med anledning av motioner om klinisk läkarundersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott (Betänkande 1979/80:JuU11 Justitieutskottet)

JuU 1979/80:11

Justitieutskottets betänkande
1979/80:11

med anledning av motioner om klinisk läkarundersökning vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott

Motionerna

I motionen 1978/79:244 av Sven-Gösta Signell m. fl. (s) yrkas att riksdagen
måtte besluta att hos regeringen hemställa att rutinerna i samband med
blodprovstagning vid misstanke om rattonykterhet omprövas i enlighet med
vad i motionen anförts.

Motionärerna anför att de rutinprov som utförs i samband med blodprovstagningen
borde kunna utföras av en sjuksköterska i stället för en läkare.
Läkarens medverkan borde enligt motionärerna begränsas till de fall då
medicinska skäl föreligger eller om den misstänkte så begär. Som skäl för en
sådan ordning anför motionärerna att det för den misstänkte är besvärande
att behöva vänta på att läkare får tid att utföra undersökningen, att polisens
resurser borde användas till mer angelägna uppgifter än att vänta på att
läkarundersökning blir utförd samt att man kan ifrågasätta om det kan vara
rätt att ta läkares tid i anspråk för att utföra de enkla rutinprov det är fråga
om.

I motionen 1978/79:1748 av Göthe Knutson (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär omprövning av gällande regler (lag) i syfte att förenkla
rutinerna i samband med blodprovstagning på rattfyllerimisstänkta.

Enligt motionären är det en utbredd uppfattning bland domare, åklagare
och försvarsadvokater att den kliniska läkarundersökningen saknar egentlig
betydelse och att den endast i vissa fall är avgörande för domstolens
ställningstagande. Motionären anför också att förfarandet innebär väntan för
den misstänkte och den eller de polismän som har hand om fallet i fråga samt
att de knappa polis- och läkarresurserna kan användas bättre. Av rättssäkerhetsskäl
bör enligt motionären möjligheten finnas kvar till klinisk undersökning
av läkare i samband med blodprovstagning. Medicinska skäl kan
föreligga och den misstänkte skall, anser motionären, ha möjlighet att - efter
egen begäran - få en sådan undersökning utförd av läkare, men där inga
speciella skäl eller önskemål föreligger bör den kliniska läkarundersökningen
slopas. Dock bör enligt motionären övervägas huruvida en enklare undersökning
utförd av legitimerad sjuksköterska i direkt anslutning till blodprovstagningen
skall vara obligatorisk.

1 Riksdagen 1979/80. 7 sami Nr 11

JuU 1979/80:11

Gällande bestämmelser m. m.

Regler om straffrättsligt ansvar för onykterhet vid förande av motordrivna
fordon finns i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen).
Enligt 1 mom. första stycket skall den dömas för rattfylleri som vid
förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka
drycker, att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra
fordonet eller spårvagnen. Straffet är fängelse i högst ett år eller, där
omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter.

Enligt 1 mom. tredje stycket skall den som fört motordrivet fordon eller
spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller
däröver anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden som sägs i
första stycket.

Enligt 2 mom. gäller att om det inte är styrkt att föraren varit så påverkad,
som sägs i 1 mom. första stycket, men han har fört fordonet eller spårvagnen
efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter färden uppgick till 0,5 men ej till 1,5 promille, så
skall han dömas till böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst sex
månader. Gärningen betecknas i praxis som rattonykterhet.

I mål om trafiknykterhetsbrott används som särskilt bevismedel protokoll
om alkoholpåverkan m. m., vari redovisas resultatet av dels blodprovs- och
urinprovsanalys, dels klinisk läkarundersökning jämte läkarens uttalande om
den misstänktes påverkansgrad.

Blodprovstagningen och den kliniska undersökningen äger rum med stöd
av bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken. Enligt 12 § första stycket i detta
kapitel får sålunda i och för utredning om brott kroppsbesiktning äga rum på
den som kan skäligen misstänkas för brott varå fängelse kan följa. Om det
erfordras får enligt paragrafens andra stycke vid kroppsbesiktning tas
blodprov och utföras annan undersökning, som kan ske utan nämnvärt men.
Är fara i dröjsmål får åtgärderna beslutas av polisman. Förrättningen skall äga
rum inomhus och i avskilt rum. Blodprov får inte tas av annan än läkare eller
legitimerad sjuksköterska. Endast läkare får utföra annan mer ingående
undersökning.

Angående skyldighet för vissa läkare att ta blodprov och utföra klinisk
undersökning finns bestämmelser i 5 § allmänna läkarinstruktionen
(1963:341, ändr. 1972:689). Närmare bestämmelserom blod- och urinprov för
alkoholbestämning har meddelats av socialstyrelsen, som också har utfärdat
anvisningar för den kliniska undersökningen i mål om trafiknykterhetsbrott.

Över den kliniska undersökningen skall föras särskilt protokoll. Vid
undersökningen söker läkaren utröna om den misstänkte företer tecken på
sjukdom av vissa slag samt inhämtar uppgifter om eventuell medicinering
och alkoholförtäring. Vidare låter läkaren den misstänkte utföra vissa prov

Juli 1979/80:11

för att utröna om denne företer tecken på påverkan. Därvid undersöks bl. a.
balansförmåga (gång rakt fram över golvet, vändning under gång samt
”Rombergs skärpta prov”), allmänt uppträdande, orientering i fråga om tid
och rum, tal, inpräglingsförmåga, baklängesräkning och framställningsförmåga.
Läkaren får därefter i protokollet anteckna sin slutsats av undersökningen.
Läkaren skall därvid ange om enligt hans uppfattning den undersökte
är a) ej påverkad b) påverkad av alkohol och i så fall lätt, medelmåttigt eller
höggradigt samt c) påverkad av sjukdom, utmattning, sömnmedel eller andra
stimulerande eller bedövande medel.

Uttalanden av trafiknykterhetsbrottskommittén

I trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott
redovisades en undersökning rörande förhållandet mellan
läkarens bedömning huruvida påverkan föreligger och utfallet av blodprovet.
Resultatet av undersökningen sammanfattades på följande sätt.

Av undersökningen framgår sålunda att många förare med straffbar
blodalkoholhalt, särskilt lägre sådan, vid den kliniska undersökningen
uppfattas såsom ej påverkade. Bland förklaringarna härtill torde särskilt böra
framhållas följande, nämligen dels att den kliniska undersökningen saknar
tillräckligt känsliga undersökningsmetoder, dels att vissa undersökta personer,
särskilt om de är alkoholtillvänjda, har en hög alkoholtolerans eller en
förmåga att strama upp sig vid undersökningstillfället - vilket gör att deras
påverkan inte avslöjas - och dels att bedömningarna kan skifta mellan olika
läkare.

Å andra sidan framgår av undersökningen att många förare enligt läkarens
uppfattning är påverkade fastän de inte har straffbar blodalkoholhalt, dvs.
0,5 °/oo eller däröver.

Rörande frågan om den kliniska undersökningen borde behållas anförde
kommittén:

Med hänsyn till de brister som enligt ovan vidlåder den kliniska
undersökningen är det naturligt att det har satts i fråga om inte undersökningen
kan avskaffas.

Emellertid synes hela problemet med den kliniska undersökningen ha
kommit i ett annat läge genom det alltmer ökade drogmissbruket och den
ökning i antalet drogpåverkade förare som har föranletts av detta. Antalet fall
där drograttfylleri misstänks är visserligen fortfarande mycket lågt, endast ett
par procent av samtliga misstänkta fall av trafiknykterhetsbrott. En genomgång
av läkarprotokollen och polisprotokollen vid misstänkta fall av trafiknykterhetsbrott
från mitten av 1960-talet visar emellertid att den misstänkte i
över 15 % av fallen enligt egen uppgift hade före körningen förtärt olika slags
droger (se avsnitt 9.11.1). Enligt uppgift har siffran numera stigit till omkring
20 %. Självfallet kan i verkligheten drogförtäring ha förekommit i ett ännu
större antal fall utan att det har framkommit under utredningen. Uppenbarligen
innebär detta att den kliniska undersökningen har ökat i betydelse.
Genom en sådan undersökning kan symtom på drogpåverkan avslöjas. Detta
kan i förekommande fall föranleda att särskilt blod- och urinprov tas för

JuU 1979/80:11

droganalys.

I detta sammanhang bör anmärkas att det i en framtid kan bli möjligt att i
samtliga blodprovs- och urinprovsfall rutinmässigt företa analyser av olika
droger men att denna möjlighet ännu saknas. Tills vidare får man därför
räkna med att sådan provtagning som avser droganalys i allmänhet inte
kommer till stånd utan en klinisk undersökning.

Även ett annat skäl talar för att man tills vidare behåller den kliniska
undersökningen. Genom att sådan undersökning företas kan det nämligen
klarläggas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte beror på
sjukdom eller skada. I detta hänseende betyder den kliniska undersökningen
en rättssäkerhetsgaranti.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts anser kommittén att den kliniska
undersökningen bör behållas.

Kommittén tog avstånd från tanken att uppgiften att utföra klinisk
undersökning skulle överföras på sjuksköterskor. Därvid anförde kommittén
bl. a. följande.

Otvivelaktigt skulle det från olika synpunkter innebära en besparing och
lättnad om sjuksköterska i stället för läkare kunde utföra blodprovstagning
och annan undersökning för utrönande av alkoholpåverkan. Olika skäl talar
emellertid mot en sådan lösning.

De bedömningar som sker vid klinisk undersökning är delvis av så
komplicerad beskaffenhet att de svårligen torde kunna göras av annan än
läkare. Av sådan natur är särskilt de frågor som hänger samman med
läkemedelspåverkan. Det gäller här såväl en bedömning av de symtom som
uppträder vid sådan påverkan som ett ställningstagande till frågan om särskilt
blod- och urinprov skall tas för läkemedelsanalys och i så fall vilka läkemedel
som analysen bör inriktas på.

Uttalanden i propositionen 1974:154

I propositionen 1974:154 med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott
föreslogs att 28 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken skulle
ändras så att blodprov får tas både av läkare och legitimerad sjuksköterska.
Förslaget godtogs av riksdagen (JuU 1974:37, rskr 352).

I propositionen konstaterades att den kliniska undersökningen i allmänhet
torde ha föga betydelse som bevismedel i brottmålet. Betydelsen från den
misstänktes synpunkt av att en läkare medverkar i utredningen borde
emellertid inte underskattas. Förutom dessa psykologiska skäl kunde enligt
departementschefen också vissa rättssäkerhetshänsyn åberopas för att undersökningen
skulle behållas. Genom undersökningen kan enligt vad departementschefen
uttalade bl. a. klarläggas om ett onormalt uppträdande hos den
misstänkte beror på sjukdom eller skada, något som en lekman ibland kan ha
svårare att avgöra. Den kliniska undersökningens betydelse angavs också
under senare år ha ökat till följd av det ökade missbruket av läkemedel och
andra droger.

Departementschefen anslöt sig till trafiknykterhetsbrottskommitténs uppfattning
att de kliniska undersökningarna i samband med blodprovstagning

JuU 1979/80:11

skulle behållas. Beträffande ett, bl. a. under remissbehandlingen av kommitténs
betänkande, framlagt förslag att klinisk undersökning skulle behöva äga
rum endast i fall då misstanke förelåg om påverkan av annat medel än alkohol
anförde föredragande departementschefen följande.

En sådan begränsning kan emellertid komma att leda till att många
drogpåverkade förare inte blir föremål för någon klinisk undersökning. Man
måste nämligen räkna med fall då det först genom en av läkare företagen
undersökning uppdagas, att en person, som företer sedvanliga tecken på
alkoholpåverkan, i själva verket är under inflytande av annat medel än
alkohol eller av alkohol i kombination med annat medel. Bestämmelser som
på föreslaget sätt begränsar användningen av klinisk undersökning i mål om
trafiknykterhetsbrott torde därför inte böra införas. Liksom hittills bör sådan
undersökning alltid utföras av läkare.

Försöksverksamhet med ny typ av alkoholmätare

Justitiedepartementet och socialdepartementet har nyligen beviljat medel
för en försöksverksamhet med en ny typ av alkoholmätam. Genom
försöksverksamheten hoppas man kunna få underlag för ett beslut om att
ersätta blodprovstagningen med kontroll av utandningsluft genom den nya
apparaten. Denna är av bordsmodell och ger ett omedelbart besked om
blodalkoholhalten. Den nya apparaten skall under försöksperioden, som
omfattar en tid av sex månader, räknat från den 1 oktober 1979, finnas i två
exemplar vid ett polisvaktdistrikt i Stockholm, dit i princip alla som i
Stockholm blir misstänkta för trafiknykterhetsbrott skall föras under försöksperioden.
Apparaten skall användas parallellt med blodprov.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, statens
rättskemiska laboratorium, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Sveriges läkarförbund, Motormännens riksförbund, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Kungl. Automobil Klubben och Svenska hälso- och
sjukvårdens tjänstemannaförbund.

Samtliga remissorgan utom advokatsamfundet och läkarförbundet uttalar
sig i tillstyrkande riktning.

Riksåklagaren (RÅ), som åberopar yttranden från överåklagarna i Stockholms
och Göteborgs åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Kopparbergs län och Norrbottens län, anför att bestämmelserna om
kroppsbesiktning har betydelse som sträcker sig långt utöver den nu aktuella
frågan om trafiknykterhetsbrotten. En ändring av dessa bestämmelser bör
därför enligt RÅ inte ske utan att ha föregåtts av ingående överväganden
rörande konsekvenserna utanför trafiknykterhetsbrottens område; en prak -

JuU 1979/80:11

tiskt betydelsefull förenkling av rutinerna vid utredning av trafiknykterhetsbrott
kan emellertid ske utan lagändring genom att man avstår från att som
hittills så gott som undantagslöst utnyttja möjligheten att företa klinisk
läkarundersökning av den misstänkte.

Enligt RÅ skulle den kliniska undersökningen utan större olägenhet ur
bevissynpunkt kunna undvaras i flertalet fall. En minskning av antalet
kliniska läkarundersökningar skulle, anser RÅ, kunna medföra ett mera
ändamålsenligt utnyttjande av tillgängliga läkarresurser.

RÅ framhåller samtidigt att den kliniska undersökningen i vissa fall kan
fylla en viktig funktion ur bevis- eller rättssäkerhetssynpunkt. Detta gäller
enligt RÅ särskilt fall där den misstänkte kan antas vara drogpåverkad eller
lida av sjukdomstillstånd som kan inverka på bedömningen av gärningen.
Här bör, anför RÅ, särskilt märkas att misstanke om drogpåverkan kan göra
det erforderligt att särskilt blod- och urinprov tas för droganalys. En
läkarundersökning kan enligt RÅ vara av värde även i fall där den misstänkte
är utlänning som tillfälligt vistas i riket och åklagaren måste ta ställning till
eventuella tvångsmedel innan resultatet av blodanalysen föreligger. I fall som
de nämnda bör liksom hittills, anser RÅ, den kliniska undersökningen företas
av läkare, och någon lagändring är således inte erforderlig. Beträffande
förslaget i motionerna att klinisk undersökning av läkare alltid skall äga rum i
fall där den misstänkte begär det, anför RÅ att det saknas anledning att på
detta område reglera frågan om utredningsåtgärder som begärs av den
misstänkte på annat sätt än som eljest gäller vid förundersökning. Enligt RÅ
medför nämnda regler att en begäran om läkarundersökning från den
misstänktes sida torde komma att villfaras om det kan antas att åtgärden
skulle ha betydelse för förundersökningen.

Mot bakgrund av det anförda ställer sig RÅ positiv till tanken att avstå från
ett rutinmässigt utnyttjande av klinisk undersökning vid misstanke om
trafiknykterhetsbrott. 1 fall där sådan undersökning undantagsvis på grund
av omständigheter av det slag som berörts i det föregående är påkallad bör den
dock liksom hittills utföras av läkare.

Rikspolisstyrelsen (RPS) uttalar att den kliniska undersökningens värde som
bevis har diskuterats i olika sammanhang inom polisväsendet, särskilt under
senare år, och att det rätt allmänt har ansetts att bevisvärdet är ringa. Det har,
anför RPS, från flera håll ifrågasatts om inte denna undersökning borde
avskaffas eller användas endast i speciella situationer.

RPS delar uppfattningen att den kliniska undersökningen har föga värde
som bevismedel oavsett om misstanken avser påverkan av starka drycker
eller annat berusningsmedel, t. ex. sömntabletter, thinner eller narkotika.
Enligt RPS förekommer det för övrigt redan nu förhållandevis ofta att klinisk
undersökning inte utförs vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Undersökningen
underlåts sålunda i de fall blodprov tas av legitimerad sjuksköterska
och läkare inte finns tillgänglig inom rimlig tid. På grund av svårigheter att nå

JuU 1979/80:11

läkare (ej tillgänglig eller endast anträffbar på långt avstånd från polisstation)
har dessa fall ökat i antal. Denna utveckling kan enligt RPS väntas fortsätta.
RPS tillägger att nuvarande regler för klinisk undersökning medger att sådan
undersökning får underlåtas när läkare inte är anträffbar inom en sådan
tidrymd efter blodprovstagning att den kliniska undersökningen fortfarande
kan väntas fylla något meningsfullt syfte.

Mot bakgrund av vad här anförts anser RPS att den kliniska undersökningen
kan slopas. Skulle i undantagsfall utöver resultat av blodprovsanalys
ytterligare bevisning krävas kan denna enligt RPS erhållas genom vittnesmål
av de polismän som ingripit mot den misstänkte, av polismän som varit
närvarande vid blodprovstagning eller av läkare eller sjuksköterska, som tagit
blodprov.

Socialstyrelsen, som inhämtat synpunkter från professorerna Gerhard
Voigt och Tom Saldéen, uttalar att i de fall då graden av alkoholpåverkan hos
den misstänkte är ställd utom tvivel ingen anledning finns att vidhålla kravet
på läkarundersökning i och för sig. Sådan bör dock framgent komma till stånd
dels i de tveksamma fallen av alkoholpåverkan, dels då påverkan av
läkemedel, narkotiska preparat eller sjukdom kan misstänkas.

Socialstyrelsen erinrar om pågående försöksverksamhet med luftundersökningsteknik
vid misstanke om brott mot trafiknykterhetslagstiftningen
samt upplyser att allt fler länder övergår till luftundersökningsteknik och har
slopat läkarundersökningen. För svenskt vidkommande torde enligt styrelsen
dock en begränsning av antalet läkarundersökningar vara att föredra
jämfört med att helt upphöra med denna verksamhet.

Hovrätten för Nedre Norrland biträder de synpunkter motionärerna anfört
och tillstyrker att en översyn kommer till stånd av reglerna för läkares
medverkan vid undersökning i samband med blodprovstagning vid misstanke
om rattonykterhetsbrott.

Statens rättskemiska laboratorium (professor Roger Bonnichsen) anför
följande.

Läkarundersökningen av för onykterhet i trafik misstänkta personer var av
stor betydelse innan man införde fasta promillegränser.

Intill 1976 var det den alkoholhalt som föraren hade i blodet under
körningen som var straffbar och läkarundersökningen var fortfarande av en
viss betydelse.

Då lagstiftningen ändrades så att det i princip var alkoholhalten i blodet vid
provtagningen som var avgörande blev resultatet av läkarundersökningen
praktiskt taget utan värde. Samtidigt fick också en legitimerad sjuksköterska
taga blodprovet om det icke fanns någon läkare tillgänglig. Enligt min
erfarenhet tar man numera i domstolarna ej hänsyn till läkarundersökningen
och flera hundra blodprov tages också av sjuksköterskor.

Läkarundersökningen har också ett mycket begränsat värde, bl. a. på grund
av den tolerans för alkohol som de flesta rattfyllerimisstänkta har, och under
den tid som går mellan körningen och läkarundersökningen hinner veder -

JuU 1979/80:11

börande att nyktra till.

Det är min åsikt att läkarundersökningen kan slopas i likhet med vad som
har skett i Danmark och Norge och att personal inom sjukvården tas i anspråk
för att taga blodprov. 1 de fall där föraren av motorfordonet är ”påverkad”
men alkoholhalten i blodet visar 0 promille eller mycket lågt värde måste en
läkarundersökning göras.

Advokatsamfundet uttalar att ett borttagande av den kliniska läkarundersökningen
skulle innebära en betydelsefull försämring av rättssäkerheten,
även om utredningsmetoden som sådan har betydelse endast i ett mindre
antal av samtliga fall. Samfundet lämnar följande exempel på situationer, där
enligt samfundets mening den kliniska undersökningen kan påverka
utgången i målet.

Straffmätningen i de mål som gäller rattfylleri är i ganska hög grad anpassad
till den hos föraren befunna alkoholhalten i blodet. Härvid kan det bli fråga
om gränsfall, i vilka domstolen tvekar om promillehalten bör föranleda en
eller två månaders fängelse. I sådant fall borde utfallet av den kliniska
läkarundersökningen kunna ha betydelse. Har den tilltalade vid undersökningen
kunnat utföra proven på ett sådant sätt att påverkansgraden framstår
såsom lindrig, borde detta vara en omständighet som pekar mot det lägre
straffmätningsalternativet, medan det högre framstår som motiverat om
proven utförts mindre väl.

Om ett till synes perfekt genomfört kliniskt prov är förenat med en
påfallande hög promille, kan detta i sin tur vara en indikation på att den
tilltalade är abnormt tillvand vid alkohol, dvs. alkoholsjuk, vilket bör
motivera vidare personlig och medicinsk utredning till underlag för avgörande
huruvida individualpreventivt betingad påföljd är motiverad.

Det kliniska provet kan även vara ägnat att visa att brottet är av större
svårighetsgrad än vad som framgår av övrig bevisning. Så kan vara fallet då en
hög påverkansgrad är föranledd av en låg alkoholhalt i kombination med ett
intag av tabletter eller narkotika. Detta kan komma att bli obeaktat, om inte
alkoholblodprovet och övrig bevisning kompletteras av resultatet från klinisk
undersökning.

I ett hänseende torde man närmast kunna anse att den kliniska läkarundersökningen
i viss mån ökat i betydelse under senare tid. Här syftas på de
nya, i viss mån mera nyanserade reglerna för återkallelse av körkort, införda
genom 1977 års körkortslag. Särskilt genom 24 § i nämnda lag har möjlighet
öppnats att taga avsevärt större hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet än enligt tidigare gällande bestämmelser om körkortsåterkallelse. Även
bortsett från de fall, innefattande ”synnerliga skäl”, som nämnda lagrum
behandlar, torde man ha skäl att förvänta sig en praxis i körkortsåterkallelsemålen,
även de som gäller trafiknykterhet, som är något mindre stel och
mera anpassad till omständigheterna i det särskilda fallet. Härvid måste det
vara en fördel att ha tillgång till utfallet av en klinisk läkarundersökning,
såsom en av de omständigheter, som skall vägas in i bedömningen.

Det skulle enligt samfundets mening inte vara tillfredsställande att
inskränka den kliniska undersökningen till fall då den misstänkte begär sådan
undersökning. Den misstänkte kan normalt inte förväntas ha sådant
kunskaps- eller erfarenhetsunderlag att han har någon som helst möjlighet att
bedöma huruvida det kan antas vara förenligt med hans intressen att begära

Juli 1979/80:11

läkarundersökning eller att avstå därifrån. Följden av en sådan ordning skulle
enligt samfundet med all sannolikhet bli densamma som f. n. gäller
beträffande den erinran, som skall lämnas misstänkta personer om rätten att
anlita offentlig försvarare redan under polisförhör; bortsett från polisförhör
angående de allvarligaste brotten blir denna erinran enligt samfundet sällan
någonting mera än en tom bokstav och en rad i förhörsprotokollet.

Det rör sig enligt samfundet inte om några alldeles enkla undersökningsåtgärder.
Även i detta hänseende bör, anser samfundet, rättssäkerheten
fordra att nuvarande ordning behålls, dvs. att undersökningen görs av en
läkare med dennes mera omfattande utbildningsbakgrund och typiskt sett
större erfarenhet av liknande undersökningar.

I enlighet med det anförda avstyrker samfundet bifall till motionerna.

Domareförbundet framhåller att domstolarna i det övervägande antalet fall
av trafiknykterhetsbrott tillämpar presumtionsreglerna om straffbarhet vid
viss alkoholhalt i blodet. Den kliniska undersökningen vid blodprovstagningen
saknar då betydelse för bedömningen av ansvarsfrågan. I andra
situationer, då det gäller att styrka viss grad av påverkan hos föraren, kräver
enligt förbundet domstolarna regelmässigt annan bevisning utöver undersökningsprotokollet.
Den kliniska undersökningen har således inte heller i
dessa fall någon självständig betydelse. I undantagsfall kan dock enligt
förbundet den kliniska undersökningen ha någon betydelse för påföljdsfrågan,
varvid dock må beaktas att sådan undersökning mestadels görs så lång
tid efter körningen att den bara kan tillerkännas mindre värde.

Förbundet instämmer i påståendet i motionerna att den nuvarande
ordningen har uppenbara negativa följder. Med tanke på den kliniska
undersökningens begränsade värde är det därför enligt förbundet befogat att
ifrågasätta om tillgängliga resurser utnyttjas tillfredsställande, när alla
personer, som misstänks för trafiknykterhetsbrott, rutinmässigt underkastas
läkarundersökning. Förbundet tillstyrker att rutinerna omprövas i det syfte
motionärerna angivit. Härvid bör dock beaktas att läkarundersökning i vissa
fall kan vara motiverad främst av medicinska och psykologiska skäl eftersom
det hävdats att klinisk undersökning skulle kunna ha särskild betydelse vid
misstanke om påverkan av annat berusningsmedel än alkohol. Därför bör
enligt förbundet övervägas att - som motionärerna föreslår - bevara
möjligheten att vid behov anlita läkare för klinisk undersökning.

Läkarförbundet framhåller att det under senare år har skett en påtaglig
ändring av synen på alkoholpåverkade personer. Från att tidigare ha varit en
kriminaliserad handling anses numera alkoholpåverkan - frånsett i trafiksammanhang
m. m. - i stället motivera medicinsk vård. Sjukvårdshuvudmän
som skapar resurser för s. k. tillnyktringsenheter kan erhålla statsbidrag
härför. Mot bakgrunden av denna utveckling finner läkarförbundet att
motionärernas förslag strider mot uppfattningen att alkoholberusning bör
bedömas medicinskt.

JuU 1979/80:11

Till bilden hör också, anför förbundet, att en för trafiknykterhetsbrott
misstänkt person kan vara påverkad av andra gifter än alkohol vilka inte
avslöjas vid en rutinmässig blodanalys. Dessa fall kan upptäckas av läkare vid
den kliniska undersökningen och föranleda särskilt analysförfarande. Vidare
kan debuterande sjukdomssymtom, som kanske inte uppfattas av vare sig
den misstänkte eller polisen, upptäckas vid den kliniska undersökningen. De
skäl för den kliniska undersökningen som anfördes av departementschefen i
propositionen 1974:154 kvarstår således alltjämt.

Det kan, säger förbundet vidare, i förstone synas tillräckligt att klinisk
undersökning sker på begäran av den misstänkte eller polismyndigheten.
Emellertid har endast läkare kompetens att avgöra om en klinisk undersökning
är medicinskt befogad. Förbundet pekar härvidlag på situationer då den
misstänkte eller polismyndigheten av olika skäl inte vill eller inte finnér
anledning ta initiativ till klinisk undersökning.

Såväl medicinsk säkerhet som rättssäkerhet kräver därför enligt förbundet
att en för trafiknykterhetsbrott misstänkt person blir föremål för läkarundersökning.

Vad slutligen gäller resursfrågorna anför förbundet att läkarkårens tillväxt
rimligen kommer att förkorta väntetiderna på akutmottagningarna för både
undersökning och provtagning. En utbyggnad av ett system med ”polisläkare”,
som f. n. finns bl. a. i Stockholm, är enligt förbundet en annan tänkbar
möjlighet att förbättra rutinerna i samband med undersökning av personer
misstänkta för trafiknykterhetsbrott.

Sammanfattningsvis avstyrker läkarförbundet motionärernas förslag om
avskaffande av den obligatoriska läkarundersökningen men framhåller att en
översyn av gällande rutiner i andra avseenden likväl kan vara befogad.

Motormännens riksförbund (M) säger sig dela den framförda uppfattningen
att resultatet av den kliniska läkarundersökningen i övervägande antalet fall
icke är av avgörande betydelse för påföljden, speciellt då fråga är om
rattonykterhet. 1 sammanhanget får dock enligt M icke bortses från att
läkarundersökningen kan och måhända även bör ha betydelse vid bedömningen
av den för den enskilde regelmässigt mest betydelsefulla frågan vid
trafiknykterhetsbrott, nämligen körkortsfrågan. Även i andra fall kan de
kliniska proven vara av betydelse. En hög alkoholhalt kombinerad med väl
genomförda kliniska prov indikerar ofta onormal alkoholtolerans, något som
i sin tur kan motivera ytterligare utredning i syfte att utröna om alkoholmissbruk
föreligger.

Likaså kan, anser M, proven vara av betydelse vid straffmätningen, när
fråga är om fängelsepåföljd.

M uttalar också att fängelsepåföljden vid rattfylleribrott framdeles kan
komma att gås ifrån i större utsträckning än vad som f. n. är fallet. Vid de
avvägningar som därvid kommer att göras i s. k. tveksamma fall torde det
enligt M rimligtvis vara av betydelse för domstolen att ha tillgång till en

JuU 1979/80:11

redogörelse för hur de kliniska proven utförts.

Förslaget att kliniska prov skall genomföras endast om den misstänkte
begär det kan enligt M synas innebära att rättssäkerheten tas till vara på ett
tillfredsställande sätt. Emellertid är det knappast, anför M, att räkna med att
misstänkta, med hänsyn till den pressade situation som regelmässigt
föreligger, då skall kunna inse effekten av en underlåtenhet att begära klinisk
läkarundersökning. Under alla förhållanden bör den misstänkte, sedan han
underrättats om möjligheten att begära klinisk läkarundersökning, beredas
tillfälle att samtala med läkare. Läkare bör, även om den misstänkte inte
begär det, kunna besluta att klinisk läkarundersökning skall ske.

Att den kliniska undersökningen skall kunna utföras av legitimerad
sjuksköterska i stället för läkare torde enligt M kunna godtagas under
förutsättning av att den som utför undersökningen erhållit speciell utbildning
för ändamålet. 1 sådant fall torde det inte, anser M, vara motiverat att förenkla
undersökningen.

M motsätter sig inte de av motionärerna begärda omprövningarna men
anser det angeläget att därvid beaktas vad förbundet anfört.

Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) framhåller att det är uppenbart
att den kliniska undersökningen inte ger nöjaktig information om påverkansgraden.
Orsaken härtill kan enligt MHF vara att alkoholkonsumtionen sker
lång tid innan den kliniska undersökningen genomförs, varför yttre tecken på
påverkan har avtagit. Alkoholtoleransen kan vara en annan orsak till att
berusningssymtom inte kan avslöjas vid undersökningen. Det är, uttalar
MHF, känt att alkoholpåverkade personer för en kort stund kan ”strama upp
sig”, t. ex. under en undersökning.

Enligt MHF:s mening kan iakttagelsen av yttre tecken på påverkan av
alkohol eller andra berusande medel bäst ske vid polisingripandet. Därför är
det betydelsefullt att polisen tränas för att skärpa sin iakttagelseförmåga på
detta område.

Andra länder har enligt MHF visat att den kliniska undersökningen av
personer misstänkta för trafiknykterhetsbrott kan avvaras utan men för
rättssäkerheten. MHF vill i sammanhanget framhålla att endast kännedomen
om blodalkoholhalten ger en objektiv information om de funktionsnedsättningar
som har ägt rum på grund av förtäringen.

Enligt MHF:s mening går utvecklingen nu snabbt mot att ersätta
blodprovet med ett utandningsprov, som ger tillförlitlig upplysning om
alkoholhalten i organismen. Det kan enligt MHF vara ett led i denna
utveckling att nu slopa kravet på klinisk undersökning.

Sammanfattningsvis föreslår MHF bifall till motionerna med innebörd att
sådan lagändring vidtas att kravet på klinisk undersökning av personer som
misstänks för trafiknykterhetsbrott slopas.

Kungl. Automobil Klubben (KAK) tillstyrker de i motionerna framförda

JuU 1979/80:11

förslagen. En förenkling av gällande rutiner kan enligt KAK:s uppfattning
inte medföra några nackdelar.

Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) anser att rent
praktiskt skulle den kliniska undersökningen vid misstanke om trafiknykterhetsbrott
kunna tas bort. Som grund härför kan enligt SHSTF anföras att
undersökningen oftast utförs på hårt pressade akutmottagningar av hårt
pressade läkare och att den därför knappast kan ha fullt bevisvärde i en
domstol. Här måste enligt SHSTF:s mening emellertid den juridiska aspekten
närmare belysas. Från rättssäkerhetssynpunkt måste en misstänkt i varje fall
kunna ha möjlighet att på egen begäran bli adekvat undersökt av läkare.

SHSTF ställer sig negativt till att en sjuksköterska skall överta en av
motionärerna vagt preciserad ”förenklad klinisk undersökning”. SHSTF
understryker att sjuksköterskor inte har utbildning och behörighet att ställa
diagnos.

Beträffande blodprovstagningen uttalar SHSTF att denna i dag sköts av
sjuksköterskor främst på akutmottagningarna och att det inte alltid går lätt att
kombinera denna uppgift med den övriga brådskande verksamheten på
akutmottagningarna. Det kan, framhåller SHSTF, konstateras att akutmottagningarnas
andra patienter redan nu kan råka ut för förlängd väntetid med
de risker en sådan kan medföra till följd av den service med förtur som ges de
för rattonykterhetsbrott misstänkta.

Utskottet

I detta betänkande behandlas två motioner med önskemål om en
omprövning av nuvarande ordning i fråga om s. k. klinisk undersökning vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott.

Mot bakgrund av att resultatet av den kliniska undersökningen i regel har
ringa betydelse för domstolens ställningstagande i målet och eftersom det
nuvarande systemet innebär en misshushållning med knappa resurser inom
polis- och medicinalväsendet uttalar sig motionärerna för en översyn med
syfte att minska omfattningen av läkares medverkan under förundersökning
rörande trafiknykterhetsbrott. I vissa fall bör enligt motionärerna läkarundersökning
även framgent förekomma, t. ex. då medicinska skäl eller
rättssäkerhetsskäl talar för det eller när den misstänkte begär det. I
motionerna förs också fram tanken att det borde övervägas om erforderlig
undersökning kunde utföras av sjuksköterska i stället för av läkare.

Huvudbestämmelsen om straffrättsligt ansvar för trafiknykterhetsbrott
ges i 4 § 1 mom. först stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen). Enligt detta stadgande döms den för rattfylleri som vid
förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka
drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet
eller spårvagnen. Straffsatsen är fängelse i högst ett år eller - vid mildrande

JuU 1979/80:11

omständigheter - böter, lägst 25 dagsböter. Enligt andra stycket döms till
samma straff om föraren av annat berusningsmedel än starka drycker var så
påverkad som anges i första stycket.

Enligt en presumtionsregel i 4 § 1 mom. tredje stycket skall föraren anses
ha varit så påverkad av starka drycker under färden som förutsätts för ansvar
för rattfylleri om förandet skett efter förtäring av starka drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden
uppgår till 1,5 promille eller däröver.

I 4 § 2 mom. ges en kompletterande promilleregel för s. k. rattonykterhet.
Om det inte är styrkt att föraren var så påverkad som sägs i huvudbestämmelsen
om rattfylleri i 1 mom. första stycket inträder enligt 2 mom. likväl
straffansvar om förandet skett efter förtäring av starka drycker i sådan mängd
att alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden uppgick till
0,5 men inte till 1,5 promille. Straffet för sådan gärning anges till böter, lägst
10 dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

Promillereglerna hade före år 1975 den innebörden att det var alkoholhalten
i förarens blod tinder färdén som var avgörande för om straffansvar skulle
inträda eller inte. Hade promillegränsen uppnåtts först efter färden inträdde
inte ansvar enligt den äldre regleringen. Denna reglering gav upphov till
avsevärda tillämpningssvårigheter, därvid det s. k. tillbakaräkningsproblemet
var mycket påtagligt. Enligt bestämmelserna i deras nuvarande lydelse
inträder ansvar, som framgått av det föregående, om blodalkoholhalten under
eller efter färden uppgick till eller översteg gällande promillegräns. Genom
ändringen har tillbakaräkningsproblemet i stort sett försvunnit. (Se prop.
1974:154, JuU 37, rskr 352.)

Enligt fast praxis används i mål om trafiknykterhetsbrott som särskilt
bevismedel ett s. k. protokoll om alkoholpåverkan m. m., vari redovisas
resultatet av dels blodprovs- och urinprovsanalys, dels klinisk läkarundersökning
jämte läkarens uttalande om den misstänktes påverkansgrad. Formulär
till protokollet har fastställts av rikspolisstyrelsen i samråd med socialstyrelsen.

Blodprovstagningen och den kliniska undersökningen äger rum med stöd
av bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken. Dessa innebär bl. a. att endast
läkare eller legitimerad sjuksköterska får ta blodprov och att den kliniska
undersökningen får utföras enbart av läkare. Bestämmelsen att också
legitimerad sjuksköterska får ta blodprov infördes samtidigt som den nyss
nämnda ändringen av promillereglerna genom lagstiftning år 1974.

Vid den kliniska undersökningen skall läkaren söka utröna om den
misstänkte företer tecken på sjukdom av vissa slag samt inhämta uppgifter
om eventuell medicinering och alkoholförtäring. Som framgår av redogörelsen
i det föregående låter läkaren också den misstänkte utföra en rad prov för
att utröna om denne företer tecken på påverkan. Läkaren skall i protokollet
anteckna sina slutsatser rörande den undersöktes påverkan.

I 1974 års lagstiftningsärende behandlades också frågan om den kliniska

JuU 1979/80:11

undersökningen. Departementschefen konstaterade i propositionen (prop.
s. 3Datt undersökningen i allmänhet torde ha föga betydelse som bevismedel
i brottmålet. Betydelsen från den misstänktes synpunkt av att en läkare
medverkar i utredningen borde emellertid inte underskattas. Förutom dessa
psykologiska skäl kunde enligt departementschefen också vissa rättssäkerhetshänsyn
åberopas för att undersökningen skulle behållas. Genom undersökningen
kan enligt vad departementschefen uttalade bl. a. klarläggas om
ett onormalt uppträdande hos den misstänkte beror på sjukdom eller skada,
något som en lekman ibland kan ha svårare att avgöra. Den kliniska
undersökningens betydelse angavs också under senare år ha ökat till följd av
det ökade missbruket av läkemedel och andra droger. Departementschefen
tog avstånd från en i lagstiftningsärendet framförd tanke att klinisk
undersökning skulle behöva äga rum endast i fall då misstanke föreligger om
påverkan av annat medel än alkohol. Enligt vad departementschefen vidare
uttalade borde, liksom dittills, den kliniska undersökningen alltid utföras av
läkare. Departementschefens ställningstagande lämnades utan erinran under
riksdagsbehandlingen.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet till en början
konstatera att allmän enighet råder om att undersökningsresultaten vid den
kliniska undersökningen i praktiken sällan har någon betydelse som
bevisning i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott. Denna betydelse kan
f. ö. antas ha blivit ännu mindre efter den förut nämnda lagstiftningen år
1974. Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till den i motionerna och
under utskottets remissbehandling av dem framförda uppfattningen att den
nuvarande ordningen, enligt vilken läkarundersökning företas rutinmässigt
vid i princip alla fall av misstanke om trafiknykterhetsbrott, kan anses utgöra
en misshushållning med knappa resurser.

Vad nu sagts talar enligt utskottets mening för att man begränsar
användningen av den kliniska undersökningen vid förundersökning i mål
angående trafiknykterhetsbrott. Som framgår av rikspolisstyrelsens remissyttrande
har f. ö. praktiska svårigheter redan framtvingat en sådan begränsning
i viss omfattning. Intresset av en minskad användning av den kliniska
undersökningen är enligt utskottets mening så starkt att frågan härom bör ses
över närmare. En utvärdering bör därför ske. Den bör främst ta sikte på att
kartlägga utvecklingen på området efter år 1974, samtidigt som problemet
belyses från kostnadssynpunkter. Frågans betydelse för den praktiska
sjukvårdsverksamheten bör också beaktas. Vidare bör undersökas förhållandena
i länder med en trafiknykterhetslagstiftning som ligger nära vår
egen.

Vid fortsatta överväganden efter denna utvärdering får prövas om och i
vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska undersökningen. I detta
hänseende vill utskottet uttala följande.

De skäl för att gällande ordning skall behållas som departementschefen
anförde i 1974 års lagstiftningsärende har enligt utskottets mening alltjämt

JuU 1979/80:11

sin bärkraft. Särskild betydelse har de problem som sammanhänger med
bruket av läkemedel och droger i trafiken. Utskottet vill trycka på de krav som
uppställs från rättssäkerhetssynpunkt och från medicinsk synpunkt. Läkarens
bedömning kan ha betydelse för domstolens bedömning i såväl ansvarssom
påföljdsfrågor liksom vid ställningstagande i ärende om återkallelse av
körkort. De medicinska aspekterna får f. ö. en särskild tyngd i ett skede när,
såsom f. n., spörsmålen om alkoholpåverkan och alkoholmissbruk tenderar
att anses mera som medicinska än straffrättsliga problem. Vidare är det enligt
utskottets mening svårbedömt i vilken utsträckning hänsyn i det särskilda
fallet skall tas till den misstänktes egen uppfattning i frågan om läkarundersökning
skall ske.

Om den kliniska undersökningen behålls, finns det enligt utskottets
mening skäl att också se över rutinerna vid undersökningen, t. ex. när det
gäller utformningen av det formulär som läkaren använder.

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om formerna för det
av utskottet förordade översynsarbetet.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna anfört om översyn rörande
den kliniska undersökningen vid misstanke om trafiknykterhetsbrott bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:244 och
1978/79:1748 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om översyn rörande den kliniska undersökningen
vid misstanke om trafiknykterhetsbrott.

Stockholm den 27 november 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s). Gunilla André (c), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Göte Jonsson (m). Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c),
Karl-Gustaf Mathsson (s), Stina Eliasson (c), Maja Bäckström (s) och
Margareta Andrén (fp).

GOTAB 62897 Stockholm 1979