med anledning av motioner om avfallshantering (Betänkande 1978/79:JoU12 Jordbruksutskottet)

JoU 1978/79:12

Jordbruksutskottets betänkande
1978/79:12

med anledning av motioner om avfallshantering
Motionerna

I motionen 1977/78:791 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkande 7), att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att
riksdagens år 1975 fattade beslut om årlig deklarationsskyldighet för
miljöfarligt avfall genomförs i enlighet med riksdagsbeslutet.

I motionen 1977/78:1257 av Karin Ahrland och Torkel Lindahl (båda fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om intensifierade
åtgärder i syfte att främja avfallshantering som baseras på återvinning av
resurser i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 1977/78:1273 av Elvy Nilsson och Holger Mossberg (båda s)
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om att en
utredning tillsätts med uppgift att granska förpackningsindustrin, i syfte att
söka åstadkomma en inriktning mot en större användning av returglas,
framför allt inom bryggerinäringen.

I motionen 1977/78:1275 av Hans Petersson i Röstånga och Sven
Andersson i Örebro (båda fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen om omhändertagande av utrangerade bilar.

I motionen 1977/78:1702 av Ylva Annerstedt (fp) föreslås att riksdagen
beslutar hemställa hos regeringen om en skyndsam översyn av bilskrotningslagstiftningen
och dess tillämpningar.

Deklaration av miljöfarligt avfall

Motionen

I motionen 1977/78:791 erinras om att den socialdemokratiska regeringen
år 1975 föreslog riksdagen en rad åtgärder för att förbättra förhållandena i
fråga om kemiskt avfall. Förslagen innebar bl. a. att kommunalt insamlingsmonopol
skulle införas över hela landet också för miljöfarligt avfall. Denna
utvidgning av renhållningsmonopolet skulle genomföras under en femårsperiod.
För att ge samhället bättre möjligheter att bedöma det miljöfarliga
avfall som uppkommer inom industrin föreslogs att alla industrier med
sådant avfall årligen skulle lämna uppgifter om arten, sammansättningen,
mängden och hanteringen av avfallet. För att förbättra omhändertagandet av
avfallet föreslogs vidare att ett samhällsdominerat behandlingsföretag skulle
byggas upp med ensamrätt till omhändertagande och behandling av miljöfarligt
avfall.

1 motionen påpekas att den första deklarationen av miljöfarligt avfall från

1 Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 12

JoU 1978/79:12

företagen genomfördes 1976. 1977 genomfördes emellertid efter beslut av
regeringen ingen sådan deklaration. 1978 kommer endast en begränsad
deklarationsomgång att genomföras.

1975 års riksdagsbeslut

Riksdagen fattade vid riksmötet 1975 beslut om olika åtgärder som syftade
till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall (prop. 1975:32,
JoU 1975:10, rskr 1975:161). Riksdagens beslut innebar bl. a. att sådant
kemiskt avfall som kan anses miljöfarligt skulle omfattas av det kommunala
renhållningsmonopolet. Regeringen bemyndigades att ålägga företag hos
vilka miljöfarligt avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets
art, sammansättning, mängd och hantering. Det framhölls i sammanhanget
att ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas om
hand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt i första hand måste
åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara känt
hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas
liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts.

I propositionen 1975:32 nämnde föredragande statsrådet upplysningsvis att
han ämnade föreslå regeringen att i en särskild förordning om miljöfarligt
avfall ange de slag av avfall som skulle föras in under det kommunala
renhållningsmonopolet. Föredraganden anförde vidare bl. a.

Jag biträder arbetsgruppens uppfattning att företagen skall vara skyldiga att
till myndighet lämna uppgifter om det miljöfarliga avfall som uppkommer i
verksamheten. Enligt min mening bör dock, som bl. a. Kommunförbundet
har föreslagit, införas en obligatorisk deklarationsplikt för företagen i detta
hänseende. Uppgifter om företagens miljöfarliga avfall är betydelsefulla inte
bara som underlag för beslut om insamlingsorganisation utan också för
tillsynsverksamheten enligt både miljöskyddslagen och lagen om hälso- och
miljöfarliga varor. Då såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt avfall
hos ett och samma företag snabbt kan förändras, behövs enligt min mening
en fortlöpande rapportering från företagen. I likhet med Svenska naturskyddsföreningen
anser jag därför att deklarationsplikten bör fullgöras med
jämna mellanrum, lämpligen en gång om året. Rapporteringsskyldigheten
bör i första hand avse avfallets art, sammansättning, mängd och hantering.

Gällande bestämmelser m. m.

Hanteringen av miljöfarligt avfall regleras enligt förordningen (1975:346)
om miljöfarligt avfall. Förordningen, som trädde i kraft i sin helhet den 1
januari 1976, reglerar uppgiftsskyldighet, tillstånd till yrkesmässig transport
på väg, slutligt omhändertagande och utförsel av miljöfarligt avfall.

Reglerna om företagens uppgiftsskyldighet återfinns i 8 § förordningen,
som efter ändring föregående år (1977:777) har följande lydelse.

JoU 1978/79:12

8 § Den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall
uppkommer är skyldig att årligen lämna uppgift om avfallets art, sammansättning,
mängd och hantering. Sådan uppgiftsskyldighet gäller även när
slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den
anläggning där avfallet uppkommer.

Uppgift enligt första stycket lämnas till hälsovårdsnämnden på blankett
enligt formulär som fastställes av statens naturvårdsverk efter samråd med
miljödatanämnden. Hälsovårdsnämnden skall sända kopia av inkommen
uppgift till naturvårdsverket.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter som avviker från första stycket,
om särskilda skäl föreligger.

1 övergångsbestämmelserna till ändringsförfattningen angavs att uppgiftsskyldighet
enligt 8 § första stycket ej skulle gälla år 1977.

I en interpellationsdebatt den 13 oktober 1977 om giftspridningen i
Teckomatorp m. m. redovisade dåvarande jordbruksministern i sitt svar
vissa synpunkter på förevarande fråga och anförde bl. a. följande (riksdagens
protokoll 1977/78:7, § 18):

Med anledning av de frågor som Ingrid Sundberg, Jörn Svensson och
Svante Lundkvist ställt om företagens deklaration av miljöfarligt avfall vill
jag framhålla att jag anser det som utomordentligt viktigt att företagen lämnar
samhället uppgifter om det miljöfarliga avfallet och hur det hanteras.
Erfarenheterna av den första deklarationsomgången år 1976 har emellertid
gett vid handen att information, blanketter och rutiner måste arbetas om för
att resultatet av deklarationen skall bli tillfredsställande. Då detta arbete ännu
inte är färdigt går det av tidsmässiga skäl inte att genomföra en ny
riksomfattande deklaration för år 1977. Jag vill dock erinra om att hälsovårdsnämnderna
i sitt tillsynsarbete kan avkräva företagen uppgifter om
avfallshanteringen. Jag förutsätter att hälsovårdsnämnderna utnyttjar denna
möjlighet. Jag vill också påpeka att naturvårdsverket i en skrivelse helt
nyligen till landets kommuner tagit upp frågan om snabb inventering av de
industrier som tidigare kan ha haft problem med kemiskt avfall. Verket har
därvid också lämnat vissa anvisningar för omhändertagandet av avfall som
kan komma fram vid sådana inventeringar.

När det gäller frågan om tidpunkten för nästa avfallsdeklaration har jag
efter samråd med naturvårdsverket bedömt det vara möjligt att påskynda
förberedelsearbetet för nästa deklarationsomgång, som enligt förslag av
naturvårdsverket skulle äga rum år 1979. Deklarationen bör särskilt inriktas
på att spåra det avfall som är mest riskfyllt från hälso- och miljösynpunkt.
Därigenom räknar jag med att vi med förtur skall kunna få fram uppgifter om
de typer av avfall som bedöms kunna medföra särskilda problem från
miljösynpunkt. Vidare får vi de ytterligare erfarenheter som behövs för att
genomföra en fullständig deklaration av allt miljöfarligt avfall. Regeringen
har därför i dag beslutat att uppdra åt naturvårdsverket att vidta de
förberedande åtgärder som behövs för att genomföra en deklaration för år

1978.

1 den följande replikväxlingen uttalade jordbruksministern vidare
följande:

Joli 1978/79:12

Svante Lundkvist har ställt ett par frågor om deklarationerna. Som
förutvarande departementschef känner Svante Lundkvist till att dessa
deklarationsblanketter skickades ut till 67 000 företag och att svarsprocenten
blev 25. Att de uppgifter som inlämnades bedömdes som otillförlitliga har till
stor del ansetts bero på att utformningen av deklarationsblanketterna och
informationen var dålig.

Vad som sedan hände var följande - jag säger detta som en information,
eftersom flera har frågat om detta.

Sedan deklarationerna kommit in under augusti och september månader
gjordes en statistisk bearbetning i statistiska centralbyråns regi i slutet av år

1976 och början av år 1977. Samtidigt satt en särskild arbetsgrupp och
utvärderade erfarenheterna av deklarationen. Arbetsgruppens rapport
lämnades till jordbruksdepartementet i juni 1977. Arbetsgruppens arbete
åberopades av naturvårdsverket i dess framställning om uppskjutande av

1977 års deklaration. Rapporten skickades med till de instanser som fick
naturvårdsverkets framställning på remiss, nämligen statistiska centralbyrån,
statskontoret, miljödatanämnden, arbetarskyddsstyreisen, statens industriverk,
länsstyrelserna i Jönköpings, Östergötlands och Malmöhus län,
Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen. Sveriges
industriförbund och Svensk Avfallskonvertering AB, SAKAB. Rapporten
gav stöd för att en deklaration inte kunde genomföras 1977, och - herr
Lundkvist - till denna tanke har också samtliga de av mig uppräknade
remissinstanserna anslutit sig.

Vad som nu sker har jag redan nämnt i mitt svar, men jag skall för säkerhets
skull repetera det. Kommunerna har uppmanats att ta upp frågan om en
snabb inventering av de industrier som tidigare kan ha haft problem med
kemiska avfall. Nästa år genomförs en deklaration som särskilt inriktas på att
spåra det avfall som är mest riskfyllt från hälso- och miljösynpunkt. En så bra
och meningsfull deklarationsblankett som möjligt skall ligga till grund för det
slutliga uppgiftslämnandet från alla. Jag hoppas att vi på detta sätt skall kunna
få ut någonting av värde för nästa deklarationsförfarande. Jag tror också att vi
vid det tillfället måste ge en betydligt bättre information.

1 regeringsbeslutet elen 13 oktober 1977 fick statens naturvårdsverk i
uppdrag att genomföra viss deklaration av miljöfarligt avfall som uppkommer
år 1978. Som tidigare framgått skall deklarationen särskilt inriktas på det
avfall som är mest riskfyllt från hälso- och miljösynpunkt. Under deklarationens
genomförande skall samordning ske med miljödatanämnden och
andra berörda myndigheter och organisationer.

Regeringen har dessutom uppdragit åt naturvårdsverket att vidta de
förberedande åtgärder som behövs för att en fullständig deklaration skall
kunna genomföras av det miljöfarliga avfall som uppkommer år 1979.

Bearbetning och utvärdering av deklarationen för år 1978 pågår f. n. I en
referensgrupp, som kontinuerligt följer arbetet, har vissa synpunkter framförts,
som understryker angelägenheten av att en omsorgsfull uppvärdering
av denna begränsade deklaration (1978) slutförs innan förberedelserna för en
fullständig deklaration påbörjas. Det är enligt gruppens uppfattning angeläget
att erfarenheterna från 1978 års deklaration tas till vara så att icke de brister
upprepas som vidlåder 1976 års deklaration. Gruppen har även framhållit att

JoU 1978/79:12

en fullständig deklaration måste föregås av en god information till berörda
parter. Referensgruppen består förutom av representanter för naturvårdsverket
av representanter för länsstyrelserna, miljödatanämnden, Kommunförbundet,
Industriförbundet, DEFU, SAKAB och LO.

I skrivelse till regeringen den 10 november 1978 anför statens naturvårdsverk
att - även om enighet råder om behovet av att få fram en fullständig
avfallsdeklaration - förberedelsearbetet för en sådan deklaration avseende år
1979 nu ej kan bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Verket hemställer därför
att erforderligt förberedelsearbete i stället får bedrivas i sådan takt, att en
deklaration avseende år 1980 kan genomföras och att sålunda den uppgiftsskyldighet
som föreligger enligt 8 § i förordningen om miljöfarligt avfall ej
skall avse 1979. Enligt naturvårdsverket kräver ett ändamålsenligt genomförande
av en fullständig deklaration avseende kalenderåret 1979 att visst
förberedande arbete redan nu blivit utfört. Härvid avses främst beställning
och utsändning till landets kommuner av listor över arbetsställen, som skall
omfattas av deklarationen. I avvaktan på beslut om genomförande har
naturvårdsverket ej ansett sig kunna vidta dessa kostnadskrävande åtgärder,
vilka dessutom skulle ha krävt stora insatser från kommunernas sida.

Återvinning av avfall

Motionerna

Enligt motionen 1977/78:1257 är det angeläget att kraftigt intensifiera
insatserna för att utveckla och införa nya och bättre metoder för avfallshantering.
Detta kräver åtgärder när det gäller såväl forskning och utveckling
samt analyser av olika behandlingsmetoder som utnyttjande av olika
styrmedel. Riksdagen bör hos regeringen begära att förslag om samlade
åtgärder på detta område snarast föreläggs riksdagen.

Återvinningsprincipen tas upp även i motionen 1977/78:1273 som särskilt
behandlar frågan om förpackningar inom bryggerinäringen. Näringens
övergång till burkförpackningar måste enligt motionärerna te sig diskutabel.
Förutom det slöseri av material - plåt eller plast/olja - som detta innebär,
utgör burkarna dessutom en miljöförstöring av betydande mått. Glasflaskor
som återanvänds är här att föredra såväl från resursanvändningssynpunkt
som från miljösynpunkt. Även sett med utgångspunkt i den hårt ansträngda
sysselsättningssituationen för glasindustrin skulle en stimulans till en
övergång till större användning av glasförpackningar enligt motionen vara
positiv.

JoU 1978/79:12

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågan om återvinning och omhändertagande av avfall gjordes vid
riksmötet 1975 till föremål för en ingående prövning från riksdagens sida i
samband med behandlingen av vissa i prop. 1975:32 framlagda förslag i
ämnet. Såväl från regeringens som från riksdagens sida (JoU 1975:10)
betonades i nämnda sammanhang att avfall är en resurs som i största möjliga
utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste, framhölls det,
vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall.
Sparsamhet, hushållning och återanvändning borde vara grundläggande för
vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

Riksdagen har även vid flera andra tillfällen bl. a. med anledning av
motioner i ämnet understrukit vikten av att återanvändningsprincipen får
utgöra grundval för avfallshanteringen. Det har i nämnda sammanhang
pekats på de olika insatser som, bl. a. i naturvårdsverkets regi, vidtagits och
vidtas i syfte att ernå en från samhällsekonomisk och miljömässig synpunkt
ändamålsenlig avfallsbehandling.

I fråga om utveckling av nya tekniska metoder har vidare erinrats om det
stöd som med medel från anslaget Stöd till avfallsbehandling m. m. lämnas
till avfallsbehandling och till försöksanläggningar för utprovande av nya
tekniska metoder inom miljövårdsområdet.

Riksdagen har mot bakgrund av den verksamhet som bedrivs och de
åtgärder som från olika myndigheters och organisationers sida vidtagits och
vidtas på förevarande område funnit syftet med väckta motioner i ämnet
kunnat förväntas bli tillgodosett utan något särskilt initiativ från riksdagens
sida. Motionerna har därför inte ansetts behöva föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd (senast JoU 1977/78:3).

Från förenämnda reservationsanslag till Stöd till avfallsbehandling m. m.
utgår bidrag till anläggning för återvinning eller annat nyttiggörande av
hushållsavfall samt försöksanläggning för sådant ändamål. Bidrag utgår
också till anläggning för konventionell behandling av hushållsavfall samt till
anläggning för behandling av annat avfall än hushållsavfall. Garanti kan
vidare lämnas för förluster vid förvaring av annat avfall än hushållsavfall.
Vidare utgår bl. a. bidrag till försöksanläggning i full storlek, som minskar
vatten- eller luftförorening eller buller. Bidrag utgår med högst 50 96 av
godkänt bidragsunderlag. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen
(1975:495) om statligt stöd till avfallsbehandling m.m.

Riksdagen har för innevarande budgetår anvisat 34 milj. kr. under
anslaget, vilket innebär en höjning med 10 milj. kr. i förhållande till
föregående budgetår (prop. 1977/78:100 bil. 13, JoU 1977/78:12, rskr 1977/
78:177). I budgetpropositionen framhöll föredraganden att bidragsgivningen
när det gäller anläggningar för behandling av avfall bör inriktas på att
stimulera utvecklingen av ny teknik för återvinning och för bättre behandling
av avfallet.

JoU 1978/79:12

Statens naturvårdsverk föreslår i årets petita att totalt 142 milj. kr. för nästa
budgetår anvisas till stöd till avfallsbehandling m. m.

Riktlinjer för den framtida naturresurs- och miljöpolitiken

I direktiven (Dir. 1978:7) för den kommitté som i början av detta år tillsatts
för att dra upp riktlinjer för en samlad svensk naturresurs- och miljöpolitik
anförs bl. a. att kommittén bör utforma riktlinjer för en långsiktig hushållning
med naturresurserna inom de ramar som en ekologisk grundsyn kan komma
att ange. 1 sammanhanget framhålls att hushållningen med naturresurser bör
inriktas mot användning av förnybara naturresurser, en såväl kvantitativt
som kvalitativt uthållig avkastning, en så långt möjligt fullständig återanvändning
samt mot mer hållbara, reparerbara och återvinningsbara produkter.

Utredningen om kostnaderna för miljövården

Rubr. utredning har i delbetänkandet Dryckesförpackningar och miljö
(SOU 1976:35) behandlat den i motionen 1977/78:1273 upptagna frågan och
för sin del föreslagit att en särskild arbetsgrupp tillsätts med uppgift att från
miljö-, konsument- och samhällsekonomiska synpunkter undersöka möjligheterna
att ta fram och införa ett bättre retursystem för dryckesförpackningar.
Härvid bör beaktas de fördelar som kan uppnås genom att förutsättningar
skapas för anslutning till systemet även av de dryckestillverkare som nu står
utanför.

Frågan övervägs inom regeringskansliet.

Bilskrotning

Motionerna

I de båda motionerna 1977/78:1275 och 1977/78:1702 krävs en översyn och
omarbetning av de bestämmelser som infördes genom riksdagsbeslut år 1975
i syfte att få till stånd en effektivare organisation för omhändertagande och
skrotning av utrangerade bilar. I den sistnämnda motionen framhålls att den
bilskrotningspremie på 300 kr. som infördes år 1975 inte helt har haft avsedd
effekt att stimulera bilägare att låta skrota sin bil under kontrollerade former.
Någon lösning på skrotbilsproblemet har bilskrotningslagstiftningen och det
utvecklade bilregistret inte medfört. Den bilskrotningsfond som byggs upp av
skrotningsavgiften på nya bilar har inte tagits i anspråk i beräknad omfattning
för borttagande av gamla skrotbilar ute i naturen och på ”bilkyrkogårdar”.
Enligt motionen 1977/78:1275 avskräcker den nuvarande prisutvecklingen
och premiens konstruktion uppenbarligen bilägare från att skrota ej brukningsbara
bilar.

JoU 1978/79:12

Gällande bestämmelser m. m.

Bilskrotningslagen (1975:343) och bilskrotningsförordningen (1975:348)
innehåller bestämmelser om ett ekonomiskt styrmedel, en kombination av
avgift och subvention, som i mycket liknar ett pantsystem med syfte att
undvika bilvrak i naturen och stimulera till kontrollerad skrotning av bilar
och återvinning av bildelar och material. Sedan den 1 oktober 1975 beläggs
alla nya bilar med en skrotningsavgift om 250 kr. Fr. o. m. den 1 januari 1976
får en bilägare som låter skrota sin bil en skrotningspremie på 300 kr. I ett
inledningsskede fåren mängd bilägare ut skrotningspremie utan att ha erlagt
skrotningsavgift, men så småningom kommer skrotningspremien att i stort
sett utgöra en återbetalning av skrotningsavgiften. Skrotningspremien utbetalas
endast mot skrotningsintyg som utfärdats av auktoriserad bilskrotare.
Ett sådant intyg krävs också för att bilen skall avregistreras och bilägaren
slippa betala bilskatt och försäkring. Skrotningsavgifterna går till en fond, ur
vilken bestrids dels skrotningspremier, dels bidrag till kommuns kostnader
för att ta hand om och snygga upp efter skrotbilar eller skrotupplag.

Vid lagens tillkomst framhölls (prop. 1975:32, s. 61) att negativa effekter av
den konkurrensbegränsning som kunde följa av auktorisationssystemets
genomförande främst motverkades genom en fortlöpande och systematisk
övervakning från statens pris- och kartellnämnds sida. Visade det sig att
prisutvecklingen ingav betänkligheter ankom det på nämnden att i enlighet
med sin instruktion söka påverka bilskrotarnas prissättning i en för konsumenterna
gynnsam riktning genom överläggningar med vederbörande
företag. Skulle sådana överläggningar inte leda till avsett resultat, borde
prisreglerande åtgärder tillgripas. De åtgärder som i sådant hänseende stod till
buds enligt allmänna prisregleringslagen (1956:236) ansågs vara fullt tillräckliga
för att hindra oskälig prissättning. Vid riksdagsbehandlingen betonades
vikten av att regeringen och berörda myndigheter med stor uppmärksamhet
följde utvecklingen när det gällde genomförandet av det nya systemet för
omhändertagande av skrotbilar. En ingående utvärdering av systemet borde
göras så snart som möjligt. Regeringen borde på grundval av gjorda
erfarenheter kunna vidta de justeringar som befanns nödvändiga för att
systemet skall fungera på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt i enlighet
med de intentioner som låg till grund för det aktuella lagförslaget (JoU
1975:10). I enlighet med riksdagens uttalande uppdrog regeringen åt statens
trafiksäkerhetsverk och statens naturvårdsverk att envar inom sitt förvaltningsområde
följa genomförandet och den fortsatta utvecklingen av ifrågavarande
bilskrotningssystem. Verken skulle efter samråd föreslå de åtgärder
som kan behövas för att åstadkomma en ändamålsenlig utveckling av
bilskrotningssystemet. Uppdraget skulle redovisas till jordbruksdepartementet
före den 1 juli 1978.

Statens naturvårdsverk och statens trafiksäkerhetsverk har i skrivelser den
20 juni resp. den 18 augusti 1978 redovisat resultatet av uppdraget.

JoU 1978/79:12

Naturvårdsverket anför sammanfattningsvis följande.

Bilskrotningslagstiftningen har inneburit en viss minskning av antalet
privatskrotade fordon och auktorisationsprövningen av bilskrotare har i de
flesta fall medfört en från miljö- och naturvårdssynpunkt förbättrad skrotningsverksamhet.
Kommunernas möjlighet att erhålla bidrag ur bilskrotningsfonden
för insamling av fordonsvrak har resulterat i omhändertagande
av betydelsefulla kvantiteter skrotbilar.

Naturvårdsverket anser dock att för att bilskrotningslagstiftningen skall få
en ändamålsenlig och en från återvinningssynpunkt anpassad utformning
bör följande beaktas

- att skrotningsmöjligheter för bussar, lastbilar och husvagnar noggrant
följs upp,

- att bilskrotningslagstiftningen utökas till att omfatta annat metallskrot,
exempelvis elektriska hushållsmaskiner,

- att tidpunkt då auktorisation av bilskrotare bör upphöra, närmare
regleras,

- att möjligheterna till att komma tillrätta med nuvarande brister i
systemet med skrotningspremier utreds i särskild ordning så att utbytet
av systemet förbättras,

- att försäljning av skrotbilar för vilka premie utbetalats regleras,

- att systemet med skrotningspremier vidgas till att omfatta fler
fordon,

- att tidsbegränsad tjänst inrättas som används för att stimulera och
informera kommuner att genomföra bilskrotningskampanjer,

- att informationsmaterialet ses över och förnyas i erforderlig omfattning.

Traflksäkeihetsverket föreslår en samhällsekonomisk bedömning av motiv
och bestämmelser för den befrielse från skyldighet att bidra till vägtrafikväsendets
fasta kostnader och befrielse från eljest gällande försäkringsplikt som
sker genom utnyttjande av bilregistersystemets avställningsinstitut. Det kan
inte uteslutas att det finns bärande samhällsekonomiska skäl för att innehav
av fordon som används säsongsmässigt eller hålls i reserv för konjunkturförändringar
i likhet med andra fordon bör bidra till betalningen av
kapacitets- och systemkostnader. Detta skulle i så fall också medverka till ett
ökat intresse att utan längre dröjsmål lämna in skrotningsfärdiga bilar till
skrotning. Trafiksäkerhetsverket föreslåratt dessa frågor med anknytning till
bilregistersystemets avställningsinstitut och bilskrotningssystemets utveckling
utreds i anslutning till den av naturvårdsverket föreslagna utredningen
eller i annan särskild ordning.

Styrelsen för Svenska kommunförbundet, som beretts tillfälle att avge
yttrande över de båda verkens förslag, har den 10 november 1978 i skrivelse
till jordbruksdepartementet framfört bl. a. följande synpunkter.

Styrelsen anser för sin del att det redovisade materialet innehåller en
intressant probleminventering. Det erfordras dock en mer djupgående analys
och ytterligare överväganden kring de olika problemen innan förslag kan
lämnas om ändringar i lagstiftning och lagtillämpning samt ytterligare
information. I dessa överväganden bör även ingå en översyn av avställnings -

JoU 1978/79:12

institutet, vilket föreslagits av trafiksäkerhetsverket. I detta sammanhang bör
också enligt styrelsens mening särskilt beaktas problemen med transportkostnaderna
för skrotbilar från övre Norrland och med kostnaderna för
insamling av skrotdäck för återvinning.

När det gäller omhändertagande av redan övergivna fordon ställer sig
styrelsen tveksam till naturvårdsverkets förslag. Motsvarande effekt bör
enligt styrelsen kunna uppnås genom ökat samrådsförfarande på länsavdelningsnivå
(Kommunförbundets länsavdelningar) med utnyttjande av de
experter som kan finnas från hittills genomförda kampanjer. Kostnaderna för
sådana experters medverkan i här antytt samrådsförfarande bör bli begränsade.
De bör dock enligt styrelsens mening kunna täckas av medel ur
bilskrotningsfonden. Beslut i denna riktning bör utan dröjsmål kunna fattas
inom departementet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet några vid riksmötet 1977/78 väckta
motioner rörande avfallshantering. Motionerna berör frågor om deklaration
av miljöfarligt avfall, återvinning av avfall och översyn av bestämmelserna
rörande bilskrotning.

Deklaration av miljöfarligt avfall. Riksdagens beslut år 1975 om återvinning
och omhändertagande av avfall innebar bl. a. att sådant kemiskt avfall som
kan anses miljöfarligt skulle omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet.
Regeringen fick samtidigt bemyndigande att ålägga företag hos vilka
miljöfarligt avfall uppkommer att årligen lämna uppgifter om avfallets art,
sammansättning, mängd och hantering (prop. 1975:32, JoU 1975:10, rskr
1975:161).

I motionen 1977/78:791 påtalas att principen om årlig deklarationsplikt för
företagen i fråga om miljöfarligt avfall hittills endast tillämpats för år 1976.
Året därpå genomfördes ingen deklaration och i år kommer endast en
begränsad deklarationsomgång att genomföras. Enligt motionen (yrkande 7)
bör riksdagen ge regeringen till känna.att det av riksdagen fattade beslutet om
årlig deklarationsskyldighet för företagen skall genomföras. Detta är enligt
motionärernas mening nödvändigt för att samhället skall få den insyn i fråga
om mängden och hanteringen av miljöfarligt avfall som erfordras.

Utskottet får erinra om att frågan om företagens skyldighet att årligen
lämna uppgifter om miljöfarligt avfall var föremål för behandling i samband
med en interpellationsdebatt i oktober förra året, föranledd av den uppdagade
giftspridningen från BT Kemi i Teckomatorp. Som därvid upplystes genomfördes
en första mera fullständig deklarationsomgång rörande miljöfarligt
avfall år 1976 omfattande ca 67 000 företag. Erfarenheterna av denna första
omgång, som bl. a. uppvisade en svarsprocent av 25, gav emellertid vid
handen att information, blanketter och rutiner måste arbetas om för att
resultatet av deklarationerna skulle bli tillförlitligt. Detta arbete kunde inte

JoU 1978/79:12

utföras inom sådan tid att det bedömdes möjligt att genomföra en ny
riksomfattande deklaration för år 1977.1 den förenämnda interpellationsdebatten
erinrade dock det ansvariga statsrådet om den möjlighet hälsovårdsnämnderna
hade att i sitt tillsynsarbete avkräva företagen uppgifter om
avfallshanteringen.

När det gäller det fortsatta deklarationsförfarandet kan nämnas följande.
1976 års deklarationer gjordes i slutet av år 1976 och början av år 1977 till
föremål för statistisk bearbetning i statistiska centralbyråns regi. En särskild
referensgrupp tillsattes samtidigt för att utvärdera erfarenheterna av deklarationen.
På grundval av arbetsgruppens rapport ingav statens naturvårdsverk
förra sommaren en framställning till regeringen, enligt vilken det
fortsatta arbetet borde bedrivas med sikte på att nästa deklarationsgenomgång
skulle äga rum år 1979.

På grundval av inhämtade remissyttranden och efter samråd med naturvårdsverket
bedömde regeringen för sin del det vara möjligt att påskynda
förberedelsearbetet för nästa deklarationsomgång. Regeringen beslöt sålunda
den 13 oktober 1977 ge naturvårdsverket i uppdrag att genomföra viss
begränsad deklaration av miljöfarligt avfall som uppkommer år 1978.
Deklarationen skulle särskilt inriktas på det avfall som är mest riskfyllt från
hälso- och miljösynpunkt. Genomförandet av deklarationen skulle ske i
samordning med miljödatanämnden och andra berörda myndigheter och
organisationer. Naturvårdsverket skulle samtidigt vidta de förberedande
åtgärder som behövdes för att en fullständig deklaration skulle kunna
genomföras av det miljöfarliga avfall som uppkommer år 1979.

Som redovisats i det föregående pågår f. n. bearbetning och utvärdering av
deklarationen för år 1978.1 den referensgrupp som kontinuerligt följer arbetet
har vissa tekniska synpunkter framförts, som understryker angelägenheten
av att en omsorgsfull utvärdering av årets begränsade deklaration slutförs
innan förberedelserna för en fullständig deklaration påbörjas. Naturvårdsverket
anser för sin del att - även om enighet råder om behovet av att få fram
en fullständig avfallsdeklaration - förberedelsearbetet för att få fram en sådan
deklaration avseende år 1979 ej nu kan bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.
Verket har därför i dagarna inkommit till regeringen med en framställning om
att förberedelsearbetet i stället får bedrivas i sådan takt, att en deklaration
avseende år 1980 kan genomföras och att sålunda den uppgiftsskyldighet som
föreligger enligt 8 § i förordningen om miljöfarligt avfall ej skall avse år

1979.

Det tillägg i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor som ger möjlighet för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva årlig
deklarationsplikt beträffande miljöfarligt avfall får enligt utskottets mening
ses som en viktig del av den lagstiftning som genomfördes vid riksmötet 1975
i syfte att främja en ökad återvinning och ett bättre omhändertagande av
sådant avfall. Utskottet vill för sin del uttrycka förhoppningen att det skall
visa sig möjligt att fr. o. m. år 1980 kontinuerligt tillämpa den av riksdagen

JoU 1978/79:12

förordade principen om årlig deklarationsplikt beträffande miljöfarligt
avfall.

Vad utskottet med anledning av motionen 1977/78:791 här anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Återvinning av avfall. Principen om ökad återvinning av avfall tas upp i
motionerna 1977/78:1257 och 1977/78:1273. Enligt den första motionen
uppvisar vår nuvarande behandling av avfall många och stora brister. Den
innebär slöseri med resurser och ger upphov till svåra miljöproblem. Enligt
motionen är det angeläget att kraftigt intensifiera insatserna för att utveckla
och införa nya och bättre metoder för avfallshantering. Detta kräver åtgärder
när det gäller såväl forskning, utveckling och analyser av olika behandlingsmetoder
som utnyttjande av olika styrmedel. Riksdagen bör hos regeringen
begära att förslag om samlade åtgärder på detta område snarast föreläggs
riksdagen. Den andra motionen tar närmast sikte på frågan om lämpliga
förpackningar inom bryggerinäringen. Såväl från resursanvändningssynpunkt
som från miljösynpunkt är enligt motionen glasflaskor som återanvänds
att föredra framför burkförpackningar. En övergång till användning av
glasförpackning skulle även, framhålls det i motionen, vara positiv sett från
utgångspunkt i den hårt ansträngda sysselsättningssituationen för glasindustrin.
En utredning bör enligt motionen tillsättas med uppgift att granska
frågan.

Utskottet vill erinra om att frågan om återvinning och omhändertagande
av avfall vid riksmötet 1975 gjordes till föremål för en ingående prövning från
riksdagens sida i samband med behandlingen av vissa i prop. 1975:32
framlagda förslag i ämnet. Såväl från regeringens som riksdagens sida (JoU
1975:10) betonades att avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning
skall användas på nytt. Återanvändning måste, framhölls det, vara en
ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall. Sparsamhet,
hushållning och återanvändning borde vara grundläggande för vårt utnyttjande
av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har riksdagen
även vid flera andra tillfällen, bl. a. i samband med behandlingen av olika
motioner i ämnet, understrukit vikten av att återanvändningsprincipen får
utgöra grundval för avfallshanteringen. Det har i nämnda sammanhang
pekats på de olika insatser som, bl. a. i naturvårdsverkets regi, vidtagits och
vidtas i syfte att ernå en från samhällsekonomisk och miljömässig synpunkt
ändamålsenlig avfallsbehandling.

I fråga om utveckling av nya tekniska metoder har vidare erinrats om det
statliga stöd som lämnas tili avfallsbehandling och till försöksanläggningar
för utprovande av nya tekniska metoder inom miljövårdsområdet. Riksdagen
har mot bakgrund av den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som från
olika myndigheters och organisationers sida vidtagits och vidtas på förevarande
område funnit att syftet med väckta motioner i ämnet kunnat förväntas
bli tillgodosett utan något särskilt initiativ från riksdagens sida. Motionerna

JoU 1978/79:12

har därför inte ansetts behöva föranleda någon riksdagens vidare åtgärd
(senast JoU 1977/78:3).

Sedan hithörande frågor senast var uppe till prövning i riksdagen har en
kommitté i början av år 1978 tillsatts för att dra upp riktlinjer för en samlad
naturresurs-och miljöpolitik. 1 direktiven för densamma (Dir. 1978:7) anförs
bl. a. att kommittén bör utforma riktlinjer för en långsiktig hushållning med
naturresurserna inom de ramar som en ekologisk grundsyn kan komma att
ange. I sammanhanget framhålls att hushållningen med naturresurser bör
inriktas mot användning av förnybara naturresurser, en såväl kvantitativt
som kvalitativt uthållig avkastning, en så långt möjligt fullständig återanvändning
samt mot mer hållbara, reparerbara och återvinningsbara produkter.

Enligt utskottets mening får de frågor som tas upp i motionen 1977/78:1257
anses falla inom ramen för de överväganden av mera långsiktig karaktär som
naturresurs-och miljökommittén fått i uppdrag att göra. Utskottet föreslåratt
riksdagen hos regeringen hemställer att motionen överlämnas till nyssnämnda
kommitté. Vad härefter gäller den i motionen 1977/78:1273 begärda
utredningen rörande en övergång från burk- till glasförpackningar inom
bryggerihanteringen vill utskottet erinra om att en sådan utredning genomförts
inom utredningen om kostnaderna för miljövården. I ett delbetänkande
(SOU 1976:35) Dryckesförpackningar och miljö har utredningen bl. a.
föreslagit att en särskild arbetsgrupp tillsätts med uppgift att från miljö-,
konsument- och samhällsekonomiska synpunkter undersöka möjligheterna
att ta fram och införa ett bättre retursystem för dryckesförpackningar.

Betänkandet har remissbehandlats, och ärendet är f. n. föremål för
överväganden i regeringskansliet. Utskottet förutsätter att dessa kommer att
resultera i åtgärder som är ägnade att tillgodose även sådana synpunkter som
framförs i motionen 1977/78:1273. Något särskilt initiativ i frågan från
riksdagens sida finnér utskottet mot bakgrund härav inte nu påkallat.

Bilskrotning- Förslag förs fram i de båda motionerna 1977/78:1275 och
1977/78:1702 om översyn och omarbetning av de bestämmelser som införts
genom riksdagens beslut år 1975 i syfte att få till stånd en effektivare
organisation för omhändertagande och skrotning av utrangerade bilar.
Bakgrunden till motionsyrkandena är att det kombinerade avgifts- och
premiesystem som på grundval av förenämnda riksdagsbeslut införts enligt
motionärernas mening hittills inte visat sig så effektivt som väntat när det
gällt att bringa bilskrotningen i kontrollerade och miljövänliga former.

En närmare redogörelse för det genom riksdagens beslut år 1975 införda
bilskrotningssystemet har lämnats i det föregående. Utskottet, som hänvisar
till denna redogörelse, vill peka på att riksdagen på förslag av utskottet särskilt
betonade vikten av att regeringen och berörda myndigheter med stor
uppmärksamhet följde utvecklingen när det gällde genomförandet av det nya
systemet för omhändertagande av skrotbilar. En ingående utvärdering av
systemet borde göras så snart som möjligt. Regeringen borde på grundval av

JoU 1978/79:12

gjorda erfarenheter kunna vidta de justeringar som befanns nödvändiga för
att systemet skulle fungera på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt i enlighet
med de intentioner som låg till grund för det aktuella lagförslaget (JoU
1975:10). I enlighet med riksdagens uttalande uppdrog regeringen åt statens
trafiksäkerhetsverk och statens naturvårdsverk att envar inom sitt förvaltningsområde
följa genomförandet och den fortsatta utvecklingen av ifrågavarande
bilskrotningssystem. Verken skulle efter samråd föreslå de åtgärder
som kan behövas för att åstadkomma en ändamålsenlig utveckling av
bilskrotningssystemet.

Statens naturvårdsverk och statens trafiksäkerhetsverk har i enlighet med
erhållna uppdrag i skrivelser till regeringen under sommaren 1978 redovisat
resultatet av sina överväganden och i sammanhanget framfört olika förslag i
syfte att ytterligare effektivisera förevarande skrotningssystem.

Svenska kommunförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig över de båda
verkens förslag, anser för sin del att det redovisade materialet innehåller en
intressant probleminventering, men att det erfordras en mer djupgående
analys och ytterligare överväganden kring de olika problemen innan förslag
kan lämnas om ändringar i lagstiftning och lagtillämpning samt ytterligare
information.

Utskottet delar den i motionerna uttryckta uppfattningen att det år 1975
införda systemet för bilskrotning hittills inte visat sig fullt så effektivt som
man från början hoppades, när det gällt att komma till rätta med det
miljöproblem som de i naturen kvarlämnade bilvraken innebär. Även om det
nya systemet medfört vissa inte oväsentliga förbättringar av förhållandena
torde åtskilligt mera kunna göras i syfte att skapa ett ändamålsenligare och
mera effektivt bilskrotningssystem. Naturvårdsverket och trafiksäkerhetsverket
har gett flera exempel på åtgärder härvidlag. Som Kommunförbundet
anför torde dock krävas en mera djupgående analys och vissa fortsatta
överväganden innan beslut fattas om ändringar i systemet. Mot bakgrund av
tidigare riksdagsuttalanden i ämnet och av vad i ärendet i övrigt utretts finner
utskottet inte nödvändigt att riksdagen nu tar något särskilt initiativ i frågan.
Motionerna 1977/78:1275 och 1977/78:1702 bör kunna anses besvarade med
vad utskottet här anfört.

Hemställan. Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande deklaration av miljöfarligt avfall som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av
motionen 1977/78:791, yrkandet 7,

2. beträffande återvinning av avfall

a. hos regeringen hemställer att motionen 1977/78:1257 överlämnas
till naturresurs- och miljökommittén,

b. anser motionen 1977/78:1273 besvarad med vad utskottet
anfört,

JoU 1978/79:12

3. beträffande översyn av bilskrotningssystemet m. m. anser
motionerna 1977/78:1275 och 1977/78:1702 besvarade med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 28 november 1978

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister
(m), Grethe Lundblad (s), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Åke
Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Håkan Strömberg (s), Rune
Johnsson i Mölndal (c)*, Kerstin Anér (fp), Sven Eric Lorentzon (m)*, Kerstin
Nilsson (s)*, Arne Persson (c) och Wivi-Anne Radesjö (s)*,
dock att vid behandlingen av motionen 1977/78:791 Maj Britt Theorin (s),
Bertil Jonasson (c), Gunnar Olsson (s) och Tage Adolfsson (m) deltagit i stället
för Kerstin Nilsson (s), Rune Johnsson i Mölndal (c), Wivi-Anne Radesjö (s)
och Sven Eric Lorentzon (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) som anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Sorn redovisats” och
på s. 12 slutar med ”miljöfarligt avfall” bort ha följande lydelse:

Som redovisats (lika med utskottet) år 1978. Enligt inhämtade

uppgifter har naturvårdsverket i skrivelser den 28 juni och 26 september 1978
redovisat medelsbehovet under budgetåret 1978/79 för det fortsatta arbetet
och hemställt att 610 000 kr. ställs till verkets disposition. Något beslut om
medelsanvisning har dock ännu inte tagits av regeringen. Enligt naturvårdsverket
kräver ett ändamålsenligt genomförande av en fullständig deklaration
avseende kalenderåret 1979 att visst förberedande arbete redan nu blivit
utfört. Härvid avses främst beställning och utsändning till landets kommuner
av listor över arbetsställen, som skall omfattas av deklarationen, vilket också
framgår av en tidsplan som verket redovisat i skrivelse till regeringen den 26
september 1978.1 avvaktan på beslut om genomförande har naturvårdsverket
ej ansett sig kunna vidta dessa kostnadskrävande åtgärder, vilka dessutom
skulle krävt stora insatser från kommunernas sida.

Även om enighet råder om behovet av att få fram en fullständig
avfallsdeklaration kan förberedelsearbetet för en sådan deklaration avseende

JoU 1978/79:12

år 1979 nu ej bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Verket har därför i dagarna
inkommit till regeringen med en framställning om att förberedelsearbetet i
stället får bedrivas i sådan takt att en deklaration avseende år 1980 kan
genomföras och att sålunda den uppgiftsskyldighet som föreligger enligt § 8 i
förordningen om miljöfarligt avfall ej skall avse år 1979.

Utskottet vill framhålla att det tillägg i 9 § lagen om hälso- och miljöfarliga
varor som ger möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att föreskriva årlig deklarationsplikt beträffande miljöfarligt avfall
får ses som en viktig del av den lagstiftning som genomfördes vid riksmötet
1975 i syfte att främja en ökad återvinning och ett bättre omhändertagande av
sådant avfall. I prop. 1975:32 framhöll sålunda departementschefen att
uppgifter om företagens miljöfarliga avfall var betydelsefulla inte bara som
underlag för beslut om insamlingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten
enligt både miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga
varor. Då såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt avfall hos ett och
samma företag snabbt kan förändras, behövdes enligt departementschefens
mening en fortlöpande rapportering från företagen. I likhet med Svenska
naturskyddsföreningen ansåg han därför att deklarationsplikten borde fullgöras
med jämna mellanrum, lämpligen en gång om året. Utskottet anslöt sig
till i propositionen anförda synpunkter och tillstyrkte för sin del ett införande
av deklarationsplikt för företagen i enlighet med departementschefens
förslag.

Mot nu angiven bakgrund finner utskottet det synnerligen beklagligt att
man från regeringens sida ännu inte skapat tillräckliga förutsättningar för att
deklarationsförfarandet rörande miljöfarligt avfall skall kunna genomföras på
sätt riksdagen avsåg genom sitt beslut år 1975. Som framhölls vid riksdagsbehandlingen
kan såväl mängd som sammansättning av miljöfarligt avfall
hos ett och samma företag snabbt förändras. Utskottet vill för sin del
framhålla angelägenheten av att sådana åtgärder vidtas att det blir möjligt att
fr. o. m. år 1980 kontinuerligt tillämpa den av riksdagen förordade principen
om årlig deklarationsplikt beträffande miljöfarligt avfall.

GOTAB 58833 Stockholm 1978