med anledning av motioner om förhindrande av investeringar i Sydafrika och Namibia, m. m. (Betänkande 1976/77:UU22 Utrikesutskottet)

UU 1976/77: 22

Utrikesutskottets betänkande
1976/77: 22

med anledning av motioner om förhindrande av investeringar i Sydafrika
och Namibia, m. m.

Motionerna

I motionen 1976/77:56 av herr Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag innebärande förbud
mot svenska investeringar i Sydafrika så länge rasförtrycket består,

2. att riksdagen skarpt fördömer svenska företags investeringar i och förbindelser
med Sydafrika och kräver att de skyndsamt avvecklar dessa.

I motionen 1976/77:676 av herr Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om hur svenska
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika skall kunna genomföras.

I motionen 1976/77:1054 av fru Lewén-Eliasson m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om de
ändringar i valutalagstiftningen som behövs för att kapitalexport till Sydafrika
och Namibia skall kunna förbjudas,

2. att riksdagen beslutar uttala att regeringen bör inleda överläggningar
med berörda svenska företag i enlighet med i motionen angivna riktlinjer.

3. att riksdagen hos regeringen begär en fortlöpande information om hur
de svenska företagen utvecklas samt om resultatet av överläggningarna med
berörda svenska företag,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om svenska initiativ i Förenta nationerna ang. södra Afrika.

De överläggningar med företagen varom talas i sistnämnda motions yrkande
2 skall enligt motionen syfta till att åstadkomma en nedtrappning
av de svenska ekonomiska intressena i Sydafrika och Namibia samt att
nå överenskommelse om hur begränsningarna av de svenska aktiviteterna
i dessa länder skall genomföras.

1 motiveringen för yrkandet 4 i samma motion anförs bl. a. att Sverige
i FN bör försöka driva fram en effektiv sanktionspolitik mot Sydafrika.
Så länge det inte finns utsikter att säkerhetsrådet skall besluta om allsidiga
och bindande sanktioner, bör Sverige fortsätta att verka för att frågorna
om vapenembargo och förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika förs framåt.
Sverige bör vidare verka för att få slut på Sydafrikas ockupation av Namibia,
för att sanktionerna mot Rhodesia skall tillämpas i full utsträckning och
för att SWAPO skall stödjas som företrädare för Namibias folk. Sverige
bör enligt motionen vidare stödja FN:s informationsarbete om förhållandena
i södra Afrika, FN:s opinionsbildning för befrielsekampen och FN-organens
bistånd till befrielserörelserna där.

1 Riksdagen 1976/77. 9 sami Nr 22

UU 1976/77: 22

Bakgrund

Motionsyrkanden om förbud mot svenska investeringar i Sydafrika och
om avveckling av sådana investeringar har förut behandlats av utskottet,
senast i slutet av förra året (UU 1976/77:10).

I nyss angivna betänkande erinrades bl. a. om att Sverige inom FN sedan
länge förordat ett internationellt ingripande mot Sydafrika med anledning
av de systematiska brott mot mänskliga rättigheter som den sydafrikanska
rasåtskillnadspolitiken innebär. Sverige har i FN karakteriserat den situation
som skapats i södra Afrika som ett hot mot freden och på denna grund
förordat att FN:s säkerhetsråd, om godtagbara resultat ej kan uppnås genom
förhandlingar, tillgriper sanktioner för att avlägsna hotet. I första hand har
Sverige föreslagit att den rekommendation som säkerhetsrådet antog hösten
1973 om stopp för alla vapensändningar till Sydafrika skall omvandlas till
ett bindande beslut. Vidare har Sverige i FN:s generalförsamling hösten
1976 tillsammans med övriga nordiska och vissa andra länder framlagt ett
resolutionsförslag syftande till att åstadkomma ett stopp för utländska nyinvesteringar
i Sydafrika. Förslaget som antogs i november 1976 (med röstsiffrorna
124-0-16) utmynnade i en uppfordran till säkerhetsrådet att överväga
mått och steg för att åstadkomma ett slut på utländska nyinvesteringar
i Sydafrika.

I nämnda betänkande erinrades vidare om att såväl den tidigare som
den nuvarande svenska regeringen intagit en negativ hållning till investeringar
i Sydafrika och bl. a. uppmanat svenska företag att avstå från sådana.

Utskottet, som uttalade sitt stöd för dessa regeringens åtgärder, framhöll
vidare bl. a. att händelseutvecklingen i Sydafrika under förra året, som tydde
på en ytterligare skärpning av rasmotsättningarna där och ett hårdnande
förtryck, gjorde det desto angelägnare att genom bl. a. FN söka åstadkomma
effektiva internationella påtryckningsåtgärder. Utskottet konstaterade att det
är en allmänt omfattad mening att de internationella påtryckningarna på
Sydafrika att ändra sin raspolitik kan bli verkligt effektiva först om FN:s
säkerhetsråd tar ställning för världsomfattande sanktionsåtgärder i någon
form och hänvisade till sin förut framförda uppfattning att isolerade svenska
åtgärder skulle bli verkningslösa med avseende på den sydafrikanska raspolitiken.
Ett sanktionsbeslut av säkerhetsrådet - vare sig beslutet är av
bindande natureller endast får formen av en rekommendation - utgör också
en förutsättning för att den särskilda svenska sanktionslagen från år 1971,
som hittills tillämpats endast på Rhodesia, skall kunna användas i detta
sammanhang. Utskottet förutsatte att regeringen noga följer den fortsatta
utvecklingen i Sydafrika och såväl internationellt som på det nationella planet
vidtar lämpliga åtgärder bl. a. för att motarbeta en utbyggnad av de utländska
företagsengagemangen där.

Riksdagen har vid flera tillfällen under de senaste åren även behandlat
motioner i vilka yrkats på en sådan ändring av den svenska valutalagen

UU 1976/77: 22

att investeringar förbjuds i bl. a. stater som har fascistisk eller rasistisk regim.
Ett yrkande av denna innebörd avslogs nyligen på finansutskottets förslag
(FiU 1976/77:24). Nämnda utskott ansåg det olämpligt att i valutalagstiftningen
inrymma stadganden om prövning av så allmän innebörd som hade
föreslagits i motionen (1976/77:78) i fråga. De tolkningsfrågor som valutastyrelsen
i sådant fall skulle ställas inför skulle vara mycket omfattande.
Även sanktioner som innebär förbud mot kapitalexport till enskilt land borde
enligt finansutskottets mening föregås av en utrikespolitisk prövning av
regering och riksdag och inte bedömas av valutastyrelsen.

FN:s generalförsamlings uppmaning till säkerhetsrådet att överväga mått
och steg för att åstadkomma ett slut på ytterligare utländska nyinvesteringar
i Sydafrika har ännu inte kommit upp till avgörande behandling i rådet.
Sverige, vars senaste mandatperiod i säkerhetsrådet utlöpte i och med 1976
års utgång, hade hoppats få frågan upptagen i rådet dessförinnan, men av
olika skäl blev behandlingen av denna liksom andra frågor med anknytning
till Sydafrikas apartheidpolitik uppskjuten till innevarande år. Ett av skälen
härför torde ha varit att man velat avvakta den nya amerikanska administrationens
tillträde.

Säkerhetsrådet anordnade i slutet av mars i år en särskild apartheiddebatt,
men något beslut i bl. a. investeringsfrågan har ännu inte tagits. Man räknar
f. n. med att frågan kommer att återupptas i rådet någon gång i juni månad.
Oaktat Sverige inte längre tillhör säkerhetsrådet arbetar vårt land fortsatt
för frågans upptagande och positiva behandling.

I säkerhetsrådets apartheiddebatt i slutet av mars deltog även Sveriges
FN-ambassadör. Denne framhöll bl. a. att ett upphörande av utländska investeringar
skulle ha en allvarlig inverkan på Sydafrikas ambitioner att nå
större ekonomisk självförsörjning och att fortsätta den snabba militära uppbyggnaden.
Säkerhetsrådet skulle i detta läge kunna rekommendera regeringarna
att aktivt verka emot all vidare nyinvestering i Sydafrika. Regeringarna
i de länder där det finns potentiella investerare skulle därvid få
en bred handlingsram och flexibilitet i sitt val av åtgärder. FN-ambassadören
erinrade vidare om att de nordiska utrikesministrarna vid sitt möte i
Reykjavik några dagar tidigare uttalat sig till förmån för säkerhetsrådsbeslut
beträffande såväl ett obligatoriskt vapenembargo som ett förhindrande av
nya utländska investeringar i Sydafrika.

Situationen i Sydafrika och frågan om förbud för kapitalexport dit var
föremål för flera inlägg i årets utrikesdebatt i riksdagen den 30 mars. Utrikesminister
Karin Söder yttrade därvid bl. a.:

Vi tog förra hösten initiativ till en resolution i FN:s generalförsamling
att uppmana säkerhetsrådet att överväga åtgärder för att hejda utländska

nyinvesteringar i Sydafrika. Det är ännu oklart vilket beslut rådet kan

komma fram till. Ett förslag som övervägs är att rådet skall uppmana alla
medlemsstater att, som Sverige redan gör, avråda sina företag från nyin -

1* Riksdagen 1976/77. 9 sami. Nr 22

UU 1976/77: 22

vesteringar i Sydafrika och att, om nödvändigt, förbjuda sådana investeringar.

Självfallet rör det sig här bara om ett första steg. Vi anser det riktigt
och nödvändigt att säkerhetsrådet går vidare och fattar tvingande sanktionsbeslut.
För att ett sådant beslut skall bli effektivt krävs deltagande
av Sydafrikas viktigaste handelspartners. Förutsättningarna för att få det
nödvändiga stödet måste f. n. tyvärr bedömas som mycket små. Skulle emellertid
ett beslut enligt det svenska initiativet komma till stånd skulle trycket
på Sydafrikas regering öka och möjligheterna till nya beslut förbättras.

Låt oss nu se vad som händer i säkerhetsrådet. Förhoppningsvis kommer
där resultat att nås, även om läget i dag kanske inte är så ljust. Vi hoppas
dock att man steg för steg når fram till en överenskommelse som leder
till en effektiv sanktionspolitik mot Sydafrika. När vi har kunnat utvärdera
det beslut som fattas i säkerhetsrådet kan vi ta tillfället i akt här hemma
- utrikesutskottet får det tillfället ganska snart - att närmare fundera över
hur vi skall utreda de juridiska, folkrättsliga och utrikespolitiska aspekterna
på ett ensidigt åtagande.

Kanhända kan vi också få ett nordiskt agerande på den här punkten.
Det är olyckligtvis så att man inte i dagsläget i alla de nordiska länderna

är så intresserad av ensidiga åtgärder eller ens åtgärder på nordisk

basis.

I samma debatt uttalade biståndsminister Ola Ullsten bl. a.:

Det är därför som vi i FN:s säkerhetsråd - vilket utrikesministern utförligt
uppehöll sig vid - vill få till stånd en resolution för att hejda utländska

nyinvesteringar i Sydafrika. Det är därför slutligen som vi uppmanar

våra egna företag att avstå från att göra nyinvesteringar i Sydafrika och
inte utesluter möjligheten av lagstiftning mot kapitalexport till Sydafrika.

I ett anförande den 4 maj i år vid Sveriges industriförbunds årsmöte
kom utrikesminister Söder in på samma tema:

Vi har verkat för en resolution i säkerhetsrådet som kan få stöd åtminstone
av några viktiga väststater, främst USA och möjligen också Västtyskland.
I samråd med främst de afrikanska staterna och med USA:s FN-representation
samt efter överläggningar i flera huvudstäder har vi drivit tanken
på en rekommendation från rådet till medlemsregeringarna att de avråder
företag i sina länder från att göra nyinvesteringar i Sydafrika. Exakta formen
för detta avrådande skulle överlåtas åt respektive regeringar men rådet skulle
t. ex. inom en sexmånadersperiod diskutera i vilken utsträckning uppmaningen
om avrådande verkställts.

Fru Söder nämnde vid samma tillfälle att erfarenheten av denna politik,
som tillämpats i Sverige några år, är att den varit effektiv:

I praktiken förs nu inget kapital ut från Sverige för nyinvesteringar i
Sydafrika. Om ett officiellt avrådande har effekt, finns föga anledning att
nu gå vidare med ett förbud. Det skulle vara, har vi resonerat, att slå in
öppna dörrar. Om däremot avrådandet inte har den effekt som eftersträvas,
vore det rimligt att överväga att vidta förbud eller andra ytterligare åtgärder.
Vår önskan är självfallet att svenska företag väljer att själva avstå från möjliga
vinster förtjänade på ett omänskligt system. Verksamhet i Sydafrika innebär
ju att man tvingas tillämpa apartheidlagarna och på det sättet medverkar

UU 1976/77: 22

i rasförtrycket. Ett upplyst egenintresse hos företagen borde också tala i

samma riktning. Både moraliska skäl och företagens egenintresse talar

sålunda emot att investera i Sydafrika eller Namibia så länge apartheidpolitiken
fortsatt råder där.

Också i ett anförande den 11 maj i år inför Föreningen för utvecklingsfrågor
kom utrikesminister Söder in på situationen i södra Afrika och frågan om
de utländska investeringarna där. Enligt ett pressammandrag yttrade hon
därvid bl. a.:

Vi har förhoppningar att inom kort ett första steg skall kunna tas av
FN:s säkerhetsråd riktat mot utländska nyinvesteringar i Sydafrika, detta
som en uppföljning av ett svenskt initiativ. Det skulle vara en konkret
varning. Om den ej får effekt bör den följas av andra gemensamt beslutade
åtgärder.

I ett till utskottet riktat uttalande den 10 maj i år framförde Svenska
ekumeniska nämnden uppfattningen att en utredning omgående bör tillsättas
med uppgift att utreda hur den svenska valutalagstiftningen kan förändras
så att kapitalexport till Sydafrika kan stoppas. Nämnden ville vidare
uttala sitt stöd till regeringens ansträngningar att genom FN få till stånd
ett internationellt vapenembargo mot Sydafrika och att uppnå en internationell
överenskommelse om förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika. Uttalandet
var beledsagat av ett av nämnden samtidigt antaget handlingsprogram
och av en inom statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet
preliminär version av en på nämndens uppdrag utarbetad rapport
om svenska företags verksamhet i Sydafrika åren 1974-1976.

Syftet med sistnämnda rapport har främst varit att kartlägga och utvärdera
den utveckling som under senare år ägt rum inom ett antal dotterföretag
i Sydafrika till svenska industrikoncerner, bl. a. beträffande omfång, tillväxt
och lönsamhet samt beträffande löne- och övriga anställningsförhållanden
för speciellt den svarta arbetskraften liksom beträffande företagens attityder
till facklig verksamhet m. m. bland afrikanerna. Av rapporten hade nämnden
dragit slutsatsen att löneklyftan mellan vita och svarta arbetare som regel
inte krympt utan snarare vuxit under de senaste två åren samt att det inte
är möjligt för svenska företag, som är hänvisade till att följa den sydafrikanska
apartheidlagstiftningen, att på något väsentligt sätt förändra situationen
för de svarta arbetarna.

Utskottet har i övrigt inhämtat upplysningar i nu aktuella frågeställningar
genom föredragningar av företrädare för utrikes- och handelsdepartementen.
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation samt
Sveriges industriförbund. Utskottet har därigenom bl. a. fått del av den uppförandekod
(codex ethicus) som våren 1974 upprättades inom industriförbundet
med avseende på svenska företag verksamma i Sydafrika liksom
av den rapport om arbetslivsförhållanden i Sydafrika som år 1975 framlades
av en för LO och TCO gemensam studiedelegation och som i början av

UU 1976/77: 22

år 1976 föranledde en framställning till regeringen med förslag bl. a. om
sådana ändringar av den svenska lagstiftningen att svenska koncerners nyinvesteringar
i Sydafrika omöjliggörs så länge de svenska företagen medverkar
till diskriminerande arbetsvillkor.

Av föredragningarna i övrigt har bl. a. framgått
att Sveriges handelsutbyte med Sydafrika (592 milj. kr. år 1976) uppgår
till mindre än en halv procent av Sveriges samlade utrikeshandel,
att handelsutbytet med Sydafrika sedan länge visar ett avsevärt exportöverskott
i svensk favör,
att en nedgång i den svenska varuutförseln till Sydafrika inträtt från och
med år 1975 (421 milj. kr. år 1976) men att den svenska importen därifrån
samtidigt något stigit (171 milj. kr. 1976),
att det i Sydafrika finns drygt 20 svenska företag med produktions- eller
försäljni ngsverksam het,
att de svenska produktionsbolagens sammanlagda tillgångar i Sydafrika
år 1974 värderades till ca 240 milj. kr.,
att de belopp som förts ut från Sverige till Sydafrika i investeringssyfte
under 1970-talet uppgått till i genomsnitt drygt 8,5 milj. kr. per år (avser
såväl ny- som reinvesteringar).

I Ekumeniska nämndens förut nämnda studie, som i huvudsak begränsar
sig till förhållandena vid sex större svenska dotterföretag i Sydafrika, framhålls
bl. a.

att svensk företagsamhet i Sydafrika, som torde sysselsätta sammanlagt
ca 6 500 å 7 000 personer, expanderat och befäst sin ställning på marknaden
under treårsperioden 1974-1976,
att de sex särskilt undersökta företagens sammanlagda ekonomiska omslutning
under tiden 1973-1976 i löpande priser ökade med ca 75 %,
att sysselsättningen vid samma företag ökade med ca 10 % under perioden
1974-1976 och att andelen icke-vita anställda under hela den aktuella tiden
låg vid drygt 50 %,
att vinstbilden inom företagen i fråga varit starkt splittrad men att några
"övervinster” knappast kunnat uppvisas,
att lönerna för afrikanska arbetare vid de svenska företagen under perioden
1974-1976 procentuellt sett ökat snabbare än för vita men att löneklyftan
dem emellan i absoluta tal samtidigt ytterligare ökat,
att de svenska industriföretagen över huvud taget torde betala sina anställda
avsevärt mer än som är fallet för den sydafrikanska tillverkningsindustrin
i stort, ehuru den registrerade skillnaden till viss del kan bero
på branschmässiga eller regionala avvikelser,
att de afrikanska arbetarnas månadsbruttolöner vid de svenska företagen
under år 1976 motsvarade mellan ca 30 och ca 40 % av de vita arbetarnas
vid samma företag,
att de svenska koncernledningarna år 1975 deklarerat att de inte hade

UU 1976/77: 22

något att invända mot att de anställda afrikanerna organiserade sig i fackliga
sammanslutningar samt att dotterbolagen också är beredda att tillåta och
delvis praktiskt medverka till att de anställda afrikanerna organiseras,

att organisationsarbetet hittills ändå varit mycket begränsat men att detta
förhållande främst torde bero på de sydafrikanska myndigheternas minst
sagt avoga inställning till afrikanernas fackliga strävanden,

att utbildningsverksamheten vid samtliga svenska företag under senare
år starkt förbättrats,

att man i företagens agerande på många håll finner en vilja att inom
det företagsekonomiskt möjligas ram förbättra de icke-vitas anställningsförhållanden
och

att de svenska företagens sociala ansvarstagande i Sydafrika allmänt har
vuxit i flera avseenden under den studerade tidsperioden.

Utskottet

Som framgått av den föregående bakgrundsredogörelsen väntas FN:s säkerhetsråd
inom en nära framtid återuppta sin behandling av - och förhoppningsvis
nå ett positivt beslut beträffande - uppmaningen till rådet
från fjolårets generalförsamling att vidta mått och steg för att åstadkomma
ett slut på utländska nyinvesteringar i Sydafrika. Att utsikterna till framgång
för detta förslag från generalförsamlingen, som går tillbaka på ett svenskt
initiativ i FN hösten 1976, nu bedöms som större än tidigare har inte endast
att göra med de förvärrade rasmotsättningarna och det hårdnande förtrycket
i apartheidsystemets Sydafrika utan även med den växande insikten i allt
fler länder om att ett raskrig - med risk för åtföljande militär intervention
utifrån - kan bli oundvikligt, såvida inte en kursomläggning snart sker,
och om att apartheidsystemet med dess institutionella övervåld mot den
svarta befolkningsmajoriteten är dömt att förr eller senare gå under. Det
har också att göra med den omsvängning i den amerikanska statsledningens
attityd till konfliktsituationen i södra Afrika som kommit till synes efter
presidentskiftet i USA, även om några konkreta besked ännu inte lämnats
i fråga om den fortsatta hållningen till investeringarna i Sydafrika eller Namibia.

Oavsett förhoppningarna på säkerhetsrådets behandling av frågan är det
dock långtifrån givet att enighet heller nu kan uppnås inom säkerhetsrådet
ens för den relativt mjuka form av sanktionsåtgärder som en av rådet utfärdad
rekommendation om stopp för nyinvesteringar i Sydafrika skulle
innebära. Stora ekonomiska intressen i Sydafrika, främst till följd av tidigare
investeringar och företagsetableringar där, kan även denna gång verka återhållande,
fördröjande eller hindrande på politiska beslut i denna riktning
från de närmast berörda stormaktsregeringarnas sida, vilka har vetorätt i
säkerhetsrådet. Då det i nuvarande läge närmast blir fråga om att utfärda
en rekommendation och inte ett tvingande beslut, är det dock alltjämt en

UU 1976/77:22

svensk förhoppning att veto inte skall tillgripas i detta sammanhang.

En rekommendation från säkerhetsrådet i denna fråga skulle för Sveriges
del vara tillfyllest för att i aktuellt avseende bringa 1971 års sanktionslag,
som hittills kommit till användning endast gentemot Rhodesia, i tillämpning
även på Sydafrika. Samtidigt utgör ett beslut eller en rekommendation från
säkerhetsrådets sida en förutsättning för att ifrågavarande sanktionslag skall
kunna tillämpas.

Då det emellertid inte kan uteslutas att ett positivt säkerhetsrådsbeslut
i denna riktning ännu länge fördröjs eller under överskådlig tid helt uteblir,
finns det enligt utskottets mening anledning att på svensk sida - trots de
betänkligheter som anförts mot ett sådant ensidigt förfarande - nu gå
vidare och överväga att i svensk lagstiftning i särskild ordning införa förbud
mot vidare kapitalexport till Sydafrika, liksom till det av Sydafrika alltjämt
ockuperade Namibia, i samband med företagsinvesteringar där.

Givetvis finns det samtidigt anledning att fortsätta ansträngningarna att
genom FN:s säkerhetsråd nå ett internationellt omfattat sanktionsförfarande
i detta avseende eller, om detta skulle utebli, få så många industristater
som möjligt att för egen del vidta motsvarande åtgärd. Utskottet har i detta
sammanhang noterat att Norge och Japan infört bestämmelser som syftar
till att förhindra nyinvesteringar från dessa länders sida i Sydafrika.

Utskottet har vidare noterat de uttalanden från svenska regeringsledamöter,
av vilka en del återgetts i den föregående bakgrundsredogörelsen
och som gett uttryck för en beredvillighet att pröva förutsättningarna för
ett unilateralt svenskt åtagande mot kapitalexport till Sydafrika, därest förhoppningarna
på ett beslut eller en rekommendation från säkerhetsrådets
sida skulle komma på skam.

Utskottet har även noterat att de båda befrielserörelserna ANC och SWAPO
enträget vädjat till omvärlden att försöka stoppa fortsatta utländska
investeringar i Sydafrika och Namibia samt att de fått stöd för denna vädjan
från en stor majoritet av FN:s medlemsstater. I säkerhetsrådet har emellertid
de försök som gjorts att få till stånd effektiva åtgärder hittills strandat på
motstånd från de tre västliga stormakternas sida.

Visserligen är de svenska företagsintressena i Sydafrika vid en internationell
jämförelse av relativt ringa omfattning och de senaste årens svenska
nyinvesteringar där förhållandevis obetydliga. Så till vida vill det synas som
om den föregående och nuvarande regeringens avrådanden under senare
år haft sin avsedda verkan. Ett välförstått egenintresse vid företagens bedömning
av sina framtidsutsikter i ett verksamhetsland vars politik och
samhällsliv styrs av rasdogmer och är präglat av tilltagande rasmotsättningar
samt våld och oro torde därvid också ha spelat in.

Trots strävanden att förbättra villkoren för de svarta anställda synes företagen
ha små möjligheter att på något mer avgörande sätt avvika från
de normer som betingas av apartheidsystemet och den diskriminering i
bl. a. lönehänseende som följer därav i såväl lagstiftning som praxis.

UU 1976/77:22

Med tanke på den situation som råder i Sydafrika, vilken ur mänskliga
rättighetssynpunkter framstår som alltmer frånstötande och som gjort detta
land till ett utpräglat särfall i världen, synes det motiverat att av moraliska
skäl undersöka möjligheterna av ytterligare åtgärder i fråga om svenska
investeringar i Sydafrika. Sådana åtgärder från vårt lands sida skulle visserligen
knappast få några mer kännbara verkningar på den sydafrikanska
ekonomin, men deras politiska och moraliskt-psykologiska effekter bör inte
underskattas.

Moraliska argument bör även i övrigt tillmätas en avsevärd vikt i den
situation som nu råder i Sydafrika. Frågan om en begränsning av de svenska
intressena i Sydafrika är inte bara en politisk fråga om vad som kan tänkas
utgöra effektiva påtryckningar på den sydafrikanska regeringen. Det är också
en fråga om huruvida svenska foretag skall medverka i ett politiskt system
som bygger på rasdiskriminering och förtryck av svart arbetskraft.

Med anledning av de förevarande motionerna 56, 676 och 1054 vill utskottet
därför föreslå riksdagen att hemställa att regeringen tillsätter en utredning
om förbudsåtgärder från svensk sida med avseende på kapitalexport
till Sydafrika och Namibia i samband med företagsinvesteringar där. Utgångspunkten
för utredningsarbetet bör vara att Sverige skall bidra till att
öka trycket på Sydafrika. Utredningen bör omfatta de juridiska, folkrättsliga
och utrikespolitiska aspekterna på ett sådant ensidigt åtagande samt en bedömning
av de politiska, ekonomiska och psykologiska effekterna av en
dylik åtgärd. Mot denna bakgrund bör utredningen utarbeta lagförslag avseende
förbud mot kapitalexport. Utredningen bör givetvis även noga följa
motsvarande frågas fortsatta behandling i FN senare i år. Den bör arbeta
skyndsamt. Resultaten bör redovisas för riksdagen jämte regeringens egna
slutsatser och förslag i ärendet.

Utskottet förutsätter även att regeringen låter ombesörja överläggningar
med närmast berörda svenska företag i syfte att åstadkomma en begränsning
av dessas verksamhet i Sydafrika (och i förekommande fall i Namibia) til!
vad som under rådande omständigheter synes lämpligt. Därvid bör även
beaktas de synpunkter som anförts från fackligt och kyrkligt håll. Riksdagen
bör självfallet underrättas om resultatet av överläggningarna. Dessutom bör
information om hur de svenska företagens verksamhet i Sydafrika utvecklas
fortlöpande redovisas för riksdagen.

Parallellt härmed 'bör givetvis även de svenska initiativen i FN fullföljas,
både med avseende på vapenembargo- och på nyinvesteringsfrågan. Detsamma
gäller insatserna för att få ett slut på Sydafrikas ockupation av Namibia
och beträffande stödet i olika former till SWAPO och frihetssträvandena
i Rhodesia/Zimbabwe.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 676 och 1054
samt yrkandet 1 i motionen 56 bör av riksdagen ges regeringen till känna.
Yrkandet 2 i motionen 56 avstyrks däremot.

UU 1976/77:22

Utskottet hemställer

1. att riksdagen, med anledning av motionerna 1976/77:676 och
1976/77:1054 samt motionen 1976/77:56, i vad avser yrkandet

1,som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om åtgärder beträffande de svenska företagens verksamhet i
Sydafrika och Namibia, m. m.,

2. att riksdagen avslår motionen 1976/77:56, i vad avser yrkandet

Stockholm den 25 maj 1977

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande: herr Hernelius (m), fru Lewén-Eliasson (s), herr förste vice
talmannen Bengtson (c), herr Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c),
herrar Palm (s), Åberg (fp), Göransson (s), fruar Jonäng (c), Sundberg (m),
herrar Ericson i Örebro (s), Korpås (c), fru Sigurdsen (s), herrar Wirmark
(fp) och Lidbom (s).

Särskilt yttrande

av herr Hernelius (m) och fru Sundberg (m):

En ledande princip i den svenska utrikespolitiken under efterkrigstiden
har varit uppslutningen kring Förenta nationerna. Sverige har, när så begärts,
ställt trupper och teknisk hjälp till världsorganisationens förfogande, och
när FN:s säkerhetsråd rekommenderat sanktioner mot något land, har svensk
lagstiftning ändrats för att möjliggöra ett svenskt deltagande i dessa.

Från denna synpunkt är isolerade svenska sanktioner eller sanktionsliknande
åtgärder, riktade mot visst land, utan att något beslut av säkerhetsrådet
föreligger, ägnade att inge starka principiella betänkligheter. Detta särskilt
om de vidtagas under en period då Sverige i säkerhetsrådet förordat vederbörligt
beslut om liknande åtgärder. Att då handla på egen hand utan
att avvakta beslut inom säkerhetsrådet kan uppfattas som en strävan att
agera vid sidan av FN-stadgan. Sådana åtgärder kan också innebära risker
för framtiden och för den svenska neutralitetspolitiken. Om en stat eller
en grupp av stater begär att Sverige deltar i aktioner, riktade mot visst
land, kan önskemål härom hädanefter icke gärna avvisas enbart genom
en hänvisning till att Sverige följer FN-proceduren. I FN-stadgan anses
vetorätt i säkerhetsrådet utgöra en garanti mot obehöriga inflytanden av
detta slag. När den i utlåtandet begärda utredningen skall granska konsekvenser
av olika slag, som kan uppstå i samband med ensidiga svenska

UU 1976/77:22

åtgärder, bör denna synpunkt särskilt beaktas.

Av vikt är också att vid överläggningar med svenska företag om deras
verksamhet i södra Afrika tillse, att förluster av svensk egendom som resultat
av överläggningarna i görligaste mån undvikes. Det kan icke gärna vara
i svenskt intresse att andra till egen vinning drar nytta av åtgärder som
i Sverige förordas av politiska och moraliska skäl. Ej heller kan detta sägas
vara i de anställdas intresse.