med anledning av motioner om lagfartsplikten (Betänkande 1979/80:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1979/80:11

med anledning av motioner om lagfartsplikten
Ärendet

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna

1978/79:2624 av Per Bergman (s) och Oskar Lindkvist (s) vari — såvitt nu
är i fråga - yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om
påföljd vid försummad lagfartsplikt ytterligare bör övervägas i enlighet
med vad i motionen anförs,

1978/79:2625 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari — såvitt nu är i fråga -yrkas

1. att riksdagen antar de förslag till lagändring angående den s.k. lagfartsplikten
som föreslås i justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1978/
79: 7), lagförslaget 3 §.

Motionerna har väckts med anledning av propositionen 1978/79: 164 om
ändring i lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. och har
såvitt avser yrkandena 1 och 2 i motionen 2624 och yrkandet 2 i motionen
2625 behandlats av civilutskottet i betänkandet CU 1978/79: 38. De i detta
ärende behandlade motionsyrkandena har av civilutskottet genom beslut
den 26 april 1979 överlämnats till lagutskottet.

Remissyttranden har inhämtats över motionen 2624, yrkandet 3, från
domstolsverket, Stockholms tingsrätt, riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund
och Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund.

Motionerna

Motionen 2624

I motionen erinras om att övervägandena om hävdandet av lagfartsplikten
inte ledde till några förslag i prop. 164 oaktat bostadsministem konstaterat
att det är ett hyresgästintresse att det inte skall råda någon längre tids
ovisshet om aktuella ägarförhållanden. Motionärerna pekar också på att
lagfartsplikten och inskrivningssystemet i övrigt grundar sig på intresset
att göra ägareförhållandena offentliga. Det måste enligt motionärerna
anses vara en brist i regeringens behandling av prop. 164 att inte frågan om
de villkorade förvärven belysts särskilt mot bakgrund av det i fråga om
hyresfastigheterna mycket starka klarhets- och offentlighetsintresset. Motionärerna
förutsätter att detta skall ske i lämpligt sammanhang. Enligt

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 11

LU 1979/80:11

motionärernas mening bör vidare de allmänna sanktionerna mot försummelse
att söka lagfart snabbt belysas och förslag lämnas till riksdagen. En
möjlig metod som inte tidigare prövats är att införa ett påföljdssystem
enligt den modell som gäller i byggnadslagstiftningen. Ett sådant system
skulle enligt motionärerna kunna utformas så att det ger starka preventiva
effekter och riktar sig även mot de stämpelskattefria förvärven. Motionärerna
föreslår att riksdagen begär snara överväganden och förslag i denna
riktning.

Motionen 2625

Motionärerna erinrar om att i prop. 164 inte tagits med alla de förslag till
lagändringar som finns i departementspromemorian. Särskilt beklagligt är
det enligt motionärerna att regeringen inte fört fram det förslag som gällde
inskrivningsmyndigheternas åligganden med anledning av ansökan om lagfart.
I promemorian föreslogs en skärpning av den s.k. lagfartsplikten på
så sätt som bl. a. vpk tidigare förordat. Det förslag till ändring som i sådant
hänseende finns intaget i 3 § i promemorians förslag till lag om ändring i
lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. bör enligt motionärernas mening
genomföras.

Gallande bestämmelser

Lagfartsregler

Svensk fastighetsrätts regelsystem har av ålder byggt på att förvärv av
fast egendom i största utsträckning blir registrerade i fastighetsboken. Det
är grundläggande för tilliten till denna att lagfart söks i anledning av fastighetsförvärv
och att lagfarandet sker i nära anslutning till tidpunkten för
förvärvet. I 20 kap. 1 § jordabalken (JB) har därför fastslagits att lagfartsskyldighet
föreligger vid förvärv av fast egendom. I princip finns det bara
två undantag från lagfartsplikten, nämligen dels beträffande dödsbos förvärv
av fastighet från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter
egendomen, dels i fråga om makes förvärv genom bodelning av fastighet
som även före bodelningen tillhört maken. Lagfartsplikten bortfaller, om
förvärvet återgår eller om hävning sker. Detta förutsätter dock att förvärvet
verkligen har blivit ogiltigt och att det sålunda inte är fråga om en ny
överlåtelse från förvärvaren till överlåtaren.

Lagfart skall enligt 20 kap. 2 § första stycket JB sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. Denna huvudregel, som alltså
gäller lika för land och stad (före 1972 var tiden sex månader på landet), är
enligt paragrafens andra stycke förenad med synnerligen vidsträckta undantag
(p. 1-5). Det viktigaste bland undantagen återfinns i första punkten.
I fråga om förvärv som för sin giltighet är beroende av villkor,
myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet räknas lagfartstiden
från förvärvets fullbordan. För de i praktiken mycket vanliga fallen där det

LU 1979/80:11

i köpekontrakt föreskrivs att köpebrev skall utfärdas sedan köparens åtagande
angående köpeskillingen fullgjorts eller annat villkor uppfyllts innebär
det sagda att lagfartsplikten inträder först sedan köpebrevet utfärdats.
Gäller förvärvet område av fastighet, börjar lagfartstiden att löpa först
sedan fastighetsbildningen fullbordats. För dödsbo gäller i punkt 2 en
särskild regel för det fallet att dödsboet överlåter fastigheten. 1 punkterna 3
och 4 ges regler beträffande ensam delägare i dödsbo och legatarie. Punkt 5
slutligen innehåller regler i fråga om talan om återgång eller hävande av
förvärv.

Någon löpande övervakning från myndighets sida av att lagfart söks
inom föreskriven tid förekommer inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten
har dock enligt 20 kap. 3 § befogenhet att förelägga vite för lagfartsskyldighetens
fullgörande. Att myndigheten också får döma ut vitet framgår av
19 kap. 4 § andra stycket JB. Vitesföreläggande kan komma i fråga, när
inskrivningsmyndigheten genom påpekande från någon som har intresse
av att lagfart söks eller på annat sätt får kännedom om att lagfartsskyldigheten
blivit åsidosatt. 1 praktiken är inskrivningsmyndighetens möjligheter
att med hjälp av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

Om tomträtt övergår till ny ägare skall denne enligt 21 kap. 7 § JB söka
inskrivning av sitt förvärv. Om inskrivning gäller bestämmelsen i 20 kap. i
tillämpliga delar.

Stämpelskatt

Man skiljer i lagfartsärenden mellan stämpelskatt, som är en kapitalomsättningsskatt,
och expeditionsavgift, som närmast utgör ersättning för
statens kostnad i ärendet.

Reglerna om stämpelskatt finns i stämpelskattelagen (1964: 308). Enligt
3 § skall stämpelskatt erläggas för förvärv av fast egendom genom köp,
byte, tillskott till, utdelning eller skifte från bolag eller förening, fusion av
aktiebolag eller expropriation eller annan inlösen på grund av stadgande
om rätt eller skyldighet att lösa egendomen. Stämpelskatt skall också
erläggas för förvärv av tomträtt genom upplåtelse, överlåtelse mot vederlag
eller annat fång som är skattepliktigt vid förvärv av fast egendom. Från
reglerna om skatteplikt finns vissa undantag i 4 §.

Skatten utgår enligt 7 § med en krona och femtio öre för varje fullt
hundratal kronor av egendomens värde, dock lägst med tio kronor. Juridisk
person skall erlägga skatt med dubbelt belopp. Vissa juridiska personer,
t. ex. dödsbo, betalar dock skatt utan förhöjning av beloppet. Som
värde av fast egendom gäller taxeringsvärdet året närmast före det år, då
lagfart söks. Vid köp skall dock, om köpeskillingen överstiger taxeringsvärdet,
fastighetens värde anses motsvara köpeskillingen.

Beslut rörande stämpelskatt vid förvärv av fast egendom eller tomträtt
meddelas av inskrivningsmyndigheten på den inskrivningsdag då ansökan
om lagfart eller inskrivning av tomträtt bifalles eller förklaras vilande.

tl Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr II

LU 1979/80:11

Regler om expeditionsavgift finns i kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift
m. m. (expeditionskungörelsen). Expeditionsavgiften är för bevis
om lagfart och inskrivning av tomträtt 30 kr.

Påföljder vid olovligt byggande

Genom lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m. (LPI) har man avsett att ge samhället bättre möjligheter att
komma till rätta med överträdelser av byggnadslagstiftningen, särskilt med
de så kallade svartbyggena, dvs. sådant byggande som sker utan att bestämmelserna
om byggnadslov iakttagits. I LPI anvisas främst två vägar
för ingripanden mot den som inte följer byggnadslovsbestämmelserna.
Dels har man ett system med avgifter som i första hand syftat till att
avhålla den enskilde från att begå överträdelser (4-11 §§). Dels kan man
vidta åtgärder (handräckning m.m.) för att få olovligt utförda åtgärder
undanröjda eller på annat sätt rättade.

Tyngdpunkten i avgiftssystemet är den så kallade byggnadsavgiften,
som utgår om någon vidtar åtgärd, som fordrar byggnadslov, utan att ha
fått sådant tillstånd (4 S). Byggnadsavgiften är i princip fyra gånger så hög
som den avgift som byggnadsnämnden tar ut för att bevilja byggnadslov.
För vissa former av olovligt byggande, som anses särskilt angelägna att
motverka, skall utöver byggnadsavgift tas ut en tilläggsavgift, som ställs i
relation till den byggnadsyta som den olovliga åtgärden omfattar. Dessa
avgifter är således båda relaterade till värdet av det olovligt byggda, och
avgifterna kan komma att uppgå till betydande belopp. Eftersom avgifterna
på detta sätt är satta i relation till byggnadsobjektet eller med andra
ord den vinning som den enskilde typiskt sett kan få av att bygga olovligt,
har det antagits att avgifterna på ett helt annat sätt än böter kan verka
avhållande på dem som överväger att bygga utan lov.

Frågans tidigare behandling

Frågan om lagfartsplikten behandlades av riksdagen senast våren 1978.
Utskottet kommer därför att nedan lämna endast en kortfattad översikt
över frågans äldre behandling. För en mer utförlig redogörelse hänvisas till
lagutskottets betänkande LU 1976/77:22.

Möjligheterna till och behovet av kontroll av att lagfart söks uppmärksammades
under förarbetet till JB. Lagberedningen föreslog att laga köpvittne
skulle bestyrka köpehandlingen. Jordabalksutredningen preciserade
lagfartsvittnenas uppgifter till att de skulle dels bestyrka äktheten av
parternas namnteckning, dels anmäla förvärvet till inskrivningsdomaren.
Departementschefen fann dock inte tillräckliga skäl att införa formkrav
med en för rådande rättsuppfattning så främmande innebörd och verkan
som det föreslagna vittnesinstitutet. Enligt departementschefens mening
kunde det inte heller anses nödvändigt att i lagstiftningsärendet ta ställning

LU 1979/80:11

till frågan om i övrigt några särskilda anordningar behövde vidtas för att
skärpa efterlevnaden av skyldigheten att söka lagfart.

Frågan om lagfartspliktens fullgörande berördes också i en i mars 1976
utfärdad revisionsrapport av riksrevisionsverket (RRV). I rapporten konstaterades
bl. a. att omkring 21 procent av lagfarterna söks efter den i JB
föreskrivna fristen och att statens årliga ränteförluster med anledning
härav kunde beräknas uppgå till 3.4 milj. kr. De försenade lagfartsansökningarna
hade, framhölls det, förutom ränteförluster för staten lett till
oklarhet i ägarförhållandena och bristande tillförlitlighet i fastighetsböckerna.

Med anledning av RRV:s rapport övervägdes i en projektgrupp inom
domstolsverket frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande. Projektgruppen
avlämnade våren 1977 en promemoria i ärendet till justitiedepartementet.
I promemorian framfördes viss kritik mot RRV:s slutsatser.
Bl. a. påpekades att RRV i sin undersökning inte tagit hänsyn till möjligheten
av att villkor knutits till förvärvet och att lagfartsfristen till följd därav
förlängts. Vidare framhölls att statens ränteförluster på grund av försenade
lagfartsansökningar i vart fall till en del uppvägdes av den räntevinst som
gjordes genom att fastighetsägare i icke ringa utsträckning ansökte om
lagfart innan lagfartsskyldigheten inträdde. 1 promemorian diskuterades
olika möjliga åtgärder för att komma till rätta med försummelser att söka
lagfart. Åtgärderna var alla av generell natur och medförde beaktansvärt
merarbete för inskrivningsmyndigheterna. Flertalet åtgärder innebar även
att den helt övervägande delen lojala fastighetsägare oskyldigt drabbades
av ökad byråkrati eller ökade kostnader. Projektgruppen konstaterade
vidare att antalet överlåtelser av hyres- och affärsfastigheter enligt tillgänglig
statistik utgjorde endast fyra procent av hela antalet fastighetsöverlåtelser.
Projektgruppens bedömning blev därför att önskemålen att motverka
den ekonomiska brottsligheten inte tillräckligt motiverade generella
åtgärder. Missförhållandena borde lämpligen motverkas med selektiva
åtgärder. Det hade dock legat utanför projektgruppens kompetens att peka
på lämpliga sådana åtgärder.

Frågan om lagfartspliktens efterlevnad prövades av riksdagen år 1977
med anledning av en motion, vari yrkades en skärpning av lagfartsplikten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1976177:22) underströk utskottet
för sin del angelägenheten av att sådana åtgärder inte skulle vidtas
som medförde en kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna med
åtföljande risk för att de redan nu i vissa fall alltför långa expeditionstiderna
ytterligare förlängdes. Utskottet pekade också på att antalet fastighetsöverlåtelser
som utgjorde föremål för ekonomisk brottslighet var mycket
litet i förhållande till hela antalet fastighetsöverlåtelser. Enligt utskottets
mening låg det därför närmast till hands att på detta område ingripa
mot den ekonomiska brottsligheten med selektiva åtgärder. Vissa resultat
kunde uppnås om hyresgäster, hyresgästföreningar eller andra intressenter

LU 1979/80:11

anmälde kända fall av underlåtenhet att söka lagfart till inskrivningsmyndigheterna
som härigenom kunde få möjlighet att ingripa med vitessanktioner.

Enligt vad utskottet hade inhämtat var frågan med anledning av arbetsgruppens
ovannämnda promemoria föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
Utskottet fann därför att någon vidare åtgärd från riksdagens
sida inte var påkallad.

Som tidigare nämnts behandlades frågan på nytt av riksdagen våren 1978
med anledning av ett liknande motionsyrkande. Utskottet hänvisade i sitt
av riksdagen godkända betänkande (LU 1977/78:18) till att frågan om
åtgärder mot försumliga lagfartssökande alltjämt övervägdes inom justitiedepartementet.
Utskottet pekade också på att lagen om förvärv av hyresfastigheter
var föremål för översyn inom regeringens kansli efter hemställan
av riksdagen. Det tedde sig enligt utskottets mening naturligt att vid en
sådan översyn även frågor rörande lagfartspliktens fullgörande blev föremål
för överväganden. Någon åtgärd från riksdagens sida var därför inte
påkallad.

Den ovannämnda översynen av lagen om förvärv av hyresfastigheter (i
fortsättningen kallad tillståndslagen) resulterade i en departementspromemoria
(Ds Ju 1978: 7) om ändring i lagen. 1 promemorian framhölls att den
geografiska begränsningen i lagens tillämpningsområde borde slopas och
lagen följaktligen göras riksomfattande. En sådan utvidgning av förvärvsprövningen
i dess dåvarande former skulle emellertid ha medfört avsevärda
praktiska olägenheter för bl. a. hyresnämnderna. Den dåvarande
ordningen att ansökan om förvärvstillstånd alltid skulle göras hos hyresnämnden
borde enligt promemorian därför slopas, och i stället borde man
välja en lösning som i princip innebar att förvärvsprövning hos hyresnämnd
skulle ske endast om kommunen i det särskilda fallet begärde det.
Med en sådan ordning blev nästa steg att bestämma på vilket sätt kommunen
skulle beredas tillfälle att ta ställning till behovet av förvärvsprövning.
En möjlig lösning var att kommunen, när lagfart söktes, av inskrivningsmyndigheten
gavs möjlighet att påkalla tillståndsprövning. I detta
sammanhang diskuterades också möjligheten att skärpa lagfartsplikten.
Härvid knöts an till riksdagens uttalande om att man vid försummelse att
söka lagfart borde i första hand ingripa med selektiva åtgärder, dvs. åtgärder
som drabbade endast en viss grupp av fastighetsförvärv. Enligt promemorian
talade starka skäl för selektiva åtgärder inriktade just mot hyresfastigheter.

Mot bakgrund av det anförda föreslogs i promemorian att i 3 § tillståndslagen
skulle införas bestämmelser enligt vilka förfarandet skulle inledas
hos inskrivningsmyndigheten genom ansökan om lagfart. Om lagfart inte
söktes inom tre månader från det fångeshandlingen upprättades, föreslogs
förvärvet bli ogiltigt. Ogiltighet enligt förslaget skulle dock inte inträda om

LU 1979/80:11

hyresnämnden redan hade medddelat tillstånd för förvärvet eller om kommunen
hade förklarat att den inte påkallade någon tillståndsprövning.
Förfarandet hos inskrivningsmyndigheten föreslogs samordnat med förfarandet
enligt förköpslagen. Detta innebar att inskrivningsmyndigheten skulle
bereda kommunen tillfälle att ta ställning till om kommunen ville påkalla
förvärvsprövning eller inte samt, i förekommande fall, om kommunen ville
utöva förköp eller ej. Ville kommunen påkalla förvärvsprövning skulle
beslutet därom anmälas till inskrivningsmyndigheten som hade att underrätta
hyresnämnden. Hyresnämnden skulle i sin tur förelägga förvärvaren
att inom en månad ansöka om förvärvstillstånd vid äventyr att förvärvet
blev ogiltigt.

Promemorieförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet
remissinstanser. Från några håll anfördes dock att det föreslagna förfarandet
var onödigt omständligt. Förslaget avstyrktes av domstolsverket och
de två tingsrätter som hade yttrat sig. Dessa remissinstanser föreslog att
förfarandet i stället inleddes genom att förvärvaren anmälde förvärvet till
den kommun där fastigheten var belägen. Förvärvet borde bli ogiltigt om
anmälan inte gjordes inom rätt tid. De angivna remissinstansernas förslag
innebar vidare att kommun som ville påkalla förvärvsprövning skulle anmäla
detta direkt till hyresnämnden och att inskrivningsmyndigheten skulle
komma in först när förvärvsfrågan var avklarad hos kommun eller
hyresnämnd.

I propositionen 1978/79:164 lades på grundval av departementspromemorian
och de inhämtade remissyttrandena fram förslag till lag om ändring
i tillståndslagen. Propositionen följde departementspromemorian när det
gällde utvidgningen av lagens tillämpningsområde. I propositionen anslöt
sig departementschefen också till ståndpunkten att tillståndsförfarandet
borde förenklas. När det gällde utformningen av förfarandet följde departementschefen
dock inte promemorian utan föreslog en ordning som nära
knöt an till det ovan redovisade, av domstolsverket framlagda förslaget. I
anslutning härtill anförde departementschefen bl. a. följande.

Enligt min mening har det i promemorian föreslagna förfarandet bl. a.
den förtjänsten att det är enkelt ur förvärvarens synpunkt. Vid okontroversiella
förvärv behöver han endast fullgöra skyldigheten att ansöka om
lagfart inom rätt tid. Förfarandet sedan lagfartsansökan har gjorts kan
dock bli tidskrävande och komplicerat.

1 och för sig är det sannolikt att förvärvare i stor utsträckning kommer
att på ett tidigt stadium själva kontakta kommunen för besked i prövningsfrågan.
Om kommunen lämnar ett positivt besked kan då full lagfart
meddelas direkt. För de fall då något förhandsbesked inte har lämnats
kommer emellertid det i promemorian föreslagna förfarandet att medföra
ett inte obetydligt merarbete för inskrivningsmyndigheterna. Ogiltighetspåföljden
vid för sen lagfartsansökan gör det nödvändigt att beträffande
varje ansökan kontrollera att den har givits in i rätt tid. Den föreslagna
ovillkorliga lagfartsfristen torde dessutom göra det nödvändigt att inskrivningsmyndigheten
har tillgång till både köpekontrakt och köpebrev. I de

LU 1979/80:11

fall där prövning sedermera sker hos hyresnämnden kommer inskrivningsmyndigheten
att ha kontakt med lagfartsärendet i tre omgångar innan
lagfart kan meddelas. Lagfartsansökningen torde, som domstolsverket
framhåller, föranleda ett beslut om uppskov i avvaktan på att kommunen
tar ställning. Om kommunen påkallar prövning, skall inskrivningsmyndigheten
meddela vilande lagfart, varvid förvärvet beläggs med stämpelskatt.
Lagfartsansökningen kan sedan beviljas, när förvärvstillstånd har
meddelats. Om förvärvstillstånd vägras, torde den vilande lagfarten komma
att stå kvar i fastighetsboken till dess förvärvaren börjar verka för att
återvinna stämpelskatten.

Det av domstolsverket framförda förslaget att förvärvet skall anmälas
direkt till kommunen ställer i inledningsskedet större krav på förvärvaren
genom att han skall inhämta kommunens besked i prövningsfrågan innan
han ger in ansökan om lagfart. Å andra sidan innebär det en väsentlig
arbetsbesparing för inskrivningsmyndigheterna i jämförelse med promemorieförslaget.
Tillståndsfrågan klaras här av utan förmedling av inskrivningsmyndigheten
och kommunen får genom anmälan också möjlighet att
ta ställning i förköpsfrågan (se 7 § andra stycket andra meningen förköpslagen).
Enligt domstolsverkets förslag kommer lagfart därför normalt att
sökas först sedan det blivit klart att tillståndslagen inte utgör något hinder
för förvärvet och, i förekommande fall, att kommunen inte avser att utöva
sin förköpsrätt.

En jämförelse mellan de två förslagen med utgångspunkt från vad som
hittills har anförts måste enligt min mening utfalla till fördel för det av
domstolsverket föreslagna förfarandet. Som riksdagen tidigare har framhållit
(se LU 1976/77:22 s. 9) är det angeläget att sådana åtgärder inte
vidtas som medför en kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna
med åtföljande risk för att de redan nu i vissa fall alltför långa expeditionstiderna
ytterligare förlängs. Den ordning som domstolsverket har förordat
är också i övrigt enklare än den som har föreslagits i promemorian.

Ett syfte med promemorieförslaget att förfarandet skall starta hos
inskrivningsmyndigheten är emellertid också att man därmed skulle kunna
få till stånd en bättre efterlevnad av lagfartsplikten. Detta skulle uppnås
genom att förvärvet i princip drabbas av ogiltighet, om lagfart inte söks i
tid. Ett slutligt ställningstagande till frågan om hur förfarandet enligt tillståndslagen
bör inledas fordrar därför också en diskussion av det lämpliga i
att införa en ogiltighetspåföljd vid underlåtenhet att söka lagfart på förvärv
av hyresfastighet.

Jag ansluter mig till promemorians bedömning att man inte bör införa en
ogiltighetspåföljd eller vidta annan mera ingripande åtgärd som drabbar
alla fastighetsförvärv. Däremot finns det onekligen skäl som talar för att
man låter förvärv av hyresfastighet bli ogiltiga, om lagfart inte söks i tid.
Även om ogiltighetspåföljden begränsas på det sättet finns det emellertid
risk för att den i vissa situationer kommer att slå onödigt hårt. En ordning
med ogiltighetspåföljd vid för sen lagfartsansökan torde också, som tidigare
har berörts, komma att medföra praktiska svårigheter för inskrivningsmyndigheterna.
En särskild komplikation som foijer med promemorieförslaget
är att lagfart ofta måste sökas på ett villkorat förvärv. Jag
har när det gäller de praktiska svårigheterna förståelse för vad domstolsverket
har anfört i sitt remissyttrande (se också prop. 1970: 20 del B 2 s.
565).

LU 1979/80:11

Härtill kommer att redan en utvidgning av tillståndsprövningen till att i
princip omfatta hela landet torde minska de missförhållanden som ligger
bakom önskemålen om en skärpning av lagfartsplikten. Sådana förvärvare
av hyresfastigheter som kan tänkas slarva med lagfartsplikten torde i viss
utsträckning också försumma att söka tillstånd till förvärvet eller vägras
tillstånd. I sådana situationer blir förvärvet ogiltigt och frågan om lagfart
behöver aldrig aktualiseras. Kvar står då sådana förvärv som har godtagits
av kommunen eller hyresnämnden. I den mån det i sådana fall finns behov
att tvinga fram en lagfartsansökan, får det anses tillräckligt med den
nuvarande möjligheten för inskrivningsmyndigheten att förelägga vite.

Jag anser på grund av det anförda att övervägande skäl talar mot att man
skärper lagfartsplikten genom att införa en ogiltighetspåföljd. För att så
långt möjligt garantera att inskrivningsmyndigheterna får reda på alla godkända
förvärv av hyresfastigheter, så att det i förekommande fall kan
meddelas vitesföreläggande, kan det emellertid övervägas att, som föreslås
i promemorian, införa en underrättelseskyldighet från kommun som avstår
från att påkalla förvärvsprövning resp. från hyresnämnd som meddelar
förvärvstillstånd. Jag kan emellertid inte finna att en sådan generell underrättelseskyldighet
skulle medföra sådana fördelar när det gäller lagfartsplikten
att den kan uppväga nackdelarna av ett ökat pappersflöde och
betydande merarbete för bl. a. inskrivningsmyndigheterna. Om en förvärvare
som fått förvärvstillstånd eller som utan förvärvsprövning godkänts
av kommunen därefter underlåter att söka lagfart, kan kommunen eller
berörd hyresgästorganisation hos inskrivningsmyndigheten utverka ett
vitesföreläggande för förvärvaren att ansöka om lagfart.

Riksdagen godtog propositionens förslag (CU 1978/79: 38).

Remissvar

Förslaget i motionen 2624, yrkandet 3, har vid remissbehandlingen fått
ett blandat mottagande. Riksrevisionsverket och SABO tillstyrker att frågan
om påföljd vid försummad lagfartsplikt ytterligare övervägs. Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund förordar att det skall utgå dubbel
stämpelskatt om inte inom föreskriven tid söks lagfart på grund av förvärv
av hyresfastighet. Stockholms tingsrätt ifrågasätter om inte en förseningsavgift
beträffande alla lagfartspliktiga fastighetsförvärv bör övervägas.
Motionen avstyrks av domstolsverket, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges advokatsamfund.

Riksrevisionsverket (RRV) hänvisar till att man i sitt remissvar över den
i det föregående omnämnda departementspromemorian anfört att det är
angeläget att generella åtgärder vidtas för att förbättra efterlevnaden av
lagfartsplikten. RRV pekade därvid på schabloniserad straffränta och
straffavgift som tänkbara alternativ. RRV kan därför tillstyrka att frågan
ytterligare övervägs.

SABO instämmer med motionens överväganden och tillstyrker att effektivt
verkande medel tillskapas, så att klarhet och offentlighet nås om vem
som vid viss tidpunkt är ägare till en fastighet. Hur sådana åtgärder

LU 1979/80:11

lämpligen bör vara utformade har dock organisationen inte övervägt närmare.

Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund föreslår, såsom ovan
nämnts, att, såvitt gäller hyresfastighet, dubbel stämpelskatt skall beläggas.
om inte lagfart söks inom föreskriven tid. Anledningen till att förbundet
är berett att tillstyrka en sådan sanktion mot förvärvare av hyreshus är
att förbundet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
förvärv av hyreshus verkligen lagfares inom föreskriven tid. Sådana förvärv
är enligt förbundets uppfattning att jämställa med förvärv av rörelse,
och de personer som förvärvar hyresfastigheter är i regel väl insatta i de
bestämmelser som gäller för förvärvet och då bl. a. skyldigheten att söka
lagfart.

Stockholms tingsrätt framhåller till en början att den delar departementschefens
i prop. 1978/79: 164 (s. 20) uttalade uppfattning att man ej
bör införa en ogiltighetspåföljd vid försummelse av lagfartsplikten.

Tingsrätten anför därefter att motionärerna med sitt förslag torde åsyfta
bestämmelserna i lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byggande
(LPI). Enligt tingsrättens mening är. redan på grund av de grundläggande
olikheter som finns mellan denna lagstiftning och jordabalkens regelsystem.
byggnadslagstiftningens påföljdssystem dock mindre lämpat att använda
på inskrivningsrättens område.

Tingsrätten påpekar vidare att genom de förändringar i lagen om förvärv
av hyresfastighet som trätt i kraft den 1 juli 1979 kommer ogiltighetspåföljd
att drabba de fastighetsförvärv som inte inom viss tid anmäls till den
kommun där fastigheten är belägen. Sedan anmälan ägt rum kan utgången
antingen bli att förvärvaren inte behöver tillstånd alternativt att hyresnämnden
lämnar tillstånd eller att tillstånd vägras. Såvitt avser det första
fallet anser tingsrätten att det ej finns skäl att anta att lagfartsplikten
kommer att åsidosättas i någon större omfattning. För att garantera att
inskrivningsmyndigheten får kännedom om alla av hyresnämnden godkända
förvärv av hyresfastigheter borde enligt tingsrättens mening införas
en skyldighet för kommun respektive hyresnämnd att underrätta inskrivningsmyndigheten
om sådana förvärv. Inskrivningsmyndigheten får härigenom
möjlighet att genom vitesförelägganden medverka till att lagfart
söks även i dessa fall.

Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att någon ytterligare
påföljd vid försummelse av lagfartsplikten, som enbart tar sikte på förvärv
av hyresfastigheter, för närvarande inte bör införas. Tingsrätten vill emellertid
ifrågasätta om inte en förseningsavgift beträffande alla typer av
lagfartspliktiga fastighetsförvärv bör övervägas. En tänkbar metod är att
ställa avgiftens storlek i relation till den förvärvade fastighetens taxeringsvärde.
Fördelarna med ett sådant system bör dock vägas mot bl. a. den

LU 1979/80:11

ökade arbetsbördan som därigenom kommer att drabba inskrivningsmyndigheterna.
Överväganden i dessa delar torde enligt tingsrätten kunna
upptas i samband med den pågående översynen av stämpelskattereglerna.

Domstolsverket hänvisar inledningsvis till den i det föregående omnämnda
av en projektgrupp inom domstolsverket utarbetade promemorian
om kontroll av att lagfart söks. Domstolsverket vill därefter, då frågan om
åtgärder mot försummelse att söka lagfart nu åter tas upp till diskussion,
framhålla att det saknas aktuella undersökningar om problemets vidd.
Sålunda grundade sig den i promemorian berörda SCB-undersökningen på
1973 års statistik från inskrivningsmyndigheterna. En annan undersökning
är den som lades fram i en rapport från riksrevisionsverket i september
1976. Där drogs vissa slutsatser av en granskning av lagfartsdagboken vid
åtta tingsrätter. Vid granskningen behandlades 1 000 beviljade lagfarter vid
vardera tingsrätten. Domstolsverket erinrar om att projektgruppen ställde
sig kritisk till att alltför bestämda slutsatser drogs ur dessa undersökningar
vad gäller omfattningen av problemet med försenade lagfartsansökningar.
Ingenting har därefter enligt domstolsverket framkommit som ger stöd för
ståndpunkten att generella åtgärder är påkallade. Domstolsverket avstyrker
därför nu liksom tidigare att sådana åtgärder vidtas innan en
undersökning gjorts, som med tillfredsställande säkerhet visar att förseningen
i sökandet av lagfart är så omfattande att allmänt verkande åtgärder
behövs.

Domstolsverket understryker därefter att, i den mån handel med hyresoch
affärsfastigheter utgör ett led i brottslig verksamhet, det givetvis är
angeläget att detta motverkas genom lämpliga åtgärder. Det är enligt
domstolsverket naturligt att undersöka om sådana åtgärder kan knytas till
lagfartsplikten. Innan så sker bör det emellertid genomföras en undersökning
som belyser det eventuella sambandet mellan förseningar vid ansökan
om lagfart och ekonomisk brottslighet. Domstolsverket anser att det skulle
vara särskilt värdefullt om en sådan undersökning gjordes efter införandet
av lagen om förvärv av hyresfastigheter 1975 och de avsevärda ändringarna
i lagen, som gjordes våren 1979.

Domstolsverket anför vidare att vad motionärerna syftar på med sin
hänvisning till ett påföljdssystem enligt en modell som gäller byggnadslagstiftningen
är - enligt vad domstolsverket under hand inhämtat - det
avgiftssystem som LPI anvisar. LPl:s avgiftssystem ansluter relativt nära
till den gamla tanken på att inskrivningsmyndigheterna skall utta en förhöjd
stämpelskatt vid för sen lagfartsansökan. Det går naturligtvis också
att bygga systemet på höjda expeditionsavgifter. Stämpelskatt står emellertid
i relation till den förvärvade fasta egendomens värde och kan därmed
enligt domstolsverkets mening tänkas ge en starkare avhållande effekt i
enskilda fall än förhöjda expeditionsavgifter. Ett påföljdssystem som bygger
på förhöjd stämpelskatt har dock den nackdelen att det inte träffar de

LU 1979/80:11

stämpelskattefria förvärven. Vid inskrivningsmyndigheternas behandling
av sådana förvärv saknas det i dag i de allra flesta fall anledning att
införskaffa utredning om och ta ställning till den förvärvade egendomens
värde. Domstolsverket anser att det därför torde vara svårt att, utan att ge
inskrivningsmyndigheterna betydande arbete, konstruera ett påföljdssystem
som träffar även de stämpelskattefria fången och som har samma
avhållande effekt i individuella fall som man antagit att LPI:s avgiftssystem
har.

De i olika sammanhang diskuterade påföljderna vid försenad lagfartsansökan
- ogiltighetspåföljd, särskild förseningsavgift, förhöjd expeditionsavgift
eller stämpelskatt - har enligt domstolsverket alla den svagheten att
de inte låter sig administreras av inskrivningsmyndigheterna utan omfattande
merarbete för dessa. Myndigheterna har nämligen inte anledning att
undersöka om lagfartsansökan gjorts i rätt tid utom i rena undantagsfall.
En sådan undersökning är inte så enkel att det räcker med att jämföra
förvärvshandlingens datering med inskrivningsdagen. Man måste också
pröva om något förhållande föreligger, som enligt 20 kap. 2 § 2 stycket I -5
JB förskjuter tiden inom vilken lagfart skall sökas. Vidare krävs, om
påföljden görs beroende av den förvärvade egendomens värde, att ställning
tas till detta värde - något som eljest sker endast i de fall då
stämpelskatt uttas. Relateras påföljden dessutom till förseningens längd
tillkommer den svårigheten att utgångspunkten för lagfartstiden inte alltid
är lätt att fastställa.

Domstolsverket vill framhålla det angelägna i att inte sådana åtgärder
vidtas som medför en kraftig belastning för inskrivningsmyndigheterna
med åtföljande risk för att de redan nu i flera fall alltför långa expeditionstiderna
ytterligare förlängs. Om så skedde skulle önskemålet om att fastighetsförvärv
blev föremål för lagfart utan försening kunna direkt motverkas.
Införs ett generellt verkande påföljdssystem, som fordrar att varje
lagfartsansökan prövas från denna synpunkt, kommer - enligt domstolsverkets
bedömning - inskrivningsmyndigheternas nuvarande organisation
inte att klara rimliga expeditionstider. En personalförstärkning vid många
av landets inskrivningsmyndigheter skulle då behöva övervägas.

Domstolsverket ställer sig sålunda negativt till tanken på ett generellt
verkande av inskrivningsmyndigheterna administrerat påföljdssystem vid
försenad lagfartsansökan. Om det är så, som i motionen påpekats, att
försummelse att iaktta lagfartsplikten av olika skäl är särskilt besvärande
beträffande hyresfastigheter, vill domstolsverket emellertid peka på att de
1979 genomförda ändringarna i lagen om förvärv av hyresfastigheter öppnar
vissa nya möjligheter för bevakning av att lagfart söks på sådana
förvärv.

Det har, påpekar domstolsverket, anförts att hyresgästerna har ett särskilt
tungt vägande intresse av att det inte råder någon längre tids ovisshet
om aktuella ägarförhållanden beträffande sådana fastigheter. Domstolsver -

LU 1979/80:11

ket anser att ett motsvarande kommunalt intresse också kan antas föreligga.
Genom det nya förfarandet vid förvärv av hyresfastigheter får kommunerna
och hyresgästorganisationerna på ett tidigt stadium kunskap om
aktuella sådana förvärv. Enligt domstolsverket torde det ligga nära till
hands att dessa organ bevakar att lagfart söks. Kommun eller hyresgästorganisation,
som misstänker att den har att göra med en förvärvare som kan
tänkas dröja med att söka lagfart, kan genom ett enkelt telefonsamtal till
inskrivningsmyndigheten göra sig underrättad om huruvida lagfart sökts.
Har det inte skett i rätt tid kan en framställning göras till inskrivningsmyndigheten
om vitesföreläggande enligt 20 kap. 3§ JB. Därvid kan den förvärvshandling
bifogas som ingivits till kommunen liksom uppgift om kommunens
respektive hyresnämndens ställningstagande till förvärvet. Att så
sker torde enligt domstolsverket vara en förutsättning för att vitesföreläggande
skall kunna meddelas, eftersom inskrivningsmyndigheten måste ha
utredning om att förvärv skett och att lagfartstiden löpt ut.

Den bevakning av att lagfart söks i rätt tid som domstolsverket skisserat
torde kunna genomföras helt utan författningsändringar. Någon tung administrativ
belastning på kommun eller hyresgästorganisation torde systemet
inte innebära. I den mån det leder till anmälningar av någon omfattning till
inskrivningsmyndigheterna kan det emellertid befaras att dessa får en icke
försumbar ökad arbetsbörda, eftersom vitesförelägganden är mycket arbetskrävande
ärenden.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att det enligt förbundets
uppfattning är ett angeläget samhällsintresse att samtliga överlåtelser av
fastigheter kommer till offentlig kännedom. För det fall, att det konstateras
att förvärvare av fastigheter ej fullgör sin skyldighet att i rätt tid söka
lagfart i sådan omfattning att offentlighetsintresset ej kan göra sig gällande,
bör därför åtgärder vidtas för att hävda lagfartsplikten. Enligt förbundets
uppfattning föreligger emellertid inte något behov av att vidta ytterligare
selektiva åtgärder riktade mot hyresfastigheter. Anledningen härtill är
följande.

Den i lagen om förvärv av hyresfastigheter stadgade konsekvensen av
utebliven anmälan till kommunen, ogiltighet, kommer att innebära att i
princip alla förvärv av hyresfastigheter anmäls till kommunen. Då förvärvet
genom anmälan till kommunen vinner offentlighet har enligt förbundet
även det samhälleliga offentlighetsintresset tillgodosetts. I den mån ovisshet
beträffande ägandeförhållandena till en hyresfastighet föreligger kan
man hos kommunen inom rimlig tid erhålla uppgifter om eventuell överlåtelse.
Genom att förvärvet kommit till kommunens kännedom torde vidare
tillräckliga förutsättningar föreligga för att genom vitesföreläggande framtvinga
lagfartsansökan från de fastighetsförvärvare, som trots att de fullgjort
sina skyldigheter enligt tillståndslagen, ej själva sökt lagfart.

Beträffande de villkorade förvärven är, enligt förbundets uppfattning,

LU 1979/80:11

förhållandet detsamma. Eftersom anmälan vid äventyr av ogiltighet måste
ske inom tre månader efter förvärvet vinnes även vid de villkorade förvärven
offentlighet. Inte heller vid denna typ av förvärv behöver således
ägandeförhållandena vara ovissa under någon längre tid.

Med stöd av det anförda anser förbundet att det således ej föreligger
något behov av att genomföra selektiva åtgärder riktade mot hyresfastigheter
för att hävda lagfartsplikten. Ytterligare utredning i denna fråga
behövs därför inte heller. Förbundet hemställer på grund härav att utskottet
avstyrker motionen i förevarande del.

Sveriges advokatsamfund anföra» frågan om påföljder vid försummelse
att söka lagfart inom laga tid behandlades tämligen utförligt i departementspromemorian
(Ds Ju 1978:7). Vid remissbehandlingen — särskilt i
domstolsverkets yttrande - framkom att lagfartsplikten inte försummas i
sådan utsträckning att särskilda åtgärder skulle vara motiverade för närvarande.
Det är också samfundets uppfattning att efterlevnaden när det gäller
att söka lagfart är god och att förvärven av hyresfastigheter inte utgör
några undantag därvidlag. Samfundet understryker att det i själva verket är
så att det generellt sett är ett starkt köparintresse att söka lagfart snarast
efter fastighetsförvärvet. Detta intresse utgör säkrare garanti för att lagfartsplikten
uppfylls än särskilda påföljder. Det är därför samfundets uppfattning
att behov av ytterligare påföljder för närvarande saknas. De trots
allt relativt sällsynta fall där fastighetsöverlåtelser ingår som moment i
ekonomisk brottslighet motiverar inte ensamma ett påföljdssystem med
förstärkta sanktioner. Det kan enligt samfundets mening dessutom starkt
ifrågasättas om förstärkta sanktioner skulle komma att träffa just dessa
förvärv. Samfundet påpekar vidare att ett påföljdssystem knappast kan
införas utan en genomgripande förändring och förenkling av reglerna för
lagfartspliktens inträde. Sådana ändringar skulle i sin tur aktualisera ändringar
av mera vittgående omfattning när det gäller villkorade fastighetsförvärv.

Samfundet avstyrker på grund av det anförda därför att frågan om
påföljd vid försummad lagfartsplikt tas upp till ytterligare övervägande.

Pågående utredning

Stämpelskatteutredningen har tillkallats 1977 med uppdrag att se över
reglerna om stämpelskatt och expeditionsavgift. Enligt direktiven skall
översynen i första hand syfta till ett förenklat och mer lättöverskådligt
system. Behovet av förenkling är särskilt påtagligt i fråga om expeditionsavgifter.
Utredningen skall vidare se över reglerna om undantag från
stämpelskatt och undersöka möjligheterna till jämkning av vissa angivna
bestämmelser.

LU 1979/80:11 15

Vissa statistiska uppgifter

Antalet ärenden hos inskrivningsmyndigheterna (IM)

	halvår 1 halvår 2 Ökn%	halvår 1 Ökn%
	1978 1978	1979
Dagbok A och B	861457 955092 10,9	1 135657 18,9
Gravationsbevis (GB)	303 884 309680 1,9	361091 16,6
Företagsint o GB	46221 48589 5,1	61310 26.2
IM-ärenden totalt	1277637 1376551 7,7	1625595 18.1
Expeditionstider
Expeditionstiderna för inskrivningsdagen den 22 augusti 1979 framgår av
följande tabell. Som jämförelse redovisas motsvarande siffror för inskriv-
ningsdagarna den 13 juni och den 18 april 1979.
Expeditionstid	Antal IM
i veckor	18 april 13 juni	22 augusti
1-2(1-14 dgr)	29 8	14
3(15-21 dgr)	45 23	17
4(22-28 dgr)	11 24	12
5 (29-35 dgr)	6 12	16
6 (36-42 dgr)	3 12	10
7 (43-49 dgr)	5	10
8 och mer	9	14

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner, vari tas upp frågor om
fullgörande av lagfartsplikten.

Enligt 20 kap. 2 § jordabalken (JB) skall lagfart sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. I fråga om förvärv som för sin
giltighet är beroende av villkor, myndighetstillstånd eller annan sådan
omständighet räknas dock lagfartstiden frän förvärvets fullbordan. Någon
skyldighet för myndighet att löpande kontrollera att lagfart söks inom
föreskriven tid föreligger inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten har dock
befogenhet att förelägga och utdöma vite, när den får kännedom om att
lagfartsplikten inte fullgjorts. I praktiken är inskrivningsmyndighetens
möjligheter att med hjälp av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

Frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande har med anledning
av motioner tidigare prövats av riksdagen, senast vid 1977/78 års riksmöte.
Motionerna har avslagits under hänvisning till att frågan varit föremål för
överväganden inom justitiedepartementet med anledning av en från domstolsverket
överlämnad promemoria. Vid 1977/78 års riksmöte hänvisade
utskottet även till en pågående översyn av lagen om förvärv av hyresfastigheter
(tillståndslagen) och till att det var naturligt att vid denna översyn
även frågan rörande lagfartspliktens fullgörande blev föremål för överväganden.

LU 1979/80:11

Resultatet av översynen av tillståndslagen lades fram i en departementspromemoria
hösten 1978. Som framgår av redogörelsen i det föregående (s.
6) för promemorians förslag skulle tillståndsprövningen inledas med ansökan
om lagfart hos inskrivningsmyndigheten. Om lagfart inte söktes inom
tre månader från det fångeshandlingen upprättades, föreslogs förvärvet -med vissa angivna undantag - bli ogiltigt. Söktes lagfart inom denna tid
skulle inskrivningsmyndigheten bereda kommunen tillfälle att ta ställning
till om kommunen ville påkalla tillståndsprövning eller inte. Förklarade sig
kommunen avstå från att påkalla tillståndsprövning eller lät kommun sig
inte avhöra inom den lagstadgade tidsfristen kunde lagfart meddelas förvärvaren.
Ville kommunen påkalla förvärvsprövning skulle beslutet därom
anmälas till inskrivningsmyndigheten som hade att underrätta hyresnämnden.
Hyresnämnden skulle sedan i sin tur förelägga förvärvaren
att inom en månad ansöka om förvärvstillstånd vid äventyr att förvärvet
blev ogiltigt.

Promemorieförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet
remissinstanser. Domstolsverket och de två tingsrätter, som yttrade sig,
avstyrkte emellertid förslaget under påstående att det skulle leda till ett
avsevärt merarbete för inskrivningsmyndigheterna.

Mot bakgrund av den kritik som sålunda från domstolshåll riktades mot
förslaget i promemorian modifierades tillståndsförfarandet i den proposition
med förslag till ändringar i tillståndslagen som våren 1979 förelädes
riksdagen (prop. 1978/79:164). Ändringsförslagen antogs av riksdagen och
trädde i kraft den 1 juli 1979. Enligt de nya reglerna inleds förfarandet
genom att förvärvaren anmäler förvärvet till den kommun där fastigheten
är belägen. Görs inte anmälan inom rätt tid blir förvärvet ogiltigt. Kommun,
som vill påkalla förvärvsprövning, skall anmäla detta direkt tili
hyresnämnden, som därefter förelägger förvärvaren att inom en månad
ansöka om förvärvstillstånd vid äventyr att förvärvet blir ogiltigt. Den nya
lagstiftningen innebär således inte någon ändring i lagfartsreglerna.

I de i betänkandet behandlade motionerna, som har väckts med anledning
av den ovannämnda propositionen, kritiseras att några åtgärder inte
vidtagits för att förbättra efterlevnaden av lagfartsplikten. I motionen 2624
framhålls att sanktionerna mot försummelse att söka lagfart bör ses över.
En möjlig metod som tidigare inte prövats är att införa ett påföljdssystem
liknande det som gäller i byggnadslagstiftningen. Ett sådant system skulle
enligt motionärerna kunna utformas så att det ger starka preventionseffekter
och riktar sig även mot de stämpelskattefria förvärven. Motionärerna
yrkar att riksdagen som sin mening ger till känna att frågan om påföljd
vid försummad lagfartsplikt bör övervägas ytterligare i enlighet med vad
som motionärerna anfört. 1 motionen 2625 yrkas att riksdagen skall anta
det i den ovannämnda departementspromemorian framlagda förslaget till
en skärpning av lagfartsplikten.

Utskottet vill till en början erinra om att utskottet, när frågan om

LU 1979/80:11

åtgärder mot försumliga lagfartssökande senast prövades, underströk angelägenheten
av att sådana åtgärder inte vidtogs som kunde medföra en
kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna med åtföljande risk för att
de i vissa fall alltför långa expeditionstiderna ytterligare skulle förlängas.
Utskottet pekade också på att antalet fastighetsöverlåtelser som utgjorde
föremål för ekonomisk brottslighet var mycket litet i förhållande till hela
antalet fastighetsöverlåtelser. Enligt utskottets mening låg det därför närmare
till hands att på detta område ingripa mot den ekonomiska brottsligheten
med selektiva åtgärder. Vissa resultat skulle kunna uppnås om
hyresgäster, hyresgästföreningar eller andra intressenter anmälde kända
fall av underlåtenhet att söka lagfart till inskrivningsmyndigheterna, som
härigenom kunde få möjlighet att ingripa med vitessanktioner.

Sedan utskottet senast prövade frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande
har det enligt utskottets mening inte förekommit något som
föranleder till ändrat ställningstagande när det gäller lämpligheten av generellt
verkande åtgärder. Med anledning av vad utskottet 1978 anförde om
de i vissa fall alltför långa expeditionstiderna vid inskrivningsmyndigheterna
vill utskottet understryka att situationen under senare tid har markant
försämrats. Av den ovan (s. 15) redovisade statistiken över expeditionstiderna
hos de 93 inskrivningsmyndigheterna för vissa inskrivningsdagar
framgår att expeditionstiderna för inskrivningsdagen den 22 augusti
1979 var mer än 5 veckor för 34 av inskrivningsmyndigheterna. Av de 34
hade 14 expeditionstider på 8 veckor och mer. En orsak till de förlängda
expeditionstiderna torde vara den kraftigt ökade ärendetillströmningen
under första halvåret 1979 vilken kan ha sin grund i stämpelskattehöjningen
vid halvårsskiftet. Att så långa expeditionstider förekommer minskar
dock uppenbart tilliten till fastighetsböckerna och torde innebära betydande
svårigheter för kreditlivet. För statens del innebär förseningarna inte
obetydliga ränteförluster. Enligt utskottets mening kan så långa expeditionstider
som nu förekommer inte accepteras. Utskottet utgår från att
regeringen därför kommer att vidta erforderliga åtgärder för att få till stånd
en förkortning av expeditionstiderna.

Även om man således inte bör vidta åtgärder som drabbar alla fastighetsförvärv
är det enligt utskottets mening angeläget att man får till stånd en
bättre efterlevnad av lagfartsplikten. Som utskottet tidigare framhållit ligger
det därvid närmast till hands att ingripa med selektiva åtgärder, dvs.
åtgärder som drabbar endast en viss grupp av fastighetsförvärv. I olika
sammanhang har framförts att sådana åtgärder främst bör inriktas på
förvärv av hyresfastigheter.

Ett syfte med förslaget i den ovannämnda departementspromemorian
var att få till stånd en bättre efterlevnad av lagfartsplikten. Detta skulle
uppnås genom den föreslagna ogiltighetspåföljden vilken skulle komma att
utgöra ett kraftigt verkande påtryckningsmedel. Den i promemorian föreslagna
ordningen innebar följaktligen en selektiv åtgärd mot försumliga

LU 1979/80:11

lagfartssökande. En fördel med förfarandet var också att det var enkelt ur
förvärvarens synpunkt.

Som framgår av de ovan (s. 6—8) redovisade uttalandena av departementschefen
skulle emellertid det föreslagna förfarandet orsaka ett betydande
merarbete för inskrivningsmyndigheterna. Bl. a. gjorde ogiltighetspåföljden
det nödvändigt med särskilda kontroller av att lagfartsansökan
getts in i rätt tid. Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört om angelägenheten
av att inte ytterligare belasta inskrivningsmyndigheterna kan utskottet
därför inte — även om promemorieförslaget hade sina förtjänster -ställa sig bakom yrkandet i motionen 2625 att promemorieförslaget skall
genomföras.

Som utskottet anfört i olika sammanhang är det angeläget att lagstiftningen
utformas så att ekonomisk brottslighet motverkas. I den mån handel
med hyresfastigheter utgör ett led i sådan verksamhet bör självfallet
alla åtgärder, som är möjliga, tillgripas. Härvid har givetvis åtgärder för att
få till stånd bättre efterlevnad av lagfartsplikten sin betydelse. Domstolsverket
har i sitt remissvar över motionen 2624 ansett att det skulle vara
värdefullt med en undersökning som belyser det eventuella sambandet
mellan förseningar vid ansökan om lagfart och ekonomisk brottslighet.
Utskottet delar denna uppfattning. Enligt utskottets mening torde också
det förhållandet att tillståndsprövningen från och med den 1 juli 1979 gjorts
rikstäckande innebära att det nu blir lättare än tidigare att få fram erforderliga
uppgifter. Utskottet förordar därför att en utredning kommer till stånd.
Om det vid undersökningen skulle visa sig att det föreligger problem på
detta område bör utredningen lägga fram förslag till erforderliga åtgärder.
Vad utskottet sålunda anfort bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
med anledning av motionerna 1978/79:2624 yrkandet 3 och
1978/79: 2625 yrkandet 1 anfört om en utredning om lagfartspliktens
fullgörande.

Stockholm den 4 december 1979
På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp). Inger Lindquist
(m), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s). Martin Olsson (c). Ingemar Konradsson (s). Owe Andréasson
(s), Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margot Håkansson
(fp), Margareta Gard (m) och Stina Andersson (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979