med anledning av motioner om åtgärder mot butiksstölder (Betänkande 1979/80:JuU15 Justitieutskottet)

JuU 1979/80:15

Justitieutskottets betänkande
1979/80:15

med anledning av motioner om åtgärder mot butiksstölder
Motionerna m. m.

I motionen 1978/79: 1191 av Ingrid Sundberg (m) och Rolf Clarkson (m)
hemställs att riksdagen anhåller dels om en utredning med uppgift att lägga
fram förslag om åtgärder i syfte att minska stöldsvinnet inom handeln
(yrkandet 1), dels om förslag till skärpning av lagstiftningen om häleri
(yrkandet 2).

Motionärerna pekar på att stöldsvinnet i butikerna beräknas kosta varje
hushåll ca 500 kr. om året samt att det totala svinnet i detaljhandeln
beräknas uppgå till ca två miljarder kr. Enligt motionärernas mening beror
den alarmerande ökningen av butiksstölder på att människors respekt för
andras egendom har minskat, att narkotikabruket spritts över hela landet,
att butikernas personal har minskats och att företagen av kostnadsskäl
inskränkt kontrollen och övervakningen. Härtill kommer enligt motionärerna
att möjligheten att öka konsumtionen har minskats. Vidare kan man,
menar motionärerna, inte bortse från lättheten att avsätta stöldgods. Häleribrottsligheten
beräknas enligt motionärerna årligen omsätta stöldgods
med ett marknadsvärde av ca en miljard kr. Motionärerna finnér att det är
fel att myndigheterna är skyldiga att återlämna beslagtagen egendom, då
allt talar för att det rör sig om stöldgods men det inte är styrkt varifrån
godset kommer. En skärpt lagstiftning på detta område kan enligt motionärerna
få en för handeln positiv effekt; en stor del av butiksstölderna sker
emellertid inte för avsättning av godset utan för eget bruk.

1 motionen 1978/79: 1754 av Alf Wennerfors (m) hemställs att riksdagen
beslutar att i skrivelse till regeringen anhålla att frågan om stöldsvinnet
inom handeln blir föremål för en parlamentarisk utredning.

Motionären pekar på att såväl organisationer som enskilda företag har
genomfört kampanjer och vidtagit andra åtgärder för att komma åt stöldsvinnet.
Enligt motionären är det tveksamt om åtgärderna är tillräckliga.
Motionären anser att utvecklingen är oroande och att frågan har en såväl
nationalekonomisk som företagsekonomisk räckvidd.

I ärendet har inför utskottet lämnats upplysningar av riksåklagaren
Magnus Sjöberg samt av representanter för Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges livsmedelshandlareförbund, Kooperativa förbundet och Handelsanställdas
förbund.

1 Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 15

Juli 1979/80:15

Straffbestämmelser

Stöld m.m.

Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken (BrB) gäller att den som olovligen tar något
som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig det kan dömas för stöld till
fängelse i högst två år.

Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter
vid brottet är att anse som ringa kan enligt 8 kap. 2§ BrB dömas för
snatteri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt kan enligt 8 kap. 4§ BrB dömas för grov stöld till
fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

I praxis har det utvecklats vissa riktlinjer när det gäller att med ledning
av det tillgripnas värde rubricera brottet som stöld eller snatteri. Gränsen
anses f. n. ligga mellan 200 och 300 kr.

Häleri m.m.

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott eller tillgodogör
sig det eller annars tar sådan befattning med det som är ägnad att
försvåra dess återställande, kan dömas för häleri till fängelse i högst två år
eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att brott
förelåg kan han dömas för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Förundersöknings- och åtalsregler

Åtalsunderlåtelse m.m.

I 20 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse.
I lagrummets forsta stycke punkten 1 föreskrivs att åklagare må
besluta att icke tala å brottet om det kan antas att i händelse av lagföring
annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes
lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt. I punkten 2 ges åklagaren
rätt att underlåta åtal om brottet har förövats innan den misstänkte har
dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller
annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart att det nya eller
nyupptäckta brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd
betydelse med hänsyn till påföljden. Enligt punkten 3 - som får tillämpas
endast av riksåklagaren — får åtal underlåtas om det i annat fall än som
avses i punkterna 1 och 2 av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte
erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det
med hänsyn till omständigheterna inte heller eljest är påkallat att åtal
väcks. I punkten 4 föreskrivs möjlighet till åtalsunderlåtelse bl. a. beträffande
den som begått brott under inflytande av själslig abnormitet och som
kommer att erhålla vård.

JuU 1979/80:15

För ungdomar i ålder 15-18 år ges särskilda regler i lagen (1964: 167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen ger åklagare
möjlighet att — utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - underlåta åtal för
brott som begåtts av den som fyllt 15 men inte 18 år. Sådan befogenhet har
åklagaren i två fall.

Det första är att den underårige utan lagföring blir föremål för sådan
åtgärd som med skäl kan antas vara lämpligast för hans tillrättaförande. 1
lagen nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen (1960:97), omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § samma lag och annan därmed
jämförlig åtgärd. Enligt bestämmelsen kan åtalsunderlåtelse ske även utan
egentliga vårdåtgärder, nämligen om den underårige blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd.

Det andra fallet där befogenhet att underlåta åtal föreligger enligt 1964
års lag är att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Lagen innehåller inte någon begränsning i fråga om kretsen av brott vid
vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Enligt sista stycket i 1 § skall åtal emellertid
ske, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i 69§ barnavårdslagen,
57 § nykterhetsvårdslagen och 21 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet.

Åklagarinstruktionen

Enligt 21 § åklagarinstruktionen (1974:910) ankommer det på länsåklagare
att pröva frågor om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § punkten 1 när
det gäller brott för vilket stadgats svårare straff än böter, enligt samma
paragraf punkten 4 och enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. 1 fråga om vissa brott, bl. a. snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB,
får dock enligt 37 § tredje stycket åklagarinstruktionen distriktsåklagare
göra denna prövning.

Polisinstruktionen m.m.

Enligt 12 § första stycket polisinstruktionen (1972:511) skall polisman
som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal rapportera saken
till vederbörande förman så snart det kan ske. I andra stycket ges det
undantaget från rapporteringsskyldigheten att polisman får underlåta att
avge rapport eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott för
vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter,
om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.
Polismannen får i stället låta saken bero vid påpekande eller
erinran till den felande.

Om en rapport avser snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB och om brottet med
hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt
kan polisman, som är förundersökningsledare, underlåta att vidarebefordra
rapporten till åklagare och i stället låta saken bero vid erinran.

JuU 1979/80:15

I Kungl. Maj:ts cirkulär (1972: 25) till polismyndigheterna om rapporteftergift
för vissa snatteribrott ges följande anvisningar för tillämpningen av
de sist angivna bestämmelserna i polisinstruktionen.

1. Gärningen skall gälla tillgrepp i affärslokal av vara som hålls till salu
under sådana former att den är lätt tillgänglig för kunden. Främst avses
tillgrepp i snabbköpsbutiker och i varuhus med självbetjäning. Även tillgrepp
i andra affärslokaler med liknande försäljningssystem, t. ex. inom
bokhandeln, bör bedömas på samma sätt.

Erkännande behöver inte föreligga. Rapporteftergift får således lämnas
även om den misstänkte t. ex. förnekar tillägnelseuppsåt. Det måste dock
stå klart för polismannen att den misstänkte har begått gärningen och att
denna är att bedöma som snatteri, dvs. att han bl. a. haft uppsåt att
olovligen tillägna sig varan.

Brottet skall framstå som obetydligt. Värdet av det tillgripna skall vara
lågt. I regel bör det åsätta försäljningspriset inte vara högre än omkring 20
kronor. Framgår det av utredningen att det finns försvårande omständigheter
får rapporteftergift inte lämnas, även om värdet av det tillgripna är lågt.
Rapport skall avges när tillgängliga uppgifter visar att tillvägagångssättet
har varit särskilt förslaget, t. ex. om den misstänkte använt hjälpmedel
eller samarbetat med andra personer. Även när andra försvårande omständigheter
framkommer kan dessa utgöra skäl att avge rapport.

En mera ingripande åtgärd får inte framstå som påkallad. Rapporteftergift
skall inte lämnas, när omständigheterna i det särskilda fallet tyder på
att beslut om rapporteftergift och den erinran som lämnas i samband
därmed inte har en tillräckligt avhållande verkan. Vid bedömningen härav
bör den misstänktes personliga förhållanden beaktas. Ger tillgängliga uppgifter
eller omständigheterna i övrigt vid handen att den misstänkte förut
har gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott av liknande eller allvarligare
slag, bör rapport avges. Hänsyn skall dock inte tas till förhållanden som
ligger långt tillbaka i tiden.

Det skall vara utrett att den som lidit skada av tillgreppet har fått
ersättning eller avstår från att rikta ersättningsanspråk mot den misstänkte.

2. Hinder föreligger inte att lämna rapporteftergift enligt 14 § tredje
stycket polisinstruktionen även för annat snatteribrott än butikssnatteri.
De under 1 givna anvisningarna gäller i tillämpliga delar även i sådant fall.
Brottet skall var bagatellartat och ett straffrättsligt ingripande bedömas
som uppenbart överflödigt med hänsyn till omständigheterna.

3. Framstår det redan vid brottsanmälan som sannolikt att rapporteftergift
kan komma att meddelas, bör i stället för protokoll föras kortfattade
anteckningar enligt 23 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken.

1 fråga om handläggningen av ärende om rapporteftergift för snatteri
iakttages vad rikspolisstyrelsen föreskriver i fråga om s. k. rapporteftergift
i efterhand.

Riksåklagarens anvisningar

De nuvarande bestämmelserna om behörighet för distrikts- och kammaråklagare
att besluta om åtalsunderlåtelse bl. a. beträffande snatteri samt
om polismans rätt att underlåta att vidarebefordra rapport beträffande
sådant brott infördes den I april 1972 (SFS 1972:23). De tillkom som en

Juli 1979/80:15

följd av de förslag som lagts fram av 1968 års brottmålsutredning i betänkandet
(SOU 1971: 10) Snatteri. 1 betänkandet hade föreslagits begränsningar
av de straffrättsliga ingripandena vid mindre brott. De nya reglerna i
åklagarinstruktionen och polisinstruktionen tog främst sikte pä butikssnatterier.

1 riksåklagarens cirkulär C 70 den 21 februari 1972 med anledning av
1972 års ändringar i åtalsinstruktionen uttalades bl. a. följande.

Meningen är att underlåtelse av åtal för i synnerhet snatteri skall förekomma
i större utsträckning än hittills. Åtal bör i många fall underlåtas
även då värdet av det tillgripna ligger över gränsen för att rapporteftergift
skall kunna meddelas (enligt cirkuläret till polismyndigheterna om rapporteftergift
för vissa snatteribrott ligger denna gräns vid omkring 20 kronor).
Som exempel på sådana fall kan nämnas att lagöverträdaren är gammal
eller sjuk, att brottet begåtts i en psykiskt pressad situation eller att
gärningen förövats under andra speciella förhållanden. Sammanfattningsvis
kan sägas att åtal bör underlåtas om brottet vid en samlad bedömning
kan anses ha ringa straffvärde. Så är i regel inte fallet om den misstänkte
använt hjälpmedel eller samarbetat med andra personer. Åtalsunderlåtelse
bör inte heller förekomma när omständigheterna tyder på att gärningen
ingår i en serie av liknande brott eller att annan kriminalitet kan föreligga.
Visar tillgängliga uppgifter, att den misstänkte förut har gjort sig skyldig till
förmögenhetsbrott, bör åtal inte underlåtas. Hänsyn skall dock inte tas till
förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden.

Riksåklagaren har den 15 juni 1979 i ”RÅ-nytt” nr 7 redogjort för en av
honom gjord enkät hos samtliga överåklagare och länsåklagare beträffande
bl. a. tillämpad värdegräns vid åtalsunderlåtelse för butikssnatteri enligt 20
kap. 7§ första stycket punkten 1 RB. Något mer än hälften av åklagardistrikten
tillämpade inte högre värdegräns än 20 kr. Av de distrikt som
tillämpade en högre gräns angav flertalet 50 kr. och ett fåtal mer än 50 kr. 1
de flesta distrikten uppgavs att praxis beträffande åtalsunderlåtelse var
restriktiv. Åtalsunderlåtelse meddelades endast då särskilda omständigheter,
såsom hög ålder, sjukdom eller liknande, förelåg. Riksåklagaren uttalar
att han kan godta en praxis enligt vilken värdegränsen sätts vid 50 kr.

Registeranteckningar m. m.

Någon anteckning i lokalt eller centralt polisregister sker inte beträffande
den som erhållit rapporteftergift för butikstillgrepp. Inte heller upprättas
personblad.

Pågående utrednings- och lagstiftningsarbete

Förmögenhetsbrottsutredningen

Regeringen har i mars 1976 tillsatt en utredning, förmögenhetsbrottsutredningen
(Ju 1976:04), med uppgift att göra en översyn av lagstiftningen
om förmögenhetsbrott. Vid översynen är det enligt utredningens direktiv
betydelsefullt att sätta in de straffrättsliga åtgärderna mot förmögenhets -

JuU 1979/80:15

brotten i ett vidare kriminalpolitiskt sammanhang och att jämföra straffvärdet
hos dessa brott med det som gäller andra brottskategorier, särskilt de
s. k. moderna brotten, t. ex. skatte- och valutabrott, trafikbrott, illegal
narkotikahantering, brott mot miljö- och naturvårdsintressen, brott mot
bestämmelserna om arbetarskydd och andra bestämmelser på arbetslivets
område. Kommittén skall allsidigt och förutsättningslöst pröva de straffbarhetsgrunder
och straffvärdesatser som bör gälla för förmögenhetsbrotten.
(Direktiv för utredningen se 1977 års kommittéberättelse del II Ju 7
och 1978 års kommittéberättelse, del II Ju 4).

Förslag inom brottsförebyggande rådet

Som ett led i den översyn av lagstiftningen mot den organiserade och
den ekonomiska brottsligheten som regeringen uppdragit åt brottsförebyggande
rådet lade en arbetsgrupp inom rådet i september 1978 fram promemorian
(BRÅ PM 1978: 1) Sakhäleri m.m. I promemorian föreslås lagstiftning
för att försvåra avsättningen av stöldgods. Sålunda föreslås ändringar
i BrB som innebär att det nuvarande kravet på styrkt förbrott vid häleriförseelse
enligt 9 kap. 7§ BrB slopas i vissa fall. Utgångspunkten bör enligt
förslaget vara att det är straffbart att förvärva eller ta emot egendom under
sådana omständigheter att det finns anledning anta att det är fråga om
stöldgods. Arbetsgruppen föreslår också ändringar i lagstiftningen angående
omhändertagande av stöldgods. Enligt förslaget bör regeringen
vidare överväga att inskränka möjligheten till godtrosförvärv av stöldgods.

I promemorian uttalas bl. a. att häleribrottsligheten i landet årligen beräknas
omsätta stöldgods med ett marknadsvärde som uppgår till ca en
miljard kr. samt att mellan 200-300 milj. kr. om året betalas på den
”svarta marknaden” för denna egendom. Arbetsgruppen pekar på att goda
hälerimöjligheter i sig är en inte obetydlig orsak till tillgreppsbrott; om
avsättningen av stöldgods försvåras kan man räkna med att omfattningen
av tillgreppsbrottsligheten påverkas.

Arbetsgruppens förslag har remissbehandlats och regeringen har den 25
oktober 1979 beslutat en remiss till lagrådet med bl. a. förslag till skärpt
lagstiftning mot häleribrottslighet. Förslaget bygger på arbetsgruppens
förslag. Proposition i ärendet beräknas bli avlämnad till riksdagen under
denna höst.

Information och upplysning

På uppdrag av justititedepartementet genomförde brottsförebyggande
rådet under våren 1978 en informationskampanj på temat häleri-stöldsnatteri.
Syftet med kampanjen var att påverka människors inställning till
häleri och tillgreppsbrott genom att sprida kunskap om dessa brott och
deras konsekvenser för samhället och den enskilde. För kampanjen utgavs
särskilda informationsbroschyrer om häleri och snatteri för spridning i
bl. a. skolorna.

JuU 1979/80:15

I broschyren "Miljoner som försvinner! - om butikstillgrepp" har
brottsförebyggande rådet i samarbete med Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet, Handelsanställdas förbund och rikspolisstyrelsen
presenterat åtgärder som kan vidtas för att förebygga butikstillgrepp. Broschyren
behandlar planering av försäljningslokalerna, kassor och betalningssystem,
varuexponering, personalutbildning, bevakning och tekniska
hjälpmedel.

Brottsförebyggande rådet planerar f. n. att under våren 1980 anordna en
konferens rörande butikstillgreppen i samarbete med Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet, Handelsanställdas förbund, riksåklagaren
och rikspolisstyrelsen. Vid konferensen skall behandlas butikstillgreppens
omfattning, gripande för butikstillgrepp, rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse. Vidare skall behandlas tekniska hjälpmedel i kampen
mot butikstillgrepp samt effekten av kampanjer mot sådana tillgrepp.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, brottsförbyggande rådet, konsumentverket, Sveriges
köpmannaförbund. Kooperativa förbundet och Handelsanställdas
förbund.

Riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och Handelsanställdas förbund avstyrker
motionärernas förslag. Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa
förbundet tillstyrker förslaget om en utredning medan brottsförebyggande
rådet och konsumentverket inte motsätter sig en sådan.

Riksåklagaren (RÅ) framför att de i motionerna upptagna problemen
stöldsvinnet inom handeln och regleringen i lag av häleribrottet inte sällan
har ett samband. Detta gäller enligt RÅ särskilt sådan stöldbegärlig egendom
som efter tillgrepp kommer att utgöra vederlag för narkotika eller som
säljs mot kontanter, vilka sedan används för att betala narkotika och
alkoholdrycker.

När det gäller lagstiftningen om häleri hänvisar RÅ till brottsförebyggande
rådets förslag.

Beträffande framställningen om tillsättande av en offentlig utredning
angående stöldsvinnet inom handeln menar RÅ att det åtminstone inledningsvis
är tveksamt om en sådan utredning är ägnad att lösa problemen
med stöldsvinnet. Handelns egna organisationer är enligt RÅ:s mening
sannolikt bäst lämpade att utreda en väsentlig del av komponenterna i
problematiken; innan slutlig ställning tas till en sådan offentlig utredning
som motionärerna förordar bör resultatet avvaktas av den lagändring som
kan emotses beträffande häleribrottet. RÅ avstyrker därför de förslag som
framförs i motionerna.

Rikspolisstyrelsen redovisar följande brottsstatistik rörande polisanmälda
butiksstölder:

JuU 1979/80:15

År	Antal stölder	+ - %
1974	26 501	- 6,4
1975	25091	- 5,3
1976	26200	+ 4,4
1977	29629	+ 13,1
1978	29739	+ 0,4

Rikspolisstyrelsen understryker att statistiken över de polisanmälda
stölderna inte är helt i överensstämmelse med verkligheten, eftersom det
sannolikt förekommer ett påtagligt mörkertal. Vidare framhåller rikspolisstyrelsen
att såväl enligt polisens som handelns uppfattning butiksstölderna
har ökat främst till följd av butikernas och varuhusens alltmer
förekommande självbetjäningssystem och därmed minskad manuell betjäning
vid disk.

Rikspolisstyrelsen anser att förebyggande insatser i första hand måste
ombesörjas av företagarna själva och anpassas till stöldfrekvensen och
tillvägagångssätten i aktuella butiker och varuhus.

Rikspolisstyrelsen anför bl. a. följande.

En betydande del av de föremål som tillgrips i butiker och varuhus
avyttras under sådana omständigheter, att köparen i många fall torde ha
svårt att hävda godtrosförvärv. Butiksstölderna är sålunda förknippade
med en omfattande häleribrottslighet, som måste bekämpas. Ett betydelsefullt
medel i häleribekämpningen vad gäller även butiksstölder är beständig
och unik märkning av i första hand kapitalvaror. Rikspolisstyrelsen har vid
flera tillfällen påtalat detta för aktuella fabrikantorganisationer men har
med några undantag mötts av ett ljumt intresse under åberopande av ökade
kostnader för t. ex. ingravering av tillverkningsnummer.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det angeläget att åstadkomma
spärrar, som försvårar avsättningen av stulna föremål; detta torde få en
dämpande effekt på stöldaktiviteten. Det synes därför styrelsen befogat
med en bestämmelse om skärpt krav på god tro genom en särskild undersökningsplikt
vid förvärv av gods som frånhänts ägaren genom tillgreppsbrott.

Enligt rikspolisstyrelsen har det i olika utredningar redan framlagts
förslag om brottsförebyggande åtgärder, som än så länge endast delvis
hunnit bli realiserade. Styrelsen finner det därför mera angeläget, att
ytterligare konkreta insatser kommer till stånd på basis av redan lämnade
förslag, än att nya utredningar görs, som lätt kan bli en upprepning av det
som redan sagts och föreslagits.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) framhåller att den kriminalpolitiska
utvecklingen under senare år när det gäller förmögenhetsbrotten har markerat
en delvis annan syn på brottens straffvärde och en avgränsning av
det straffbara området. Särskilt när det gäller de mindre brotten har intresset
för avkriminalisering och depenalisering varit stort.

Juli 1979/80:15

BRÅ pekar på att värdet av vad sorn tillgrips genom butiksstölder sammantaget
är mycket stort; kostnaden kommer ytterst att belasta de lojala
kunderna. Detta förhållande och den risk för uppluckring av rättsmoralen,
som ligger i att så många av dessa brott inte upptäcks och påtalas gör enligt
BRÅ situationen allvarlig.

Enligt BRÅ har den ekonomiska utvecklingen och strukturförändringen
inom handeln utan tvivel skapat en helt ny jordmån för butikssnatterier;
överflödet av exponerade varor ger också en föreställning om att ett eller
annat tillgrepp saknar ekonomisk betydelse för företaget — man måste
ändå kalkylera med ett visst svinn. Därmed negligeras och bortrationaliseras
enligt BRÅ det straffvärda i snatteriet; samma inställning möter man i
fråga om vissa brott mot det allmänna, t. ex. skattebedrägeri. Det är enligt
BRÅ klart att man inte kan acceptera att människor på detta sätt försöker
rättfärdiga brott mot regelsystemet. BRÅ: s uppfattning är inte heller den
att sådana idéer har någon större spridning, tvärtom har enligt BRÅ föreställningen
att stöld och snatteri utgör otillåtna handlingar, oavsett mot
vem de riktas, en stark förankring i folks rättsmedvetande. Olika undersökningar
visar enligt BRÅ också att de som grips för butikssnatteri i
allmänhet är väl medvetna om det straffbara i handlingen. Många upplever
också stark ångest och skuldkänslor vid uppdagande av brotten.

BRÅ anför vidare bl. a. följande.

Någon egentlig uppgång i de anmälda och lagförda butikssnatterierna
har inte skett under senare år. Den officiella bild som vi har av butikssnatteriet
är emellertid ytterst beroende av affärsföretagens anmälningsfrekvens
och polisens benägehet att meddela rapporteftergift. Från handelns
sida framhålls dock att butikssnatterierna ökat klart under de senaste åren.

Som har framhållits inledningsvis står vi inför ett allvarligt problem när
det gäller butiksstölderna. Enligt BRÅ: s uppfattning bör man emellertid i
första hand söka komma till rätta med denna brottslighet genom att ägna
uppmärksamheten åt dem som gör sig skyldiga till sådana brott samt att
söka adekvata åtgärder för att förhindra att andra hamnar i sådana brottssituationer.

Med det sagda vill BRÅ framhålla att butikssnatteriet i många avseenden
kan tjäna som exempel på brott som främst bör mötas med förebyggande
åtgärder. Man skall inte negligera detta brott eller se bort från dess skadeverkningar.
Men det bör stå klart att man inte löser samhällets problem
med butikstillgreppen genom att straffa en utvald del av dem som ertappas
med att begå sådana brott. BRÅ har därför tillsammans och i samråd med
handeln och polisen ägnat stor uppmärksamhet åt möjligheterna att förebygga
butikstillgreppen.

Sålunda har BRÅ i olika broschyrer presenterat förslag till tekniska och
administrativa åtgärder som kan vidtas av affärsföretagen för att förhindra
brotten. BRÅ har vidare, som också framhålls av motionärerna, genomfört
en informationskampanj i syfte att påverka allmänhetens — inte minst
skolbarnens - inställning till snatteri och häleri. Kampanjen ger uttryck
för att man anser det både angeläget och nödvändigt att uppnå en attitydförändring
i inställningen till dessa brott. Särskild uppmärksamhet har i det

JuU 1979/80:15

sammanhanget riktats mot att försöka undanröja ev. missförstånd rörande
innebörden av polisens befogenhet att lämna rapporteftergift vid vissa
obetydliga snatterier. Ansträngningarna att på dessa och liknande sätt
försöka komma till rätta med snatteriproblemet bör fortsätta.

När det gäller motionsönskemålet om skärpning av lagstiftningen om
häleri erinrar BRÄ om det förslag i den frågan som rådet lade fram förra
året. BRÅ hänvisar också till den översyn av förmögenhetsbrotten som
f. n. pågår genom förmögenhetsbrottsutredningens arbete.

Konsumentverket menar att snatterier och butiksstölder medför betydande
kostnader för handeln och därigenom för konsumenterna. Verket
ställer sig positivt till att åtgärder vidtas för att komma till rätta med
butikstillgreppen. 1 samhällets uppgift att förhindra brott ingår enligt verket
också att med allmänt brottsförebyggande åtgärder ingripa mot snatterier
och butiksstölder. I fråga om butikstillgreppen måste det emellertid
enligt konsumentverket i första hand ankomma på handeln själv att vidta
åtgärder i brottsförebyggande syfte.

Konsumentverket anser att näringslivet hittills inte vidtagit alla de åtgärder
i förebyggande syfte som är möjliga. Verket motsätter sig inte att en
utredning tillsätts med uppgift att pröva vilka åtgärder som från samhällets
sida kan behöva vidtas för att minska snatterier och butiksstölder.

Sveriges köpmannaförbund anser att de båda motionerna påtagligt och
konkret belyser detaljhandelns problem med butiksstölderna; självfallet är
det inte möjligt att helt eliminera denna typ av tillgreppsbrott ens med
mycket långt gående kontrollåtgärder. Enligt förbundets uppfattning har
emellertid brottsutvecklingen fått en sådan omfattning att den har gått
långt över en acceptabel nivå. Köpmannaförbundet ansluter sig därför helt
till motionärernas förslag om tillsättande av en utredning med uppdrag att
lägga fram förslag om åtgärder i syfte att minska stöldsvinnet i detaljhandeln.

Förbundet föreslår att en kommande utredning får i uppdrag att studera
hela svinnkomplexet inom detaljhandeln; svinnet som total företagsekonomisk
företeelse är av stort samhällsekonomiskt intresse eftersom en
minskning av svinnet skulle påverka konsumentpriserna i positiv riktning.

Då problemet med butiksstölder i inte oväsentlig mån är beroende också
på reglerna om godtrosförvärv och häleri bör det enligt köpmannaförbundets
uppfattning även ske en förnyad och samordnad översyn av dessa
frågor.

Kooperativa förbundet (KF) har med oro följt den ökade frekvensen av
snatterier och stölder i varuhus och butiker under senare år. KF har därför
de senaste fem åren satsat mycket stora resurser på brottsförebyggande
åtgärder. Trots dessa åtgärder har man kunnat registrera en markant
ökning av snatterier och stölder under 1970-talet.

KF har i interna utredningar inte funnit stöd för att varuhus med full
självbetjäning och utgångskassor har högre snatterifrekvens än varuhus

JulJ 1979/80:15

med högre betjäningsgrad och traditionellt betalningssystem.

KF uppger att författningsändringarna år 1972 sannolikt har bidragit till
att attityderna till snatterier och stölder förändrats; attitydförändringen är
mest markant bland skolungdom där förekomsten av gruppsnatteri ökat
kraftigt. Vetskapen om att rapporteftergift lämnas samt att det inte finns
något centralt register för registrering av snatterier, har enligt KF: s mening
medverkat till attitydförändringen. KF anser det därför angeläget att
frågan om anmälan och registrering av snattare omprövas.

KF framhåller vidare att våldsinslaget mot de anställda inom handeln i
samband med grövre snatterier och stölder har ökat oroväckande och att
det ökade våldet tillsammans med övrig nedbusning har medverkat till
svårigheter med rekrytering av personal till detaljhandeln.

KF tillstyrker att det tillsätts en parlamentarisk utredning om åtgärder
mot butiksstölder och stöldsvinn och anser att det är angeläget att samhället
medverkar till att skydda detaljhandeln mot den ökade brottsligheten.

Handelsanställdas förbund hävdar att det givetvis är högst otillfredsställande
att det förekommer ett stort svinn inom detaljhandeln men menar att
de siffror som uppges i motionerna om ett totalt svinn verkar vara dåligt
underbyggda.

Förbundet framhåller att det på olika sätt bedrivs en omfattande verksamhet
för att komma till rätta med problemen och anser därför att det inte
finns behov av någon parlamentarisk utredning om stöldsvinnet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna 1191 och 1754 som
båda gäller åtgärder mot butiksstölder.

I båda motionerna begärs en utredning om stöldsvinnet med sikte på
åtgärder för att minska detta svinn. I motionen 1191 begärs också förslag
till skärpt lagstiftning om häleri.

Utskottet vill inledningsvis konstatera att stöldsvinnet inom detaljhandeln
endast utgör en del av det totala svinnet, som i övrigt uppstår bl. a.
genom skador på varorna, genom fel vid vägning och prismärkning, genom
faktureringsfel och genom andra brister i de administrativa rutinerna.
Svinnet i den svenska detaljhandeln anses uppgå till minst två procent av
den totala omsättningen eller ca två miljarder kr. om året.

Inom detaljhandeln försöker man att minska stöldsvinnet bl. a. med
hjälp av skärpta kontrollrutiner m. m. Som exempel kan nämnas bevakning
med väktare och med tekniska hjälpmedel, såsom speglar, larmsystem,
intern TV och elektroniska varuskyddssystem.

När det gäller de straffrättsliga reaktionerna på butikstillgreppen kommer
i första hand i fråga att tillämpa bestämmelserna i brottsbalken om
stöld och snatteri samt om häleri och häleriförseelse.

För stöld kan den dömas som olovligen tar något som tillhör annan med

JuU 1979/80:15

uppsåt att tillägna sig det. Straffet är fängelse i högst två år. Om brottet
med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet
är att anse som ringa kan dömas för snatteri till böter eller fängelse i högst
sex månader.

I praxis anses, såvitt gäller det tillgripnas värde, gränsen mellan stöld
och snatteri f. n. ligga mellan 200 och 300 kr.

För häleri kan den dömas som köper något som är frånhänt annan genom
brott eller som tillgodogör sig det eller annars tar befattning med det som är
ägnat att försvåra dess återställande. Straffet är fängelse högst två år eller
om gärningen är ringa böter eller fängelse i högst sex månader. Om gärningsmannen
inte insåg men hade skälig anledning anta att brott förelåg
kan han dömas för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Den som ertappats med butikstillgrepp ställs inte alltid under åtal.
Många gånger underlåter butiksinnehavaren att anmäla saken för polisen.
Sker anmälan kan meddelas rapporteftergift eller åtalsunderlåtelse.

Den författningsmässiga regleringen om rapporteftergift ges i polisinstruktionen
och i Kungl. Maj:ts cirkulär till polismyndigheterna om rapporteftergift.
Regleringen innebär i huvudsak följande.

En polisman får underlåta att avge rapport eller vidarebefordra rapport
till åklagare beträffande bötesbrott om brottet med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet är obetydligt. Om brottet utgör snatteri och om
det med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är
obetydligt, kan polisman, som är förundersökningsledare, underlåta att
vidarebefordra rapport till åklagare. Gärningen skall i sistnämnda fall gälla
tillgrepp i affärslokal av vara som hålls till salu under sådana former att den
är lätt tillgänglig för kunden. Främst avses tillgrepp i snabbköpsbutiker och
i varuhus med självbetjäning. Brottet skall framstå som obetydligt, och
värdet av det tillgripna skall vara lågt. I regel bör det åsätta försäljningspriset
inte vara högre än omkring 20 kr.

Beslut om rapporteftergift föranleder ingen anteckning i lokalt eller centralt
polisregister.

Regler om åtalsunderlåtelse finns i rättegångsbalken och i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Åklagare får underlåta att
åtala bl. a. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än
böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej
befinns påkallad från allmän synpunkt. Enligt anvisningar av riksåklagaren
bör åtal för snatteri i många fall kunna underlåtas även då värdet av det
tillgripna ligger över gränsen för att rapporteftergift skall kunna meddelas.
Härvidlag har riksåklagaren sagt sig kunna godta en praxis enligt vilken
värdegränsen sätts vid 50 kr.

Myndigheter och organisationer har under senare år engagerat sig i flera
aktioner mot butiksstölder.

Brottsförebyggande rådet genomförde sålunda under våren 1978 i samar -

JuU 1979/80:15

bete med handelns organisationer en informationskampanj på temat häleri
— stöld — snatteri. Syftet med kampanjen var att påverka människors
inställning till häleri och tillgreppsbrott genom att sprida kunskap om dessa
brott och deras konsekvenser för samhället och den enskilde. För kampanjen
utgavs särskilda informationsbroschyrer om häleri och snatteri för
spridning bl. a. i skolorna.

En aktionsgrupp med representanter för olika branschorganisationer
arbetar f. n. med problemen kring butikssvinnet. Gruppen har finansierat
det s. k. Täbyprojektet som bl. a. innebär att skolungdomar får göra en film
om snatteri och kampen däremot, som skall visas i flera av landets skolor.

Brottsförebyggande rådet planerar f. n. att under våren 1980 anordna en
temadag rörande stöldsvinnet. I temadagen skall delta representanter för
branschorganisationer, åklagare och polis.

Vid ställningstagande till motionsyrkandena får enligt utskottets mening
först slås fast att problemet rörande stöldsvinnet inom handeln i sig rymmer
ett flertal frågor, något som bl. a. hänger samman med att stöldsvinnet
bara är en del av det totala svinnet. Vid sidan av tillgrepp av kunder
förekommer nämligen på annat sätt uppkomna förluster, kallade t. ex.
”fysiskt svinn” och ”administrativt svinn”. Härav följer att många av de
åtgärder som kan vara påkallade för att minska svinnets omfattning måste
ankomma på handeln själv. Samtidigt är det emellertid också klart att det
stöldsvinn inom detaljhandeln som beror på tillgrepp av kunder har en
oroväckande omfattning. Stor osäkerhet råder dock om hur stor del av de
totala svinnförlusterna som orsakas genom tillgrepp av kunder.

Förekomsten av butiksstölder får enligt utskottets mening anses ha
samband med självbetjäningssystemet och andra rationaliseringsåtgärder
inom handeln. Bl. a. mot denna bakgrund bör också när det gäller tillgrepp
av kunder åtgärder för att komma till rätta med problemet i första hand
övervägas inom handelns och de handelsanställdas egna organisationer.

Emellertid måste åtgärder för att stävja butiksstölderna naturligtvis också
ses som en uppgift för samhället. Härvid bör särskilt beaktas att det med
hänsyn till den allmänna laglydnaden är viktigt att inte den uppfattningen
sprids att tillgrepp av detta slag lämnas utan ingripanden från samhällets
sida; det måste stå klart att alla former av varutillgrepp i princip är
straffbara. Samtidigt måste beaktas att det också kan finnas starka skäl att
i det enskilda fallet underlåta lagföring; exempelvis har gärningsmännen
ofta svåra personliga förhållanden och stort behov av hjälpinsatser från det
allmänna. Även andra skäl kan tala för begränsningar i lagföringen.

Enligt utskottets mening kan erforderligt underlag för att bedöma vilka
åtgärder från samhällets sida som bör sättas in knappast anses föreligga
förrän det har skapats en klarare bild rörande omfattningen av stöldsvinnet.
Statistiken över polisanmälda stölder ger nämligen inte någon sådan
bild; långt ifrån alla stölder polisanmäls och många förblir oupptäckta.
Utskottet finner därför att en närmare undersökning är påkallad. Genom

JuU 1979/80:15

undersökningen kan det bli möjligt för statsmakterna och ansvariga myndigheter
att i samråd med handelns och de handelsanställdas organisationer
bedöma behovet av ytterligare åtgärder i förebyggande och kontrollerande
syfte liksom bl. a. med avseende på den straff- och straffprocessrättsliga
regleringen.

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om formerna för
undersökningen. Enligt utskottets mening är det dock angeläget att undersökningens
resultat föreligger så snart som möjligt. Utskottet vill också
understryka att det av utskottet förordade undersökningsarbetet inte får
tas till intäkt för minskade insatser under undersökningsarbetets gång från
samhällets eller handelns sida när det gäller att stävja butikstillgreppen.

Vad utskottet sålunda anfört om en undersökning rörande stöldsvinnet
inom detaljhandeln bör såsom riksdagens mening ges regeringen till känna.

Vad gäller det i motionen 1191 framställda yrkandet rörande hälerilagstiftningen
vill utskottet uttala följande.

Utskottet delar den uppfattning som förts fram av motionärerna och
under remissbehandlingen av motionerna, nämligen att butiksstöldernas
omfattning är beroende av samhällets möjlighet att ingripa mot häleribrottslighet.
Det finns därför skäl att skärpa lagstiftningen mot sådan
brottslighet. 1 detta hänseende vill utskottet peka på att regeringen i
oktober 1979 har beslutat en remiss till lagrådet av bl. a. förslag till skärpt
lagstiftning mot häleribrottslighet. Remissen bygger på ett förslag av en
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet, och de föreslagna ändringarna
går ut på att försvåra avsättningen av stöldgods genom att kravet på styrkt
förbrott vid häleribrottslighet slopas i vissa fall. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete
som sålunda pågår bör yrkandet om lagstiftning mot häleribrottslighet
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande stöldsvinnet med anledning av motionen
1978/79: 1191 i denna del (yrkandet 1) och motionen 1978/
79: 1754 såsom sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en undersökning rörande stöldsvinnet inom detaljhandeln,

2. att riksdagen beträffande häleribrottet avslår motionen 1978/
79: 1191 i denna del (yrkandet 2).

Stockholm den 4 december 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c). Hans
Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander
(s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s). Maja Bäckström (s) och Kerstin Ekman (fp).

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1979