Med anledning av motioner om kommunindelningen i södra Hälsingland (Betänkande 1975/76:CU24 Civilutskottet)

CU 1975/76: 24

Civilutskottets betänkande
1975/76: 24

med anledning av motioner om kommunindelningen i södra HälsinglandMotionerna Utskottet

behandlar i detta betänkande motionerna 1975/76:

1950 av herrar Nordgren (m) och Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utredningsmannen
anfört i fråga om Alfta sockens kommuntillhörighet,

2. att hela Alfta kommun, som omfattar hela Alfta jordregistersocken
och församling, överförs från Bollnäs kommun till Ovanåkers kommun,

3. att ändringen om möjligt bör genomföras den 1 januari 1977,

1956 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar
att Alfta förutvarande kommuns område bör överflyttas från Bollnäs till
Ovanåkers kommun från den 1 januari 1977 i enlighet med vad utredningsmannen
uttalat.

Gällande ordning m. m.

Normgivningsmakten m. m.

1 regeringsformen anges i 1 kap. statsskickets grunder. Sålunda stadgas
(1 kap. 2 §) att riksdagen är folkets främsta företrädare, att riksdagen stiftar
lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall
användas. Vidare sägs (1 kap. 4 §) att regeringen styr riket och att den
är ansvarig inför riksdagen.

Motiven till regeringformens bestämmelser i 8 kap. om normgivningsmakten
(prop. 1973:90) omfattar bl. a. följande av riksdagen (KU 1973:26)
godkända uttalanden från justitieministerns sida:

De centrala statsorganen i en parlamentarisk stat, folkrepresentationen
och regeringen, kan sägas ha till huvuduppgift att leda samhällsutvecklingen
och att bestämma den offentliga verksamhetens inriktning i stort. I betydande
utsträckning fullgör de denna uppgift genom normgivning, dvs.
genom att besluta föreskrifter som blir bestämmande för myndigheters och
enskildas handlande.

Jag har i det föregående uttalat att en lag liksom varje annan rättsregel
skall vara en generell föreskrift. Som beredningen har framhållit kan det
visserligen undantagsvis vara nödvändigt att genom lag ge föreskrifter som
blir tillämpliga endast i fråga om ett enstaka fall.

Enligt min mening måste lagen emedlertid även i en sådan situation
vara generellt utformad. Jag kan således inte ansluta mig till den uppfattning
som kommer till uttryck hos beredningen att det bör vara möjligt för riks -

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 24

CU 1975/76:24

dagen att genom lag fatta ett beslut som uttryckligen anges avse endast
ett viss konkret fall. Jag är medveten om att det inte är helt lätt att ange
innebörden av kravet på generell tillämpbarhet. Enligt min mening får en
lag anses uppfylla detta krav om den exempelvis avser situationer av ett
visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller
på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer. En
lag som anger tidpunkten för en folkomröstning eller formuleringen av den
fråga som skall ställas till folket får sålunda anses vara generellt tillämpbar,
eftersom den gäller för alla som deltar i folkomröstningen. Motsvarande
gäller enligt min uppfattning i fråga om lag som avbryter en arbetskonflikt.
Det blir däremot med den uppfattning beträffande lagbegreppet som jag
nu har gett uttryck för inte möjligt för riksdagen att genom lag besluta
i särskilt fall om angelägenhet i vilken avgörandet enligt gällande rätt ankommer
på regeringen, domstol eller annan myndighet.

I 8 kap. 5 § regeringsformen föreskrivs lagform för viktigare normer rörande
kommunerna. Grundlagsrummet har följande lydelse:

5 § Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna
för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala
beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter
om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

Justitieministern har i den allmänna motiveringen gjort vissa uttalanden
om kommunernas ställning enligt grundlagen. Sålunda har bl. a. anförts:

Den borgerliga kommunala verksamheten har alltsedan kommunreformen
1862 varit förlagd till en lokal och en regional nivå, och har utövats
av vad man brukar kalla primärkommuner och sekundärkommuner. För
de lokala, primära kommunerna används numera den enhetliga beteckningen
kommun. Som sekundärkommuner fungerar landstingskommunerna.
Det kan enligt min mening med fog hävdas att den nu angivna grundläggande
strukturen i den kommunala indelningen inte bör kunna överges utan
sådana överväganden som föregår en grundlagsändring. Jag föreslår därför
att det i en grundlagsbestämmelse i inledningskapitlet bör slås fast att det
i riket skall finnas såväl primärkommuner som sekundärkommuner. En
bestämmelse med denna innebörd anser jag inte föregripa resultatet av
länsberedningens arbete.

Den föreslagna regeln skänker emellertid endast vaga hållpunkter för indelningen
i kommuner. Liksom beredningen anser jag därför att den bör
kompletteras med en bestämmelse, som tillförsäkrar riksdagen ett avgörande
inflytande på den kommunala indelningen genom att slå fast att grunderna
för ändringar i rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag. Med
en sådan bestämmelse avses inte endast formellt betonade regler om kommunala
indelningsändringar (jfr lagen [1919:293] om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning). I anslutning till praxis bör också de materiella
principerna för sådana indelningsformer som den år 1952 avslutade storkommunreformen
och den nu pågående sammanläggningen av kommuner
inom kommunblock anges i lag. Liksom hittills bör det ankomma på regeringen
att i de enskilda fallen förordna om ändring i den kommunala indelningen.

I specialmotiveringen till 8 kap. 5 § regeringsformen anför justitieministern: -

CU 1975/76:24

Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluter ganska nära till gällande
rätt. Kompetensregleringen i ämnen som rör kommunerna måste emellertid
vara i samklang med de allmänna principerna i 8 kap. för normgivningsmaktens
fördelning. Som följd härav har området för lagstiftning i viss
mån vidgats.

Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (5.8.) bör föreskrivas att
de materiella principerna för kommunala indelningsreformer skall upptas
i lag. Bestämmanderätten i de konkreta fallen skall som hittills ligga hos
regeringen.

Enligt 90 § i tidigare regeringsform fick under riksdagens eller dess utskotts
prövning inte i något annat fall eller på något annat sätt än grundlagarna
bokstavligen föreskrev komma frågor om bl. a. regeringsmaktens beslut.
Tolkningen av detta lagrum vållade svårigheter.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15) ansåg att redan kravet på en lämplig
arbetsfördelning leder till att riksdagen i huvudsak endast bör ta befattning
med normbeslut och inte med rättstillämpning av olika slag. Särskilda organ,
bl. a. regeringen, skall se till att normbesluten följs i tillämpningar. Beredningens
förslag till ny regeringsform innehöll regler och hade till syfte att
hindra att riksdagen på ett olämpligt sätt blandar sig i regeringens, domstolarnas
och förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Vissa beslutstyper var
absolut förbjudna, i andra fall ställdes upp förbud mot riksdagsingripande
i andra former än lag och utgiftsanslag.

11 kap. 8 § regeringsformen har följande lydelse:

8 § Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får ej fullgöras av riksdagen i
vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

Justitieministern anförde i specialmotiveringen till detta lagrum (s. 401)
bl. a. följande:

I överensstämmelse med nuvarande ordning bör principen vara att riksdagen
inte skall vara ett förvaltande eller rättskipande organ utan att förvaltnings-
och rättskipningsuppgifterna skall ligga hos regeringen, förvaltningsmyndigheterna
och domstolarna. Redan på grund av sin organisation
och sammansättning är riksdagen som regel inte lämpad att handha uppgifter
av sistnämnda slag utan bör i huvudsak ägna sig åt de uppgifter som följer
med dess innehav av normgivnings- och finansmakten och åt kontrollen
av rikets styrelse och förvaltning. Principen kan sägas komma till uttryck
redan i de bestämmelser om riksdagen, regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna
som finns i 1 kap. av departementsförslaget (2,
4 och 6 § §).

Anledning finns emellertid att i likhet med vad grundlagberedningen
föreslår ta in en klarläggande bestämmelse rörande kompetensfördelningen
i fråga om rättskipnings- och förvaltningsuppgifter mellan å ena sidan riksdagen
och å andra sidan regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna
i det kapitel av RF som handlar om rättskipning och förvaltning.

Beredningens förslag avser såväl beslut om generella föreskrifter som avgöranden
i egentliga rättskipnings- och förvaltningsärenden. Men hänsyn
till att syftet med bestämmelsen är att klargöra att riksdagen i princip inte
har att ta befattning med det senare slaget av frågor anser jag att bestämmelsen
direkt bör ta sikte på riksdagens möjligheter att handha rättskipnings 1*

Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 24

CU 1975/76:24

och förvaltningsuppgifter. Spörsmålet om riksdagens kompetens att besluta
generella föreskrifter i frågor som har avgjorts eller enligt författning skall
avgöras av regeringen eller annan myndighet regleras uttömmande i 8 kap.
i departementsförslaget till RF.

Beredningen har vid utformningen av förevarande bestämmelse utgått
från att det bör vara möjligt för riksdagen att genom lag fatta ett beslut
som uttryckligen avser ett konkret fall. För egen del har jag anslutit mig
till uppfattningen att även om en lag är aktualiserad av ett visst konkret
problem, den dock alltid måste ges ett sådant innehåll att den blir generellt
tillämpbar. Lagstiftningsvägen står således öppen bara för beslut av normkaraktär
men inte fördel direkta avgörandet av konkreta fall. Bestämmelsen
bör därför utformas med utgångspunkt från att ett avgörande i enskilt rättskipnings-
eller förvaltningsärende inte kan komma till stånd genom lag.

Vad jag hittills har sagt leder fram till att den nu diskuterade bestämmelsen
först och främst bör innebära att riksdagen inte skall kunna besluta i sådan
rättskipnings- eller förvaltningsangelägenhet som enligt särskilda föreskrifter
ankommer på regeringen, domstol eller annan myndighet. Detta är emellertid
enligt min mening inte tillräckligt. Riksdagen bör i princip inte heller
kunna genom lag tillägga sig själv förvaltnings- eller rättskipningsuppgift,
exempelvis att besluta om näringstillstånd eller expropriation. Också denna
grundsats bör komma till tydligt uttryck i RF.

Lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Ur rubricerade lag (omtryckt 1969:770, ändrad senast 1972:230) återges
vissa bestämmelser med anknytning till föreliggande motionsförslag:

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning
Inledande bestämmelser

■IS

(upphävd 1969:770)

2 §

Om ändring i rikets kommunala indelning förordar Konungen.

Därvid må två eller flera kommuner sammanläggas, del av kommun
överföras till annan kommun, så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun
bildas.

2a §

För varje län skall finnas en av Konungen fastställd plan, som utvisar
den med hänsyn till befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen
ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och
beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen av länet
i kommuner.

Förslag till sådan plan eller ändring därav upprättas av länsstyrelsen efter
samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet. Länsstyrelsen skall bereda kommunerna
och landstingens förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader
inkomma med yttrande över förslaget och efter utgången av denna frist
översända förslaget jämte övriga handlingar i ärendet till Konungen.

CU 1975/76:24

Om förutsättningar för indelningsändring
3 §

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den
kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor
eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller
eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och
skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen,
må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad, såsom
då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder
eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av
kommunala behov,
eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,
eller samhällets behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten, _
samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller
avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå

12 §

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalenderårs
början som Konungen bestämmer, dock icke tidigare än åtta månader efter
det förordnande om ändringen meddelats.

Om förfarandet
. 24 §

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kommunal
indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium ansökan
i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,
som sökande kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av länsstyrelsen
genom anmälan hos kammarkollegium

25 §

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning
verkställas, där skäl därtill är.

Där kammarkollegium så prövar nödigt med hänsyn till ärendets omfattning
och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna
komma under övervägande, uppdrager kammarkollegium åt särskild utredningsman
att verkställa utredningen. I annat fall besörjer kammarkollegium
själv utredningen eller överlämnar åt vederbörande länsstyrelse att
verkställa densamma; ägande länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt,
förordna utredningsman till sitt biträde.

26 §

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande omständigheter.

CU 1975/76:24

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommunal indelning
bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell
indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan
indelning.

27 §

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande
av eller själv utlysa sammanträden samt att från offentliga och kommunala
myndigheter infordra de upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som
utan deras oskäliga betungande kan krävas.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen bör
givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen
givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt
ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig,
har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den myndighet, som
honom förordnat.

28 §

Föranleder utredning, att ändring i kommunal indelning bör komma
till stånd, skall förslag till ändringen ävensom till den ekonomiska reglering
och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även i annan
indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §

Har utredning, som verkställts genom länsstyrelsen, slutförts, eller har
därunder förekommit förhållande, som i 27 § andra stycket omförmäles,
skall länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till
kammarkollegium.

I ärende som utretts av kammarkollegium eller under dess inseende, skall
länsstyrelsens utlåtande infordras.

Finner kammarkollegium ändring i kommunal indelning icke böra komma
till stånd, meddelar kammarkollegium beslut därom.

30 §

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till
Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

318

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal
indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han finnér
lämpligt.

Översyn av lagen

Riksdagen har (CU 1973:6) med anledning av motioner om vissa kommunsammanläggningar,
tagit initiativ till en översyn i materiellt hänseende
av innehållet i indelningslagstiftningen. Utskottets majoritet (c, m, fp, vpk)
yttrade i detta sammanhang:

Frågor om bl. a. regeringsmaktens beslut kan enligt regeringsformen inte
komma under riksdagen eller dess utskotts överläggningar och prövning
på annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriver. Såvitt motionerna

CU 1975/76:24

kan anses syfta till en överprövning av Kungl. Maj:ts beslut eller till direktiv
angående behandlingen av visst ärende kan motionerna sålunda inte föranleda
någon ytterligare åtgärd. Motionerna har med hänsyn härtill behandlats
av utskottet endast såvitt de kan anses innefatta ett påkallande av
ändrade grunder för kommunindelningen.

Enligt utskottets mening återförs situationen i flera sammanläggningskommuner
till förhållandet att frivilliglinjen övergavs år 1969. Som tidigare
konstaterats av bl. a. 1972 års riksdag är det orealistiskt att i detta skede
söka riva upp ett beslut som snart är helt genomfört. Utskottet vill dock
betona vikten av att Kungl. Maj:t utnyttjar sin dispensrätt och tar all möjlig
hänsyn till lokala opinioner.

Erfarenheterna av kommunindelningsreformen, som de framstår både i
motionerna och eljest, bör emellertid enligt utskottets mening tas till utgångspunkt
för en översyn och bedömning av den permanenta lagstiftningen,
som i sina huvuddrag är av gammalt datum. Bedömningen bör ta sikte
på möjligheterna att i framtiden förankra kommunindelningsbeslut i levande
opinioner och förena översiktliga, näringsgeografiska och regionala synpunkter
med rent kommunala önskemål. Utskottet förutsätter att förslag, som
en sådan översyn och bedömning kommer att aktualisera, läggs fram för
riksdagen.

Reservanter (s) avstyrkte motionerna och anförde att de två sista styckena
i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening torde motionärerna i en sådan eventuell avsikt
ha syftat till sådana ändringar i 1969 års lagstiftning som skulle ge nya
grunder för återstående sammanläggningar och ge möjlighet att till nytt
avgörande enligt dessa ta upp avgjorda ärenden innan sammanläggningen
slutligen genomförts. En sådan åtgärd är med hänsyn till de komplexa sambanden
i de från regionala beslut utgående indelningsplanerna vare sig möjlig
eller påkallad. Denna mening torde redan tidigare ha delats av en enhällig
riksdag vid behandlingen av betänkandena KU 1972:6 och CU 1972:35.
Vid genomförandet av kommunindelningsreformen har i all möjlig mån
hänsyn tagits till lokala intressen. De utgångspunkter i fråga om reformens
syfte, som år 1969 stöddes av riksdagen, leder, helt naturligt, till att olika
och från tid till annan ibland skiftande opinioner får vägas mot varandra.
Hänsyn får därvid självfallet inte tas endast till önskemål från ett håll utan
även - som skett - till övriga berörda kommuners synpunkter och till
de regionala myndigheternas bedömningar.

De grundläggande bestämmelserna i 1919 års lagstiftning har inte berörts
eller ens åsyftats i motionerna. Anledning finns inte för utskottet att utnyttja
sin initiativrätt.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1974 tillkallades
sakkunniga (ordförande regeringsrådet Stig Nordlund, sakkunniga riksdagsledamoten
Kerstin Andersson, kommunalrådet Ingmarie Hansson, riksdagsledamöterna
Thure Jadestig, Ove Karlsson, Karl Leuchovius och Olle Westberg)
(Kn 1974:04) för översyn av lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning (indelningslagskommittén). I direktiven för utredningen,
återgivna i 1975 års kommittéberättelse, anförde kommunministern, efter
att ha citerat utskottsmajoritetens yttrande, bl. a. följande:

CU 1975/76:24

Det kan enligt min mening anföras flera skäl för en översyn även av
det materiella innehållet i KIL. Till detta återkommer jag i det följande.
Jag förordar alltså att en sådan översyn kommer till stånd.

Översynen bör avse bl. a. de bestämmelser som reglerar förutsättningarna
för förordnande om indelningsändring. I detta sammanhang vill jag erinra
om att enligt 8 kap. 5 § nya regeringsformen grunderna för rikets indelning
i kommuner skall bestämmas i lag. I nu gällande bestämmelser härom,
vilka återfinns i 3 § KIL, anges först vissa allmänna förusättningar som
alltid måste föreligga för att ändringen skall få göras. Härefter föreskrivs
att starkare skäl, s. k. kvalificerade förutsättningar, måste föreligga för förordnande
om indelningsändring i de fall då kommun som berörs av ändringen
motsätter sig denna eller därmed förbundet villkor och ändringen
eller villkoret medför avsevärd olägenhet för kommunen. Utformningen
av dessa förutsättningar är självfallet påverkad av de indelningsförhållanden
som rådde vid deras tillkomst. Eftersom indelningsförhållandena nu har
förändrats på ett genomgripande sätt, bör förutsättningarna för framtida
ändringar anpassas till detta nya läge. Principen att särskilt starka skäl fordras,
om en ändring skall genomföras mot en berörd kommuns bestridande, bör
därvid behållas.

Reglering av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden
vid delning av kommun har under senare år ofta skett genom att kommunerna
träffat särskilda avtal som fastställts av Kung. Maj:t. Den praxis
som har utbildats i dessa avtal bör studeras som grund för överväganden
om eventuella förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser.

Beträffande kommuner vars områden genom indelningsändring ökas eller
minskas kan Kung. Maj:t, om förhållanden föranleder därtill, förordna bl. a.
att fullmäktiges uppdrag skall upphöra, när ändringen träder i kraft, och
att nytt val till fullmäktige skall verkställas. I KIL finns inte närmare angivet,
under vilka förhållanden ett sådant förordnande bör ges. Motiven till bestämmelsen
innehåller dock vissa riktlinjer, som har varit vägledande för
den praxis som har utformats av Kungl. Maj:t. Under senare år har det
också blivit praxis att extra val av fullmäktige undviks genom att tidpunkten
för ikraftträdandet av indelningsändringen bestäms så att de nya fullmäktige
kan utses vid ordinarie val. Det bör nu övervägas, huruvida bl. a. den omständigheten,
att fullmäktiges mandattid förkortats till tre år, bör föranleda
ändringar i här åsyftade lagbestämmelser och den praxis som har utvecklats
i anslutning till dessa.

När det gäller förfarandet i ärenden om indelningsändring bör övervägas,
om bestämmelserna bör ändras så att de ökade förutsättningar för bedömning
av sådana frågor som länsstyrelserna har fått efter den år 1971 genomförda
omorganisationen kan utnyttjas. Det bör också undersökas i vad mån beslutanderätten
i vissa typer av indelningsärenden bör delegeras till kammarkollegiet
eller länsstyrelserna.

Förutom de frågor som nu har angivits bör utredningen omfatta även
vad som i övrigt behövs för att översynen av indelningslagstiftningen skall
bli fullständig. Frågorna om den ekonomiska regleringen vid indelningsändring,
om nytt val till fullmäktige och om förfarandet i ärenden om indelningsändring
bör alltså övervägas också såvitt gäller ändring i församlingsindelningen.
Därvid bör församlingarnas särskilda ekonomiska förhållanden
beaktas.

För den översyn av indelningslagstiftningen i materiellt hänseende som
jag nu har förordat bör tillsättas en särskild utredning. I utredningen bör

CU1975/76:24

ingå bl. a. ledamöter med parlamentarisk anknytning. Utredningen bör överta
det uppdrag att göra en lagteknisk översyn av KIL som tidigare har
lämnats åt kommunallagsutredningen.

Vissa tidigare överväganden

Kommunalförbundskommittén (SOU 1965:19) - tillsatt på grund av begäran
av 1952 års riksdag - hade till uppgift att göra en översyn av KIL
med undantag för bestämmelserna i 3 § om förutsättningarna för indelningsändring.
Med hänsyn till sambandet mellan de skilda bestämmelserna
fann kommittén det emellertid nödvändigt att närmare klargöra innehållet
i nämnda lagrum. Efter en analys av bestämmelserna i nämnda lagrum
fann kommittén att, även om förhållandena på flera viktiga områden var
annorlunda än vid tillkomsten av KIL, bestämmelserna i 3 § likväl var
så allmänt utformade att indelningspraxis bör kunna anpassas efter de successivt
ändrade förhållandena.

Kommitténs analys, som den i denna del sammanfattas i prop. 1957:150
hade följande innehåll (beteckningarna LKI avsåg 1919 års indelningslag):

I första stycket av 3 ii angives de allmänna förutsättningarna för indelningsändring,
d. v. s. de förutsättningar, som alltid skall föreligga för att
sådan ändring må komma till stånd. Dessa är, att genom ändringen kan
vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning
i kommunala bördor eller att ändringen finnes främja den ekonomiska
utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Paragrafens andra stycke innebär de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring. Om kommun motsätter sig ifrågasatt indelningsändring
och ändringen eller villkor, som förbindes med densamma, finnes medföra
avsevärd olägenhet för kommunen, må indelningsändringen komma
till stånd endast under två förutsättningar, nämligen att den finnes vara
påkallad av betydande allmänt behov samt prövas nödig för att undanröja
eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. Såsom exempel på betydande
allmänt behov nämnes i lagen fyra omständigheter, nämligen då
oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller
olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala
behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt,
så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,
eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 3 § kunde måhända
synas ge stöd åt den uppfattningen, att kommuns medgivande eller bestridande
skulle sakna betydelse, då fråga är om indelningsändring, som
icke medför avsevärd olägenhet för kommunen. Så har enligt kommittén
emellertid bestämmelsen icke tillämpats. Visserligen skall, anför kommittén,
för en indelningsändring i princip föreligga från allmän synpunkt sett objektivt
bärande skäl, men dessa kan vara mer eller mindre starka. Om de
allmänna skälen för en ifrågasatt ändring av mindre omfattning icke är
särskilt framträdande, medför, uppger kommittén, i regel exkorporerings -

CU 1975/76:24

kommunens bestridande, att framställningen om ändring avslås men om
å andra sidan de berörda kommunerna är ense om en ändring av mera
obetydlig räckvidd, bifalles i allmänhet framställningen, om den icke medför
några olägenheter från allmän synpunkt.

Kommittén övergår härefter till att behandla de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring.

Av dessa fyra förutsättningar uppehåller sig kommittén endast vid de
tre sista. Den första - att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat
förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling
eller i tillgodoseende av kommunala behov - har kommittén icke funnit
anledning att kommentera, enär enligt kommitténs uppfattning utvecklingen
efter tillkomsten av LKI icke synes ha medfört några ändrade förhållanden.

Den andra förutsättningen - att viss kommunal uppgift av större vikt
finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan
väntas uppkomma - har kommittén däremot gjort till föremål för en ingående
analys. Kommittén uppger, att denna omständighet tidigare ofta åberopats
som skäl för att med stad eller köping införliva tätortens gräns
uppvuxen oreglerad bebyggelse, s. k. kåkstäder. Förr var möjligheterna att
inom en landskommuns ram sanera en redan befintlig oregierad och i övrigt,
t. ex. från brand- och hälsovårdssynpunkt, otillfredsställande bebyggelse
mycket små. De planinstitut, som för den rena landsbygdens del stod till
buds, var nämligen, anför kommittén, otillräckliga för ändamålet, och även
reglerna om kommuns kompetens, så som de då tolkades, lade hinder i
vägen härför. När det gällde att råda bot på de olägenheter, som genom
en dylik bebyggelse redan uppstått vid gränsen av en landskommun, stod
därför, yttrar kommittén, valet i regel mellan municipalbildning beträffande
området eller införlivning av detsamma med staden eller köpingen. Genom
att det förra alternativet ofta visade sig otillräckligt, framför allt enär ett
sådant municipalsamhälle icke skulle ha haft ekonomiska resurser att vidtaga
de erforderliga åtgärderna, blev följden i allmänhet, anför kommittén,
att området införlivades med tätorten, på det att denna skulle kunna genomföra
den nödiga saneringen. Numera är emellertid, framhåller kommittén,
förhållandena helt annorlunda än vid tiden för tillkomsten av LKI. Landskommun
har numera, även där stadsplan icke upprättats, rätt och skyldighet
att sörja för exempelvis anordnande av vatten- och avloppsledningar för
mindre bebyggelsområden. Härtill kommer att landskommunerna tack vare
den nya kommunindelningen i allmänhet har tillräcklig ekonomisk bärkraft
för att kunna sanera eftersatta bebyggelseområden. Efter tillkomsten av 1947
års byggnadslagstiftning har landskommunen även principiellt samma möjligheter
som administrativ tätort att medverka till önskvärd sanering av
randbebyggelse. Dessa omständigheter måste, enligt kommittén, leda till
att det ifrågavarande kvalificerade indelningsskälet - att viss kommunal
uppgift finnes vara eftersatt - nu ges en annan innebörd än vid tillkomsten
av LKI. Enligt kommitténs mening har också indelningspraxis i stort sett
anpassats efter de ändrade förhållandena. Det ligger i sakens natur, anför
kommittén, att LKI i fortsättningen kan tilläggas endast supplementär betydelse
som medel att motverka olägenheterna av oreglerad randbebyggelse.
Tvångsinkorporering av detta skäl synes enligt kommittén numera böra
tillgripas endast i sådana fall, då en kommun uppenbarligen saknar vilja
och förmåga att medverka till att bebyggelseområden av ifrågavarande slag
inom rimlig tid blir sanerade medan grannkommunen kan förutsättas äga

CU 1975/76:24

sådan vilja och förmåga. Att praxis härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande
synes kommittén vara naturligt; det måste nämligen taga förhållandevis
lång tid, innan en så genomgripande lagstiftning som vår nuvarande byggnadslagstiftning
fullt ut kommit i praktisk tillämpning.

De två övriga kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring - att
samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål
icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses samt
att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten - behandlar, anför kommittén, frågor om kommunens
behov av markutrymme. Också i detta avseende måste enligt kommittén
1947 års byggnadslagstiftning indirekt påverka tillämpningen av LKI, enär
genom sagda lagstiftning den översiktliga bebyggelseplaneringen reglerats
genom införandet av instituten generalplan och regionplan. De här ifrågavarande
båda skälen för indelningsändring bör enligt kommitténs mening
bibehållas som en säkerhetsventil, enär det ej finns tillräckliga garantier
för att gemensam planläggning skall komma till stånd i erforderlig omfattning.
Fall kan också förekomma, anför kommittén, då en mindre kommun
saknar nödiga administrativa, tekniska och ekonomiska resurser för
att kunna svara för en exploatering, som är behövlig för att den ekonomiska
utvecklingen inom bygden icke skall obehörigen hindras.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att vad kommittén anfört synes
ge vid handen, att även om förhållandena på flera viktiga områden är annorlunda
nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i lagens
3 § rörande förutsättningarna för indelningsändring likväl är så allmänt utformade,
att indelningspraxis bör kunna anpassa efter de successivt ändrade
förhållandena.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt angående förutsättningarna
för indelningsändring må hänvisas till sid. 150-156 i kommitténs betänkande.

I den mot bakgrund av kommitténs förslag lagda propostionen 1957:150
anförde dåvarande justitieministern bl. a. följande:

Vissa remissinstanser anser emellertid, att bestämmelserna i 3 § bör omarbetas.
Sålunda framhåller t. ex. svenska landskommunernas förbund, att
paragrafen i sin nuvarande form bär omisskännliga spår av att ha tillkommit
för helt andra syften - främst tillgodoseende av städernas utvidgningsbehov
- än de som numera är aktuella, varjämte åtskilliga av de kvalificerade
indelninsvillkoren helt förlorat sin aktualitet. I andra yttranden anses, att
det knappast kan vara nödvändigt att omgärda Kungl. Maj:ts prövning av
indelningsärenden med detaljerade bestämmelser och det ifrågasättes därför
om det icke räcker att - som i 1946 års lag rörande ny indelning av riket
i borgerliga kommuner - såsom förutsättning för indelningsändring stadga,
att ändringen skall vara lämplig.

Såsom framgår av förarbetena till LKI ansåg man av principiella skäl
att någon kommunal vetorätt mot indelningsändringar icke kunde medgivas.
Den kommunala självständigheten och tryggheten ävensom de betydande
privaträttsliga intressen, som vore sammanförda i kommunen, ansågs emellertid
kunna åberopas till stöd forén kommunal medbestämmanderätt. Varje
indelningsändring måste dock bedömas ur synpunkten av det allmännas
intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande art, måste
framhöll man, den kommunala bestämmanderätten vika och ändringen kun -

CU 1975/76:24

na genomföras även mot kommunens bestridande. Denna ståndpunkt ansågs
icke utesluta att en kommuns vilja angående indelningsändringar skulle
betraktas som en faktor av synnerlig betydelse. 1 detta syfte intogs i 3 §
det stadgandet att sådan indelningsändring, som medförde avsevärd olägenhet
för kommun, ej mot kommunens vilja finge beslutas, såvida den
icke funnes vara påkallad av betydande allmänt behov samt ändring i indelningen
prövades nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt
missförhållande. I lagen angavs de viktigaste fallen då en indelningsändring
ansågs vara påkallad av betydande allmänt behov. I 1946 års indelningslag
tillerkändes kommun icke samma inflytande, men detta hade helt sin grund
däri, att det då var fråga om en allmän indelningsändring av engångskaraktär.
När det gäller nu förekommande indelningsändringar äger alltjämt de skäl,
som låg till grund för den kommunala medbestämmanderätten enligt LKI,
full giltighet. Bestämmelserna i 3 § i lagen innebär en garanti för att kommunerna
icke utan påtagliga skäl skall behöva få sina gränser ändrade mot
sin vilja. Jag anser därför att förutsättningarna för indelningsändring alltjämt
bör angivas i själva lagen och de nu gällande begränsningarna i rätten att
besluta om ändrad indelning synes mig vara väl avvägda.

De fyra typfall, som anges i lagen såsom exempel på förhållanden, då
en indelningsändring anses vara påkallad av betydande allmänt behov, har
utformats i så allmänna ordalag, att de självfallet icke alltid kan ge tillräcklig
vägledning. Ehuru bestämmelserna tillkommit under en tid, då man hade
en i viss mån annan syn på dessa frågor än nu, är de på grund av sin
allmänna avfattning fortfarande användbara. Någon ytterligare exemplifiering
i lagen av dessa, de s. k. kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring
synes mig icke erforderlig. Därest dessa förutsättningar angåves
mera detaljerat, skulle exemplen säkerligen på grund av den samhälleliga
utvecklingen och det fortgående lagstiftningsarbetet på angränsande områden
snart bli föråldrade och, om de ej omarbetades tillräckligt ofta, vålla
betydande tolkningssvårigheter. Med hänsyn härtill finner jag - i likhet
med 1952 års riksdag och kommittén - anledning icke föreligga att nu låta
omarbeta ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén har i anslutning till de i lagen angivna exemplen på kvalificerade
förutsättningar för indelningsändring diskuterat indelningspraxis
och därvid gjort vissa uttalanden om hur denna enligt kommitténs mening
bör utformas. Även åtskilliga remissinstanser har behandlat praxis i hithörande
ärenden och den önskvärda utvecklingen på detta område.

Då någon ändring av ifrågavarande lagbestämmelser icke nu föreslås anser
jag mig för egen del icke ha anledning att i detta sammanhang närmare
uppehålla mig vid frågan, hur indelningspraxis i fortsättningen bör utformas.
Jag vill emellertid understryka att enligt min mening finns det icke anledning
att nu genomföra några större ändringar i hittillsvarande praxis. Vid bedömandet
av huruvida förutsättningar för en indelningsändring föreligger
eller ej skall en omsorgsfull avvägning göras av kommunernas olika intressen
och hänsyn tagas till alla på frågan inverkande objektiva omständigheter.
Att till följd av den fortgående samhällsutvecklingen praxis efter hand kan
komma att förskjutas i ena eller andra riktningen ter sig fullt naturligt.

Översyn av kommunindelningen

Besluten om en översyn av kommunindelningen refereras i direktiven
till indelningslagskommittén sålunda:

CU 1975/76:24

Enligt 2 § lagen (1919:293, omtryckt 1969:770, ändrad 1972:230) om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL) ankommer det på Kungl.
Maj:t att besluta om ändringar i den kommunala indelningen. Under vilka
förutsättningar sådana beslut får meddelas anges i 3 § lagen.

Statsmakterna prövade år 1962 (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64)
frågan om en översyn av kommunindelningen. Enligt uttalande i propositionen
måste det betecknas som en allvarlig brist att KIL inte innehöll
regler som gav en grund för prövning av ansökan om indelningsändring
även med hänsynstagande till följdverkningarna för andra än de av ändringen
direkt berörda kommunerna. Därför infördes i KIL bestämmelse (2 a §) som
föreskriver att för varje län skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd plan
för länets indelning i kommuner. Genom statsmakternas beslut bestämdes
också vissa riktlinjer för hur dessa planer skulle utformas.

Sedan planer för länens indelning i kommuner blivit fastställda under
åren 1963 och 1964, genomfördes efter ansökningar av kommunerna och
på grundval av bestämmelserna i KIL ett betydande antal kommunsammanläggningar.

Indelningsfrågorna prövades åter vid 1969 års riksdag (prop. 1969:103,
KU 1969:24, rskr 1969:230). Därvid antogs lagen (1969:156) med särskilda
bestämmelserom ändring i kommunindelningen. I lagen föreskrevs ett förfarande
som skulle leda till att fastställda indelningsplaner i huvudsak blev
genomförda senast vid årsskiftet 1973/74. Bl. a. fick indelningsändring
i enlighet med fastställd plan beslutas utan hinder av bestämmelserna i
KIL rörande verkan av att berörd kommun motsatte sig ändringen. 1969
års lag upphörde att gälla vid utgången av år 1973.

Behandlingen av indelningsfrågorna i södra Hälsingland

Kungl. Maj.t fastställde år 1963 plan för indelning av Gävleborgs län
i kommuner. Planen upptog bl. a. följande kommuner och kommunblock,
nämligen dels Alfta, Arbrå, Bollnäs, Hanebo och Rengsjö kommuner (Bollnäs
kommunblock), dels Ovanåkers kommun (Edsbyns kommunblock).
Kungl. Maj:t förordnade den 28 december 1972 om sammanläggning den
1 januari 1974 av de i Bollnäsblocket ingående kommunerna. Vid samma
tillfälle uppdrog Kungl. Maj:t åt kammarkollegiet att utreda överflyttning
genom indelningsändring av Viksjöfors samhälle i Alfta kommun till Ovanåkers
kommun.

Kammarkollegiet inhämtade den 23 maj 1973 yttrande i ärendet från
överlantmätarmyndigheten i Göteborgs län. I yttrande till kollegiet den 24
september 1973 föreslog överlantmätaren att ett område öster om Viksjöströmmen
överfördes från förutvarande Alfta kommun till Ovanåkers kommun.
Det föreslagna området omfattade hela den del av tätorten Viksjöfors
som nu ligger i förutvarande Alfta kommun samt utanförliggande strandområde
vid Viksjön och strandfastigheterna. 1 övrigt skedde avgränsningen
bl. a. med tanke på möjlig expansion av tätbebyggelsen. Vidare anfördes
i överlantmätarens förslag att Viksjöfors samhälle företrädesvis bör byggas
ut åt väster, alltså i riktning mot Edsbyn.

Bl. a. med anledning av överlantmätarens ovannämnda förslag inkom

CU 1975/76:24

under hösten 1973 till kammarkollegiet tre skrivelser från befolkningen i
södra delen av Alfta kommun. I skrivelserna som var ungefär likalydande
anhölls att vissa byar i sydvästra delen av förutvarande Alfta kommun
överförs till Ovanåkers kommun.

Mot bakgrund av de inkomna skrivelserna beslöt kammarkollegiet inhämta
nytt yttrande från överlantmätaren. Denne avgav begärt yttrande
den 28 mars 1974 i vilket sammanfattningsvis anfördes att fortsatt utredning
rörande den till tätorten Viksjöfors begränsade indelningen tills vidare borde
anstå och att en ändring av den kommunindelning som gäller fr. o. m. den
1 januari 1974 borde föregås av en allsidig och förutsättningslös utredning.

Kungl. Maj:t gav den 26 april 1974 kammarkollegiet i uppdrag att utreda
tillhörigheten i kommunalt hänseende av de sydvästra delarna av förutvarande
Alfta kommun ( Alfta församling). Kammargollegiet gav en särskild
utredningsman i uppdrag att göra utredningen.

Den 7 april 1975 överlämnades till kammarkollegiet den begärda utredningen
rörande överförande av södra delen av Alfta socken från Bollnäs
till Ovanåkers kommun. I utredningen redovisades de omständigheter som
talar mot åtgärden att överföra endast dessa delar av Alfta socken till Ovanåkers
kommun. Som skäl för att inte genomföra en överflyttning av de
i utredningsuppdraget ingående områdena angavs att ett mycket stort antal
fastigheter och brukningsenheter skulle komma att delas. Vidare skulle
allvarliga rubbningar kunna uppstå för samhällsutvecklingen inom berörda
kommuner och speciellt för Alfta tätort i fråga om bl. a. undervisningen,
sjukvård, åldringsvård samt den kyrkliga verksamheten.

Enligt utredningsmannen borde indelningsändring avgränsad enligt beslutet
den 26 april 1974 inte genomföras. Om en indelningsändring skulle
genomföras borde utredningsuppdraget utvidgas att omfatta hela församlingen.

Kammarkollegiet överlämnade utredningen till regeringen den 15 april
1975. Den 17 april 1975 beslöt regeringen att utredningsuppdraget skulle
omfatta hela förutvarande Alfta kommun.

Utredning angående Alftas kommuntillhörighet

Utredningen om kommuntillhörighet för förutvarande Alfta blev klar den
1 december 1975.1 utredningen, vars slutsatser riksdagen genom motionerna
föreslås ta ställning till, föreslås att hela förutvarande Alfta kommun överförs
från Bollnäs kommun till Ovanåkers kommun. Ändringen bör om möjligt
genomföras den 1 januari 1977. Sammanfattningsvis anför utredningsmannen
följande beträffande överförande:

Befolkningen i den vidgade Ovanåkers kommun kommer att uppgå till
i det närmaste 13 400 personer enligt uppgifter för 1974-12-31.

• Av befolkningen bor enligt 1970 års FOB 4 068 i tätorten Edsbyn och

2 220 i tätorten Alfta.

• Kommunen kommer att utgöra ett särskilt näringsgeografiskt område.

CU 1975/76:24

• Näringslivet blir differentierat och baserat på stabila industriföretag i god
utveckling.

• Den kommunala förvaltningen kommer att få ett tillfredsställande underlag
för vidgade uppgifter, inte minst då det gäller industriföretagens
krav på god service.

• De olägenheter som föranledes av gällande kommunindelning inom Viksjöforsområdet
och södra delarna av Alfta socken elimineras i och med
att kommungränsen försvinner.

• En samordning av olika grenar av kommunal verksamhet, bl. a. renhållningen,
inom den vidgade kommunens område kan ge rationaliseringsvinster.

• För skolorganisationen kan vinnas vissa fördelar.

Centralort för den vidgade kommunen förutsätts bli Edsbyn, vilket inte
bör utesluta en fortsatt utveckling av tätorten Alfta.

För Bollnäs kommun skulle ett avskiljande av Alfta kommundel få bl. a.
följande konsekvenser.

• Kommunen skulle få sin befolkning minskad med 5 420 personer eller
från 33 144 till 27 724 enligt befolkningsuppgifter 1974-12-31. Minskningen
utgör 16,4 96.

• Antalet förvärvsarbetande personer minskar från ca 13 000 till ca 11 000
eller med ca 15,4 96. Uppgifterna grundar sig på 1970 års FOB.

• Skattekraften uttryckt i skattekronor minskar med 14,8 96 enligt skatteuppgifter
för 1976 avseende 1975 års taxering.

Som framgår av utredningen rörande arbetsmarknad och pendlingsutbyten
skulle avskiljande av Alfta kommundel inte i större utsträckning komma
att negativt påverka sysselsättningen eller den ekonomiska utvecklingen
inom kommunen i övrigt.

Olägenheter för Bollnäs kommun uppkommer givetvis temporärt i form
av störningar i den nyligen uppbyggda kommunala förvaltningsorganisationen,
som får ett något minskat arbetsunderlag. Vidare torde den kommunala
planeringen få revideras och anpassas till ändrade förutsättningar.
Såvitt framgår av tillgängligt material synes emellertid den fysiska planeringen
i dess nuvarande läge inte påverkas av indelningsändringen.

Förutsättningarna och uppgifterna för Bollnäs kommun såsom regionalt
centrum påverkas ej av indelningsändringen.

Genom indelningsändringen kan på sätt ovan visats vinnas påtagliga fördelar
för den kommunala förvaltningen i den vidgade Ovanåkers kommun.
Ändringen bör tillika kunna främja den ekonomiska utvecklingen i orten
och i sociala avseenden bli till gagn. Även med beaktande av de olägenheter,
som genom ändringen uppkommer för Bollnäs kommun, får dess genomförande
anses stå i överensstämmelse med stadgandet i 3 § andra stycket
KIL.

Ovanåkers kommun torde efter vad som framkommit under utredningen
icke komma att motsätta sig indelningsändringen.

De negativa verkningarna för Bollnäs kommun, till stor del av temporär
art, torde ej vara att hänföra till i lagens mening avsevärda olägenheter
som påkallar frågans prövning under de s. k. kvalificerade förutsättningarna
i 3 § andra stycket KIL. Sådana förutsättningar kan likväl anses föreligga
eftersom bestående indelning, särskilt inom Viksjöforsområdet, vållar hinder
i tillgodoseende av kommunala behov och även motverkar en god ekonomisk
utveckling inom orten.

CU 1975/76:24

Kammarkollegiet har i början av februari månad år 1976 anhållit om
yttrande från länsstyrelsen i Gävleborgs län över utredningsmannens förslag
samt över ett av Kommunförbundet uppgjort förslag till ekonomisk reglering
vid en eventuell ändring i kommunindelningen. Länsstyrelsen har begärt
in yttranden över utredningarna, bl. a. från Bollnäs och Ovanåkers kommuner.
Ovanåkers kommun har i slutet av mars månad yttrat sig till
länsstyrelsen. En majoritet i kommunfullmäktige ansåg att förutvarande
Alfta kommun och Ovanåkers kommun borde slås samman. En minoritet
ansåg att nuvarande kommunindelning även i framtiden skulle gälla, medan
en annan minoritet ansåg att Ovanåkers kommun skulle bestå som för närvarande
samt att Alfta kommun skulle återuppstå. Bollnäs kommunfullmäktige
väntas besluta i ärendet den 12 april 1976. Kommunstyrelsen har
överlämnat utredningsmannens förslag för skyndsamt yttrande till bl. a. vissa
kommunala nämnder, fackliga organisationer samt till vissa av de inom
kommunen verksamma lokalavdelningarna inom de politiska partierna. I
den mån ställning tagits till frågan om ändring av kommunindelningen
har en sådan i de flesta fall avstyrkts. I vissa remissvar har framförts att
hänsyn bör tas till lokala opinioner. Vidare har direkt till utskottet inkommit
ca femton skrivelser i ärendet. I de flesta av dem anses att en indelningsändring
bör komma till stånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1972 års riksdag avstyrkte utskottet enhälligt motionen 1972:1798
(m) om ett tillkännagivande av vad däri anförts om vikten av att tillräckligt
beakta lokala önskemål vid kommunsammanläggningar. Utskottet anförde
att denna ståndpunkt ingår i de allmänna bedömningar som riksdagen redan
gjort. Riksdagen följde utskottet.

Ovan (s. 6 f.) har berörts riksdagens beslut år 1973 (CU 1973:6) med anledning
av bl. a. motionen 1972:1553 (c,fp,m) med förslag om att riksdagen
skulle begära att frågan om Alftas sammanläggning med Bollnäs kommun
togs upp till förnyad prövning.

I betänkandet CU 1974:26 avstyrkte utskottet enhälligt motionen
1974:1591 (m,c,fp) om en förutsättningslös utredning beträffande i vilken
omfattning delar av Alfta socken skall överföras till Ovanåkers kommun.
Utskottet hänvisade till det den 26 april 1974 åt kammarkollegiet då redan
givna uppdraget. Riksdagen följde utskottet.

Även år 1975 behandlade utskottet och riksdagen motioner om kommunindelningen
i sydvästra Hälsingland. I motionen 1975:1782 (m,fp) föreslogs
en omprövning av Alfta sockens kommuntillhörighet i syfte att tillgodose
invånarnas önskemål. I motionen 1975:1785 (c) begärdes att förslag
om kommunindelningen i sydvästra Hälsingland skulle föreläggas 1975 års
riksdag. I betänkandet CU 1975:23 avstyrktes motionerna. Som grund härför

CU 1975/76:24

anförde utskottet det regeringsbeslut i april 1975 i vilket kammarkollegiet
fick i uppdrag att utreda kommuntillhörigheten av hela förutvarande Alfta
kommun.

Utskottet

Motionsyrkandena kan indelas i två grupper. Sålunda föreslås i motionerna
1975/76:1950 (m, fp) yrkandena 1 och 3, samt i motionen 1956 (c) att riksdagen
gör uttalanden av innebörd att Alfta förutvarande kommun skall
överföras från Bollnäs till Ovanåkers kommun fr. o. m. den 1 januari 1977.
I den nämnda motionen 1975/76:1950 hemställs vidare, yrkandet 2, att
förutvarande Alfta kommun överförs från Bollnäs kommun till Ovanåkers
kommun.

Förslaget i motionen 1975/76:1950, yrkandet 2, måste enligt utskottets
mening uppfattas som att riksdagen skulle fatta ett beslut i sak om viss
ändring i kommunindelningen. Med hänsyn emellertid till att sådana uppgifter
enligt gällande lag tillkommer regeringen och att denna ordning också
förutsatts vid beslut om hithörande regler i regeringsformen kan ett föreslaget
beslut inte komma i fråga. Enligt utskottets mening finns det heller inte
anledning att överväga ändrad lagstiftning för att i sådan ordning tillgodose
motionärernas syfte i denna del. Bland de skäl som talar mot detta är också
att det inte nu kan anses lämpligt att utnyttja riksdagens normgivningsmakt
för att få ett visst sakbeslut i ett enskilt fall. Utskottet avstyrker sålunda
förslaget i motionen 1975/76:1950, yrkandet 2.

Vad därefter angår övriga motionsförslag, vilka får uppfattas som förslag
till uttalanden från riksdagens sida angående den fortsatta behandlingen
av den väckta frågan om Alftas kommuntillhörighet har utskottet gjort
följande bedömning.

Ett direkt uttalande angående hur förvaltningsmyndighet eller i sista hand
regeringen skall behandla ett anhängiggjort ärende bör självfallet inte göras.
Utskottet anser emellertid att anledning finns att i detta sammanhang åter
starkt betona den allmänna principen att klara opinioner bland de av en
aktualiserad indelningsändring närmast berörda självfallet måste ha en avgörande
betydelse för bedömningen. Beslut i fråga om indelningsändringar
av den typ som tagits upp i motionerna kommer utan tvivel att uppfattas
som uttryck för beslutsfattarnas inställning till grundläggande demokratiska
värderingar av de lokala opinionerna i en centraliserad beslutsprocess. Den
uppfattning som utskottet sålunda uttalat är förenlig även med nu gällande
lag. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna
1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet sålunda anfört.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1950, yrkandet 2,

CU 1975/76:24

2. att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1950, yrkandena
1 och 3, samt 1956, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 mars 1976

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors
(m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp),
Jadestig (s), Häll (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson (vpk), fru
Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m), Håkansson i Trelleborg (s) och Andersson
i Gamleby (s).

Reservation

av herrar Bergman i Göteborg (s), Lindkvist (s), Henrikson (s), Jadestig
(s), Häll (s), Håkansson i Trelleborg (s) och Andersson i Gamleby (s) som
anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 17 som börjar ”Ett direkt”
och slutar ”sålunda anfört” bort lyda:

Frågan om en eventuell indelningsändring beträffande Alfta förutvarande
kommuns tillhörighet i kommunalt hänseende är som framgått ovan föremål
för handläggning. Sålunda har kammarkollegiet i februari månad år 1976
anhållit om yttrande från länsstyrelsen i Gävleborgs län över ett utredningsförslag
om Alftas kommuntillhörighet samt över ett av Svenska kommunförbundet
uppgjort förslag till ekonomisk reglering vid en eventuell
ändring i kommunindelningen. Länsstyrelsen har begärt in skyndsamt yttrande
från Bollnäs och Ovanåkers kommuner. Ovanåkers kommuns yttrande
föreligger. Bollnäs kommun väntas besluta i ärendet under april 1976. Därefter
kommer länsstyrelsen att yttra sig till kammarkollegiet som - enligt
vad utskottet erfarit - i sin tur oavsett eget ställningstagande avser att yttra
sig efter regeringen.

Eftersom den i motionen upptagna frågan sålunda är under beredning
och då ärendet enligt lagen (1919:293) om kommunal och ecklesiastik indelning
sedermera kommer att avgöras av regeringen finner utskottet olämpligt
föreslå riksdagen ett tillkännagivande eller uttalande i sakfrågan. Motionerna
1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956 avstyrks alltså.

dels utskottets hemställan under 2 bort lyda

2. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1950, yrkandena 1 och
3, samt 1956.