med anledning av motioner om ersättningen till vittnen m. fl. vid domstol (Betänkande 1979/80:JuU14 Justitieutskottet)

JuU 1979/80:14

Justitieutskottets betänkande
1979/80:14

med anledning av motioner om ersättningen till vittnen m. fl. vid
domstol

Motionerna

I motionen 1978/79:1175 av Erik Glimnér m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär översyn av bestämmelserna om ersättning till vittnen
m. fl. med sikte på mer rättvisande grunder än som nu är fallet.

Motionärerna påpekar att gällande bestämmelser om ersättning för
tidsspillan ofta leder till att den som inställt sig som vittne gör en ekonomisk
förlust. Det är enligt motionärerna otillfredsställande om ersättningsfrågor
försvårar domstolarnas möjligheter att få fram vittnesmål.

1 motionen 1978/79:1177 av Britta Hammarbacken m. fl. (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av bestämmelserna för
ersättning till vittnen vid domstol i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Motionärerna vänder sig mot att gällande bestämmelser om ersättning för
tidsspillan leder till orättvisor mellan olika personkategorier och innebär att
vittnets för rättssäkerheten viktiga insats vid domstolen inte tillräckligt
värdesätts. Rese- och traktamentsersättning borde enligt motionärerna utgå
enligt allmänna resereglemente! och ersättningen för tidsspillan borde utgöra
ett för alla enhetligt grundbelopp.

I motionen 1978/79:1184 av Hans Nyhage (m) yrkas att riksdagen beslutar
att ersättning till vittne och målsägande för tidsspillan vid inställelse till
domstol skall utgå i enlighet med vederbörandes sjukpenning.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. att gällande bestämmelser
för dem som vittnar kan leda till ekonomiska förluster och till orättvisa
mellan personer i olika inkomstlägen.

I motionen 1978/79:2102 av Inger Lindquist (m)och Håkan Winberg (m)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i vittnesersättningskungörelsen
att domstol bereds möjlighet att då särskilda skäl föreligger
medge högre belopp i vittnesersättning än vad som enligt vittnesersättningskungörelsen
normalt kan utgå.

Motionärerna uttalar att förekommande ersättningar för tidsspillan och
traktamente åt vittne ofta innebär en dålig kompensation för vittnets faktiska
kostnader för inställelsen. Den som blir indragen som vittne i en process har
enligt motionärerna svårt att förstå varför han - utöver obehaget att behöva
vittna inför domstol - skall drabbas av en ekonomisk förlust. Motionärerna
framhåller vikten av att åberopad vittnesbevisning verkligen blir tillgänglig

1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 14

JuU 1979/80:14

för domstolen och pekar på att tendensen att utebli från rätten eller uppge
förhinder för inställelsen har blivit alltmer märkbar. Enligt motionärerna får
kostnaderna för vittnesersättningen sättas i relation till de onödiga besvär och
ökade kostnader som orsakas av försenade och inställda rättegångar. Särskilt
vänder sig motionärerna mot nuvarande regler om ersättning för nattlogi;
kostnaden för ett acceptabelt hotellrum överstiger så gott som alltid det
belopp som domstolen högst kan döma ut. Dessa regler drabbar enligt
motionärerna vittnen från utlandet speciellt hårt.

Gällande bestämmelser

Vittnen och andra personer som hörs i rättegång är berättigade till
ersättning.

Enligt 36 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken skall ersättning till
vittne, som har åberopats av enskild part, utges av parten. Har rätten
självmant inkallat vittne och är saken sådan att förlikning är tillåten eller är
det fråga om ansvar för brott som inte hör under allmänt åtal, skall
ersättningen utges av parterna en för båda och båda för en. I annat fall utgår
ersättningen av allmänna medel.

I tredje stycket stadgas att ersättning, som skall utges av part, skall
innefatta gottgörelse för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för
tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning, som skall utgå av
allmänna medel, fastställs av rätten enligt bestämmelser som regeringen
meddelar.

Enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken äger målsägande, som hörs i brottmål i
anledning av åklagarens talan, rätt till ersättning enligt vad som gäller vittne. I
40 kap. 19 § sägs att vad som är föreskrivet om vittne skall tillämpas i fråga om
sakkunnig, som hörs muntligen på begäran av part, utan att vara förordnad av
rätten.

Vid allmän rättshjälp gäller enligt 9 § andra stycket 2 rättshjälpslagen
(1972:429) att rättssökandes kostnad för bevisning, t. ex. vittne, vid bl. a.
allmän domstol anses som kostnad för rättshjälp. Enligt 24 § samma lag utgår
ersättning för bevisning, i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med
skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som
åsyftas är vissa bestämmelser i rättegångsbalken som anger att ersättning för
bevisning skall utgå av allmänna medel, t. ex. den nyss nämnda bestämmelsen
i 36 kap. 24 § tredje stycket. Saknas sådana särskilda föreskrifter skall
ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skäligt belopp.

Enligt 9 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall
i sådana rättegångar ersättning till vittne bestämmas efter de grunder som
gäller om ersättning av allmänna medel till vittne.

I förordningen (1979:594) om ersättning till vittnen, m. m. meddelas i
enlighet med hänvisningen i 36 kap. 24 § rättegångsbalken bestämmelserom
ersättning som enligt särskild föreskrift skall utgå av allmänna medel för
inställelse i mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet. Ersättning

JuU 1979/80:14

till vittne, målsägande m. fl. kan avse nödvändiga kostnader för resa
(reseersättning) och för uppehälle (traktamente) samt ersättning för mistad
inkomst eller på annat sätt åsamkad ekonomisk förlust (ersättning för
tidsspillan).

Reseersättningen utgår enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i
lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Dessa grunder tillämpas även om
resan skett från och till ort utomlands. Kostnad för resa med tåg och fartyg
ersätts dock endast med belopp motsvarande avgift för en plats i 2 klass jämte
i förekommande fall avgift för sovplats eller hyttplats.

Traktamente får bestämmas till högst 50 kr. om dagen eller, om den som
har kallats har utgift för nattlogi eller andra särskilda omständigheter
föreligger, till högst 100 kr. om dagen.

Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 125 kr. om dagen.

Förordningens bestämmelser har betydelse även i andra fall än då det gäller
vittne och målsägande i rättegång inför allmän domstol. Förordningen gäller
t. ex. den som skall höras under förundersökning i brottmål samt vid förhör i
åtskilliga sammanhang inför förvaltningsmyndigheter, förvaltningsdomstolar,
särskilda domstolar och domstolsliknande organ.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1970 behandlade första lagutskottet motionsyrkanden som avsåg
ersättning till vittnen vid domstol. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1LU 1970:38, rskr 160) anförde utskottet bl. a. följande.

De i motionerna framförda önskemålen om en reform av bestämmelserna
angående ersättning till vittnen har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna.
Även utskottet delar motionärernas uppfattning att nuvarande
regler i vissa fall leder till otillfredsställande konsekvenser för den enskilde.
Nackdelarna synes framför allt gälla reglerna om ersättning för tidsspillan.
Sålunda är det enligt utskottets mening mindre tillfredsställande att den som
blir kallad till domstol för att avlägga vittnesmål på en semester- eller fridag
inte får ersättning som ger honom möjlighet att ta motsvarande ledighet från
arbetet vid ett annat tillfälle. Vidare är det knappast förenligt med nutida
uppfattning att hemmafruar och andra utan förvärvsarbete inte får någon
kompensation utöver ersättning för de direkta utgifter som inställelsen
medför.

Som framhålls i motionerna 1:109 samt 1:836 och 11:985 har återhållsamheten
vid utformningen av ersättningsreglerna för vittnen ytterst grundats på
uppfattningen att vittnesinställelse är en medborgerlig skyldighet som inte
utan vidare medför rätt till gottgörelse. Numera ersätts emellertid i stor
utsträckning förtroendeuppdrag och andra allmänna uppdrag, som den
enskilde i princip är skyldig att åtaga sig, och detta oberoende av om
fullgörandet medför ekonomiskt avbräck. Även detta förhållande kan enligt
utskottets mening tala för en ökad generositet i ersättningsfrågan. Liberalare
ersättningsregler skulle också kunna motverka det motstånd på det psykologiska
planet, som enligt flera remissinstanser inte sällan torde finnas mot att
inställa sig som vittne.

JuU 1979/80:14

Med hänsyn till det anförda framstod det enligt första lagutskottets mening
som angeläget att reglerna för utgivande av vittnesersättning sågs över.
Översynen borde avse bestämmelserna i 36 kap. 24 § rättegångsbalken och
den då gällande kungörelsen i ämnet. Den borde omfatta ersättningsreglerna
såväl för tidsspillan som för resa och uppehälle, och de synpunkter som
utskottet hade anfört i det föregående borde beaktas. I ärendet nämnde
utskottet att det, som Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
hade anfört i sitt remissyttrande, kunde finnas skäl att pröva om särskilda
regler borde införas om ersättning för resor med egen bil.

Under återstoden av 1970-talet har frågan om vittnesersättningens storlek
motionsvägen aktualiserats i riksdagen vid en rad tillfällen (JuU 1972:7,
1973:19, 1974:8, 1975:4, 1975/76:24, 1976/77:24 och 1977/78:29; jfr JuU
1977/78:22). Motionerna har avslagits av riksdagen, i regel under hänvisning
till beslutade eller förestående höjningar av ersättningsbeloppen. Under åren
1972-1975 hänvisade utskottet också till att vittnesinställelsen är grundad på
en lagstadgad skyldighet, vilken i rättskipningens intresse i princip åligger
envar. Regelmässigt har utskottet uttalat sin anslutning till motionärernas
uppfattning att det är angeläget att ersättningsbeloppens storlek inte får
negativt inverka på allmänhetens beredvillighet att vittna inför domstol. Ofta
har utskottet också framhållit att frågan om vittnesersättningens storlek bör
följas med uppmärksamhet.

Den i årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bilaga 5 punkten E 5, JuU
31) aviserade höjningen av ersättningsbeloppen för tidsspillan och traktamente
till de i det föregående angivna beloppen genomfördes med utfärdande av
en ny förordning om ersättning till vittnen (SFS 1979:594). Denna förordning
ersatte den 1 juli i år den tidigare gällande vittnesersättningskungörelsen
(1973:262).

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna från riksåklagaren,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för Nedre Norrland, Norrköpings tingsrätt, Sveriges advokatsamfund och
Sveriges domareförbund.

Samtliga remissinstanser tillstyrker bifall till motionerna eller uttalar sig i
mer eller mindre tillstyrkande riktning.

Riksåklagaren (RÅ) konstaterar inledningsvis att det är en allmän medborgerlig
skyldighet att vittna i rättegångsmål. RÅ uttalar därefter att bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel inte alltid medger att vittnet kan
erhålla full täckning för sina kostnader. Enligt RÅ framstår en skälig
kostnadstäckning naturligen som ett rimligt krav. En för stor skillnad mellan
ett vittnes verkliga kostnader och möjlig vittnesersättning kan enligt RÅ
också få menlig inverkan på bevisningen genom att personer som hörs
exempelvis vid förundersökning blir mindre benägna att lämna uppgifter.

JuU 1979/80:14

Med hänsyn härtill vill RÅ inte motsätta sig att ersättning enligt vittnesersättningskungörelsen
blir föremål för översyn.

Domstolsverket ställer sig i huvudsak positivt till de i motionerna väckta
förslagen och anför inledningsvis bl. a. följande.

Under senare tid har problemen med inställda förhandlingar ökat i
domstolarna. I allt högre grad underlåter medborgarna att hörsamma kallelse
till domstol. Detta gäller inte bara tilltalade utan också målsägande och
vittnen. Problemen torde vara mest märkbara i storstadsregionerna. Det kan
antagas att en vidgad rätt till ersättning skulle öka benägenheten hos vittnen
och målsägande att inställa sig efter kallelse med en förbättrad effektivitet vid
domstolarna som resultat.

I övrigt gör verket följande uttalande.

Ersättningen för tidsspillan har sedan länge varit maximerad till belopp
som, för dag räknade, legat avsevärt under de inkomster den hörde gått miste
om på grund av sin inställelse. Måhända kan det sägas att diskrepansen
mellan det allmänna löneläget och ersättningsreglerna är mera uttalad nu än
tidigare.

Under beteckningen tidsspillan ersätts emellertid endast förlorad arbetsförtjänst
eller på annat sätt åsamkad ekonomisk förlust. Den som vittnar på
fritid eller under semester eller som är pensionär går inte miste om någon
arbetsförtjänst och får därför inte någon ersättning för den tid han måst sätta
till. En sådan regel ter sig otvivelaktigt främmande för numera allmänt
rådande värderingar i fråga om fritid o. d.

Oavsett om den hörde går miste om arbetsförtjänst eller ej. torde hans
inställelse oftast vara förknippad med ett icke obetydligt psykiskt obehag - ett
obehag som rimligtvis i viss mån kan gottgöras genom ekonomisk ersättning.

Goda skäl talar enligt domstolsverkets mening därför för att reglerna om
ersättning för tidsspillan nu ses över. För den som förlorat arbetsförtjänst bör
ersättningen i princip uppväga förlusten. Möjligen kan skäl anföras för att
maximera ersättningen. En anknytning till sjukpenningen förefaller rimlig,
dock att ersättningen i så fall bör räknas upp med ett procentuellt påslag för att
så långt sig göra låter motsvara kravet på full kompensation. Förden som inte
veterligen förlorar någon inkomst eller har mycket låg sjukpenning kan
ersättningen lämpligen bestämmas till ett grundbelopp - exempelvis 75
kronor.

Det bör i sammanhanget observeras att nu utgående vittnesersättningar
visserligen är skattepliktiga, men sannolikt ytterst sällan verkligen beskattas.
Kontrolluppgift lämnas inte från domstolen eller domstolsverket.

När det slutligen gäller traktamentsersättningarna kan motsvarande
synpunkter göras gällande som de som anförts beträffande ersättningen för
förlorad arbetsförtjänst. På det statliga och kommunala anställningsområdet
utgör nattraktamente 55 kronor. Emellertid täcks här den faktiska kostnaden
för nattlogi mot räkning. Vid denna jämförelse och med hänsyn till rådande
övernattningspriser anser domstolsverket att starka skäl finns för införande
av en bestämmelse av samma innehåll när det gäller traktamentsersättningar
till vittnen och andra.

För budgetåret 1977/78 uppgick kostnaden för ersättning åt vittnen m. fl.
(anslaget E 4, B i statsliggaren) till 4 200 000 kronor vid de allmänna
domstolarna och till 20 000 kronor vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.

JuU 1979/80:14

Med hänsyn till domstolsverkets administrativa rutiner saknar verket
praktisk möjlighet att beräkna antalet hörda vittnen och målsägande per år i
domstolarna. De ekonom iska konsekvenserna av förslagen är därför svåra att
överblicka. Av betydelse är också sådana omständigheter som förhandlingstidens
längd och hörda personers inkomstförhållanden.

Rikspolisstyrelsen delar motionärernas uppfattning att en översyn av
bestämmelserna om ersättning till vittnen är angelägen. I polisverksamheten
har enligt styrelsen under senare tid uppmärksammats en ökande ovilja hos
allmänheten att ställa sig till förfogande som vittne både vid förundersökning
och vid efterföljande rättegång. En av orsakerna till denna utveckling är,
anför styrelsen, att vittnen inte anser sig få tillräcklig kompensation för
kostnaderna för inställelsen samt för inkomstbortfallet i samband härmed.
Med hänsyn till den fortgående inflationen anser styrelsen att det skulle vara
en fördel om beloppsgränserna för inställelseersättningen anpassades till
reglerna i det statliga allmänna resereglementet. I fråga om ersättning för
inkomstbortfall bör enligt styrelsen ersättning kunna utgå för styrkta
kostnader med möjlighet för domstolen att prcva skäligheten av ett framställt
yrkande.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar följande beträffande bestämmelserna
om reseersättning.

Såsom framgår av det anförda är vittnesersättningskungörelsens bestämmelser
om reseersättning anpassade till bestämmelserna om reseersättning i
allmänna resereglementet utom beträffande reseklass. Med nuvarande
bestämmelser erhåller sålunda ersättningsberättigad full täckning för resekostnad
i den mån vederbörande anlitar allmänt färdmedel och erlägger avgift
enligt i kungörelsen föreskriven reseklass. I motionen 1978/79:1177 synes
motionärerna mena att vittnesersättningskungörelsens bestämmelser om
reseersättning bör i full utsträckning anpassas till bestämmelserna i allmänna
resereglementet och att alltså ersättning för resa med bl. a. tåg skall utgå med
belopp, som motsvarar avgift i 1 klass. En sådan förändring av ersättningsbestämmelserna
skulle med nuvarande begränsning av återbetalningsskyldighet
för i mål eller ärende vid domstol uppkommen kostnad innebära att
statens kostnader i ej oväsentlig utsträckning ökas och att, i de fall
återbetalning kan åläggas, den återbetalningsskyldige drabbas i vidare mån än
enligt nu gällande bestämmelser. Eftersom ersättningsberättigad redan med
nuvarande bestämmelser om reseklass ges möjlighet till fullgod resekomfort
med allmänt färdmedel kan detta ej anses försvarligt. Hovrätten avstyrker
därför ändring av nuvarande bestämmelser. Hovrätten vill emellertid i detta
sammanhang framföra följande. I mål vid domstol förekommer i betydande
utsträckning att ersättningsberättigad begagnar egen bil i stället för allmänt
färdmedel och att vederbörande ej har kännedom om restider och avgifter.
Följden härav blir att domstolen, som har att besluta om ersättning utan
dröjsmål, nödgas avsätta betydande tid och även kostnader, innan ersättningen
kan bestämmas. Detta är en olägenhet, som skulle elimineras, därest
vittnesersättningskungörelsen innehöll bestämmelser om möjlighet att tillerkänna
ersättning för resa med bil med skäligt belopp per kilometer.
Hovrätten vill därför föreslå att, därest översyn av vittnesersättningskungörelsen
kommer till stånd, det övervägs huruvida inte bestämmelserna om
reseersättning kan erhålla tillägg i angivet hänseende.

JulJ 1979/80:14

I fråga om traktamente uttalar hovrätten följande.

Vad beträffar traktamente innebär såsom framhålles i motionen 1978/
79:2102 nuvarande högsta belopp, 75 kr., och även föreslaget högsta belopp,
100 kr., att ersättningsberättigad, i de fall vederbörande nödgas övernatta på
hotell eller motsvarande, med nuvarande kostnadsläge i allmänhet ej erhåller
full täckning för övernattningskostnad. Detta måste anses som synnerligen
otillfredsställande, oavsett kostnaden drabbar den som har skyldighet att
iakttaga inställelse eller den som utan sådan skyldighet inställer sig. Gällande
ordning kan otvivelaktigt också leda till att den som ej har skyldighet att
iakttaga inställelse men vars hörande som vittne i exempelvis brottmål kan
vara av avgörande betydelse för målet uteblir, om vederbörande erfar att full
täckning för kostnader ej kan erhållas. En möjlighet att komma tillrätta med
nuvarande olägenheter är att, såsom föreslås i motionen 1978/79:1177, bringa
bestämmelserna om traktamente i vittnesersättningskungörelsen i överensstämmelse
med bestämmelserna i allmänna resereglementet. En sådan
ordning leder till att ersättningsberättigad erhåller ersättning för styrkt
övernattningskostnad, om kostnaden är godtagbar, men också till att
nattraktamente kan komma att utgå även i bl. a. sådana fall där övernattning
visserligen förekommit men kostnad härför ej uppkommit. En anpassning till
bestämmelserna i allmänna resereglementet kan följaktligen medföra att ett
ej berättigat intresse blir tillgodosett på bekostnad av såväl återbetalningsskyldigs
intresse av att drabbas av så låg kostnad som möjligt som statens
intresse av att kostnaderna hålls nere. I fråga om traktamentsersättning för
dag blir enligt förslaget i nämnda motion följden att traktamentets storlek
bestäms efter tid och att alla jämställs i traktamentshänseende. En konsekvens
härav blir att den ersättningsbeslutande myndigheten helt avhändes
möjligheten att tillerkänna traktamente i situationer där det kan vara skäligt
att tillhandahålla visst belopp även om ej ersättningsgrundande tid förflutit.
Detta kan ej anses tillfredsställande. Av jämställdheten i ersättningshänseende
följer också att den som får anses vara i behov av högre belopp än som
kan utgå enligt resereglementet ej kan erhålla detta. Hovrätten tänker härvid
närmast på det fallet att ersättningsberättigad är medborgare i och bosatt i
utomnordiskt land. Om vederbörande helt saknar kännedom om svenska
förhållanden torde denne för sitt uppehälle ha behov av högre dagersättning
än den som är förtrogen med våra förhållanden. Hovrätten anser att den
ersättningsbeslutande myndigheten bör bibehållas möjligheten att tillerkänna
traktamente efter skälighet inom ramen för föreskrivna belopp och att
följaktligen bestämmelserna i allmänna resereglementet ej bör göras tillämpliga.
1 motionen 1978/79:2102 föreslås att domstol bereds möjlighet att då
särskilda skäl föreligger medge bl. a. högre traktamentsersättning än vad som
enligt vittnesersättningskungörelsen normalt kan utgå. Enligt hovrättens
mening leder förslaget, om det genomförs, till praktiska tillämpningssvårigheter
och även till att ersättning för styrkt skälig övernattningskostnad ej
generellt medges. En bättre ordning synes vara att i vittnesersättningskungörelsen
som nu ha bestämda högsta belopp men hänföra dessa till ersättning
endast för dag och därjämte införa särskild bestämmelse om ersättning för
natt. Förslagsvis skulle i sådant fall kunna gälla att för dag ersättning utgår
högst med visst belopp, exempelvis 50 kr., eller, om särskilda omständigheter
föreligger, med visst högre belopp, exempelvis 100 kr., samt /or natt, därest
kostnad för övernattning på hotell eller motsvarande uppkommit, med
belopp som motsvarar styrkt övernattningskostnad i den mån kostnaden kan

JuU 1979/80:14

anses skälig och övernattning kan anses ha varit befogad. Som särskild
omständighet för att erhålla högre dagersättning skulle vara att ersättningsberättigad
är medborgare i och bosatt i utomnordiskt land samt saknar
förtrogenhet med svenska förhållanden. Med nu angiven ändring vinnes
bl. a. att ersättningsreglerna återfinnes i vittnesersättningskungörelsen, att
endast styrkt kostnad för övernattning på hotell eller motsvarande ersätts och
att den ersättningsbeslutande myndigheten bibehålls möjligheten till prövning
av traktamentsersättning i full utsträckning. I enlighet med det sagda
tillstyrker hovrätten att ändring av förevarande bestämmelser sker.

Såvitt gäller ersättning för tidsspillan anför hovrätten följande.

För erhållande av ersättning för tidsspillan erfordras såsom framgår av vad
inledningsvis anförts att ersättningsberättigad på grund av inställelsen går
miste om inkomst eller på annat sätt åsamkas ekonomisk förlust. Innebörden
härav är att ersättning utgår såväl till arbetstagare för löneavdrag som till
enskild näringsidkare eller annan för kostnad, exempelvis för anlitad vikarie,
eller för värde av arbete som vederbörande nödgas eftersätta. Skyldighet för
ersättningsberättigad att med intyg eller på annat sätt styrka uppgiven förlust
föreligger inte. Enda förutsättning för erhållande av ersättning är följaktligen
att inställelsen har ekonomisk betydelse för den ersättningsberättigade. Vad
nu nämnts är väl känt för domare som har att tillämpa vittnesersättningskungörelsen.
Det torde därför ej förekomma att ens någon domstol tolkar
bestämmelserna så som påstås i motionen 1978/79:1177 eller uppställer krav
på bevisning av uppgiven förlust. Däremot är det givet att, såsom alltid kan
förekomma då fråga är om bedömningar, en ersättningsfråga vid exempelvis
en överprövning kan bli annorlunda bedömd. Detta förhållande innebär
enligt hovrättens mening inte någon olägenhet som bör föranleda att
nuvarande bestämmelser ändras. I det i nyssnämnda motion framlagda
förslaget om ett för alla enhetligt grundbelopp avlägsnas inte möjligheten till
olika bedömning av ersättningsfrågor, om det såsom förslaget får tolkas jämte
visst grundbelopp som nu skall finnas ett maximibelopp. Nämnda förslag
innebär att ersättning för tidsspillan skall utgå även om den ersättningsberättigade
ej gör ekonomisk förlust. Förslaget måste betraktas som oacceptabelt.
Det måste även i fortsättningen krävas att den som kan bidraga till
utredningen av mål eller ärende vid domstol inställer sig utan att erhålla
ersättning i andra fall än då vederbörande gör ekonomisk förlust på grund av
inställelsen. Hovrätten anser följaktligen att nuvarande förutsättningar för
ersättning bör bibehållas och att därför den som är ledig på grund av semester
eller åtnjuter annan betald ledighet eller av annan orsak ej gör ekonomisk
förlust ej skall komma i fråga för ersättning.

Vad härefter angår storleken av ersättningen för tidsspillan instämmer
hovrätten i uttalandena att nu utgående högsta belopp i åtskilliga fall innebär
att ersättningsberättigade åsamkas ekonomiska förluster. En höjning av
beloppet till 125 kr. är med nuvarande inkomstlägen alltför ringa för att mer
än obetydligt förändra detta förhållande. En möjlighet att uppnå en väsentlig
förbättring är att såsom föreslås i motionen 1978/79:1184 bestämma ersättningen
i enlighet med vederbörandes sjukpenning. Emellertid kan en till
sjukpenningen relaterad ersättning ej bli allmängiltig. Vittnesersättningskungörelsen
måste nämligen innehålla kompletteringsbestämmelser om
ersättning till den som ej är inskriven vid allmän försäkringskassa liksom till
den som ej har sjukpenning men förvärvsarbetar vid tidpunkten för
inställelsen och på grund av denna går miste om inkomst. En annan möjlighet

Juli 1979/80:14

är att som föreslås i motionen 1978/79:2102 domstol bereds möjlighet att då
särskilda skäl föreligger medge högre ersättning än eljest kan utgå. En
tilläggsbestämmelse av sådant innehåll leder emellertid till tillämpningssvårigheter
och till att endast ett fåtal kan erhålla högre ersättning. Förslaget
måste därför anses mindre bra. Ett bättre alternativ vore enligt hovrättens
mening att höja nuvarande maximibelopp till i höjd med det sjukpenningbelopp
som högst kan utgå. Om ersättningen höjs i sådan omfattning kan
emellertid ifrågasättas huruvida det inte måste bli nödvändigt att samtidigt
införa bestämmelser om skyldighet för ersättningsberättigad att styrka
uppgiven förlust. För arbetstagare torde icke uppkomma svårigheter att med
intyg från arbetsgivare styrka inkomstbortfall men väl för enskilda näringsidkare
och motsvarande. Vidare kan ifrågasättas huruvida det inte också blir
nödvändigt att tillskapa kontrollfunktioner för tillseende att tillhandahållna
ersättningar blir föremål för beskattning. Det kan härvid tänkas att skyldighet
blir ålagd den ersättningsbeslutande myndigheten att exempelvis tillhandahålla
kontrolluppgifter eller till och med att verkställa skatteavdrag i samband
med ersättningens utgivande. Följden av en väsentlig höjning av maximibeloppet
kan således bli att vissa kategorier av ersättningsberättigade kan
komma att ej längre erhålla ersättning och att den ersättningsbeslutande
myndighetens handläggning av ersättningsfrågor blir tidskrävande. En sådan
möjlig följd av en höjning av ersättningsbeloppet vore för alla parter
synnerligen otillfredsställande. En omständighet av stor betydelse för frågan
om storleken av ersättningsbelopp och som ej kan bortses från är den skillnad
som kan uppkomma mellan nu utgående högsta belopp och överstigande
inkomstbortfall vid ersättningstiilfället och den skillnad som kan uppkomma
mellan beloppen efter beskattning, dvs. bruttoskillnaden och nettoskillnaden.
Med nuvarande skattesatser torde nämligen otvivelaktigt följden därav
bli en ej obetydlig reducering av den faktiska förlusten. I vissa fall torde också
följden kunna bli att vederbörande ej får någon nettoförlust. Med beaktande
härav och av de olägenheter som en väsentlig höjning av maximibeloppet kan
medföra torde tillräckligt befogad anledning ej finnas att väsentligt höja detta.
Hovrätten avstyrker därför på grund av vad nu sagts och ovan i övrigt anförts
att ändring av bestämmelserna sker enligt motionerna 1978/79:1184 och 2102
och jämväl att ändring innebärande väsentlig höjning av maximibeloppet
kommer till stånd. Hovrätten vill emellertid samtidigt framhålla följande.
Det torde vara en realitet att i övervägande antalet fall utgiven ersättning för
tidsspillan ej blir föremål för beskattning. En tilltalande möjlighet vore att dra
full konsekvens av denna realitet och överväga huruvida inte ersättningen
antingen med eller utan någon viss konstruktion kan göras undantagen från
beskattning. Därigenom skulle vinnas att ett faktiskt skeende legaliseras och
att ersättningsbeloppet kan förbli lågt utan att erinringar eller missnöje mot
ersättningsbeloppet vidare torde förekomma. Hovrätten föreslår att vad nu
framhållits blir föremål för övervägande för det fall översyn eller ändring av
vittnesersättningskungörelsens bestämmelser blir aktuell.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att det är mycket vanligt att vittnen
och andra inför domstol ger uttryck för irritation över att de ej blir till fullo
kompenserade för åsamkat inkomstbortfall. Hovrätten erinrar om att motioner
om förbättring i detta hänseende har framställts vid tidigare riksmöten
utan att leda till åsyftat resultat. De rättvisesynpunkter som ligger bakom
kravet på en garanti mot att vittnen och därmed jämställda riskerar

JuU 1979/80:14

ekonomisk förlust till följd av inställelse vid domstol synes enligt hovrätten
inte längre kunna lämnas obeaktade, varför tiden nu får anses mogen för en
översyn av gällande reglering beträffande ersättningen för tidsspillan.

Därest en sådan översyn kommer till stånd förordar hovrätten att man i
första hand överväger den lösning som föreslagits i motionen 1978/79:1184,
nämligen att ersättning för tidsspillan bestäms med ledning av vederbörandes
sjukpenning. En sådan regel bör enligt hovrätten kompletteras med en
undantagsbestämmelse av innebörd att högre ersättning än vad som
motsvarar sjukpenningen skall kunna utgå i fall där högre inkomstbortfall
styrks. Denna undantagsbestämmelse skulle tillgodose den kategori av
egenföretagare m. fl. som omnämnts i motionen 1978/79:1177.

Ett villkor för genomförande av den föreslagna ordningen bör enligt
hovrätten vara att domstolens befattning med ersättningsfrågor ej - i motsats
till vad som nu gäller - blir betungande för målens handläggning. Sådana
negativa effekter förmodar hovrätten skall kunna undvikas om vederbörande
i kallelsen erinras om vad han bör prestera i fråga om underlag för
ersättningens bestämmande, exempelvis att förete sjukförsäkringsbesked.

Hovrätten bedömer att den förordade lösningen kommer att medföra en
ökning av statsverkets kostnader vilket dock ej bör hindra att man genomför
det föreslagna ersättningssystemet. Till jämförelse nämner hovrätten att
värnpliktiga som inkallas till repetitionsövning numera enligt 7 § värnpliktsförmånsförordningen
(1976:1008) erhåller dagpenning motsvarande just
sjukpenning, vilket innebär en avsevärt frikostigare förmån än tidigare.

Även reglerna om reseersättning och traktamente bör enligt hovrätten ses
över. Hovrätten ansluter sig till den i motionen 1978/79:1177 uttalade
uppfattningen att det är naturligt att dessa ersättningar utgår enligt det statliga
resereglementet. Hovrätten förordar således att vittnesersättningskungörelsens
bestämmelser anpassas till nämnda reglemente inte bara i fråga om
reseersättning - såsom f. n. - utan även beträffande traktamente. Därmed
skulle enligt hovrätten också tillgodoses det i motionen 1978/79:2102
framförda önskemålet om möjlighet för domstolarna att tillerkänna vittnen
full ersättning för nattlogi.

Hovrätten uttalar till sist att vad hovrätten anfört i yttrandet i fråga om
ersättning till vittnen givetvis i tillämpliga delar även avser alla andra i
vittnesersättningskungörelsen uppräknade personkategorier.

Norrköpings tingsrätt ansluter sig till kravet på en översyn av de aktuella
bestämmelserna. Vid översynen bör enligt tingsrätten förutsättningslöst
prövas olika vägar att bestämma ersättningen till vittnen m. fl. efter mer
rättvisande grunder än de som gäller f. n.

Inledningsvis anför tingsrätten vidare bl. a. följande.

Allt oftare möter man en ovilja från vittnen och andra, som oförskyllt dras
in i rättegång att inställa sig inför domstol. Detta tar sig uttryck i att
vederbörande under förebärande av olika skäl hos domstolen eller åklagarmyndigheten
söker få förhöret i fråga återkallat. Understundom uteblir man

JuU 1979/80:14

helt enkelt från förhandlingarna. Skälen till de nu angivna förhållandena är
flera. Många känner djup olust att träda inför offentligheten, särskilt i
uppmärksammade mål, andra hyser mer eller mindre grundade farhågor för
repressalier. Härtill kommer missnöje över de på olika sätt maximerade
vittnesersättningarna i de fall, där dessa skall utgå av allmänna medel.

Som framhållits i motionerna innebär ofta inställelse inför domstol
inkomstbortfall och otillräcklig ersättning för kostnader. Härtill kommer
personliga uppoffringar i fråga om bekvämlighet, fritid m. m. Allmänt kan
sägas att det är angeläget att domstolen redan vid utsättande av mål, där
förhör med vittnen och målsägande förekommer, i största utsträckning söker
minska de olägenheter som förhöret innebär för den som skall höras. Genom
en enkel tidsplanering kan ofta undvikas att vederbörande får övernatta eller
resa på obekväm tid eller tillbringa lång tid i domstolens väntrum. Inte ens en
aldrig så noggrann planläggning av angivet slag är dock i allmänhet tillräcklig
för att inom ramen för nu gällande ersättningsregler hålla den som skall höras
skadeslös i ekonomiskt avseende. Allt oftare utdöms den maximerade
ersättningen för förlorad arbetsinkomst. Den ökade rörligheten hos befolkningen
har medfört att den som skall höras ofta är bosatt långt från
domstolsorten. I dessa fall blir inkomstbortfallet särskilt kännbart. Härtill
kommer den otillräckliga ersättningen för kostnader för nattlogi. De
ändringar i ersättningsreglerna som träder i kraft den 1 juli 1979 innebär i sak
endast marginella förbättringar.

Rörande de särskilda motionerna uttalar tingsrätten följande.

I en av motionerna (Britta Hammarbacken m. fl.) föreslås att ersättningen
för tidsspillan skall utgöra ett för alla enhetligt grundbelopp. Hur ett sådant
skall konstrueras har inte närmare utvecklats. Man synes dock vilja bryta mot
den nu grundläggande regeln att ersättningen skall motsvara ett inkomstbortfall.
Tanken inger principiella betänkligheter. Man bör under inga
förhållanden skapa en ordning där vittnesmålet som sådant anses vara en
prestation som skall belönas. Det kan inte uteslutas att ett sådant system
skulle kunna missbrukas. Tingsrätten ställer sig därför avvisande till förslaget
i fråga.

I en annan motion (Hans Nyhage) föreslås att ersättningen för tidsspillan
bestäms med ledning av vederbörandes sjukpenning. Förslaget är intressant
från flera synpunkter. Det undanröjer svårigheterna att bestämma ersättningen
till bland andra fria yrkesutövare. I den mån maximering av
ersättningen skall finnas kvar i en framtid, vilket tingsrätten förutsätter måste
bli fallet, synes förslaget ha goda utsikter att allmänt bli godtaget som rättvist.
I ett sådant system skulle man också på ett acceptabelt sätt kunna
kompensera den som måste sätta till semester eller annan fritid för inställelse
vid domstol. Vid en översyn bör därför förslaget bli föremål för en noggrann
utvärdering. Oavsett om det nyssnämnda förslaget realiseras eller om annan
konstruktion väljs för att fastställa ersättningen för tidsspillan anser tingsrätten
det angeläget att betona att metoden ifråga inte får medföra att arbetet
vid domstolen försvåras. Liksom hittills måste ersättningens storlek snabbt
kunna bestämmas vid domstolen omedelbart efter förhöret, inte minst mot
bakgrund av att domstolen i domen har att besluta om eventuell återbetalningsskyldighet
gentemot statsverket. Det kan inte heller vara förenligt med
domstolens arbete att nödgas göra närmare efterforskningar av vilken
ersättning vederbörande är berättigad till. I allt väsentligt måste domstolen
kunna lita på de uppgifter som vederbörande själv lämnar.

Juli 1979/80:14

Ersättning för tidsspillan är skattepliktig. Tingsrätten antar på goda
grunder att detta inte är allmänt känt. I vart fall kan det antas att flertalet
utdömda ersättningar aldrig upptas till beskattning. Detta framförs ibland
som ett argument för att det inte föreligger behov av att ändra nuvarande
regler. Ett sådant resonemang är principiellt oriktigt. Men om i framtiden
ersättningen för tidsspillan bestäms efter väsentligt generösare principer än i
dag, vilket tingsrätten vill ansluta sig till, är det enligt tingsrättens uppfattning
lämpligt från rättvisesynpunkt att man vid en översyn också tar upp frågan
om uppgift om ersättningen bör översändas till den skattepliktige liksom till
den lokala skattemyndigheten.

I en av motionerna (Inger Lindquist och Håkan Winberg) har särskilt
framhållits behovet av en höjning av det s. k. nattraktamentet. Tingsrätten
vill särskilt understryka vikten av att en ändring här kommer till stånd. Det är
direkt stötande att den som inställer sig vid domstol inte ens får full ersättning
för nödvändiga utlägg. Det torde höra till undantagen att nuvarande
ersättning räcker för ett godtagbart hotellrum helst som bokning ofta måste
ske med kort varsel och bristen på rum under stora delar av året är påtaglig
åtminstone i större städer. En jämförelse kan här göras med det statliga
resereglementet. Oavsett vilken konstruktion man följer är det angeläget att
den som inställer sig får den faktiska kostnaden täckt.

Advokatsamfundet delar den uppfattning som kommer till uttryck i
motionerna att reglerna om ersättning till vittnen ofta ger en otillräcklig
kompensation för de kostnader och olägenheter vittnet har i samband med
inställelsen inför rätta. Omdömet kvarstår även efter den beloppshöjning som
skett den 1 juli 1979. Samfundet anser det otillfredsställande att ersättningsreglerna
är så utformade att just de personer som åsamkas mest utlägg och
besvär för att inställa sig erhåller den relativt sett sämsta ersättningen för sin
medverkan.

Samfundet konstaterar att de restriktiva bestämmelserna angående ersättning
till vittnen tidigare har motiverats med att skyldigheten att vittna utgör
en medborgerlig plikt, som inte utan vidare medför anspråk på ersättning för
inställelsen. Denna motivering har enligt samfundet inte längre samma
giltighet. I detta hänseende anför samfundet vidare.

Det har numera vuxit fram en ny syn på huruvida ersättning bör utgå till
personer som ställer sina tjänster till förfogande i allmännyttiga sammanhang.
På många områden i samhället där förtroendeuppdrag tidigare
fullgjordes utan ersättning är det nu vedertaget att för dessa arbetsinsatser
utge arvode beräknat efter den använda tiden. Denna utveckling och inte
minst hänsynen till det värde som man numera allmänt tillmäter semestertid
och annan fritid talar för införandet av mera generösa regler rörande
vittnesersättning. Givetvis är det också angeläget att ersättningsreglerna
avpassas så att de kan bidra till villigheten hos allmänheten att vittna.

Enligt samfundet torde behovet av förbättrad ersättning i första hand gälla
möjlighet att erhålla gottgörelse för rimliga utlägg för uppehälle i samband
med inställelsen. Samfundet anser emellertid att även möjligheterna till
ersättning för tidsspillan bör vidgas. I fråga om ersättning för tidsspillan
uttalar samfundet vidare följande.

Juli 1979/80:14

Samfundets styrelse har vid tidigare tillfällen-i yttrande den 12 november
1965 över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående
ändring av 36 kap. 24 § rättegångsbalken (se TSA 1964 s. 435 f)och i yttrande
den 13 mars 1970 till forsta lagutskottet över väckta motioner (nr 109 i forsta
kammaren m. fl.) angående vittnesersättningen - uttalat att ersättningen för
tidsspillan framstod som alltför restriktiv och att det exempelvis inte var
rimligt att en person utan att erhålla ersättning för tidsspillan skulle offra en
semesterdag för att vittna. Styrelsen har fortfarande samma uppfattning som
kom till uttryck i dessa tidigare yttranden, nämligen att huvudprincipen bör
vara den att all tidsspillan skall ersättas. Undantag bör endast gälla för sådana
fall då vittnet varken drabbas av någon inkomstminskning eller förlorar
någon fritid.

Under hänvisning till vad samfundet anfört i yttrandet tillstyrker samfundet
en översyn av bestämmelserna om ersättning till vittnen.

Domareförbundet tillstyrker att en översyn sker av bestämmelserna om
ersättning av allmänna medel till vittne m. fl. och uttalar att den nuvarande
ordningen är ytterst otillfredsställande och i alltför många fall leder till
stötande resultat. Den höjning av ersättningen som upptagits i årets
budgetproposition anser förbundet inte vara ägnad att motverka missförhållandena
i tillräcklig grad.

Förbundet framhåller att förbundet i skrivelse den 9 februari 1976 till
chefen för justitiedepartementet hemställde om översyn av hithörande
bestämmelser. I skrivelsen framhölls, anför förbundet, att de ersättningsbelopp
för traktamente, som nämnts som maximum i vittnesersättningskungörelsen,
särskilt ersättning för nattlogi, i flertalet fall inte ens torde ligga i
närheten av vittnets faktiska utlägg. Det framhölls vidare att ersättningen för
tidsspillan motsvarade en timersättning för åttatimmarsdag om 12 kr. 50 öre i
timmen och att en så låg timersättning inte torde förekomma inom något
yrke. I fråga om ersättning för tidsspillan påpekade förbundet ytterligare att
reglernas avfattning kunde i vissa fall leda till otillfredsställande eller rent av
orättvisa resultat.

Vad som uttalades i skrivelsen gäller enligt förbundet med än större tyngd i
dag.

1 sitt yttrande till utskottet anför förbundet vidare följande.

Förbundet vill ännu en gång understryka sin uppfattning att vittnesersättningen
bör i princip täcka den förlust som ett vittne åsamkas genom sin
inställelse vid domstol. Om vittnen förvägras vad de inte utan fog uppfattar
som sin rätt, kan detta på längre sikt lända till skada för rättskipningen. I den
mån man kan motverka detta genom att höja ersättningsbeloppen till vad
som bättre svarar mot rimlighetens krav, bör möjligheten härtill tillvaratagas.

Nuvarande regler om ersättning för tidsspillan medger inte att vittne får
ersättning för mistad fritid. Denna begränsning måste betraktas som en brist i
ersättningssystemet. Även om domstolarna torde visa förståelse och tillmötesgående
om ett vittne anmäler förfall på grund av semestervistelse eller
liknande, kan det förekomma att ett vittne nödgas avbryta en semestervistelse
på annan ort för att inställa sig till förhandling. Även i andra fall kan det

Juli 1979/80:14

framstå som otillfredsställande eller rent av obilligt att kräva att ett vittne
utan någon kompensation sätter till sin fritid för sådan inställelse. Domareförbundet
vill ifrågasätta om inte en i vart fall begränsad möjlighet bör
övervägas att tillerkänna vittne kompensation i sådana fall. En sådan
kompensation skulle kunna beloppsmässigt jämföras med i vart fall den
ersättning som statstjänstemän i vissa fall får i form av tjänsteresetillägg.

Besluten om vittnesersättning måste regelmässigt fattas snabbt och under
pågående förhandling. Om ersättningsreglerna utformas så att de blir
komplicerade eller medger alltför stort spelrum vid tillämpningen, uppstår -förutom risken för oenhetlig praxis - olägenheten att besluten kommer att
föregås av tidskrävande diskussioner om storleken av de kostnader eller
förluster som vittnet åsamkats genom inställelsen. Sådana diskussioner
uppfattas ofta av parterna som störande avbrott i förhandlingen, och
erfarenheten visar att sådana avbrott är till avsevärt men för koncentrationen
vid förhandlingen. Det är därför enligt förbundets mening i högsta grad
angeläget att bestämmelserna om vittnesersättning utformas så att de blir
lätta att tillämpa och att tillämpningen blir enhetlig. Såvitt gäller traktamentsersättningen
och ersättningen för tidsspillan talar således starka skäl för att
beloppen bestäms enligt schablonmässiga grunder. Ersättningen för tidsspillan
skulle eventuellt kunna sättas i relation till vittnets sjukpenning eller
bestämmas enligt annan lätt tillgänglig uppgift om vittnets inkomstförhållanden.
En schablonregel skulle kunna kompletteras med en föreskrift som
medger avsteg om särskilda eller synnerliga skäl föreligger.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet fyra motioner vari efterlyses
ändringar i gällande bestämmelser rörande ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl.

Motionärerna vänder sig mot att gällande bestämmelser kan leda till
ekonomisk förlust för den som inställer sig inför rätta för att vittna och till
orättvisor mellan personer med olika ekonomiska förhållanden. I en motion
påtalas särskilt att domstolens möjligheter att ersätta kostnader för nattlogi är
mycket begränsade. 1 några av motionerna pekas på att det råder ett samband
mellan de begränsade möjligheterna till ersättning och en ökande tendens
bland vittnen att utebli från rätten. I motionerna förespråkas olika förslag till
förbättringar. En tanke är att bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning
borde anknytas till allmänna resereglementet samtidigt som ersättning
för tidsspillan borde utgå med ett för alla enhetligt grundbelopp. En
annan tanke är att ersättningen för tidsspillan borde be räknas med utgångspunkt
i vittnets sjukpenning. Enligt en motion borde regleringen göras sådan
att domstolen skall kunna besluta om högre ersättning än normalt när
särskilda skäl föreligger.

Bestämmelser i ämnet ges i förordningen (•1979:594) om ersättning till
vittnen, m. m. Förordningen gäller ersättning, som enligt särskild föreskrift
skall utgå av allmänna medel för någons inställelse i mål eller ärende vid
domstol eller annan myndighet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Ersättningen kan avse nödvändiga kostnader för resa (reseersättning)

JuU 1979/80:14

och för uppehälle (traktamente) samt ersättning för mistad inkomst eller på
annat sätt åsamkad ekonomisk förlust (ersättning för tidsspillan).

Reseersättning utgår enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i
lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Dessa grunder tillämpas även om
resan skett från och till ort utomlands. Kostnad för resa med tåg och fartyg
ersätts dock endast med belopp motsvarande avgift för en plats i 2 klass jämte
i förekommande fall avgift för sovplats eller hyttplats. Traktamente får
bestämmas till högst 50 kr. om dagen eller, om den som har kallats har utgift
för nattlogi eller andra särskilda omständigheter föreligger, till högst 100 kr.
om dagen. Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 125 kr. om
dagen.

Förordningens bestämmelser har betydelse även i andra fall än då det gäller
ersättning till vittnen och målsägande i rättegång inför allmän domstol.
Förordningen gäller t. ex. ersättning till dem som hörs under förundersökning
i brottmål och i åtskilliga sammanhang inför förvaltningsmyndigheter,
förvaltningsdomstolar, särskilda domstolar och domstolsliknande organ.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har riksdagen år 1970 uttalat
sig för en översyn av aktuella bestämmelser i samma riktning som förordas i
motionerna. Vid olika tillfällen därefter har bestämmelserna omarbetats och
nya författningar utfärdats. Ändringarna har främst inneburit höjning av
gällande maximibelopp för de olika ersättningarna.

Utskottet har vid en rad tillfällen under senare år med anledning av
motioner behandlat frågan om vittnesersättningens storlek. Motionerna har
avstyrkts av ijtskottet, i regel under hänvisning till beslutade eller förestående
höjningar av ersättningsbeloppen. Utskottet har också hänvisat till att
vittnesinställelsen är grundad på en lagstadgad skyldighet, vilken i rättskipningens
intresse i princip åligger envar. Regelmässigt har utskottet uttalat sin
anslutning till motionärernas uppfattning att det är angeläget att ersättningsbeloppens
storlek inte får negativt inverka på allmänhetens beredvillighet att
vittna inför domstol. Ofta har utskottet också framhållit att frågan om
vittnesersättningens storlek bör följas med uppmärksamhet.

Under utskottets remissbehandling av de nu förevarande motionerna har
tanken på en översyn av bestämmelserna om ersättning av allmänna medel
till vittnen m. fl. vunnit allmän anslutning. Remissinstanserna har belyst de
svårigheter som den nuvarande ordningen kan leda till. Härvid har bl. a.
framhållits risken för att alltför begränsade möjligheter till ersättning kan leda
till att allmänhetens benägenhet att lämna uppgifter under förundersökning
minskar och till att antalet rättegångsförhandlingar som får inställas på grund
av vittnes utevaro ökar.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att de nuvarande bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. är behäftade med vissa
brister. Sålunda kan tillämpningen av bestämmelserna leda till resultat som
framstår som orättvisa. Samtidigt föreligger enligt utskottets mening en
beaktansvärd risk för att ersättningssystemet kan leda till en minskad

JuU 1979/80:14

effektivitet och säkerhet i rättskipningen eftersom vittnens benägenhet att
medverka till utredningar kan vara beroende av ersättningsreglernas utformning.

Vad som nu sagts leder utskottet till uppfattningen att ersättningssystemet
bör ses över. 1 första hand bör undersökas i vilken utsträckning ersättningsbestämmelserna
kan bedömas inverka på effektiviteten och säkerheten i
rättskipningen. Därvid måste enligt utskottets mening beaktas att också
andra faktorer, t. ex. sådana av psykologisk art, kan inverka på allmänhetens
benägenhet att medverka i rättegångsförhandlingar o. d.

En utgångspunkt för översynen bör vara att plikten att inställa sig som
vittne är en lagstadgad skyldighet som i rättskipningens intresse principiellt
åligger envar. Naturligtvis måste också beaktas att denna skyldighet
aktualiseras för ett relativt litet antal medborgare, och då vanligtvis endast vid
något eller ett fåtal tillfällen. I övrigt bör vid översynen enligt utskottets
mening förutsättningslöst prövas olika vägar att bestämma ersättningen till
vittnen m. fl. efter smidiga och mer rättvisa grunder än de som gäller f. n.

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om formerna för den
av utskottet förordade översynen.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna anfört om en översyn
rörande reglerna om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:1175, 1978/
79:1177, 1978/79:1184 och 1978/79:2102 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn
rörande reglerna om ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl.

Stockholm den 4 december 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander
(s), Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m),
Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Maja
Bäckström (s) och Kerstin Ekman (fp).

GOTAB 64029 Stockholm 1979