning. Det
kan dock förutsättas att naturvårdsverket bör kunna finna former för en
angelägenhetsgradering härvidlag. Det förtjänar påpekas att hittills verkställda
undersökningar, bl. a. inom ramen för den fysiska riksplaneringen och
skogsbruksplaneringen, bör beaktas i sammanhanget. Beträffande motionärernas
förslag om åtgärder i övrigt till skydd för våtmarkerna vill utskottet
hänvisa till pågående arbete inom vattenlagsutredningen och skogsutredningen.
Med hänsyn till att en inventering av det slag utskottet nyss uttalat
sig för kan vara relativt tidskrävande synes det angeläget att skyddsaspekten
blir föremål för noggrann prövning inom nämnda utredningar eller i annat
sammanhang. Utskottet utgår bl. a. från att riskerna för skador på miljön
genom ett ökat utnyttjande av våtmarker för skogsproduktion liksom de
positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande blir
särskilt beaktade inom skogsutredningen och i anslutning till kommande
överväganden med anledning av vattenlagsutredningens förslag.

Vad utskottet här anfört i fråga om inventering och skydd av våtmarker bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:337).

JoU 1978/79:8

Regeringen har med anledning av nyssnämnda riksdagsbeslut uppdragit åt
statens naturvårdsverk att genomföra en kartläggning av våtmarkerna.
Kartläggningen avses bl. a. omfatta en inventering, utvärdering och prioritering
av dessa marker från naturvårdssynpunkt och med hänsyn till intresset
av en långsiktig hushållning med den naturresurs som våtmarkerna utgör.
Med hänsyn till de motstående intressen som kan komma att beröras i
ärendet avser vissa andra statliga myndigheter att samtidigt genomföra
inventeringar med avseende på våtmarkers utnyttjande för energiproduktion.
1 samband härmed kommer olika intressen i fråga om våtmarker att
belysas såvitt gäller jordbruk, skogsbruk, torvutvinning samt odling av
snabbväxande skog och bladvass för energiändamål.

Möjligheten att säkerställa visst markområde genom att förklara detta som
naturvårdsområde tillkom år 1975 genom ett tillägg (1974:1025) till naturvårdslagen.
Institutet är närmast avsett för områden där mera begränsade
åtgärder är tillräckliga för att skydda eller vårda naturmiljön. Om åtgärd som
skall vidtas är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras,
skall området dock avsättas till naturreservat. Beslut angående naturvårdsområde
grundar ingen rätt till ersättning för markägaren.

Enligt uppgift från naturvårdsverket hade den 1 juli 1978 i hela landet fyra
områden med en sammanlagd areal av 1 301 hektar förklarats som naturvårdsområde.
Av dessa är två områden belägna i Östergötlands län, ett i
Blekinge län och ett i Norrbottens län.

Slybekämpning

I motionen 1977/78:1612 erinras om de omfattande insatser samhället gjort
för att uppmuntra till slybekämpning och därmed bibehållandet av ett öppet
landskap. Enligt motionären kvarstår dock fortfarande stora brister i angivet
hänseende. Motionären pekar härvidlag på några faktorer som hindrar att den
mekaniska slybekämpningen skall kunna ytterligare utvidgas, nämligen den
allmänna regeln att man inte får avverka på annans mark samt frånvaron av
krav på markägaren att själv bekämpa sly. Enligt motionen är det angeläget
att dessa brister i lagstiftningen elimineras.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet 1976/77:20 en i huvudsak
likalydande motion. Utskottet redogjorde därvid för de insatser på området
som gjorts från statsmakternas sida i form av bidragsgivning till landskapsvårdande
åtgärder samt beredskapsarbeten. Vidare framhölls att den förändrade
naturvårdslagstiftningen medfört nya skyddsformer och ökade möjligheter
för samhället att säkerställa och utnyttja områden för natur- och
landskapsvård. Enligt utskottets mening borde t. ex. institutet naturvårdsområde
kunna tjäna som ett instrument när det gäller åtgärder av i motionen
åsyftat slag. I betänkandet hänvisas bl. a. också till den kartläggning av
erfarenheterna rörande bekämpning av busk- och trädvegetation som
förbereddes i naturvårdsverket. Mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits

JoU 1978/79:8

och den uppmärksamhet hithörande spörsmål var föremål för på olika håll
fann utskottet inte skäl föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen i fråga.

På förslag av utskottet lämnades motionen utan någon riksdagens
åtgärd.

Enligt uppgift från statens naturvårdsverk pågår f. n. viss utbildningsverksamhet
för personer som är sysselsatta med landskapsvård. Vidare planerar
man att inom kort göra en sammanställning och utvärdering av bl. a.
tekniken vid slybekämpning. Konflikter med markägare i samband med
slybekämpning uppges vara mycket sällsynta.

I sammanhanget bör nämnas att 1974 års jordförvärvsutredning föreslagit
en ny jordhävdslag, benämnd lag om skötsel av jordbruksmark. Enligt
förslaget skall myndighet kunna ålägga markägare/brukare att vidta åtgärder
för iståndsättande av mark som är lämplig för jordbruksproduktion. Sådant
åläggande torde kunna avse bl. a. slybekämpning. Proposition i ämnet
kommer att föreläggas riksdagen troligtvis omkring årsskiftet 1978-1979. När
det gäller skogsmark har 1973 års skogsutredning lagt fram förslag som bl. a.
innebär vidgade möjligheter för skogsvårdsmyndighet att ge föreskrifter om
röjning m. m. (SOU 1978:6).

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal under riksmötet 1977/78
väckta motioner angående olika naturvårdsfrågor m. m.

Allemansrätten

I motionen 1977/78:592 framhålls det angelägna i en ökad information om
allemansrättens verkliga innebärd och om de rättigheter och skyldigheter
som är förenade med utövandet av denna sedvanerätt. Enligt motionärerna
behövs sådan information inte minst när det gäller utländska turister som
besöker Sverige. Motionärerna finnér det lämpligt att t. ex. Sveriges turistråd
får skyldighet att sprida korrekt information i frågan i större utsträckning än
vad som hittills varit fallet. Enligt motionen kan det även övervägas om
svenska turistbroschyrer till utlandet skall kontrolleras av lämpligt organ,
t. ex. konsumentombudsmannen, så att spridning av vilseledande och
bristfälliga uppgifter om allemansrätten-allemansskyldigheterna hindras.

Som i det föregående redovisats har frågor med anknytning till allemansrätten
på senare tid vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling,
bl. a. med anledningav väckta motioner. Därvid harsärskild uppmärksamhet
ägnats behovet av en ökad information om allemansrättens innebörd, med
betoning av att med denna följer inte bara rättigheter utan även skyldigheter.
Utskottet har i nämnda sammanhang bl. a. understrukit vikten av en effektiv
och vederhäftig information om allemansrätten och om de rättigheter och

JoU 1978/79:8

skyldigheter som denna innebär (se bl. a. JoU 1976/77:10).

Sedan frågan om information rörande allemansrätten senast behandlades
av utskottet har ämnet tagits upp i interpellationer. I sitt svarpå dessa anförde
dåvarande jordbruksministern, statsrådet Dahlgren, den 21 november 1977
bl. a. följande.

Information om allemansrätten bedrivs av en lång rad olika organ, såväl
statliga som andra. Naturvårdsverket har gett ut ett flertal skrifter om
allemansrätten såväl på svenska som på flera andra språk. De ideella
naturvårdsorganisationerna bedriver också en upplysningsverksamhet inom
detta område. Informationen till turisterskertill stor del genom kommersiella
organ. Att ge utländska turister med vana vid andra regler än dem vi har en
kortfattad och samtidigt korrekt information om vad den svenska allemansrätten
innebär är naturligtvis inte en helt lätt uppgift. Det har tyvärr också
bl. a. i en del turistbroschyrer förekommit uttalanden om allemansrättens
innebörd som kunnat ge anledning till missförstånd. Det är en viktig uppgift
för bl. a. Sveriges Turistråd att verka för att informationen till utlandet om
allemansrätten blir korrekt. Enligt vad jag erfarit kommer man från
turistrådets sida att på olika sätt arbeta för att denna information skall
förbättras.

Vad utskottet tidigare anfört om vikten av en effektiv och vederhäftig
information rörande de rättigheter och skyldigheter som är förenade med
allemansrättens utövande gäller självfallet i oförändrad utsträckning. Med
anknytning till dåvarande jordbruksministerns nu återgivna uttalanden vill
utskottet för sin del framhålla värdet av att berörda myndigheter och organ
fortlöpande uppmärksammar behovet av upplysning och information på här
åsyftade område. Med vad utskottet nu anfört bör riksdagen kunna anse
motionen 1977/78:592 besvarad.

Fordonstrafik m. m. i fjällvärlden

I motionen 1977/78:784 anförs synpunkter på vissa turistarrangemang som
görs av domänverkets dotterbolag Sverige Rekreation AB (SVEREK). Enligt
motionärerna finns inslag i dessa arrangemang som inger oro från miljö- och
naturvårdssynpunkt. Som exempel anförs erbjudanden om resor med flyg,
helikopter och skoter till olika rekreationsområden m. m. i fjällvärlden,
däribland vissa nationalparker. Motionärerna anser det - med hänvisning
bl. a. till de utredningar och överväganden som låg till grund för terrängkör -

JoU 1978/79:8

ningslagen - anmärkningsvärt att ett statligt verk arrangerar resor av angivet
slag.

Utskottet vill erinra om att gällande bestämmelser på förevarande område,
bl. a. terrängkörningslagen (1975:1313) och luftfartslagen (1957:297), ger
vederbörande myndigheter möjlighet att införa restriktioner i fråga om
skotertrafik resp. flygtrafik om det är påkallat av hänsyn till friluftsliv eller
naturskydd. För nationalparkernas del gäller dessutom att t. ex. landningsoch
överflygningsförbud kan införas med stöd av nationalparksreglementen.
Som framgår av den föregående redogörelsen har regeringen med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1979 beslutat begränsa skoterkörningen i tolv
fjällområden om sammanlagt drygt 22 000 km2, från Långfjället-Rogen i
söder till Torneträsk-Råstojaure i norr. Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens
län i samråd med statens naturvårdsverk tillsatt en fjällplaneringsgrupp som
särskilt uppmärksammat problemen med flygverksamhet i fjällområdet. I en
rapport med titeln Översiktsplanering BD län Fjällområdet har länsstyrelsen
angivit mål, riktlinjer och handlingsprogram rörande flygtrafiken inom länets
fjällområden.

Vad särskilt beträffar de i motionen åsyftade turistarrangemangen vill
utskottet nämna att det sedan sommaren 1977, enligt uppgifter från
SVEREK, inte förekommer något erbjudande om skoterresor genom Lapplands
fjällvärld. Någon resa av det slaget kom f. ö. aldrig till stånd. När det
gäller flygresor försöker man från arrangörernas sida att iaktta all den
restriktivitet som är påkallad från naturskyddssynpunkt.

Utskottet delar självfallet uppfattningen om det angelägna i att fordonstrafik
och luftfart i fjällområdet bedrivs så att verksamheten i fråga vållar
minsta möjliga olägenhet från miljö- och naturvårdssynpunkt. Med hänsyn
till vad utredningen i ärendet gett vid handen synes motionen 1977/78:784
dock inte behöva föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Med
vad utskottet anfört bör motionen kunna anses besvarad.

Vissa naturresurs/lågor m. m.

1 motionen 1977/78:791, yrkandena 10-12, framförs krav på hushållning
med våra begränsade naturresurser och på ett förstärkt skydd av våtmarkerna.
Vidare anförs synpunkter på hur institutet naturvårdsområde bör
utnyttjas. Enligt motionärerna bör regeringen bl. a. låta utreda behovet av en
övergripande naturresurslag med vars hjälp kraven på hushållning och
omsorg med naturresurserna kan ställas. En plan över anspråken på och
utnyttjandet av begränsade naturresurser bör vidare upprättas. Beträffande
våtmarkerna framhålls bl. a. att skyddet mot dikningsföretag i gällande
rättsregler, främst vattenlagen och naturvårdslagen, är otillräckligt. I
motionen beklagas vidare att möjligheten att säkerställa mark genom att
förklara ett område som naturvårdsområde inte utnyttjats mer än som skett.
Motionärerna föreslår att sådana föreskrifter omgående utfärdas att det

JoU 1978/79:8

klargörs för länsstyrelserna hur institutet naturvårdsområde lämpligen bör
utnyttjas.

Utskottet vill såvitt gäller skyddet för begränsade naturresurser m. m.
erinra om att insikten om behovet av en förbättrad hushållning med
naturresurser kraftigt ökat under senare år såväl i Sverige som i andra länder. I
vårt land har inom ramen för olika utredningar gjorts analyser sektorsvis av
tillgång och efterfrågan för olika slag av råvaror, t. ex. i skogsutredningen (Jo
1973:06) och mineralpolitiska utredningen (I 1974:02). I samband med den
regionalpolitiska planeringen och den fysiska riksplaneringen analyseras de
geografiska konsekvenserna av samhällsutvecklingen och lämnas underlag
för statsmakternas beslut om vilka riktlinjer som bör gälla för befolkningens
regionala fördelning resp. hushållningen med landets samlade mark- och
vattenresurser. Genom den utvärdering av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede som f. n. genomförs erhålls en första översiktlig bild av vilka
konsekvenser beträffande i första hand markanvändning som den förväntade
resp. planerade samhällsutvecklingen ger upphov till. Inom bostadsdepartementet
förbereds en ny rapport om hushållningen med landets mark- och
vattenresurser vilken avses publiceras under första halvåret 1979. Ytterligare
ett exempel på åtgärder syftande till en mera övergripande resursplanering
utgör tillsättandet av en kommitté för vattenplanering (Jo 1977:06).

Som i det föregående redovisats har regeringen i början av detta år tillsatt en
utredning angående riktlinjerna för den framtida naturresurs- och miljöpolitiken.
I direktiven framhålls bl. a. att samhällsutvecklingen måste ges en
sådan inriktning att den kan tillgodose kraven på en långsiktig hushållning
med naturresurserna och på en god miljö. En inledande uppgift för
kommittén blir att studera vilka förändringar i fråga om utnyttjande av
naturresurserna som en ekologisk grundsyn kräver. I anslutning till den
utvärdering av det hittillsvarande miljövårdsarbetet som kommittén föreslås
göra bör möjligheterna prövas att upprätta ett samlat program för framtida
insatser när det gäller skyddet av den yttre miljön.

Mot bakgrund av den principiella syn på inriktningen av naturresurs- och
miljöpolitiken som kommit till uttryck i direktiven förefaller det enligt
utskottets mening naturligt att tankegångar av det slag som framförts i
motionen 791 i nu förevarande hänseende blir föremål för utredningens
prövning. Utskottet finner därför för sin del lämpligt att riksdagen hos
regeringen begär att motionen 1977/78:791, yrkandet 10, överlämnas till
naturresurs- och miljökommittén.

Vad beträffar bevarandet av våtmarkerna vill utskottet erinra om att
riksdagen under riksmötet 1976/77 i anslutning till en motion i ämnet
uttalade sig för att en inventering av landets våtmarker skulle komma till
stånd (JoU 1976/77:36, rskr 1976/77:337). Regeringen har med anledning
härav uppdragit åt statens naturvårdsverk att genomföra en kartläggning av
dessa marker. Kartläggningen avses bl. a. omfatta en inventering, utvärde -

JoU 1978/79:8

ring och prioritering av våtmarkerna från naturvårdssynpunkt och med
hänsyn till intresset av en långsiktig hushållning med den naturresurs som
våtmarkerna utgör. Med hänsyn till de motstående intressen som kan
komma att beröras i ärendet avser vissa andra statliga myndigheter att
samtidigt genomföra inventeringar med avseende på våtmarkers utnyttjande
för energiproduktion. I samband härmed kommer olika intressen i fråga om
våtmarker att belysas såvitt gäller jordbruk, skogsbruk, torvutvinning samt
odling av snabbväxande skog och bladvass för energiändamål.

Som i motionen 1977/78:791 anförts ger gällande rättsregler endast
begränsade möjligheter att hävda allmänna intressen vid prövningen av vissa
markavvattningsföretag. 1 vattenlagsutredningens betänkande (SOU
1977:27) har emellertid framlagts förslag som syftar till en friare tillåtlighetsbedömning
i fråga om vatten företagets inverkan på skyddsvärda allmänna
intressen. Enligt utredningen torde med möjligheten till en friare tillåtlighetsbedömning
än f. n. hänsyn lättare kunna tas till naturvårdskrav, t. ex.
dem som gällers. k. våtmarker(s. 141). Av betydelse i sammanhanget är bl. a.
också utredningens förslag om en något vidare förprövningsskyldighet för
markavvattningsföretag än som gäller f. n. Också i detta avseende hänvisar
utredningen till naturvårdsintressen och de under senare år ofta framförda
kraven på skydd för vissa våtmarker (s. 322).

Frågan om våtmarkernas bevarande kan självfallet också komma att
påverkas av överväganden som görs inom den fysiska riksplaneringen och i
den ovan nämnda naturresurs- och miljökommittén resp. kommittén för
vattenplanering.

Utskottet vill för sin del med skärpa understryka att man vid en
samhällsutveckling som leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl. a.
energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att
hävda allmänna miljö- och naturvårdsintressen. Med hänsyn härtill hälsar
utskottet med tillfredsställelse den i olika sammanhang igångsatta inventerings-
och utredningsverksamhet berörande våtmarksfrågor, vilken i korthet
redovisats ovan. Bl. a. bör enligt utskottets mening naturvårdsverkets
våtmarksinventering och i anslutning härtill påbörjade inventeringar av olika
energikällor med anknytning till våtmarker kunna ge ett värdefullt underlag
förde avvägningar av olika motstående intressen som kan bli nödvändiga att
göra. Utskottet utgår sålunda från att riskerna för skador på miljön genom ett
ökat utnyttjande av våtmarker för olika ändamål liksom de positiva
effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande blir särskilt
beaktade av regeringen i anslutning till pågående eller kommande överväganden
rörande den inventerings- och utredningsverksamhet som har
anknytning till våtmarksfrågor. I samband därmed synes även böra prövas i
vad mån de formella rättsreglerna på förevarande område ger utrymme för
det förstärkta skydd av våtmarkerna som framstår som nödvändigt vid ett
ökat ianspråktagande av dessa marker för t. ex. ett intensifierat skogsbruk
eller utveckling av nya energiformer. Vad utskottet här anfört med anledning

JoU 1978/79:8

av motionen 1977/78:791, yrkande 11, bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Möjligheten att säkerställa visst markområde som naturvårdsområde
tillkom år 1975 i samband med att riksdagen fattade beslut om vissa ändringar
och tillägg i naturvårdslagen m. m. (prop. 1974:166, JoU 1974:52, rskr
1974:405). Institutet naturvårdsområde är närmast avsett för områden där
mera begränsade åtgärder är tillräckliga för att skydda eller vårda naturmiljön.
Vid jämförelse med naturreservat har den nya skyddsformen den fördelen att
den i mindre grad inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Inrättande av
naturvårdsområde medför ingen rätt för markägaren att få ersättning av det
allmänna. Åtgärden skall genomföras i samråd mellan det allmänna och
sakägarna.

Utskottet vill erinra om att det enligt riksdagens beslut anförtrotts åt de
naturvårdande myndigheterna att sköta den praktiska tillämpningen av nu
åsyftade bestämmelser. Institutet naturvårdsområde är sålunda i första hand
avsett att prövas av vederbörande länsstyrelse. Det förhållandet att institutet
hittills kommit till användning endast i mindre omfattning utgör enligt
utskottets mening inte anledning till något riksdagsinitiativ i frågan. Den tid
som den nya skyddsformen varit i kraft synes f. ö. vara för kort för att kunna
ge annat än högst begränsade erfarenheter av densamma. Utskottet avstyrker
i enlighet med det anförda motionen 1977/78:791 i förevarande del.

Slybekämpning

I motionen 1977/78:1612 erinras om de omfattande insatser samhället gjort
för att uppmuntra till slybekämpning och därmed bibehållandet av ett öppet
landskap. Enligt motionären kvarstår dock fortfarande stora brister i angivet
hänseende. Motionären pekar härvidlag på några faktorer som hindrar att den
mekaniska slybekämpningen ytterligare utvidgas, nämligen den allmänna
regeln att man inte får avverka på annans mark samt frånvaron av krav på
markägaren att själv bekämpa sly. Enligt motionen är det angeläget att dessa
brister i lagstiftningen elimineras.

Utskottet får erinra om att ett liknande motionsyrkande behandlades av
utskottet i betänkandet 1976/77:20. Utskottet redogjorde därvid för de
insatser på området som gjorts från statsmakternas sida i form av bidragsgivning
till landskapsvårdande åtgärder samt beredskapsarbeten. Vidare
framhölls att den förändrade naturvårdslagstiftningen medfört nya skyddsformer
och ökade möjligheter för samhället att säkerställa och utnyttja
områden för natur- och landskapsvård. Enligt utskottets mening borde t. ex.
institutet naturvårdsområde kunna tjäna som ett instrument när det gällde
åtgärder av i motionen åsyftat slag. Mot bakgrund av de åtgärder som
vidtagits och den uppmärksamhet hithörande spörsmål var föremål för på
olika håll fann utskottet inte skäl föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens

JoU 1978/79:8

sida med anledning av motionen i fråga. Riksdagen följde utskottet.

I anslutning till nu förevarande motion kan utskottet för sin del ånyo
vitsorda det angelägna i att effektiva åtgärder vidtas i syfte att bibehålla ett
öppet landskap. Slybekämpning och andra landskapsvårdande åtgärder fyller
härvidlag en viktig uppgift. Av särskild betydelse är givetvis den verksamhet
som äger rum till gagn för naturvårdens intressen inom ramen för ett aktivt
jord- och skogsbruk. Dock kan i sammanhanget finnas anledning påpeka att
röjning av sly inte undantagslöst är till fördel för landskapsvården på längre
sikt med hänsyn till att vissa berörda växter kan ha en kvävesamlande effekt
eller motverka erosion i vattendrag.

När det gäller möjligheterna att vidta åtgärder på annans mark vill utskottet
framhålla att konflikter med markägare i samband med slyröjning, enligt
uppgift från naturvårdsverket, är mycket sällsynta. I vart fall kan problemen
inte anses vara av den storleksordningen att särskilda åtgärder från statsmakternas
sida är påkallade. I sammanhanget vill utskottet erinra om att 1974 års
jordförvärvsutredning lagt fram förslag till en ny jordhävdslag, benämnd lag
om skötsel av jordbruksmark. Enligt förslaget skall myndighet kunna ålägga
markägare m. fl. att vidta åtgärder för iståndsättande av mark som är lämplig
för jordbruksproduktion. Sådant åläggande torde kunna avse bl. a. slybekämpning.
När det gäller skogsmark har 1973 års skogsutredning lagt fram
förslag som bl. a. innebär vidgade möjligheter för skogsvårdsmyndighet att ge
föreskrifter om röjning m. m.

Med hänsyn till det anförda finnér utskottet att motionen 1977/78:1612
inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande information om allemansrätten anser motionen
1977/78:592 besvarad med vad utskottet anfört,

2. beträffande fordonstrafik m. m. i fjällvärlden anser motionen
1977/78:784 besvarad med vad utskottet anfört,

3. beträffande hushållningen med naturresurser m. m. som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
överlämnande av motionen 1977/78:791, yrkande 10, till naturresurs-
och miljökommittén,

4. beträffande skyddet av våtmarkerna som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av
motionen 1977/78:791, yrkande 11,

5. beträffande institutet naturvårdsområde avslår motionen 1977/
78:791, yrkande 12,

6. beträffande slybekämpning lämnar motionen 1977/78:1612
utan åtgärd.

JoU 1978/79:8 15

Stockholm den 21 november 1978

På jordbruksutskottet vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister(m),
Bertil Jonasson (c), Sven Lindberg (s), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar
Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Tage Adolfsson (m),
Stig Alftin (s), Rune Johnsson i Mölndal (c), Kerstin Anér(fp), Erik Johansson
i Simrishamn (s) och Wivi-Anne Radesjö (s).

Reservation

beträffande institutet naturvårdsområde, m. m. av Svante Lundkvist, Sven
Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Stig Alftin, Erik Johansson i
Simrishamn och Wivi-Anne Radesjö (samtliga s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1977/78:791 framförda uppfattningen om
det beklagliga i att institutet naturvårdsområde inte kommit till användning i
större utsträckning än som skett. Behovet av att säkerställa mark för sådana
angelägna ändamål som t. ex. rekreation, vetenskap och kultur är stort. Enligt
utskottets mening torde det i många fall vara möjligt att utnyttja ett
markområde för bl. a. rekreation eller för åtgärder i landskapsvårdande syfte
utan att pågående markanvändning, t. ex. inom ramen för ett normalt jordeller
skogsbruk, hindras. I sådana fall bör institutet naturvårdsområde
användas. Genom ett ökat utnyttjande av nämnda skyddsform kan, som
utskottet anför i det följande, samtidigt ges möjligheter till en intensifierad
landskapsvård, innefattande bl. a. slybekämpning. Utskottet vill mot
angivna bakgrund understryka det angelägna i att åtgärder vidtas i syfte att
främja ett ökat användande av institutet naturvårdsområde i enlighet med de
tankegångar som låg till grund för riksdagens beslut om införande av nämnda
skyddsform.

dels den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1 anslutning”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att slybekämpning och
andra landskapsvårdande åtgärder kan utföras på ett effektivt sätt i syfte att
bibehålla ett öppet landskap. Som i motionen 1977/78:1612 påpekas kan det
med nuvarande lagstiftning uppstå problem i fråga om det praktiska
genomförandet av landskapsvårdande insatser. Sålunda kan det t. ex.

JoU 1978/79:8

förekomma att en från naturvårdssynpunkt önskvärd siktröjning på markområden
mellan särskilt anordnade rastplatser vid allmän väg och vissa sjöar
eller vattendrag blir ofullständigt genomförd genom att någon eller några av
de berörda markägarna inte ger tillstånd till att röjningen utförs. Enligt
utskottets mening bör åtgärder för ett ökat utnyttjande av den nya
skyddsformen naturvårdsområde också kunna innefatta den typ av slybekämpning
som avses i motionen 1977/78:1612. Utskottet föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härvidlag
anfört.

dels utskottets hemställan under 5 och 6 bort ha följande lydelse:

5. beträffande institutet naturvårdsområde m. m. som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av
motionerna 1977/78:791, yrkande 12, och 1977/78:1612.

GOTA B 58777 Slockholm 1978