Med anledning av motioner om hälso- och miljöfarliga varor (Betänkande 1975/76:JoU15 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76:15

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76:15

med anledning av motioner om hälso- och miljöfarliga varor

Motionerna

I motionen 1975: 118 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s) hemställs
att regeringen vidtager sådana åtgärder, att i motionen omnämnda
transporter blir kartlagda och att det i samråd med länsstyrelser och
länsläkarorganisationer tillskapas regler för transitotransporter av hälsooch
miljöfarliga varor.

I motionen 1975: 380 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkandena A 1 och A 3), att riksdagen hos regeringen begär

A. 1. att åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna i arbetslivet och i
miljön till följd av användning av hälso- och miljöfarliga ämnen, innebärande
bl. a. a) en mer strikt tillämpning av kraven på bevis för ett
ämnes ofarlighet, b) en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser
där kemiska ämnen används, c) forskningsinsatser rörande de samhällsekonomiska
konsekvenserna av användning av kemiska ämnen med
kända skadeverkningar, d) samordning av forskning och kontroll rörande
hälso- och miljöfarliga ämnen,

A. 3. att förslag om inrättandet av ett centralt undersökningslaboratorium
för hälso- och miljöfarliga ämnen snarast föreläggs riksdagen.

I motionen 1975: 1530 av herr Fiskesjö (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag om utbyggnad
av miljövårdslaboratorier.

I motionen 1975: 1531 av fru Fredrikson och fru Hambraeus (båda c)
hemställs att riksdagen beslutar förbjuda användning av freongas som
drivmedel i olika slag av sprayer.

I motionen 1975: 1541 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkande 5), att riksdagen hos regeringen begär förslag som
ger sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade,
forskare etc. rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor och livsmedelslagen.

I motionen 1975: 1578 av fru Normark m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om en översyn av anmälningsförfarandet
till produktkontrollnämnden i enlighet med vad i motionen anförts.

1 Riksdagen 1975176. 16 sami. Nr 15

JoU 1975/76:15

Utskottet

I förevarande betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till
behandling ett antal vid riksmötet 1975 väckta motioner eller motionsyrkanden
rörande lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Utskottet
behandlar först vissa i motionen 1975: 380 (yrkande A.l.a)
och 1975: 1578 framförda yrkanden av mera generell karaktär beträffande
tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor samt ett i
motionen 1975: 1541 (yrkande 5) framlagt förslag om utvidgning av
besvärsrätten enligt bl. a. nämnda lag. Därefter tar utskottet upp de mera
specifika yrkanden rörande kontrollverksamheten, som framförts i motionerna
1975: 118 och 1975: 1531. Slutligen behandlas i motionerna
1975: 380 (yrkandena A.l.b—d och 3) och 1975: 1530 framförda önskemål
i avseende på den fortsatta uppbyggnaden av forsknings- och
tillsynsverksamheten på förevarande område.

I motionen 1975: 380 framhålls att takten när det gäller tillväxten
av kemiska ämnen sannolikt är högre än tillväxten av forsknings- och
kontrollresursema. Då återstår ändå enligt motionen det nödvändiga
”mastodontarbetet” att kartlägga de ämnen som redan används, att
mönstra ut de riskabla, att ersätta dem med andra samt att lägga om
produktionsmetoder och processer. Enligt motionärerna är den slutsats
som måste dras att inga nya kemikalier får släppas ut förrän det är
klarlagt att de inte har skadlig inverkan på dem som arbetar med ämnena
eller på miljön. Vidare betonas att kontrollen av ämnen som redan
används måste skärpas. Motionen utmynnar i förevarande del i en
hemställan att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i
syfte att minska riskerna i arbetslivet och i miljön till följd av användning
av hälso- och miljöfarliga ämnen, innebärande bl. a. en mer strikt
tillämpning av kraven på bevis för ett ämnes ofarlighet.

Utskottet vill i anslutning till förevarande motionsyrkande erinra
om att 1973 års lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor innebar
skärpta krav på produktkontrollen över varor som med hänsyn till sina
kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras
medföra skada på människor eller i miljön. Beteckningen ”vara” har i
detta sammanhang en juridisk-teknisk funktion och innebär alltså inte
detsamma som ”vara” i kommersiell mening. Ifrågavarande lagstiftning,
som efter regeringens föreskrift skall kunna tillämpas även på annan
vara, om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt,
får enligt utskottets mening anses ge uttryck för en ambitionsnivå
som väl hävdar sig även vid en internationell jämförelse. Det är
givetvis synnerligen viktigt att lagstiftningen tillämpas på ett sätt som
väl motsvarar målsättningen att skadeverkningar skall förebyggas så
långt det är möjligt.

En grundregel i lagen är att den som hanterar eller importerar hälso -

JoU 1975/76:15

och miljöfarlig vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått
i övrigt som behövs för att hindra eller motverka att varorna får
skadliga verkningar på människor eller i miljön. Detta förutsätter en
långtgående undersökningsskyldighet från tillverkares eller importörers
sida. Bl. a. krävs att de vidtar aktiva åtgärder för att förvissa sig om
sammansättningen av sina varor och att de klarlägger riskerna för
eventuell skada på människor eller i miljön.

I det betänkande som låg till grund för 1973 års lagförslag framhöll
miljökontrollutredningen (SOU 1972: 31) att redan en på goda vetenskapliga
grunder uppkommen misstanke om risk, som inte är praktiskt
verifierad, skulle utgöra tillräckligt underlag för åtgärder beträffande
en produkt från såväl producents som myndighets sida. I likhet med
remissinstanserna ansåg departementschefen denna grundsats vara av
allra största betydelse för tillämpningen av regeln om skyldighet att
vidta försiktighetsmått. Departementschefen avsåg därvid den grundregel
för hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor, som enligt lagförslaget
fastslog skyldighet för var och en som tillverkar, försäljer eller
eljest hanterar eller importerar sådana varor att vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller
motverka att varorna får skadlig verkan.

Även utskottet ansåg det vara av största betydelse att redan en på
goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om skaderisker bör
utgöra tillräcklig grund för ingripanden enligt den nya lagen.

Detta innebär bl. a. att en producent som vill marknadsföra en otillräckligt
känd vara som han har grundad anledning anta vara farlig från
hälso- eller miljöskyddspunkt, vare sig det finns vetenskapliga eller
eljest godtagbara indikationer för risken, måste beakta denna risk vid
bedömning av om han skall marknadsföra varan eller inte. Grundsatsen
innebär också, sett från myndigheternas synpunkt, att dessa inte behöver
vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat.

För att i ett läge, varom här är fråga, undgå förbud eller restriktioner
måste producenten enligt prop. 1973: 17 så långt det på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt är möjligt bevisa att misstanken är ogrundad.
Annars får han finna sig i att myndigheterna behandlar varan som
hälso- och miljöfarlig. Departementschefen framhöll att den osäkerhet
som i ett sådant fall kan råda rörande ett ämnes farlighet alltså inte
går ut över allmänheten utan drabbar den som vill marknadsföra varan
i fråga. I sammanhanget erinrade utskottet om att större krav på undersökningsskyldighet
rörande en varas hälso- och miljöfarlighet än den
aktuella vetenskapliga kunskapsnivån medger inte förutsatts i propositionen.

Nyssnämnda, av riksdagen godkända uttalanden från departementschefens
och utskottets sida äger enligt utskottets mening alltjämt full
giltighet.

JoU 1975/76:15

Bestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor är enligt numera
ofta tillämpade lagstiftningstekniska principer uppdelade på en ramförfattning,
innehållande huvudsakligen grundläggande föreskrifter och
en tillämpningsförfattning med mera detaljerade regler. Eftersom dessa
senare bestämmelser meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer, kan de på ett smidigt sätt anpassas till omständigheterna
i det särskilda fallet och till de vid varje tid rådande förhållandena
och ger dessutom möjlighet till snabba ingripanden. Nödvändigheten
av att i förevarande fall ha en flexibel lagstiftning motiverades
av bl. a. utskottet på följande sätt. Bedömningen av riskerna
med kemiska varor är beroende på många, varierande förhållanden. Så
t. ex. kan en befarad skadeverkan behöva mötas med olika åtgärder för
skilda produkter. Dessutom måste intensiteten i ingripandet i det enskilda
fallet bli beroende på en avvägning mellan å ena sidan risken
med varan och å andra sidan behovet av varan. Vidare kräver utvecklingen
på det vetenskapliga området en fortlöpande omprövning av
gällande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför
inte komma i fråga.

I enlighet med det anförda gäller bl. a. enligt 6 § lagen om hälsooch
miljöfarliga varor, att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer kan, om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
föreskriva att visst slag av hälso- eller miljöfarlig vara får hanteras
eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering
eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. Är det av
särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan enligt 7 §
lagen hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag
förbjudas. Enligt 8 § är den som yrkesmässigt hanterar eller importerar
ämne, beredning eller annan vara skyldig att till myndighet som regeringen
bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna
de uppgifter om varans sammansättning, egenskaper i övrigt och
hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet.
Vidare får enligt 9 § myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och
miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.

För prövning av frågor som avses i lagen om hälso- och miljöfarliga
varor har enligt 1973 års riksdagsbeslut inrättats ett särskilt organ, produktkontrollnämnden,
som i administrativt hänseende är knutet till naturvårdsverket
men som — utom i fråga om transporter med luftfartyg,
fartyg eller järnväg — i form av en självständigt beslutande
nämnd svarar för de centrala bedömningar som kan bli aktuella i fråga
om hälso- och miljöfarliga varor. I kungörelsen (1973: 334) om hälsooch
miljöfarliga varor meddelas närmare föreskrifter rörande produktkontrollnämndens
befattning med hithörande ärenden.

Mot bakgrund bl. a. av att Ingenjörsvetenskapsakademien i sitt re -

JoU 1975/76:15

missutlåtande över miljökontrollutredningens förslag ansett det realistiskt
att räkna med att 10 000—20 000 kemiska föreningar förekommer
i så stor utsträckning att kunskap om deras toxiska effekter har praktisk
betydelse och att ca 500 nya sådana ämnen kommer ut på marknaden
varje år, diskuterades i samband med lagens tillkomst nödvändigheten
av att göra en prioritering av vilka substanser som i första hand
borde kontrolleras med hjälp av den nya lagstiftningen. Utskottet fann
det för sin del rimligt att en sådan prioritering måste bli en av de uppgifter,
som det i sammanhanget föreslagna produktkontrollorganet först
skulle komma att få ägna sig åt.

Som framgår av det föregående åvilar det regeringen och produktkontrollnämnden
att på grundval av de riktlinjer som fastlagts i lagen
om hälso- och miljöfarliga varor och i förarbetena till denna bl. a. svara
för den närmare utformningen av den bevisprövning rörande ett ämnes
ofarlighet som avses i motionen 1975: 380 i förevarande del. Utskottet
finner inte motionen ge utskottet anledning att föreslå någon ändring
i gällande ordning härvidlag. Däremot vill utskottet självfallet instämma
med motionärerna i önskemålet att den i lagen föreskrivna s. k. omvända
bevisbördan inte bara blir en vacker devis utan att bestämmelserna
härom verkligen tillämpas på ett sätt som motsvarar lagstiftningens
syfte. Med hänsyn till den stora vikt som måste tillmätas
strävandena att så långt möjligt förebygga att nu ifrågavarande varor
orsakar skadeverkningar på människor och i miljön, inte minst på arbetsmiljöns
område, utgår utskottet emellertid från att regeringen och
berörda myndigheter ägnar hithörande frågor den största uppmärksamhet
och bl. a. tillser att arbetet med att utvidga det effektiva verkningsområdet
för lagstiftningen bedrivs i så snabb takt som möjligt.
Enligt utskottets mening kräver den snabba utvecklingen på förevarande
område ett oavlåtligt framflyttande av positionerna från de produktkontrollerande
samhällsorganens sida. Utskottet vill i detta sammanhang
också fästa uppmärksamheten på att lagstiftningen, även om den i
första hand omfattar varor som kan betecknas som kemiska, också
skall kunna tillämpas på andra varor.

Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen
1975: 380, yrkande A.l.a, synes inte erforderlig.

Vad i det föregående anförts gäller enligt utskottets mening i tilllämpliga
delar även motionen 1975: 1578 med begäran om översyn av
förfarandet när det gäller anmälan till produktkontrollnämnden av varor
med miljöfarligt innehåll. Med anledning av motionen vill dock utskottet
tillfoga följande.

Med i motionen omnämnd anmälningsplikt torde åsyftas den registreringsplikt
som sedan ett tiotal år funnits för varor som kan betecknas
som bekämpningsmedel. Därvid har avsetts medel mot vissa skadliga
insekter och andra skadedjur, medel mot ogräs och annan icke önsk -

JoU 1975/76:15

värd vegetation, råttutrotningsmedel, träskyddsmedel, slembekämpningsmedel
inom massaindustrin, betningsmedel för utsäde m. m. Registreringstvånget
har nu utsträckts till att omfatta även en del andra varor,
t. ex. medel för tillväxtreglering, blad- och blastdödningsmedel, kartgallringsmedel
o. d. samt medel avsedda att motverka groning hos
skördeprodukter. Genom tillägg till kungörelsen om hälso- och miljöfarliga
varor har registreringsplikt införts även för oljesaneringsmedel.
Utskottet utgår i överensstämmelse med sina uttalanden i det föregående
från att arbetet med att ytterligare finslipa kontrollförfarandet
i enlighet med utvecklingens krav bedrivs med all möjlig skyndsamhet
och effektivitet.

I motionen 1975: 1541 (yrkande 5) framlagt förslag att ge sammanslutningar
av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc.
rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor
och livsmedelslagen har tidigare varit föremål för riksdagens behandling,
bl. a. i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga
varor. I betänkandet JoU 1973: 19 erinrades i anslutning till
väckta motioner i ämnet att miljökontrollutredningen för sin del inte
hade uppställt någon regel om vem som hade rätt att anföra besvär mot
beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Rätten att föra
talan mot dylikt beslut skulle därför enligt utredningens förslag komma
att regleras enligt bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 11 § denna
lag fick talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom
besvär överklagas av den som beslutet angick, om det gått honom
emot. Talerätt tillkom således i första hand endast sökande som fått avslag
på sin ansökan om den åtgärd varom är fråga. En ledamot i utredningen
hade dock förordat en utvidgad besvärsrätt för tillvaratagande
av deras intressen som utsattes eller riskerade att utsättas för hälsooch
miljöfarliga varors skadeverkningar. Även departementschefen hade
funnit det från vissa synpunkter otillfredsställande att klagomål genom
besvär inte kunde föras från konsumenternas sida inom området för
hälso- och miljöfarliga varor. För att tillgodose dessa intressen borde
enligt departementschefens mening besvärsrätt ges åt de fackliga huvudorganisationerna.
Bestämmelse härom gavs i 19 § lagförslaget. Det
framlagda förslaget, som godkändes av riksdagen, överensstämde till
sin konstruktion med en av 1972 års riksdag beslutad lagändring på
livsmedelslagstiftningens område i syfte att ge konsumenterna ökat inflytande
i fråga om beslut enligt livsmedelslagen. Motionsyrkanden motsvarande
det nu föreliggande avstyrktes i enlighet härmed. Även förra
året avslogs en motion i ämnet av riksdagen (JoU 1974: 44).

Enligt utskottets mening har sedan nämnda riksdagsbeslut fattades
inga nya sådana omständigheter förebragts som skulle tala för ett ändrat
ståndpunktstagande från riksdagens sida på nu berörda punkt.

JoU 1975/76:15

Motionen 1975: 1541 bör därför i förevarande del lämnas utan bifall
av riksdagen.

I motionen 1975:118 framhålls att det för att bl. a. åstadkomma
ett tillräckligt skydd för allmänna och enskilda vattentäkter är av synnerlig
vikt att både länsläkarorganisationerna — som har huvudansvaret
i länen för konsumtionsvattenfrågor — och länsstyrelserna har så
god kännedom som möjligt om på vilka vägar och på vad sätt hälsooch
miljöfarliga varor transporteras inom länen. På rikspolisstyrelsens
initiativ har kartläggning kommit till stånd som dock i stort sett endast
avsett transporter inom resp. län. Transitotransporter av ofta stora
mängder farligt gods har inte varit åtkomliga genom nu företagna utredningar.
I motionen framhålls att frågan om transporter genom olika
län måste vara en angelägenhet för den centrala myndigheten — produktkontrollnämnden.
Motionärerna hemställer att regeringen vidtar
sådana åtgärder, att nämnda transporter blir kartlagda och att det i
samråd med länsstyrelser och länsläkarorganisationer tillskapas regler
för transitotransporter av hälso- och miljöfarliga varor.

Enligt 51 § kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor
kan produktkontrollnämnden eller efter bemyndigande av nämnden
polismyndighet föreskriva att transport på väg av hälso- och miljöfarlig
vara får ske endast efter särskilt tillstånd eller, om det är av
särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, förbjuda sådan
transport.

I anslutning härtill vill utskottet erinra om att riksdagen år 1973 (prop.
1973: 143, TU 1973:24, rskr 1973:334) godkände den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg
(ADR). Enligt ADR gäller bl. a. att fraktförare senast då transportuppdraget
ges skall erhålla skriftliga instruktioner, vilka skall innehålla
uppgift om det sätt på vilket godset är farligt och om de säkerhetsåtgärder
som är nödvändiga för att avvärja faran. Frågan om nationella
vägtransporter av farligt gods föreslogs i propositionen bli löst inom
ramen för gällande produktkontrollagstiftning, t. ex. lagen om hälsooch
miljöfarliga varor. Departementschefen förutsatte att vederbörande
förvaltningsmyndigheter skulle meddela föreskrifter som i huvudsak
ansluter sig till ADR-reglema. Trafikutskottet fann i sitt av riksdagen
godkända betänkande det angeläget att så skulle ske och underströk
samtidigt att dessa frågor borde behandlas med förtur med hänsyn till
transportsäkerhetsfrågomas stora vikt.

Arbete med att ta fram sådana föreskrifter pågår bl. a. inom produktkontrollnämnden
och på produktkontrollbyrån i naturvårdsverket. Det
har förutskickats att det i början av år 1976 kommer att utfärdas föreskrifter
från nämnden i fråga om vägtransport av giftiga och frätande
varor i tank eller som bulklast, vilka är grundade på ADR-reglema.

JoU 1975/76:15

Man har valt att börja med tanktransporterna med hänsyn till de särskilda
olycksrisker som visat sig förknippade med nämnda transportform.
Man planerar att också utarbeta bestämmelser i fråga om transporter
av styckegods.

Det anförda ger vid handen att åtgärder är att vänta som i allt
väsentligt torde motsvara motionens syfte. Med hänsyn härtill och då
ärendet i enlighet med vad utskottet tidigare anfört närmast ligger inom
ramen för vad produktkontrollnämnden har att handlägga, finner utskottet
någon särskild åtgärd med anledning av motionen 1975: 118 inte
erforderlig. Utskottet vill dock i förevarande sammanhang starkt understryka
angelägenheten av att bindande föreskrifter i ämnet träder i kraft
så snart som möjligt.

I motionen 1975: 1531 framläggs yrkande om förbud mot användning
av freongas som drivmedel i olika slag av sprayer. Bakgranden
till motionen är vissa forskningsrön enligt vilka freongaser kan ha nedbrytande
effekter på det ozonskikt som finns i de övre luftlagren och
som bl. a. utgör ett skydd mot det ultravioletta ljus som orsakar hudcancer.

Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr
8/1975 är freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten
som bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar.
De har hittills ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har
freonerna vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia
och bland forskare och producenter. Nu är de åter aktuella på
grund av sin påstådda förmåga att påverka ozonet i jordatmosfären.
En amerikansk forskningskommission, IMOS, har sålunda visat att
freoner som används som drivgas i många av våra sprayförpackningar
kan påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Än så länge
rör det sig om en hypotes; belägg genom direkta mätningar finns inte.
Kommissionen föreslår därför inga direkta åtgärder nu, utan awaktar
resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska
National Academy of Science håller på med och som väntas bli klar
under våren 1976.

Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkomma permanenta
förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket
ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen
på området och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen.
Från OECD-organet Sector Group of Unintended Occurrence of
Chemicals in the Environment får naturvårdsverket också löpande information
om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden,
om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt,
förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig
vara av visst slag. Utskottet utgår från att den i motionen väckta frå -

JoU 1975/76:15

gan följs mycket noga av regering och berörda kontrollorgan och förutsätter
att man kommer att reagera snabbt om misstankarna om freonernas
miljöfarlighet verifieras och, om så skulle visa sig erforderligt,
förelägger riksdagen förslag om åtgärder i ämnet. Den under kommande
vår väntade forskningsrapporten i ämnet bör ge bättre grund för ställningstaganden
härvidlag. I sammanhanget kan kanske tilläggas att skyddet
mot eventuella skadeverkningar i nu förevarande avseende som på
så många andra håll inom miljövårdsområdet kräver en internationell
samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna uppnås. Det
är därför inte tillräckligt att problemen angrips nationellt.

Någon ytterligare riksdagens åtgärd till följd av motionen 1975: 1531
finner sig utskottet i nuvarande läge inte böra föreslå.

Behovet av en utbyggnad av bl. a. forskningsverksamheten rörande
hälso- och miljöfarliga varor påtalas i motionerna 1975:380 och
1975:1530. I den sistnämnda motionen framhålls sålunda att det för
att lagen om hälso- och miljöfarliga varor och annan lagstiftning med
likartat syfte skall få den effekt som avsetts bl. a. krävs ökade insatser
för forskningen på miljövårdsområdet i allmänhet samt omfattande
resurser för testning och analyser som kan ge underlag för bedömningar
och beslut i bl. a. de organ som har hand om övervakning och
kontroll. Enligt motionärernas mening bör hela frågan om miljökontrollaboratorierna
tas upp till förnyat övervägande. I motionen framhålls
att laboratorieresurserna är av stor betydelse för möjligheterna att
åstadkomma ett effektivt miljöskydd, såväl i vad avser snabba analyser
i akuta fall som när det gäller utvecklingen av ett mera kontinuerligt
kontrollsystem. Även i motionen 1975:380 betonas behovet av att
forskningen på området kan effektiviseras. Motionärerna anser dock
att splittringen av resurserna f. n. är alltför stor. Det är enligt motionen
angeläget att organisationen förbättras samtidigt som de totala resurserna
ökas. Det föreslås också att forskning i ökad omfattning kommer till
stånd rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av användning av
kemiska ämnen med kända skadeverkningar. I sammanhanget yrkas i
motionen även på en fortsatt utbyggnad av tillsynen över arbetsplatser
där kemiska ämnen används. Med anledning av nu redovisade motionsyrkanden
får utskottet anföra följande.

Miljökontrollutredningen föreslog i sitt betänkande att naturvårdsverkets
undersökningslaboratorium, delar av verkets omgivningshygieniska
avdelning samt vissa av verket med forskningsmedel finansierade
enheter skulle sammanföras till ett laboratorium inom naturvårdsverket.
Härjämte föreslogs att tre regionala laboratorieenheter knöts till
verket. En utredningsledamot anförde i reservation att ett för produktkontrollen
centralt laboratorium borde vara fristående från tillsynsmyndighet.

JoU 1975/76:15

I prop. 1973: 17 förordades dock, mot bakgrund av bl. a. viss kritik
från remissinstansernas sida, en tillfällig lösning av laboratoriefrågan i
avvaktan på bl. a. de vidare förslag som kunde komma att framläggas
av arbetsmiljöutredningen och, i fråga om uppbyggande av ett miljövårdens
informationssystem, av miljökontrollutredningen. Lösningen innebar
en förstärkning av såväl naturvårdsverkets undersökningslaboratorium
som arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. Den
samordning av undersökningsverksamheten med forskningen som från
vissa håll efterlysts ansågs böra prövas i annat sammanhang. De förslag
som bl. a. miljöforskningsutredningen skulle komma att avge
borde också avvaktas. Mot vad sålunda anförts hade riksdagen inte
något att erinra.

Riksdagen godkände därefter förra året vissa riktlinjer för en omorganisation
av naturvårdsverket (prop. 1974:46, JoU 1974: 20, rskr
218). Forskningssekretariatet, undersökningslaboratoriet och den omgivningshygieniska
avdelningen berördes dock inte av dessa organisatoriska
förändringar. Pågående utredningsarbete ansågs böra avvaktas
innan slutlig ställning togs till frågan om dessa enheters organisation.

Vid riksmötet 1975 avslogs ett i motionen 1975: 380 framfört yrkande
om uppräkning av anslaget till statens naturvårdsverk för vissa
undersökningar i vad gällde hälso- och miljöfarliga varor under hänvisning
till att resultatet av bl. a. miljöforskningsutredningens arbete borde
avvaktas. I sammanhanget nämndes att arbetarskyddsstyrelsen i budgetpropositionen
föreslagits få väsentligt ökade resurser för bl. a. förbättring
av arbetsmiljön (prop. 1975: 1 bil. 11, JoU 1975:1, rskr 1975:
83).

Den åberopade miljöforskningsutredningen har haft i uppdrag att
göra en översyn av samordningsproblematiken med avseende på den
statligt finansierade miljövårdsforskningen, som är splittrad på ett stort
antal myndigheter och organ. Ifrågavarande utredning avgav i november
1974 betänkandet Samordnad miljövårdsforskning (Ds Jo 1974: 8).
En av huvudpunkterna i utredningens förslag är inrättandet av en delegation
för miljövårdsforskning direkt under och i nära anknytning
till jordbruksdepartementet. Delegationen skall svara för den övergripande
planeringen av forskningsinsatserna inom hela miljövårdsområdet.

Anslagsfördelningen föreslås ligga kvar på olika redan nu anslagsfördelande
organ, främst naturvårdsverket. Verket skall enligt förslaget
svara för fördelningen och den närmare inriktningen av forskningsmedel
när det gäller den målinriktade miljövårdsforskningen. Även stödet till
tekniskt utvecklingsarbete på miljövårdsområdet bör höra till verkets
arbetsområde. Ansvaret för stöd till naturvetenskaplig grundforskning
som bas för den målinriktade läggs i första hand på naturvetenskapliga
forskningsrådet. Naturvårdsverket föreslås få en forsknings- och utveck -

JoU 1975/76:15

lingsavdelning, medan forskningsnämnden avskaffas. Beslutsansvaret
för fördelning av forskningsanslag förs därvid, enligt förslaget, över till
verkets styrelse.

Utredningens förslag remissbehandlades vintern 1974/75 och ärendet
bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.

I förevarande sammanhang kan vidare nämnas att en särskild kommitté
år 1973 tillsattes för att utreda hur en samordning organisatoriskt
kunde ske av laboratorieresurser för arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket
(LABAN). Resultatet av nämnda utredning presenterades
i maj 1974 i betänkandet Institut för miljömedicin (Ds A 1974: 3). Institutet
skall enligt kommitténs förslag ha till uppgift att bedriva utrednings-
och forskningsverksamhet inom miljömedicin och allmän
hälsovård. I första hand skall institutet biträda arbetarskyddsstyrelsen,
naturvårdsverket, produktkontrollnämnden och socialstyrelsen i de frågor
inom institutets arbetsområde som hänskjuts till institutet av dessa
myndigheter. I mån av resurser skall institutet också kunna ta emot
uppdrag även av andra myndigheter och enskilda. Någon närmare organisatorisk
samordning av arbetarskyddsstyrelsens och naturvårdsverkets
laboratorieresurser ansåg kommittén inte vara motiverad. Kommittébetänkandet
har efter remissbehandling överlämnats till arbetsmiljöutredningen.

Sistnämnda utredning fick i början av 1975 tilläggsdirektiv att i samband
med sin översyn av arbetarskyddslagstiftningen undersöka hur produktkontrollen
enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor
fungerat från arbetarskyddssynpunkt. I anslutning till utvärderingen
skulle arbetsmiljöutredningen enligt direktiven i sitt slutbetänkande —
som beräknas bli avlämnat vid årsskiftet 1975-1976 — närmare analysera
frågan om samordningen mellan en ny arbetsmiljölagstiftning och
lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Enligt vad som helt nyligen meddelats kommer jordbruksministern
att föreslå att en utredning tillkallas för att se över den regionala laboratorieverksamheten
inom områdena för kontroll av livsmedelshygien
och miljö.

I avvaktan på resultaten av det omfattande utredningsarbetet inom
miljöforskningsutredningen, arbetsmiljöutredningen m. fl. utredningar
som riksdagen torde få anledning att återkomma till inom en förhållandevis
nära framtid finner utskottet f. n. inte skäl att föreslå någon särskild
åtgärd från riksdagens sida med anledning av nu behandlade motionsyrkanden.
Som bl. a. påpekades i samband med antagandet av lagen
om hälso- och miljöfarliga varor är dock tillgång till resurser för
forskning och andra undersökningar en grundförutsättning för kunskaper
om de kemiska ämnenas hälso- och miljöfarlighet. Det är mot
bakgrund härav givetvis i hög grad önskvärt att nuvarande tillfälliga
lösning av laboratoriefrågan på förevarande område ersätts med en

JoU 1975/76:15

mera permanent lösning, väl anpassad till utvecklingens krav. Utskottet
förutsätter att regeringen med uppmärksamhet följer frågan och så
snart sig göra låter framlägger erforderliga förslag i ämnet.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 380, yrkande A.l.a,

b. 1975: 1541, yrkande 5,

c. 1975: 1578,

2. a. anser motionen 1975: 118 besvarad med vad utskottet
anfört,

b. lämnar motionen 1975: 1531 utan åtgärd,

3. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 380, yrkandena A.l.b—d och 3,

b. 1975: 1530.

Stockholm den 18 november 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Magnusson i
Tanum (s), Kronmark (m)*, fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru
Lundblad (s), fru Anér (fp)*, herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund (s),
Wachtmeister i Johannishus (m)*, Johansson i Holmgården (c)*, Takman
(vpk), fru Fredrikson (c) och fru Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

angående rätten att anföra besvär mot beslut enligt livsmedelslagen
och lagen om hälso- och miljöfarliga varor av fru Anér (fp) och herr
Takman (vpk) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”1 motionen”
och på s. 7 slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:
I motionen 1975:1541 (yrkande 5) framläggs förslag om att sammanslutningar
av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare
etc. ges rätt att överklaga beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor och livsmedelslagen. Det påpekas i motionen att nuvarande regler
medger klagorätt i första hand för den beslutet angår, dvs. vanligen en
producent, som inte får använda ett ämne eller en produkt som han
önskar. Allmänhetens inflytande är mycket litet och endast i någon mån

JoU 1975/76:15

tillgodosett genom att besvärsrätt givits åt de fackliga huvudorganisationerna.

Enligt utskottets mening är nuvarande rättsregler i förevarande avseenden
inte så utformade att de i tillfredsställande grad tillgodoser konsumenternas
intressen i dessa viktiga frågor. De beslut som fattas av livsmedelsverket
resp. produktkontrollmyndigheterna är av stor betydelse
för alla människor. Det bör därför införas en generell rätt för konsumenterna
att komma med initiativ och att anföra besvär mot fattade beslut.
Av praktiska skäl är det dock nödvändigt att göra en viss avgränsning.
Med hänsyn till att det här gäller frågor om användande av ämnen som
kan vara hälso- och miljöfarliga bör en generöst bestämd krets av organisationer
ges besvärsrätt. Det kan också vara motiverat att ge konsumentverket
samma rätt. Regeringen bör överväga frågan och med beaktande
av nu anförda synpunkter föreslå riksdagen en sådan utvidgad
besvärsrätt för konsumenterna som här skisserats.

dels utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:

1 b. med anledning av motionen 1975: 1541, yrkande 5, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utvidgad
besvärsrätt enligt livsmedelslagen och lagen om hälso-
och miljöfarliga varor,

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1975 750056