med anledning av motioner om medbestämmandefrågor m. m. (Betänkande 1978/79:AU11 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 1978/79:11

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:11

med anledning av motioner om medbestämmandefrågor m. m.

I betänkandet behandlas 13 motioner om frågor med anknytning till främst
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL). De frågor som tas
upp gäller förhandlingsrätt, tystnadsplikt, facklig vetorätt, fredsplikt, skadestånd,
tillträde till arbetsplatsen under konflikt samt politisk verksamhet på
arbetsplatsen. I en motion begärs dessutom en allmän översyn av MBL. När
det gäller motionsförslagen om tystnadsplikt och politisk verksamhet på
arbetsplatsen berörs också lagen (1976:351) om styrelserepresentation för de
anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar resp. lagen (1976:600) om
offentlig anställning. Slutligen redovisas i detta sammanhang en motion om
tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete.

Motionsyrkandena
Allmän översyn av MBL

1977/78:1333 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk)

1 motionen yrkas att riksdagen beslutar hemställa till regeringen om en
allmän översyn av lagen om medbestämmande i arbetslivet.

Förhandlingsrätt

1977/78:609 av Gunnar Biörck i Värmdö (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om sådan
ändring i medbestämmandelagen att i frågor som gäller arbetstagare vid en
arbetsplats dessa icke skall kunna företrädas av arbetstagare från en annan
arbetsplats med mindre denne i det särskilda fallet godtagits som företrädare
av dem saken egentligen gäller.

1977/78:1337 av Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
sådana ändringar i lagen om medbestämmande i arbetslivet 14 § som i
motionen anförts.

1977/78:1351 av Margit Odelsparr (c) och Karl Erik Olsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar anmoda regeringen att utreda de i
motionen aktualiserade frågeställningarna på lämpligt sätt.

Motionen behandlar minoritetsorganisationers möjligheter att teckna
kollektivavtal på det statliga området.

1 Riksdagen 1978/79. 18 sami. Nr 11

AU 1978/79:11

Tystnadsplikt

1977/78:895 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar

1. att tystnadsplikten för de anställdas representanter i aktiebolags och
ekonomiska föreningars styrelser avskaffas den 1 juli 1978 i enlighet med
följande tillägg i lagen 1976:351 om styrelserepresentation för de anställda i
aktiebolag och ekonomiska föreningar

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

8 §

Om ej sådan ledamot.

Detta gäller dock ej sådan information
till de anställda eller deras fackliga
organisation som han anser
väsentlig för dessa.

2. att tystnadsplikten i MBL avskaffas den 1 juli 1978 genom att 21,22 §§ i
lag om medbestämmande i arbetslivet 1976:580 utgår.

Facklig vetorätt

1977/78:618 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att i medbestämmandelagen införa bestämmelser
som innebär att lokal facklig organisation tillerkänns vetorätt mot arbetsköpares
beslut i följande frågor:

- köp och försäljning av företag

- nedläggning av företag

- avsked och permittering

- anställningsstopp

- personalpolitiken,

2. att riksdagen i enlighet med punkten 1 beslutar anta bilagda förslag till
Lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet, 38 §, samt att 39
och 40 §§ skall utgå ur lagen med ikraftträdande från och med 1 april
1978:

Nuvarande lydelse

Innan arbetsgivare beslutar att låta
någon utföra visst arbete för hans
räkning eller i hans verksamhet utan
att denne därvid skall vara arbetstagare
hos honom, skall han på eget

Motionärernas förslag
§

Beslutar och verkställer arbetsgivare
eller avser att verkställa beslut, vilka
strider mot grundläggande fackliga
intressen, har facklig organisation rätt
att förhindra eller avbryta genomfö -

AU 1978/79:11

Nuvarande lydelse

initiativ förhandla med arbetstagarorganisation
i förhällande till vilken han
är bunden av kollektivavtal för sådant
arbete.

Första stycket gäller ej, om arbetet
är av kortvarig och tillfällig natur eller
kräver särskild sakkunskap och ej
heller om den tilltänkta åtgärden i allt
väsentligt motsvarar åtgärd som har
godtagits av arbetstagarorganisationen.
Om organisationen i särskilt fall
påkallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han Jättar
eller verkställer beslut.

Om synnerliga skäl föranleder det,
får arbetsgivaren fatta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin
förhandlingsskyldighet enligt forsta
stycket. Påkallas förhandling enligt
andra stycket, är arbetsgivaren icke
skyldig att uppskjuta beslutet eller
verkställigheten till dess förhandlingsskyldigheten
har fullgjorts, om särskilda
skäl föreligger mot uppskov. I fråga
omförhandling enligt första och andra
styckena äger 14 § motsvarande tilllämpning.

1977/78:1664 av Bo Siegbahn m. fl. (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva 38-40 §§ i lagen om medbestämmande i
arbetslivet,

2. att riksdagen - om yrkandet under 1 inte bifalls - hos regeringen
anhåller om att bestämmelserna underkastas en utredning, i syfte att
åstadkomma större rättssäkerhet för olika parter, i enlighet med vad som
framförts i motionen.

1977/78:1670 av Lars Werner m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vetorätt för
de anställdas fackliga organisationer vid införande av datorbaserade system
vid företag och myndigheter.

Motionärernas förslag

randet av beslut genom vetorätt mot
arbetsgivarens åtgärder i följande
frågor:

- vid köp och försäljning av företag,

- vid nedläggning av företag,

- vid avsked och permittering,

- vid anställningsstopp,

- personalpolitiken.

1* Riksdagen 1978/79. 18 sami. Nr 11

AU 1978/79:11

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till komplettering av datalagen
med innebörden att protokoll från förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen
skall bifogas ansökan om tillstånd att inrätta personregister
vid företag eller myndighet.

Fredsplikt och skadestånd samt tillträde till arbetsplatsen under konflikt

1977/78:832 av Lars Werner m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar om ändring
i Lagen om medbestämmande i arbetslivet 41 och 54 §§ enligt följande förslag
till lagtext samt att 42-45 §§ och 55-70 §§ skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

Arbetsgivare och arbetstagare, som
är bundna av kollektivavtal får icke
vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmedjämförlig stridsåtgärd,
om avtalet har ingdtts av organisation
och denna ej i behörig ordning
har beslutat åtgärden, om åtgärden
strider mot bestämmelse om fredsplikt
i kollektivavtal eller om åtgärden
har till ändamål

1. att utöva påtryckning i tvist om
kollektivavtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller i tvist huruvida
visst förfarande strider mot
avtalet eller mot denna lag,

2. att åstadkomma ändring i avtalet,

3. att genomföra bestämmelse,
som är avsedd att tillämpas sedan
avtalet upphört att gälla, eller

4. att stödja annan, när denne icke
själv får vidta stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för
arbetstagarorganisation att i behörig
ordning besluta blockad för att utverka
betalning av klar och förfallen fordran
på lön eller annan ersättning för utfört
arbete.

Motionärernas förslag
§

Lokal och central facklig organisation
som är bunden av kollektivavtal
äger rätt att utöva påtryckning i tvist
om kollektivavtalets giltighet, avtalets
innebörd eller tvist huruvida
visst förfarande strider mot avtalet
samt i tvist om förhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare som ej
reglerats i avtalet genom strejk, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd.

AU 1978/79:11

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

42-45 §§ utgår
54 §

Arbetsgivare, arbetstagare och or- Arbetsgivare eller arbetsgivares organisation
som bryter mot denna lag ganisation som bryter mot denna lag

eller mot kollektivavtal skall ersätta eller mot kollektivavtal skall ersätta

uppkommen skada, om ej annat uppkommen skada.

föijer av vad nedan sägs.

55-70 §§ utgår

1977178:827yrkandet 1, av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen

1. antar följande förslag till ändrad lydelse av 60 § medbestämmandelagen: Är

någon också medges.

Vid bedömande av överläggningen.

Enskild arbetstagare kan ej i något fall ådömas skadestånd med högre
belopp än tvåhundra kronor,

Motionen behandlas i övriga delar i betänkandet AU 1977/78:21.

1977/78:275 av Karl Hallgren m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar att
hemställa hos regeringen om förslag till lag som ger arbetare i konflikt rätt till
tillträde till deras arbetsplatser.

Politisk verksamhet på arbetsplatsen

1977/78:349 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att såväl Lagen om medbestämmande
i arbetslivet som Lagen om offentlig anställning tillförs en ny paragraf
med följande lydelse: ”Anställda hos företag eller myndighet äger rätt till
politisk verksamhet på arbetsplatsen.”

Tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete

1977/78:830 av Lars Werner m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning
med uppgift att avge förslag om rätt till tjänstledighet för fackligt och politiskt
arbete.

AU 1978/79:11

Uppgifter i anslutning till motionerna

Allmän översyn av MBL

Motionen

Rolf Hage! (apk) och Alf Lövenborg (apk) begär i motionen 1333 en allmän
översyn av MBL. De hävdar att det ursprungliga förslaget till MBL är
skröpligt och att borgerliga lottningsvinster vid riksdagens behandling av
förslaget åstadkom ytterligare försämringar. Motionärerna finner det
meningslöst att upprätta en katalog över alla de brister som lagen enligt dem
har visat sig vara behäftad med. De tror heller inte på ”effekten av att klottra
här och där i nuvarande lagtext” och menar att endast en grundlig allmän
översyn och revidering förhoppningsvis kan resultera i en produkt som kan
vara arbetare och tjänstemän till något stöd i den dagliga och oundgängliga
kampen mellan kapital och arbete.

Motionärerna tänker sig att nya arbetsrättskommittén är rätt instans att
verkställa översynen.

Nya arbetsrättskommittén

Kommittén har tillsatts för att bedriva fortsatt utredningsarbete på
medbestämmanderättens område. Förutom behandling av vissa i direktiven
närmare angivna frågor är det en viktig uppgift för kommittén att mer allmänt
följa introduktionen och tillämpningen av lagstiftningen om medbestämmande
i arbetslivet.

Förhandlingsrätt

Motionerna

I motionen 609 begär Gunnar Biörck i Värmdö (m) ändring i MBL, så att det
förhindras att arbetstagare på en arbetsplats vid förhandlingar företräds av en
arbetstagare på annan arbetsplats, såvida inte denne godtagits som representant
av dem som berörs i det särskilda fallet. Motionären pekar på den
konfliktsituation som uppstår, när en facklig organisation företräder två eller
flera enheter med inbördes motsatta intressen.

Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) erinrar i motionen 1337 om att arbetsgivaren
skall fullgöra sin förhandlingsskyldighet enligt 11-13 §§ MBL i första
hand genom förhandling med den lokala arbetstagarorganisationen. Om
enighet då inte uppnås är arbetsgivaren enligt 14 § andra stycket på begäran
av arbetstagarparten skyldig att även förhandla med central
arbetstagarorganisation. Lagen saknar föreskrift om den tid inom
vilken arbetstagarparten skall påkalla central förhandling. Detta har enligt
motionärerna skapat osäkerhet, framför allt bland en del mindre företagare,

AU 1978/79:11

och har lett till att verkställighet av beslut har skjutits upp onödigt länge.
Motionärerna vill att en tidsfrist av sju dagar skall gälla för den lokala
arbetstagarorganisationen, och de begär förslag till ändring av 14 § MBL i
enlighet härmed.

Frågan om rätt för minoritetsorganisationer inom den
statliga sektorn att träffa kollektivavtal behandlas i
motionen 1351 av Margit Odelsparr (c) och Karl Erik Olsson (c). De anför att
statens avtalsverk motsätter sig att träffa kollektivavtal med fackförbund som
står utanför huvudorganisationerna. Denna vägran att teckna avtal får
vittgående konsekvenser för de berörda förbundens möjligheter att fullfölja
fackligt arbete för sina medlemmar på grund av att den trygghet och de
förmåner den nya arbetsrätten tillförsäkrar arbetstagaren i förhållande till
arbetsgivaren endast gäller dem som är anslutna till kollektivavtalsbärande
organisationer. Motionärerna exemplifierar det sagda med hänvisningar till
bl. a. MBL, arbetsmiljölagen, lagen om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen och lagen om anställningsskydd. För att undvika att mindre
organisationer diskrimineras på den offentliga sektorn tänker sig motionärerna
att man öppnar möjlighet för sådana organisationer att teckna hänga vtal
såsom kan ske på den privata sektorn eller att man ändrar den arbetsrättsliga
lagstiftningen. De yrkar att frågor av det slaget utreds på lämpligt sätt,
exempelvis av nya arbetsrättskommittén.

Gällande räll m. m.

11-14 §§ MBL, som berörs i motionen 1337, har följande innehåll.

I 11 § ges bestämmelser om arbetsgivares s. k. primära förhandlingsskyldighet,
dvs. skyldighet att på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation
före beslut om viktigare förändring av verksamheten eller av arbetseller
anställningsförhållanden för arbetstagare som tillhör organisationen.
Enligt 12 § inträder förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren även i andra fall
än som avses i 11 § beträffande beslut som rör medlem i arbetstagarorganisationen.
I det fallet skall initiativet till förhandlingen tas av arbetstagarsidan.

Med arbetstagarorganisation avses i 11 och 12 §§ kollektivavtalsbärande
organisation. Arbetsgivaren blir enligt 13 § också förhandlingsskyldig
gentemot annan arbetstagarorganisation, om fråga särskilt angår arbets- eller
anställningsförhållanden för arbetstagare i den organisationen.

Förhandlingarna enligt 11-13 §§ sker enligt 14 § i första hand med lokal
arbetstagarorganisation. Om den lokala förhandlingen inte leder till enighet
mellan parterna har arbetstagarsidan rätt att begära att arbetsgivaren även
förhandlar med vederbörande centrala arbetstagarorganisation. Denna
begäran kan framställas av både den lokala och den centrala arbetstagarorganisationen.
I båda fallen blir arbetsgivaren skyldig att förhandla på nytt.

AU 1978/79:11

Motsvarande skyldighet är inte föreskriven för central arbetstagarorganisation.
Denna kan avstå från att fullfölja förhandlingsförfarandet.

Som påpekas i motionen ger 14 § inte några regler om den tid, inom vilken
arbetstagarsidan kan påkalla central förhandling. I förarbetena till det aktuella
lagrummet (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 361-362) anförs:

I 14 § har inte ställts upp några närmare regler om den tid inom vilken
arbetstagarsidan skall begära ytterligare förhandling när lokal förhandling
inte lett till enighet mellan parterna. Det betyder att begäran skall framställas
utan dröjsmål efter avslutandet av den första förhandlingen. Sker avslutandet
inte genom överenskommelse mellan parterna vid förhandlingssammanträde
eller på annat sätt genom arbetstagarsidans medverkan utan genom
besked av arbetsgivaren, innebär paragrafen att arbetsgivaren befrias från
ytterligare uppskovsskyldighet enbart om han givit arbetstagarsidan rådrum
att begära fortsatt förhandling. Sådan begäran, som alltså bör framställas
omgående eller med vändande post, kan framställas både av den lokala och av
den centrala arbetstagarorganisationen.

Paragrafen är dispositiv. Den har i avtalen för offentliganställda försetts
med kompletterande föreskrifter om tidsfrister. I det nya huvudavtalet (7 §)
på det statliga området fastställs att begäran om central förhandling skall
framställas senast på femte dagen efter den dag då den lokala förhandlingen
avslutades. Framställningen skall ske skriftligen om inte parterna enas om
annat. Motsvarande föreskrift fanns i det övergångsavtal som ersatts av det
nya huvudavtalet. Enligt 7 § i det kommunala huvudavtalet skall skriftlig
begäran om central förhandling vara den kommunala myndighet som
förhandlat till handa senast tionde dagen efter det att de lokala förhandlingarna
har slutförts. Görs denna begäran av lokal organisation skall också visas
att den centrala arbetstagarorganisationen vill fullfölja förhandlingsförfarandet.
Innebörden av dessa avtalsbestämmelser är att det står arbetsgivaren fritt
att fatta och verkställa beslut om framställning om central förhandling inte
inkommer i tid. Denna innebörd har uttryckligen angetts i det kommunala
huvudavtalet.

När det sedan gäller motionen 1351 om minoritetsorganisationers
rätt att träffa k o 11 e k t i v a v t a I ges följande bakgrund.

Grundläggande bestämmelser om den förhandlingsrätt som tillkommer
parter på arbetsmarknaden ges i 10 § MBL. Bestämmelserna gäller oberoende
av att parterna står i kollektivavtalsförhållande eller ej. Den rätt som ges för
part att förhandla motsvaras av skyldighet för den andra parten att delta i
förhandlingen. Med förhandlingsskyldigheten anses emellertid inte följa
skyldighet att sluta kollektivavtal.

De i motionen berörda konsekvenserna av att minoritetsorganisation
saknar kollektivavtal har tidigare behandlats i riksdagen, bl. a. i samband med
antagandet av lagen om anställningsskydd (InU 1973:36), lagen om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen (InU 1974:15) och lagen om

AU 1978/79:11

arbetstagarens rätt till ledighet för utbildning (InU 1974:31). I förslaget till
MBL (prop. 1975/76:105, bil. 1, s. 206) anförde departementschefen bl. a.:

I sammanhanget bör erinras om den kritik som har riktats mot nu gällande
rätt och viss modern arbetsrättslig lagstiftning och som går ut på att
minoritetsorganisationer på arbetstagarsidan och medlemmar i sådana
organisationer försätts i en sämre situation än andra genom att organisationerna
inte lyckas förmå arbetsgivarna att teckna kollektivavtal och genom att
vissa lagfästa rättigheter och befogenheter bygger på ställningen som part i ett
kollektivavtal. Från några remissinstansers sida har föreslagits rättslig
skyldighet för arbetsgivaren att sluta kollektivavtal i vissa fall, t. ex. att sluta
s. k. hängavtal med organisationer som är beredda att godkänna ett redan
träffat avtals villkor.

Jag skall komma in något närmare på dessa frågor i följande avsnitt, där jag
behandlar förhandlingsrätten. Här vill jag bara understryka att det finns en
gemensam grund för alla fackliga organisationer i ett lika utformat skydd för
föreningsrätten, i en grundläggande facklig förhandlingsrätt för alla, i lika
behörighet att vara part i kollektivavtal och att vidta fackliga stridsåtgärder till
främjande av medlemmarnas intressen.

Att vissa skillnader i fråga om rättigheter därutöver bör göras är en följd av
de skillnader i fråga om förpliktelser som föreligger mellan de kollektivavtalsbundna
och de icke kollektivavtalsbundna organisationerna. Valet av
metod att göra den åtskillnaden är en fråga för sig. Den metod som valts i den
här aktuella lagstiftningen är utformad i enlighet med den arbetsrätts!iga
utveckling som skett i vårt land och efter förhållandena på vår arbetsmarknad.

Jag förordar alltså, liksom kommittén, att nu gällande föreningsrättsliga
regler överförs i princip oförändrade till ny lagstiftning på rättsområdet.

I anslutning till propositionen aktualiserades motionsledes frågan om
minoritetsorganisationers möjligheter att ingå kollektivavtal i de fall en större
organisation i kraft av sin totala numerär gör anspråk på att ensam få sluta
kollektivavtal på området. Det i motionen framställda yrkandet avstyrktes
med följande motivering (InU 1975/76:45 s. 40):

De grundläggande betingelserna för organisationerna på svensk arbetsmarknad
är desamma. Det gäller föreningsrätten, förhandlingsrätten, rätten
att träffa avtal och rätten att tillgripa stridsmedel. En organisations möjligheter
att inom denna ram faktiskt göra sig gällande är emellertid beroende av
organisationens egen kraft. Det är alltså avhängigt aven organisations styrka
om den kan förmå en arbetsgivare att sluta kollektivavtal.

Utskottet är inte berett att förorda att man överger dessa principer. Om
motionärernas förslag godtas innebär det att man inte längre konsekvent
bygger kollektivavtalet på en frivillig överenskommelse mellan parterna.
Följden blir också - vilket motionärerna inte berört - att lagen måste tillföras
regler om tvång eller sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjuder
minoritetsorganisationer avtal. Det finns dessutom anledning att i sammanhanget
ställa frågan om inte motionärernas förslag medför behov av regler om
viss representativitet m. m. för att en minoritetsorganisation skall ha rätt att
begära att bli avtalspart. 1 sammanhanget måste man beakta att även
organisationer som tillfälligt uppkommer på en arbetsplats har förhandlingsrätt
och följaktligen med motionärernas konstruktion skulle få rätt till

AU 1978/79:11

kollektivavtal. Motionärerna har f. ö. illustrerat svårigheterna på det aktuella
området genom att med hänsyn till det särskilda huvudavtalet föreslå
undantag för den offentliga sektorn.

Frågor om minoritetsorganisationers ställning enligt den arbetsrättsliga
lagstiftningen har därefter också behandlats i betänkandena AU 1976/77:1
och 5 samt 1977/78:11.

Tystnadsplikt

Motionen

Vpk yrkar i partimotionen 895 att man avskaffar tystnadsplikten för
anställdas styrelserepresentanter och för fackliga företrädare med hänvisning
bl. a. till att tystnadsplikten urholkar värdet av den information som lämnas
och låser de anställdas företrädare i deras handlande. Yrkandena innebär att
8 § lagen om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och
ekonomiska föreningar förses med ett tillägg samt att 21 och 22 §§ MBL
utgår.

I motionen 896 har vpk också begärt att den tystnadsplikt som enligt
arbetsmiljölagen åvilar skyddsombud och ledamot av skyddskommitté skall
upphävas. Motionen behandlas av socialutskottet i betänkandet SoU 1978/
79:11.

Gällande rätt

Styrelserepresentation för anställda infördes på försök år 1973
genom lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Lagen upphörde att gälla med utgången av
juni 1976 och ersattes då med en ny lag (1976:351) med samma rubrik.

Enligt 1972 års lag (5 §) och 1976 års lag (8 §) har bestämmelserna om
styrelseledamot och styrelsesuppleant i aktiebolagslagen och lagen om
ekonomiska föreningar i princip motsvarande tillämpning på arbetstagarledamot
och suppleant för denne. Härav anses följa skyldighet att iaktta viss
sekretess. Vid framläggandet av förslag till 1972 årslag(prop. 1972:116 s. 135)
anförde departementschefen:

Enligt min mening är det av stor betydelse att företagsledningen eftersträvar
största möjliga öppenhet gentemot de anställda rörande företagets
förhållanden. Att de anställda överlag får tillräcklig information om företagsledningens
beslut är redan i och för sig av värde från företagsdemokratisk
synpunkt. I detta speciella sammanhang finns det anledning att ta fasta på att
en sådan öppen attityd gentemot de anställda bör underlätta för arbetstagarledamöterna
att fullgöra sitt uppdrag. Det är emellertid ofrånkomligt att även
den interna informationen i viss utsträckning måste begränsas av hänsyn till
företagets intressen. Frågan blir då om och i vad mån arbetstagarledamöterna
bör ha möjlighet att samråda med ledamöter i företagsnämnden och andra

AU 1978/79:11

förtroendevalda även om sådant som i princip bör hållas hemligt. För egen del
anser jag mig varken kunna eller böra ange några riktlinjer för arbetstagarledamöternas
handlande i sådana fall. Den avvägning som här måste göras
mellan olika intressen förutsätter enligt min mening att frågan i varje särskilt
fall tas upp till diskussion i styrelsen. På den vägen bör det vara möjligt att
efter hand utveckla en praxis som tillgodoser såväl företagets som de
anställdas intressen.

När förslag lades fram till 1976 års lag (prop. 1975/76:166 s. 167) hänvisades
till ovanstående uttalanden. Departementschefen ansåg att de alltjämt borde
kunna tjäna till vägledning.

Bestämmelserna om tystnadsplikt enligt 21 och 22 §§ MBL
har i huvudsak följande innebörd.

Frågor om tystnadsplikt skall i första hand lösas genom förhandling mellan
parterna. Tystnadsplikt kan begäras av såväl arbetstagar- som arbetsgivarparten.
Uppnås inte enighet vid förhandlingen kan part väcka talan vid
domstol om tystnadsplikt. Detta skall ske inom tio dagar efter det att
förhandlingen avslutats. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt i den
mån det kan antas att det annars skulle föreligga risk för väsentlig skada för
part eller annan. Har part begärt förhandling om tystnadsplikt skall sekretess
iakttas tills frågan har blivit slutligt avgjord. Denna temporära tystnadsplikt
föreligger dock inte om kravet är obefogat och parten har insett eller bort inse
detta.

Den som med tystnadsplikt har mottagit information för lokal eller central
arbetstagarorganisations räkning har rätt att föra informationen vidare till
ledamot av styrelsen för organisationen. Även ledamoten blir i så fall
underkastad tystnadsplikt.

Reglerna i 21 och 22 §§ är dispositiva.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av 1972 och 1976 års lagarom styrelserepresentation
för anställda krävde vpk, bl. a., att de anställdas representanter
icke skulle åläggas sekretessplikt. Yrkandena avslogs (NU 1972:62 och
NU 1975/76:68).

Vpk yrkade också att bestämmelserna om tystnadsplikti MBL skulle
utgå ur det lagförslag som förelädes riksdagen på våren 1976. Yrkandet
avslogs. Samtidigt avslogs yrkanden i tre andra motioner om vidgade
möjligheter att föreskriva tystnadsplikt (InU 1975/76:45). Ett av vpk på nytt
framställt yrkande om att bestämmelserna skulle upphävas avslogs av
riksdagen på våren 1977 (AU 1976/77:32).

1** Riksdagen 1978/79. 18 sami. Nr II

AU 1978/79:11

Facklig vetorätt

Motionerna

Förslagen om facklig vetorätt mot nedläggning av företag
m . m . i partimotionen 618 från vpk sammanfattas av motionärerna enligt
följande.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår att lokal facklig organisation skall
ges vetorätt mot arbetsköparens beslut vilka gäller köp och försäljning av
företag som minskar sysselsättningen, nedläggning av företag, avsked och
permittering, anställningsstopp samt personalpolitiken i företagen - detta för
att ge arbetarna en möjlighet att rädda sina jobb.

I motionen påpekas arbetsköparnas makt över produktion och samhälle i
kraft av deras ägande av företagen samt att medbestämmandelagen (MBL)
och lagen om anställningsskydd är helt otillräckliga för att rädda jobben.
MBL:s avsaknad av konkreta maktbefogenheter för arbetarna och lagens
samarbetskaraktär är lagens stora svagheter. I motionen föreslås därför att
MBL tillförs konkreta maktbefogenheter för arbetarna för att de skall kunna
rädda sina jobb.

Yrkandena i motionen innebär att 38 § MBL ges ny lydelse samt att 39 och
40 §§ samma lag utgår.

Motionen 1664 av Bo Siegbahn m. fl. (m) riktar sig mot den fa c k 1 i g a
vetorätten vid entreprenadavtal. Motionärerna yrkar i första
hand att 38-40 §§ MBL upphävs, i andra hand på utredning i syfte att
åstadkomma större rättssäkerhet för olika parter. De påpekar bl. a. att
bestämmelserna införts som ett sätt att komma till rätta med skatteflykt
m. m. vid anlitande avs. k. grå arbetskraft. Missförhållanden av det slaget bör
undanröjas genom utbyggnad av skatteväsendets kontrollsystem och inte
genom regler på ett helt annat område, arbetsrätten. Man kan inte begära att
de fackliga organisationerna genom ett veto endast skall stödja skattemyndigheterna,
utan de kommer att se lagreglerna från sin egen intressesynpunkt
och för de egna medlemmarna behålla så mycket arbete som möjligt även då
ett visst arbete på ett fullt korrekt sätt kan utföras billigare av ett annat företag.
Detta motverkar en rationell arbetsfördelning och får i realiteten konkurrensbegränsande
effekter. Motionärerna finnér det vidare anstötligt från principiell
synpunkt att entreprenören, som de hävdar, inte ens känner till att han
har blivit ”svartlistad” då han enligt de aktuella lagbestämmelserna inte
kommer in som part i målet.

1 vpk:s partimotion 1670 om fac k I i g vetorätt vid införande av
datorbaserade system framhålls att de anställda och deras organisationer
måste få det avgörande inflytandet när sådana system skall införas.
Den skyldighet arbetsgivaren har att lämna information och förhandla om
planerade datorsystem räcker inte för att garantera de anställda ett avgörande
inflytande utan måste kompletteras med vetorätt för de fackliga organisationerna
vid införande av datorbaserade system vid företag och myndigheter.

AU 1978/79:11

Motionärerna yrkar att riksdagen skall hos regeringen begära förslag till
lagstiftning härom. Förslag bör också läggas fram för riksdagen om tillägg till
datalagen av innebörd att protokoll från förhandling enligt 11 § MBL skall
bifogas ansökan om tillstånd att inrätta personregister vid företag eller
myndighet.

Gällande rätt

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL om facklig vetorätt har till syfte att
förhindra att s. k. grå arbetskraft får arbeta i företagen eller att eljest arbete
utförs på villkor, som innebär att lag eller avtal kringgås. Stadgandena innebär
att en arbetsgivare är skyldig att på eget initiativ ta upp förhandlingar om han
överväger att låta utföra visst arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte
har anställning där. Arbetsgivaren är skyldig att avvakta med beslut eller
verkställighet därav till dess förhandlingen är genomförd. Förhandlingsskyldighet
föreligger inte om det är fråga om ett kortvarigt och tillfälligt arbete.
Detsamma gäller om arbetet kräver särskild sakkunskap eller om den
tilltänkta åtgärden i allt väsentligt motsvarar åtgärd som har godtagits av
vederbörande arbetstagarorganisation. I dessa fall kan dock arbetstagarorganisationen
påkalla förhandling.

Arbetsgivarens förhandlingsskyldighet avser arbetstagarorganisationen i
förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal, och det arbete det
gäller skall falla inom avtalets giltighetsområde.

Om arbetstagarorganisationen efter förhandlingen bedömer att den aktuella
entreprenaden eller uppdraget kan antas medföra åsidosättande av lag
eller kollektivavtal eller eljest skulle strida mot vad som är allmänt godtaget
inom parternas avtalsområde kan organisationen förbjuda att entreprenaden
kommer till stånd. Denna vetorätt skall normalt utövas av den centrala
arbetstagarorganisationen.

Arbetsgivare, som inte iakttar förhandlingsskyldighet eller sätter sig över
ett befogat veto, blir skadeståndsskyldig. Detsamma gäller för organisation
som använt sitt veto utan att ha haft fog för det.

Tidigare riksdagsbehandling

Yrkanden om facklig vetorätt i personalpolitiska m. 11. frågor framfördes av
vpk åren 1971-1973 utan att vinna riksdagens bifall. Yrkandena i den
föreliggande vpk-motionen om facklig vetorätt mot nedläggning
av företag m. m. återgår på de krav på vetorättens omfattning som
framställdes av vpk i partimotionen 1975/76:2495 med anledning av
propositionen 1975/76:105 om arbetsrättsreform m. m. Motionsyrkandet
avslogs av riksdagen. Reservation av vpk. Vpk-yrkandena återkom år 1977
och avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan i betänkandet AU 1976/
77:32.

AU 1978/79:11

Vpk har vidare i motionen 1976/77:1526 begärt lagstiftning om förbud mot
avskedanden och permitteringar vid företag med fler än 50 anställda.
Yrkandet avslogs av riksdagen (AU 1976/77:26).

När riksdagen behandlade arbetsrättsreformen ifrågasattes de föreslagna
bestämmelserna i MBL om fa c k I ig vetorätt videntreprenadavtal
från annat håll. Moderata samlingspartiet ansåg i en partimotion att
frågan var ofullständigt utredd och påpekade att bestämmelserna förts in i
lagförslaget under departementsbehandlingen. Med hänvisning till att frågan
borde utredas och remissbehandlas i vanlig ordning yrkade partiet att
38-40 §§ skulle utgå ur MBL.

1 en motion (1975/76:2452) av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) accepterades
propositionsförslagets regler om vetorätt. Motionärerna befarade dock
att reglerna kunde missbrukas, t. ex. genom att en organisation reserverade
arbetstillfällen för sina egna medlemmar. De föreslog därför viss ändring av
39 §.

Med anledning av motionerna anförde inrikesutskottet (InU 1975/76:45 s.
44):

Problemen med den grå arbetskraften har visat sig vara svårbemästrade.
Det finns också tecken på att företeelsen sprider sig till nya branscher och
arbetsområden. Utskottet anser att det finns goda skäl för de nu föreslagna
reglerna om vetorätt. Bestämmelserna skall ses som en av de metoder som
bör komma till användning för att man skall komma till rätta med oarter av
det slag som verksamheten med grå arbetskraft utgör. Frågan om den grå
arbetskraften har tidigare utretts, och någon anledning att nu utreda
spörsmålet på nytt finns knappast. Utskottet godtar alltså principen med
fackligt veto i de aktuella fallen och avstyrker därför yrkandet i moderata
samlingspartiets motion.

När det gäller utformningen av reglerna konstaterar utskottet att syftet
med bestämmelserna är att komma åt förfaranden som står i strid mot lag
eller avtal eller praxis på svensk arbetsmarknad. Vetorätten får således inte
utövas på det sätt som befaras i trepartimotionen 2452. Seriösa entreprenader
får inte förhindras med stöd av de aktuella reglerna, lika litet som
bestämmelserna får användas för att styra över ett arbete från ett avtalsområde
till ett annat. Veto som används på ett sådant sätt är inte giltigt och kan
föranleda skadestånd för arbetstagarorganisationen. Med det anförda har
utskottet besvarat motionen 2452. Någon ändring i den föreslagna lagtexten
kan inte anses behövlig. Yrkandet därom avstyrks således.

Riksdagen följde inrikesutskottets förslag. Reservation (m) till förmån för
partimotionen.

Facklig vetorätt vid införande av datorbaserade
system aktualiserades förra året av vpk i motionen 1976/77:941. Motionärerna
begärde förslag till lagstiftning som ger de anställda avgörande
inflytande och vetorätt samt ålägger arbetsgivaren skyldighet att minst ett år i
förväg informera om planerade system.

Yrkandet avstyrktes av arbetsmarknadsutskottet i betänkandet AU 1977/

AU 1978/79:11

78:4 (s. 9-10) med hänvisning till att den fackliga rörelsen ägnat ett betydande
intresse åt frågan om datoriseringen i arbetslivet och till att avtalsreglering
beträffande datafrågor aktualiserats i samband med förhandlingar om
medbestämmandeavtal. Riksdagen följde utskottet.

I sammanhanget kan erinras om att riksdagen på förslag av arbetsmarknadsutskottet
i nyssnämnda betänkande begärt en kartläggning av datateknikens
framtida effekter på arbetsliv och sysselsättning. En utredning härom
har nyligen tillsatts av regeringen.

Fredsplikt och skadestånd samt tillträde till arbetsplats under konflikt

Motionerna

Vpk erinrar i partimotionen 832 om att kommunisterna alltsedan antagandet
av 1928 års lagarom kollektivavtal och om arbetsdomstol med all kraft
har verkat för att fredsplikten skall avskaffas. Vid behandlingen av
förslaget till MBL yrkade vpk att 41 § skulle utformas så, att paragrafen
stadgade oinskränkt rätt för lokal och central facklig organisation att tillgripa
stridsåtgärder i fackliga tvister. Detta avvisades av socialdemokraterna och de
borgerliga partierna. Med den nya lagen kom fackföreningarna att bindas upp
ännu hårdare än enligt den gamla kollektivavtalslagen. Detta utvecklas
närmare i motionen. Motionärerna hävdar med bestämdhet att fackföreningarna
måste tillerkännas rätten att tillgripa stridsåtgärder vid alla tillfällen då
tvister med arbetsgivarna inte har kunnat lösas förhandlingsvägen. Motionsförslaget
till ny lydelse av 41 § MBL har utformats i enlighet härmed.
Förslaget innebär också att 42-45 §§ i lagen skall utgå.

Vidare hävdas i motionen att bestämmelserna om skadeståndssanktioner
genom MBL har skärpts betydligt både för den enskilde arbetaren
och för fackföreningarna. Det allvarligaste i de nya bestämmelserna är att det
ställs stora krav på fackföreningarna och deras representanter beträffande
arbetsfredens bevarande. För att undgå skadestånd måste de fackliga
företrädarna i många fall ställa sig på arbetsgivarnas sida och försöka förmå
arbetare att upphöra med en fullt berättigad stridsåtgärd. Det kan ge upphov
till motsättningar mellan förtroendevalda och medlemmar och i förlängningen
orsaka förtroendekris i fackföreningarna. Skadeståndsskyldigheten
för arbetare och fackliga organisationer bör alltså utgå ur MBL. I enlighet
härmed föreslås ändrad lydelse av 54 § och att 55-70 §§ upphävs.

Socialdemokraterna föreslår i partimotionen 827 att 200-kronorsreg
e 1 n omedelbart återinförs i MBL. De framhåller att avskaffandet av regeln
har väckt en stark reaktion hos arbetstagarna och deras organisationer. De
skadeståndsanspråk som har rests i vissa fall hos arbetsdomstolen har också
utlöst kraftiga protester. Utvecklingen har bekräftat motionärernas bedömning
att riksdagens ställningstagande var ett olyckligt beslut.

AU 1978/79:11

1 motionen 275 av Karl Hallgren m. fl. (vpk) framhålls att det ä. av väsentlig
betydelse för arbetare och fackföreningar att ha r ä 11 till tillträde t i 11
arbetsplatsen under konflikt. Denna fråga löstes inte i samband
med antagandet av MBL. Tvärtom avslogs en av vpk väckt motion i ämnet.
Frågan har inte heller aktualiserats av nya arbetsrättskommittén i dess förslag
till ny lag om fackliga förtroendemän. Motionärerna finner det därför
angeläget att på nytt ta upp frågan och yrkar att riksdagen av regeringen skall
begära förslag som ger arbetstagare lagfäst rätt till tillträde till arbetsplatserna
under pågående konflikt.

Gällande räll

Bestämmelserna om fredsplikt i 41-45 §§ MBL innebär i korthet
följande.

41 § kan sägas slå fast redan tidigare gällande grundsats att fredsplikt skall
råda under avtalstid. Paragrafen avser kollektivavtalsbundna arbetsgivare
och arbetstagare.

I 42 § förbjuds arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation att anordna eller
understödja olovlig stridsåtgärd. Paragrafen ålägger vidare kollektivavtalsbunden
organisation att söka hindra olovlig stridsåtgärd. Slutligen förbjuds
oorganiserade att delta i olovliga stridsåtgärder.

43 § innehåller den i MBL nya bestämmelsen om att arbetsgivaren och
berörd arbetstagarorganisation omedelbart skall ta upp överläggning med
anledning av att olovlig stridsåtgärd har vidtagits och gemensamt verka för
att den upphör.

44 § gäller den s. k. kvarlevande stridsrätten, dvs. det undantag från
fredsplikt som medges part när medbestämmandefråga enligt 32 § inte har
blivit uttryckligen reglerad i kollektivavtal, ehuru parten vid förhandlingarna
har begärt att frågan skall regleras i avtalet.

45 § ger regler om varsel vid stridsåtgärder.

Med 54 § inleds MBL:s avsnitt om skadestånd och andra påföljder. I
paragrafen fastslås principen att arbetsgivare, arbetstagare och organisation
som bryter mot MBL eller mot kollektivavtal skall ersätta uppkommen skada.
Härmed avses ekonomisk skada. Allmänt (även kallat ideellt) skadestånd
behandlas i 55 §.

56 § gäller brott mot tystnadsplikt och 57 § skadeståndsskyldighet vid
felaktigt utövande av tolkningsföreträde eller av vetorätt vid entreprenadavtal.
Sistnämnda paragraf fastställer också arbetstagarorganisations ansvar i
vissa fall för skada som företrädare för organisationen har vållat som ledamot
i särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan. 58 § avser arbetsgivares skadeståndsansvar
i visst fall när tvist föreligger om anställds arbetsskyldighet.

59 § fri tar enskild arbetstagare eller arbetsgivare från skadeståndsansvar för
deltagande i olovlig stridsåtgärd om åtgärden anordnats eller föranletts av
hans organisation.

AL 1978/79:11

60 § innehåller regler om jämkning av skadestånd. I motsats till tidigare
innehåller MBL inte någon regel om att enskild arbetstagare inte i något fall
kan ådömas skadestånd med högre belopp än tvåhundra kronor (200-kronorsregeln).

61 § behandlar fördelning av skadeståndsskyldighet när flera är ansvariga
för skada.

62 § tar upp frågan om disciplinära påföljder vid avtalsbrott från arbetstagares
sida.

63-70 §§ som också berörs av yrkandet i motionen 832 innehåller
bestämmelser om tvisteförhandling och rättegång.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av 1976 års proposition om arbetsrättsreform
yrkade vpk i sin partimotion 1975/76:2495 att fredspliktsreglerna
skulle avskaffas och i lagen slås fast att de anställdas organisationer skulle ha
obegränsad stridsrätt. I samma motion yrkades också att samtliga skadeståndsregler
skulle utgå ur lagen frånsett 54 §. Denna bestämmelse
föreslogs bli omformulerad så att skadeståndsskyldighet inte skulle kunna
åläggas arbetstagare eller deras organisationer. Motionen avslogs av riksdagen
i aktuella delar (InU 1975/76:45 s. 45 resp. 48). Vpk reserverade
sig.

Samma yrkanden i en vpk-motion påföljande år avslogs ånyo av riksdagen
(AU 1976/77:32).

I 1976 års förslag till MBL förutsattes att 200-kronorsregeln skulle
behållas. Bestämmelse härom hade utformats som ett tredje och sista stycke i
60 § lagförslaget. I partimotioner från c, m och fp yrkades att regeln inte skulle
tas med i lagen. Inrikesutskottets majoritet anförde (InU 1975/76:45 s.
51):

Utskottet delar departementschefens och motionärernas uppfattning att
det i första hand är andra åtgärder än sanktioner som är av betydelse för att
återställa arbetsfreden när en olovlig konflikt brutit ut och att skadeståndets
uppgift i huvudsak blir att stryka under princpien att avtal skall hållas.
Utskottet delar också den uppfattningen att skadestånd bör utmätas inom
måttliga ramar.

Av vad nu sagts följer emellertid inte att man bör binda sig vid en så stel
bestämmelsesom 200-kronorsregeln. Utskottet biträder för sin del motionsyrkandena
att den aktuella beloppsgränsen avlägsnas. Detta innebär inte
något förord för att skadeståndsbeloppen skall höjas generellt. Tvärtom
förutsätter utskottet att skadestånd vid olovliga konflikter även i framtiden
hålls på en måttlig nivå.

En tillämpning av ovan berört slag tillgodoser också synpunkten att
skadeståndssanktionerna bör stå i överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen bland arbetstagarna. Utskottets ställningstagande innebär
att den föreslagna 60 § bör ändras på det sättet att sista stycket utgår.

AU 1978/79:11

Socialdemokraternas företrädare i inrikesutskottet reserverade sig för bifall
till propositionsförslaget, dvs. att 200-kronorsregein skulle behållas, och
avstyrkte därmed de tre partimotionerna i denna del. Även vpk reserverade
sig för avslag på motionerna men med hänvisning till vpk:s ståndpunkt att
arbetstagare över huvud taget inte skall kunna ådömas skadestånd. Riksdagsbeslutet
innebar bifall till utskottsmajoritetens förslag.

I partimotion väckt under allmänna motionstiden i januari 1977 begärde
socialdemokraterna att 200-kronorsregeln åter skulle införas i lagen.
Yrkandet avstyrktes av arbetsmarknadsutskottet som anförde (AU 1976/
77:32 s. 18):

På inrikesutskottets förslag avskaffades denna regel. Detta innebär inte att
skadestånd kan utdömas med obegränsade belopp. Tvärtom underströk
utskottet på flera ställen i betänkandet att skadeståndsbeloppen bör hållas på
en måttlig nivå. Utskottet uttalade också att skadeståndets uppgift i
huvudsak skall vara att stryka under principen att avtal skall hållas.
Skadeståndet är alltså av ideellt slag och kan liksom tidigare i allmänhet inte
väntas ge annat än begränsad ekonomisk gottgörelse för uppkomna
skador.

Socialdemokraterna reserverade sig i utskottet förbifall till motionsyrkandet.
Riksdagen följde utskottsmajoritetens förslag.

Som erinras om i motionen 275 behandlades frågan om rätt till
tillträde till arbetsplatsen under konflikt i samband med
antagandet av MBL med anledning av vpk-motionen 1975/76:1858.
Yrkandet avstyrktes vid utskottsbehandlingen (InU 1975/76:45 s. 45) med
hänvisning till att man hittills i svensk arbetsrätt avstått från att i lag reglera
frågor av det slaget och till att det inte hade anförts bärande skäl för att
riksdagen skulle överge denna ordning.

Riksdagen följde utskottet. Reservation av vpk.

Politisk verksamhet på arbetsplatsen

Motionen

Lars Werner m. fl. (vpk) anför i motionen 349 bl. a. att politisk och facklig
verksamhet är arbetarklassens enda möjlighet att förbättra sin situation
gentemot arbetsgivarna. Det är också enda vägen att frigöra sig från
utsugning och förtryck från kapitalistklassen. Att politisk agitation inte tillåts
på arbetsplatserna är en inskränkning i demokratiska fri- och rättigheter som
inte kan accepteras. Motionärerna yrkar därför att såväl MBL som lagen om
offentlig anställning tillförs en ny paragraf som innebär att anställda hos
företag eller myndighet äger rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen.

AU 1978/79:11

Tidigare riksdagsbehandling

Motsvarande motionsyrkande framställdes av vpk vid riksdagens behandling
av arbetsrättsreformen. Yrkandet avstyrktes av inrikesutskottet (InU
1975/76:45 s. 69) som inledningsvis anförde:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i propositionen att
man inte kan ta undan en så viktig del av samhällslivet som arbetsplatserna
från den politiska debatten. Det bör alltså vara möjligt för de politiska
partierna att nå ut på arbetsplatserna med sin information. Utskottet ansluter
sig också till propositionens bedömning att lagstiftningsvägen är svårframkomlig
när det gäller att säkerställa möjligheterna till politisk verksamhet på
arbetsplatserna.

I en till utskottetsbetänkandet fogad socialdemokratisk reservation, som
bifölls av riksdagen, tillädes:

Som framhålls i propositionen bör det åtminstone tills vidare vara
tillräckligt att anvisa förhandlingar och kollektivavtal som medel att
åstadkomma inflytande för arbetstagarna även över frågor om utnyttjande av
arbetsplatserna för politisk verksamhet.

Även ställningstagandet från utskottsmajoritetens sida till motionen
innebar att vpk:s yrkande avstyrktes.

Tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete

Motionen

Lars Werner m. fl. (vpk) erinrar i motionen 830 om de möjligheter till
ledighet som redan finns för att fullgöra politiska uppdrag som ledamot av
kommunala församlingar eller riksdag. Det finns emellertid behov av
tjänstledighet i andra sammanhang. Ett politiskt parti kan behöva anlita
medlemmar för speciella uppdrag, tillfälligt eller under längre tid. Tjänstledighet
kan också behövas för fackligt arbete i de fall lagen om fackliga
förtroendemän inte är tillämplig. Exempelvis måste en arbetstagare som
anställs som facklig funktionär säga upp sin tidigare anställning, och han kan
få svårt att återfå den om han så skulle önska efter något eller några år.
Motionärerna menar att en lag om tjänstledighet för fackligt och politiskt
arbete skulle medföra stora fördelar, och de yrkar att en utredning tillsätts för
att klarlägga förutsättningarna för sådan ledighet och lägga fram ett
lagförslag.

Nuvarande bestämmelser m. m.

När det gäller politiska uppdrag finns, som påpekas i motionen,
redan lagstadgad rätt för uppdrag som riksdagsledamot, kommunfullmäktige
och landstingsledamot. Rätten till ledighet för riksdagsuppdrag garanteras
genom 4 kap. 6 § regeringsformen. Enligt den bestämmelsen får riksdagsle -

AU 1978/79:11

damot och ersättare fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder av tjänsteuppdrag
eller annan sådan förpliktelse som åligger honom. Om tjänstledighet för
kommunala förtroendeuppdrag föreskrivs i 2 kap. 5 § och 3 kap. 4 §
kommunallagen. Enligt uttalanden i prop. 1975/76:187 (s. 230) bör begreppet
kommunalt förtroendeuppdrag ges en vidsträckt innebörd och omfatta
uppdrag som ledamot eller suppleant i fullmäktige, landsting, nämnd eller
beredning. Även deltagande i arbetsgrupper, utredningar eller motsvarande
som kan ses som en följd av uppdraget bör ge rätt till ledighet liksom
deltagande i partigruppsmöten för att förbereda ordinarie sammanträden i
fullmäktige och nämnder. Däremot bör till förtroendeuppdraget inte hänföras
deltagande i sammankomster som inte direkt har med kommunalt sammanträde
att göra, t. ex. allmänna partimöten. Riksdagen anslöt sig till dessa
uttalanden (KU 1976/77:25 s. 11).

Rätt till ledighet för politiska uppdrag har i motionen 1977/78:503 av Olle
Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) förts fram som tänkbar åtgärd för att bättre
anpassa det politiska livet till barn och familjeliv. Motionen, som mynnar ut i
ett utredningsyrkande, har behandlats av konstitutionsutskottet i betänkandet
KU 1978/79:2. I enlighet med utskottets hemställan har motionen
avslagits av riksdagen.

Möjligheterna till ledighet för fackliga uppdrag regleras i lagen
om förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Huvudprincipen är att facklig
förtroendeman har rätt till den ledighet som fordras för det fackliga
uppdraget. Principens räckvidd inskränks av att ledigheten dels inte får ha
större omfattning än som är skäligt med hänsyn till förhållandena på
arbetsplatsen, dels inte får förläggas så, att den medför betydande hinder för
arbetets behöriga gång. Det är förutsatt att omfattning och förläggning av det
löpande fackliga arbetet regleras i kollektivavtal.

Förtroendemannalagen syftar till att främst understödja fackligt arbete på
den egna arbetsplatsen. Det fordras alltså normalt att förtroendemannen är
verksam på den egna arbetsplatsen. Lagen och dess ledighetsregler blir
därmed inte tillämpliga exempelvis i det fall en arbetstagare lämnar
arbetsplatsen för att ta anställning som funktionär hos facklig organisation.
Härutinnan sker ingen ändring genom det förslag till ny förtroendemannalag
som har lagts fram av nya arbetsrättskommittén i delbetänkandet Ds A
1977:4.

Utskottet

Inledning

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) trädde i kraft den 1 januari
1977 och har således snart varit i tillämpning under två år. Vid riksdagsbehandlingen
av den proposition, genom vilken reformen lades fram våren
1976, framställdes motionsledes en lång rad yrkanden om ändringar i eller

AU 1978/79:11

tillägg till lagförslaget.

I detta betänkande behandlas 13 motioner, som väcktes under allmänna
motionstiden i januari i år. De har direkt eller indirekt anknytning till
medbestämmandelagens regelsystem. Samtidigt kan konstateras att de
uppslag som nu förs fram i stor utsträckning prövades av riksdagen redan vid
antagandet av MBL eller har föranletts av utgången av riksdagsbehandlingen.

Allmän översyn av MBL

Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) begär i motionen 1333 en allmän
översyn av MBL. Det åligger nya arbetsrättskommittén att allmänt följa
introduktionen och tillämpningen av MBL och föreslå de förändringar som
kommittén finner påkallade. Så till vida är motionens syfte redan tillgodosett.
Detta är emellertid ett rent formellt konstaterande. Motionärernas yrkande
bygger nämligen på uppfattningen att MBL i grunden är ett otjänligt
instrument för att genomföra en demokratisering i arbetslivet utifrån de
värderingar som motionärerna företräder.

Utskottet har en motsatt syn på den reform av arbetsrätten som MBL
innebär. Genom lagen har lagts en grund för demokratisering av arbetslivet.
Från de nya utgångspunkter lagen innefattar bör det finnas goda möjligheter
att driva utvecklingen vidare till gagn för svenskt arbets- och samhällsliv.
Mot bakgrund härav avstyrker utskottet motionen.

Förhandlingsrätt

I tre motioner tas upp frågor om förhandlingsrätt. 1 två av motionerna vill
man på olika sätt tillgodose minoritetsintressen. Den tredje motionen
aktualiserar en procedurfråga.

Margit Odelsparr (c) och Karl Erik Olsson (c) behandlar i motionen 1351 på
nytt den tidigare ofta diskuterade frågan om minoritetsorganisationernas
ställning enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Motionen är närmast inriktad
på förhållandena på den statliga sektorn, där statens avtalsverk i princip
endast tecknar avtal med de fackorganisationer som är knutna till de tre stora
huvudorganisationerna. Motionärerna vill att man skall överväga en ordning
som garanterar att mindre organisationer inte diskrimineras utan får rätt att
teckna hängavtal eller att man vidtar förändringar i lagstiftningen som i dag
ger förmåner endast åt sådana fackliga organisationer som är bärare av
kollektivavtal. I sistnämnda hänseende nämner man arbetsmiljölagen,
förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation för anställda, lagen
om anställningsskydd, medbestämmandelagen och arbetstidslagen.

Då fråga om minoritetsorganisationers ställning behandlades åren 1976 och
1977 anförde utskottet följande (AU 1976/77:5, 1977/78:11):

AU 1978/79:11

Med anledning av motionsyrkandena vill utskottet slå fast att föreningsoch
förhandlingsrätten i vårt land sedan gammalt har som utgångspunkt att
ingen åtskillnad görs mellan olika fackliga sammanslutningar i fråga om de
grundläggande rättsliga förutsättningarna för fri facklig verksamhet.
Förhandlingsrätt och skydd för föreningsrätten, behörighet att träffa kollektivavtal
och rätt att inom lagstiftningens ram gå till facklig strid är desamma
för alla sammanslutningar på arbetsmarknaden oavsett målsättningar och
storlek. En annan sak är att de olika organisationernas möjligheter att inom
dessa ramar faktiskt göra sig gällande ytterst beror på deras egen kraft. Detta
innebär bl. a. att det är styrkan hos den fackliga organisationen som avgör om
man kan få till stånd ett kollektivavtal med organisationen som part.

Mot den bakgrunden har det inte ansetts vara en otillbörlig behandling av
minoritetsorganisationer när man av såväl principiella som praktiska skäl har
gjort de under senare åren antagna nya arbetsrättsliga lagarna tillämpliga
enbart på arbetstagarorganisationer som genom att teckna kollektivavtal med
arbetsgivaren har tagit ett medansvar för förhållandena på arbetsplatsen.

Ovan angivna grundprinciper för vårt arbetsrättsliga system har på nytt
lagts fast i den i våras antagna lagen om medbestämmanderätt i arbetslivet.
Den förstärkta förhandlingsrätten m. m. enligt den lagen ges i full utsträckning
endast till kollektivavtalsbunden organisation. Minoritetsorganisationernas
intressen och möjligheter att verka har emellertid särskilt beaktats
genom att arbetsgivaren blir skyldig att iaktta primär förhandlingsskyldighet
gentemot minoritetsorganisation när det gäller frågor som särskilt angår
arbets- eller anställningsförhållanden för arbetstagare som tillhör sådan
organisation. En liknande möjlighet för minoritetsorganisation att representera
sina medlemmar finns redan enligt lagen om anställningsskydd. Om det
blir aktuellt att säga upp en arbetstagare på grund av dennes personliga
förhållanden har arbetstagaren rätt att begära överläggningar med arbetsgivaren
innan denne fattar beslut om åtgärden. Ingenting hindrar att arbetstagaren
vid överläggningen låter sig företrädas av ombud från sin egen
organisation.

Vid behandlingen av medbestämmandelagen avvisade inrikesutskottet
(InU 1975/76:45 s. 40) den i en motion väckta tanken på att man skulle införa
en rätt för minoritetsorganisationer att teckna hängavtal. Det kan vara värt att
notera att vid det tillfallet inte ens motionärerna ville införa en sådan rätt på
den offentliga sektorn. Detta hänger samman med att den utvidgade
förhandlingsrätten m. m. på detta område kopplats till de åtaganden de
centrala organisationerna gjort i ett särskilt huvudavtal.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte anledning för riksdagen att
ändra sitt tidigare ställningstagande. Motionen avstyrks därför. Med anledning
av att motionärerna särskilt tar upp förhållandena på den statliga sektorn
bör det anmärkas att minoritetsorganisationer inom denna sektor inte bör ha
annan ställning än motsvarande organisationer på andra delar av arbetsmarknaden.

En minoritetsfråga av annat slag behandlas i motionen 609 av Gunnar
Biörck i Värmdö (m). Det gäller minoritetsintressen pä en arbetsplats.
Motionären tar upp det fallet att en organisation företräder två eller flera
arbetsenheter och den situationen uppstår att de anställda på de olika

AU 1978/79:11

enheterna i en viss fråga har inbördes motstridiga intressen. Motionären
anser att det är arbetstagarna på den berörda arbetsenheten som skall utse
fackliga företrädare när en situation av angivet slag uppträder. Han vill att
MBL skall ändras i enlighet härmed.

Förhandlingssystemet bygger på principen att det är de fackliga organisationerna
som är bärare av förhandlingsrätten. Det ankommer alltså på dessa
organisationer att avgöra vem som skall representera de berörda arbetstagarna.
Motionärens förslag är ett radikalt avsteg från denna princip. Förslaget
innebär att i lag skall regleras vem som i vissa fall skall representera en facklig
organisation. Möjligen blir konsekvensen också den att förhandlingsrätten i
vissa fall överfors från den fackliga organisationen direkt till de anställda.
Utskottet kan inte godta en sådan ändring i det gällande förhandlingssystemet
och i den traditionella frihet som de fackliga organisationerna har att på
egen hand reglera sina interna förhållanden. Motionen avstyrks därför.

Den tredje motionen om förhandlingsrätten, 1337, som har väckts av Eric
Hägelmark m. fl. (fp, c, m) tar som förut nämnts upp en procedurfråga. Om
enighet inte nås vid lokala förhandlingar enligt 11-13 §§ MBL kan arbetstagarsidan
begära att arbetsgivaren även skall förhandla med central arbetstagarorganisation
(14 §). Motionärerna anmärker på att lagen inte anger den tid
inom vilken central förhandling skall påkallas. De yrkar att riksdagen av
regeringen skall begära förslag till ändring av 14 § av innebörd att det fastställs
en tidsfrist av sju dagar.

Bakgrunden till motionsyrkandet är att arbetsgivaren - sedan han har
fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11-13 §§ - har rätt att fatta och
verkställa beslut även om enighet inte har uppnåtts vid den lokala
förhandlingen. Begärs central förhandling, måste dock utgången av denna
avvaktas. Som motionärerna påpekar innebär den aktuella bestämmelsen
inte någon uttrycklig reglering av den tid som står till arbetstagarsidans
förfogande för att begära central förhandling. Det medför emellertid inte att
frågan om central förhandling kan bli vilande under någon längre tid och
därmed, som motionärerna befarar, få till följd att verkställigheten av
arbetsgivarens beslut skjuts upp ”onödigt länge”. I förarbetena till bestämmelsen
framhålls att begäran om central förhandling skall framställas ”utan
dröjsmål”. Det är också möjligt för parterna att avtalsvägen precisera den
tidsfrist som skall gälla. Så har skett på den offentliga sektorn. Den frist som
gäller enligt det statliga huvudavtalet är fem dagar och enligt det kommunala
huvudavtalet tio dagar.

Med hänsyn till vad ovan anförts om innebörden av den aktuella
bestämmelsen i MBL och om möjligheten att överenskomma om mera
precisa regler i avtal bör motionen inte föranleda någon åtgärd.

AU 1978/79:11

Tystnadsplikt

Vpk yrkar i partimotionen 895 att man avskaffar tystnadsplikten för dels
anställdas styrelserepresentanter, dels andra fackliga företrädare. Därvid
hänvisas, bl. a., till att tystnadsplikten urholkar värdet av den information
som lämnas och låser de anställdas företrädare i deras handlande. Yrkandena
i motionen innebär lagtekniskt att 8 § lagen om styrelserepresentation för de
anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar skall förses med ett tillägg
resp. att 21 och 22 §§ MBL upphävs.

Motionsyrkanden av samma slag har tidigare prövats av riksdagen. Vid
behandlingen av såväl nu gällande lag från år 1976 om styrelserepresentation
för anställda som den tidigare lagen från år 1972 begärde vpk att de anställdas
styrelserepresentanter inte skulle åläggas tystnadsplikt. Yrkandena avslogs
av riksdagen. När riksdagen hade att ta ställning till 1976 års förslag till
arbetsrättsreform yrkade vpk liksom nu att bestämmelserna om tystnadsplikt
i 21-22 §§ MBL skulle utgå. Samtidigt förelåg motionsyrkanden från andra
håll om att man tvärtom borde vidga möjligheterna att föreskriva tystnadsplikt.
Samtliga motionsyrkanden avslogs, och de i propositionen föreslagna
bestämmelserna antogs i oförändrat skick.

Enligt utskottets mening ger den föreliggande motionen inte anledning för
riksdagen att ändra de tidigare ställningstagandena. Motionen avstyrks på
grund härav i sin helhet.

Facklig vetorätt

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL om facklig vetorätt vid entreprenader
angrips från helt skilda utgångspunkter i två motioner.

Vpk kräver i partimotionen 618 facklig vetorätt mot nedläggning av företag
liksom mot beslut om köp och försäljning av företag om det innebär att
sysselsättningen minskar. Vetorätten föreslås också gälla beslut om avsked,
permittering, anställningsstopp samt personalpolitiska åtgärder. Syftet är,
som det heter i motionen, att ge arbetarna en möjlighet att rädda sina jobb. I
enlighet med detta förslag bör 38 § MBL ges ett nytt innehåll och 39-40 §§
utgå ur lagen.

Ett liknande yrkande från vpk avvisades av riksdagen vid behandlingen av
1976 års arbetsrättsreform liksom då frågan återkom våren 1977 (AU 1976/
77:32). Det finns inte anledning att inta en annan ståndpunkt i dag. Den
bakgrund mot vilken yrkandet bör ses - minskande sysselsättning inom
företag och hela branscher - är visserligen allvarlig, men den föreslagna
vetorätten är ingen realistisk metod för att komma till rätta med problemen.
Dessa måste lösas på andra vägar.

Om förslaget i den nyss behandlade vpk-motionen innebären omfattande
utvidgning av den fackliga vetorätten, så är syftet med motionen 1664 av Bo
Siegbahn m. fl. (m) det motsatta. I den senare motionen vill man nämligen

AU 1978/79:11

avskaffa den vetorätt som finns i MBL, facklig vetorätt vid entreprenadavtal.
38-40 §§ bör enligt den motionen upphävas. Om yrkandet inte kan bifallas
vill motionärerna att det i vart fall tillsätts en utredning i syfte att
åstadkomma större rättssäkerhet för olika parter. Motionärerna hänvisar till
att bestämmelserna har införts som ett medel att motverka anlitande av s. k.
grå arbetskraft, skatteflykt m. m., och de menar att problem av den arten
varken kan eller bör lösas genom arbetsrättsliga regler utan bör angripas på
andra vägar. MBL:s bestämmelser om facklig vetorätt får oönskade effekter.
De öppnar möjlighet för en facklig organisation att behålla eller öka
sysselsättningen för organisationens medlemmar även i fall där detta inte är
motiverat. Bestämmelserna kan därigenom ytterst komma att motverka en
rationell arbetsfördelning och leda till konkurrensbegränsning.

Det är riktigt som motionärerna hävdar att MBL:s regler om facklig vetorätt
vid entreprenadavtal har till uttryckligt syfte att vara ett medel för att komma
åt användningen av grå arbetskraft och därmed sammanhängande svårbemästrade
problem. Däri ligger en klar begränsning av bestämmelsernas
tillämpningsområde, lnrikesutskottet framhöll vid lagens tillkomst med
anledning av motioner om avskaffande eller inskränkning av vetorätten, att
seriösa entreprenader inte får hindras med stöd av de aktuella bestämmelserna,
lika litet som bestämmelserna får användas för att styra över ett arbete
från ett avtalsområde till ett annat. Utskottet påpekade vidare att veto som
används på sådant sätt inte är giltigt och kan föranleda skadestånd för
arbetstagarorganisationen. Det bör också tilläggas att de aktuella reglerna är
dispositiva och alltså kan modifieras genom avtal.

I den första av de få tvister om entreprenader som hittills har prövats av
arbetsdomstolen har ett fackförbund ålagts att utge skadestånd för att det
hade missbedömt innebörden av MBL:s bestämmelser. I de fall målen har fått
motsatt utgång och arbetsgivaren har befunnits skadeståndsskyldig var det
vid ett tillfälle fråga om anlitande av en entreprenör som bedrev olaga
arbetsförmedling, dvs. en straffbar verksamhet.

Med hänsyn till vad ovan redovisats kan utskottet inte biträda motionens
förstahandsyrkande om avskaffande av bestämmelserna om facklig vetorätt.

När det sedan gäller andrahandsyrkandet om utredning vill utskottet
allmänt hänvisa till det uppdrag som har getts nya arbetsrättskommittén att
följa tillämpningen av MBL. Om det i den praktiska tillämpningen visar sig
uppslå rättssäkerhetsproblem av det slag motionärerna gör gällande utgår
utskottet från att saken prövas inom ramen för kommitténs arbete. Med
hänvisning till det anförda finns det inte anledning föreslå någon åtgärd på
grund av motionen.

Slutligen i detta avsnitt tar utskottet upp de yrkanden som framställs i vpk:s
partimotion 1670 om facklig vetorätt vid införande av datorbaserade system.
Med hänsyn till de omfattande förändringar i arbetslivet som utnyttjandet av
datatekniken kan medföra anser vpk att de anställda och deras organisationer

AU 1978/79:11

måste få det avgörande inflytandet när sådana system skall inforas. Förslag
till lagstiftning med det innehållet bör enligt motionärerna föreläggas
riksdagen. Dessutom begärs förslag om tillägg till datalagen av innebörd att
protokoll från förhandling enligt 11 § MBL skall bifogas ansökan om tillstånd
att inrätta personregister vid företag eller myndighet.

Yrkande om lagfäst facklig vetorätt vid införande av datorbaserade system
framställdes av vpk även förra året. Utskottet avstyrkte yrkandet (AU 1977/
78:4) med hänvisning till att den fackliga rörelsen har ägnat ett betydande
intresse åt frågan om datoriseringen i arbetslivet och till att avtalsreglering
beträffande datafrågor aktualiserats i samband med förhandlingarna om
medbestämmandeavtal på den enskilda sektorn. I samma betänkande tog
utskottet från en vidare infallsvinkel upp frågor om datoriseringens inverkan
på arbetslivet. Med anledning av initiativ i motioner från socialdemokratiskt
håll föreslog utskottet att datateknikens framtida effekter på arbetsliv och
sysselsättning skulle kartläggas. Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag.
En utredning har nyligen tillsatts. Dessutom har tillsatts en annan kommitté
med uppgift att utreda datateknikens och elektronikens effekter på näringslivets
utveckling.

Vad sedan gäller motionsyrkandet om tillägg till datalagen kan erinras om
att den lagen f. n. är föremål för en ingående översyn av datalagsutredningen.

Med hänvisning till riksdagens ställningstagande förra året och till det ovan
redovisade utredningsarbetet avstyrker utskottet yrkandena i motionen.

Fredsplikt och skadestånd samt tillträde till arbetsplats under konflikt

Vpk kräver i partimotionen 832 att det skall införas oinskränkt rätt för lokal
och central facklig organisation att tillgripa stridsåtgärder i fackliga tvister. På
grund härav bör enligt motionen reglerna om fredsplikt i 41 § formuleras om
och 42^5 §§ utgå ur lagen. Vidare begärs att MBL:s regler om skadestånd för
arbetstagare och fackliga organisationer skall avskaffas (men behållas för
arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer). Som följd härav bör 54 § få
ändrad lydelse och 55-70 §§ upphävas.

Motionsyrkandet om att avskaffa fredspliktsreglerna riktar sig mot den
sedan gammalt gällande grundsatsen i svensk arbetsrätt att fredsplikt skall
råda under avtalstid. Riksdagen har tidigare avvisat vpk:s tanke att man skall
överge denna grundsats. Det finns inte heller skäl att göra det nu. Utskottet
avstyrker alltså motionen i den aktuella delen.

Skadestånd är enligt MBL den sanktionsform som kan användas vid brott
mot fredsplikten. De skadeståndsregler som omfattas av vpk-motionen gäller
vidare bl. a. brott mot tystnadsplikt och felaktigt utövande av vetorätt vid
entreprenader. Redan som en följd av utskottets ställningstaganden i dessa
frågor avstyrks motionen även i vad avser skadeståndsdelen. Utifrån
allmänna rättviseprinciper är det dessutom oacceptabelt att ha regler som

AU 1978/79:11

innebär att vid brott mot lag eller avtal påföljd inte kan utdömas vid
försummelse från arbetstagarsidan men väl när fel är begånget av arbetsgivaren.

1 propositionen med förslag till MBL liksom enligt den tidigare kollektivavtalslagen
förutsattes att enskild arbetstagare aldrig skulle kunna ådömas
högre skadestånd än 200 kr. Denna bestämmelse, 200-kronorsregeln. hade i
lagförslaget tagits in som ett tredje och sista stycke i 60 §. I partimotioner från
c, m och fp yrkades att regeln inte skulle tas med i lagen. Motionerna
tillstyrktes av inrikesutskottets majoritet, och kammarens beslut innebar att
motionerna bifölls på denna punkt.

Socialdemokraterna yrkade förra året att 200-kronorsregeln åter skulle
införas i lagen. Yrkandet avslogs av riksdagen (AU 1976/77:32). I partimotionen
827 återkommer socialdemokraterna med samma yrkande.

Enighet råder om att det i första hand är andra åtgärder än sanktioner som
har betydelse för att återställa arbetsfreden när en olovlig konflikt har brutit ut
och om att skadeståndets uppgift i huvudsak är att stryka under principen att
avtal skall hållas. Däremot går uppfattningarna isär om man skall binda sig
vid en maximiregel för skadeståndet.

Utskottet har av vad som anförs i den socialdemokratiska motionen inte
övertygats om att så bör ske. Det finns anledning att på nytt stryka under att
avlägsnandet av beloppsgränsen inte innebär att skadeståndsbeloppen skall
höjas generellt. Tvärtom har förutsatts att beloppen vid olovliga konflikter
även i fortsättningen skall hållas på en måttlig nivå. I detta sammanhang kan
det vara skäl att nämna något om den praxis som arbetsdomstolen har
utformat. I de fall stridsåtgärden inte innehållit moment som framstår som
särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda har skadestånd fortfarande dömts
ut med högst 200 kr. När den olovliga strejken har varit långvarig eller
arbetstagarna har vägrat att återgå i arbete trots att domstolen förordnat
härom eller i andra särskilt allvarliga fall har skadeståndet i vissa fall höjts till
300 kr. och i ett fall till 400 kr. I det sistnämnda fallet dömdes arbetstagarna,
som fortsatte strejken även efter det dom hade fallit, i en andra rättegång att
därutöver betala skadestånd med 200 kr. Det finns anledning anta att
domstolen inte var villig att döma ut ytterligare belopp på grund av
konflikten.

Med hänvisning till vad sålunda redovisats avstyrker utskottet yrkandet i
den socialdemokratiska motionen.

Utskottet tar i detta avsnitt också upp yrkandet i motionen 275 av Karl
Hallgren m. fl. (vpk), i vilken begärs förslag till riksdagen om lagfäst rätt till
tillträde till arbetsplatsen under konflikt. Även i denna fråga hänvisar utskottet
till riksdagens ställningstagande i samband med antagandet av medbestämmandelagen.
Riksdagen avslog då ett liknande motionsyrkande med
motivering att man hittills i svensk arbetsrätt avstått från att i lag reglera
frågor av detta slag och att det inte hade anförts bärande skäl för att denna
ordning skall överges. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt och avstyrker

AU 1978/79:11

motionen. I sammanhanget kan nämnas att i den nyligen framlagda
lagrådsremissen om ny förtroendemannalag har reglerats frågan om facklig
förtroendemans rätt att i samband med arbetskonflikt få tillträde till lokaler
som arbetsgivaren ställt till förfogande för den fackliga verksamheten.

Politisk verksamhet på arbetsplatsen

Lars Werner m. fl. (vpk) begär i partimotionen 349 att såväl MBL som lagen
om offentlig anställning skall tillföras en ny paragraf som fastslår att anställda
hos företag eller myndigheter har rätt att bedriva politisk verksamhet på
arbetsplatsen.

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att en så viktig del av
samhällslivet som arbetsplatserna inte bör undantas från den politiska
debatten. För att lösa de frågor som hänger samman med hur politisk
verksamhet skall bedrivas på arbetsplatsen bör, som riksdagen fastslog år
1976 i samband med antagandet av MBL, i första hand avtalsvägen prövas.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det framställda lagstiftningsyrkandet.

Tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete

Lars Werner m. fl. (vpk) begär i partimotionen 830 att man skall införa rätt
till ledighet från arbete för sådan facklig och politisk verksamhet som i dag
inte omfattas av ledighetsregler.

I regeringsformen och kommunallagarna finns regler som ger rätt till
ledighet för riksdagsuppdrag och kommunala förtroendeuppdrag. Genom
förtroendemannalagen garanteras anställda förtroendemän rätt till ledighet
för fackliga uppdrag. Motionärerna vill emellertid gå utöver dessa regler och
tillerkänna arbetstagare rätt till ledighet för exempelvis allmänt politiskt
arbete i ett parti eller anställning som facklig ombudsman.

Utskottet är inte berett att förorda ett utredningsarbete i syfte att nå fram till
lagstiftning av det slag motionärerna tänker sig. Det kan visserligen ofta vara
ett intresse både för det allmänna och den enskilde att arbetsförhållandena
ordnas så, att det går att arrangera ledighet för sådana ändamål som
motionärerna anger. Förhållandena växlar emellertid, och därför bör man
söka lösa problemen genom avtal. Med hänvisning härtill avstyrks motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmän översyn av MBL att riksdagen avslår
motionen 1977/78:1333,

2. beträffande rätt för minoritetsorganisation att träffa kollektivavtal

AU 1978/79:11

på den statliga sektorn att riksdagen avslår motionen 1977/
78:1351,

3. beträffande minoritetsintressen pä en arbetsplats att riksdagen
avslår motionen 1977/78:609,

4. beträffande tidsfrist för begäran om centralförhandling enligt 14 §
MBL att motionen 1977/78:1337 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

5. beträffande tystnadsplikt att riksdagen avslår motionen 1977/
78:895,

6. beträffande facklig vetorätt mot nedläggning av företag m. m. att
riksdagen avslår motionen 1977/78:618,

7. beträffande avskaffande av .facklig vetorätt vid entreprenader,
m. m. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1664,

8. beträffande facklig vetorätt vid införande av datorbaserade
system, m. m. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1670,

9. beträffande fredsplikt och skadestånd att riksdagen avslår
motionen 1977/78:832,

10. beträffande 200-kronorsregeln att riksdagen avslår motionen
1977/78:827, yrkandet 1,

11. beträffande rätt till tillträde till arbetsplats under konflikt att
riksdagen avslår motionen 1977/78:275,

12. beträffande politisk verksamhet på arbetsplatsen att riksdagen
avslår motionen 1977/78:349,

13. beträffande tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete att
riksdagen avslår motionen 1977/78:830.

Stockholm den 9 november 1978

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Bengt Fagerlund (s), Alf Wennerfors (m),
Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c), Erik Johansson i Simrishamn (s),
Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c), Bernt Nilsson (s), Pär Granstedt (c),
Frida Berglund (s), Margaretha af Ugglas (m), Anna-Greta Leijon (s), Olof
Johansson (c) och Eric Hägelmark (fp).

AU 1978/79:11

Reservationer

1. Avskaffande av facklig vetorätt vid entreprenader, m. m. (moni. 7)

av Alf Wennerfors (m) och Margaretha af Ugglas (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar ”När det” och
slutar ”av motionen” bort ha följande lydelse:

Bestämmelserna om facklig vetorätt vid entreprenader infördes i MBL först
under beredningen i regeringskansliet. Vetorätten hade inte berörts av
arbetsrättskommittén, vars betänkande låg till grund för lagförslaget. Frågan
var således aldrig utredd och remissbehandlad i vanlig ordning. Med hänsyn
härtill är det inte ägnat att förvåna om det uppstår problem inte bara för
företag utan även för fackliga organisationer. Mot denna bakgrund anser
utskottet att frågan om vetorätten bör tas upp på nytt och belysas från de
rättssäkerhetsaspekter som har anlagts i motionen. Det synes lämpligt att
uppgiften anförtros nya arbetsrättskommittén, men självfallet bör regeringen
vara oförhindrad att låta bedriva utredningsarbetet i annan ordning, om så
befinns mer ändamålsenligt. Under alla förhållanden är det angeläget att
noggranna överväganden kring detta problem kommer till stånd utan
dröjsmål. Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande avskaffande av facklig vetorätt vid entreprenader,
m. m. att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78:1664, yrkandet 1,

b. med anledning av motionen 1977/78:1664, yrkandet 2, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. 200-kronorsregeln (mom. 10)

av Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid
Ludvigsson, Bernt Nilsson, Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (alla s)
som anser v

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar ”Enighet råder”
och slutar "socialdemokratiska motionen” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen har bekräftat att upphävandet av 200-kronorsregeln var ett
olyckligt beslut.

Det finns anledning att tona ned skadeståndets roll i samband med olovliga
konflikter. Det är andra metoder än skadestånd som är avgörande när det
gäller att komma till rätta med sådana konflikter. Det primära är självfallet att
undanröja konfliktorsakerna. Ett nytt instrument med syftet att snabbt få slut
på olovliga konflikter infördes genom medbestämmandelagen i form av den
föreskrivna överläggningsskyldigheten. Genom den åläggs parterna att
omedelbart ta upp diskussioner och gemensamt verka för att konflikten
upphör. Utöver det sagda bör det betonas att reglerna om påföljder bör vara

AU 1978/79:11

förankrade i rättsuppfattningen hos den grupp som är berörd. Avskaffandet
av 200-kronorsregeln har väckt en stark reaktion hos arbetstagarna och deras
organisationer.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet i anslutning till den
socialdemokratiska partimotionen att 200-kronorsregeln skall införas i lagen
från den 1 januari 1979.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande 200-kronorsregeln att riksdagen med bifall till
motionen 1977/78:827, yrkandet 1, antar följande lagförslag:

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrives att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §

Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt
med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

Enskild arbetstagare kan ej i något
fall ådömas skadestånd med högre
belopp än tvåhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

Särskilt yttrande

av Bengt Fagerlund, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid
Ludvigsson, Bernt Nilsson, Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (alla s)
som anför:

AU 1978/79:11

Facklig vetorätt mot nedläggning av företag m. m. (mom. 6)

Yrkandet om facklig vetorätt mot bl. a. nedläggning av foretag har
avstyrkts med hänvisning till att de bakomliggande problemen måste lösas på
andra vägar. För socialdemokraternas del vill vi erinra om att vi har
aktualiserat en lagstiftning om samhällskontroll vid nedläggning av företag.
Konkreta förslag till lagstiftning har lagts fram i våra partimotioner 1976/
77:1525 och 1977/78:893. Förslagen ingår som ett led i vår politik för att trygga
sysselsättningen och skapa rådrum vid nödvändiga omställningar inom
näringslivet.

AU 1978/79:11

Innehållsförteckning

Motionsyrkandena 1

Uppgifter i anslutning till motionerna 6

Allmän översyn av MBL 6

Förhandlingsrätt 6

Tystnadsplikt 10

Facklig vetorätt 12

Fredsplikt och skadestånd samt tillträde till arbetsplats under konflikt
15

Politisk verksamhet på arbetsplatsen 18

Tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete 19

Utskottet 20

Inledning 20

Allmän översyn av MBL 21

Förhandlingsrätt 21

Tystnadsplikt 24

Facklig vetorätt 24

Fredsplikt och skadestånd samt tillträde till arbetsplats under konflikt
26

Politisk verksamhet på arbetsplatsen 28

Tjänstledighet för fackligt och politiskt arbete 28

Utskottets hemställan 28

Reservationer 30

1. Avskaffande av facklig vetorätt vid entreprenader, m. m. (m). 30

2. 200-kronorsregeln (s) 30

Särskilt yttrande 31

Facklig vetorätt mot nedläggning av företag m. m. (s) 32

GOTAB 58639 Stockholm 1978