Med anledning av motioner om avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga, m. m. (Betänkande 1976/77:SkU21 Skatteutskottet)

SkU 1976/77: 21

Skatteutskottets betänkande
1976/77: 21

med anledning av motioner om avdraget för väsentligen nedsatt
skatteförmåga, m. m.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas motionerna

1976/77: 79 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i Röstånga
(fp) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt skatteutredningen
att lägga fram förslag om sådan ändring i skattelagarna, att
matkostnaden för synskadades ledarhund blir avdragsgill vid taxeringen såsom
omkostnad för inkomstens förvärvande;

1976/77:132 av fru Håkansson (fp) och herr Jonsson i Alingsås (fp) vari
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen ge till känna vad i motionen
anförts beträffande diabetikers rätt till avdrag i självdeklarationen
för fördyrade matkostnader och att denna rätt till avdrag också bör gälla
skattskyldig som har barn med diabetes;

1976/77:327 av herr Söderström m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas att 50 S 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370)
skall ha nedan angivna lydelse.

2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens
beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med
kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat
belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp,
varmed jämkning medgivits.

1 Riksdagen 1976/ 77. fi sami. Nr 21

SkU 1976/77:21

Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars detta stycke.

Vad härefter beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978. Äldre bestämmelser äger
dock alltjämt tillämpning vid 1978 års taxering samt vid eftertaxering för
år 1978 eller tidigare år.

1976/77:1020 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Polstam (c) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, när
det gäller fastställandet av extra avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt
skatteförmåga, större generositet vid särskild prövning och i ömmande fall
bör tillämpas gentemot handikappade och långvarigt sjuka som vistas i hemmet; 1976/77:1021

av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av anvisningarna beträffande
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för diabetiker.

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänna regler

Enligt gällande principer vid beskattningen medges avdrag vid inkomstberäkningen
för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande,
medan däremot levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
såsom kostnader på grund av sjukdom eller handikapp, i allmänhet inte
är avdragsgilla i annan form än såsom extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
i ömmande fall.

I speciella fall kan emellertid vissa utgifter för den handikappade ha sådant
omedelbart samband med hans förvärvsarbete att utgifterna kan hänföras
till avdragsgill omkostnad, t. ex. för hjälpmedel med karaktär av arbetsredskap.
Ett annat exempel är att den som på grund av hög ålder, sjukdom
eller handikapp är nödsakad att använda bil för resor till och från arbetsplatsen
får avdrag för bilkostnaderna även om avståndet är förhållandevis
kort och tidsvinsten är liten. Avdrag medges i sådana fall - i den mån
detta är fördelaktigare än den schablon som tillämpas i allmänhet - med
den del av de faktiska bilkostnaderna som belöper på körningar till och
från arbetsplatsen (RSV Dt 1976:26). Kostnader av allmän natur - t. ex.
för batterier till hörapparat, som i och för sig kan anses som nödvändigt
hjälpmedel för en hörselskadad telegrafexpeditör i hans förvärvsarbete -anses däremot som en ej avdragsgill kostnad (RÅ 1958 Fi 1270). Inte heller
kostnad för ledarhund kan beaktas på annat sätt vid beskattningen än i
form av extra avdrag. En redogörelse för denna fråga lämnas under en
följande rubrik.

SkU 1976/77:21

Enligt 50 S 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370)- KL
- har den, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig
omständighet, möjlighet att erhålla extra avdrag med högst 10 000 kr.

Vidare kan extra avdrag på grund av existensminimum medges den som
på grund av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor
försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet haft lägre inkomst
efter avdrag för skatt än vad han kan anses ha behövt till underhåll
för sig själv och för make och oförsörjda barn. Beloppsgränsen gäller inte
i existensminimifallen.

Även för folkpensionärer gäller särskilda regler.

Riksskatteverket (RSV) utfärdade år 1976 särskilda anvisningar rörande
det extra avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom
m. m. (RSV Dt 1976:7), som delvis omarbetats till 1977 års taxering
(RSV Dt 1976:53). Dessa anvisningar innehåller i korthet följande.

Om den skattskyldige gör sannolikt att han haft betydande merkostnader
på grund av kronisk sjukdom eller handikapp bör extra avdrag normalt
medges vid måttliga inkomster enligt särskilda tabeller. Utgifter under 300
kr. bör i regel inte beaktas. Vidare påpekas i anvisningarna att utgifterna
varierar såväl mellan som inom olika sjukdomsgrupper och att avdragsrätten
får bli beroende av en bedömning i varje enskilt fall. Det framhålls också
att utgifterna får medräknas endast till den del som inte ersätts av försäkringskassa
eller på annat sätt, dvs. att endast nettokostnaden får beräknas.
I detta sammanhang kan nämnas att kostnader för blindhund skall medräknas.
Även utgifter för barn får beaktas. I så fall beräknas avdraget med
utgångspunkt i föräldrarnas och barnets gemensamma inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Eftersom de ökade utgifter, som diabetiker m. fl. har för inköp av särskild
kost, kan vara svåra att styrka, angav RSV i sina förstnämnda anvisningar
att dessa merutgifter normalt skulle kunna tas upp till 1 000 kr. Detta schablonbelopp
skall numera tillämpas även för den som behöver glutenfri kost.
Schablonbeloppet har i årets anvisningar också uppräknats till 1 500 kr. för
diabetiker som behöver insulinbehandling och till 2 000 kr. vid en speciell
form av handikapp.

Det extra avdraget bör normalt kunna beräknas med ledning av följande
gränser.

1* Riksdagen 1976/77. 6 sand. Nr 21

SkU 1976/77:21

Ensamstående skattskyldig

Extra avdrag medges normalt med
belopp motsvarande

2 ggr beräknade merutgifter
beräknade merutgifter

hälften av beräknade merutgifter

hälften av den del av beräknade merutgifter
som överstiger 1/10 av inkomsten Extra

avdrag medges normalt med
belopp motsvarande

2 ggr beräknade merutgifter
beräknade merutgifter

hälften av beräknade merutgifter

hälften av den del av beräknade merutgifter
som överstiger 1/20 av inkomsten Om

den skattskyldige haft hemmavarande barn under 16 år bör enligt
anvisningarna de angivna inkomstgränserna ökas med 5 000 kr. för varje
barn. Förmögenhet bör beaktas i överensstämmelse med vad som sägs i
RSV:s anvisningar om extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer m. m. (RSV Dt 1976:44).

Vid sin behandling förra året av olika motionsyrkanden om utvidgad
avdragsrätt för kostnader av ifrågavarande slag anförde utskottet (SkU
1975/76:32) bl. a. följande.

Enligt utskottets uppfattning tillgodoser dessa anvisningar inom ramen för
gällande bestämmelser så långt möjligt önskemålen om en mer enhetlig
och generös bedömning av möjligheterna till extra avdrag på grund av sjukdom
eller annat handikapp. Utskottet har för sin del inga erinringar mot
urformningen av anvisningarna. Självfallet kommer RSV att se över dem
sedan närmare erfarenheter vunnits från den praktiska tillämpningen. Med
anledning av vad som anförts i de nu ifrågavarande motionerna, som väckts
innan innehållet i de nya anvisningarna blivit känt, vill utskottet liksom
tidigare år framhålla att avdrag för kostnader av i frågavarande slag bör
medges endast inom ramen för avdrag för nedsatt skatteförmåga och att
avdrag inte bör komma i fråga i andra fall än då skatteförmågan blivit väsentligen
nedsatt. Utskottet vidhåller också sin i betänkandet SkU 1975/76:9

Om inkomsten uppgår till
högst 20 000 kr.

mer än 20 000 kr. men inte över
30 000 kr.

mer än 30 000 kr. men inte över
35 000 kr.
över 35 000 kr.

Annan skattskyldig

Om makarnas sammanlagda inkomster
uppgår till

högst 30000 kr.

mer än 30 000 kr. men inte över
40 000 kr.

mer än 40 000 kr. men inte över
50 000 kr.
över 50 000 kr.

SkU 1976/77:21

uttalade uppfattning att motionärernas syfte att i möjligaste mån förbättra
situationen för de handikappade och deras familjer på ett bättre och enklare
sätt tillgodoses genom åtgärder på det sociala området än genom en svårbedömbar
avdragsrätt vid beskattningen.

Med det anförda avstyrkte utskottet föreliggande motioner.

I reservationer till utskottets betänkande anförde två ledamöter (m) bl. a.
att extra avdrag borde kunna medges även om skatteförmågan inte är väsentligt
nedsatt.

Utskottets förslag godtogs av riksdagen.

Leda/hund

Frågan om ledarhundar behandlades av socialförsäkringsutskottet våren
1976 (SfU 1975/76:36). Detta utskott (SfU 1975/76:36) konstaterade då att
statsbidrag utgår till De blindas förenings kostnader för ledarhundar för
blinda och därmed sammanhängande åtgärder och till försvarets hundskola
i Sollefteå för utbildning av hundarna. Då fanns ca 150 ledarhundar, och
under budgetåret 1976/77 beräknades ytterligare 25 hundar behöva utbildas.
Vidare upplystes att blinda personer fick hundarna som lån och att ungefär
hälften av dessa som innehar ledarhund förvärvsarbetar. Den blinde är däremot
inte berättigad till direkt ersättning för sina utgifter för hundarna,
däremot till handikappersättning. Reglerna om handikappersättning infördes
1974 och överensstämmer i princip med tidigare invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,
även om kraven för rätt till ersättning är mildare. Reglerna
om handikappersättning innebär i korthet följande.

Handikappersättning tillkommer försäkrad, vars fysiska eller psykiska
funktionsförmåga för avsevärd tid är nedsatt i sådan omfattning att han
i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta behöver mera tidskrävande
hjälp eller av annat skäl får vidkännas betydande merutgifter.
Vid bedömningen av ersättningsfrågan beaktas såväl vård- och hjälpbehovet
som merkostnaderna till följd av handikappet. Handikappersättningen utgör
per år i allmänhet 60, 45 eller 30 % av basbeloppet. Den som är blind har
emellertid generell rätt till handikappersättning med 60 % av basbeloppet
förtid innan ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå. Förtid därefter
utgör ersättningen 30 % av basbeloppet. Om stödbehovet i det senare fallet
ger anledning därtill skall högre ersättning utgå.

i den motion socialförsäkringsutskottet behandlade yrkades särskild ersättning
till blinda för kostnader för ledarhund. Socialförsäkringsutskottet
anförde bl. a. följande.

Handikappersättningen är avvägd så att den skall kunna täcka de merutgifter
en blind person kan beräknas ha på grund av sitt handikapp. I
merutgifterna har sålunda inräknats även sådana extra kostnader som orsakas
av svårigheter att förflytta sig. Även i de fall en blind persons merutgifter
blir föremål för individuell prövning tas hänsyn till sådana kostnader.

SkU 1976/77:21

Kostnader för ledarhund medräknas därför när man fastställer ersättningen.

Utskottet anser det varken motiverat eller lämpligt att vid sidan av handikappersättningen
införa en ny form av bidrag till blinda med ledarhund.
Enligt utskottets mening bör de blindas stödbehov tillgodoses inom ramen
för handikappersättningen. Denna ersättningsform har ännu tillämpats relativt
kort tid. Lagstiftningen trädde i kraft så sent som den 1 juli 1975.
Om man, sedan närmare erfarenheter vunnits av de nya bestämmelserna,
skulle finna att handikappersättningen till blinda är otillräcklig eller att det
finns behov av en ytterligare differentiering av ersättningen bör en omprövning
av denna ske. F. n. föreligger enligt utskottets mening inte någon
anledning till omprövning.

1 en reservation anförde en ledamot (vpk) att det skulle vara rimligt med
ett kompletterande bidrag - förslagsvis med 8 kr. per dag - för kostnaderna
för att hålla dessa hundar. Två ledamöter (c, fp) anförde i ett särskilt yttrande,
att såväl frågan huruvida kostnader för hållande av ledarhund skall kunna
anses som avdragsgilla kostnader i förvärvskälla som frågan om höjd handikappersättning
till personer med ledarhund borde bli föremål för prövning.
De förutsatte att avdragsfrågan kommer att tas upp av 1972 års skatteutredning
och att reglerna förhandikappersättningsesöver i lämpligt sammanhang.

Frågan om handikappersättning till en blind person, som uppbar hel förtidspension,
har därefter prövats av försäkringsdomstolen i en dom den
19 oktober 1976. Riksförsäkringsverket hade funnit att den försäkrade på
grund av blindhet hade rätt tili handikappersättning med 30 % av basbeloppet.
I denna ersättning inräknade verket vissa utgifter som blindhet normalt
förorsakade. Därtill kom att den försäkrade i anledning av handikappet
fick vidkännas merutgifter för ledarhund. Med hänsyn till merutgifternas
storlek fann verket att det stödbehov som sammanlagt förelåg berättigade
henne till handikappersättning med 45 % av basbeloppet. Hos försäkringsdomstolen
anförde den försäkrade besvär över riksförsäkringsverkets beslut
och uppgav att hon - förutom utgifter om 1 825 kr. för mat till hunden
- hade ytterligare årliga merutgifter i andra avseenden. Försäkringsdomstolen
lämnade de anförda besvären utan bifall.

Frågan om en blind skattskyldig, som använde ledarhund då han gick
till och från sin arbetsplats, var berättigad till avdrag för kostnader för foder
och skötsel av hunden, prövades av regeringsrätten den 27 februari 1975
(RRK R75 1:31). Regeringsrätten fann att den skattskyldige inte var berättigad
till avdrag och anförde: "Den skattskyldige, som är blind, har under
beskattningsåret uppburit invaliditetsersättning med 3 530 kr. Sådan ersättning
har motiverats av de särskilda behov som den ersättningsberättigades
handikapp föranleder och som medför höjda levnadskostnader. Till sådana
kostnader får hänföras kostnader för hållande av ledarhund även när hunden

SkU 1976/77:21

huvudsakligen användes sorn hjälpmedel vid förflyttning till och från arbetsplatsen.
Med hänsyn härtill och då invaliditetsersättning är skattefri
lämnar regeringsrätten besvären utan bifall.”

Utskottet

Kostnader för sjukdom eller handikapp betraktas såsom sådana levnadskostnader
eller därmed jämförliga utgifter, som i allmänhet inte är avdragsgilla
vid beskattningen. Till den del utgifterna inte täcks av sjukvårdsersättning
e. d., handikappersättning eller sociala bidrag av olika slag kan de
emellertid i speciella fall ha sådant samband med förvärvsarbetet att avdrag
medges vid inkomstberäkningen, t. ex. för merkostnader för särskilda arbetsredskap.
För kostnader av mer allmänt slag kan avdrag medges endast
i begränsad utsträckning i form av avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med högst 10 000 kr. efter särskild prövning med hänsyn till
kostnadernas storlek och den skattskyldiges situation i övrigt. Till vägledning
för taxeringsmyndigheternas bedömning av denna fråga har riksskatteverket
- som framgår av tidigare redogörelse - utfärdat särskilda anvisningar.

I de förevarande motionerna yrkas att avdragsrätten för kostnader för
sjukdom, handikapp m. m. utvidgas. Sålunda yrkas i motionen 1976/77:327
att avdrag skall kunna medges även om •skatteförmågan inte är väsentligt
nedsatt. Motionärerna i motionerna 1976/77:132 och 1021 anser att de avdrag
som diabetiker eller skattskyldiga med barn som lider av diabetes erhåller
är otillräckliga. Yrkandet i motionen 1976/77:1020 går ut på att beskattningsmyndigheten
bör visa större generositet i fråga om extra avdrag för
handikappade och sjuka som vistas i hemmet. Vidare yrkas i motionen
1976/77:79 att synskadades kostnader för mat till ledarhund skall betraktas
som en avdragsgill omkostnad.

Enligt utskottets uppfattning bör motionsyrkandena bedömas bl. a. mot
bakgrund av det sociala stöd i olika former som utgår vid sjukdom och
annat handikapp. Detta stöd har fortlöpande byggts ut, och det är givetvis
angeläget att denna utveckling fortsätter i den takt som tillgängliga resurser
medger. Samtidigt bör framhållas att väsentliga förbättringar torde kunna
åstadkommas redan genom en bättre samordning av olika stödformer, en
fråga som också uppmärksammas inom socialpolitiska samordningsutredningen
(S 1975:02).

Motionärernas syfte är att i möjligaste mån förbättra situationen för de
handikappade och deras familjer. Utskottet har vid sin bedömning av liknande
motioner tidigare år bl. a. anfört att detta syfte på ett bättre och
enklare sätt tillgodoses genom åtgärder på det sociala området än med en
svårbedömbar avdragsrätt vid beskattningen. Utskottet vidhåller denna
åsikt. Med anledning av vad som anförs i motionen 1976/77:79 bör också
framhållas, att någon form av avdrag vid beskattningen givetvis inte kommer

SkU 1976/77:21

i fråga för kostnader som täcks av ej skattepliktiga bidrag, och att handikappersättningen
till den som är blind har avvägts så att den skall kunna
täcka den blindes merutgifter på grund av handikappet.

Enligt utskottets uppfattning bör kostnader för sjukdom och handikapp
hos den skattskyldige själv eller hans familj medges endast inom ramen
för avdrag för nedsatt skatteförmåga, och avdrag bör komma i fråga endast
om skatteförmågan blivit väsentligen nedsatt. Som utskottet anförde förra
året tillgodoser RSV:s anvisningar inom ramen för gällande bestämmelser
så långt möjligt önskemålen om en mer enhetlig och generös bedömning
av möjligheterna till sådant avdrag. Utskottet utgår emellertid från att RSV
liksom hittills ser över anvisningarna mot bakgrund av penningvärdeutvecklingen
och de närmare erfarenheterna från den praktiska tillämpningen.

Med hänvisning härtill och till att avdragsreglernas utformning också
ingår i 1972 års skatteutrednings översyn av skattesystemet avstyrker utskottet
de föreliggande motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna

1. 1976/77:79,

2. 1976/77: 132,

3. 1976/77:327,

4. 1976/77: 1020,

5. 1976/77:1021.

Stockholm den 15 februari 1977

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Andersson i Knäred (c), Kristenson* (s),
Josefson (c), Johansson i Jönköping* (s), Hörberg (fp), Carlstein (s), Sundkvist
(c), Westberg i Hofors (s), Söderström (m), Boström (s), fru Odelsparr* (c),
herrar Lundgren (m), Forslund* (s) och Stensson (fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Söderström (m) och Lundgren (m):

Som framhålls i motionen 1976/77:327 drabbas ofta många människor
med nedsatt skatteförmåga av en extra hög progressiv beskattning därför
att deras skatteförmåga icke anses vara väsentligen nedsatt. Detta är enligt
vår mening icke tillfredsställande och upplevs av dem som drabbas som
orättvist. Eftersom 1972 års skatteutredning i sin översyn av skattesystemet
även skall utreda avdragsreglernas utformning har vi emellertid icke funnit
anledning att nu yrka bifall till motionen utan avvaktar att förslag i positiv
riktning skall komma.