Med anledning av motioner om miljövårdspolitiken, m. m. (Betänkande 1976/77:JoU10 Jordbruksutskottet)

JoU 1976/77:10

Jordbruksutskottets betänkande
1976/77:10

med anledning av motioner om miljövårdspolitiken, m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 238 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana tilläggsdirektiv till berörda
arbetande utredningar att åtgärder för ett bättre utnyttjande av
våra naturresurser föreslås i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1975/76: 239 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om tilläggsdirektiv till utredningen
angående omhändertagande av sjukhusavfall eller om tillsättande av
en särskild utredning för bättre tillvaratagande och återvinning av matavfall
vid våra sjukhus och vårdinrättningar.

I motionen 1975/76: 240 av herr Henmark (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa om utredning rörande de ekonomiska
konsekvenserna av att medgivandet jämlikt 2 § renhållningslagen
att ålägga fastighetsägarna skyldighet att fullgöra renhållningsskyldighet
i fråga om gångbanor och annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten upphör.

1 motionen 1975/76: 243 av herr Persson i Heden (c) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till ändringar
av gällande bestämmelser i naturvårdslagen rörande täkt verksamhet, innebärande
att sådan verksamhet ej får påbörjas innan myndighets beslut
i frågan vunnit laga kraft.

I motionen 1975/76: 370 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs, såvitt
nu är i fråga (yrkandena 3 och 4),

3. att riksdagen ger regeringen till känna att lagstiftningen på miljövårdsområdet
skall utformas så att den ger ökade möjligheter för dem
som berörs av miljöstörningar att öva inflytande,

4. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om rätt
för sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade,
forskare etc. att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor och livsmedelslagen.

I motionen 1975/76: 428 av fröken Eliasson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att begränsa
de miljöskadande utsläppen i luft och vatten från båtmotorer i enlighet
med vad som anförs i motionen.

I motionen 1975/76: 430 av herrar Israelsson och Lövenborg (båda
vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och

1 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

förslag i syfte att förbjuda användningen av fluorkarboner inom konsumtionsvaruindustrin
samt om åtgärder för att i övrigt begränsa användningen
därav.

I motionen 1975/76: 627 av herrar Jönsson i Malmö och Johansson i
Malmö (båda s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att reglerna
för import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor skärps så att
varans kemiska innehåll omedelbart kan avläsas.

I motionen 1975/76: 633 av herr Wirtén m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av
lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet
samt av lagen om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg med bestämmelser om vattenföroreningsavgift vid utsläpp av
skadligt ämne från fartyg samt om bevisföring vid oljeutsläpp i enlighet
med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i internationella sammanhang
driver kraven på snabbt införande av system med segregerade
ballasttankar i oljefartyg samt på en begränsning av oljefartygens storlek,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i övrigt anförs i motionen om åtgärder till skydd för havsmiljön.

I motionen 1975/76: 818 av fru Fredrikson m. fl. (c, fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen uttalar sig för att naturvårdsverket omedelbart
förbereder åtgärder för ett förbud mot freongas i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motionen 1975/76: 831 av herrar Svanström och Glimnér (båda c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag
till särskilt statligt stöd till kommun för kostnaderna vid det praktiska
omhändertagandet av avfall sommartid vid kuster och i skärgårdar.

I motionen 1975/76: 1629 av fru Andersson i Hjärtum och fru Fred
gardh (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning
och förslag om en standardisering av glasemballage för en övergång
till returglas i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motionen 1975/76: 1633 av herrar Andersson i Nybro och Fransson
(båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till bestämmelser
för statsbidrag till kommunernas sanering av förorenade vattendrag.

I motionen 1975/76: 1634 av fru Anér (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att normer för högsta tillåtna luftföroreningar i tätort
införs.

I motionen 1975/76: 1635 av fru Anér (fp) hemställs

JoU 1976/77:10

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om metoder
för att få fram bättre ekologiskt underlag för beslut i samhället i enlighet
med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att studier utförs för bedömning
av välfärdskomponenter i enlighet med vad som föreslås i motionen.

I motionen 1975/76: 1638 av fru Anér m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen uttalar att avfallshanteringen i Sverige snarast inriktas
på återvinning,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att skyndsamt arbeta fram uppgifter rörande kostnader, teknik
och tidsåtgång för övergång till modern avfallshantering byggd på återvinning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för
ökade forsknings- och utvecklingsinsatser för att möjliggöra en bättre
avfallshantering.

I motionen 1975/76: 1639 av fru Anér m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag föreläggs riksdagen
under innevarande riksmöte om bullernormer som gör det möjligt att
vidta åtgärder mot fordon med extremt hög bulleravgivning i enlighet
med det förslag som redovisats av trafikbullerutredningen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om snabbt införande av bullernormer.

I motionen 1975/76: 1671 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs
att riksdagen med anledning av motionen och den av regeringen aviserade
översynen av miljöskyddslagen ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts beträffande inriktningen av denna översyn, innebärande
bl. a. att ekologiska miljöaspekter beaktas och att en objektiv beslutsprocess
i miljöärendena eftersträvas med samhällsekonomisk optimering
som målsättning.

I motionen 1975/76: 1699 av herr Lothigius (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen föreslår att bärkraften hos marker och vatten får
utgöra ledstjärnan vid all planering och lagstiftning för naturens utnyttjande
för fritidsändamål.

I motionen 1975/76: 1700 av herr Lundgren m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag med skyldighet för
flygbolag att följa fastställda flygoperativa åtgärder, vilka syftar till bullerreducering
över bostadsbebyggelse.

I motionen 1975/76: 1702 av herrar Marcusson och Göransson (båda
s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en snabbare handläggning av statsbidrag
till kommunala va-investeringar.

JoU 1976/77:10

I motionen 1975/76: 1704 av herr Måbrink m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att produktkontrollnämnden bör införa totalförbud
mot preparat innehållande fenoxisyran 2,4,5-T, innebärande att
redan registrerade preparat drages in och att inga nya registreras,

2. att produktkontrollnämnden bemyndigas införa totalförbud mot
flygbesprutning med fenoxisyror i jord- och skogsbruk.

I motionen 1975/76: 1712 av herr Nilsson i Trobro (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av möjligheterna
att utföra ett varaktigt erosionsskydd för hotade strandpartier på ön Ven
samt på Blekinges och Skånes sydkust.

I motionen 1975/76:1732 av fru Troedsson och fru Sundberg (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1. tillsättande av en särskild kommitté med uppgift att följa forskningsresultaten
av undersökningar om freonernas miljöpåverkan,

2. förslag att begränsa aerosolförpackningar med freon som drivgas.

I motionen 1975/76: 1733 av herr Turesson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i naturvårdslagen att
ägare till mark, som ingår i planerat naturvårdsområde, skriftligen underrättas
om föreliggande planer, bereds tillfälle yttra sig och delgives
de slutgiltiga områdesbestämmelserna.

I motionen 1975/76: 2023 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga (yrkande 3), med hänvisning till vad som anförts i motionen
1975/76: 1979 att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag
till precisering av allemansrättens innebörd.

I motionen 1975/76: 2066 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs med
hänvisning till vad som anförts i motionen 1975/76: 2064 att riksdagen
hos regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna i arbetslivet
och i miljön till följd av användning av hälso- och miljöfarliga
ämnen innebärande bl. a.

a. en mer strikt tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet,

b. en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser där kemiska
ämnen används,

c. forskningsinsatser rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna
av användning av kemiska ämnen med kända skadeverkningar,

d. samordning av forskning och kontroll rörande hälso- och miljöfarliga
ämnen.

I motionen 1975/76: 2144 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs
under hänvisning till vad som anförts i motionen 1975/76: 2141 om sysselsättningspolitiken
att riksdagen hos regeringen begär en plan för utbyggnad
av rehabilitering av samtliga eftersläpande sektorer inom miljöområdet.

JoU 1976/77:10

Miljövårdspolitiken, m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 370 framhålls att närdemokratin är speciellt viktig
i frågor som rör miljön. I motionen påpekas miljöskyddslagens centrala
roll i den svenska miljöpolitiken. Möjligheten för dem som berörs
av beslut i miljöärende enligt nämnda lag är emellertid begränsad. Definitionen
av dem som anses som sakägare är enligt motionärernas mening
snäv. Dessutom understryks att även sakägarnas möjlighet att föra
talan i praktiken är begränsad. Enligt motionärerna bör riksdagen understryka
att i motionen påpekade brister och föreslagna åtgärder för
miljödemokrati bör kunna tas upp i den under hösten 1975 aviserade
översynen av miljöskyddslagen.

I motionen riktas också kritik mot att rätten att överklaga beslut av
produktkontrollen är begränsad till i första hand dem som beslutet angår
medan allmänhetens inflytande på hithörande frågor är mycket litet.
Motionärerna anser inte att denna ordning i tillfredsställande grad tillgodoser
konsumenternas intressen. De beslut som fattas i dessa sammanhang
är av stor betydelse för alla människor. Besvärsrätt borde helst
ges åt alla enskilda konsumenter. Av praktiska skäl är en viss begränsning
dock nödvändig. Besvärsrätten bör därför förbehållas ett generöst
bestämt antal organisationer som företräder konsumenter i vid mening.
De organisationer som därvid bör komma i fråga är t. ex. husmodersföreningar,
miljöföreningar, föreningar för allergiker (och andra speciellt
utsatta grupper), vetenskapliga sammanslutningar och naturvårdsföreningar.

Även om det kan vara komplicerat att utforma bestämmelser på sådant
sätt att klagorätten blir en praktisk möjlighet och samtidigt inte i
onödan förhalar verkställigheten av beslut är det enligt motionen angeläget
att så snabbt sker. Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen
begär utredning och förslag om klagorätt för organisationer över
beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen.

Enligt motionen 1975/76: 1671 måste medlen i miljöpolitiken skärpas
och folkets intresse rikta sig mot kortsiktiga, kapitalistiska exploateringar
av miljö- och naturresurser. Ett av medlen, miljöskyddslagstiftningen,
måste omarbetas och preciseras så att den styr beslutsfattarna i en objektiv
beslutsprocess. Vad beträffar lagstiftningen på förevarande område
ifrågasätter motionärerna om den gällande miljöskyddslagstiftningen
har en sådan form att den utgör en verklig styrning för beslutsfattarna
på det miljöpolitiska området. Enligt motionärernas åsikt är både miljöskyddslagen
och miljöskyddskungörelsen alltför allmänt hållna och vagt
formulerade för att kunna ge verklig styrning. När det gäller tillämpningen
av en lag av miljöskyddslagens typ rör det sig enligt motionärerna
i realiteten om fattande av politiska beslut. Sådana beslut bör fattas av

JoU 1976/77:10

politiskt ansvariga och i första hand av riksdagen. Skall så kunna ske
måste styrningen läggas in främst i själva lagtexten och, i den mån detta
inte är möjligt, i klara motivuttalanden i förarbetena. På denna grund
kräver motionärerna en omarbetning och precisering av miljöskyddslagen.
En sådan skärpt och preciserad miljöskyddslagstiftning skall enligt
motionärerna ha sin grund i ett ekologiskt betraktelsesätt.

Behovet av ett ekologiskt tänkande vid tillämpningen av de miljölagar
vi har betonas också i motionen 1975/76: 1635. Enligt motionen bygger
den nuvarande svenska miljöpolitiken på kompromissprincipen. Den är
inte hållbar i längden. Miljöpolitiken måste baseras på ekologins krav
och ta konsekvenserna av det. Ett första steg är åtminstone att vid avgöranden
om naturexploatering och industrilokalisering de ekologiska
förutsättningarna och konsekvenserna verkligen tas fram i ljuset. Då är
i alla fall miljöintressena inte utslagna i förväg.

Ytterligare en metod som enligt motionärernas mening borde övervägas
är tillskapandet av ett organ som, i brist på bättre namn, kunde
kallas Sveriges biologiska undersökning. Det skulle kunna fungera på i
princip samma sätt som Sveriges geologiska undersökning eller riksantikvarieämbetet.
Det skulle kunna gå in när miljön är hotad och när exploateringskrav
ställs på ett visst område för att undersöka de ekologiska
och biologiska förutsättningarna samt konsekvenserna av en genomförd
exploatering. Det borde ha möjligheter att föreskriva vissa undersökningar
och kanske också under vissa förutsättningar inlägga veto.
Dess verksamhet skulle i viss mening vara parallell till naturvårdsverkets,
men en av vinsterna skulle vara att vi fick en officiell instans som inte
behöver väga och kompromissa utan renodlat kan företräda ekologin.

I motionen tas också upp frågan om värderingen av den tekniska utvecklingen.
För att ett samhälle skall vara levbart, uthärdligt och hållbart
för alla sina medborgare och över många generationer krävs enligt
motionen 1975/76: 1635 en reell standardvärdering. Enligt motionären
skulle redan en undersökning av de tre välfärdskomponenterna föda,
transporter och energi antagligen ge vår diskussion om välfärdens pris
och innehåll ett helt nytt ansikte. Det skulle vidare ingå i sådan studie
att avväga det pris som medborgarna får betala genom social anpassning
till tekniska förändringar mot det motsatta priset i oförändrad eller alternativ
teknik, med helt andra sociala följder.

I motionen 1975/76: 2141, vartill motionen 1975/76: 2144 hänvisar,
anförs att en rad områden sedan länge är underförsörjda och eftersläpande.
Dit hör enligt motionen bl. a. det stora, försummade fält som
har att göra med social rehabilitering i vid mening — innefattande både
nya grepp på ett växande antal individers socialmedicinska och ekonomiska
situation och initiativ för förändring av den fysiska miljöns förutsättningar
— t. ex. i de stora, illa planerade och bristfälliga förstadsområdena.
Det under decennier nonchalerade arbetsmiljöområdet kräver

JoU 1976/77:10

också ett omfattande aktionsprogram — här skapas underlag för tekniska
speciallösningar och ersättningsprodukter av skilda slag.

Tidigare riksdagsbehandling

Yrkanden om ändringar i miljöskyddslagstiftningen m. m. i princip
motsvarande de i det föregående angivna har tidigare prövats av riksdagen
utan att föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

I anslutning till yrkandet om en omarbetning av miljöskyddslagen med
inriktning på ekologiska miljöaspekter kan erinras om att jordbruksutskottet
tidigare givit uttryck för uppfattningen att en ekologisk grundsyn
är en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser.
Vid behandlingen av motsvarande motionsyrkanden (se bl. a.
JoU 1972: 49, 1974: 45, 1975/76: 8) har utskottet hänvisat bl. a. till pågående
arbete med den fysiska riksplaneringen. Enligt 1972 års riksdags
beslut har denna planering getts en långsiktig inriktning som ligger i linje
med det handlande som från ekologiska synpunkter ter sig rationellt i ett
längre tidsperspektiv. I sammanhanget har utskottet även erinrat om att
den ekologiska helhetssynen på hithörande frågor också återspeglas i
direktiven för pågående utredning rörande kostnaderna för miljövården.
I dessa direktiv sägs bl. a. att det är av stor betydelse att de frågor som
rör avvägning och prioritering mellan olika åtgärder kan belysas. Detta
innebär att inte bara kostnaderna utan också effekten av olika insatser
behöver studeras. De sakkunniga skall i detta sammanhang kartlägga
vilka metoder som finns för att mäta effekterna av olika miljövårdsåtgärder.
Mot bakgrund av det anförda har riksdagen i likhet med utskottet
ansett att syftet med ifrågavarande motionsyrkanden skulle komma att i
väsentlig grad bli tillgodosett utan någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Även det i motionen 1975/76: 370 upptagna spörsmålet om miljödemokrati
har som nämnts tidigare varit föremål för riksdagens behandling
(se bl. a. JoU 1972: 59, 1974: 44, 1975/76: 8). I betänkandet 1972: 59
hänvisade jordbruksutskottet till de uttalanden rörande sakägarbegreppet
som gjordes i samband med miljöskyddslagens tillkomst. Bl. a. framhölls
att lagrådet ansett att envar som tillfogades skada eller utsattes för
olägenhet genom miljöfarlig verksamhet borde betraktas som sakägare.
I propositionen 1969: 28 anslöt sig departementschefen till vad lagrådet
anfört om sakägarbegreppet. Utskottet framhöll med hänvisning till dessa
uttalanden att sakägarkretsen enligt miljöskyddslagen i själva verket var
mycket vid och att den i princip endast begränsades av kravet på orsakssamband
mellan den miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten)
enligt de särskilda bedömningsgrunder som utbildat sig därom. Mot
bakgrund av det anförda fann utskottet inte tillräckliga skäl förorda någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Med anledning av en vid 1974 års riksdag väckt motion (1974: 235)

JoU 1976/77:10

om möjligheter för allmänheten till ökad medverkan och delaktighet i
beslut som rör dess miljö i vid mening uttalade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (JoU 1974: 44) att yrkandet inte utgjorde
tillräckligt underlag för ett positivt beslut i ämnet från riksdagens sida
och avstyrkte därför motionen i denna del.

I motionen 1975/76: 370 framlagt förslag att ge sammanslutningar
av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. rätt att överklaga
beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och livsmedelslagen
har tidigare varit föremål för riksdagens behandling, bl. a. i
samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I
betänkandet JoU 1973: 19 erinrades i anslutning till väckta motioner
i ämnet att miljökontrollutredningen för sin del inte hade uppställt någon
regel om vem som hade rätt att anföra besvär mot beslut enligt lagen
om hälso- och miljöfarliga varor. Rätten att föra talan mot dylikt beslut
skulle därför enligt utredningens förslag komma att regleras enligt bestämmelserna
i förvaltningslagen. Enligt 11 § denna lag fick talan mot
sådant beslut av myndighet, som kan överklagas genom besvär, överklagas
av den som beslutet angick, om det gått honom emot. Talerätt tillkom
således i första hand endast sökande som fått avslag på sin ansökan
om den åtgärd varom är fråga. En ledamot i utredningen har dock förordat
en utvidgad besvärsrätt för tillvaratagande av deras intressen som
utsattes eller riskerade att utsättas för hälso- och miljöfarliga varors skadeverkningar.
Även departementschefen hade funnit det från vissa synpunkter
otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kunde föras
från konsumenternas sida inom området för hälso- och miljöfarliga varor.
För att tillgodose dessa intressen borde enligt departementschefens
mening besvärsrätt ges åt de fackliga huvudorganisationerna. Bestämmelse
härom gavs i 19 § lagförslaget. Det framlagda förslaget, som godkändes
av riksdagen, överensstämde till sin konstruktion med en av 1972
års riksdag beslutad lagändring på livsmedelslagstiftningens område i
syfte att ge konsumenterna ökat inflytande i fråga om beslut enligt livsmedelslagen.
Motionsyrkanden motsvarande det nu föreliggande avstyrktes
i enlighet härmed. Även senare har motioner i ämnet avslagits av
riksdagen (JoU 1974: 44 och JoU 1975/76: 15).

Pågående utredningar, m. m.

Krav på ändringar i miljöskyddslagstiftningen har vid flera tillfällen
framförts från skilda håll, bl. a. från riksdagen. Hösten 1974 uttalade
sålunda jordbruksutskottet med anledning av en motion att starka skäl
förelåg att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen infördes beträffande
flygplatser och vägar som kunde medföra miljöstörningar av väsentlig
betydelse. Enligt utskottets mening torde det få ankomma på Kungl.
Maj:t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens omfattning. Riks -

JoU 1976/77:10

dagen beslöt ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (mot. 1974:
326, JoU 1974: 45, rskr 1974: 405).

Även i andra avseenden har framförts önskemål om ändringar i miljöskyddslagstiftningen
bl. a. från myndigheter som har prövnings- eller
tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen eller från andra organ. Sålunda
har koncessionsnämnden och fiskeristyrelsen föreslagit införande av bestämmelser
till skydd för allmänna och enskilda fiskeintressen.

I detta sammanhang kan också nämnas att riksdagen våren 1975 biföll
en reservation i jordbruksutskottet i vilken hemställdes att regeringen
snarast skulle tillsätta en utredning för att överväga frågan om
bullernormer m. m. närmast avseende bullerstörningar såvitt gäller den
yttre miljön inom områden som inte är eller kan tänkas bli tillfredsställande
täckta genom pågående utredningsarbete och tillsynsverksamhet
(mot. 1975: 869, JoU 1975: 7, rskr 1975: 84).

Mot bakgrund av bl. a. de förslag till ändringar i miljöskyddslagstiftningen
som lagts fram tillkallade jordbruksministern efter regeringens
bemyndigande den 18 mars 1976 särskilda sakkunniga för att överväga
vilka förändringar av nämnda lagstiftning som behöver göras för att
ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot och kontrollera
miljöfarlig verksamhet. Bland frågor som enligt direktiven borde
närmare belysas kan nämnas en utvidgning av förprövningsskyldigheten,
samordningsproblem i förhållande till annan lagstiftning, påverkan av
internationella överenskommelser på det yttre miljöskyddets område, behovet
av ett tillfredsställande beslutsunderlag i fråga om bl. a. miljöeffekterna
av den aktuella verksamheten m. m. vid tillståndsprövningen,
m. m. De sakkunniga är oförhindrade att pröva också andra frågor än
dem som direkt berörts i direktiven som har samband med tillämpningen
av miljöskyddslagen. Förslag skall redovisas senast den 1 juli 1978.

Forskningsrådsutredningen tillsattes år 1972 för att göra en utredning
rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde.
I tilläggsdirektiv 1974 och 1975 har utredningen fått i uppdrag
att vid sina överväganden även behandla bl. a. frågor om planering, prioritering
och medelstilldelning avseende framtidsmotiverad grundforskning.
Forskningsrådsutredningen bör i samband härmed även kunna
överväga frågor rörande organisatorisk form för framtidsstudier samt
frågor rörande s. k. teknikvärdering. Utredningen bör härvid särskilt belysa
forskningsrådsorganisationens roll i dessa sammanhang.

Välfärdsforskningen synes höra nära samman med verksamheten för
framtidsstudieområdet. Särskilda sakkunniga har enligt regeringens bemyndigande
den 16 oktober 1975 tillkallats för att leda nämnda verksamhet
(U 1975: 17). Mot bakgrund av att frågan om framtidsstudiernas
definitiva organisation övervägs av forskningsrådsutredningen bedrivs

JoU 1976/77:10

arbetet t. v. formellt i kommittéform. I sak fungerar kommittén som en
styrelse för framtidsstudieverksamheten. Verksamheten bedrivs med utbildningsdepartementet
i stället för såsom tidigare med statsrådsberedningen
som huvudman.

Avfallshantering

Motionerna

Yrkandet i motionen 1975/76: 238 om tilläggsdirektiv till berörda utredningar
om åtgärder för ett bättre utnyttjande av våra naturresurser
syftar till dels minskad användning av engångsförpackningar och en
återgång i möjligaste mån till ett retursystem, dels till ett bättre tillvaratagande
av skogsavfallet. Behovet att minska användningen av engångsförpackningar
betonas även i motionen 1975/76: 1629, vari framhålls
att den alltmera ökande produktionen av sådana förpackningar
innebär såväl ökad energianvändning som ytterligare slöseri med värdefulla
metaller och andra råvaror. Ett medel att komma till rätta med
situationen anges i motionen vara att söka nå en standardisering av
olika förpackningar — motionärerna tänker i första hand på glasemballage.
Ett mindre antal standardförpackningar kunde enligt motionen
utnyttjas inte enbart för dryckesvaror utan även för andra produkter.

I motionen 1975/76: 239 behandlas frågan om hur man skall på bästa
sätt ta till vara matavfallet vid våra sjukhus och vårdinrättningar. Enligt
vad motionären erfarit lär det förekomma att prima matavfall, lämpligt
som svinfoder, inte tas till vara för dylikt ändamål. Givetvis skall återanvändningen
ske på ett sådant sätt att största möjliga nytta uppkommer
samt hänsyn tas till gällande bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande
bl. a. sanitära förhållanden. Motionären är medveten om gällande
bestämmelser angående förbud att använda okokt avfall från sjukhus och
vårdinrättningar till svinföda och att dessa bestämmelsers efterlevnad innebär
ett skydd mot bl. a. smittorisk o. d. Dessa bestämmelser skall givetvis
iakttas och efterlevas. Därmed inte sagt att man för den skull inte
skall tillvarata matavfallet och se till att det kommer till användning på
bästa möjliga sätt. Inget matavfall bör därför exempelvis brännas upp.
Genom kokning kan dylikt matavfall bli värdefullt svinfoder. Även om
ett tillvaratagande för vederbörande sjukhus och vårdinrättning inte innebär
någon ekonomisk vinst, får man enligt motionärens mening bortse
därifrån och mer se till den samhällsekonomiska vinsten.

I motionen 1975/76: 831 erinras om den betydande nedskräpning som
sker inte minst utefter våra kuster och i våra skärgårdar. Det stora antalet
fritidsbåtar gör att problemet ökar. Motionärerna pekar på att samhällets
intresse av att skydda naturen framgår av naturvårdslagens första
och andra paragrafer, där det sägs att naturen är en nationell tillgång,
som skall skyddas och vårdas, och att naturvården är en såväl statlig som
kommunal angelägenhet.

JoU 1976/77:10

Enligt motionen torde emellertid kuster och skärgårdar i så hög grad
vara nationella tillgångar att statens skyldighet väger över. För den
nödvändiga renhållningen sommartid kan båtburna städpatruller bli nödvändiga.
Om sådan verksamhet skall bedrivas i kommunal regi, bör enligt
motionen frikostiga statsbidrag utgå. Vid organiserandet och genomförandet
av kampanjer i skärgården borde i samband med bidragsgivningen
föreskrifter kunna utfärdas av naturvårdsverket.

Den för varje år tilltagande båtturismen medför konkreta avfallsproblem
under sommarmånaderna. Anskaffandet av ”sopmajor” o. d. vid
frekventerade landstigningshamnar har i vissa fall underlättats genom
statsbidrag. Driften i form av tömning och rengöring av dessa torde kunna
jämföras med motsvarande omsorg utefter våra allmänna vägar. Därför
borde antingen vägverket helt överta denna verksamhet eller också
bör generösa statsbidrag utgå till kommunerna. Hur dessa frågor skall
lösas bör bli föremål för omedelbar utredning och snara förslag till åtgärder.

Enligt motionen 1975/76: 1638 präglas tendensen i Sverige beträffande
avfallshantering av efterblivenhet i fråga om såväl ambition som teknik.
Enligt motionärernas uppfattning måste staten sätta in avsevärt större
effektivitet, när det gäller avfallsforskning. De försök och studier som
pågår är helt otillräckliga. Enligt motionen får vi i kalkylerna för avfallshantering
aldrig utgå ifrån att en anläggning skall kunna bli självbärande.
Däremot kan kostnaderna nedbringas genom t. ex. försäljning
av produkter. Priset på dem måste sättas lågt och med hänsyn till de
omständigheter som råder på orten. Och man måste alltid väga in den
vinst det innebär att vi återvinner sådant som annars skulle gått till spillo.
Det är enligt motionärernas mening nödvändigt att riksdagen både principiellt
och praktiskt tar ställning i denna fråga — principiellt genom att
uttala nödvändigheten av en långt gående återvinning ur avfall, praktiskt
genom att ställa till förfogande medel för erforderlig målforskning, experimenterande
i fråga om praktiska metoder osv.

I motionen 1975/76: 1702 påtalas den betydande ränteförlust vissa
kommuner åsamkats genom att utbetalning från naturvårdsverket av
slutliga statsbidrag till avloppsreningsverk dragit länge ut på tiden. Enligt
motionen bör anledningen till de långa väntetiderna inom naturvårdsverket
undersökas och åtgärdas så att snabbare handläggning i framtiden
kan ske.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner syftande till en minskad användning av engångsförpackningar
har tidigare vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen, senast
föregående år i samband med behandlingen av prop. 1975: 32 om återvinning
och omhändertagande av avfall jämte motioner (JoU 1975: 10).

Vid sistnämnda tillfälle konstaterades att förpackningarna i dag spe -

JoU 1976/77:10

lar en betydande roll vid hanteringen av varor i vårt samhälle. Ökningen
av förpackningar hade också medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet
under senare år. I likhet med departementschefen ansåg utskottet
att användningen av vissa förpackningar innebär ett slöseri med begränsade
naturresurser. Utskottet har tidigare, bl. a. i samband med antagandet
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, understrukit vikten av
att verksamma åtgärder vidtas för att få bukt med de svårartade och
allt snabbare växande olägenheter för miljön, som begagnandet av engångsemballage,
framför allt de s. k. engångsglasen, utgör. Samtidigt har
utskottet framhållit att det emellertid inte torde vara vare sig möjligt
eller ens önskvärt att engångsförpackningarna helt slopas. Bl. a. kan inte
bestridas att användandet av moderna engångsförpackningar inneburit
betydande fördelar inte minst av hygienisk art på livsmedels- och läkemedelsområdena.
Utskottet fann det därför angeläget att poängtera behovet
av en nyanserad bedömning av hithörande spörsmål. Några speciella
åtgärder på området har utskottet emellertid inte varit berett förorda,
då hela frågan varit föremål för granskning inom miljökostnadsutredningen.

Vad gäller frågan om ett bättre utnyttjande av skogsavfallet kan erinras
om att riksdagen under treårsperioden 1974/75—1976/77 anvisat 2
milj. kr. per år för utveckling av maskiner och metoder för nämnda
ändamål.

En motion av innehåll motsvarande motionen 1975/76: 831 behandlades
av riksdagen vid riksmötet 1975 (JoU 1975: 1 p. 59). Därvid erinrade
utskottet om att statsbidrag lämnats till avfallsbehandling i skärgården.
Under de senaste åren hade ungefär 1,5 milj. kr. utgått för sådana
ändamål. Vidare hade fritidsbåtutredningen i ett då nyligen avgivet
betänkande, Båtliv — Samhället och fritidsbåtarna, framlagt förslag
beträffande i motionerna berörda frågor. Förslaget var under remissbehandling.
Mot bakgrund av det anförda och med hänvisning till att
upplysningsverksamhet i syfte att minska nedskräpning numera ingår som
ett naturligt inslag i den allmänna informationsverksamhet på miljövårdsområdet,
för vilken naturvårdsverket har ansvaret, föreslog utskottet att
motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också
blev riksdagens beslut.

I samband med riksdagens behandling av prop. 1975: 32 om återvinning
och omhändertagande av avfall jämte motioner uttalade riksdagen
(JoU 1975: 10) att återanvändning måste vara en vägledande princip vid
omhändertagande och behandling av avfall och att sparsamhet, hushållning
och återanvändning alltså torde vara grundläggande för vårt utnyttjande
av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen haft att ta ställning
till motioner med yrkanden om ökade forsknings- och utvecklings -

JoU 1976/77:10

insatser på avfallshanteringens område. En utförlig redogörelse härför
har bl. a. lämnats i förenämnda betänkande JoU 1975: 10.1 avvaktan på
den vidare behandlingen av miljöforskningsutredningens betänkande
Samordnad miljövårdsforskning har motionerna ej föranlett någon riksdagens
åtgärd.

I sammanhanget kan erinras om att riksdagen för fortsatt stöd till avfallsbehandling
och till försöksanläggningar för utprovande av nya tekniska
metoder inom miljövårdsområdet under anslaget Stöd till avfallsbehandling
anvisat 15 milj. kr. för innevarande budgetår.

Vissa utredningar

Utredningen om kostnaderna för miljövården har den 25 mars 1976
överlämnat betänkandet (SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar och
miljö.

I sammanfattning innebär utredningens förslag följande.

1. Den nuvarande avgiften på dryckesförpackningar föreslås höjd från
10 till 15 öre, med undantag för förpackningar för vin och sprit, där avgiften
föreslås avskaffad.

2. Systembolaget föreslås införa pant på samtliga förpackningar —
såväl engångs- som retur för vin och sprit. Denna pant bör ej understiga
panten för 33 cl returglas.

3. En avgift om 5 öre föreslås införd på dryckesförpackningar med en
fyllnadsvolym som överstiger 10 cl men ej 20 cl och som är avsedda för
konsumtionsfärdiga drycker utom mjölk, småbarnsdrycker samt för
vin och sprit.

4. Naturvårdsverket föreslås få till uttrycklig uppgift att i samråd med
bl. a. konsumentverket aktivt följa och påverka utvecklingen inom förpackningssektorn
i syfte att minska påverkan på miljön från denna. De
av utredningen framförda önskvärda förändringarna, minskning av skaderisken
med glas, övergång till fastsittande förslutningar och förbättrade
möjligheter att återvinna förpackningar, bör särskilt beaktas. Utredningen
förutsätter att naturvårdsverket får erforderliga resurser för ändamålet.
Verket bör senast fyra år efter det att slutlig ställning tagits till utredningens
förslag för regeringen redovisa de från miljösynpunkt relevanta
förändringar som sker inom förpackningssektorn.

5. Utredningen föreslår att kommande avtal med Svenska förpackningsforskningsinstitutet
utformas så att utvecklingen av från miljösynpunkt
lämpliga förpackningar och förpackningssystem ges hög prioritet.
Vidare bör statens naturvårdsverk vara representerat i institutets styrelse.

6. Utredningen föreslår att en särskild arbetsgrupp tillsätts med uppgift
att från miljö-, konsument- och samhällsekonomiska synpunkter undersöka
möjligheterna att ta fram och införa ett bättre retursystem för
dryckesförpackningar. Härvid bör givetvis beaktas de fördelar som kan
uppnås genom att förutsättningar skapas för anslutning till systemet även
av de dryckestillverkare som nu står utanför.

7. Utredningen föreslår slutligen att under naturvårdsverkets samordnande
ledning landsomfattande kampanjer mot nedskräpningen anordnas.
Med hänvisning bl. a. till den inkomstförstärkning som den föreslagna
höjningen m. m. av förpackningsavgiften medför, förutsätter utredningen
att väsentliga bidrag lämnas till olika intressenter för genomförande
av sådana kampanjer.

JoU 1976/77:10

Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.

Utredningen (Jo 1975: 02) om omhändertagande av sjukhusavfall skall
enligt sina direktiv kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet
samt redovisa de i dag gängse metoderna för omhändertagande
och behandling av avfallet. Det bör ankomma på de sakkunniga att belysa
eventuella brister i nuvarande hantering samt föreslå de åtgärder
som behövs för att sjukhusavfallet skall kunna omhändertas på ett från
såväl hälso- som miljösynpunkt riktigt sätt. De sakkunniga bör i sitt
arbete lägga stor vikt vid arbetarskyddsaspekterna.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva också andra frågor
som hänger samman med de problem som här berörts. De sakkunniga
bör samråda med andra utredningar som behandlar frågor med anknytning
till utredningsarbetet.

De sakkunniga bör bedriva sitt arbete skyndsamt och framlägga sina
förslag före 1976 års utgång.

Renhållning

Motionen

I motionen 1975/76: 240 erinras om att kommunen enligt kommunala
renhållningslagen har att fullgöra den renhållningsskyldighet beträffande
allmän plats inom stadsplanelagt område som föreskrivs i 3 § allmänna
ordningsstadgan. Enligt 2 § renhållningslagen kan dock kommunen lägga
över renhållningsansvaret på fastighetsägare såvitt gäller gångbana eller
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Motionären,
som redogör för frågans tidigare behandling (bl. a. 3LU 1970:
90), anser att sedan kommunsammanslagningsreformen nu genomförts
skäl synes föreligga att uppta frågan till förnyad prövning. Motionären
framhåller att den tekniska utrustning som den kommunala renhållningsorganisationen
numera disponerar över ger möjlighet till en rationell och
likartad renhållning inom ett samhälles olika delar. I de fall kommuner
erbjudit sig att mot ersättning överta renhållningsansvaret krävs enligt
motionären att alla fastighetsägare inom ett kvarter är eniga härom,
varav följer att en enda villaägare inom ett villakvarter kan förhindra
den rationalisering av renhållningen som ett kommunalt övertagande innebär.
Motionären anser att det knappast finns anledning att längre fortsätta
med det rent manuella renhållningsarbete som hittills utförts.

I motionen erinras om att jordbruksutskottet med anledning av en
motion till 1975 års riksdag, som behandlades under 1975/76 års riksmöte,
fann vissa principiella skäl som talade för att kommunen ensam
borde svara för renhållningen av gångbanor o. d.

Med hänsyn till att det kunde antagas att en inom bostadsdeparte -

JoU 1976/77:10

mentet pågående utredning rörande avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande
kunde få betydelse i sammanhanget fann utskottet motionen
dock inte påkalla någon åtgärd från riksdagens sida. Det är emellertid
enligt motionen angeläget att utredning sker och att den sker så snabbt
som möjligt. Det kan tänkas ske genom den ovan nämnda utredningen
om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande m. m. eller av särskilt
tillsatt utredning.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om fastighetsägares skyldigheter i förevarande avseende har
under senare år vid ett par tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda
någon åtgärd, nämligen vid 1970 års vårsession i anledning av
en fristående motion (1LU 1970: 30) och vid samma års höstsession i
anledning av en motion i anslutning till propositionen med förslag till
bl. a. kommunal renhållningslag (3LU 1970: 90). Tredje lagutskottet
framhöll för sin del att den utveckling som ägt rum, bl. a. på det tekniska
området där för olika ändamål differentierade renhållningsredskap
kommit fram, borde föranleda att frågan om renhållningsskyldigheten
beträffande gångbanorna togs upp till nytt övervägande då förhållandena
efter bl. a. kommunreformens genomförande stabiliserats.

Med anledning av en likalydande motion vid 1974 års riksdag uttalade
utskottet (JoU 1974: 50 s. 11) att utskottet för sin del fann det i motionen
framlagda förslaget i och för sig beaktansvärt. Mot bakgrund bl. a.
av tredje lagutskottets förenämnda, av riksdagen godkända, uttalande
ansåg utskottet emellertid det kunna förutsättas att frågan var uppmärksammad
och skulle komma att tas upp till omprövning när tiden härför
ansågs mogen. Utskottet förklarade sig inte ha tillräckligt underlag för
att då kunna påyrka bifall till motionen.

Vid behandlingen av förevarande fråga vid riksmötet 1975/76 ansåg
utskottet att vissa principiella och praktiska skäl talade för att kommunen
borde ensam svara för renhållningen av gångbanor o. d. Det kunde
sålunda med visst fog göras gällande att renhållningen av allmän plats
var en åtgärd som skedde inte bara i den enskilde fastighetsägarens utan
också i hela samhällets intresse. Den omständigheten att renhållningsoch
snöröjningsmaskiner är förhållandevis dyra i inköp och drift syntes
ägnad att försvåra en effektiv och rationell gångbanerenhållning med
enskilda fastighetsägare som huvudmän. Utskottet ansåg således det i
motionen framlagda förslaget i och för sig beaktansvärt. Med hänsyn
främst till de ekonomiska konsekvenser som förslaget skulle kunna innebära
för kommunerna ville utskottet emellertid inte på grundval av det
då föreliggande materialet förorda en reform i åsyftad riktning. Enligt
vad utskottet erfarit hade nämligen det stora flertalet kommuner i riket
utnyttjat möjligheten att ålägga fastighetsägare renhållningsskyldighet enligt
2 § renhållningslagen. Frågan om ett kommunalt återtagande av ren -

Joli 1976/77:10

hållningsansvaret var således enligt utskottets mening i hög grad en ekonomisk
fråga vilken syntes ha visst samband med det kommunala avgiftssystemet
över huvud taget. Utskottet erinrade i detta sammanhang
om att bostadsministem den 15 maj 1975 tillsatt en utredning (B 1975:
02) om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande m. m. I utredningsdirektiven
framhölls behovet av en översyn av byggnadslagens regler
om avgifter för gatubyggande o. d. med särskild inriktning på ett rationellare
avgiftssystem för stadsplanelagda områden. Enligt direktiven
borde utredningsmannen pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på
att åstadkomma en fördelning av kostnaderna efter nytta inom större
sammanhängande områden samt möjligheterna att låta avgiftssystemet
utvidgas till att omfatta mer än gatumark och gatubyggande. Om praktiska
möjligheter förelåg borde avgiftssystemet omfatta såväl anläggningskostnader
som driftkostnader.

Utskottet ansåg att det i motionen åsyftade problemet hade ett nära
samband med de frågor som enligt det anförda var föremål för utredning.
Det kunde enligt utskottets mening antagas att utredningens arbete
kommer att få betydelse för de förhållanden som påtalas i motionen.
På grund härav fann utskottet motionen ej påkalla någon åtgärd
från riksdagens sida.

Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Hälso- och miljöfarliga varor

Motionerna

I motionen 1975/76: 2064 framhålls att det inte längre är möjligt att
utgå från att kemiska ämnen kan accepteras, såvida man inte kan visa att
de uppenbarligen inte leder till skador. Man måste i stället betrakta alla
kemiska ämnen som potentiella hälsorisker och utgå från att de har skadeverkningar.
Ett sådant synsätt leder fram till krav på omfattande omprövning
av ämnen som redan används och till stor återhållsamhet när
det gäller att tillåta nya substanser. Den innebär också att man måste ta
mycket mera allvarligt på varningar från forskare om rena misstankar
och på de anställdas egna bedömningar av effekterna av kemikalier som
de arbetar med. Man kan om man så vill kalla detta omvänd bevisbörda.

De politiska medlen att styra den ekonomiska och tekniska utvecklingen
finns. Staten har att sätta upp ramar, inom vilka företagen får
verka. Dessa ramar kan bl. a. bestå av regler om att människor inte får
utsättas för hälsorisker i sitt arbete. Om en sådan bestämmelse slår
ojämnt på olika typer av produktion, är det uppenbarligen ett tecken på
att produktionen är felplanerad från början. Hur den då skall förändras
är en sak som måste avgöras under trycket av opinionen från dem som
inte vill ha sin hälsa förstörd men också från dem som vill leva på sitt

JoU 1976/77:10

arbete. Skall man få dessa krav att mötas, måste de anställda och deras
organisationer själva få vara med och framlägga sina synpunkter.

Genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns numera en god
formell möjlighet att skydda människor från gifter, även på arbetsplatserna.
Enligt motionärerna återstår dock ännu mycket att göra innan
detta skydd är fullgott. Forskningen på området kan effektiviseras. Det
brister här inte minst i samordning. Resultat från olika vetenskapsgrenar
har inte sammanförts så som önskvärt vore. Det är svårt för såväl övervakande
myndigheter som företag att hålla sig informerade om de senaste
vetenskapliga rönen inom området. Det saknas i stor utsträckning
tillräckliga forsknings- och laboratorieresurser för att kontrollera ämnen
och produkter.

Kraven på ofarlighet bör enligt motionen kunna formuleras så att de
påverkar företagen till att i sitt eget intresse avstå från sådan produktion
som medför personalfaror. Den tekniska utvecklingen måste stimuleras
till att inbegripa kraven på ofarlighet i alla innovationer. Samhället måste
avväga sanktionerna mot de giftiga ämnena på sådant sätt att det inte
lönar sig att använda dem.

Behovet av skärpta regler till skydd för människorna mot skador på
arbetsplatserna genom användning av hälsovådliga ämnen i produktionsprocessen
betonas också i motionen 1975/76: 627. Med hänvisning bl. a.
till förhållandena inom den grafiska branschen anför motionärerna att
det erfordras en snabb översyn av bestämmelserna beräffande deklaration
och hantering av hälso- och miljöfarliga varor, och då speciellt kemikalier,
för att råda bot på nuvarande förhållanden.

Mot bakgrund av de farhågor som ännu råder om fenoxisyrornas skadlighet
är det enligt motionen 1975/76: 1704 svårt att förstå det riksdagsbeslut
år 1975, enligt vilket den särskilda lagen (1972: 123) om förbud
mot spridning av bekämpningsmedel från luften upphävdes och kontrollen
av spridningen av sådana medel i stället skulle ske helt med tilllämpning
av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Beslutet
innebär enligt motionen att skogsbolagen numera får använda sig av
flygbesprutning med 2,4,5-T. Produktkontrollnämndens tillstånd kom
omedelbart efter riksdagsbeslutet, och tillsynsmyndigheten på det lokala
planet, dvs. hälsovårdsnämnderna, hade inte hunnit få tillräckliga anvisningar
för att kunna skydda kommuninnevånarna. Flera exempel finns
där hälsovårdsnämnden trots en viss beredskap inte haft möjlighet att
kontrollera att flygföretag/skogsbolag följde de anvisningar som fastställts
av produktkontrollnämnden. De hälsovårdsnämnder som känt sitt
ansvar har genom analyser (till SVA) kunnat bevisa att spridning skett
upp till 200 meter utanför det anmälda området, trots att det vid spridningstillfället
rått svag vind. Exempel finns också på att besprutningsplan
startat och landat på annan plats än vad som angivits i ansökan,

2 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

vilket inneburit att hälsovårdsnämnden inte kunnat kontrollera t. ex. besprutningsvätskan.
I flera fall har regler om varningsskyltar och annons
i lokalpressen nonchalerats av dem som utfört besprutning. I motionen
anges vidare bl. a. att experter anlitade av produktkontrollnämnden hävdar
att fenoxisyrorna beträffande både genetiska och cancerogena effekter
är otillfredsställande undersökta. Man påpekar också att en intensifierad
forskning rörande dioxinets (TODD) effekter i miljön är av hög
prioritet.

I motionerna 1975/76: 430, 1975/76: 818 och 1975/76: 1738 framförda
förslag om utredningar och övriga åtgärder syftar till förbud mot
eller minskad användning av freongas som drivmedel i olika slag av
sprayer. Bakgrunden till motionerna är vissa forskningsrön enligt vilka
freongaser kan ha nedbrytande effekter på det ozonskikt som finns i de
övre luftlagren och som bl. a. utgör ett skydd mot det ultravioletta ljus
som orsakar hudcancer.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om den omvända bevisbördan behandlades av riksdagen vid
riksmötet 1975/76 med anledning av ett motionsyrkande, motsvarande
det nu föreliggande. Jordbruksutskottet (JoU 1975/76: 15) erinrade därvid
om att det åvilar regeringen och produktkontrollnämnden att på
grundval av de riktlinjer som fastlagts i lagen om hälso- och miljöfarliga
varor och i förarbetena till denna bl. a. svara för den närmare utformningen
av den bevisprövning rörande ett ämnes ofarlighet som
avsågs i då förevarande motion. Utskottet fann inte motionen ge utskottet
anledning att föreslå någon ändring i gällande ordning härvidlag.
Däremot ville utskottet självfallet instämma med motionärerna i
önskemålet att den i lagen föreskrivna s. k. omvända bevisbördan inte
bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna härom verkligen tilllämpas
på ett sätt som motsvarar lagstiftningens syfte. Med hänsyn till
den stora vikt som måste tillmätas strävandena att så långt möjligt
förebygga att nu ifrågavarande varor orsakar skadeverkningar på människor
och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns område, utgick utskottet
emellertid från att regeringen och berörda myndigheter ägnar hithörande
frågor den största uppmärksamhet och bl. a. tillser att arbetet
med att utvidga det effektiva verkningsområdet för lagstiftningen bedrivs
i så snabb takt som möjligt. Utskottet ansåg att den snabba utvecklingen
på förevarande område kräver ett oavlåtligt framflyttande
av positionerna från de produktkontrollerande samhällsorganens sida.
Utskottet ville i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att
lagstiftningen, även om den i första hand omfattar varor som kan betecknas
som kemiska, också skall kunna tillämpas på andra varor.

JoU 1976/77:10

Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen
fann utskottet inte erforderlig.

I sammanhanget erinrade utskottet vidare bl. a. om att bestämmelserna
om hälso- och miljöfarliga varor enligt numera ofta tillämpade
lagstiftningstekniska principer är uppdelade på en ramförfattning, innehållande
huvudsakligen grundläggande föreskrifter, och en tillämpningsförfattning
med mera detaljerade regler. Eftersom dessa senare
bestämmelser meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer, kan de på ett smidigt sätt anpassas till omständigheterna
i det särskilda fallet och till de vid varje tid rådande förhållandena
och ger dessutom möjlighet till snabba ingripanden. Nödvändigheten
av att i förevarande fall ha en flexibel lagstiftning motiverades av bl. a.
utskottet på följande sätt. Bedömningen av riskerna med kemiska varor
är beroende på många, varierande förhållanden. Så t. ex. kan en befarad
skadeverkan behöva mötas med olika åtgärder för skilda produkter.
Dessutom måste intensiteten i ingripandet i det enskilda fallet bli
beroende på en avvägning mellan å ena sidan risken med varan och å
andra sidan behovet av varan. Vidare kräver utvecklingen på det vetenskapliga
området en fortlöpande omprövning av gällande regler och
beslut. En mera preciserad reglering kan därför inte komma i fråga.

Riksdagen har innevarande år (prop. 1975/76: 100 p. H 1, JoU
1975/76: 33 p. 58, rskr 1975/76: 255) anvisat medel för förstärkningar
av resurserna för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel
har därvid beräknats, motsvarande kostnaderna för av naturvårdsverket
föreslagna förstärkningar för upprättande av ett produktregister som
skall läggas upp i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och övriga
berörda myndigheter. Vidare räknades medel för ytterligare två
handläggare och ett biträde vid produktkontrollbvrån. En forskningsoch
undersökningsavdelning skulle inrättas för samordning av naturvårdsverkets
forsknings- och undersökningsverksamhet.

I anslutning till en motion om ökade resurser till undersökningar och
bedömningar rörande hälso- och miljöfarliga ämnen i arbetslivet och
i den yttre miljön anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet vill för egen del framhålla angelägenheten av en effektiv
kontroll av hälso- och miljöfarliga ämnen. Utskottet vill dock erinra
om att hithörande frågor redan blivit föremål för uppmärksamhet i
olika sammanhang. Sålunda har t. ex. frågan om en utbyggnad av forskningsverksamheten
rörande hälso- och miljöfarliga ämnen tidigare behandlats
av utskottet (bl. a. JoU 1975: 1 och 1975/76: 15). I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1975/76: 15 (s. 9 ff.) avstyrkte utskottet
då behandlade motioner angående ifrågavarande spörsmål med hänvisning
till det omfattande utredningsarbete inom miljöforskningsutredningen,
arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar som riksdagen skulle
få tillfälle att återkomma till inom en förhållandevis nära framtid. Samtidigt
framhöll utskottet det angelägna i att nuvarande tillfälliga lösning
av laboratoriefrågan på förevarande område ersätts med en mera per -

JolJ 1976/77:10

manent lösning, anpassad till utvecklingens krav. Utskottet förutsatte
att regeringen med uppmärksamhet följde frågan och så snart sig göra
lät framlade erforderliga förslag i ämnet. Utskottet vill med anledning
av nu förevarande motionsyrkanden också framhålla att de ovan redovisade
förslagen angående ett produktregister samt en ny forskningsoch
undersökningsavdelning vid naturvårdsverket synes ägnade att i viss
utsträckning tillgodose motionens syften. Vad särskilt beträffar arbetsmiljön
vill utskottet nämna att arbetsmiljöutredningen framlagt sitt slutbetänkande
med förslag till arbetsmiljölag (SOU 1976: 1), vilket f. n. remissbehandlas
i arbetsmarknadsdepartementet. Med hänsyn till det anförda
anser sig utskottet f. n. inte böra förorda någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionen 1637.

I propositionen 1975: 99 med förslag till lag om upphävande av lagen
(1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från
luften uttalade departementschefen att frågan om behovet av att i fortsättningen
ha en särskild lagstiftning om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
från luften enligt hans uppfattning måste bedömas
mot bakgrund av den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor. När lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från
luften tillkom år 1972 var frågan om kontroll av kemiska varor föremål
för utredning. På grundval av förslag från miljökontrollutredningen
infördes den 1 juli 1973 en väsentligt vidgad och skärpt produktkontroll
över varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska
egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller i
miljön.

Departementschefen framhöll att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor innebar en mycket långt gående kontroll av användningen
av kemiska bekämpningsmedel. Sålunda krävdes produktkontrollnämndens
tillstånd i form av registrering för att medlen skulle få användas.
Frågan om sättet för spridning av medlen var en av de frågor nämnden
har att ta ställning till vid tillståndsprövningen. Nämnden kunde
således när den registrerar ett bekämpningsmedel t. ex. föreskriva att
medlet endast får spridas på visst sätt och på de villkor som behövs till
skydd för allmänheten. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen i
likhet med utredningen om spridning av kemiska medel och det övervägande
antalet remissinstanser att det inte var motiverat att reglera
frågan om spridning av bekämpningsmedel från luften i en särskild lag.
Han anslöt sig därför till förslaget att lagen om förbud mot spridning
av bekämpningsmedel från luften upphävs. Kontrollen av spridning av
sådana medel skulle därmed komma att ske helt med tillämpning av
lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Departementschefen underströk att förslaget inte innebar något ställningstagande
i sak till frågan huruvida vissa medel borde godkännas
för spridning från luften. Sådana bedömningar ankom på produktkontrollnämnden
att göra.

JoU 1976/77:10

Jordbruksutskottet (JoU 1975: 18) anförde för sin del bl. a. följande.

I några av motionerna riktas invändningar mot att i propositionen
lagts fram förslag om att nuvarande förbud mot spridning av bekämpningsmedel
från luften över annan mark än åkermark skall slopas.
Med anledning härav vill utskottet fästa uppmärksamheten på departementschefens
tidigare refererade uttalande vari understryks att förslaget
inte innebär något ställningstagande i sak till frågan huruvida vissa
medel bör godkännas för spridning från luften. Sådana bedömningar
avses det ankomma på produktkontrollnämnden att göra. Något automatiskt
frisläppande av förevarande bekämpningsmetod är det sålunda
inte fråga om. Vad frågan gäller är om kontrollen av spridning av bekämpningsmedel
från luften skall kunna i tillfredsställande omfattning
ske med tillämpning enbart av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor eller om även i fortsättningen en speciallagstiftning skall behövas
i fråga om den särskilda form för hantering av vissa hälso- och miljöfarliga
varor varom nu är fråga. Som framgår av det föregående har
bestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor redan full giltighet
när det gäller spridning av bekämpningsmedel från luften över åkermark.

Enligt utskottets mening bör skillnaden i sak mellan ett system med i
speciallag inskrivet förbud med möjlighet till dispens i vissa fall och ett
i propositionen förordat prövningsförfarande genom produktkontrollnämndens
försorg inte överbetonas. Önskemålet om att allmänheten så
långt det är möjligt bereds skydd mot spridning av kemiska medel och
kravet att den inte heller ovetande skall behöva komma i kontakt med
sådana medel eller de områden inom vilka de spritts bör exempelvis
kunna tillgodoses i lika hög grad i båda fallen. Utskottet vill vidare
erinra om att det åvilar produktkontrollnämnden att göra de centrala
bedömningarna enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.
Nämnden har bl. a. att meddela generella föreskrifter om hantering och
import samt att leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen
i övrigt. Nämnden handlägger vidare ärenden rörande registrering av
bekämpningsmedel och skall därvid bl. a. pröva behovet av villkor och
föreskrifter för användningen. Nämnden skall enligt riksdagens beslut
år 1973 företräda såväl myndighets- som andra intressen. Som självskrivna
ledamöter i nämnden ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen,
socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket.
I nämnden ingår vidare representanter för arbetstagarna och
näringslivet. Såvitt utskottet kan finna är produktkontrollnämnden det
organ som bör vara bäst ägnat att handlägga hithörande frågor.

Som anförs i propositionen har utredningen om spridning av kemiska
medel i sitt betänkande redovisat en rad förslag till åtgärder avsedda
att minska riskerna för skadeverkningar vid spridning av bekämpningsmedel.
Dessa förslag gäller bl. a. obligatorisk biologisk värdeprövning
av bekämpningsmedel, obligatorisk information vid spridning av sådana
medel, tillståndsplikt vid yrkesmässig hantering av medlen samt skärpta
krav på utbildning och hälsokontroll av personal som sprider bekämpningsmedel.
Enligt utredningen krävs att vissa kompletterande bestämmelser
införs i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. Departementschefen
nämner med anledning härav att han avser att senare
föreslå regeringen att genomföra sådana ändringar i kungörelsen att

JoU 1976/77:10

produktkontrollnämnden får de ytterligare möjligheter som kan behövas
för att reglera hanteringen av bekämpningsmedel.

Även om, som förut framhållits, det i propositionen 1975: 99 framlagda
förslaget inte åsyftar något ändrat ställningstagande till frågan
huruvida spridning av bekämpningsmedel från luften skall få ske över
framför allt skogsmark, innebär ett bifall till förslaget självfallet en
väsentlig ändring av formerna för handläggningen av hithörande frågor.
Inte minst med hänsyn till den oro och det obehag många människor
känner inför befarade risker av en utvidgning av användningsområdet
för ifrågavarande bekämpningsmetod framstår det enligt utskottets
uppfattning som särskilt angeläget att ett eventuellt riksdagsbeslut om
upphävande av lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
från luften kombineras med bestämda uttalanden från riksdagens sida
om vikten av att effektiva åtgärder vidtas för att minska riskerna för
skadeverkningar. De uttalanden i ämnet som gjorts i propositionen
förefaller från nyss angivna ståndpunkt något kortfattade. Utskottet
skulle bl. a. ha satt värde på en utförligare kommentar till de ändringar
i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor som avses genomföras
i syfte att ge produktkontrollnämnden de ytterligare möjligheter
som kan behövas för att reglera hanteringen av bekämpningsmedel.

Utskottet har i och för sig inte något att invända mot vad departementschefen
i förevarande sammanhang anfört. Liksom departementschefen
fäster utskottet sålunda särskild vikt vid utredningens förslag om
informationsplikt vid alla former av spridning av bekämpningsmedel.
Som anförs i propositionen är den obligatoriska informationen av betydelse
framför allt när det gäller spridning på områden där allmänheten
har fritt tillträde. Utskottet delar vidare i likhet med departementschefen
utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att frågan om medicinsk
kontroll av dem som sprider bekämpningsmedel är mycket viktig
från arbetarskyddssynpunkt. Vad i propositionen anförts i denna fråga
föranleder därför ingen erinran från utskottets sida.

Utöver vad nu anförts vill utskottet för egen del även framhålla angelägenheten
av att de förslag till åtgärder i syfte att förebygga skadeverkningar
som utredningen efter en mycket omsorgsfull och omfattande undersökning
lagt fram så snart som möjligt genomförs. Tillämpningsbestämmelserna
bör utformas så att de verksamt bidrar härtill.

Utredningens förslag tar mot bakgrund av lämnade direktiv särskilt
sikte på att skydda människan i nu berörda hänseende. Häremot finner
utskottet självfallet inte något att erinra. Utskottet utgår emellertid från
att de ytterligare bestämmelser i fråga om produktkontrollnämndens befattning
med hithörande ärenden som vid ett upphävande av 1972 års
förbudslag skulle bli aktuella måste utformas med stort beaktande även
av de allmänt ekologiska sammanhangen. Med anledning bl. a. av de
synpunkter som i motionen 2138 framförts rörande nödvändigheten att
särskilt beakta de renskötande samernas intressen i förevarande sammanhang
vill utskottet framhålla att utskottet delar motionärernas uppfattning
att all möjlig hänsyn självfallet bör tas till rennäringens utövare
härvidlag. Bl. a. den omständigheten att något godtagbart alternativt näringsfång
här inte står till buds talar för att behovet av särskilda försiktighetsmått
noga beaktas innan beslut fattas om användning av bekämpningsmedel
inom samernas renbetesland. Utskottet förutsätter också att
hithörande frågor kommer att prövas i samråd med samernas företrädare.

JoU 1976/77:10

Rent allmänt bör enligt utskottets mening betonas att produktkontrollnämnden
när det i förekommande fall gäller att ta ställning till frågan
om sättet för spridning av bekämpningsmedel givetvis bör agera med ali
möjlig försiktighet. Som i andra sammanhang redovisats påkallar bl. a.
fenoxisyror som innehåller s. k. dioxiner av vilka en del är höggiftiga
substanser särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Inom utskottet har övervägts om det bör vara nödvändigt att föreskriva
att spridning av bekämpningsmedel från luften endast skall få ske
efter produktkontrollnämndens prövning och godkännande i varje särskilt
fall. Att ha detta som ett generellt krav har dock bedömts vara alltför
långtgående. Enligt utskottets mening bör det emellertid inte vara
uteslutet att sådant villkor föreskrivs beträffande områden som bedöms
särskilt känsliga eller då eljest särskilda skäl härför föreligger.

Under nu angivna förutsättningar tillstyrker utskottet regeringens förslag
att lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften
upphävs och att kontrollen av spridning av sådana medel i fortsättningen
helt sker med tillämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor.

Frågan om förbud mot användning av freongas som drivmedel i
sprayer väcktes även genom en motion till riksmötet 1975. Vid ärendets
beredning föregående höst yttrade utskottet (JoU 1975/76: 15) bl. a.

Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr 8/1975
är freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten
som bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar. De har
hittills ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har freonerna
vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia och
bland forskare och producenter. Nu är de åter aktuella på grund av sin
påstådda förmåga att påverka ozonet i jordatmosfären. En amerikansk
forskningskommission, IMOS, har sålunda visat att freoner som används
som drivgas i många av våra sprayförpackningar kan påverka det skyddande
ozonskikt som omger jorden. Än så länge rör det sig om en hypotes;
belägg genom direkta mätningar finns inte. Kommissionen föreslår
därför inga direkta åtgärder nu, utan avvaktar resultatet av en mer ingående
undersökning som den amerikanska National Academy of Science
håller på med och som väntas bli klar under våren 1976.

Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkomma permanenta
förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket
ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen
på området och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen.
Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals
in the Environment får naturvårdsverket också löpande information
om forskning på området.

JoU 1976/77:10

tuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på så många andra
håll inom miljövårdsområdet kräver en internationell samordning för att
en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det är därför inte tillräckligt
att problemen angrips nationellt.

Någon ytterligare åtgärd till följd av berörd motion fann sig utskottet
i dåvarande läge inte böra föreslå.

Buller

Motionerna

I motionen 1975/76: 1639 erinras om att 1969 års trafikbullerutredning
i avgivna delbetänkanden om vägtrafikbuller respektive flygbuller
bl. a. föreslagit rättsligt bindande normer för fordonsbuller. Enligt motionärerna
föreligger inget hinder mot att utredningens förslag härom
genomförs omgående. Härigenom skulle, anser motionärerna, möjligheter
skapas att åtminstone komma åt det mest flagranta och onödiga bullret
på vägar och gator. Över huvud taget anser motionärerna att tiden
är mogen att införa styrande bullernormer.

I motionen 1975/76: 1700 föreslås, med hänvisning till trafikbullerutredningens
betänkande om flygbuller, olika åtgärder för att begränsa
bullerstörningar från flyg. Motionärerna anför som skäl för förslagen
bl. a. att det är av utomordentlig vikt att flygverksamheten vid vårt lands
större flygplatser bedrivs så att omgivande bebyggelse i största möjliga
utsträckning skonas från störande buller.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om trafikbuller och därmed sammanhängande problem har vid
flera tillfällen behandlats av riksdagen. I betänkandet 1974: 12 underströk
jordbruksutskottet liksom vid tidigare riksdagsbehandling av hithörande
frågor att bullerstörningar ofta kan utgöra mycket allvarliga miljöproblem.
Utskottet erinrade om att 1972 års FN-konferens om den
mänskliga miljön fäste sådan vikt vid bullerfrågan att man på svenskt
förslag antog en resolution om internationella normer för bulleremissioner
från vägfordon och arbetsredskap. Vidare hänvisade utskottet
bl. a. till trafikbullerutredningens verksamhet och fann — utan erinran
från riksdagens sida — att i sammanhanget behandlade motioner kunde
lämnas utan åtgärd.

I betänkandet 1974: 45 behandlade jordbruksutskottet ett motionskrav
om sådan ändring i miljöskyddslagen att tillståndsplikt införs för byggande
av vägar och flygplatser. Utskottet fann starka skäl föreligga att
sådan tillståndsplikt infördes beträffande flygplatser och vägar som kunde
medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan att som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört med anledning av motionen (rskr 1974: 405).

JoU 1976/77:10

Också i betänkandet 1975: 7 behandlade jordbruksutskottet vissa bullerfrågor.
I samband därmed upplystes att inom jordbruksdepartementet
påbörjats en kartläggning av gällande bestämmelser om bullernormer
m. m., närmast avseende bullerstörningar såvitt avsåg den yttre miljön.
Avsikten var att klarlägga vilka områden som inte var eller kunde tänkas
bli tillfredsställande täckta genom pågående utredningsarbete och
tillsynsverksamhet. Enligt en av riksdagen bifallen reservation (fp, c, m)
beslöts ge regeringen till känna behovet av att en särskild utredning snarast
tillsattes för att överväga dithörande problem (rskr 1975: 84).

Pågående verksamhet m. m.

Som motionärerna anfört har trafikbullerutredningen i avgivna delbetänkanden
rörande trafikbuller (SOU 1974: 60) och flygplansbuller
(SOU 1975: 56) lagt fram vissa förslag till åtgärder för att begränsa buller
från vägtrafik och flygtrafik. Vidare har utredningen i april 1976 avgett
ett betänkande (SOU 1976: 21) om buller från fritidsbåtar. Trafikbullerutredningens
förslag, som blivit föremål för omfattande remissbehandling,
övervägs f. n. i kommunikationsdepartementet.

Regeringen har den 18 mars 1976 beslutat bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppgift att göra en översyn
av miljöskyddslagstiftningen. De sakkunniga har antagit namnet
miljöskyddsutredningen. I utredningsdirektiven hänvisas, såvitt avser bullerproblematiken,
bl. a. till jordbruksutskottets i föregående avsnitt nämnda
betänkanden 1974: 45 och 1975: 7. De sakkunniga bör, enligt direktiven,
utreda de problem som aktualiserats genom ifrågavarande riksdagsbeslut
angående tillståndsprövning av flygplatser och vägar. Vidare framhålls
— med hänvisning till det utredningsarbete som genomförts rörande
trafikbuller och buller på arbetsplatsen — att utredningen också bör
pröva behovet av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med bullerstörningar.

Landskapsvård m. m.

Motionerna

Enligt motionen 1975/76: 1699 har den moderna teknologin inneburit
att naturen i allt större utsträckning kommit att utnyttjas för olika fritidsändamål.
Till denna utveckling har också den ökade fritiden och utbyggnaden
av allemansrätten bidragit. På grund härav anser motionären
det väsentligt att bevara möjligheterna att långsiktigt ösa ur den viktiga
källa till hälsa för folket som naturen utgör. Detta innebär enligt
motionären att bl. a. markernas och vattendragens långsiktiga bärkraft
för olika former av utnyttjande måste bedömas och bevaras.

I motionen 1975/76: 1712 framhålls att stora partier av de natursköna
stränderna vid Blekinges och Skånes sydkust liksom ön Vens branta

JoU 1976/77:10

stränder sedan årtionden är starkt utsatta för havets inverkan genom
erosion. Den fortgående erosionen har haft sådan omfattning att betydande
landskapsvärden gått till spillo. Enligt motionären är det önskvärt
att frågan om ett varaktigt erosionsskydd för de utsatta strandlinjerna
blir föremål för utredning.

Tidigare riksdagsbehandling, pågående verksamhet m. m.

De frågor rörande markslitage och markkapacitet m. m. som aktualiseras
i motionen 1975/76: 1699 har ett nära samband med de krav på
en från ekologisk synpunkt riktig naturresurshushållning som bl. a. motionsvis
framförts under senare år. Jordbruksutskottet har i sådana sammanhang
(bl. a. JoU 1972: 49) framhållit att en ekologisk grundsyn är
en nödvändig utgångspunkt för hushållningen med våra naturresurser.
Utskottet har erinrat om att denna tanke kommit till klart uttryck i den
rapport år 1971 (SOU 1971: 75) rörande hushållning med mark och vatten,
som ligger till grund för den fysiska riksplaneringen. Frågor av det
slag som åsyftas i motionen 1975/76: 1699 torde beaktas såväl vid säkerställande
av områden enligt naturvårdslagen som i riksplanearbetet. Som
exempel på lagstiftning inom naturvårdsområdet som särskilt syftar till
att skydda sådana värden som anges i motionen kan nämnas terrängkörningslagen
(1975: 1313). Denna lag föregicks av ett omfattande forskningsprojekt
rörande bl. a. verkningar i form av markslitage m. m. av
körning med olika slags fordon över olika marktyper. Forskning rörande
problemen kring marks användning för olika ändamål pågår f. n. bl. a.
i statens naturvårdsverks regi och vid Skogshögskolan. Av särskilt intresse
synes vara ett relativt omfattande forskningsprojekt rörande landskapsanalys
för fysisk planering, vilket bedrivs av naturvårdsverket i
samarbete med Linköpings kommun. Avsikten med projektet är att utarbeta
en modell för gradering av ett markområdes användbarhet för
olika ändamål, såsom jordbruk, skogsbruk, friluftsliv m. m. En slutrapport
angående detta projekt planeras enligt uppgift bli publicerad före
årsskiftet 1976-1977.

Såvitt gäller önskemålen att bibehålla sjöarnas och strändernas bärkraft
kan nämnas att sjötrafikförordningen (1962: 150), såsom närmare
utvecklas i ett följande avsnitt om vatten- och luftvård, numera ger läns
styrelsen vissa möjligheter att meddela de föreskrifter rörande båttrafiken
m. m. som påkallas från bl. a. allmän miljövårdssynpunkt.

I fråga om erosionsproblematiken kan nämnas att vissa delar av landet,
framför allt den skånska sydkusten, har en sådan kvartärgeologisk
uppbyggnad att den utsätts för påtaglig erosion vid vissa väderleksförhållanden.
Erosionen är en geologisk process som styrs av vind- och
vågrörelser, strömmar, vattenstånd m. m. Dessa faktorers påverkan på
stranden är dessutom beroende av markmaterialets beskaffenhet. Under

JoU 1976/77:10

senare år har bl. a. vissa områden inom Ystads kommun varit särskilt
utsatta för erosion från havet, t. ex. Löderup och Ystads strandbad. Inom
dessa områden har erosionen mest uppmärksammats på grund av att
byggnader och andra anläggningar hotats eller förstörts. Till skydd mot
erosion har på enskilda markägares eller kommunalt initiativ olika åtgärder
vidtagits av mer eller mindre långsiktig karaktär. Strandskoningar
i form av träpålar nedslagna i strandlinjen har utförts. Stenmaterial har
tippats i strandsluttningar. På vissa ställen har pålrader utförts såväl
parallellt med som vinkelrätt mot stranden. De åtgärder som vidtagits
mot stranderosionen har dock inte alltid gett åsyftat resultat.

I jordbruksutskottets betänkande 1968: 36 behandlades två motioner
om skydd mot erosion vid Löderups strandbad. Utskottet, som beretts
tillfälle att närmare studera förhållandena på platsen, vitsordade för sin
del att den fortgående erosionen hade sådan omfattning att högst betydande
natur- och landskapsvärden löpte risk att bli tillspillogivna. Utskottet
upplyste emellertid bl. a. om att Kungl. Maj:t i början av år 1967
beviljat länsstyrelsen i Kristianstads län ett särskilt anslag för utredning
i samråd med sjöfartsstyrelsen om skyddsåtgärder mot erosion vid den
berörda kuststräckan. Utskottet fann att syftet med då behandlade motioner
skulle komma att tillgodoses utan särskild åtgärd från riksdagens
sida. Med hänsyn till frågans vikt sade sig utskottet dock förutsätta att
den fortsatta utredningen skulle bedrivas skyndsamt och att Kungl.
Maj:t och vederbörande myndigheter snarast vidtog de åtgärder som
befanns påkallade.

Erosionsproblematiken har blivit föremål för viss ytterligare utrednings-
och forskningsverksamhet såväl inom som utom landet. Bl. a.
har länsstyrelsen i Malmöhus län i november 1975 framlagt en utredningsrapport
med titeln Stranderosion inom Ystads kommun Beskrivning
och förslag. Från kommunalt och vetenskapligt håll har i olika
sammanhang framhållits behovet av en övergripande utredning på förevarande
område, vilken med stöd av grundläggande forskningsinsatser
kunde ge underlag för en långsiktig planering av åtgärder mot erosionen.
Sålunda har t. ex. Ystads kommun i skrivelse till regeringen den
1 december 1975 hemställt att en utredning med naturvetenskaplig och
teknisk expertis tillsätts för en långsiktig planering av åtgärder mot
stranderosionen i Ystads kommun och att erforderliga medel för utredningens
bedrivande anvisas. Skrivelsen övervägs f. n. i jordbruksdepartementet.

I diskussionen rörande erosionsproblematiken har å andra sidan också
röster höjts för att erosionen i egenskap av en naturlig geologisk
process bör få fortgå obehindrat och utan tekniska ingrepp från människans
sida. I sådana sammanhang har ifrågasatts om inte de utsatta
områdena — med ersättning till berörda markägare — borde avsättas
till naturreservat för närmare studium av erosionsprocessens gång.

JoU 1976/77:10

Naturvårdslagen

Motionerna

I motionen 1975/76: 243 påpekas att den som av länsstyrelsen erhållit
tillstånd till viss täktverksamhet omedelbart kan påbörja verksamheten
utan att avvakta att beslutet vunnit laga kraft och således oberoende
av om någon intressent — ofta den kommunala byggnadsnämnden
— överklagat tillståndsbeslutet. Detta förhållande kan enligt motionären
leda till att ett markområde tillfogas obotlig skada innan tillståndsärendet
slutgiltigt avgörs. Motionären anser därför att nu åsyftad
exploatering av ett markområde ej bör få påbörjas förrän bevis erhållits
om att tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.

I motionen 1975/76: 1733 framhålls att då naturreservat bildas enligt
naturvårdslagen det åligger länsstyrelse att efter delgivning ge berörda
markägare möjlighet att inom viss tid göra erinringar mot föreslagna
reservatsbestämmelser. När det gäller inrättande av naturvårdsområde
finns enligt motionären inte motsvarande skyldighet, utan i dessa fall
har underrättelseskyldigheten inskränkts till annonsering i ortstidning,
ett enkelt utställningsförfarande och införande i länskungörelse. Enligt
motionären är det från rättssäkerhetssynpunkt rimligt att kända markägare
genom skriftligt meddelande bereds tillfälle att yttra sig också om
föreslagna bestämmelser för naturvårdsområde samt får sig tillsända
de slutliga områdesbestämmelserna.

I motionen 1975/76: 1979, vilken innehåller motivering till yrkandena
i motionen 1975/76: 2023, framhålls att de många oklara punkterna på
allemansrättens område bör klarläggas. Naturvårdslagens kortfattade
regler om allemansrätten kräver enligt motionärerna en precisering.
Allemansrätten utgör, heter det vidare, ett värdefullt inslag i den svenska
rättstraditionen och en viktig förutsättning för ett allmänt friluftsliv.
Detta kräver att dess innebörd klarläggs.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

I fråga om grus- och matjordstäkt föreskrivs i 18 § naturvårdslagen
(1964: 822) att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter
för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej får ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker
täkttillstånd att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband
med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att
företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas.
Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet
göras beroende av att säkerhet ställs för föreskrivna åtgärder.

När det gäller täkt av odlad matjord bör observeras att lantbruksnämnd
enligt 6 § jordhävdslagen (1969: 698) har vissa möjligheter att
förordna att sådan täkt inte får ske utan nämndens tillstånd.

JoU 1976/77:10

När tillstånd lämnas med stöd av 18 § naturvårdslagen skall — enligt
27 § naturvårdsförordningen (1976: 484) — avskrift av beslutet
snarast möjligt sändas till statens naturvårdsverk, vägförvaltningen, fastighetsbildningsmyndigheten
och kommunen.

I motionen 1975/76: 243 torde i första hand åsyftas sådana situationer
där markägare genom beslut av länsstyrelsen erhåller tillstånd till
viss täktverksamhet och där på grund av naturvårdsintressen eller andra
allmänna intressen prövning av beslutet påkallas i högre instans, i detta
fall regeringen (jordbruksdepartementet). Genom uttrycklig föreskrift i
40 § 3 st. naturvårdslagen har statens naturvårdsverk erhållit rätt att
överklaga beslut av nu åsyftat slag. Sådan besvärsrätt har i praxis även
tillerkänts kommunen. Som motionären framhållit länder tillståndsbeslutet
i princip till efterrättelse utan hinder av att beslutet överklagas. Så
torde i allmänhet vara fallet när det gäller förvaltningsbeslut som gynnar
sökanden. En jämförelse med t. ex. beslut om byggnadslov ligger nära
till hands. Sökanden i ett byggnadslovsärende anses ju i princip inte
skyldig att avvakta att beslutet vinner laga kraft innan byggandet får
påbörjas. Emellertid finns inom förvaltningsrätten också exempel på
motsatta förhållandet. Ett sådant exempel är 49 § miljöskyddslagen
(1969:387), enligt vilken bl. a. beslut om tillstånd i fråga om miljöfarlig
verksamhet blir gällande först när beslutet vunnit laga kraft. Ett
av motiven till denna bestämmelse är att den verksamhet som avses
kan vålla skador på miljön som — vid ett eventuellt upphävande av
tillståndsbeslutet i högre instans — inte kan repareras. Tillståndsmyndigheten
kan dock förordna att beslutet skall gälla omedelbart.

Nackdelarna med en omedelbar verkställighet av beslut om tillstånd
till täktverksamhet kan motverkas på olika sätt. Sålunda finns t. ex.
möjlighet för besvärsmyndigheten att förordna om inhibition, dvs. att
det överklagade beslutet i avvaktan på prövningen av besvären inte
skall gälla. Denna möjlighet utnyttjades t. ex. av regeringen i samband
med att naturvårdsverket överklagade ett beslut om grustäkt inom
Ekerö kommun. Också tillståndsmyndigheten anses ha motsvarande
möjlighet att, om skäl därtill föreligger, förordna att tillståndsbeslutet
blir gällande först sedan det vunnit laga kraft. Det bör understrykas att
sökanden i ett kontroversiellt tillståndsärende under alla förhållanden
torde få räkna med risken att han — om tillståndsbeslutet upphävs efter
prövning i högre instans — åläggs att vidtaga återställningsåtgärder
inom täktområdet, något som kan utgöra en återhållande faktor.

Regler om bildande av naturvårdsområde tillkom i samband med vissa
ändringar i naturvårdslagen (1964: 822), vilka trädde i kraft den 1 januari
1975. Avsikten med institutet naturvårdsområde var att det skulle
användas för att bevara ett natur- och kulturlandskap i fall där skyddsbehovet
var mindre intensivt och kunde tillgodoses genom vård och kon -

JoU 1976/77:10

trollåtgärder, som vanligen kunde förenas med ett normalt jord- och
skogsbruk. Institutet naturreservat skulle därigenom kunna förbehållas
särskilt skyddsvärda objekt för vilkas säkerställande krävs mera intensiva
vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående markanvändning.

Enligt vid tidpunkten för motionens väckande gällande regler förelåg
vissa skillnader i länsstyrelsens formella behandling av ärenden avseende
bildande av naturreservat respektive naturvårdsområde. Bl. a. var skyldigheten
att kommunicera med berörda sakägare mindre omfattande vid
bildande av naturvårdsområde. Bestämmelser härom fanns i naturvårdskungörelsen
(1974:1028). Enligt den av regeringen utfärdade naturvårdsförordningen
(1976: 484), som — med upphävande av naturvårdskungörelsen
— trätt i kraft den 1 juli 1976, föreligger emellertid inte längre
någon skillnad i detta avseende. 111 § naturvårdsförordningen föreskrivs
att länsstyrelsen, innan beslut fattas om bl. a. bildande av naturreservat,
skall förelägga ägare och innehavare av särskild rätt till marken att,
om de så önskar, inom viss tid framställa erinringar mot åtgärden. Föreläggandet
och de ifrågasatta reservatsföreskriftema skall därvid delges
varje sakägare vars rätt kan beröras av föreskrifterna. Enligt 22 §
naturvårdsförordningen har nyss angivna bestämmelser motsvarande
tillämpning i fråga om naturvårdsområde.

Frågor med anknytning till allemansrätten har på senare år i olika
sammanhang varit föremål för riksdagens behandling (JoU 1972: 52,
1974: 52, 1975/76: 5 och 28). Allemansrätten har beskrivits som en urgammal
sedvanerätt som endast i begränsad utsträckning kommit till
uttryck i lag. Genom en ändring år 1974 av 1 § naturvårdslagen (1964:
822) har dock som en grundläggande princip fastlagts att naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att den är
tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Jordbruksutskottet har i detta
och övriga sammanhang redovisat vissa uttalanden angående allemansrättens
närmare innebörd. Beträffande den närmare innebörden av
allemansrätten har man ibland hänvisat till en framställning av professor
Bertil Bengtsson, vari sägs bl. a. följande:

Allemansrätten kan enklast beskrivas som en befogenhet för envar att
i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger någon
särskild rätt till den. Nyttjandet får dock inte gå så långt att fastighetens
ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t. ex. en nyttjanderättshavare)
tillfogas nämnvärd olägenhet eller skada. — Innebörden av
denna modifikation är svår att fastställa. De lagbestämmelser som finns
på området är delvis svårtolkade. Rättspraxis är obetydlig och litteraturen
sparsam. Vissa frågor om avvägningen mellan markägarens och allmänhetens
intressen är starkt kontroversiella. En hänvisning till sedvanan
ger knappast tillräcklig ledning, eftersom på senare år — särskilt med
bilismens genombrott — allmänhetens vanor befunnit sig i snabb förändring
och för övrigt torde växla bland olika kategorier av friluftsintresserade.
Vid en tolkning av oklara lagregler verkar det mera närliggande

JoU 1976/77:10

att särskilt beakta den allmänna tendensen bl. a. i naturvårdslagen att
tillvarataga allmänhetens intresse av rörelsefrihet i markerna, så länge
markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada. — Ytterligare
kompliceras läget av att bestämmelserna huvudsakligen rör straffansvar,
vilket också utgör den praktiskt viktigaste påföljden när allmänhetens
befogenheter överskrids. Allt nyttjande som går fritt från straff kan dock
inte anses tillåtet.

I betänkandet 1975/76: 5 behandlade jordbruksutskottet en motion
med krav på åtgärder för ökad information om allemansrättens innehåll,
med betoning av att med denna följer inte bara rättigheter utan även
skyldigheter. Utskottet framhöll därvid att allemansrätten var av avgörande
betydelse för människornas möjlighet att nå rekreation och avkoppling
i det fria. Behovet av att så fritt som möjligt få vistas i naturen
ökade, enligt utskottet, också i takt med utvecklingen mot en allt
större fritid. Det var under angivna förhållanden av största vikt att allemansrätten
utövades på sådant sätt att den inte råkade i vanrykte. Utskottet
underströk därför att den frihet som allemansrätten innebar var
en frihet under ansvar. Utskottet betonade vidare värdet av en effektiv
information rörande allemansrättens innehåll, vilken borde nå ut till
människorna i ett så tidigt stadium som möjligt, t. ex. i samband med
undervisningen i förskolor och skolor.

Viss diskussion angående allemansrätten förekom även i samband med
behandlingen av propositionen 1975/76: 67 med förslag till terrängkörningslag.
Utskottet ansåg sig därvid (JoU 1975/76: 28) inte böra förorda
ett motionsyrkande om ett uttryckligt lagstadgande av innebörd att markägares
tillstånd alltid skulle utgöra en förutsättning för rätten att framföra
motorfordon i terräng. Denna fråga borde även i fortsättningen avgöras
inom ramen för de allmänna riktlinjerna för allemansrättens utövande.
Utskottet erinrade vidare om tidigare gjorda uttalanden av innebörd
att allemansrätten inte utan vidare innebar rätt att med snöskoter
eller annat motorfordon färdas på annans mark. Så mycket stod enligt
utskottet klart att det inte var tillåtet att färdas så att skador på mark
eller gröda kunde uppkomma eller så att hemfriden stördes.

Vatten- och luftvård m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76: 428 framhålls att det snabbt ökande antalet fritidsbåtar
i vårt land på vissa håll ger upphov till besvärande miljöstörningar.
Enligt motionärerna är det angeläget att vidta åtgärder för
att begränsa de miljöskadande utsläppen i luft och vatten från båtmotorer
och båtar av olika slag.

I motionen 1975/76: 633 aktualiseras främst de miljöstörningar som
oljeutsläppen från tankfartygen utgör. Motionärerna anser det angeläget
att Sverige verkar för att systemet med segregerade barlasttankar i olje -

JoU 1976/77:10

fartyg vinner allmän tillämpning och att tanktonnagets storlek begränsas.
Vidare bör, anser motionärerna, lagstiftningen mot vattenföroreningar
från fartyg kompletteras med regler om vattenföroreningsavgift
för den fartygsägare eller redare från vars fartyg utsläpp sker i strid
med gällande regler. Också påföljdsbestämmelserna bör skärpas. Det
problem vid tillämpningen av konventionsbestämmelser m. m. som bevissvårigheterna
utgör anser motionärerna bör lösas genom vissa regler om
indiciebevisning vid utsläpp av åsyftat slag. Sådan indiciebevisning
skulle anses utslagsgivande om inte godtagbar motbevisning presterades.

I motionen 1975/76: 1634 påtalas de luftföroreningsproblem som det
ökande bilbeståndet medför i tätorterna. Enligt motionären är det nödvändigt
att införa fasta normer för hur stora utsläpp från fordonen som
kan tillåtas. Studiet av luftföroreningarna kan t. ex. ske genom systematiserade
mätningar eller datorbaserade beräkningsmetoder. Med fasta
normer och effektiva mätmetoder får man enligt motionären ett sådant
grepp om luftföroreningarnas förekomst att man ser var de allvarliga
problemen är belägna och får saklig grund för att ta itu med dem.

I motionen 1975/76: 1633 framhålls att en stor del av landets vattendrag
under en lång följd av år förorenats av utsläpp från kommuner
och industrier. För flera kommuner har föroreningar av vattendragen
lett till skadeståndsskyldighet gentemot mark- och djurägare. Enligt
motionärerna är det i huvudsak landets inlandskommuner som drabbas
av dessa miljövårdskostnader. Kommunerna vid kusten har nämligen i
allmänhet släppt ut sitt avloppsvatten i havet, vilket visserligen också
fått negativa miljöeffekter men ej av den arten att dyrbara saneringsåtgärder
måst vidtagas. Motionärerna anser att samhället solidariskt bör
bära kostnaden för att vattendragen skall kunna återställas i sitt naturliga
skick. Detta motiverar, anser man, att statsbidrag utgår till de saneringsarbeten
som bör utföras i många av landets vattendrag.

Bakgrund

Förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför i flera
hänseenden betydande skador och avsevärda olägenheter. Skadeverkningarna
på växt- och djurvärld är välkända. Skador och olägenheter
förorsakas också fisket bl. a. genom att redskap smutsas ned och förstörs
av oljeföroreningar. Olja som driver in mot kusterna kan göra
stränder otjänliga för bad och annat friluftsliv.

Sedan länge pågår ett internationellt samarbete för att söka hindra
förorening av havsvattnet. Beträffande utsläpp av olja från fartyg har
samarbetet tidigare resulterat i bl. a. konventionen den 12 maj 1954
till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (oljeskyddskonventionen).
Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande
stat skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig,
iakttar i konventionen angivna regler för att motverka att havsvattnet

JoU 1976/77:10

förorenas. Den viktigaste av dessa regler är ett förbud mot utsläpp av
olja inom vissa i konventionen angivna zoner (förbjudna zoner). Dessa
sträcker sig i regel 50 nautiska mil från land. Konventionen ändrades
i vissa hänseenden vid en internationell oljeskyddskonferens år 1962.
Ändringarna innebar bl. a. att också Östersjön och Nordsjön förklarades
vara förbjudna zoner. Ytterligare ändringar i konventionen antogs
vid församlingsmöten som Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) höll åren 1969 och 1971. Genom dessa ändringar fick
konventionen ett väsentligt ändrat innehåll. Bl. a. slopades de s. k. fria
zoner, där olja tidigare fått släppas ut. Konventionen och 1962 års
ändringar däri trädde i kraft 1958 resp. 1967. De 1969 och 1971 beslutade
ändringarna har ännu inte trätt i kraft. Sverige har tillträtt konventionen
och godkänt konventionsändringarna.

Vidare antogs 1969 en internationell konvention om ingripande på
det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom
olja (1969 års ingreppskonvention). Konventionen syftar till att
precisera kuststaternas befogenhet att på det fria havet ingripa mot
utländskt fartyg för att förebygga förorening genom olja vid sjöolycka
och för att begränsa skadeverkningar av sådan förorening. Sverige har
tillträtt ingreppskonventionen, som trädde i kraft den 6 maj 1975.

Vid en internationell havsföroreningskonferens i London hösten 1973
antogs en internationell konvention till förhindrande av förorening från
fartyg (havsföroreningskonventionen) och ett protokoll om ingripande
på det fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja
(ingreppsprotokollet). Till skillnad från oljeskyddskonventionen innehåller
havsföroreningskonventionen bestämmelser inte bara om utsläpp av
olja utan även av andra skadliga ämnen — i huvudsak kemikalier —,
toalettavfall och fast avfall. Genom ingreppsprotokollet utvidgas 1969
års ingreppskonvention så att det blir möjligt att vidta åtgärder även när
allvarlig och överhängande fara föreligger för förorening genom kemikalier
m. m. Havsföroreningskonventionen innehåller bl. a. detaljerade
regler om segregerade barlasttankar för oljetankfartyg med minst 70 000
tons dödvikt. Vidare ges bestämmelser om övervaknings- och kontrollsystem
för oljeutsläpp samt om storleksbegränsning och arrangemang
av lasttankar, rumsindelning och stabilitet.

Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes
en särskild konvention om skydd av östersjöområdets marina miljö
(östersjökonventionen). Arbetet med konventionen avslutades vid en
miljövårdskonferens i Helsingfors i mars 1974. Konventionen har till
syfte att minska den förorening som orsakas av ämnen som härrör från
områdena kring östersjön och från sjöfarten där. Den innehåller i likhet
med havsföroreningskonventionen regler om utsläpp av olika slag (olja,
kemikalier, toalettavfall och fast avfall) från fartyg.

För Sveriges del finns bestämmelser till skydd för den marina miljön

3 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

bl. a. i lagen (1972: 275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
(ändrad senast 1976: 7). I anslutning till godkännandet av bl. a. östersjökonventionen
(prop. 1975/76: 5, JoU 1975/76:16, rskr 1975/76: 58)
har riksdagen antagit en lag (1976: 6) om åtgärder mot vattenförorening
inom Östersjöområdet.

Enligt en särskild förordning härom (1976: 570) träder lagen i kraft,
såvitt avser utsläpp, mottagning och behandling av olja, den 1 april
1977 och i övrigt den 1 januari 1977. Tillämpningsföreskrifter till lagen
finns i förordningen (1976: 573) om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg inom östersjöområdet. De nya bestämmelserna innebär i korthet
att förbud — med vissa undantag — införs mot utsläpp från fartyg av
olja och oljerester inom östersjöområdet. Toalettavfall och fast avfall
får släppas ut endast i undantagsfall eller på särskilda villkor. För mottagning
och behandling av oljehaltigt barlastvatten o. d. skall särskilda
mottagningsanordningar finnas i hamnar där olja lastas eller oljetankfartyg
repareras. Annat avfall — således bl. a. toalettavfall — avses bli
omhändertaget inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet.
Den som bryter mot förbud mot utsläpp av olja eller annat avfall kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Beträffande bevisföring vid oljeutsläpp kan nämnas att ett system
med partikelmärkning av oljerester i fartyg, vilket ger goda identifieringsmöjligheter,
sedan några år provats i svenska hamnar. F. n. pågår
viss verksamhet med målsättning att utvidga systemet till att omfatta
samtliga stater som undertecknat östersjökonventionen.

I fråga om fritidsfartyg kan nämnas att antalet fritidsbåtar ökat
kraftigt i Sverige under de senaste decennierna. 1974 års fritidsbåtutredning
har i ett betänkande (SOU 1974: 95, Båtliv) konstaterat att den
ökande trafiken med fritidsbåtar medfört vissa problem från miljövårdssynpunkt.
Enligt utredningen kan sådana problem uppstå främst
i följande avseenden.

1. Nedskräpning genom sopor m. m.

2. Utsläpp av toalettavfall i vatten

3. Bensin- och oljespill samt avgaser från båtmotorer

4. Giftiga bottenfärger

5. Destruktion av uttjänta båtar

6. Buller

I motionen 1975/76:428 åsyftas i första hand de miljöstörningar
som uppstår genom utsläpp från båtmotorer av typ bensin- och oljespill
samt avgaser. Oljespill från båtmotorer kan bero på bl. a. dåligt
underhållna motorer, slarv vid tankstationer och varv samt medveten
tömning av använd olja i vattnet. Studier rörande vattenförorening genom
trafik i sötvatten med båtar med utombordsmotorer har skett i bl. a.
USA, Västtyskland och Norge och avsett främst smakpåverkan på fisk
och ekologiska skador. Aktuella ämnen synes vara koloxid, koldioxid,

JoU 1976/77:10

bly och kolväten. Någon aktuell svensk undersökning rörande omfattningen
och effekterna av förorening genom bensin- och oljespill samt
avgaser från båtmotorer föreligger inte. Den amerikanska undersökningen
har enligt uppgift inte kunnat påvisa att de nu åsyftade utsläppen
vållat några påtagliga olägenheter från miljövårdssynpunkt.
Emellertid har närmast berörda myndigheter, främst statens naturvårdsverk
och sjöfartsverket, uppmärksamheten riktad på miljöaspekterna
kring den ökande fritidsbåtstrafiken. Vidare kan nämnas att det inom
Nordiska rådet pågår viss verksamhet med syfte att harmonisera den
nordiska lagstiftningen rörande fritidsbåtar.

För fritidsfartygens vidkommande har en särskild bestämmelse intagits
i tillämpningsföreskrifterna till lagen om åtgärder mot vattenföroreningar
inom Östersjöområdet. I denna föreskrivs att reglerna skall i fråga
om fritidsfartyg gälla i den utsträckning som sjöfartsverket beslutar efter
samråd med statens naturvårdsverk. Enligt en särskild artikel i Östersjökonventionen
skall nämligen de fördragsslutande staterna vidta
särskilda åtgärder för att minska skadliga verkningar av trafik med
nöjesbåtar i östersjöområdet. Dessa åtgärder skall bl. a. avse ändamålsenliga
mottagningsanordningar för avfall från sådana båtar.

I formellt hänseende saknas inte möjligheter att med stöd av nu gällande
bestämmelser ingripa mot miljöstörningar från fritidsbåtar. Gentemot
störningar av mera påtagligt slag torde i vissa fall miljöskyddsoch
hälsovårdslagstiftningen kunna åberopas. Vidare kan erinras om
länsstyrelsens möjlighet att med stöd av naturvårdslagen hålla verksamheten
vid stränder under kontroll. Av störst betydelse i detta sammanhang
är dock 5 § sjötrafikförordningen (1962: 150) i den lydelse
paragrafen har fått efter författningsändring (1975:156) som trätt i
kraft den 1 juni 1975. Enligt första stycket får sjöfartsverket meddela
föreskrift som är påkallad från sjösäkerhetssynpunkt och avser framförande
av fartyg i farvatten som är trångt eller på annat sätt svårnavigabelt
eller har intensiv trafik. Enligt andra stycket får länsstyrelsen
efter samråd med sjöfartsverket meddela föreskrift om fartbegränsning,
förbud mot ankring eller begränsning i rätt att utnyttja vattenområde
för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Detsamma gäller
annan begränsning av eller annat förbud mot användning av vattenområde
för trafik med fartyg, om åtgärden behövs av miljövårds- eller säkerhetsskäl
och den ej gäller handelssjöfarten i allmän farled. Efter samråd
med sjöfartsverket får länsstyrelsen meddela också annan föreskrift
om begagnande av Sveriges sjöterritorium när den är av tillfällig art.
Har föreskrift som nyss nämnts betydelse för trafik med fritidsbåtar
eller eljest från miljövårdssynpunkt skall enligt 5 § tredje stycket samråd
ske med naturvårdsverket. Enligt femte stycket i paragrafen gäller
föreskrifterna inte fartyg som i brådskande yrkesutövning används av
polis-, lots- eller tullpersonal, av brandförsvaret vid räddningstjänst eller

JoU 1976/77:10

av läkare. Sådan föreskrift gäller inte heller för örlogsfartyg i brådskande
tjänsteutövning. Den som överträder föreskrift som har meddelats
med stöd av 5 § dömes till penningböter, högst 500 kr.

Bakgrunden till den sålunda genomförda lagändringen framgår av departementschefens
yttrande i den aktuella propositionen (prop. 1975: 17).
Han uttalade bl. a.:

Det är i första hand fritidsbåtstrafikens snabba utveckling som orsakat
problem. Denna utveckling har inneburit såväl att antalet båtar stigit
kraftigt som att motorstyrkan och fartresurserna ökat. Vidare kan båtar
numera lätt flyttas från ett vattendrag till ett annat — t. ex. med hjälp
av trailer. Tidigare skyddade vattenområden har härigenom blivit tillgängliga
för en mera omfattande fritidsbåtstrafik. Denna utveckling
ger upphov till problem från sjösäkerhets- och miljösynpunkter. Jag
tänker då på områden där det från allmän rekreationssynpunkt eller
med hänsyn till de kringboendes intressen eller på grund av sjöns eller
vattenområdets ringa storlek bör övervägas förbud mot motorbåtstrafik.
Det finns också sjöar som har ett djurliv vilket det finns särskild anledning
att skydda. Den inskränkning i den fria rätten att trafikera vatten
som ett förbud mot motorbåtstrafik inom särskilt område kan medföra,
uppvägs i sådana fall av den förbättrade tillgången till ostörd natur.
Det blir här fråga om en avvägning mellan olika intressen, där naturvårds-
och miljöskyddssynpunkterna hittills inte kunnat tas till vara
i tillräcklig grad. En möjlighet att förutom i de fall för vilka jag tidigare
redogjort förbjuda motorbåtstrafik torde ligga helt i linje med
strävanden att — där naturvårds- och miljöskyddsintressena överväger —
meddela de föreskrifter som behövs för att tillvarata dessa intressen.

Beträffande luftföroreningsproblemen kan nämnas att dessa i olika avseenden
under senare år blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga
myndigheters sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen
av fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella
ändamål och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter.
När det gäller motorbränslen har åtgärder vidtagits i form av skärpta
krav på avgasrening hos bilar. Vid behandling av motioner i detta
ämne har jordbruksutskottet (JoU 1972: 27, 1973: 12) bl. a. hänvisat
till att en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet utarbetat
förslag till etappvis skärpta regler för avgasrening. Dessa regler anslöt
sig till normer som antagits i USA men ansågs inte lämpligen kunna införas
i Sverige helt enligt det tidsschema som gäller för USA. Bestämmelserna
återfinns i bilavgaskungörelsen (1972: 596, ändringar i bl. a.
1975:59). Skärpta regler gäller för fordon fr. o. m. 1976 års modeller
och beräknas minska avgasutsläppen med ca 65 procent för koloxid,
ca 75 procent för kolväten och ca 45 procent för kväveoxider. Problemen
på området, som i hög grad har internationell anknytning, följs
av bl. a. statens naturvårdsverk.

I sammanhanget förtjänar nämnas att regeringen i prop. 1976/77:3
framlagt förslag om ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter
av svavelutsläpp, innebärande att utsläppen kraftigt begränsas.

JoU 1976/77:10

Enligt propositionen bör målet vara att svavelutsläppen till år 1985
skall ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

En expertgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) har i en
rapport rekommenderat riktlinjer från hälsosynpunkt för högsta acceptabla
koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Naturvårdsverket
har fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära
ansluter sig till WHO:s rekommendationer. Riktvärdena är beräknade
med utgångspunkt i att den helt övervägande delen av befolkningen
skall skyddas mot negativa hälsoeffekter.

Enligt uppgift pågår inom naturvårdsverket också visst arbete med
syfte att utarbeta motsvarande riktlinjer vad gäller utsläpp i form av
avgaser från fordon m. m.

När det gäller restaureringsåtgärder inom förorenat vattenområde
bör nämnas att verksamhet som kan medföra föroreningar i sjöar och
vattendrag i princip är att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt
närmare bestämmelser i miljöskyddslagen (1969: 387). Detta innebär
bl. a. att särskilda tillåtlighetsregler gäller för t. ex. igångsättande av vissa
former av industriell verksamhet eller anläggande av avloppsreningsverk.
Enligt 7 § miljöskyddslagen får avloppsvatten av visst närmare
angivet slag utsläppas i vattenområde endast om det uppenbarligen
kan ske utan olägenhet. Enligt 8 § kan regeringen, om det är av särskild
betydelse från naturvårdssynpunkt eller med hänsyn till annat allmänt
intresse, förbjuda bl. a. utsläppande av avloppsvatten i vattenområde
med avseende på viss del av landet.

När det gäller kostnadsansvaret för genomförande av restaureringsåtgärder
inom förorenat vattenområde kan det vara av intresse att
nämna i vad mån statsbidrag utgått, respektive utgår, till miljöskyddande
åtgärder. Under budgetåren 1969/70—1973/74 utgick sålunda
bidrag av statsmedel till miljöskyddande åtgärder inom industrin med
sammanlagt 670 milj. kr. På den kommunala sidan är det närmast
avloppsreningsverken som har ett direkt miljöskyddande syfte. Sedan
budgetåret 1968/69 stimuleras utbyggnaden av avloppsreningsverk med
statsbidrag, och flertalet verk har också byggts med stöd av statliga medel.
Under åren 1968/69—1973/74 investerades 2 440 milj. kr. (löpande
priser) i kommunala avloppsreningsverk. Av detta belopp utgick
sammanlagt 1 185 milj. kr. i statsbidrag, varav 565 milj. kr. i förhöjt
statsbidrag.

Sakuppgifterna här ovan är hämtade ur miljökostnadsutredningens
betänkande Miljövård i Sverige (SoU 1975: 98, bilaga 6).

Fördelningen av kostnadsansvaret för olika miljövårdande uppgifter
är en av de frågor som ingår i miljökostnadsutredningens arbetsuppgifter.
Utredningen skall, enligt direktiven, bl. a. studera frågan om miljövårdspolitiska
styrmedel samt om kostnadsfördelningen mellan stat,

JoU 1976/77:10

kommun, näringsliv och enskilda vad gäller miljövården. Utredningen
avser enligt uppgift att slutföra sitt uppdrag under år 1977.

I en nyligen framlagd, av jordbruksutskottet tillstyrkt proposition
(prop. 1975/76: 215, JoU 1976/77: 9) med förslag till lag om vattenförbund
m. m. föreslås bestämmelser som vidgar möjligheterna till samverkan
i fråga om vattenområdes vård och underhåll mellan alla de intressenter
som påverkar vattenförhållandena. Enligt lagförslaget skall
kommunen alltid ha rätt att ingå som medlem i vattenförbund. Statsbidrag
med vattenförbund som mottagare avses kunna i viss utsträckning
utgå för vattenvårdande insatser.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av den tidigare nämnda propositionen
1975/76: 5 om åtgärder i fråga om sjöfarten till skydd av östersjöområdets
marina miljö m. m. tog jordbruksutskottet ställning till motioner
(motionerna 1975: 117, 1975/76: 19 och 20) vari aktualiserades i huvudsak
samma spörsmål som i motionen 1975/76: 633. Utskottet — som erinrade
om att östersjökonventionen var den första och dittills enda
multilaterala miljöskyddskonvention som syftade till att skydda ett områdes
marina miljö i dess helhet — anförde därvid bl. a. följande:

Utskottet vill i anslutning till föreliggande förslag understryka att
strävandena att ytterligare utveckla formerna för att hindra havsföroreningar
på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen
inte får stoppas upp i och med att nu aktuella konventioner antas. Som
tidigare nämnts krävs här som i många andra fall när det gäller miljövårdsfrågor
insatser såväl på det inhemska som på det internationella
planet. Utskottet är inte på grundval av nu föreliggande material berett
att med bestämdhet uttala sig om vilka speciella åtgärder som i första
hand bör vidtagas härvidlag. Mot bakgrund av vad riksdagen tidigare
uttalat bl. a. beträffande målet för kampen mot oljeföroreningama till
havs — att haven bör bli helt fria från sådana föroreningar — anser
utskottet det emellertid kunna förutsättas att det fortsatta arbetet på
området kommer att från svensk sida bedrivas intensivt och målmedvetet
utan att det i nu förevarande sammanhang erfordras något särskilt
riksdagens uttalande.

I samband härmed må nämnas att östersjökonventionen stadgar att en
särskild kommission skall inrättas för skydd av Östersjöns marina miljö.
Dess sekretariat förläggs till Helsingfors. Till kommissionens uppgifter
hör bl. a. att föreslå åtgärder som hänför sig till konventionens syften
att ta initiativ till erforderliga ändringar av själva konventionen eller
dess bilagor. Kommissionen skall också definiera kriterierna för kontroll
av förorening och mål för minskandet av föroreningen. Den skall
vid behov samarbeta med vederbörande regionala och andra internationella
organisationer inom området för vetenskaplig och teknologisk
forskning.

Enligt utskottets mening bör bl. a. arbetet inom nyssnämnda kommission
kunna bli av stor betydelse i de fortsatta ansträngningarna att
ytterligare förstärka skyddet av den marina miljön. Bl. a. talar härför

JoU 1976/77:10

den omständigheten att de sju östersjöstaterna snabbt kunnat nå enighet
om de omfattande och i vissa avseenden långtgående åtaganden som
Östersjökonventionen innebär.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet inte f. n. finner
någon särskild riksdagens åtgärd påkallad med anledning av motionen
20.

Utskottet vill erinra om att motioner med yrkanden om en begränsning
av tanktonnagets storlek tidigare behandlats av riksdagen, senast
föregående år (JoU 1974: 38). Vid behandlingen av ifrågavarande motioner
har bl. a. hänvisats till pågående strävanden inom IMCO att begränsa
storleken av de enskilda oljelasttankama. Motionerna har i övrigt
inte ansetts böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

I anslutning till den nu väckta motionen i ämnet vill utskottet tillfoga
att åsyftade bestämmelser om de enskilda oljelasttankamas storlek återfinns
bland 1973 års havsföroreningskonventions regler till förhindrande
av förorening genom olja. Ett särskilt kapitel innehåller sålunda föreskrifter
om begränsning av lasttankars storlek och om fartygs rumsindelning
och stabilitet. Reglerna har till syfte att minimera oljeförorening
från oljetankfartyg vid sido- och bottenskador på grund av kollision
eller grundstötningar. De har sin motsvarighet, såvitt avser tankstorleksbegränsning,
i föreskrifter som omfattas av 1971 års ändringar
i oljeskyddskonventionen. Föreskrifterna om tankstorleksbegränsning i
havsföroreningskonventionen skall bli tillämpliga på nya oljetankfartyg
och, två år efter konventionens ikraftträdande, på vissa existerande oljetankfartyg,
nämligen sådana som levereras efter den 1 januari 1977 eller
sådana som levereras tidigare men kontrakterats efter den 1 januari
1974 eller, om kontrakt inte finns, kölsträckts eller befunnit sig på motsvarande
byggnadsstadium efter den 30 juni 1974. Föreskrifterna om
rumsindelning och stabilitet skall säkerställa fartygens flytbarhet i skadat
skick. De är tillämpliga på nya oljetankfartyg och innebär att fartygen
skall byggas så, att de fortfarande flyter trots skador i bottnen
eller sidan vid olika lastningsförhållanden. Fartyg med en längd av mer
än 225 meter skall sålunda kunna klara en skada som inträffar var som
helst på fartyget och fartyg med en längd av 150—225 meter en skada
var som helst på fartyget utom på maskinrumsskott. I fråga om mindre
fartyg är kraven av byggnadstekniska skäl inte lika långtgående. I regel
25 föreskrivs också att oljetankfartyg skall ha stabilitetsuppgifter och
lasthanteringsföreskrifter ombord.

I sammanhanget kan vidare nämnas att östersjökonventionen bl. a.
stadgar att de fördragsslutande partema skall samarbeta inom IMCO
i syfte att få organisationen att utveckla dels internationella regler för
navigering av djupgående fartyg i trånga och grunda delar av östersjöområdets
internationella vatten och i tillfartsledema till östersjön, dels
ett internationellt radiorapporteringssystem för stora fartyg inom Östersjöområdet
och för fartyg som transporterar betydande mängder skadliga
ämnen.

Enligt utskottets mening kan nu redovisade bestämmelser vara ägnade
att i någon mån reducera olägenheterna med användandet av de stora
oljetransportfartygen. Utskottet vill dock framhålla att det finns all
anledning att noga uppmärksamma den fortsatta utvecklingen på området.
Även om dagens situation på oljemarknaden präglas av en viss
osäkerhet med en åtföljande minskning i efterfrågan på nya supertankers

JoU 1976/77:10

kan förhållandena givetvis snabbt ändras. Utskottet utgår emellertid
från att spörsmålet rörande tanktonnagets storlek inte kan lämnas utanför
övervägandena när det gäller det fortsatta arbetet i syfte att ytterligare
utveckla skyddet för den marina miljön. Även arbetsmiljöskäl liksom
också de med ifrågavarande transportform förknippade olycksfallsriskema
talar för övrigt för att hithörande problem ägnas en ingående
uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad här och i det föregående anförts
finner utskottet motionen 1975: 117 inte behöva föranleda någon särskild
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet

I detta betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till behandling
ett antal vid riksmötet 1975/76 väckta motioner eller motionsyrkanden
rörande miljövårdspolitiken, m. m. Utskottet behandlar först
några yrkanden av mera generell karaktär, framför allt avseende miljöskyddslagstiftningen
men i viss mån även berörande annan lagstiftning.
Därefter tar utskottet upp vissa mera specifika yrkanden inom följande
områden av miljövården, nämligen avfallshanteringen, renhållningen,
tillämpningen av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, skyddet
mot buller, landskapsvården, tillämpningen av naturvårdslagen
samt vatten- och luftvården.

Miljöskyddslagstiftningen, m. m. I motionen 1975/76: 370 framhålls
att allmänhetens möjligheter att påverka sin egen miljö måste förbättras.
Motionärerna pekar i nämnda sammanhang på miljöskyddslagens
centrala roll i den svenska miljöpolitiken. Möjligheten för dem som
berörs av miljöärenden att utöva inflytande är enligt motionärernas mening
alltför begränsad. Definitionen av dem som skall anses som sakägare
framstår också som alltför snäv. Motionärerna anser dessutom att
även sakägarnas möjligheter att föra talan i praktiken är begränsade.
Enligt motionen bör riksdagen uttala sig för att lagstiftningen på miljövårdsområdet
utformas så att den ger ökade möjligheter för dem som
berörs av miljöstörningar att öva inflytande (yrkande 3). Motionärerna
anser att påtalade brister och förslag till åtgärder för miljödemokrati
bör kunna tas upp i samband med den av jordbruksministern hösten
1975 aviserade översynen av miljöskyddslagen.

I samklang med föregående yrkande står det förslag till ökat inflytande
för konsumenterna över tillämpningen av lagen om hälso- och
miljöfarliga varor och livsmedelslagen som också läggs fram i motionen
1975/76: 370. Även på förevarande områden framstår enligt motionen
allmänhetens inflytande såsom alltför litet. Motionärerna anser
att nuvarande ordning, då konsumenternas intressen i princip skall bevakas
av de fackliga huvudorganisationerna, inte är tillfredsställande.
Enligt motionen borde besvärsrätt helst ges åt alla enskilda konsumenter.
Dock anses av praktiska skäl en begränsning böra ske till ett antal

JoU 1976/77:10

organisationer som företräder konsumenter i vid mening. I överensstämmelse
härmed yrkas om utredning och förslag om rätt för sammanslutningar
av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc.
att överklaga beslut enligt sistnämnda båda lagar (yrkande 4).

Utskottet delar självfallet uppfattningen att det är viktigt att allmänheten
ges tillfredsställande möjligheter att öva inflytande på beslut som
påverkar den egna miljön. Som av den föregående redogörelsen framgår
har f. n. de fackliga huvudorganisationerna att svara för det allmänna
konsumentintresset, när det gäller beslut enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor och livsmedelslagen. På i princip motsvarande sätt
har naturvårdsverket tillagts befogenhet att föra talan mot beslut enligt
miljöskyddslagen för att tillvarata allmänna intressen.

Naturligtvis kan diskuteras om de lagbestämmelser på miljöområdet,
som f. n. reglerar allmänhetens rätt till medinflytande, har sådan
utformning att de tillgodoser skäliga önskemål härvidlag.

När miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1969 saknades erfarenheter
av en samlad lagstiftning till skydd för vår yttre miljö mot föroreningar
och störningar av olika slag. Under de år som därefter gått
har samhällets syn på miljöskyddet skärpts. Bl. a har i riksdagen vissa
förslag till ändringar i miljöskyddslagstiftningen förts fram. Tiden har
nu ansetts mogen för översyn av lagstiftningen, och särskilda sakkunniga
har den 18 mars 1976 tillkallats för ändamålet. Mot bakgrund av
erfarenheterna av miljöskyddslagens tillämpning skall de sakkunniga
överväga vilka förändringar av denna lagstiftning som behöver göras
för att ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot och
kontrollera miljöfarlig verksamhet. De sakkunniga skall därvid överväga
i vad mån den skärpning av samhällets syn på miljöskyddsfrågor
som ägt rum sedan lagens tillkomst bör föranleda en utvidgning av
förprövningsskyldigheten eller komma till uttryck i tillåtlighetsreglema
eller i andra bestämmelser i lagen. Vidare bör de sakkunniga bl. a. utreda
vissa problem, som aktualiserats genom olika riksdagsbeslut, m. m.
De sakkunniga är oförhindrade att pröva också andra frågor än dem
som i direktiven särskilt berörts och som har samband med tillämpningen
av miljöskyddslagen.

Det förefaller naturligt att den nu aktuella utredningen vid sin prövning
måste komma in på de i motionen 1975/76: 370 väckta frågorna
om allmänhetens inflytande på hithörande område. Den principiella
bedömningen synes härvid inte behöva begränsas till enbart miljöskyddslagen
utan bör kunna avse motsvarande spörsmål inom annan
lagstiftning, såsom exempelvis lagen om hälso- och miljöfarliga varor
och livsmedelslagen. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till den
regeringsförklaring som avgavs vid den nuvarande regeringens tillträde,
vari angetts att miljölagstiftningen skall ses över i syfte att ge allmänheten
vidgade möjligheter till inflytande över beslut som berör den

JoU 1976/77:10

egna miljön. Mot bakgrund härav vill utskottet för sin del föreslå att
riksdagen begär att motionen 1975/76: 370 i förevarande delar överlämnas
till 1976 års miljöskyddsutredning för beaktande.

I motionen 1975/76: 1671 framförda krav på en omarbetning och
precisering av miljöskyddslagstiftningen utifrån ett ekologiskt betraktelsesätt
har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens
prövning. Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare givit uttryck för
uppfattningen att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt
för hushållningen med våra naturresurser. Vid behandlingen av motsvarande
motionsyrkanden (se bl. a. JoU 1972: 49, 1974: 45, 1975/76:
8) har utskottet hänvisat bl. a. till pågående arbete med den fysiska
riksplaneringen. Enligt 1972 års riksdags beslut har denna planering getts
en långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från
ekologiska synpunkter ter sig rationellt i ett längre tidsperspektiv. I
sammanhanget har utskottet även erinrat om att den ekologiska helhetssynen
på hithörande frågor också återspeglas i direktiven för utredningen
rörande kostnaderna för miljövården. I dessa direktiv sägs bl. a.
att det är av stor betydelse att de frågor som rör avvägning och prioritering
mellan olika åtgärder kan belysas. Detta innebär att inte bara
kostnaderna utan också effekten av olika insatser behöver studeras.
De sakkunniga skall i detta sammanhang kartlägga vilka metoder som
finns för att mäta effekterna av olika miljövårdsåtgärder. Mot bakgrund
av det anförda har riksdagen i likhet med utskottet ansett att syftet med
ifrågavarande motionsyrkanden skulle komma att i väsentlig grad bli
tillgodosett utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet, som vill erinra om att behovet av en ekologisk grundsyn
som bas för miljöpolitiken även understrukits i regeringsförklaringen
av den 8 oktober 1976, finner inte tillräckliga skäl att föreslå någon
riksdagens åtgärd med anledning av det i motionen 1975/76: 1671 ånyo
framförda förslaget i ämnet.

Behovet av ett ekologiskt tänkande vid tillämpningen av våra miljölagar
betonas också i motionen 1975/76:1635, vari hemställs (yrkande
1) att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om metoder
för att få fram bättre ekologiskt underlag för beslut i samhället.
Den redogörelse som utskottet i anslutning till behandlingen av motionen
1975/76: 1671 nyss lämnat beträffande riksdagens ställningstagande
i fråga om pågående utredningsarbete synes ge vid handen att syftet
med berörda yrkande i motionen 1975/76: 1635 kommer att tillgodoses
utan att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan.

I motionen 1975/76: 2144 gjord hemställan om plan för utbyggnad
av rehabilitering av samtliga eftersläpande sektorer inom miljöområdet
synes alltför allmänt hållen för att utgöra tillräckligt underlag för ett
positivt beslut i ämnet från riksdagens sida.

JoU 1976/77:10

I sak vill utskottet erinra om det omfattande utrednings- och reformarbete
som sedan flera år pågår i syfte att skapa bättre miljöförhållanden
i olika avseenden. Utskottet vill sålunda på det sociala området
fästa uppmärksamheten på det förslag till arbetsmiljölag som arbetsmiljöutredningen
lagt fram i betänkandena SOU 1976: 1—4 och som
f. n. är föremål för prövning inom regeringskansliet. På naturvårdsområdet
kan bl. a. hänvisas till det utredningsarbete som pågått och
alltjämt pågår genom miljökostnadsutredningens och naturvårdskommitténs
försorg och till de överväganden som kan väntas ske inom
ramen för den nytillsatta miljöskyddsutredningen.

Med hänsyn till vad här anförts finner sig utskottet inte böra föreslå
någon ytterligare riksdagens åtgärd till följd av motionen 1975/76:
2144.

I motionen 1975/76: 1635 påpekas att det vanligen blir mycket dyrt
och besvärligt att vidta åtgärder för att skydda miljön först när miljöskadorna
börjar pocka på uppmärksamhet. Att verkligen skydda miljön
och därmed människan är därför enligt motionären att tänka i förväg.
Detta gäller bl. a. värderingen av den tekniska utvecklingen. Redan en
undersökning av de tre välfärdskomponenterna föda, transporter och
energi skulle antagligen, anser motionären, ge diskussionen om välfärdens
pris och innehåll ett helt nytt utseende. Motionären hemställer
att riksdagen hos regeringen begär att vissa studier utförs för bedömning
av välfärdskomponenter, vilka studier bl. a. skulle innefatta en
avvägning av det pris som medborgarna får betala genom social anpassning
till tekniska förändringar mot det motsatta priset: oförändrad
eller alternativ teknik, med helt andra sociala följder.

Utskottet vill i anslutning till förevarande motionsyrkande hänvisa
till vad i det föregående anförts beträffande inriktningen av bl. a. miljökostnadsutredningens
arbete på en avvägning och prioritering av olika
miljövårdsåtgärder med utgångspunkt i en ekologisk helhetssyn på hithörande
frågor. Härutöver må erinras om att forskningsrådsutredningen,
som tillsattes år 1972 för att göra en utredning rörande forskningsråden
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde, sedermera
fått tilläggsdirektiv att vid sina överväganden även behandla bl. a.
frågor om planering, prioritering och medelstilldelning avseende framtidsmotiverad
grundforskning. Forskningsrådsutredningen skall i samband
härmed även kunna överväga frågor rörande den organisatoriska
formen för framtidsstudier samt frågor rörande s. k. teknikvärdering.

Välfärdsforskningen får enligt utskottets uppfattning anses höra nära
samman med verksamheten på framtidsstudieområdet. Särskilda sakkunniga
har enligt regeringens bemyndigande den 16 oktober 1975 tillkallats
för att leda nämnda verksamhet (U 1975: 17). Mot bakgrund av

JoU 1976/77:10

att frågan om framtidsstudiernas definitiva organisation övervägs av
forskningsrådsutredningen bedrivs arbetet t. v. formellt i kommittéform.
I sak fungerar kommittén som en styrelse för framtidsstudieverksamheten.
Verksamheten bedrivs med utbildningsdepartementet i stället för
såsom tidigare statsrådsberedningen som huvudman. För sin del finner
utskottet lämpligt att motionen 1975/76: 1635 i förevarande del (yrkande
2) överlämnas till styrelsen för sekretariatet för framtidsstudier för
beaktande. Utskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet sålunda anfört.

Avfallshanteringen. I motionen 1975/76: 1629 yrkas på utredning och
förslag om en standardisering av glasemballage för en övergång till
returglasanvändning. Motionärerna framhåller att den alltmera ökande
produktionen av engångsförpackningar innebär såväl ökad energianvändning
som ytterligare slöseri med värdefulla metaller och andra råvaror.
Önskemål om att minska användningen av engångsförpackningar
ingår också som en väsentlig del i det resonemang till förmån för ett
bättre utnyttjande av våra naturresurser som förs i motionen 1975/76:
238.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har motioner
rörande frågan om förpackningarna och deras betydelse för samhällsekonomin
tidigare vid ett flertal tillfällen prövats av riksdagen, senast
förra året vid behandlingen av prop. 1975: 32 om återvinning och
omhändertagande av avfall (JoU 1975: 10).

Vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande spörsmål har understrukits
den betydande roll som förpackningarna spelar vid hanteringen av
varor i vårt samhälle. Det har vidare konstaterats att ökningen av förpackningar
har medfört en kraftig ökning av hushållsavfallet under senare
år. Vid behandlingen av prop. 1975: 32 framhölls från såväl regeringens
som riksdagens sida att användningen av vissa förpackningar
innebar ett slöseri med begränsade naturresurser. Utskottet har tidigare,
bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga
varor, understrukit vikten av att verksamma åtgärder vidtas för att få
bukt med de svårartade och allt snabbare växande olägenheter för miljön
som begagnandet av engångsemballage, framför allt de s. k. engångsglasen,
medför. Dock har utskottet också framhållit att det inte
torde vara vare sig möjligt eller ens önskvärt att engångsförpackningar -na helt slopas. Bl. a. kan inte bestridas att användandet av moderna
engångsförpackningar inneburit betydande fördelar inte minst av hygienisk
art på livsmedels- och läkemedelsområdena. Utskottet har därför
funnit det angeläget att poängtera behovet av en nyanserad bedömning
av hithörande spörsmål. I avvaktan på resultatet av överväganden inom
utredningen om kostnaderna för miljövården har utskottet inte varit
berett att förorda några speciella åtgärder på förpackningsområdet.

JoU 1976/77:10

Som ett led i finansieringen av ett prisstopp på vissa livsmedel införde
riksdagen år 1973 en avgift på vissa dryckesförpackningar. I enlighet
med riksdagens önskemål i samband med avgiftens tillkomst har miljökostnadsutredningen
studerat dels effekten av avgiften, dels behovet och
utformningen från miljösynpunkt av styrmedel på förpackningsområdet.
Resultaten av utredningens överväganden har redovisats i dels rapporten
(SOU 1974: 44) Effekter av förpackningsavgiften, dels betänkandet
(SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar och miljö. I sistnämnda betänkande
har utredningen framlagt olika förslag till åtgärder för att påverka
utvecklingen inom förpackningssektorn i syfte att minska inverkan
på miljön från denna. Bl. a. bör enligt utredningen utvecklingen av
från miljösynpunkt lämpliga förpackningar och förpackningssystem ges
hög prioritet.

Betänkandet, som under hösten varit föremål för remissbehandling,
prövas f. n. inom jordbruksdepartementet.

Med anledning av vad nu anförts finner utskottet inte någon ytterligare
riksdagens åtgärd erforderlig med anledning av motionen 1975/76:
238 i förevarande del samt motionen 1975/76:1629.

Motionen 1975/76: 238 berör även behovet av ett bättre tillvaratagande
av skogsavfallet.

Utskottet vill här erinra om att riksdagen för perioden 1974/75—
1976/77 ställt ett årligt belopp av 2 milj. kr. till skogshögskolans förfogande
för forsknings- och utredningsarbete rörande maskiner och metoder
för tillvaratagande av skogsavfall för energiändamål och andra
ändamål. Med hänsyn härtill och till pågående överväganden inom
1973 års skogsutredning rörande den framtida skogspolitiken finner utskottet
inte heller denna del av motionen 1975/76: 238 påkalla något
särskilt initiativ från riksdagens sida.

I motionen 1975/76: 831 begärs utredning och förslag om särskilt
statligt stöd till kommun för kostnaderna vid det praktiska omhändertagandet
av avfall sommartid vid kuster och i skärgårdar. Motionärerna
påtalar särskilt de problem som är förknippade med den för
varje år tilltagande båtturismen.

Som redovisats i det föregående behandlade riksdagen föregående år
(JoU 1975: 1 p. 59) en motion av motsvarande innebörd. I nämnda
sammanhang hänvisades till den statsbidragsgivning till avfallsbehandling
i skärgården som under senare år lämnats till ett belopp av ungefär
1,5 milj. kr. årligen. Mot bakgrund bl. a. av att fritidsbåtutredningen
i sitt betänkande Båtliv — Samhället och fritidsbåtarna framlagt vissa
förslag i berörda avseende, vilka förslag var under remissbehandling,
föranledde motionen inte någon riksdagens åtgärd.

Fritidsbåtutredningens förslag har i avvaktan på viss ytterligare utredning
rörande ett registreringssystem för fritidsbåtar tills vidare inte

JoU 1976/77:10

lett till några ytterligare åtgärder inom regeringskansliet. Med anledning
av den ånyo väckta motionen i ämnet vill utskottet framhålla att en
prövning av frågan om en fördelning av kostnadsansvaret mellan stat
och kommun i nu berörda avseende också faller inom ramen för miljökostnadsutredningens
uppdrag. Det kan nämnas att sagda utredning i
det tidigare behandlade betänkandet (SOU 1976: 35) Dryckesförpackningar
och miljö bl. a. lagt fram förslag om landsomfattande kampanjer
mot nedskräpning, vilka skulle stå under naturvårdsverkets ledning. Utredningen
har förutsatt att bl. a. en av utredningen föreslagen höjning
av förpackningsavgiften skulle möjliggöra att väsentliga bidrag lämnas
till olika intressenter för genomförandet av sådana kampanjer.

I avvaktan på resultatet av miljökostnadsutredningens överväganden
finner utskottet inte anledning att nu påyrka någon särskild åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen 1975/76: 831.

Den i motionen 1975/76: 239 berörda frågan om bättre tillvaratagande
och återvinning av matavfall vid våra sjukhus och vårdinrättningar
faller enligt utskottets uppfattning inom ramen för vad utredningen (Jo
1975: 02) om omhändertagande av sjukhusavfall enligt sina direktiv har
att pröva. Några tilläggsdirektiv av det slag motionären föreställer sig
förefaller därför inte nödvändiga. Utskottet föreslår med hänsyn till det
anförda att motionen lämnas utan någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1975/76:1638 understryks att en ändamålsenlig och framsynt
avfallshantering är en nödvändighet för att samhället skall fungera
tillfredsställande. Motionärerna anför att huvudvikten hittills lagts vid
att avfallet samlas ihop och transporteras från bebyggelsen med rimlig
regelbundenhet, medan ringa uppmärksamhet ägnats åt vad som händer
med avfallet på dess slutstation. Motionärerna anser att återvinning
måste vara den principiella riktlinjen för modern avfallshantering. Enligt
motionärernas uppfattning måste staten sätta in avsevärt större
effektivitet än f. n., när det gäller avfallsforskning. Metoder och maskiner
för avfallshantering bör kunna utvecklas. I motionen framhålls att
det är nödvändigt att riksdagen både principiellt och praktiskt tar ställning
i denna fråga. Principiellt bör riksdagen göra detta genom att uttala
nödvändigheten av en långt gående återvinning av avfall, praktiskt
genom att ställa till förfogande medel för erforderlig målforskning, experimenterande
av praktiska metoder osv.

Utskottet vill erinra om att frågan om återvinning och omhändertagande
av avfall vid riksmötet 1975 gjordes till föremål för en ingående
prövning från riksdagens sida i samband med behandlingen av vissa i
prop. 1975: 32 framlagda förslag i ämnet. Såväl från regeringens som
riksdagens sida (JoU 1975: 10) betonades i nämnda sammanhang att
avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på
nytt. Återanvändning måste, framhölls det, vara en ledande princip vid

JoU 1976/77:10

omhändertagande och behandling av avfall. Sparsamhet, hushållning
och återanvändning borde vara grundläggande för vårt utnyttjande av
naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

I vad sedan gäller frågan om ökade forsknings- och utvecklingsinsatser
på avfallshanteringens område får utskottet erinra om att riksdagen
under senare år vid ett flertal tillfällen haft att ta ställning till motioner
i ämnet. Bl. a. har motioner med förslag om inrättande av en särskild
forskningsinstitution för avfallsforskning upprepade gånger prövats av
riksdagen, bl. a. i samband med behandlingen av propositionen 1972: 39
angående stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet (JoU
1972:19). I sina av riksdagen godkända betänkanden har utskottet anfört
bl. a. att de upptagna frågorna rörande avfallsproblemen är mycket
betydelsefulla. Utskottet har vidare framhållit att det är uppenbart att
våra kunskaper om bästa sättet att omhänderta avfall av olika slag behöver
förbättras och att stora forskningsinsatser krävs för att komma
till rätta med avfallsproblemen. Dessa problem kännetecknas bl. a. av
att de spänner över många, delvis vitt skilda områden. Utskottet har
därför funnit anledning betona vikten av att avfallsforskningen ges en
tvärvetenskaplig inriktning. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet funnit
angeläget att samarbetet mellan statens naturvårdsverk och övriga
på området verksamma krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet
har också förutsatt att så sker. Utskottet har i samband härmed
starkt understrukit angelägenheten av att återvinningsprincipen och över
huvud taget möjligheten att nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet.
Utskottet har i sammanhanget framhållit att naturvårdsverket,
genom att en särskild enhet för renhållnings- och avfallsfrågor
inrättats vid verket, bör ha goda möjligheter att bedöma inriktningen av
forskningsinsatserna mot bakgrund av en allmän överblick över avfallsområdet.
I avvaktan på den fortsatta beredningen inom jordbruksdepartementet
av de förslag som miljöforskningsutredningen lagt fram i sitt
betänkande (Ds Jo 1974: 8) har emellertid motionsyrkanden om speciella
forskningsinsatser på avfallshanteringens område hittills inte ansetts
böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. Utskottet vill
dock understryka att en betydande verksamhet pågår med stöd av olika
forskningsanslag. Som bl. a. redovisas i utskottets betänkande 1975/76:
33 p. 63 om miljövårdsforskning bedrivs i naturvårdsverkets regi det
s. k. Laxåprojektet, innefattande försök med kompostering av fast avfall.
Vid lantbrukshögskolan pågår viss forskning angående möjligheten
att utvinna från energisynpunkt nyttiga ämnen (gaser m. m.) ur olika
sorters avfall. Hanteringen av kommunalt avloppsvatten är föremål för
naturvårdsverkets uppmärksamhet så till vida att man studerar möjligheterna
att i allt större utsträckning utnyttja slammet från avloppsreningsverken
som gödnings- och jordförbättringsmedel. Enligt naturvårdsverkets
anslagsäskanden för budgetåret 1977/78 planeras två nya

JoU 1976/77:10

forskningsprojekt för att underlätta kommunernas val mellan olika metoder
för omhändertagande av avfall. Det ena gäller en utvärdering av
landets olika anläggningar för kompostering av slam-bark och slamhushållsavfall
och det andra en utvärdering av olika metoder för avfallsbehandling
från samhällsekonomisk och miljömässig synpunkt. Samkomposteringsprojektet
i Laxå, som kommer att avslutas under innevarande
budgetår, beräknas ge viktig baskunskap för nämnda två projekt.

I fråga om utveckling av nya tekniska metoder må vidare erinras om
att riksdagen under anslaget Stöd till avfallsbehandling för innevarande
budgetår anvisat 15 milj. kr. för fortsatt stöd till avfallsbehandling och
till försöksanläggningar för utprovande av nya tekniska metoder inom
miljövårdsområdet. I naturvårdsverkets budgetförslag för nästa budgetår
yrkas på kraftigt förstärkta resurser för ifrågavarande verksamhet.
Såvitt avser miljöfarligt avfall avses stödet så gott som helt utgå till
utvecklingsarbetet vid behandlingsföretaget SAKAB.

Utskottet vill för sin del starkt understryka vikten av att regeringen
och berörda myndigheter och forskningsorgan verkar för ett effektivt
fullföljande av de principer för omhändertagandet och behandlingen av
avfall som föregående år fastställdes av riksdagen. Det är enligt utskottets
mening uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att omhänderta
avfall av olika slag alltjämt behöver förbättras och att även i fortsättningen
stora forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med
avfallsproblemen. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen
den 8 oktober 1976 att återvinning av resurser skall
främjas, finner för sin del att syftet med de i motionen 1975/76: 1638
framförda yrkandena bör kunna tillgodoses utan någon ytterligare åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet hemställer att riksdagen anser motionen
besvarad med vad nu anförts.

De i motionen 1975/76: 1702 angivna förseningarna av utbetalningar
av statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk synes närmast ha haft
samband med att naturvårdsverket av bl. a. personella skäl hade vissa
svårigheter att snabbt få fram tillräckligt beslutsunderlag i samband
med en kraftig ökning av antalet bidragsärenden under de begränsade
perioder under början av 1970-talet då förhöjt statsbidrag utgick i sysselsättningsfrämjande
syfte.

Påtalade olägenheter synes ha varit av tillfällig karaktär. Enligt vad
utskottet erfarit torde handläggningstiderna för ifrågavarande ärenden
numera inte vara sådana att tillräcklig grund finns för ett initiativ i
frågan från riksdagens sida till följd av förevarande motion.

Renhållning. Den i motionen 1975/76: 240 berörda frågan om fastighetsägares
skyldigheter när det gäller renhållning av gångbanor och annat
för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten har under
senare år vid flera tillfällen prövats av riksdagen utan att föranleda nå -

JoU 1976/77:10

gon åtgärd. För en närmare redogörelse för den tidigare riksdagsbehandlingen
kan bl. a. hänvisas till utskottets betänkande vid föregående
riksmöte (JoU 1975/76: 6). Som därvid nämndes tillsattes i maj förra
året en utredning (B 1975: 02) om avgiftssystemet för kommunalt gatubyggande
m. m. I utredningsdirektiven framhölls behovet av en översyn
av byggnadslagens regler om avgifter för gatubyggande o. d. med särskild
inriktning på ett rationellare avgiftssystem för stadsplanelagda områden.
Enligt direktiven borde utredningsmannen pröva skälen för att
inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en fördelning av kostnaderna
efter nytta inom större sammanhängande områden samt möjligheterna
att låta avgiftssystemet utvidgas till att omfatta mer än gatumark och
gatubyggande. Om praktiska möjligheter förelåg borde avgiftssystemet
omfatta såväl anläggningskostnader som driftkostnader. Utskottet ansåg
att det i motionen åsyftade problemet hade ett nära samband med
de frågor som enligt det anförda var föremål för utredning. Då det
kunde antas att gatukostnadsutredningens arbete skulle få betydelse för
de påtalade förhållandena i fråga om fastighetsägares renhållningsskyldighet
ansågs motionen i ämnet inte påkalla någon åtgärd från riksdagens
sida.

Gatukostnadsutredningen har ännu inte slutfört sitt arbete. Enligt utskottets
uppfattning talar skäl för att den ånyo aktualiserade frågan om
en mera ändamålsenlig reglering av renhållningsskyldigheten beträffande
vissa gångbanor m. m. inom den närmaste tiden bringas till en lösning.
En översyn av hithörande frågor bör därför snarast komma till
stånd. Huruvida denna prövning bör ske inom ramen för gatukostnadsutredningen
eller i annat sammanhang är en fråga som utskottet för sin
del anser kunna lämnas öppen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Hälso- och miljöfarliga varor. I syfte att minska riskerna i arbetslivet
och i miljön yrkas i motionen 1975/76: 2066 på en mera strikt tillämpning
av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet, en fortsatt utbyggnad
av tillsynen över arbetsplatser där kemiska ämnen används, forskningsinsatser
rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användningen
av kemiska ämnen med kända skadeverkningar samt en samordning
av forskning och kontroll rörande hälso- och miljöfarliga ämnen.
Behovet av skärpta regler till skydd för människorna mot skador på
arbetsplatserna genom användning av hälsovådliga ämnen i produktionsprocessen
betonas även i motionen 1975/76: 627. Sistnämnda motion
tar närmast sikte på förhållandena inom den grafiska branschen,
där problemet är särskilt aktuellt i samband med pågående övergång
från användning av bly till kemiska vätskor.

Utskottet vill erinra om att hithörande spörsmål var föremål för in -

4 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

gående prövning senast vid förra riksmötet. Med anledning av motionsyrkanden
motsvarande de nu föreliggande erinrade därvid utskottet
(JoU 1975/76: 15) beträffande den omvända bevisbördan om att det åvilade
regeringen och produktkontrollnämnden att på grundval av de riktlinjer
som fastlagts i lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i förarbetena
till denna bl. a. svara för den närmare utformningen av den bevisprövning
rörande ett ämnes ofarlighet som avsågs i då förevarande motion.
Utskottet fann inte motionen ge utskottet anledning att föreslå någon
ändring i gällande ordning härvidlag. Däremot ville utskottet självfallet
instämma med motionärerna i önskemålet att den i lagen föreskrivna
s. k. omvända bevisbördan inte bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna
härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens
syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas
strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor
orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns
område, utgick utskottet emellertid från att regeringen och
berörda myndigheter ägnade hithörande frågor den största uppmärksamhet
och bl. a. tillsåg att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet
för lagstiftningen bedrevs i så snabb takt som möjligt. Utskottet
ansåg att den snabba utvecklingen på förevarande område kräver
ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande
samhällsorganens sida. Någon särskild åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionen befanns inte erforderlig. I avvaktan på
resultaten av det omfattande utredningsarbetet inom miljöforskningsutredningen,
arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar, som riksdagen
skulle få anledning att återkomma till inom en förhållandevis nära
framtid, fann utskottet inte heller skäl att föreslå någon särskild åtgärd
från riksdagens sida med anledning av de motionsyrkanden som avsåg
en utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser samt utvidgade forskningsinsatser
på förevarande område. Som bl. a. påpekades i samband med
antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor är dock tillgång
till resurser för forskning och andra undersökningar en grundförutsättning
för kunskaper om de kemiska ämnenas hälso- och miljöfarlighet.
Utskottet fann mot bakgrund härav i hög grad önskvärt att dåvarande
tillfälliga lösning av laboratoriefrågan på förevarande område ersattes
med en mera permanent lösning, väl anpassad till utvecklingens krav.
Utskottet förutsatte att regeringen med uppmärksamhet följde frågan
och så snart sig göra lät framlade erforderliga förslag i ämnet.

Riksdagen har innevarande år (prop. 1975/76: 100 p. H 1, JoU 1975/
76: 33 p. 58, rskr 1975/76: 255) anvisat medel för förstärkningar av resurserna
för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Medel har därvid
beräknats för upprättande av ett produktregister som läggs upp i
nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter.
Vidare erhöll naturvårdsverket medel för viss ytterligare perso -

JoU 1976/77:10

nalförstärkning vid produktkontrollbyrån. En forsknings- och undersökningsavdelning
har inrättats fr. o. m. den 1 juli i år för samordning av
naturvårdsverkets forsknings- och undersökningsverksamhet.

De beslutade organisationsändringarna och tillkomsten av det angivna
produktregistret, vilket beräknas bli färdigställt nästa år, bör vara ägnade
att i avsevärd utsträckning kunna tillgodose syftet med nu behandlade
motioner.

Vad beträffar arbetsmiljön bereds f. n. arbetsmiljöutredningens slutbetänkande
med förslag till arbetsmiljölag (SOU 1976: 1—4) inom arbetsmarknadsdepartementet.
Likaså pågår inom jordbruksdepartementet
beredning av återstående delar av miljöforskningsutredningens betänkande
(Ds Jo 1974: 08) Samordnad miljövårdsforskning med sikte
på att förslag i ämnet skall kunna framläggas under det kommande året.

Med vad utskottet här anfört bör motionerna 1975/76: 627 och 1975/
76: 2066 i allt väsentligt kunna anses besvarade.

Enligt motionen 1975/76: 1704 bör riksdagen uttala sig för att produktkontrollnämnden
inför totalförbud mot preparat innehållande
fenoxisyran 2,4,5-T, innebärande att redan registrerade preparat skulle
dras in och inga nya registreras. Vidare hemställs att produktkontrollnämnden
bemyndigas införa totalförbud mot flygbesprutning med
fenoxisyror i jord- och skogsbruk.

Genom riksdagens beslut år 1975 (prop. 1975: 99, JoU 1975: 18, rskr
1975: 223) upphävdes med verkan fr. o. m. den 1 juli 1975 den särskilda
lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
från luften. Kontrollen av spridningen av sådana medel sker därefter
helt med tillämpning av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor. Riksdagens beslut innebar inte något ställningstagande i sak till
frågan huruvida vissa medel bör godkännas för spridning från luften.
Sådana bedömningar ankommer på produktkontrollnämnden att göra.
Det innebär bl. a. att nämnden redan har sådant bemyndigande som
avses i senare delen av yrkandet i motionen 1975/76: 1704.

Även om, som förut framhållits, det i propositionen 1975: 99 framlagda
förslaget inte åsyftade något ändrat ställningstagande till frågan
huruvida spridning av bekämpningsmedel från luften skulle få ske över
framför allt skogsmark, innebar ett bifall till förslaget självfallet en väsentlig
ändring av formerna för handläggningen av hithörande frågor.
Inte minst med hänsyn till den oro och det obehag många människor
kände inför befarade risker av en utvidgning av användningsområdet
för ifrågavarande bekämpningsmetod ansåg utskottet det särskilt angeläget
att ett riksdagsbeslut om upphävande av lagen om förbud mot
spridning av bekämpningsmedel från luften kombinerades med bestämda
uttalanden från riksdagens sida om vikten av att effektiva åtgärder
vidtogs för att minska riskerna för skadeverkningar. Liksom departe -

JoU 1976/77:10

mentschefen fäste utskottet sålunda särskild vikt vid att informationsplikt
skulle gälla vid alla former av spridning av bekämpningsmedel.
Utskottet delade vidare uppfattningen att frågan om medicinsk kontroll
av dem som sprider bekämpningsmedel var mycket viktig från arbetarskyddssynpunkt.

Vidare framhöll utskottet angelägenheten av att de förslag till åtgärder
i syfte att förebygga skadeverkningar, som utredningen om spridning
av kemiska medel efter en mycket omsorgsfull och omfattande
undersökning lagt fram, så snart som möjligt genomfördes. Tillämpningsbestämmelserna
borde utformas så att de verksamt bidrog härtill.
Utskottet utgick från att de ytterligare bestämmelser i fråga om produktkontrollnämndens
befattning med hithörande ärenden, som vid upphävandet
av 1972 års förbudslag blev aktuella, måste utformas med
stort beaktande även av de allmänt ekologiska sammanhangen. All möjlig
hänsyn borde bl. a. tas till rennäringens utövare härvidlag. Utskottet
förutsatte att hithörande frågor skulle komma att prövas i samråd med
samernas företrädare. Rent allmänt borde enligt utskottets mening betonas
att produktkontrollnämnden när det i förekommande fall gällde
att ta ställning till frågan om sättet för spridning av bekämpningsmedel
givetvis borde agera med all möjlig försiktighet. Bl. a. påkallade fenoxisyror
som innehåller s. k. dioxiner, av vilka en del är höggradigt giftiga
substanser, särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Samtidigt som den särskilda lag som tidigare begränsade spridningen
av bekämpningsmedel från luften sålunda upphävdes vid halvårsskiftet
den 1 juli 1975 infördes i enlighet med vad nyss anförts viss informationsskyldighet
vid spridning av bekämpningsmedel över område där
allmänheten får fritt färdas. I anslutning till detta har produktkontrollnämnden
utfärdat nya tillämpningsföreskrifter.

Principen för informationsskyldigheten är följande. Polismyndigheten
och hälsovårdsnämnden skall underrättas om spridningen. Vederbörande
skall införa meddelande om spridningen i ortspressen. Dessutom skall
han låta utmärka området på väl synligt sätt. I sina tillämpningsföreskrifter
har produktkontrollnämnden bl. a. specificerat vilka uppgifter som
skall lämnas till lokal myndighet. Vidare är det föreskrivet att området
som behandlas skall utmärkas ordentligt genom anslag. Vid spridning
från luften skall särskild information lämnas bl. a. till boende i omedelbar
närhet av spridningsområdet. I vissa fall är förenklingar i informationen
tillåtna. Som exempel kan nämnas att annonsering inte erfordras
vid behandling av skogsområden mindre än 2 hektar — men väl anslag
på platsen.

Produktkontrollnämnden har dessutom, speciellt för luftspridning, utfärdat
dels vissa allmänna föreskrifter, dels vissa särskilda regler för en
bestämd typ av bekämpningsmedel (herbicider). De allmänna reglerna
riktas i första hand mot de flygföretag som sprider bekämpningsmedel.

JoU 1976/77:10

Liksom tidigare är det grundläggande att spridning från luften skall vara
godtagen som spridningsmetod för medlet i fråga, en bedömning som
normalt görs av produktkontrollnämnden i anslutning till registrering av
medlet. Nytt för sommaren 1975 var att herbicider, närmare bestämt
vissa medel med fenoxisyror, efter lagändringen tilläts för luftspridning
över s. k. föryngringsytor i skogsmark. Omfattande restriktioner har dock
tills vidare bibehållits. Sålunda fick spridning av medlen inte ske inom
stora delar av norra Sverige utan särskilt tillstånd av produktkontrollnämnden.
Det förutsattes bl. a. att vederbörande sameby hade kontaktats
och tillåtit spridningen. För övriga delar av Sverige skulle anmälan
inges till produktkontrollnämnden.

Produktkontrollnämnden har från hälsovårdsnämnder m. fl. inhämtat
synpunkter och erfarenheter av de nya föreskrifterna, vilket material har
bearbetats tillsammans med de rön som gjorts vid naturvårdsverkets egna
institutioner på fältet.

På grundval av sagda uppgifter har produktkontrollnämnden våren
1976 gjort vissa ändringar i bestämmelserna rörande de villkor som
knutits till registrering av bekämpningsmedel med fenoxisyror. I de
särskilda villkoren ingår bl. a. att medlen inte får användas för bekämpning
av växtlighet i sjöar och vattendrag, att de, med vissa undantag,
inte får spädas med annat än vatten och att den som registrerat ett
preparat på förpackningen skall ange de särskilda villkor som gäller
för preparatet.

Med hänsyn till att det enligt bestämmelserna i lagen om hälso- och
miljöfarliga varor åvilar regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
produktkontrollnämnden att närmare avgöra hithörande frågor avstyrker
utskottet bifall till motionen 1975/76: 1704. Utskottet vill dock
allvarligt understryka angelägenheten av att fortsatta ansträngningar
görs i syfte att ytterligare stärka skyddet mot skadeverkningar till följd
av spridning av bekämpningsmedel från luften. Även om åtskilligt
gjorts i förevarande hänseende torde det finnas utrymme för ytterligare
förbättringar, särskilt när det gäller tillämpningen av utfärdade föreskrifter.

Utskottet utgår därför ifrån att produktkontrollorganen med stor
uppmärksamhet även i fortsättningen följer utvecklingen och snabbt
vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga för att öka säkerheten
för såväl allmänheten som berörd personal vid spridning av bekämpningsmedel.

Med anledning av motionsyrkandet om förbud mot flygbesprutning
med fenoxisyror i jord- och skogsbruk vill utskottet för klarhetens skull
nämna att sådan besprutning inte förekommer och ej heller förefaller
motiverad när det gäller åkermark.

I flera motioner har framlagts förslag syftande till förbud mot eller
minskad användning av vissa drivgaser i sprayförpackningar av olika

5 Riksdagen 1976/77.16 sami. Nr 10

JoU 1976/77:10

slag. I motionen 1975/76: 430 begärs sålunda utredning och förslag i
syfte att förbjuda användningen av fluorkarboner inom konsumtionsvaruindustrin
och om åtgärder för att i övrigt begränsa användningen
av ifrågavarande ämnen. Enligt motionen 1975/76: 818 bör riksdagen
uttala sig för att naturvårdsverket omedelbart förbereder åtgärder för
att åstadkomma ett förbud mot användningen av freongas. I motionen
1975/76:1732 slutligen föreslås tillsättande av en särskild kommitté
med uppgift att följa forskningsresultaten av undersökningar om freonernas
miljöpåverkan. Motionärerna hemställer samtidigt om förslag att
begränsa användningen av aerosolförpackningar med freon som drivgas.
Bakgrunden till motionsyrkandena är vissa forskningsrön enligt vilka
klorfluorkol, vilket torde vara den korrekt vetenskapliga benämningen
på ifrågavarande ämnen, kan ha nedbrytande effekter på det ozonskikt
som finns i de övre luftlagren och som bl. a. utgör ett skydd mot det
ultravioletta ljus som orsakar hudcancer.

Utskottet vill erinra om att frågan om de s. k. freonemas eller klorfluorkolens
inverkan på miljön var uppe till behandling i riksdagen
även förra året med anledning av en motion i ämnet (JoU 1975/76: 15).
Som därvid redovisades ansåg bl. a. naturvårdsverket att det måste ses
som mycket allvarligt att ämnen som t. ex. freonerna kunde misstänkas
åstadkomma permanenta förändringar i atmosfärens sammansättning.
Verket följde emellertid utvecklingen på området och avvaktade bl. a.
ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet Sector Group
of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment får naturvårdsverket
också löpande information om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden,
om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt,
förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara
av visst slag. Riksdagen utgick förra året från att frågan följdes mycket
noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsatte att man
skulle komma att reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet
verifierades och, om så skulle visa sig erforderligt, föreläde
riksdagen förslag om åtgärder i ämnet. Resultatet av en mer ingående
undersökning som den amerikanska National Academy of Science höll
på med och som väntades bli klar under våren 1976 borde, ansåg riksdagen,
ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget
underströks från utskottets sida att skyddet mot eventuella skadeverkningar
i nu förevarande avseende som på så många andra håll
inom miljövårdsområdet krävde en internationell samordning för att
en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det var därför inte
tillräckligt att problemen angreps nationellt. Någon ytterligare riksdagens
åtgärd i ärendet fann sig utskottet i dåvarande läge inte böra
föreslå.

Den väntade rapporten från National Academy of Science i USA

JoU 1976/77:10

(NAS) har numera, i september 1976, publicerats. Rapporten, som dels
behandlar effekterna på det stratosfäriska ozonskiktet, dels miljöeffekterna
av utsläpp av klorfluorkolen, bekräftar att problemet är viktigt.
Bland nya fakta av betydelse som framkommit kan nämnas att klorfluorkolen
i atmosfären absorberar och emitterar värmestrålning och
därigenom på samma sätt som koldioxiden bidrar till att höja temperaturen
vid jordytan. I NAS-rapporten redovisas viss osäkerhet i bedömningarna.
De närmaste årens mätningar och laboratorieförsök väntas
dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På grundval av denna bedömning
samt det faktum att ett uppskov på några år med beslut om
förbud eller restriktioner bara väntas medföra en marginell försämring
på lång sikt, vill NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart
förbud. Samtidigt säger man dock att avgörandet om eventuella
åtgärder måste göras på grundval av ett politiskt ställningstagande och
att någon form av begränsning av utsläppen med största sannolikhet
måste göras ”at some time and to some degree”.

Det kan nämnas att några delstater i USA, Oregon och New York,
redan fattat beslut om förbud mot användandet av klorfluorkol. Helt nyligen
har också Food and Drug Administration i USA meddelat att man
ämnar verka för införandet av restriktioner i fråga om klorfluorkolanvändningen.

Den svenska vetenskapsakademiens miljövårdskommitté har i november
1976 anordnat en konferens om hithörande problem och därvid
bl. a. behandlat den nya NAS-rapporten. Den svenska akademien
har inte funnit någon anledning att ifrågasätta de underliggande naturvetenskapliga
undersökningsresultaten som presenterats i NAS-rapporten.
Däremot gör akademien den bedömningen att detta bakgrundsmaterial
nu är tillräckligt för att motivera att motåtgärder bör sättas in
i Sverige. Ett av huvudskälen till att denna bedömning något avviker
från den som presenteras i den amerikanska rapportens slutsatser är ett
tvivel på att de närmaste årens forskningar kan förväntas undanröja
osäkerheten i uppskattningen av ozonreduktionseffekten. Ett ytterligare
starkt skäl för denna bedömning är det allvar med vilket akademien
ser på möjligheten av en direkt klimatpåverkan genom klorfluorkolens
växthuseffekt.

Utan att ha kunnat göra en total ekonomisk värdering av kostnader
och vinster förknippade med någon form av restriktioner av klorfluorkolanvändningen
gör akademien den allmänna bedömningen att åtgärder
nu är mycket väl motiverade.

Eftersom det här gäller ett globalt miljöproblem krävs en stor internationell
uppslutning kring en begränsning av användningen av klorfluorkol.
Vetenskapsakademien anser att Sverige bör finnas med i täten
för en sådan aktion. Mot denna bakgrund föreslår vetenskapsakademien
i skrivelse till regeringen att, som ett första steg i begränsningen

JoU 1976/77:10

av klorfluorkolutsläppen, ett förbud införs mot användningen av klorfluorkol
i sprayflaskor. Undantag anses dock under en övergångstid
böra medges för vissa medicinska och andra viktiga användningsområden.
Vidare förordas att regeringen tar upp frågan i internationella
organisationer och verkar för att restriktioner i klorfluorkolutsläppen
införs i andra länder.

Enligt utskottets mening innebär de nya rönen beträffande klorfluorkolens
miljöpåverkan en bekräftelse på att utsläppen av klorfluorkolen
utgör en betydande källa till oro. Utskottet vill därför allvarligt understryka
vikten av att regeringen och berörda kontrollorgan, närmast
produktkontrollnämnden, med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen
och snarast vidtar åtgärder i syfte att medverka till en minskad
användning av berörda ämnen så snabbt som möjligt. Utskottet utgår
i detta sammanhang från att en prövning av vilka insatser som kan göras
i syfte att få fram ändamålsenliga alternativa anordningar av för
människor och miljö oskadlig natur bör ingå som ett väsentligt led i
de fortsatta övervägandena såväl från samhällsorganens som från berörd
industris sida. Som vetenskapsakademien framhållit och som utskottet
tidigare understrukit är det vidare inte tillräckligt att hithörande
problem angrips nationellt. Utskottet förutsätter därför att man från
regeringens sida i kontakt med andra länder och internationella organisationer
gör betydande ansträngningar i syfte att åstadkomma en internationell
samordning av insatserna på förevarande miljövårdsområde.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Buller. I motionerna 1975/76: 1639 och 1975/76: 1700 hemställs om
åtgärder i syfte att reducera buller från vägtrafik resp. flygtrafik.
Motionärerna hänvisar bl. a. till 1969 års trafikbullerutredning. Nämnda
utredning har i tre delbetänkanden rörande trafikbuller (SOU 1974: 60),
flygplansbuller (SOU 1975: 56) och buller från fritidsbåtar (SOU 1976:
21) lagt fram vissa förslag om bullerbegränsande åtgärder. Förslagen,
som blivit föremål för omfattande remissbehandling, övervägs f. n. i
kommunikationsdepartementet.

Utskottet vill liksom vid tidigare riksdagsbehandling av hithörande frågor
understryka att bullerstörningar ofta kan utgöra mycket allvarliga
miljöproblem. Bullerstörningarna kan vara särskilt påtagliga för dem
som bor eller vistas invid större vägar och flygplatser. Det nu sagda innebär
enligt utskottets mening bl. a. att särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt de problem från planeringssynpunkt som kan uppstå i samband
med anläggandet av större flygplatser eller vid senare gjorda omdispositioner
av deras användning i förhållande till befintliga eller planerade
områden för bostadsbebyggelse m. m. Som framgår av den föregående
redogörelsen har utskottet i enlighet med det sagda bl. a. fun -

JoU 1976/77:10

nit starka skäl föreligga att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen införs
beträffande anläggande av flygplatser och vägar som kan medföra
miljöstörningar av väsentlig betydelse (JoU 1974: 45). Riksdagen beslöt
i enlighet med betänkandet (rskr 1974: 405). De problem som aktualiserats
genom nyssnämnda riksdagsbeslut övervägs av 1976 års miljöskyddsutredning,
som tillsatts med uppgift bl. a. att göra en allmän översyn av
miljöskyddslagstiftningen. Enligt direktiven bör utredningen pröva behovet
av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med bullerstörningar.
Med anledning av vad här anförts finner utskottet lämpligt att
nu förevarande motioner överlämnas till utredningen för beaktande. Utskottet
hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet sålunda anfört.

Landskapsvård. Det huvudsakliga innehållet i motionen 1975/76:1699
är att den långsiktiga bärkraften hos mark och vatten — särskilt i tätortsnära
områden — skall utgöra grunden för all planering och lagstiftning
rörande naturens utnyttjande för fritidsändamål.

Utskottet anser för sin del att motionen innehåller synpunkter som är
värda beaktande. Emellertid vill utskottet erinra om att de frågor som
aktualiseras i motionen har ett nära samband med de krav på en från
ekologisk synpunkt riktig naturresurshushållning som bl. a. motionsvis
framförts under senare år. Utskottet har i sådana sammanhang (bl. a.
JoU 1972: 49) framhållit att en ekologisk grundsyn är en nödvändig utgångspunkt
för hushållningen med våra naturresurser. Denna tanke har
kommit till klart uttryck i den rapport år 1971 (SOU 1971: 75) rörande
hushållning med mark och vatten som ligger till grund för den fysiska
riksplaneringen. Frågor av det slag som åsyftas i motionen torde enligt
utskottets bedömande beaktas såväl i riksplanearbetet som vid säkerställande
av områden enligt naturvårdslagen. Det förtjänar nämnas att
forskning rörande problemen kring marks användning för olika ändamål
pågår bl. a. i statens naturvårdsverks regi. Vad särskilt beträffar möjligheten
att skydda vattendragen mot de olägenheter som t. ex. en intensiv
trafik med fritidsbåtar kan medföra vill utskottet hänvisa till 1975 års
ändringar i sjötrafikförordningen (1962: 150, ändrad 1975: 156), vilka
närmare berörts i det följande under avsnittet Vatten- och luftvård. De
nya bestämmelserna innebär i korthet att länsstyrelsen kan meddela de
föreskrifter rörande ett vattenområdes användning för båttrafik m. m.
som är påkallade från allmän miljövårds- eller naturvårdssynpunkt.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att motionen 1975/76:
1699 inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Bakgrunden till yrkandet i motionen 1975/76:1712 är de problem som
hänger samman med den fortgående vattenerosionens inverkan på det
sydsvenska kustområdet. Framför allt inom den skånska sydkusten har
landet en sådan kvartärgeologisk uppbyggnad att det utsätts för erosion

JoU 1976/77:10

vid vissa väderleksförhållanden. Erosionen är en geologisk process som
styrs av vind- och vågrörelser, strömmar, vattenstånd m. m.

Utskottet vill erinra om att frågan om skydd mot erosion inom den
skånska sydkusten tidigare behandlats av riksdagen (bl. a. JoU 1968: 36).
Utskottet, som i detta sammanhang bereddes tillfälle att studera förhållandena
på platsen, kunde för sin del vitsorda att högst betydande naturoch
landskapsvärden genom erosionen löpte risk att bli tillspillogivna
om inte motåtgärder vidtogs förhållandevis snabbt. Emellertid fann utskottet
— med hänvisning till att visst anslag för utredning om skyddsåtgärder
beviljats vederbörande länsstyrelse — att syftet med då föreliggande
motioner skulle komma att tillgodoses utan särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motion nämna att erosionsfrågoma
blivit föremål för ytterligare utrednings- och forskningsverksamhet
utöver vad som framgår av det nyss sagda. Bl. a. har länsstyrelsen
i Malmöhus län i november 1975 framlagt en utredningsrapport
angående stranderosion inom Ystads kommun. F. n. övervägs inom
jordbruksdepartementet en framställning från nämnda kommun med
begäran att en utredning med naturvetenskaplig och teknisk expertis tillsätts
för en långsiktig planering av åtgärder mot stranderosionen. Den
uppmärksamhet som i skilda sammanhang ägnats erosionsfrågan tyder
enligt utskottets uppfattning på att hittills gjorda insatser inte lett fram
till någon definitiv lösning av problemet. Utskottet anser det för sin del
angeläget att frågan om effektiva motåtgärder mot stranderosionen blir
föremål för fortsatta överväganden från ansvariga myndigheters sida.
Med hänsyn till att frågan är uppmärksammad inom regeringskansliet
finner utskottet emellertid att motionen 1975/76: 1712 f. n. inte påkallar
någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Naturvårdslagen. Bakgrunden till motionen 1975/76: 243 är att beslut
om tillstånd till grus- och matjordstäkt som meddelas av länsstyrelsen får
verkställas omedelbart och att tillståndshavaren således kan påbörja täktverksamheten
utan hinder av att t. ex. den kommunala byggnadsnämnden
eller annan intressent överklagat beslutet. Enligt motionären kan
detta förhållande leda till att ett markområde tillfogas obotlig skada innan
tillståndsärendet slutgiltigt avgörs. Motionären anser det härvidlag
befogat med en lagändring av innebörd att sådan exploatering av ett
markområde inte får påbörjas förrän bevis erhållits om att tillståndsbeslutet
vunnit laga kraft.

Utskottet får erinra om att täkt av bl. a. grus och matjord för annat
ändamål än markinnehavarens husbehov enligt 18 § naturvårdslagen
(1964: 822) ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Som motionären anfört
länder tillståndsbeslutet i princip till efterrättelse utan hinder av att
det ej vunnit laga kraft. Så torde i allmänhet vara fallet när det gäller

JoU 1976/77:10

förvaltningsbeslut som gynnar sökanden. Emellertid kan naturvårdsintressen
eller andra allmänna intressen påkalla att tillståndsbeslutet överklagas.
Besvärsrätt i nu åsyftade ärenden tillkommer bl. a. statens naturvårdsverk
och kommunal myndighet. Nackdelarna med en omedelbar
verkställighet av beslut om tillstånd till täktverksamhet kan motverkas
på olika sätt. Sålunda finns t. ex. möjlighet för besvärsmyndigheten — i
detta fall regeringen — att förordna om inhibition, dvs. att överklagade
beslutet i avvaktan på prövningen av anförda besvär inte skall gälla.
Också tillståndsmyndigheten anses i praxis ha motsvarande möjlighet att,
om skäl därtill föreligger, förordna att tillståndsbeslutet blir gällande
först sedan det vunnit laga kraft.

Utskottet vill för sin del framhålla att det kan förekomma ärenden rörande
tillstånd till grus- och matjordstäkt som är kontroversiella från
naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Så kan t. ex. vara fallet
om verksamheten avser större markområden eller påverkar landskapsbilden
eller över huvud taget innebär olägenheter med hänsyn till naturvården.
Den besvärsrätt som i ärenden av angivet slag tillerkänts bl. a.
företrädare för allmänna intressen får därför anses betydelsefull från
många synpunkter. I den mån det förekommer att täktverksamheten påbörjats
och t. o. m. framskridit i större omfattning när anförda besvär
tas upp till prövning måste detta självfallet betecknas som otillfredsställande.
Såvitt utskottet kunnat finna är dock problemet i fråga inte
av sådan storleksordning att lagstiftningsåtgärder är motiverade. Utskottet
får erinra om att 1970 års naturvårdskommitté bl. a. har att överväga
vissa frågor med anknytning till naturvårdslagens regler om markexploatering.
I avbidan på de förslag som kommittén kan komma att lägga
fram får utskottet hänvisa till de möjligheter som enligt det nyss anförda
finns för såväl tillståndsmyndighet som besvärsmyndighet att förhindra
omedelbar verkställighet av ett beslut om tillstånd till täktverksamhet.
Utskottet vill understryka vikten av att dessa möjligheter tillvaratas, i
synnerhet när det gäller sådan markexploatering där naturvårdsintressen
eller andra allmänna intressen kan antagas göra sig gällande.

I motionen 1975/76: 1733 hemställs om viss ändring i naturvårdslagstiftningen
som skulle innebära ökad delgivnings- och kommunikationsskyldighet
för länsstyrelse i samband med att naturvårdsområde planeras
och inrättas. Enligt vid tidpunkten för motionens väckande gällande
regler förelåg nämligen vissa skillnader i länsstyrelsens formella behandling
av ärenden avseende bildande av naturreservat resp. inrättande
av naturvårdsområde. Bl. a. var skyldigheten att kommunicera med berörda
sakägare mindre omfattande i det sist nämnda fallet. Bestämmelser
härom fanns i naturvårdskungörelsen (1974: 1028).

Utskottet vill med anledning av förevarande motion fästa uppmärksamheten
på att naturvårdskungörelsen ersatts av naturvårdsförordningen

JoU 1976/77:10

(1976: 484), som trätt i kraft den 1 juli 1976. I 11 § naturvårdsförordningen
föreskrivs att länsstyrelsen, innan beslut fattas om bildande av
naturreservat, skall förelägga ägare och innehavare av särskild rätt till
marken att, om så önskas, inom viss tid framställa erinringar mot åtgärden.
Föreläggandet och de ifrågasatta reservatföreskriftema skall delges
varje sakägare vars rätt kan beröras av föreskrifterna. Enligt 22 §
naturvårdsförordningen har nyss angivna bestämmelser motsvarande tilllämpning
i fråga om naturvårdsområde. Enär motionen i fråga härigenom
blivit tillgodosedd påkallar den ej någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

I motionen 1975/76: 2023, yrkande 3, hemställs om förslag till precisering
av allemansrättens innebörd. Enligt motionärerna har naturen som
sådan och allt flera lantbrukare vållats olägenheter från allmänhetens
sida i samband med att allemansrätten — ofta felaktigt — åberopats.
Allemansrätten utgör, anser man, ett värdefullt inslag i den svenska rättstraditionen
och en viktig förutsättning för ett allmänt friluftsliv. Det är
därför, enligt motionärerna, angeläget att de många oklara punkterna på
området klarläggs.

Utskottet vill erinra om att frågor med anknytning till allemansrätten
på senare tid i olika sammanhang varit föremål för riksdagens behandling
(bl. a. JoU 1972: 52, 1974: 52, 1975/76: 5 och 1975/76: 28). Allemansrätten
har beskrivits som en urgammal sedvanerätt, som endast i
begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag. I korthet kan den sägas
avse friheten för envar att färdas till fots över och att under en kortare
tid vistas på annans mark — om det inte är fråga om tomt, plantering
eller besådd åkermark där beträdandet kan orsaka skada — och att där
plocka blommor, bär och svamp. Allemansrätten får dock inte ta sig sådana
uttryck att markägaren och andra fastighetens innevånare tillfogas
någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden i vidsträckt mening
och markägarens (motsvarande) ekonomiska intressen får inte kränkas.
Över huvud taget får den som befinner sig i skog och mark anses vara
skyldig att ta hänsyn till sin omgivning. Detta framgår bl. a. av 1 § naturvårdslagen
(1964: 822), som föreskriver att var och en skall visa hänsyn
och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna regel har självfallet
betydelse också för allemansrättens del.

Utskottet behandlade i betänkandet 1975/76: 5 en motion med krav
på åtgärder för ökad information om allemansrättens innehåll, med betoning
av att med denna följer inte bara rättigheter utan även skyldigheter.
Utskottet framhöll därvid att allemansrätten var av avgörande betydelse
för människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i
det fria. Behovet av att så fritt som möjligt få vistas i naturen ökade i
takt med utvecklingen mot en allt större fritid. Det var under angivna
förhållanden av största vikt att allemansrätten utövades på sådant sätt

JoU 1976/77:10

att den inte råkade i vanrykte. Utskottet underströk därför att den frihet
sorn allemansrätten innebar var en frihet under ansvar. Utskottet betonade
vidare värdet av en effektiv information rörande allemansrättens
innehåll, vilken borde nå ut till människorna på ett så tidigt stadium som
möjligt.

Utskottet vill med anledning av nu förevarande motion framhålla att
vissa grundläggande principer angående allemansrättens innebörd i stort
torde vara accepterade i det allmänna rättsmedvetandet. Detta utesluter
självfallet inte att det kan förekomma situationer där den närmare omfattningen
av allemansrätten är oklar eller föremål för delade meningar.

I sakens natur ligger att frågor av angivet slag också kan vara kontroversiella
och vålla konflikt mellan företrädare för markägarintressen
resp. friluftsintressen. Detta torde gälla inte minst i de tätortsnära
områdena, där möjligheterna till rekreation och friluftsliv utnyttjas intensivt
och kanske inom relativt begränsade områden. Mot angiven bakgrund
är det enligt utskottets mening särskilt angeläget att företrädare
för olika intressen visar ömsesidig hänsyn och förståelse i nu åsyftade
hänseenden. För undvikande av intressekonflikter synes det bl. a. viktigt
att allemansrätten inte åberopas som stöd för ett beteende som innebär
påtaglig olägenhet för annans näringsutövning.

Enligt utskottets bedömande torde flertalet av dem som vistas i naturen
känna till och respektera de krav som kan ställas när det gäller människans
uppträdande i det fria. De fall av vanvård av naturen, nedskräpning
och störande uppträdande m. m. som otvivelaktigt förekommer
torde i många fall bero på tanklöshet eller bristande kännedom om
de regler som bör gälla vid umgänget med naturen. Som utskottet tidigare
framhållit borde ökade insatser för information bland allmänheten
kunna bidra till att skapa bättre förhållanden. I sammanhanget kan nämnas
t. ex. den verksamhet som från statens naturvårdsverks sida bedrivits
för att ge ökad upplysning om allemansrätten. Åtgärderna i fråga
har bl. a. omfattat framställning av broschyrer, kortfilmer för skolelever
m. fl. samt programinslag i massmedia. Enligt utskottets mening kan det
antagas att syftet med yrkandet 3 i motionen 1975/76: 2023 i allt väsentligt
kommer att tillgodoses genom den verksamhet som pågår på förevarande
område. Motionsyrkandet bör med hänsyn till det anförda inte
föranleda annan åtgärd än att utskottet ånyo understryker vikten av en
effektiv och vederhäftig information om allemansrätten och om de rättigheter
och skyldigheter som denna innebär.

Vatten- och luftvård m. m. I motionen 1975/76: 633 berörs i olika
hänseenden de olägenheter och risker från miljövårdssynpunkt som
trafiken med oljetankfartyg medför. Motionärerna föreslår ett antal
olika åtgärder i syfte att förbättra skyddet mot de allvarliga miljöstörningar
som oljeutsläppen utgör. Enligt motionärerna bör Sverige i in -

JoU 1976/77:10

ternationella sammanhang verka för att systemet med segregerade barlasttankar
vinner allmän tillämpning och att tankfartygens storlek begränsas.
Vidare bör, anser man, lagstiftningen mot vattenföroreningar
kompletteras med vattenföroreningsavgift för fartygsägare eller redare
från vars fartyg utsläpp sker i strid med gällande regler. Man förordar
också att påföljdsbestämmelserna skärps och att regler om viss indiciebevisning
angående oljeutsläpp införs.

Utskottet vill för sin del framhålla att förorening av havsvatten genom
olja, kemikalier etc. medför betydande miljöskador och avsevärda
olägenheter i övrigt. Sedan länge pågår emellertid ett omfattande internationellt
samarbete för att motverka föroreningar av angivet slag. Samarbetet
har resulterat i ett flertal internationella konventioner på området.
Särskilt förtjänar nämnas 1973 års konvention till förhindrande
av föroreningar från fartyg (havsföroreningskonventionen) och 1974
års konvention om skydd av östersjöområdets marina miljö (östersjökonventionen).
Dessa konventioner har ännu ej trätt i kraft. Havsföroreningskonventionen
upptar en rad föreskrifter om fartygens konstruktion
och om särskilda övervaknings- och kontrollsystem. Bl. a. innehåller
den regler om segregerade barlasttankar och om begränsning av
lasttankarnas storlek. För Sveriges vidkommande har bestämmelserna
om oljeutsläpp m. m. fortlöpande skärpts. I samband med godkännandet
av östersjökonventionen (prop. 1975/76: 5, JoU 1975/76: 16, rskr
1975/76: 58) har riksdagen antagit en lag (1976: 6) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet. Beträffande den
närmare innebörden av konventionerna och övriga bestämmelser på
området vill utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen
samt till propositionen 1975/76: 5. Utskottet vill här endast
nämna att lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom
Östersjöområdet, som i sin helhet träder i kraft den 1 april 1977, bl. a.
innebär i princip totalförbud mot utsläpp av olja i östersjön. Olja och
oljerester m. m. skall behållas ombord och avlämnas i särskilda mottagningsanordningar
i vissa hamnar.

Utskottet har, som framgår av den föregående redogörelsen, också
under tidigare riksmöte behandlat motioner med krav på åtgärder av
det slag som avses i motionen 1975/76: 633. Utskottet har därvid (JoU
1975/76: 16) funnit bl. a. att redovisade bestämmelser i ämnet kan vara
ägnade att i någon mån reducera olägenheterna med användandet av
de stora oljetransportfartygen. Samtidigt har dock utskottet framhållit
att det finns all anledning att noga uppmärksamma utvecklingen på området.
Även om situationen på oljemarknaden präglades av en viss osäkerhet
med åtföljande minskning i efterfrågan på nya supertankers
kunde förhållandena givetvis snabbt ändras. Utskottet sade sig emellertid
utgå från att spörsmålet rörande tanktonnagets storlek och dithörande
problem i övrigt inte kunde lämnas utanför övervägandena när

JoU 1976/77:10

det gäller det fortsatta arbetet på att utveckla skyddet för den marina
miljön. Det kunde enligt utskottet förutsättas att dessa frågor skulle
ägnas ingående uppmärksamhet och att det fortsatta arbetet på området
kom att från svensk sida bedrivas intensivt och målmedvetet.

Utskottet vill i anslutning till det nyss sagda och med anledning av
nu förevarande motion hänvisa till att den nya regeringen i sin den 8
oktober 1976 avgivna regeringsdeklaration bl. a. uttalat att våra hav
och kuster skall ges ett bättre skydd mot oljeutsläpp och annan nedsmutsning
samt att skärpta åtgärder mot supertankbåtar i östersjön är
nödvändiga. Utskottet anser för sin del det angeläget att strävandena
mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar
på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsätter.
Enligt utskottets uppfattning finns det särskild anledning att i internationella
sammanhang verka för en begränsning av tankfartygens storlek.
Mot bakgrund av regeringsdeklarationen och utskottets tidigare
uttalanden i denna fråga anser sig utskottet kunna förutsätta att syftet
med motionen 1975/76: 633 kommer att beaktas utan någon särskild
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet föreslår att motionen anses besvarad
med vad utskottet sålunda anfört.

Som anförs i motionen 1975/76: 428 kan också den ökande trafiken
med fritidsjartyg förorsaka vissa olägenheter från miljövårdssynpunkt.
Dessa problem har närmare beskrivits i ett av 1974 års fritidsbåtutredning
avgivet betänkande, SOU 1974: 95. I motionen åsyftas dock i
första hand de miljöstörningar som sägs uppstå genom utsläpp från båtmotorer
av typ bensin- och oljespill samt avgaser. Även om de med fritidsbåttrafiken
sammanhängande problemen är av mindre omfattning
än de olägenheter som de stora oljetankfartygen medför innebär detta
självfallet inte att de får försummas i det pågående miljövårdsarbetet.
Utskottet vill dock erinra om att fritidsbåttrafikens snabba utveckling
uppmärksammats och föranlett vissa åtgärder från ansvariga myndigheters
sida. Sålunda har i sjötrafikförordningen (1962: 150) införts nya
bestämmelser med verkan fr. o. m. den 1 juni 1975, vilka tillgodoser
vissa sjösäkerhets- och miljösynpunkter på fritidsbåttrafiken. Dessa innebär
bl. a. att länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket får meddela
föreskrift om t. ex. fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning
i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. Har föreskriften betydelse för trafik med fritidsbåtar
eller eljest från miljövårdssynpunkt skall samråd ske med
statens naturvårdsverk. I förarbetena till den aktuella författningsändringen
(prop. 1975: 17) anfördes som exemplifiering bl. a. att förbud
mot motorbåtstrafik borde övervägas inom områden där det var påkallat
från allmän rekreationssynpunkt eller med hänsyn till kringboendes
intressen eller på grund av sjöns eller vattenområdets ringa storlek.

JoU 1976/77:10

Det fanns också, enligt propositionen, sjöar som hade ett djurliv som
det fanns särskild anledning att skydda. Utskottet vill vidare nämna att
— enligt en särskild artikel i östersjökonventionen — de fördragsslutande
staterna skall vidta särskilda åtgärder för att minska skadliga
verkningar av trafik med nöjesbåtar i östersjöområdet. Dessa åtgärder
skall bl. a. avse ändamålsenliga mottagningsanordningar för avfall från
sådana båtar.

Utskottet vill för sin del framhålla att en koncentration av fritidsbåtar
till vissa vattensystem kan vara ägnad att medföra olägenheter
från miljövårdssynpunkt, i synnerhet när det är fråga om begränsade
områden med ringa vattenväxling. Behovet av att värna om landets ytvattentillgångar
kan f. ö. också utgöra en anledning att med uppmärksamhet
följa fritidsbåttrafikens utveckling. Utskottet utgår emellertid
från att frågor av här åsyftat slag ingår i bl. a. naturvårdsverkets och
sjöfartsverkets liksom även länsstyrelsernas arbetsuppgifter och att de
kommer att beaktas i den utsträckning som visar sig nödvändig. Utskottet
föreslår med hänvisning till det anförda att motionen 1975/76:
428 inte blir föremål för någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1975/76: 1633 framhålls att utsläpp från kommuner och
industrier sedan länge gett upphov till föroreningar av vattendragen.
För flera kommuner sägs föroreningarna ha lett till skadeståndsskyldighet
gentemot mark- och djurägare. Motionärerna anser att samhället solidariskt
bör bära kostnaden för återställande av vattendragen och att
statsbidrag därför bör utgå för kommunala saneringsåtgärder.

Utskottet vill erinra om att fördelningen av kostnadsansvaret för olika
miljövårdande uppgifter är en av de frågor som 1971 års utredning om
kostnaderna för miljövården har att överväga. Utredningen skall, enligt
direktiven, bl. a. studera frågan om kostnadsfördelningen mellan stat,
kommun, näringsliv och enskilda vad gäller miljövården. Enligt uppgift
avser utredningen att slutföra sitt uppdrag under år 1977. I avbidan på
de förslag som miljökostnadsutredningen kan komma att framlägga anser
utskottet att motionen 1975/76: 1633 inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motionen 1975/76: 1634 påtalas de luftföroreningsproblem som det
ökande bilbeståndet medför i tätorterna. Enligt motionären krävs det
härvidlag fasta immissionsnormer, dvs. värden på hur stora föroreningarna
i luften av vissa ämnen får vara på en viss ort. Genom fasta normer
och effektiva mätmetoder får man, anser motionären, ett grepp om
de allvarliga luftföroreningsproblemens förekomst och saklig grund för
att ta itu med dem.

Utskottet vill erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden
under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters
sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av

JoU 1976/77:10

fossila bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål
och inom fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt
avser motorbränslen har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på
avgasrening hos bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser
härom finns i bilavgaskungörelsen (1972: 596, ändringar bl. a.
1975: 59). Vad beträffar användningen av fossila bränslen för andra
ändamål finns vissa regler om begränsning av svavelhalten i eldningsolja.
I en av utskottet tillstyrkt proposition (prop. 1976/77: 3, JoU 1976/77: 4,
rskr 1976/77:24) har framlagts förslag om ytterligare åtgärder för att
motverka negativa effekter av svavelutsläpp. Vidare har statens naturvårdsverk
fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter
sig till rekommendationer från Världshälsoorganisationen (WHO) angående
från hälsosynpunkt högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid,
sot och partiklar i luften. Vid naturvårdsverkets omgivningshygieniska
avdelning arbetar man f. n. enligt uppgift på att få fram underlag
för motsvarande riktvärden när det gäller föroreningar av det slag
som åsyftas i motionen 1975/76: 1634, dvs. koloxid, kväveoxider och
andra med fordonsavgaser förknippade ämnen. Verksamheten i fråga
syftar till att ge underlag för åtgärder som ligger helt i linje med motionärens
önskemål om bl. a. immissionsnormer för föroreningar av åsyftat
slag. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen
den 8 oktober 1976 att utsläppen av svavel och andra luftföroreningar
skall nedbringas, finner med hänsyn till det anförda att motionen
1975/76: 1634 ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.

Hemställan

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer
utskottet

att riksdagen

beträffande milj öv år ds politiken, m. m.

1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
beträffande överlämnande av motionen 1975/76: 370, yrkandena
3 och 4, till miljöskyddsutredningen,

2. anser motionen 1975/76: 1635, yrkandet 1, besvarad med vad
utskottet anfört,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

om överlämnande av motionen 1975/76: 1635, yrkandet 2, till

styrelsen för sekretariatet för framtidsstudier,

4. lämnar motionen 1975/76: 1671 utan åtgärd,

5. lämnar motionen 1975/76: 2144 utan åtgärd,

JoU 1976/77:10

beträffande avfallshantering

6. lämnar motionen 1975/76: 238 utan åtgärd,

7. lämnar motionen 1975/76: 239 utan åtgärd,

8. lämnar motionen 1975/76: 831 utan åtgärd,

9. lämnar motionen 1975/76: 1629 utan åtgärd,

10. anser motionen 1975/76:1638 besvarad med vad utskottet anfört,

11. lämnar motionen 1975/76: 1702 utan åtgärd,

beträffande renhållning

12. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om vissa överväganden med anledning av i motionen 1975/76:
240 aktualiserad fråga,

beträffande hälso- och miljöfarliga varor

13. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med
anledning av motionerna 1975/76: 430, 1975/76: 818 och 1975/
76:1732 anfört om användningen av s. k. freoner som drivgaser
i vissa sprayförpackningar,

14. anser motionerna 1975/76: 627 och 1975/76: 2066 besvarade
med vad utskottet anfört,

15. lämnar motionen 1975/76: 1704 utan åtgärd,

beträffande buller

16. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om överlämnande av motionerna 1975/76: 1639 och 1975/76:
1700 till miljöskyddsutredningen,

beträffande landskapsvård m. m.

17. lämnar motionen 1975/76: 1699 utan åtgärd,

18. lämnar motionen 1975/76: 1712 utan åtgärd,

beträffande naturvårdslagen

19. lämnar motionen 1975/76: 243 utan åtgärd,

20. lämnar motionen 1975/76: 1733 utan åtgärd,

21. lämnar motionen 1975/76: 2023, yrkandet 3, utan åtgärd,

beträffande vatten- och luftvård m. m.

22. anser motionen 1975/76:633 besvarad med vad utskottet
anfört,

23. lämnar motionen 1975/76: 428 utan åtgärd,

24. lämnar motionen 1975/76: 1633 utan åtgärd,

25. lämnar motionen 1975/76: 1634 utan åtgärd.

Stockholm den 1 december 1976
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

JoU 1976/77:10

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i
Johannishus (m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s),
herrar Lindberg (s), Johansson i Holmgården (c)*, Wictorsson (s), Andersson
i Ljung (m), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp
(s), Johansson i Vrångebäck (m), fru Anér (fp) och fru Radesjö (s),
dock att beträffande yrkandena 12—15 och 17—18 herr Johnsson i
Mölndal (c) deltagit i stället för herr Jonasson (c), beträffande yrkandena
19—21 herrar Hallenius (c) och Alftin (s) deltagit i stället för herr
Jonasson (c) och fru Theorin (s), samt beträffande yrkandena 22—25
herrar Johnsson i Mölndal (c) och Alftin (s) deltagit i stället för herr
Jonasson (c) och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Lundkvist, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson, Strömberg
i Vretstorp, Alftin och fru Radesjö (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Det
förefaller” och på s. 42 slutar med ”för beaktande” bort ha följande
lydelse:

Det förefaller (lika med utskottet) och livsmedels lagen.

Mot bakgrund härav vill utskottet för sin del föreslå att riksdagen
begär att motionen 1975/76: 370 i förevarande delar överlämnas
till 1976 års miljöskyddsutredning för beaktande.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner inte tillräckliga skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd
med anledning av det i motionen 1975/76: 1671 ånyo framförda
förslaget i ämnet.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”nu anförts” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) med avfallspro blemen.

Utskottet finner för sin del att syftet med de i motionen
1975/76: 1638 framförda yrkandena bör kunna tillgodoses utan någon

ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet hemställer

(lika med utskottet) nu anförts.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 63 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”sålunda anfört” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att strävandena
mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar
på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen
fullföljs med oförminskad intensitet. Enligt utskottets mening finns det
särskild anledning att i internationella sammanhang verka för en be -

JoU 1976/77:10

gränsning av tanktonnagets storlek. Mot bakgrund bl. a. av utskottets
tidigare av riksdagen godkända uttalanden i denna fråga anser sig utskottet
kunna förutsätta att syftet med motionen 1975/76: 633 kommer
att beaktas utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet
föreslår att motionen anses besvarad med vad utskottet sålunda anfört.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 65 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse: Utskottet

vill (lika med utskottet) åsyftat slag. Ut skottet

finner med hänsyn till det anförda att motionen 1975/76: 1634
ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7600S6