Med anledning av motioner om den kommunala avfallshanteringen m. m. (Betänkande 1975/76:JoU44 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76:44

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76:44

med anledning av motioner om den kommunala avfallshanteringen
m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:504 av herr Ekinge m, fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär 1. att socialstyrelsens råd och anvisningar ändras så
att hälsovårdsnämnderna kan förlänga hämtningsintervallerna utöver nu
gällande, 2. att hälsovårdsnämnderna ges möjlighet att bevilja dispens från
förbudet att transportera hushållsavfall, 3. att staten ekonomiskt stödjer
inventeringar av avfallets mängd och sammansättning för underlättandet
av kommunernas uppläggning av sin renhållningsorganisation.

I motionen 1975/76:823 av herr Leuchovius m. fl. (m) hemställs 1. att
riksdagen hos regeringen anhåller om en skyndsam översyn av gällande författningsbestämmelser
rörande den kommunala renhållningen i syfte att
åstadkomma en till behovet bättre anpassad renhållning i glesbygden, 2. att
riksdagen begär att regeringen i avvaktan på översynen utfärdar normerande
bestämmelser för en liberalare dispensgivning.

1 motionen 1975/76:825 av herr Nordin m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en skyndsam översyn av de lagar och förordningar
som reglerar avfallshanteringen och framlägger förslag till sådana ändringar
att kommunernas möjligheter till ökad smidighet vid tillämpningen av dessa
regler underlättas.

I motionen 1975/76:1647 av herrar Börjesson i Falköping och Jonasson
(båda c) hemställs att riksdagen anhåller att regeringen ändrar renhållningskungörelsen
(SFS 1974:1024) i syfte att ge större dispensmöjligheter från
det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet.

I motionen 1975/76:1689 av herrar Karlsson i Mariefred och Sundkvist
(båda c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den i 27 S normalhälsovårdsordningen (1971:761) intagna undantagsmöjligheten
i vissa fall bör kunna medges utan särskild ansökan och också
kunna omfatta begränsade mindre områden.

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänt

Enligt 4 S första stycket kommunala renhållningslagen (1970:892) i dess
sedan den 1 juli 1975 gällande lydelse är kommun skyldig att till behand 1

Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 44

JoU 1975/76:44

lingsanläggning eller upplagsplats forsla orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, om ej regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat. I andra stycket
stadgas att kommunens bortforslingsskyldighet kan utsträckas till att avse
också annat avfall än som nyss nämnts. När orenlighet och avfall skall
forslas bort genom kommunens försorg, får - enligt tredje stycket - annan
person än den kommunen anlitar ej ta befattning härmed. Den som yrkesmässigt
eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall
i strid med nyssnämnda bestämmelse kan enligt 6 § dömas till böter. Den
som forslar bort sitt eget avfall kan dock inte anses syssla med insamling,
och straffbestämmelsen i 6 § blir därför inte tillämplig i sådana fall (Se närmare
härom i prop. 1975:32 s. 67).

Bestämmelser om den enskildes hantering av avfall finns också i hälsovårdsstadgan
(1958:663) och i lokal hälsovårdsordning. I 48 och 49 §§
hälsovårdsstadgan regleras främst fastighetsägares skyldigheter i fråga om
uppsamling och förvaring av hushållsavfall. Där lämnas således föreskrifter
om bl. a. hur kärl eller behållare skall vara beskaffade och uppställda för
att motverka sanitär olägenhet.

Enligt 67 § hälsovårdsstadgan skall lokal hälsovårdsordning, som antas
av kommunfullmäktige på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter dess
hörande, utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som fastställs
av regeringen. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får inte utan särskilda
skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i
normalhälsovårdsordningen. Gällande normalhälsovårdsordning har upptagits
i kungörelsen (1971:761) om fastställelse av normalhälsovårdsordning
enligt hälsovårdsstadgan. Numera torde så gott som samtliga kommuner
ha antagit lokal hälsovårdsordning.

1 14 § normalhälsovårdsordningen föreskrivs att orenlighet och avfall som
det åligger kommunen att forsla bort enligt renhållningslagen eller enligt
lokal hälsovårdsordning inte får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras,
brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren.
Hälsovårdsnämnden får meddela undantag från denna bestämmelse såvitt
gäller trädgårdsavfall. Sådant undantag behöver inte vara begränsat till särskilt
fall utan kan ges generell räckvidd. Enligt 15 § får hälsovårdsnämnden
meddela närmare föreskrifter om bl. a. hur orenlighet och avfall skall förvaras
inom fastigheten i avvaktan på borttransport.

Enligt 27 § normalhälsovårdsordningen får hälsovårdsnämnden i särskilda
fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om det
är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och det kan
ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. Innehavare av fastighet
kan alltså få tillåtelse att själv behandla sitt hushållsavfall eller viss del
av detta, t. ex. latrin. I sådant fall finns givetvis inte anledning för kommunen
att ordna med hämtning från fastigheten av sådant avfall.

Nu återgivna bestämmelser om den enskildes hantering av avfall är i

JoU 1975/76:44

viss omfattning sanktionerade med straff. Sålunda döms den som bryter
mot förbudet i lokal hälsovårdsordning att slutligt behandla avfall på fastigheten
till böter, högst femhundra kronor (28 § normalhälsovårdsordningen
och 84 § hälsovårdsstadgan).

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lokal hälsovårdsordning föres
genom besvär hos länsstyrelsen (86 § hälsovårdsstadgan).

Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen
(1965:54) om kommunala renhållningsavgifter.

R enhällningskungörelsen

När 4 § kommunala renhållningslagen trädde i kraft den 1 januari 1972
utvidgades kommuns skyldighet att forsla bort hushållsavfall till att avse
hela kommunens område från att tidigare ha omfattat i huvudsak endast
stads- eller byggnadsplanelagda områden.

Den tillämpning av bestämmelserna som ägde rum i vissa kommuner,
frams} i glesbebyggda områden, gav anledning till viss kritik. Bl. a. framfördes
i motioner väckta vid 1974 års riksdag krav på översyn av bestämmelserna
i syfte att ge kommunerna själva rätt att i större utsträckning
bestämma omfattningen av avfallshämtningen inom glesbygdsområden. I
en av regeringen framlagd proposition (1974:163) föreslogs vissa ändringar
och tillägg i syfte att ge kommun större möjligheter att själv bestämma
den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd. I en
vid propositionen fogad departementspromemoria (Ds Jo 1974:4) med förslag
till renhållningskungörelse framhölls att i stort erfarenheterna av renhållningslagens
tillämpning var positiva. På vissa håll hade emellertid en alltför
rigorös tillämpning skapat irritation och en negativ inställning till kommunernas
renhållningsverksamhet. Denna inställning hade bl. a. återspeglats
i att konsumentombudsmannen från enskilda fastighetsägare mottagit en
stor mängd anmälningar som berörde sop- och latrinhämtningen i olika
kommuner. I skrivelse den 18 februari 1974 hade KO anfört bl. a. att av
anmälningarna måste anses framgå att i vissa fall rimlig hänsyn inte tagits
till främst glesbygdens och fritidshusområdenas skilda behov av renhållningstjänster.
Enligt departementspromemorian kunde det antas att avsaknaden
av en tillämpningsförfattning i viss mån varit en bidragande orsak
till svårigheterna. Men dessa torde enligt promemorian främst ha orsakats
av att det dittillsvarande systemet med dispens av länsstyrelsen varit för
tungrott för att åstadkomma en lämplig organisation av avfallshämtningen
inom glesbygdsområden. För att underlätta tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelser i renhållningslagen borde, framhölls det, utfärdas en tillämpningsförfattning
med bl. a. föreskrifter som gav kommunen större möjligheter
att själv bestämma rörande den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten
i glesbygd. Vad beträffar omfattningen av kommunen
tillkommande befogenheter framhölls i promemorian att det inte kunde

JoU 1975/76:44

anses lämpligt att kommunen själv fick avgöra frågan om total befrielse
från den lagstadgade bortforslingsskyldigheten. Syftet med renhållningsmonopolets
införande ansågs i sådant fall kunna äventyras. I sammanhanget
påpekades att det behov av total befrielse från bortforslingsskyldigheten
som kunde föreligga i fråga om enstaka fastighet kunde tillgodoses genom
att hälsovårdsnämnden beviljade fastighetens innehavare undantag från det
i lokal hälsovårdsordning upptagna förbudet att destruera avfall på fastigheten.

Vid behandlingen av propositionen jämte i ämnet väckta motioner uttalade
jordbruksutskottet bl. a. (JoU 1974:50)att den kommande utvidgningen
av kommunernas befogenheter kunde förutses i hög grad råda bot på
sådana särskilda olägenheter i samband med renhållningsmonopolet som
påtalats i vad gäller glesbygdsområdena.

Utskottet förutsatte att kommun skulle kunna på ansökan av enskild
medge att denne undantogs från det hämtningssystem som tillämpades i
kommunen, om det befanns påkallat av lokala förhållanden och kunde ske
utan väsentlig olägenhet från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utskottet sade
sig vidare förutsätta att kommunerna skulle handha regleringen av avfallshämtningen
på ett smidigt sätt och med stort beaktande av de enskildas
önskemål och intressen.

Att ge kommun rätt att fatta alla de beslut av dispenskaraktär som enligt
då gällande regler låg på länsstyrelsen skulle dock enligt utskottets mening
strida mot grundtanken om kommunens bortforslingsskyldighet.

Utskottet ansåg det vidare angeläget att hälsovårdsnämnderna i förekommande
fall medgav undantag från gällande slutbehandlingsförbud på ett
smidigt sätt och utan onödiga administrativa formaliteter.

I det av riksdagen (rskr 1974:395) godkända betänkandet tillstyrkte utskottet
propositionen samt föreslog att i ärendet behandlade motioner skulle
lämnas utan åtgärd.

Gällande tillämpningsföreskrifter återfinns i renhållningskungörelsen
(1974:1024), som trätt i kraft den 1 januari 1975.

II § renhållningskungörelsen anges de huvudprinciper som skall tillämpas
när kommunen organiserar sin lagstadgade renhållningsverksamhet. Det
understryks bl. a. att kommunen redan på planeringsstadiet skall beakta
att skäliga miljövårdskrav blir tillgodosedda och att bortforslingen anpassas
till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse.

Enligt 2 § för kommunen besluta att hämtning av orenlighet och avfall
som avses i 4 § första stycket renhållningslagen - dvs. orenlighet som härrör
från hushåll samt hushållsavfall eller därmed jämförligt avfall - skall ske
från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten, om kostnaden för hämtningen
därigenom minskar. Bestämmelsen ger kommunen möjligheter att
i glesbygden arrangera sophämtningen på det från kostnadssynpunkt lämpligaste
sättet. Som förutsättning för ett sådant beslut om gemensam hämtning
gäller dels att forsling till och förvaring på avhämtningsplatsen kan

JoU 1975/76:44

ske utan olägenhet från miljövårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt,
dels att fastighetens innehavare samtyckt till att själv forsla avfallet till
hämtningsplatsen.

I 3 § ges kommunen möjlighet att på ansökan av fastighetsinnehavarna
besluta om avfallshämtning från behållare som är gemensam för två eller
tre närbelägna fastigheter och som står uppställd på en av fastigheterna.

Om hälsovårdsnämnd med stöd av lokal hälsovårdsordning medgett undantag
från förbud för fastighetsägare - sådant medgivande kan ske med stöd
av 27 § normalhälsovårdsordningen enligt vad som i det föregående utvecklats
- att slutligt behandla hushållsavfall är kommunen ej skyldig att
forsla bort det avfall som omfattas av medgivandet (4 § renhållningskungörelsen).

Av det ovanstående framgår att kommunen har befogenhet att själv fatta
beslut i fråga om formerna för hämtningen samt, med stöd av lokal hälsovårdsordning,
i fråga om tillstånd för fastighetsägare att själv slutbehandla
avfall på fastigheten. Beslut om undantag i andra fall från det kommunala
renhållningsmonopolet enligt 4 § första stycket renhållningslagen meddelas
av länsstyrelsen efter ansökan av vederbörande kommun. Skyldigheten att
t. ex. bortforsla hushållsavfallet kan således ej - utom vad beträffar transport
till gemensam hämtningsplats enligt 2 § renhållningskungörelsen-upphävas
genom ett beslut på kommunal nivå. Dispens av nu åsyftat slag får enligt
5 § renhållningskungörelsen meddelas endast när särskilda skäl föreligger.
Ansökan om dispens skall innehålla erforderliga uppgifter om hur renhållningen
inom kommunen eller berörd del därav är eller kommer att bli anordnad.

Genom en förordning (1975:344) om ändring i renhållningskungörelsen
har särskilda föreskrifter givits, bl. a. såvitt avser hantering av pappersavfall.

Regeringens beslut m. m.

Bestämmelserna om den kommunala avfallshanteringen har också efter
renhållningskungörelsens ikraftträdande blivit föremål för kritik i vissa sammanhang.
Vid en interpellationsdebatt den 14 januari 1976 (interpellation
1975/76:62 om skyldigheten att betala kommunal renhållningsavgift) framhöll
jordbruksministern bl. a. - med hänvisning till de sedan den 1 januari
1975 gällande bestämmelserna - att det ankom på kommunerna att anpassa
hämtningen av avfall till lokala förhållanden i glesbygden. Såsom lagstiftningen
nu var utformad hade kommunerna enligt jordbruksministerns mening
möjligheter att ta rimlig hänsyn till lokala förhållanden. Jordbruksministern
sade sig förutsätta att kommunerna utnyttjade dessa möjligheter
när de hade att ta ställning till hur sophämtningen skulle organiseras.

I syfte att klarlägga hur kvarstående tillämpningsproblem skall bemästras
har överläggningar förts mellan regeringen och Svenska kommunförbundet.
I ett den 9 april 1976 dagtecknat cirkulär till samtliga kommunstyrelser

JoU 1975/76:44

och hälsovårdsnämnder har Kommunförbundet erinrat om vikten av en
smidig tillämpning av renhållningslagstiftningen med bästa möjliga anpassning
till faktiska behov. I cirkuläret hänvisas till ett besvärsärende, vari regeringen
med ändring av länsstyrelsens i Skaraborgs län beslut bifallit en
framställning från Tibro kommun om att några fastighetsägare själva skulle
fä transportera visst avfall till kommunens avfallsupplag.

Det aktuella beslutet avser sex glesbygdsfastigheter, vilkas ägare hos kommunen
ansökt om att själva fö behandla sitt hushållsavfall på respektive
fastighet. Hälsovårdsnämnden har med hänsyn till bl. a. att fråga var om
jordbruksfastigheter med djurhållning ansett sig med stöd av 26 § hälsovårdsordningen
för Tibro kommun (27 § normalhälsovårdsordningen) kunna
lämna medgivande om undantag från behandlingsförbudet i lokal hälsovårdsordning,
såvitt avsåg annat hushållsavfall än plåt, glas och plast. Nämnden
har vidare ansett att avfall av sistnämnda slag kunde på tillfredsställande
sätt forslas tillsammans med övrigt avfall från jordbruksdriften till kommunens
avfallsupplag. Länsstyrelsen avslog emellertid kommunens framställning
om befrielse från skyldigheten att från fastigheterna i fråga hämta
avfall av typ plåt, glas och plast.

I motiveringen till regeringens beslut sägs följande. Utredningen i ärendet
ger vid handen att bortforslingen av ifrågavarande avfall kan ske på ett
från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt samt att kommunens
framställning om befrielse från hämtningsskyldigheten grundas på ansökningar
från berörda fastighetsägare. Med hänsyn härtill och till vad som
i övrigt framkommit i ärendet bör kommunens framställning bifallas.

I ett pressmeddelande som sändes ut samtidigt med att beslutet offentliggjordes
framhöll jordbruksministern att regeringen genom beslutet ytterligare
önskat markera att huvudansvaret för en praktisk och smidig tilllämpning
av renhållningslagstiftningen måste ligga hos kommunerna.

Kommunförbundet säger sig isin kommentar till regeringens beslut kunna
utgå från att regeringens ställningstagande skall bli vägledande för statliga
myndigheters fortsatta bedömningar beträffande renhållningslagens tillämpning.

I övrigt säger sig förbundet bl. a. vilja fästa uppmärksamheten på de inom
kommunens kompetensområde liggande möjligheterna till anpassning av
verksamheten. Därvid framhåller förbundet under fyra punkter möjligheterna
att 1. ge dispens från förbud mot slutlig behandling av avfall på fastigheten,
2. variera hämtningsperioder och hämtningsintervaller, exempelvis
med hänsyn till fritidsbebyggelsens speciella behov, 3. förenkla sophämtningen
till att avse sophus- eller containerhämtning eller hämtning från
behållare som är gemensam för två eller tre närbelägna fastigheter, 4. hos
länsstyrelsen söka dispens från hämtningsskyldigheten såvitt avser en eller
flera fastigheter eller visst område där hämtning av praktiska eller ekononomiska
skäl är svår att genomföra och motivera.

Det ovan redovisade s. k. Tibrofallet har också uppmärksammats av sta -

JoU 1975/76:44

tens naturvårdsverk, som med anledning av regeringens beslut skickat en
skrivelse till samtliga länsstyrelser. Naturvårdsverket redogör för ärendet
i fråga och framhåller att regeringens beslut får anses innebära att länsstyrelserna
vid prövning av kommunala ansökningar om dispens enligt 5 § renhållningskungörelsen
skall fästa stor vikt vid om kommunen och berörda
fastighetsägare är överens om den avfallshantering som blir en följd av
att dispensansökan bifalles. Om denna hantering enligt hälsovårdsnämndens
bedömning i det enskilda fallet kan ske på ett sätt som är godtagbart från
hälso- och miljövårdssynpunkt bör, framhålls det vidare, länsstyrelsen som
regel kunna anse att särskilda skäl för dispens föreligger.

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om den
kommunala avfallshanteringen m. m. Motionerna innehåller bl. a. yrkanden
som syftar till en ökad smidighet vid tillämpningen av renhållningsbestämmelserna.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen finns de grundläggande
bestämmelserna på förevarande område i kommunala renhållningslagen
(1970:892). När 4 g renhållningslagen trädde i kraft den 1 januari 1972,
utvidgades kommuns skyldighet att forsla bort hushållsavfall till att avse
hela kommunens område från att tidigare ha omfattat i huvudsak endast
stads- eller byggnadsplanelagda områden. Denna skyldighet, det s. k. obligatoriska
kommunala renhållningsmonopolet, innebär bl. a. att kommunen
skall ombesörja bortforsling av hushållsavfall från varje särskild fastighet
där sådant avfall uppkommer. Renhållningslagen kompletteras av föreskrifter
i normalhälsovårdsordningen (1971:761), varav framgår att avfallet inte
får användas vid gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat
sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren. Avfall som omfattas av den kommunala
hämtningsskyldigheten får inte heller bortforslas av annan person
än den kommunen anlitar för ändamålet. Bestämmelserna om den enskildes
hantering av avfall är i viss utsträckning sanktionerade med straff. Sålunda
kan t. ex. den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar
in och forslar bort avfall som omfattas av den kommunala hämtningsskyldigheten
dömas till böter (6 g renhållningskungörelsen). Den som endast
forslar bort sitt eget avfall kan dock inte anses syssla med insamling, och
straffbestämmelsen i fråga blir därför inte tillämplig i sådana fall (jfr prop.
1975:32 s. 67).

Genom att regleringen av avfallshanteringen med stöd av renhållningslagen
i flera kommuner föranlett vissa svårigheter aktualiserades relativt
snart behovet av tillämpningsföreskrifter samt av ökade möjligheter för kommun
att själv bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverk -samheten, framför allt i glesbebyggda områden. Bestämmelser av nu åsyftat
slag har intagits i renhållningskungörelsen (1974:1024) och innebär i hu -

JoU 1975/76:44

vudsak följande.

När kommunen organiserar sin lagstadgade renhållningsskyldighet skall
den beakta att skäliga miljövårdskrav blir tillgodosedda och att bortforslingen
anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse. 1 fråga om
formerna för själva avfallshämtningen har kommunen vissa möjligheter att
anpassa verksamheten till de faktiska behoven. Kommunen kan sålunda
variera hämtningsperioder och hämtningsintervaller samt, med fastighetsägarens
samtycke, förenkla sophämtningen till att avse containerhämtning
eller hämtning från behållare som är gemensam för två eller tre närbelägna
fastigheter.

Vad beträffar slutbehandlingen av avfallet kan hälsovårdsnämnd med
stöd av lokal hälsovårdsordning medge enskilda fastighetsägare undantag
från förbud att slutligt behandla avfall på fastigheten, t. ex. genom bränning
eller kompostering. Sådan dispens får enligt normalhälsovårdsordningen ges
om det är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och
det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. Dispens från
slutbehandlingsförbudet innebär också att kommunen befrias från skyldigheten
att hämta det avfall som omfattas av dispensen.

För befrielse från kommunens skyldigheter enligt renhållningslagen i vidare
mån än som framgår av det nyss sagda krävs beslut av länsstyrelsen
efter ansökan från vederbörande kommun. Enligt 5 § renhållningskungörelsen
fordras därvid att särskilda skäl föreligger. Ansökan kan t. ex. avse
dispens från hämtningsskyldigheten vad beträffar en eller flera fastigheter
eller område där hämtning av praktiska eller ekonomiska skäl är svår att
genomföra och motivera.

I förevarande motioner upprepas i viss mån den kritik mot tillämpningen
av renhållningsbestämmelserna som framfördes även före renhållningskungörelsens
ikraftträdande. I motionen 5041, ex. anförs att kraftigt missnöje
uppstått framförallt bland personer i glesbygden med obetydliga kvantiteter
hushållsavfall. Motionärerna anser att kommunerna sökt dispenser i alltför
få fall och att gjorda ansökningar behandlats restriktivt av länsstyrelserna.
Uppdelningen i första beslutsinstans på tre myndigheter (länsstyrelse, kommunfullmäktige
och hälsovårdsnämnd) sägs vara olycklig. Enligt motionärerna
bör möjlighet införas att ytterligare förlänga hämtningsintervallerna
och hälsovårdsnämnderna ges rätt att häva transportförbudet för hushållsavfall.
Vidare anses staten böra ekonomiskt stödja inventeringar av avfallets
mängd och sammansättning för underlättande av kommunernas uppläggning
av renhållningsorganisationen.

I motionerna 823 och 825 anförs att bestämmelserna kommit att tillämpas
alltför rigoröst även i ren glesbygd, i vissa fall där något avfall inte funnits
att hämta och där vederbörande fastighetsinnehavare tidigare utan olägenheter
själv svarat för avfallets omhändertagande. Problemen torde enligt
motionärerna inte kunna lösas med en hänvisning till gällande dispensregler,
vilka anses alltför restriktivt utformade. Med anledning härav hemställs

Joll 1975/76:44

bl. a. om en skyndsam översyn av de författningar som rör den kommunala
renhållningen.

I motionerna 1647 och 1689 framhålls att det bör vara möjligt för kommunerna
att i större utsträckning än som nu sker bevilja dispens åt de
kommunmedlemmar som själva kan ta hand om sitt hushållsavfall. Enligt
motionen 1647 talar starka skäl för att kommunen själv får avgöra vilka
områden som ej skall omfattas av den kommunala sophämtningen (”områdesdispens”).
Renhållningskungörelsen bör, anser man, ändras i enlighet
härmed. I motionen 1689 framhålls fördelarna med att hälsovårdsnämnd
får möjlighet att - utan särskild ansökan - för vissa fastigheter eller begränsade
områden inom kommunen medge undantag från förbudet mot
slutlig hantering av avfall på fastigheterna.

Utskottet vill först redovisa sitt ställningstagande till några i motionerna
aktualiserade frågor och övergår därefter till mera allmänna överväganden
i förevarande ärende. Beträffande motionen 504, yrkandet 1, vill utskottet
understryka att socialstyrelsens råd och anvisningar angående hämtningsintervallerna
endast avser att förebygga sanitära olägenheter. När det gäller
att bestämma hämtningsintervaller för avfall som inte kan förorsaka sådana
olägenheter är kommunen således oförhindrad att låta t. ex. praktiska hänsynstaganden
bli avgörande. Utskottet kan nämna att en expertgrupp inom
statens naturvårdsverk och socialstyrelsen utarbetat ett förslag till ändrade
råd och anvisningar beträffande renhållning, vilket f. n. är under remissbehandling.
Vad avser möjligheterna för kommunal myndighet att bevilja
dispens från förbudet att transportera avfall vill utskottet erinra om de överväganden
som gjordes i samband med renhållningskungörelsens tillkomst.
Att kommunen själv skulle fl avgöra frågan om total befrielse från den
lagstadgade bortforslingsskyldigheten ansågs sålunda inte lämpligt, eftersom
i sådant fall syftet med renhållningsmonopolets införande skulle kunna äventyras.
Den kommunala renhållningsskyldigheten motsvaras nämligen av
en rätt för den enskilde kommunmedlemmen att få sitt avfall borttransporterat,
även om fastigheten i fråga är belägen så att hämtningen åsamkar
kommunen problem av praktisk och ekonomisk art. Utskottet får i detta
sammanhang också peka på att ett önskemål om total befrielse från hämtningsskyldigheten
som i förevarande fall kan vara motiverat kan tillgodoses
genom att hälsovårdsnämnden ger vederbörande fastighetsägare tillstånd
att slutbehandla avfall på fastigheten. När det gäller avfall som inte lämpar
sig för sådan slutbehandling vill utskottet i detta sammanhang understryka
vikten av att kommunerna särskilt beaktar möjligheten att hos länsstyrelse
begära dispens från hämtningsskyldigheten. Vad utskottet nu anfört gäller
i tillämpliga delar också motionen 1647. Med anledning av yrkandet 3 i
motionen 504 om statligt stöd till kommunala inventeringar av avfallets
mängd och sammansättning vill utskottet hänvisa till att stödet till kommunernas
renhållning hittills förbehållits anläggningar för avfallsbehandling.
Utskottet är inte berett att i förevarande sammanhang förorda någon ändrad
prioritering härvidlag. Motionerna 504 och 1647 bör med hänsyn till det

JoU 1975/76:44

anförda ej föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Vad gäller motionerna 823 och 825 vill utskottet erinra om att en år
1974 tillsatt utredning angående översyn av hälsovårdsstadgan enligt direktiven
bl. a. har att överväga vilka åtgärder som bör vidtagas för att bättre
anpassa bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen
till renhållningslagen. Utskottet anser forsin del lämpligt att motionerna
överlämnas till nämnda utredning för beaktande. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vad utskottet i det föregående anfört om rätten för den enskilde att få
avfallet borttransporterat gäller delvis även motionen 1689. Utskottet vill
sålunda, bl. a. av rättssäkerhetsskäl, ifrågasätta huruvida dispens från förbudet
mot slutbehandling av avfall lämpligen bör kunna beviljas utan särskild
ansökan. I vart fall torde hälsovårds- och miljövårdshänsyn kräva att
förutsättningarna för sådan dispens utreds särskilt för varje fastighet som
kan ifrågakomma. Enligt utskottets mening torde motionens syfte i viss
mån kunna tillgodose genom ett ansökningsförfarande som är smidigt och
enkelt och som t. ex. medger muntlig ansökan från fastighetsägaren.

Utskottet vill emellertid understryka att det nu anförda inte innebär att
utskottet anser att kritiken mot tillämpningen av renhållningsbestämmelserna
skulle vara i alla avseenden obefogad. Utskottet får i detta sammanhang
hänvisa till sina år 1974 gjorda uttalanden angående de förväntade positiva
effekterna av renhållningskungörelsens ikraftträdande. Utskottet kan medge
att den praktiska tillämpningen av renhållningsbestämmelserna i vissa fall
inte torde ha infriat förväntningarna rörande en smidig och med beaktande
av enskildas önskemål och intressen genomförd reglering av avfallshämtningen.
Grundtanken i de nu behandlade motionerna synes i stort innebära
att gällande författningsbestämmelser inte ger kommunerna tillräckliga möjligheter
att uppnå nyss angivna syfte.

Utskottet anser för sin del att de inom kommunens kompetensområde
liggande dispensbestämmelserna bör kunna ge goda möjligheter till en sådan
anpassning av avfallshanteringen som från såväl enskild som allmän synpunkt
är önskvärd. Beträffande möjligheten till dispens genom beslut av
länsstyrelse vill utskottet hänvisa till det i det föregående redovisade besvärsärendet,
vari regeringen med ändring av länsstyrelsens beslut biföll
en framställning från kommun om att några fastighetsägare själva skulle
få transportera visst hushållsavfall till kommunens avfallsupplag. Regeringen
har genom det aktuella beslutet ytterligare velat markera att huvudansvaret
för en praktisk och smidig tillämpning av renhållningslagstiftningen måste
ligga hos kommunerna. Det huvudsakliga skälet för regeringens ställningstagande
har varit att kommunen och fastighetsägarna kommit överens om
en rimlig, från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbar lösning. Såväl Svenska
kommunförbundet som naturvårdsverket har i skrivelser till samtliga
kommuner respektive länsstyrelser fäst uppmärksamheten på regeringens

JoU 1975/76:44

beslut med understrykande av dess betydelse som prejudikat för den framtida
dispensgivningen i motsvarande fall.

Som en ytterligare betydelsefull faktor när det gäller den fortsatta kommunala
tillämpningen av renhållningsbestämmelserna vill utskottet nämna
de överläggningar som förts mellan regeringen och Kommunförbundet i
syfte att klarlägga hur kvarvarande tillämpningsproblem i fortsättningen
skall bemästras. Dessa överläggningar har bl. a. resulterat i ett av Kommunförbundet
till samtliga kommuner utsänt cirkulär med rekommendationer
angående renhållningslagstiftningens tillämpning. Förbundet konstaterar
inledningsvis att det är ett väsentligt samhällsintresse att den verksamhet
som regleras av renhållningslagen fungerar effektivt. Det kommunala
renhållningsmonopolet sägs utgöra en grundläggande förutsättning härför.
Renhållningsinsatserna bör, framhålls det, beträffande omfattning och
organisation vara anpassade till vad medborgarna uppfattar som svarande
mot faktiska behov av samhällsservice. Detta utesluter inte att det i enskilda
fall kan befinnas nödvändigt att utifrån samhällsintresset vidtaga åtgärder
som av den berörde upplevs som ett i behoven ej helt förankrat tvång.
Det är dock enligt förbundet viktigt att den situationen uppkommer endast
i undantagsfall och att handlandet då kan motiveras utifrån ett av den breda
opinionen accepterat samhällsintresse av den tyngden att tvånget framstår
som godtagbart. Förbundet erinrar vidare om vikten av en smidig tillämpning
av renhållningslagstiftningen med bästa möjliga anpassning till faktiska
behov och säger sig avslutningsvis vilja fästa uppmärksamheten på föreliggande
möjligheter till sådan anpassning, vilka exemplifieras i olika punkter.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att de av Kommunförbundet
utfärdade rekommendationerna, som synes väl tolka riksdagens ställningstagande
i frågan, blir vägledande för kommunernas fortsatta handläggning
av hithörande ärenden. Enligt utskottets mening är det sålunda
angeläget att renhållningslagstiftningen tillämpas på ett sätt som medger
mesta möjliga differentiering av verksamheten efter de enskilda kommunmedlemmarnas
behov och önskemål utan att därmed grundprinciperna för
det kommunala renhållningsmonopolet i alltför hög grad åsidosätts. Genom
det intresse som enligt det tidigare anförda på senare tid ägnats hithörande
frågor anser sig utskottet emellertid kunna förutsätta att syftet med i motionerna
framförda synpunkter kommer att uppmärksammas vid kommunernas
och länsstyrelsernas fortsatta tillämpning av renhållningslagstiftningen
utan att riksdagen f. n. behöver vidtaga någon ytterligare åtgärd. Utöver
vad nu anförts vill utskottet tillägga att utskottet självfallet utgår från att
regeringen alltjämt med uppmärksamhet fortlöpande följer utvecklingen när
det gäller den kommunala avfallshämtningen och vidtar sådana åtgärder
som kan befinnas erforderliga för att skapa ytterligare förbättringar på förevarande
område. Vid en dylik fortgående översyn bör bl. a. sådana synpunkter
som ligger till grund för yrkandet 2 i motionen 504 bli föremål

JoU 1975/76:44

för beaktande.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionerna 1975/76:823 och 1975/76:825,

2. anser motionerna

a. 1975/76:504,

b. 1975/76:1647 och

c. 1975/76:1689

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 maj 1976

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Nä/varande: herrar Larsson i Borrby (c), Magnusson i Tanum (s), fru Theorin
(s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), fru Anér (fp), herr Lindberg (s),
fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson
(s), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar
Leuchovius (m) och Andersson i Storfors (s).

Reservation

av herrar Wachtmeister i Johannishus och Leuchovius (båda m) som anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Vad utskottet"
och på s. 12 slutar med "för beaktande" bort ha följande lydelse:

Även om en sådan anpassning kan leda till rimligare förhållanden i fråga
om avfallshanteringen för åtskilliga fastighetsägare är det dock tveksamt,
huruvida detta är tillräckligt för att bringa tillämpningen av den kommunala
renhållningslagen i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
och till vad som i övrigt kan anses rimligt för att omhänderta vanligt hushållsavfall.
Lagens 4 $ fastställer kommunens skyldighet att bortforsla orenlighet
och avfall, som härrör från hushåll om "ej regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver annat". Vid lagens tillkomst angavs
denna formulering som en skyldighetsklausul för kommunerna. Emellertid
fick den karaktär av monopol klausul först genom den av regeringen utfärdade
renhållningskungörelsen.

Att kommunerna skall ha ett renhåll ni ngsansvar inom stadsplanelagda
områden är ställt utom varje diskussion. Att de skall ha skyldighet att omhänderta
avfall inom övriga delar av kommunen kan också anses rimligt
utifrån såväl miljömässiga synpunkter som utifrån de krav på service samt -

JoU 1975/76:44

liga kommuninvånare har rätt att ställa i enlighet med likställighetsprincipen.
Däremot kan det inte anföras att en tvingande lag resp. kungörelse rörande
sophämtning för fastighetsägare i glesbebyggda områden kan ha några nämnvärda
effekter från miljösynpunkt. Sedan urminnes tid har landets bönder
hanterat det vanliga hushållsavfallet utan att landsbygdsmiljön för den skull
blivit negativt påverkad. De fastighetsägare som utan egentliga kostnader
själva kan klara sin avfallshantering på ett tillfredsställande sätt borde rimligen
själva fä - och kunna - avgöra detta och inte som nu är fallet vara
beroende av kommunalt dispensbeslut för att också fortsättningsvis handha
renhållning på sin egen fastighet.

Mot den tillämpning som varit bruklig i ett stort antal kommuner har
riktats allvarlig kritik. Regeringen har genom ett aktuellt beslut markerat
att huvudansvaret för tillämpningen av renhållningslagen skall ligga hos
kommunerna. Genom skrivelser till kommunerna har Svenska kommunförbundet
pekat på det prejudicerande i regeringens beslut i konkreta fall.

Enligt utskottets mening är det otillfredsställande att regeringen på indirekt
väg försöker att utverka en praxis för landets kommuner i en fråga,
som många människor uppfattar som utomordentligt betydelsefull och som
fått konkreta verkningar för den enskilde, vilket upplevts som övergrepp
från samhällets sida.

Det är givetvis en uppgift för hälsovårdsnämnderna att kontrollera att
privat omhändertagande av avfall inte medför sanitära olägenheter. Så torde
dock vara fallet endast undantagsvis, och då har nämnden genom hälsovårdsstadgan
möjlighet att åstadkomma rättelse.

Utskottet menar att riksdagen bör genom ändring i renhållningslagen
skapa formell klarhet i fråga om rättighet för privat fastighetsägare att själv
ta hand om det egna hushållsavfallet. Genom ändring av 4 § första stycket
renhållningslagen kan detta ske på så sätt att sista satsen ”om ej regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat” får följande
lydelse: "om inte fastighetsägare utanför stadsplanelagt område själv styrker,
att han på ett godtagbart sätt kan bortforsla eller omhänderta sådant avfall”.

Utifrån en sådan lagändring bör regeringen sedan göra erforderliga ändringar
i renhållningskungörelsen. Utskottet vill forsin del understryka vikten
av att avfallsfrågorna löses på ett praktiskt och för berörda parter tillfredsställande
sätt. En ändring av renhållningslagen innebär inte att kommunernas
åligganden i fråga om anordningar för mottagning och hantering
av avfall ändras.

Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna
823 och 825 hos regeringen begära förslag till ändrad lydelse av 4 $ första
stycket renhållningslagen i enlighet med vad utskottet i det föregående angivit.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående förslag till ändring av renhållningslagen, m. m. med
anledning av motionerna 1975/76:823 och 1975/76:825,