med anledning av motioner om kopiering av fonogram, m.m. (Betänkande 1980/81:LU3 Lagutskottet)

LU 1980/81:3

Lagutskottets betänkande
1980/81:3

med anledning av motioner om kopiering av fonogram, m. m.
Ärendet

I betänkandet behandlas tre motioner vari tas upp olika frågor som rör
kopiering av fonogram m. m. nämligen

motionen 1979/80:1616 av Sten Svensson m. fl. (m, c, fp) vari framställs
önskemål om förbättring av upphovsmäns m. fl. skydd mot olovlig kopiering
av fonogram, m. m.,

motionen 1979/80:1617 av Sten Svensson m. fl. (m, c, fp) vari begärs
införande av en ersättning till upphovsmän m. fl. för kopiering av fonogram
för enskilt bruk,

motionen 1979180:1890 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari begärs införande av
en statlig avgift på oinspelade kassettband för finansiering av samhällets stöd
till fonogramindustrin.

Motionsyrkandena redovisas nedan.

Motionen 1616 har remissbehandlats varvid yttranden avgivits av riksåklagaren,
Svea hovrätt, statens kulturråd, Svenska tonsättares internationella
musikbyrå (STIM), Svenska musikerförbundet. Svenska teaterförbundet
och Svenska gruppen av International Federation of Producers of
Phonograms and Videograms. Nordiska Icke-kommersiella fonogramproducenters
förening har beretts tillfälle att yttra sig men inte låtit sig avhöra.

Riksåklagaren har till sitt yttrande fogat yttranden från överåklagarna i
Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Östergötlands, Kalmar, Malmöhus och Skaraborgs län.

En sammanställning av remissyttrandena har fogats som bilaga till
betänkandet.

Motionsyrkandena

I motionen 1616 yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om
att tilläggsdirektiv utfärdas till upphovsrättsutredningen i enlighet med vad
som i motionen anförts.

I motionen 1617 yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts beträffande införandet av avgifter för
privat kopiering av fonogram.

I motionen 1890 yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa
om åtgärder för införande av en avgift på tomkassetter i enlighet med
motionens förslag.

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 3

LU 1980/81:3

Gällande rätt

Regler om författares, kompositörers och konstnärers rätt till sina verk
finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Upphovsrättslagen bygger liksom motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge i stor utsträckning på internationella konventioner som syftar till
att ge upphovsmännen skydd oberoende av nationalitetsgränser. Bland dessa
konventioner kan nämnas Bernkonventionen för skydd av litterära och
konstnärliga verk, som tillkom år 1866 och reviderades i Paris år 1971,
Världskonventionen om upphovsrätt från år 1952, reviderad i Paris år 1971,
Romkonventionen för skydd åt utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag från år 1961 samt en konvention år 1971 rörande
skydd för framställare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram.
Med fonogram avses inte bara grammofonskivor utan alla slags ljudupptagningar,
exempelvis bandinspelningar och ljudband till film.

Sverige är anslutet till dessa konventioner, vilket i princip innebär att
svenska verk får skydd i andra konventionsländer och verk från sådana
länder åtnjuter i Sverige samma skydd som upphovsrättslagen ger svenska
verk.

Upphovsrättslagen ger skydd inte bara åt alster av upphovsmannens
andliga, skapande verksamhet, s. k. egentlig upphovsrätt, utan även åt vissa
rättigheter som står upphovsrätten nära, s. k. närstående rättigheter. Sådana
närstående rättigheter avser bl. a. utövande konstnärers, t. ex. musikers,
skådespelares och fonogramframställares, intressen.

Den egentliga upphovsrätten omfattar enligt 1 § upphovsrättslagen
”litterärt eller konstnärligt verk” (auktorverk). Utöver att vara av litterär
eller konstnärlig art måste ett auktorverk ha uppnått vad man ibland brukar
kalla verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett
verk, om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer
oberoende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag (som
flera kan tänkas komma på), vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal,
enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig
karaktär.

Vissa auktorverk undantas helt från upphovsrätt. Enligt 9 § första stycket
undantas bl. a. i princip sådana allmänna handlingar som utgörs av
författningar, beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden
samt officiella översättningar av sådana texter. Av 9 § andra stycket följer
emellertid att vissa verk, även om de ingår i handling som avses i första
stycket, är föremål för upphovsrätt i större eller mindre omfattning,
nämligen officiell karta, alster av bildkonst, musikaliskt verk och diktverk.
10 § undantar fotografi, som, oavsett om det har verkskvalitet, enbart
skyddas av fotografilagen.

Auktorverken indelas i två huvudkategorier, litterärt verk och konstnärligt
verk. Många verk tillhör dock båda grupperna. Ett litterärt verk kan vara

LU 1980/81:3

av skönlitterär (och då även av konstnärlig) art, t. ex. roman eller dikt. Det
kan också vara av beskrivande art, såsom en vetenskaplig framställning eller
en kvalificerad teknisk beskrivning.

Ett konstnärligt verk kan vara ett konstverk, dvs. alster av bildkonst
(måleri, konstnärlig teckning, skulptur m. m.), byggnadskonst eller brukskonst.
Det kan också vara ett musikaliskt verk (även när verket framträder i
notskrift) eller ett sceniskt verk i den form verket framträder på scenen. I
skriftform är det dock ett litterärt verk. Filmverk är en särskild kategori av
enbart konstnärligt verk, skilt från sceniskt verk.

Auktorverken kan också indelas i originalverk (enligt 1 §) och bearbetningar
(enligt 4 §). Som exempel på bearbetningar kan nämnas översättningar,
självständiga omarbetningar av en bok, filmatisering av en roman,
arrangerande av ett sångstycke som ett orkesterstycke samt vissa kvalificerade
regiprestationer. Bearbetarens nytillskott till originalverket skall fylla
kraven på ett verk. Dominerar nytillskottet över originalverkets innehåll,
föreligger inte längre en bearbetning utan ett nytt och självständigt verk,
skapat i fri anslutning till originalverket. Det kan nämnas att travestier och
parodier i princip betraktas som nya och självständiga verk.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,
som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också
framträda i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett
musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapade verket på något sätt tillgängligt för annan. En sådan
uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den fysiska
person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag, kan inte
vara upphovsman.

Om inte annat visas får man anse den vara upphovsman som på sedvanligt
sätt, t. ex. påen boks titelblad, har angivits såsom sådan. Är upphovsmannen
anonym, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren,
företräda upphovsmannen, till dess denne träder fram (7 §).

När ett verk har flera upphovsmän, vilkas bidrag inte utgör självständiga
verk, t. ex. då flera har skrivit en revyvisa, tillkommer upphovsrätten dem
gemensamt, men de kan var för sig beivra intrång i rätten (6 §).

Upphovsrättens innehåll består av förfoganderätt, som i huvudsak skyddar
det ekonomiska värdet av verket, och ideell rätt (droit moral), som i
huvudsak skyddar det ideella värdet.

Förfoganderätten innebär enligt 2 § en principiell ensamrätt att utnyttja
verket genom att framställa exemplar av verket (mångfaldiganderätt) och att
göra verket tillgängligt för allmänheten.

LU 1980/81:3

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten kan uppdelas i två
former. Den första är rätten att framföra verket offentligt (framföranderätten),
den andra kan kallas ”exemplarrätten”.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för
allmänheten i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke,
visa en film, utsända ett verk i ljudradio eller television osv. Ett framförande
är offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fall, att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Exemplarrätten är en rätt att förfoga över redan färdiga exemplar genom
att sprida dem till allmänheten, dvs. till någon som inte tillhör den närmaste
familje- eller vänkretsen eller att visa dem offentligt t. ex. i ett skyltfönster
eller på en utställning.

Upphovsmännens ensamrätt enligt 2 § är blott en huvudregel som är
inskränkt genom ett antal stadganden i 2 kap. Utformningen av dessa
stadganden grundar sig på en bestämd avvägning mellan upphovsmännens
och samhällets intressen.

Undantagen i 2 kap. är vanligen utformade som ”fria förfoganden”, dvs.
verket får utnyttjas utan tillstånd av upphovsmannen och utan ersättning.

Som exempel på sådana undantag kan nämnas att man får för enskilt bruk
framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk. Sådana exemplar får inte
användas för annat ändamål.

För tillfälligt bruk får man vidare inom undervisningsverksamhet göra
ljudupptagningar av offentliggjort verk; därvid får dock ej kommersiella
grammofonskivor e. d. eftergöras.

De huvudsakliga reglerna om upphovsmannens ideella rätt (droit moral)
återfinns i 3 §, som behandlar rätten att anges som upphovsman (droit å la
paternité) och rätten att motsätta sig förvanskningar och andra angrepp mot
verkets integritet (droit au respect).

Droit å la paternité innebär, att upphovsmannens namn skall anges vid
utnyttjande av verket ”i den omfattning och på det sätt god sed kräver”.
Droit au respect innebär att verket inte får ändras eller göras tillgängligt för
allmänheten på ett sådant sätt att upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränks. Man bör t. ex. inte framföra ett seriöst
musikverk i jazztakt eller en psalm tillsammans med lätt musik, inte ge ett
drama med tragiskt slut en ”happy end” och inte förse nakna personer på en
målning med kläder. Droit au respect utgör främst ett skydd för de
konstnärligt värdefulla verken.

Om upphovsrättens övergång finns regler i 3 kap. Alla regler är dispositiva
och gäller därför endast när ej annat avtalats eller får anses avtalat.

Upphovsrätt kan, med undantag för droit moral enligt 3 §, helt eller delvis
överlåtas. Överlåtelse av exemplar innebär i och för sig inte överlåtelse av
upphovsrätt; den som äger ett konstverk innehar därför inte reproduktions -

LU 1980/81:3

rätten till verket. Den till vilken upphovsrätt överlåtits får inte överlåta rätten
vidare utom för det fall att rätten ingår i en rörelse och överlåts i samband
med denna. Härvid svarar dock överlåtaren fortfarande för avtalets
fullgörande (28 §).

Efter upphovsmannens död äger reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten, dvs. både förfoganderätten och droit moral
övergår på arvingarna.

Skyddstiden för auktorverk är 50 år efter året för upphovsmannens död.
För verk med gemensamt utövad upphovsrätt enligt 6 §, t. ex. ett filmverk,
beräknas skyddstiden med utgångspunkt från den sist avlidne upphovsmannens
död. Skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk är i princip 50 år
efter året för offentliggörandet (44 §).

Efter skyddstidens utgång är verken fria med undantag för att reglerna om
skydd för klassiska verk i 51-52 §§ måste iakttas.

De s. k. närstående rättigheterna omfattar som ovan berörts bl. a. de
rättigheter som tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare.

Med ”utövande konstnär” avses en person som tolkar och levandegör ett
verk, t. ex. musiker, sångare, skådespelare, uppläsare och dirigenter.
Skyddet enligt lagen omfattar bara framföranden av litterära eller konstnärliga
verk. Detta betyder att t. ex. imitatörer, akrobater och trollerikonstnärer
i regel blir utan skydd eftersom de inte framför verk.

Reglerna om de utövande konstnärernas skydd finns i 45 § upphovsrättslagen.
Skyddet har tre former, nämligen inspelningsskydd, utsändningsskydd
och kopieringsskydd. Dessutom finns skydd för den utövande
konstnärens ideella intressen.

Inspelningsskyddet innebär att man inte utan den utövande konstnärens
samtycke får spela in hans framförande på grammofonskiva, film eller annan
anordning genom vilken framförandet kan återges.

Utsändningsskyddet innebär att den utövande konstnärens framförande
inte utan hans samtycke får sändas ut i ljudradio eller TV. Däremot är det
fullt tillåtet att återge utsändningen via högtalare e. d. till allmänheten, t. ex.
i restauranger. Skydd finns vidare mot direkt överföring vilket innebär att
man inte utan den utövande konstnärens samtycke till allmänheten får
förmedla ett framförande från den lokal där det sker till en annan lokal.
Sådan överföring kan t. ex. ske genom kabel till allmänhet i den andra
lokalen.

Kopieringsskyddet betyder att framförande som upptagits på grammofonskiva
eller annan anordning genom vilken det kan återges inte utan den
utövande konstnärens samtycke får överföras till annan sådan anordning.
Detta skydd varar i 25 år från det år när upptagningen gjordes.

Regler om skydd för fonogramframställare finns i 46 § upphovsrättslagen.
Skyddet innebär att fonogrammet inte får kopieras utan samtycke av den som
har framställt det. Det spelar ingen roll hur kopieringen sker, t. ex. genom

1* Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 3

LU 1980/81:3

avgjutning av en grammofonskiva eller genom överföring av ljuden på
elektromagnetisk väg. Förbudet mot kopiering gäller under 25 år från det år
när upptagningen gjordes. I likhet med utövande konstnärer har fonogramframställare
vidare rätt till ersättning vid s. k. sekundärt bruk i radio- eller
televisionssändning.

Liksom beträffande den egentliga upphovsrätten är det skydd upphovsrättslagen
ger de närstående rättigheterna i vissa avseenden inskränkt.
Sålunda får exempelvis inspelningar och kopieringar ske för enskilt bruk eller
för undervisningsändamål.

De redovisade reglerna i upphovsrättslagen innebär bl. a. att exempelvis
en olovlig kopiering av en grammofonskiva kan innebära en kränkning av
flera olika intressen. Kopieringen kan sålunda kränka de rättigheter som
tillkommer dels sångtextens författare och kompositören, dels eventuella
förläggare, dels ock sångaren, musikerna och skivfabrikanten.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om straff och skadeståndsskyldighet
för den som i olika avseenden åsidosätter upphovsmannens
rättigheter eller de närstående rättigheterna.

Uppsåtligt eller grovt oaktsamt intrång i upphovsrätten straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader (53 §). Även vid obehörig import kan straff
följa. För straffbart intrång samt för intrång genom oaktsamhet som inte är
grov skall vidare skäligt vederlag för nyttjandet utgå, dvs. i regel normalt
honorar betalas, samt övrig ekonomisk eller ideell skada ersättas. Har
intrånget skett i god tro, skall skäligt vederlag utgå (54 §). Brott som avses i
lagen kan åtalas av allmän åklagare efter angivelse av målsäganden
(59 §).

Vissa övriga uppgifter i anslutning till motionerna

När det gäller olagliga fonogram brukar man skilja mellan två olika typer
av förfaranden. Det ena förfarandet, som brukar kallas boot-legging,
kännetecknas av att gärningsmannen vid ett offentligt framförande av ett
verk, exempelvis vid en popkonsert, olovligen spelar in framförandet,
varefter inspelningen sedan mångfaldigas och försäljs. Denna typ av illegala
fonogram torde i allmänhet endast kränka den utövande konstnärens
intressen. Den andra typen karakteriseras av att gärningsmannen olovligen
kopierar utgivna grammofonskivor, band m. m. och därefter säljer kopiorna.
Detta förfarande brukar kallas piracy eller piratupplagor. I stor
utsträckning förses piratupplagorna med falska omslag, varumärken m. m.
Förfarandet kallas då ”counterfeit”.

Omfattningen av den illegala fonogrammarknaden är inte närmare känd.
Vissa försök till beräkningar har dock gjorts och man uppskattar att det år
1978 såldes illegala fonogram för 850-900 miljoner amerikanska dollar i hela
världen. I vissa länder förekommer nästan bara illegala inspelningar medan i
andra antalet illegala fonogramförsäljningar är förhållandevis litet.

LU 1980/81:3

Försäljningen av de illegala fonogrammen i Skandinavien beräknas till
2-3 % av den totala försäljningsvolymen 650 milj. kr. I Sverige såldes år 1977
totalt21 miljoner fonogram, varav 4 miljoner musikkassetter och 11 miljoner
oinspelade kassetter. Av den genomsnittliga kostnaden för den inspelade
fonogramproduktionen utgjorde 21 % utgifter för ersättning till upphovsmän
och utövande konstnärer.

I sammanhanget kan också framhållas att lönsamheten på fonogramutgivningen
i Sverige varierar avsevärt för olika typer av repertoar. Inom vissa
repertoarområden är fonogramutgivningen direkt olönsam. Detta gäller
särskilt utgivningen av klassisk och nutida seriös musik, jazz och folkmusik.
Att fonogram med sådan repertoar ändå ges ut har två förklaringar. Den ena
är att stor del av dessa utgåvor ges ut av små icke-kommersiella bolag och att
de medverkande tar ut lägre ersättningar och löner än normalt. En annan
orsak är att de större kommersiella bolagen anser att en diversifierad katalog
ger en bredare kontaktyta och har ett visst PR-värde. Dessa bolag betalar
förlusterna med vinster från utgåvor av popmusik och dansmusik.

Vissa utredningar

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02)

Ar 1970 tillsattes en samnordisk utredning med sakkunniga från Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att göra en allmän översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen, den s. k. nordiska upphovsrättskommittén.
Kommittén avgav år 1974 ett delbetänkande med förslag till lagreglering av
bl. a. fotokopiering och bandinspelning inom undervisningsverksamhet.
Kommitténs förslag ledde för svensk del inte till någon lagstiftning. Nordiska
upphovsrättskommittén upplöstes år 1976. I stället tillsattes åren 1976-77 i
samtliga nordiska länder utom Island nationella utredningar för översyn av
den upphovsrättsliga lagstiftningen.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 1976 tillkallades för
svenskt vidkommande tre sakkunniga med uppdrag att se över upphovsrättslagstiftningen
m. m. Genom beslut vid regeringssammanträde den 24
februari 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv. Samtidigt utökades antalet
sakkunniga till fem.

De direktiv upphovsrättsutredningen fick år 1976 byggde i huvudsak på
riktlinjer som Nordiska ministerrådet antagit år 1975 för en översyn av den
nordiska upphovsrättslagstiftningen. I riktlinjerna pekades på att den
tekniska utvecklingen ständigt frambringar nya former för utnyttjande av
upphovsrättsligt skyddade verk och att det var angeläget att de nya
möjligheterna härvidlag togs till vara. Samtidigt framhölls att utvecklingen
medfört att det blivit svårare för upphovsmännen att hävda sina rättigheter.
Det uttalades att en allmän översyn av upphovsrätten borde göras. Vidare
framhölls att det var rimligt att regelsystemet utformades på ett sätt som

LU 1980/81:3

beaktade samhällets intressen av att upphovsrätten inte lade hinder i vägen
för en önskvärd tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk. Översynen
borde avse inte bara upphovsmännens rättigheter utan också de s. k.
närstående rättigheterna.

I direktiven till den svenska utredningen återgavs ministerrådets riktlinjer.
Vidare framhölls bl. a. att riktlinjerna inte innebär några begränsningar
såvitt avser de frågor som kan tas upp under utredningsarbetet samt att
riktlinjerna är öppna och inte innebär att några vägar avvisas för att nå de
syften som avses.

I tilläggsdirektiven år 1977 görs vissa förtydligande uttalanden till ledning
för det fortsatta utredningsarbetet. Uttalandena hänför sig i huvudsak till vad
som anförts i riktlinjerna om vilka lösningar som bör sökas för att man skall
komma till rätta med de svårigheter och nackdelar som nuvarande regler
skapar. Vidare understryks betydelsen av en fortsatt nordisk rättslikhet på
området.

Utredning av statens kulturråd

År 1979 slutförde statens kulturråd en kartläggning av fonogramområdet
och framlade förslag till ökat statligt stöd till fonogramverksamheten.
Kartläggningen och förslagen publicerades i en rapport från kulturrådet
(1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken. I rapporten behandlas bl. a.
kopieringen av fonogram för enskilt bruk. Kulturrådet framhåller härvidlag
att under de senaste åren lyssnande på ljudkassetter har tilltagit särskilt bland
ungdomen. I denna grupp är lyssningen i dag mer omfattande än lyssningen
på grammofonskivor. Kassetternas genombrott har enligt kulturrådet också
gjort det lättare att kopiera fonogram för privat bruk. Denna kopiering är
fullt legal, vilket den bör vara även i framtiden. Den för bl. a. med sig större
möjligheter för individerna att sammanställa sina egna fonogram utifrån
egna behov och önskemål. Den ökade kopieringen får emellertid, fortsätter
kulturrådet, från fonogrampolitiska synpunkter negativa verkningar. I de fall
kopiering ersätter ett inköp av fonogram sker ett inkomstbortfall för
upphovsrättsinnehavare och fonogrambolag. Frågan om ersättning för detta
bortfall förutsätter kulturrådet att upphovsrättsutredningen tar upp.

Kulturrådet konstaterar att en stagnation i fonogramförsäljningen inträtt
åren 1977-1978, som till stor del kan förklaras med en intensifierad
kopieringsverksamhet. Om möjligheterna att låna fonogram på biblioteken
byggs ut kommer möjligheterna till kopiering att bli större än i dag med ett
ökat inkomstbortfall för upphovsrättsinnehavare och fonogrambolag som
följd. Detta kommer för fonogrambolagens del, framhåller kulturrådet, att
innebära att allt fler produktioner inte bär sina egna kostnader, vilket medför
ett minskat utbud. Denna minskning kommer att drabba den svenska
produktionen i första hand eftersom denna utgivning i allmänhet enbart har
Sverige eller Norden som marknad. Minskningen kommer också enligt

LU 1980/81:3

kulturrådet att innebära att färre fonogram importeras. Det är sannolikt att
minskningen i hög grad drabbar kulturpolitiskt angelägen produktion, vilket
kommer att ställa stora krav på stöd från samhället.

Kulturrådet anser att det i princip är rimligt att de som kopierar fonogram
privat får betala för samhällets stöd till upprätthållande av en mångsidig
fonogramproduktion. Det är också i princip rimligt att upphovsmän och
musiker får ersättning för det ekonomiska avbräck som vållas genom
kopieringen. I vilka former detta skall ske bör klarläggas av upphovsrättsutredningen.

Vid sidan av en eventuell upphovsrättslig ersättning bör enligt kulturrådet
en särskild avgift tas ut. Storleken och formerna för denna avgift bör i första
hand fastställas i samordning med de förslag som väntas från upphovsrättsutredningen.
Skulle en sådan samordning inte vara möjlig föreslår kulturrådet
att en avgift på 2 öre per spelminut på oinspelade kassetter införs från 1
juli 1980, dvs. en avgift på 1:20 på den vanligaste typen av kassetter med 60
minuters speltid. Avgiften bör tas ut i grossistledet på sådana kassetter som
levereras till detaljhandeln. En sådan avgift beräknas budgetåret 1980/81
inbringa bortemot 30 milj. kr.

Rapporten har överlämnats till utbildningsdepartementet och därefter
remissbehandlats, varvid bl. a. upphovsrättsutredningen yttrat sig. Utredningen
har i sitt remissyttrande betonat vikten av att rättighetsinnehavarna
får kompensation för konsekvenserna av hemkopieringen samt framhållit att
utredningen med prioritet diskuterat frågan om införande av en upphovsrättsligt
motiverad avgift på tomkassetter. Utredningen har vidare understrukit
betydelsen av en samordning vid genomförandet av kulturrådets
förslag och ett väntat förslag från utredningen.

Kulturrådets rapport och de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
är f. n. föremål för prövning inom regeringskansliet.

Motionsmotiveringar

I motionen 1616 framhålls att den illegala hanteringen av musik blivit ett
allt större problem inom kulturlivet. Piracy-verksamheten har internationellt
sett ett mycket stort omfång, fortsätter motionärerna, och anses i många
länder vara det största hotet mot de musikaliska upphovsmännen, de
utövande konstnärerna och hela grammofonindustrin. Piracy medför att
varken upphovsmän, artister, musiker, förläggare, producenter eller grammofonbolag
får någon ersättning för sina insatser. Detta leder till att
upphovsmän, artister och musiker ej har möjlighet att verka och att bolagen
ej har möjlighet att göra nya inspelningar. I förlängningen medför piracy
enligt motionärerna en total utarmning av den del av kulturlivet som
inspelning av fonogram utgör.

I motionen pekas på att enligt uppgifter från bl. a. den brittiska
grammofonbranschen man f. n. beräknar att piracy tillsammans med den

LU 1980/81:3

s. k. hemkopieringen tar bort ca en tredjedel av den möjliga marknaden.
International Federation of Producers of Phonograms and Videograms
huvudkontor i London följer den internationella utvecklingen och kan
redovisa statistiska beräkningar av den fortgående utvecklingen på världsmarknaden.

Även om några exakta siffror ej är tillgängliga för Sverige, synes enligt
motionärerna omfattningen av piratverksamheten ej vara obetydlig. Det har
i Sverige gjorts en rad ingripanden, och många tecken tyder på att den illegala
marknaden växer. I motionen hänvisas till en artikel i STIM:s tidning ”Ord
och Ton” nr 2/1978 vari utvecklingen kommenteras på bl. a. följande
sätt:

Illegal försäljning av skivor och kassetter har antagit nästan osannolika
proportioner. I vissa länder finns ingen legal fonogrammarknad. I USA
omsätter bootleggers och pirater nära 1,5 miljard kronor. Sverige har varit
tämligen förskonat från sådan verksamhet, men även här har uppdagats både
pressning och distribution av bootleg-skivor. Genom denna hantering
undandras enorma belopp från upphovsmän och skivbolag.

Motionärerna framhåller vidare att de pågående utredningarna beträffande
misstänkt piracy ger vid handen att piratverksamheten blir alltmer
sofistikerad och svåråtkomlig. Det har också konstaterats, främst internationellt,
men också i Sverige, att verksamheten tenderar att ingå i ett större
nät av s. k. organiserad ekonomisk brottslighet.

Enligt motionärerna visar flera utredningar att ”gärningsmännen” i rent
ekonomiskt vinningssyfte systematiskt utnyttjat upphovsrättsligt skyddade
verk utan att erlägga vare sig upphovsrättsliga ersättningar eller några skatter
och andra avgifter. Verksamheten kan vara mycket stor och drivs i närmast
industriell omfattning.

De organisationer som konkret arbetar med dessa problem har, anförs
vidare, den uppfattningen att de möjligheter som civilrättsligt finns att
ingripa mot piracy är tämligen verkningslösa. För att beivra verksamheten
måste rättsinnehavarna utnyttja sin rättighet att göra angivelse och
därigenom få åklagar- och polismyndigheter att reagera. Ett ingripande
genom dessa myndigheter i form av husrannsakan och beslag ger ett mer
direkt resultat än en civilrättslig åtgärd.

De ansvars- och ersättningsregler som finns i upphovsrättslagen är enligt
motionärerna inte tillräckliga för att rättsinnehavarna skall ha möjlighet att
skydda sig mot det systematiska utnyttjandet och kränkningen av dessa
rättigheter.

Motionärerna anser att regeringen snarast bör initiera en översyn för att
skydda och förstärka det skydd som bör tillkomma de rättsinnehavare vilka
varit delaktiga i framställningen av fonogram och vars verksamhet är helt
nödvändig för ett fritt kulturliv. En lämplig åtgärd i detta syfte synes vara att
den pågående upphovsrättsutredningen får i uppdrag att se över ansvars- och
ersättningsreglerna med anledning av vad som anförts i denna motion.

LU 1980/81:3

Med hänvisning till vad som anförts begärs i motionen att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om att tilläggsdirektiv utfärdas till
upphovsrättsutredningen.

I motionen 1617 framhålls att den mycket snabba teknologiska utvecklingen
har medfört att möjligheterna att kopiera bl. a. färdiginspelad musik ökat.
Enligt motionärerna kan man vänta sig en fortsatt expansiv och teknisk
utveckling för främst kassettbandspelare och därmed en ytterligare ökning av
den s. k. hemkopieringen. Inspelningsapparaterna, främst kassettbandspelarna,
är numera mycket billiga och kräver föga tekniskt kunnande. Detta
medför att alla kan med små insatser göra inspelningar från bl. a. radio och
TV. Det är också mycket vanligt att man lånar skivor/kassetter och
kopierar.

Enligt motionärerna är den närmare omfattningen av hemkopieringen
svår att fastställa men det har beräknats att det i Sverige under 1978 såldes 18
miljoner oinspelade ljudband, s. k. tomkassetter. Det har dock visat sig att
denna siffra är för låg och att försäljningen av tomkassetter är betydligt mer
omfattande än som befarats. Enligt tullverkets officiella statistik publicerad i
Statistiska meddelanden importerades under 1978 tomkassetter till ett
varuvärde av 73 milj. kr. Från branschen har uppgivits att ett genomsnittligt
inköpspris per kassett är 3 kr. Importen av oinspelade tomkassetter skulle
därmed under 1978 utgöra 24,3 miljoner. Någon tillverkning av tomkassetter
förekommer inte i Sverige.

Motionärerna pekar på att kopieringen medför att avsättningen för
originalinspelningar minskar och stagnationen i fonogramförsäljningen åren
1977-1979 kan till stor del förklaras av en intensifierad kopieringsverksamhet.
De ekonomiska villkoren för hela fonogrambranschen försämras
därigenom. Genom att det främst är s. k. hits som kopieras minskar enligt
motionärerna möjligheterna för producenterna att göra s. k. smalare
inspelningar, som delvis finansieras av hitförsäljningen. Detta drabbar alla
medverkande i framställningen av ett fonogram, de musikaliska upphovsmännen,
de utövande konstnärerna samt fonogramframställarna. I förlängningen
medför en omfattande heminspelning en total utarmning av den del
av kulturlivet som inspelningen av fonogram utgör.

Motionärerna vill inte förorda något förbud mot hemkopiering efter
mönster av utländsk lagstiftning utan anser i stället att det är viktigt att
rättsinnehavarna kompenseras för sitt inkomstbortfall på grund av inspelningen
och får en ersättning för det omfattande utnyttjandet av deras
skyddade alster. Den pågående upphovsrättsutredningen har enligt motionärerna
länge arbetat med detta problem och förordat en avgift på
oinspelade magnetband för att kompensera och ersätta rättsinnehavarna.
Vidare hänvisas till kulturrådets förslag om en avgift för privat kopiering av
fonogram, främst för att finansiera samhällets stöd till fonogramproduktion.

Även om en avgift på oinspelade magnetband är ett sätt att få in medel till

LU 1980/81:3

angelägna kulturpolitiska satsningar anser motionärerna att denna statliga
avgift inte får inkräkta på möjligheterna till kompensation och ersättning till
de rättsinnehavare som lider skada av hemkopieringen. Motionärerna anser
det därför angeläget att det nu klarläggs att den aviserade avgiften skall
tillfalla de rättsinnehavare som förlorar på heminspelningen, dvs. upphovsmän,
utövande konstnärer och fonogramframställare.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1890 finns i motionen 1979/80:1889
vari framställs ett yrkande om ökat statligt stöd till fonogramutgivning.
Motionärerna framhåller att införandet av en avgift på tomkassetter är en
lämplig åtgärd när det gäller att finansiera ett ökat stöd till musiken,
fonogramverksamheten och andra kulturyttringar. Motionärerna hänvisar
till den tilltagande hemkopieringen och de effekter denna har samt pekar på
att en avgift på tomkassetter indirekt kommer såväl upphovsmän som
utövande konstnärer till godo. Vidare pekas på att införandet av en avgift av
sådan typ inte är någon nyhet i svensk lagstiftning samt att administrationen
av avgiftsuppbörden skulle kunna bli enkel. I motionen framförs också vissa
önskemål om undantag från avgiftsplikten och om avgiftens storlek.

Motionärernas yrkande i motionen 1889 om ökat statligt stöd till
fonogramutgivningen har hänvisats till kulturutskottet. 1 sitt av riksdagen
godkända betänkande KrU 1979/80:26 har kulturutskottet avstyrkt motionsyrkandet
under hänvisning till att remissbehandlingen av kulturrådets
rapport inte kunnat avslutas i sådan tid att förslaget kunnat tas upp till
bedömning i samband med regeringens budgetarbete hösten 1979.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner om kopiering av fonogram,
dvs. grammofonskivor och andra ljudupptagningar.

Som framgår av den ovan (s. 2-6) lämnade redogörelsen gäller enligt
upphovsrättslagen att den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk i
princip har rätt att ensam utnyttja verket och göra det tillgängligt för
allmänheten. Lagen ger också skydd för utövande konstnärer när de framför
ett litterärt eller konstnärligt verk. Även framställare av fonogram åtnjuter i
viss utsträckning skydd enligt lagen. Reglerna i upphovsrättslagen innebär
att exempelvis en grammofonskiva inte får kopieras utan tillstånd av dem
som skapat det inspelade verket, av artisterna på skivan och skivproducenten.
Inte heller får man utan tillstånd spela in verk som framförs offentligt
t. ex. vid en konsert. Vissa undantag från det upphovsrättsliga skyddet finns
dock. Bl. a. är det tillåtet att för enskilt bruk kopiera exemplar av verk, s. k.
hemkopiering. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot de
upphovsrättsliga reglerna kan dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader. Vidare kan skadestånd utgå och detta även när intrång i
upphovsrätten skett i god tro. Brott mot upphovsrättslagen får åtalas endast
efter angivelse av målsäganden.

LU 1980/81:3

I motion 1979/80:1616 framhålls att det blivit allt vanligare att utgivna
fonogram olovligen kopieras och att kopiorna säljs i stora upplagor. Enligt
motionärerna innebär denna s. k. piratverksamhet inte bara att upphovsmän,
artister och fonogramproducenter går miste om ersättning för sina
insatser utan även att kulturlivet på sikt utarmas. Motionärerna anser att
ansvars- och skadeståndsreglerna i upphovsrättslagen inte ger rättighetsinnehavarna
tillräckliga möjligheter att skydda sina intressen. I motionen yrkas
att upphovsrättsutredningen genom tilläggsdirektiv skall ges i uppdrag att se
över ansvars- och skadeståndsreglerna.

Utskottet vill för sin del framhålla att möjligheterna för upphovsmän,
utövande konstnärer och fonogramframställare att få ersättning för sina
prestationer är en viktig förutsättning för ett rikt och allsidigt kulturliv. Inte
minst med hänsyn härtill finns det anledning att se allvarligt på förfaranden
som innebär intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter. Som
närmare framgår av de remissyttranden som inhämtats över motion 1616 har
s. k. piratverksamhet på fonogramområdet blivit allt vanligare. En annan
form av brott mot upphovsrättslagen som enligt remissyttrandena förekommer
i inte ringa utsträckning är s. k. bootlegging. Detta förfarande
kännetecknas av att gärningsmannen olovligen spelar in ett offentligt
framförande av ett skyddat verk, varefter inspelningen mångfaldigas och
försäljs. Också olovlig kopiering av utgivna videogram synes under senare tid
ha blivit en inte helt ovanlig företeelse.

Även om den illegala verksamheten beträffande fonogram och videogram
i Sverige är av förhållandevis ringa omfattning internationellt sett är det
enligt utskottets uppfattning angeläget att verksamheten kan bekämpas
effektivt med hänsyn till de betydande ekonomiska och kulturella värden
som står på spel. Härtill kommer att - som påpekats i flera remissyttranden -det kan befaras att verksamheten har anknytning till annan grövre,
organiserad brottslighet av ekonomisk natur. I likhet med motionärerna och
det helt övervägande antalet remissinstanser anser utskottet att nuvarande
regler i upphovsrättslagen inte ger erforderliga möjligheter till ingripanden
mot de brottsliga förfaranden varom nu är fråga. Utskottet delar därför
uppfattningen att reglerna i upphovsrättslagen behöver ses över. Som
närmare utvecklats av riksåklagaren finns det i första hand skäl att skärpa
ansvarsbestämmelserna liksom att överväga slopandet av kravet på angivelse
av målsäganden. Även ersättningsreglerna kan emellertid behöva modifieras.

Upphovsrättslagen ses f. n. över av upphovsrättsutredningen. Av direktiven
till utredningen framgår att utredningen inom ramen för sitt uppdrag har
möjlighet att ta upp den fråga som aktualiserats genom motionen. Enligt vad
utskottet inhämtat kommer utredningen också att med förtur behandla
spörsmålet. Några tilläggsdirektiv till utredningen är således inte erforderliga.
Enligt utskottets mening bör dock motionen jämte utskottets betänkande
lämpligen överlämnas till utredningen.

LU 1980/81:3

I motionerna 1979/80:1617 och 1979/80:1890 framhålls att s. k. hemkopiering
av fonogram förekommer i mycket stor utsträckning. Enligt motionärerna
medför hemkopieringen betydande inkomstförluster för upphovsmännen,
de utövande konstnärerna och fonogramframställarna och leder i ett
längre tidsperspektiv till en utarmning av kulturlivet. Motionärerna vill inte
förorda ett förbud mot hemkopiering. I motion 1617 framhålls att det är
angeläget att rättighetsinnehavarna kompenseras för sitt inkomstbortfall.
Enligt motionärerna har införandet av en avgift på tomkassetter aktualiserats
i olika sammanhang. De anser det angeläget att det klarläggs att en eventuell
sådan avgift skall helt tillfalla rättighetsinnehavarna och yrkar att vad som
anförs i motionen skall ges regeringen till känna. Motionärerna i motion 1890
förespråkar en annan lösning av problemet. De önskar ett ökat statligt stöd
till fonogramutgivning och anser att stödet lämpligen bör finansieras genom
en avgift på tomkassetter. I motion 1890 yrkas att riksdagen hos regeringen
skall begära att en sådan avgift införs.

I likhet med motionärerna i de båda motionerna anser utskottet att den
tilltagande hemkopieringen av fonogram leder till negativa konsekvenser
såväl för upphovsmän och andra rättighetsinnehavare som för kulturlivet i
stort. Enligt utskottets mening är det därför angeläget att åtgärder vidtas i
syfte att motverka de negativa följderna av hemkopieringen. Som framhålls i
båda motionerna har statens kulturråd tagit upp frågan om kopiering av
fonogram för enskilt bruk. I en rapport från rådet (1979:1) Fonogrammen i
kulturpolitiken har kulturrådet föreslagit att det statliga stödet till fonogramverksamheten
skall ökas samt att en avgift på oinspelade kassetter skall
införas. Kulturrådet har i rapporten framhållit att det i princip är rimligt att
de som kopierar fonogram privat får betala för samhällets stöd till
upprätthållandet av en mångsidig fonogramproduktion. Det är också enligt
kulturrådet i princip rimligt att upphovsmän och artister får ersättning för det
ekonomiska avbräck som vållas genom kopieringen. I vilka former detta
skall ske har kulturrådet ansett böra klarläggas av upphovsrättsutredningen.

Kulturrådets rapport och de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
är f. n. föremål för prövning inom regeringskansliet. Enligt
vad utskottet inhämtat överväger man därvid möjligheten att införa en avgift
som dels skall komma upphovsmännen och andra rättighetsinnehavare
direkt till godo, dels skall utgå som stöd till kulturlivet.

LU 1980/81:3

Med hänsyn till det anförda förutsätter utskottet att det genom motionerna
aktualiserade spörsmålet kommer att få en tillfredsställande lösning som
tillgodoser såväl de rent upphovsrättsliga som de mera allmänt kulturpolitiska
intressena. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av
motionerna är därför inte erforderligt.

Utskottet hemställer

1. beträffande olovlig kopiering av fonogram

att riksdagen hos regeringen begär att motion 1979/80:1616
jämte utskottets betänkande i denna del överlämnas till
upphovsrättsutredningen,

2. beträffande ersättning till upphovsmän m. fl. vid hemkopiering att

riksdagen avslår motion 1979/80:1617,

3. beträffande kulturpolitiskt motiverad avgift på tomkassetter
att riksdagen avslår motion 1979/80:1890.

Stockholm den 18 november 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m), Ivan Svanström
(c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c). Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Marianne Karlsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta Gard (m), Olle
Grahn (fp) och Ingrid Segerström (s).

LU 1980/81:3

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden över motionen 1979/80:1616 av Sten
Svensson m. fl. (m, c, fp) om olovlig kopiering av grammofonskivor m. m.

Riksåklagaren (RÅ) anför att den illegala hanteringen av musik, s. k.
piratverksamhet, tenderar enligt tillgängliga uppgifter att öka i omfattning.
Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan vara fråga om för de
olika intressenterna inom fonogrambranschen syns det därför enligt RÅ
angeläget att möjligheter ges till ett effektivt bekämpande av icke önskvärda
förfaranden på området. De olika former av piratverksamhet som motionen
berör är internationellt av stor omfattning men även i Sverige tyder uppgifter
på att en inte obetydlig verksamhet pågår. Med hänsyn till dess karaktär
föreligger enligt RÅ risk för anknytning till annan grövre organiserad
brottslighet av ekonomisk natur. Förutom att stora ekonomiska värden
undandras upphovsmännen och andra berättigade intressenter uppstår
skador på det kulturella området. Mot bakgrund härav finner RÅ skäl
föreligga att skärpa ansvarsbestämmelserna i upphovsrättslagen.

I likhet med motionärerna anser RÅ att de förfaranden varom nu är i fråga
blir alltmer svåråtkomliga och besvärliga att ureda, vilket främst torde bero
på verksamhetens internationella karaktär men även den snabba tekniska
utvecklingen vad avser inspelningsapparatur och apparatur för mångfaldigande
och spridning av skyddade verk. Därtill kommer att ett flertal personer
ofta är inblandade i verksamheten med var och en sin uppgift. Piratverksamheten
kräver liksom den legala hanteringen förutom skiv- eller ljudbandsproduktion
mestadels ett försäljningsled och marknadsföring. För att
med nödvändig snabbhet kunna utreda och beivra en illegal verksamhet av
ifrågavarande slag finner RÅ det angeläget att möjlighet ges till att fatta
beslut om anhållande under förundersökning angående misstanke om brott
mot upphovsrättslagen. Nuvarande straffskala ger inte möjlighet härtill.
Även av nu nämnda skäl föreligger således enligt RÅ:s mening ett behov av
en skärpning av straffskalan för brott mot upphovsrättslagen.

Vidare framhåller RÅ att med nuvarande preskriptionstid problem kan
uppstå när det gäller att hinna slutföra de ofta på detta rättsområde
komplicerade förundersökningarna. En höjning av straffmaximum skulle
innebära en förbättring även i detta avseende.

Enligt RÅ reglerar nuvarande ansvarsbestämmelser inte frågan vem som
är gärningsman. Av förarbetena till upphovsrättslagen framgår att allmänna
principer får tillämpas härvidlag. Eftersom det är vanligt att ett flertal
personer är inblandade i fall av piratverksamhet, kan problem uppstå när
man har att avgöra vem eller vilka som skall anses som gärningsman. Vid s. k.
bootleg-verksamhet kan olika personer handha exempelvis konsertupptagning,
skivproduktion, marknadsföring, distribution och detaljförsäljning.
Mot bakgrund härav och då det enligt RÅ:s mening framstår som angeläget

LU 1980/81:3

att möjlighet ges till ingripande mot samtliga förfaranden som utgör ett
verksamt led i intrånget i upphovsrätten finner RÅ det ur åklagarsynpunkt
önskvärt att frågan upptas i pågående utredningsarbete. Behov av en viss
utökning av de förfaranden som kan medföra gärningsmannaskap torde
föreligga. Fråga kan härvid uppkomma om införande av särskilda regler om
medverkansansvar.

I yttrandet hänvisas också till att enligt 53 § upphovsrättslagen inte endast
uppsåtliga utan även grovt oaktsamma handlingar är straffbara. Under
förarbetena till denna bestämmelse uttalades att den omständigheten att
även oaktsamt förfarande i viss utsträckning straffbelägges, bör dock inte
innebära, att en i vanliga former verkande företagare skall behöva vidtaga
alltför betungande kontrollåtgärder. Mot bakgrund av vad ovan anförts om
fonogrambranschens omfattning och struktur och den tekniska utvecklingen
inom densamma vill RÅ dock ifrågasätta om inte en viss undersökningsplikt
borde komma i fråga för de intressenter som vidtar åtgärder inom
distributionsledet, dvs. de företag eller personer som sysslar med överspelning,
pressning, saluhållning o. d. En sådan kontrollskyldighet kombinerad
med ansvarsbestämmelser avseende obehöriga spridningsåtgärder syns väl
ägnad att underlätta möjligheterna att upptäcka och utreda sådan illegal
hantering varom nu är i fråga.

Avslutningsvis tar RÅ även upp kravet på angivelse av målsäganden.
Enligt RÅ kan med hänsyn till piratverksamhetens karaktär av ekonomisk
brottslighet i ökande omfattning och de skadeverkningar som den medför
ifrågasättas om inte anledning förekommer att beträffande nu aktuell
brottslighet göra en förnyad prövning av om detta krav är motiverat. Ett
annat skäl härför är att det kan vara svårt att inom rimlig tid få kontakt med
målsäganden för erhållande av angivelse.

På grund av det sagda och i den mån tidigare givna direktiv inte kan anses
omfatta den översyn som begärs i motionen tillstyrker RÅ motionärernas
förslag till tilläggsdirektiv till upphovsrättsutredningen.

Överåklagaren i Stockholm tillstyrker motionsförslaget i den mån upphovsrättsutredningens
direktiv inte kan anses omfatta den begärda översynen.

Överåklagaren i Malmö framhåller att man kan förvänta att brottslighet av
aktuellt slag kommer att öka även i Sverige. Det finns därför anledning att se
över de straffbestämmelser som finns och om möjligt öka upphovsmäns
m. fl. möjligheter att tillvarata sin rätt. Han ansluter sig därför till
motionärernas hemställan om tilläggsdirektiv tilt upphovsrättsutredningen.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län åberopar som eget
yttrande ett yttrande som avgivits av chefsåklagaren i Norrköpings åklagardistrikt.
I detta yttrande framhålls att motionen tar upp problem som får
anses ligga inom ramen för insatser mot grov ekonomisk brottslighet; detta
gäller särskilt den s. k. bootlegging-verksamheten. Vidare anförs att den

LU 1980/81:3

illegala grammofonproduktionen saluförs på ett skickligt och yrkesmässigt
sätt. Härigenom får grammofonskivorna stor spridning bland konsumenterna.
Försäljningen ger också intryck av att vara vederhäftig.

I yttrandet framhålls att den illegala marknaden beträffande inspelningar
på grammofonskivor och ljudband tenderar att öka. Statistiska uppgifter för
1978 från grammofonproducenternas internationella organisation styrker
denna växande illegala marknad. Som exempel på omfattningen av
bootlegging nämns i yttrandet, att i Norrköping en person under år 1979
åtalats och dömts (fängelse 4 månader) för brott mot upphovsrättslagen
genom att under åren 1977 och 1978 låta framställa sex grammofonproduktioner
med framföranden av kända sångare och sånggrupper om sammanlagt
16 362 skivor. Utan tillstånd från rättsinnehavarna eller deras företrädare har
hela produktionen utbjudits till försäljning och sålunda gjorts tillgänglig för
allmänheten. Redan detta enskilda rättsfall, som ännu inte vunnit laga kraft,
visar vilka ekonomiska värden som finns kring bootlegging. Man bör inte
heller glömma att det uppstår en stor marknad för illegala skivor på grund av
deras samlar- och kuriositetsvärde.

Enligt yttrandet invänds det ibland från personer som sysslar med
bootlegging att den inte är så ekonomiskt lönande som ren piratverksamhet
och förfalskning av skivalbum eller kassetter. De senare förfarandena sker
nämligen rent kommersiellt och medför stora förluster för upphovsrättsinnehavarna
och dessutom mycket stora vinster för dem, som ägnar sig åt den
illegala verksamheten. Så skulle inte vara fallet beträffande bootlegging,
eftersom dessa ges ut i begränsade upplagor i förhållande till artistens
miljonupplagor. Vidare säljsbootlegskivornaendast tills. k. musikfantaster.
De har redan den kommersiella - lagliga - skivan och vill komma över den
illegala som en raritet.

I yttrandet intas en motsatt ståndpunkt. Genom att artistens framförande
förs över till grammofonskiva eller kassett på ett sätt, som till det yttre kan
vara svårt för köpare att skilja från legal produktion, och dessutom säljs
billigt ökar avsättningen för bootlegskivan till förfång för artisten. Man
skapar en osund priskonkurrens med artistens normala och affärsmässiga
produktion, vilken konkurrens minskar artistens möjligheter att få ersättning
som utövande konstnär.

Avslutningsvis framhålls i yttrandet att Norrköpingsfallet med bootlegging
pekar på att nuvarande straffbestämmelser i upphovsrättslagen inte räcker
till för att möta den nya form av grov ekonomisk brottslighet, som bootleg
och piratverksamhet med fonogram utgör. Det är i dessa fall fråga om
internationellt samarbete. Det uppstår svårigheter att utreda var exempelvis
den illegala produktionen av skivor och ljudband äger rum. Vidare är det
nödvändigt att tränga in i försäljningsledet. Hur marknadsförs produkten?
Allt detta medför enligt yttrandet att flera personer - fysiska och juridiska -är inblandade i en förundersökning angående misstanke om brott mot
upphovsrättslagen. De olika förhörspersonerna i det viktiga inledande

LU 1980/81:3

skedet av förundersökningen har skäl att söka stödja varandra och inte
självmant ge upplysningar i nyss angivet hänseende. Det räcker inte med
beslut om husrannsakan. Det bör även finnas möjlighet att kunna fatta beslut
om anhållande. Gällande straffskala i upphovsrättslagen medger inte detta.
Det bör vara en motiverad satsning att stoppa upp nya brottsliga företeelser
på upphovsrättens område genom att utreda förutsättningarna för en höjning
av gällande straffbestämmelser. En höjning behövs också för att de mycket
komplicerade förundersökningarna inom det aktuella rättsområdet - med
svårbedömda frågor som medverkanssituationen i produktions- och försäljningsledet
- skall kunna slutföras före preskriptionstidens utgång. Nuvarande
tid om två år är inte så sällan för kort. Det tar även tid för rättsinnehavarna
att ta fram material som grund för angivelse till åtal.

På grund av det sagda tillstyrks i yttrandet motionärernas förslag om att
ansvars- och ersättningsreglerna i upphovsrättslagen ses över.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kalmar län anför att det finns
anledning befara att den illegala hanteringen av musik kommer att öka.
Eftersom vinningen av sådana brott uppenbarligen kan komma att uppgå till
mycket höga belopp kan man anta att skatte- och valutabrott tillkommer i de
grövre fallen.

I yttrandet framhålls att det torde vara förenat med åtskilligt arbete att
efterbilda en äkta kassett och inspela ett stort antal band eller att tillverka en
grammofonskiva med tilltalande omslag och att man därför får utgå från att
flera personer kommer att medverka i brottsligheten. Det kan också
förmodas att det i samma ärende kan finnas flera brottsplatser på vitt skilda
orter och t. o. m. utomlands.

För att kunna utreda dessa brott är det, framhålls vidare, av största vikt att
de misstänkta kan anhållas och häktas så att man kan förhindra att de förstör
bevis eller på annat sätt försvårar utredningen. En höjning av straffmaximum
till minst ett år är därför en ovillkorlig förutsättning för att dessa brott skall
kunna bekämpas med framgång. Det vore också önskvärt att kravet på
angivelse tas bort eftersom det kan tänkas att vederbörande målsägande
saknar intresse att få någon person straffad för brottet. Det kan också
uppkomma fall där det kan vara förenat med svårigheter att inom rimlig tid få
kontakt med målsägande för att få angivelse.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län framhåller inledningsvis
att i takt med att video vinner intåg på den allmänna marknaden torde det
problem som tas upp i motionen bli besvärande även för film- och
TV-industrin. I anslutning härtill anmärks, att av de två ärenden om brott
mot upphovsrättslagen, som på senare tid förekommit hos länsåklagarmyndigheten
i Malmö, har det ena rört musikkassetter, och det andra, av
betydligt större omfång, videokassetter.

Huruvida påståendet i motionen om den illegala verksamhetens omfattning
är riktigt undandrar sig länsåklagarmyndighetens bedömning. Såvitt
myndigheten känner till har i Sverige hitintills inte uppdagats något fall av

LU 1980/81:3

olovlig kopiering och spridning av sådan art att upphovsrättslagens
ansvarsbestämmelser synts verkningslösa. Inte heller har myndigheten
funnit några olägenheter förknippade med de nuvarande reglerna att för åtal
krävs angivelse av upphovsrättsinnehavaren. En annan ordning torde f. ö.
rimma illa med den förhärskande uppfattningen att upphovsrätten främst är
privaträttslig. Enligt myndighetens mening är de påtalade problemen inte
beroende av en otillräcklig lagstiftning vad gäller ansvar och ersättning, utan i
stället en följd av en teknik som givit tidigare oanade möjligheter till
mångfaldigande utan kontroll. Möjligen kan ansvarsreglerna ifrågasättas i så
måtto att de med nuvarande utredningsresurser innebär en alltför kort
preskriptionstid.

De ifrågavarande svårigheterna har enligt länsåklagarmyndigheten diskuterats
redan i upphovsrättsutredningens direktiv, där det också understrukits
att riktlinjerna för utredningen är helt öppna. Med hänsyn härtill och till att
liknande frågeställningar fortlöpande tagits upp i den allmänna debatten,
utgår myndigheten ifrån att saken kommer att behandlas av utredningen
även utan de tilläggsdirektiv motionen föreslår.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Skaraborgs län framhåller att den
illegala hanteringen av musik uppenbarligen är en mycket utbredd verksamhet
och utgör ett hot mot en del av vårt kulturliv. Kvaliteten på illegalt
framställda skivor och kassetter är ofta undermålig. Likväl förstör den
illegala framställningen en avsevärd del av den legala marknaden.

En annan aspekt på verksamheten är enligt myndigheten dess karaktär av
s. k. organiserad ekonomisk brottslighet. Det är uppenbart att samhället
berövas avsevärda belopp i skatter och andra avgifter.

Som lagstiftningen nu är utformad anser myndigheten att många
möjligheter inte finns för polis och åklagare att ingripa mot den illegala
verksamheten. Det är därför angeläget att den pågående upphovsrättsutredningen
behandlar ansvars- och åtalsregler även från de synpunkter som
motionen innehåller.

Svea hovrätt anför att införandet av sanktionsbestämmelserna i 7 kap.
upphovsrättslagen innebar en inte obetydlig skärpning i förhållande till vad
som gällde tidigare. I fråga om straffbestämmelserna i 53 § utvidgades
sålunda det straffbara området till att avse - förutom uppsåtliga förfaranden
- också grovt oaktsamma intrångsåtgärder, och straffskalan vidgades från
enbart böter till att omfatta också fängelse i högst sex månader. Beträffande
skadeståndsreglerna i 54 § underströks i förarbetena vikten av att man vid
skadeståndsberäkningen tillfullo beaktar vad intrånget betytt för den
kränkte i såväl ekonomiskt som ideellt avseende.

I processuellt avseende gäller, fortsätter hovrätten, att brott mot
upphovsrättslagen får åtalas av allmän åklagare bara om angivelse sker av
målsäganden (59 §). Härutinnan innebar dock tillkomsten av upphovsrättslagen
en förstärkning av målsägandens ställning jämfört med tidigare
gällande ordning enligt vilken målsäganden själv hade att väcka och utföra

LU 1980/81:3

talan. Som skäl för att göra allmänt åtal beroende av angivelse anfördes
under förarbetena till upphovsrättslagen bl. a. att de intressen som berörs i
mål av detta slag ofta är av den personliga art, att polisutredning och
rättegång inte bör anställas utan att målsäganden uttryckligen hemställt om
åtal. Det framhölls vidare i detta sammanhang att målsäganden stundom -för att slippa obehaglig publicitet - kan ha direkt intresse av att rättegång
undviks.

Enligt hovrättens bedömning framstår sanktionsreglerna i upphovsrättslagen
som i huvudsak väl avvägda och de synes i varje fall hittills ha varit
ägnade att bereda ett tillfredsställande skydd åt upphovsmännens rättigheter
liksom åt de upphovsrätten närstående rättigheterna. Samtidigt framhålls
dock att hovrättens erfarenhet av de problem som är förknippade med
intrång i nämnda rättigheter är tämligen begränsad, eftersom hovrätten
hittills haft att pröva endast ett mindre antal intrångsmål.

Som framhållits i de riktlinjer som ligger till grund för det pågående arbetet
inom utredningen om upphovsrätt tillkommer som ett resultat av den
tekniska utvecklingen ständigt nya former för utnyttjande av upphovsrättsligt
skyddade verk. Ett viktigt exempel härpå utgör den moderna kassetttekniken.
Med hjälp av bandspelare kan man numera lätt framställa kopior
av ljudband eller grammofonskivor. Enligt hovrätten ligger det i sakens natur
att risken för missbruk ökar efter hand som nya former för utnyttjande av
upphovsrättsligt skyddade verk kommer till, och utvecklingen synes gå i
riktning mot mer avancerade och systematiska intrångsåtgärder än tidigare.
Det saknas dock, såvitt hovrätten känner till, f. n. tillräckligt underlag för en
närmare bedömning av hur pass allvarligt detta problem är för svenskt
vidkommande.

Mot bakgrund av det sagda anser hovrätten angeläget att man förebygger
en utveckling som innebär en urholkning av upphovsrättens och de
närstående rättigheternas innehåll. Härför torde krävas en rad olika åtgärder
på både det internationella och det nationella planet. Av betydelse i detta
sammanhang är enligt hovrättens uppfattning ökad information till allmänheten
rörande upphovsrättens syfte och innebörd. Större kännedom härom -och därmed större förståelse för upphovsmännens berättigade intressen -skulle sannolikt bidra till att minska marknaden för piratkopior av olika slag.
Ett effektivt bekämpande av överträdelser av gällande bestämmelser torde
vidare i hög grad vara en fråga om att förstärka resurserna inom polis- och
åklagarväsendet bl. a. genom ökad utbildning på detta speciella rättsområde.
Det är enligt hovrätten möjligt att det också inom ramen för gällande
sanktionssystem kan finnas anledning att överväga vissa åtgärder. Man kan
exempelvis tänka sig att höja maximum för fängelse i 53 § upphovsrättslagen
från sex månader till ett år. Härigenom skulle bl. a. ges ökade möjligheter till
ingripande i grövre fall i form av anhållande och häktning. Ett annat uppslag
som skulle kunna vara värt att pröva anser hovrätten vara att införa en slags
häleribestämmelse innebärande kriminalisering av förvärv i ond tro av

LU 1980/81:3

piratkopior eller annan illojal befattning med sådana. För att kunna ta
ställning till inriktningen av omfattningen av de åtgärder som bör komma i
fråga krävs emellertid i första hand en kartläggning av de missförhållanden
som kan ha uppkommit under senare tid.

Hovrätten utgår från att de problem som aktualiserats i motionen är väl
kända för upphovsrättsutredningen. Enligt de tidigare nämnda riktlinjerna
för utredningen skall denna göra en allmän översyn av upphovsrätten
innefattande en systematisk genomgång av lagstiftningen på området. Det
har i riktlinjerna också särskilt framhållits att det bör vara möjligt under
utredningsarbetet att på sådana områden, där särskilda behov föreligger,
föreslå förbättringar av upphovsmännens rättigheter. Mot bakgrund av vad
sålunda redan gäller i fråga om utredningens uppdrag synes enligt hovrätten
inte påkallat att genom särskilda tilläggsdirektiv initiera den i motionen
föreslagna översynen av sanktionsreglerna i upphovsrättslagen.

Statens kulturråd påpekar att den illegala fonogramverksamheten och dess
effekter i form av stora inkomstbortfall för upphovsmän och fonogrambolag
hittills har förekommit i begränsad omfattning i Sverige medan det i andra
länder, t. ex. i England, varit och är en utbredd företeelse. Mycket tyder
emellertid på, att den illegala fonogramverksamheten växer också i
Sverige.

Enligt kulturrådet innebär även den privata kopieringen av fonogram, som
är mycket vanlig här i landet, stora inkomstbortfall för upphovsmän och
skivbolag och därmed minskad produktion. Efter vad kulturrådet erfar så
behandlas denna fråga också av upphovsrättsutredningen, där man diskuterat
införandet av en upphovsrättsligt motiverad avgift på tomkassetter för att
på så sätt kompensera inkomstbortfallet. Eftersom denna fråga tangerar den
piratverksamhet som motionärerna tar upp är det enligt kulturrådets mening
naturligt att upphovsrättsutredningen också ser över ansvars- och ersättningsregler
för olika former av olovlig kopiering och spridning av grammofonskivor,
kassetter etc. Kulturrådet tillstyrker således motionen.

STIM anför att organisationen under en följd av år i olika sammanhang,
bl. a. i samband med avlämnande av remissyttranden, har understrukit
vikten av att komma till rätta med den i samhället ökande olovliga
kopieringen av upphovsrättsliga alster. Enligt STIM har på senaste tid, inte
minst inom fonogramområdet, den illegala hanteringen tagit stora proportioner,
och utgör icke sällan ett led i en kvalificerad ekonomisk brottslighet.
STIM delar motionärernas uppfattning, att ansvars- och ersättningsreglerna i
upphovsrättslagen bör ses över för att åstadkomma ett effektivare skydd mot
obehörigt utnyttjande av upphovsmännens rättigheter. Särskilt, när det
gäller den grova brottsligheten, är enligt STIM:s mening den nuvarande
strafflatituden otillräcklig. Även de gällande skadeståndsreglerna har enligt
STIM vid ett par tillfällen i rättstillämpningen visat sig vara svårtolkade och
svårhanterliga, och STIM biträder därför uppfattningen, att dessa regler bör
förtydligas, särskilt beträffande de allmänna skadestånd, som kan utgå.

LU 1980/81:3

Huruvida tilläggsdirektiv för den sittande upphovsrättsutredningen behöver
utfärdas eller ej med anledning av denna motion kan STIM ej uttala sig om.
STIM vill emellertid kraftigt understryka vikten av, att ansvars- och
ersättningsreglerna blir föremål för en grundlig översyn, och ställer sig helt
bakom de synpunkter, som framlagts i motionen.

Svenska musikerförbundet anför att illegal hantering av musik, s. k.
”piracy”, som i sig utgör ett hot mot den del inom musik- och kulturlivet som
inspelning och utgivning av fonogram m. m. utgör, visar uppenbara
tendenser till fortsatt ökning.

”Piracys” negativa inverkan för rättsinnehavare och deras situation är
klart dokumenterad även i internationella sammanhang, såväl av International
Federation of Producers of Phonograms and Videograms som av
utövande musikers och artisters internationella federation, FIM och FIA.

Det finns all anledning, fortsätter förbundet, att uppmärksamma de hot
som denna illegala hantering utgör mot nationell fonogramproduktion samt
det inkomstbortfall som ofrånkomligt drabbar berörda rättsinnehavare.

Med hänsyn härtill är det enligt förbundet angeläget att effektiva
motåtgärder snarast sätts in såväl nationellt som internationellt.

Musikerförbundet instämmer helt i vad som anförs i motionen och
tillstyrker motionens hemställan.

Svenska teaterförbundet understryker att den beskrivning av problemen
med piratverksamheten inom fonogrambranschen som motionärerna gör är
helt korrekt. Förbundet delar också motionärernas uppfattning om otillräckligheten
i nu gällande ansvars- och ersättningsregler i upphovsrättslagen.
Förbundet anser att den pågående upphovsrättsutredningen är medveten om
dessa problem och att de i motionen berörda reglerna kommer att bli föremål
för utredningens arbete inom ramen för gällande direktiv. Förbundet har
emellertid ingenting emot att utredningens arbete på denna punkt påskyndas.

Svenska gruppen av International Federation of Producers of Phonograms
and Videograms (IFPI) delar helt den uppfattning som kommer till uttryck i
motionen nämligen att den illegala hanteringen av musik, s. k. piracy, utgör
ett mycket kraftigt hot mot den del av kulturlivet som inspelning och
utgivning av ett fonogram utgör.

I yttrandet påpekas att IFPI:s huvudkontor i London sammanställer
statistik för den illegala hanteringens totala omfattning. Av denna framgår
att verksamheten 1977 omsatte 3,6 miljarder kronor. Enligt beräkningar som
i april 1980 offentliggjorts vid en internationell Music Industry Conference i
Washington har omfattningen ökat och beloppet är f. n. 6,4 miljarder
kronor, dvs. i princip en fördubbling. Beloppen exkluderar de förluster som
görs på hemkopieringen.

Den illegala hanteringen av fonogram utförs enligt IFPI i större
sammanhang rent industriellt och utgör en del av en kvalificerad ekonomisk
brottslighet. Gärningsmännen kränker genom sin hantering på ett systema -

LU 1980/81:3

tiskt och grovt sätt uppsåtligt och för egen ekonomisk vinnings skull samtliga
de rättsinnehavare som är delaktiga i framställningen av fonogram. Detta är
en utveckling som man, då ansvars- och ersättningsreglerna i upphovsrättslagen
antogs, knappast kan ha förutsett. Främst kassettekniken har
utvecklats explosionsartat och de illegala kopior som framställes kan fås att i
det närmaste exakt överensstämma med motsvarande original.

IFPI framhåller att det i Sverige säljes mest fonogram per capita i hela
världen och att Sverige därför är ett för denna typ av brottslighet mycket
attraktivt område. Det har på den svenska marknaden återfunnits betydande
kvantiteter illegala fonogram, vars utförande ger vid handen att det ligger
stora ekonomiska intressen bakom framställningen och spridningen av
dem.

IFPI delar motionärernas uppfattning att de nuvarande ansvars- och
ersättningsreglerna i upphovsrättslagen är otillräckliga för att rättsinnehavarna
skall ha möjlighet att skydda sig mot detta systematiska utnyttjande
och kränkningen av deras rättigheter. Enligt IFPI:s uppfattning bör
upphovsrättslagens 53 § kompletteras med en bestämmelse om fängelse i
högst två år vid ”grovt” brott mot upphovsrättslagen, avsedd att tillämpas vid
utnyttjanden i organiserad och professionell omfattning.

IFPI pekar också på att brott mot upphovsrättslagen i likhet med övriga
ekonomiska brott ofta är komplicerade och utredningarna tidsödande.
Husrannsakan är oftast inte tillräcklig som tvångsåtgärd. De misstänkta har i
dessa stora utredningar alla möjligheter att avvika, undanröja bevis eller på
andra sätt försvåra utredningen. Det vore därför önskvärt, anser IFPI, att
möjlighet att anhålla misstänka för brott mot upphovsrättslagen fanns. Det
är inte acceptabelt att för dessa brott som berör stora grupper av
rättsinnehavare och som har en mycket negativ inverkan och ekonomisk
betydelse, straffskalan är jämförbar med snatteri.

En översyn av nu gällande skadeståndsregler är enligt IFPI också
erforderlig. Reglerna har genom flera rättsfall visat sig oklara och
otillräckliga. Ett exempel utgör fastställandet av det uteblivna vederlaget
enligt 54 § första stycket. Vederlaget kan i många fall vara omöjligt att
beräkna eller ens uppskatta. Hur uppskattas den skada musiker lider genom
att inspelningstillfällen bortfaller eller grammofonbolag åsamkas genom att
en del av marknaden försvinner?

På anförda skäl anser IFPI att en översyn av upphovsrättslagens ansvarsoch
ersättningsregler är nödvändig och tillstyrker bifall till motionen.

GOTAB 65653 Stockholm 1980