Med anledning av motioner om åtgärder för förbättrat djurskydd m. m. (Betänkande 1975/76:JoU20 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76: 20

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 20

med anledning av motioner om åtgärder för förbättrat djurskydd
m. m.

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1975:46 av herr Henmark (fp) hemställs att riksdagen begär
ändring av gällande bestämmelser rörande användningen av försöksdjur
i undervisningen i grund- och gymnasieskola så att plågsamma djurförsök
helt förbjuds.

I motionen 1975:56 av fru Anér och herr Henmark (båda fp) hemställs,
såvitt nu är i fråga (yrkandena 1-3), att riksdagen begär

1. att åtgärder vidtas i syfte att ändra reglerna för klassning av kalvkött
i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att etiska kommittéer med lekmannainslag inrättas vid alla forskningsanstalter
där djurförsök utförs, däribland psykologiska institutioner samt
försvarets forskningsanstalt,

3. att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag att utreda och framlägga förslag
till organisation för djurtillsyn över trav- och galoppträning.

I motionen 1975:608 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller

A. att en utredning tillsätts i syfte att begränsa användningen av djur
för vetenskapliga ändamål,

B. att lokala etiska kommittéer inrättas för insyn och kontroll av verksamheten
med försöksdjur.

Motivering
Motionen 1075:46

Motionären anför att i skolundervisningen kan förekomma experiment
med försöksdjur som är svårförenliga med djurskyddslagens grundsyn. 1
skolöverstyrelsens anvisningar för djurförsök i biologi- och naturkunskapsundervisningen
finns inga klart uttalade förbud mot plågsamma djurförsök.
Enligt motionären kan undervisningen såsom den nu legalt bedrivs åstadkomma
negativa reaktioner hos eleverna. Motionären anser det i och för
sig önskvärt med praktisk undervisning om såväl djur- som växtlivet. Den
bör då helst förläggas till naturlig miljö. Kan så inte ske torde den rika
tillgången på undervisningsmaterial (filmer, preparat m. m.) möjliggöra en

1 Riksdagen 7975/76. 16 sami. Nr 2t)

JoU 1975/76: 20

ganska krävande undervisning utan försöksdjur. Om sådana trots allt behövs
anser motionären i vart fall att plågsamma djurförsök bör helt förbjudas.

Motionen 1975:56 * /' ' • •- ■

Motionärerna framhåller att gällande regler om klassificering av kalvkött
direkt uppmuntrar uppfödarna att utfodra djuren så att de får järnbrist.
Köttet från kalvar utan järnbrist anses nämligen sämre och betalas med
lägre priser än det vita köttet från kalvar som fått järnfattig kost. Enligt
viss expertis bör de kalvar som har järnbrist helt enkelt betraktas som sjuka.
Motionärerna, som härvidlag stöder sig på en vetenskaplig avhandling av
vet. dr Lars Möllerberg, anser att klassificeringsreglerna bör ändras.

Ett annat djurskyddsproblem som bör uppmärksammas är enligt motionärerna
experimentdjurens situation. Det utförs en hel del experiment
med försöksdjur (inom medicinsk och psykologisk forskning, på FOA m. m.)
vilka inte alltid är av den karaktären att inga betänkligheter kan råda. Som
exempel anförs att man ger apor metylkvicksilver i vissa doser, till slut
dödliga, för att testa rubbningar i deras själsliv och synförmåga. Motionärerna
anser att lokala etiska kommittéer bör inrättas i sådan utsträckning att de
kan få insyn i alla experiment med djur som görs i landet, inte bara medicinska
utan även psykologiska.

Vad slutligen beträffar tävlingshästarnas situation framhåller motionärerna
att träningen av travhästar i praktiken sker utan varje kontroll. Däremot
finns vid tävlingar en banveterinär som ser till hur hästarna behandlas under
själva tävlingen. I USA vet man att av de hästar som tränas för trav endast
en tredjedel kommer fram till tävling. De övriga har tränats sönder. Enligt
motionärerna finns det anledning misstänka liknande förhållanden i Sverige.
Motionärerna anser det därför väsentligt att snabbt uppnå sådan kontroll
över travträningen att landets lagar om djurskydd kan upprätthållas.

Motionen 1975:608

Motionären anför att den mycket omfattande forskning som numera bedrivs
med hjälp av försöksdjur ofrånkomligt medför etiska problem. Den
medicinska vetenskapen kan givetvis inte klara sig helt utan djurförsöken
i kampen mot en rad svåra sjukdomar. Men den väldiga omfattningen av
djurförsök också på utommedicinska fält samt kontrollen av djurskyddslagarnas
efterlevnad lämnar enligt motionären fortfarande mycket övrigt
att önska. Motionären anser det vara ett rimligt krav att lokala etiska kommittéer
med lekmannainflytande inrättas för att kontrollera försöksdjursverksamheten.
Det centrala forskningsrådets försöksdjursnämnd har enligt
motionären ingen möjlighet att skaffa sig den nödvändiga insynen. En kommitté
med lekmannainslag skulle också kunna gagna forskning genom att
till allmänheten ge en trovärdig information om verksamheten och förta

JoU 1975/76: 20

den karaktär av ”mörkläggning” som gärna förmodas om enbart fackfolk
svarar för informationen.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:56 från lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, Lantbrukarnas riksförbund, veterinärhögskolan
och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (yrkandena 1 och
3) samt från statens livsmedelsverk (yrkandet 1) och AB Trav och Galopp
(yrkandet 3). Se bilaga till detta betänkande.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Användningen av försöksdjur

Bestämmelsen om djurs användning för vetenskaplig forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos eller läkemedelsframställning eller annat jämförligt
ändamål finns i lagen (1944:219) om djurskydd. 112 5 djurskyddslagen
stadgas tillståndstvång för sådan användning om användningen är förenad
med operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller eljest medför
ångest eller annat lidande för djuret. Tillståndsmyndighet är lantbruksstyrelsen.

Undantag från tillståndstvånget meddelas i kungörelsen (1944:771) med
vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.
Härigenom ges tillstånd att utföra djurförsök åt universitet, högskola, forskningsinstitut,
laboratorium, vissa sjukhus, hushållningssällskap och AB
Svensk Laboratorietjänst. Verksamheten skall ske under institutionschefens
överinseende. Denne kan således direkt ställas till ansvar för otillåtet utnyttjande
av djuren inom institutionen. Han skall vara leg. läkare, veterinär,
tandläkare eller apotekare. Annan person kan emellertid efter ansökan hos
lantbruksstyrelsen beviljas sådant tillstånd. För verksamheten gäller den
allmänna regeln i 13 $ djurskyddslagen som framhåller vikten av att lidandet
begränsas till det oundgängligen nödvändiga samt att djuret snarast
dödas om lidande kan antas uppkomma efter experimentets slut.

Djurskyddslagen föreskriver vidare att hälsovårdsnämnden på orten skall
utöva tillsyn över verksamheten. Härvid biträder tjänsteveterinärerna, och
högsta tillsynen utövas av lantbruksstyrelsen. Hälsovårdsnämnden och dess
tillsynsmän samt länsveterinären eller annan person, som länsstyrelsen eller
lantbruksstyrelsen förordnar, äger rätt att inspektera försöksdjuren och de
lokaler där de förvaras.

1 kungörelsen är bestämmelserna rörande bedövning i samband med ingrepp
av intresse. Bedövning så att smärta inte känns skall i allmänhet
ske vid alla ingrepp av betydelse på varmblodiga djur. Ingrepp utan bedövning
är emellertid tillåtna om det är nödvändigt med hänsyn till in -

JoU 1975/76: 20

greppets ändamål. Smärtstillande och lugnande medel skall alltid användas
för att begränsa djurets lidande, och försöksjournalen skall innehålla uppgifter
om de åtgärder som vidtagits i detta syfte.

Kungörelsen förbjuder vidare ingrepp på djur i undervisningssyfte, såvida
ändamålet kan nås på annat sätt. En viktig bestämmelse är likaså den stadgade
karenstiden på sju dygn, som beträffande hund eller katt skall förflyta
mellan inköp och användning i försök. När det gäller för försök direkt uppfödda
djur, kan dock dispens ges av lantbruksstyrelsen (SFS 1970:951).

Den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor, hundar,
katter, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal enligt bestämmelser
som meddelas av lantbruksstyrelsen, dels över inköp av djuren
(inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal). Senast den 1 februari
varje år skall journalerna för föregående kalenderår sändas till hälsovårdsnämnden
för granskning.

Vad beträffar användningen av försöksdjur vid undervisningen i grundskolan
och gymnasieskolan har skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar för
djurförsök i biologi- och naturkunskapsundervisningen. Dessa anvisningar
utarbetades i samråd med veterinärstyrelsen (numera lantbruksstyrelsen)
och samtliga djurskyddsföreningar. 1 anvisningarna understryks de allmänna
bestämmelserna i djurskyddslagen. Med varmblodiga djur. heter det vidare,
får endast sådana försök utföras som visar djuren i normalt fysiologiskt
tillstånd. Det framhålls att också vid försök med kräldjur, groddjur, fiskar
samt evertebrata djur varsamhet måste iakttas. Innebörden av anvisningarna
är enligt skolöverstyrelsen att plågsamma djurförsök inte får förekomma
i skolan.

Frågan om försöksdjursverksamheten har på senare år vid upprepade tillfällen
behandlats av riksdagen, senast förta året (JoU 1974:32) med anledning
av väckta motioner. Jordbruksutskottet framhöll i dessa sammanhang bl. a.
att användningen av försöksdjur var förknippad med svårlösta etiska
problem. Det fanns alltså enligt utskottets mening anledning att ägna hithörande
frågor stor uppmärksamhet. Inom statens medicinska forskningsråd
fanns sedan år 1965 en permanent kommitté, försöksdjursnämnden, som
bl. a. arbetade för att sprida ökade kunskaper om försöksdjuren i syfte att
deras vård och användning inom medicinsk forskning skulle bli så human
och samtidigt så effektiv som möjligt. Bl. a. arbetade nämnden med utbildning
av teknisk personal och forskare. Denna utbildning avsåg att främja
inte bara den medicinska forskningen utan även djurskyddet. Försöksdjurs
liv kunde sparas genom att onödiga och dåligt planerade försök förebyggdes.
De etiska synpunkterna på försöksdjursverksamheten borde enligt utskottets
mening ges stort utrymme. Utskottet hänvisade vidare till att Europarådets
ministerkommitté till en mellanstatlig expertkommitté överlämnat en av
rådgivande församlingen beslutad rekommendation angående frågor beträffande
användningen av levande djur för experimentella eller industriella

JoU 1975/76: 20

syften. Av arbetsprogrammet för kommittén framgick bl. a. att den skulle
verka för tillkomsten av internationella avtal som angav på vilka villkor
och på vilka vetenskapliga grunder experiment på levande djur kunde tillåtas,
därvid skulle beaktas att behovet av vetenskaplig och teknisk forskning
måste bedömas med hänsyn tagen även till grundläggande etiska värderingar.
Försöksdjursnämnden fyllde, anförde utskottet vidare, redan funktionen
som en central etisk kommitté för hithörande frågor. Utskottet fann
med hänsyn till det anförda inte tillräckliga skäl att biträda motionsförslagen
om inrättande av etiska kommittéer.

I 1974 års betänkande förordade emellertid jordbruksutskottet en breddning
av lekmannainslaget i försöksdjursnämnden. Som grund fördetta ställningstagande
anförde utskottet att det på många håll bland allmänheten
torde förekomma en viss oro över vad djurexperimenten egentligen innebar
och att en breddning av lekmannainslaget i nämnden skulle bidra till såväl
en vidgad insyn och kontroll som ökad förståelse för dithörande frågor.
I det av riksdagen godkända betänkandet föreslogs att vad utskottet i denna
fråga anfört skulle ges Kungl. Maj:t till känna.

Också frågan om alternativa metoder till djurförsök har tidigare behandlats
av riksdagen (t. ex. JoU 1973:20 och 1974:32). Jordbruksutskottet uttalade
i dessa sammanhang bl. a. att de vetenskapliga institutionerna och ansvariga
myndigheterna befunnits beredda att i möjligaste mån begränsa användningen
av djur för experiment och att utveckla metoder, exempelvis celIkulturmetoden,
som i vissa fall kunde ersätta djurförsöken. Vidare har utskottet
framhållit att spörsmålet om forskning beträffande alternativa och
kompletterande metoder till djurförsök ingår bland de frågor som behandlades
av den tidigare nämnda genom Europarådet tillkallade expertkommittén.
Även inom den svenska forskningen på området var man såvitt
utskottet kunnat finna inriktad på att söka metoder som i vissa fall kan
ersätta djurförsök.

Utskottet har i tidigare betänkanden också hänvisat till 1972 års försöksdjursutredning.
Nämnda utredning har nyligen avgett ett betänkande med
titeln Framtida försörjning med försöksdjur m. m. (Ds 1 1975:4). Utredningen
föreslår bl. a. att vid verksamhet som avses i 12 S djurskyddslagen i princip
får användas endast djur som fötts upp till försöksdjur av den som erhållit
tillstånd till sådan uppfödning. Vidare föreslås vissa allmänna förbättringar
ur djurskyddssynpunkt av försöksdjursverksamheten, bl. a. såvitt avser det
allmännas möjligheter till insyn och kontroll. Ett centralorgan för försöksdjursfrågor,
benämnt statens försöksdjursinstitut, föreslås inrättat. 1 ledningen
för institutet avses bl. a. de ideella djurskyddsrörelserna bli representerade.
Betänkandet remissbehandlas f. n. i jordbruksdepartementet.

JoU 1975/76: 20

Tävlingshästarnas situation

Enligt 14 S 1 mom. djurskyddslagen skall hälsovårdsnämnden utöva den
allmänna tillsynen över djurens vård och behandling. För sådant ändamål
skall nämnden utse en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar
distrikts- och stadsveterinären enligt närmare regler härom.

Kungörelsen (1959:486) om offentlig förevisning av djur innehåller vissa
bestämmelser till skydd för djur som förevisas för allmänheten i bl. a. djurpark,
cirkus, affärslokal och i samband med tävling. Sådan förevisning står
under särskilt överinseende av lantbruksstyrelsen i samverkan med övriga
i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Lantbruksstyrelsen skall i
erforderlig utsträckning genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas.

Enligt 4 a S kungörelsen skall, innan offentlig tävling med djur äger rum
på tävlingsbana, denna besiktigas av veterinär som förordnats av lantbruksstyrelsen.
Sådan veterinär skall närvara vid tävlingen. Veterinären kan, om
så erfordras från djurskyddssynpunkt, stoppa tävlingen eller förbjuda visst
djur att delta i tävlingen.

Nu nämnda regler om offentlig förevisning av djur föregicks av utredning
och förslag från djurskyddsutredningen (SOU 1963:75). Utredningen föreslog
en skärpning av djurskyddstillsynen endast vid tävlingar. I fråga om förhållandena
mellan tävlingarna hänvisade utredningen till uppbyggnaden av
tillsynsapparaten för djurskydd, som innebär bl. a. att hälsovårdsnämnderna
i de särskilda orterna bär ansvaret för tillsynen av djurens vård och behandling.
I den av utredningens förslag föranledda propositionen (1965:138)
godtog departementschefen detta och fann ej anledning att särskilt beakta
träning av djur som skulle delta i tävling. I det avsnitt av propositionen
som behandlade tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad sade sig departementschefen
dela utredningens uppfattning att lagens föreskrifter om kontroll
över dess efterlevnad i och för sig var tillräckliga. Vad som behövde
förstärkas var de lokala tillsynsmyndigheternas resurser. 1 detta avseende
hade man enligt departementschefen anledning fästa stora förhoppningar
vid kommunsammanslagningarna, som borde skapa förutsättningar för vidgad
användning av heltidsanställda och väl utbildade tillsynsmän.

Klassificering av kalvkött

Enligt 2 § djurskyddslagen skall djur förses med erforderligt foder och
vatten. Vad som är erforderligt anges närmare i de anvisningar för djurskyddstillsyn
som lantbruksstyrelsen meddelat med stöd av 14 5 djurskyddslagen.
Dessa anvisningar trädde i kraft den 1 juli 1974. I anvisningarnas
allmänna del punkt 2.9 anges under rubriken "Foder och vatten" bl. a.
att djur skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk kvalitet
som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.

JoU 1975/76: 20

Vid uppfödning av gödkalvar i Sverige utnyttjas som foder i regel endast
mjölk eller mjölkersättningspreparat. Tillförseln av järn blir härigenom låg,
och en järnbristanemi kan utvecklas. Resultatet av denna uppfödningsform
blir - när kalvarna efter ca 12 veckors uppfödning slaktas - ett ljusare kött
som på grund av konsumenternas efterfrågan betalas bättre än det mörkare
kalvkött som regelmässigt blir följden av ett mera ”normalt” foderintag.

Enligt 3 S instruktionen (1965:799) för statens jordbruksnämnd åligger
det nämnden bl. a. att handha den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område och övriga frågor om avsättningen inom och utom landet
av jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets behov, däribland
klassificeringen av kött.

Statlig köttklassificering infördes i Sverige år 1942 efter förslag av statens
livsmedelskommission som ett instrument för en i dåvarande läge angelägen
prisövervakning. Statligt reglerade priser förutsatte att köttet kunde indelas
i olika klasser eller undergrupper som var enhetligt beskrivna. Även sedan
den dåvarande priskontrollen upphört bibehölls köttklassificeringen, enär den
befunnits ha värde som underlag för betalningssystemet i en fri marknad
både vad gällde partihandeln och vid avräkning med producenterna. Klassificeringen
fungerar inom den statliga priskontrollen i så måtto att priserna
för de olika köttklasserna registreras i den löpande prisbevakningen som
avser dagsprisernas relation till mittpris och prisgränser. Klassificeringen
är avsedd att möjliggöra en indelning av varorna i klasser eller grupper
som är så enhetliga att man kan använda indelningen både vid betalning
i partihandeln och vid avräkning med producent.

Klassificeringen, som utförs av statens jordbruksnämnd i samråd med
bl. a. företrädare för konsumenter och producenter, är sålunda endast ett
system för registrering av varornas egenskaper. Priset för en vara bestäms
sedan av marknaden inom ramen för ev. prisregleringar.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet några vid början av riksmötet
1975 väckta motioner angående olika frågor rörande djurskydd m. m.

I motionerna 1975:46, 1975:56 och 1975:608 framställs yrkanden som i
olika avseenden berör försöksdjurens situation. När det gäller de författningsbestämmelser
och föreskrifter i övrigt som reglerar verksamheten med
försöksdjur vill utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.

I motionen 1975:46 anförs att skolöverstyrelsens anvisningar för djurförsök
i biologi- och naturkunskapsundervisningen inte innehåller några klart uttalade
förbud mot plågsamma djurförsök, ett förhållande som motionären
anser bör ändras. Av vad utskottet i det föregående redovisat framgår emellertid
att en grundprincip i skolöverstyrelsens anvisningar är att djurskydds -

JoU 1975/76: 20

lagens allmänna bestämmelser skall beaktas och att med varmblodiga djur
endast sådana försök får utföras som visar djuren i normalt fysiologiskt
tillstånd. Vidare understryks vikten av att även vid försök med lägre djur
varsamhet iakttas samt att risken för negativa psykologiska reaktioner hos
eleverna beaktas. Utskottet anser forsin del att anvisningarna, som utarbetats
i samråd med bl. a. företrädare för de ideella djurskyddsorganisationerna,
inte ger anledning till någon särskild erinran från riksdagens sida i vad
avser användandet av djur i undervisningssyfte. Enligt utskottets uppfattning
får användningen av levande material i skolundervisningen anses fylla
en viktig funktion när det gäller att öka elevernas kunskap om och förståelse
för djuren och deras reaktioner. Utskottet vill dock framhålla vikten av
att man från skolmyndigheternas sida uppmärksamt följer tillämpningen
av förenämnda anvisningar och därvid bl. a. noga beaktar såväl djurskyddssynpunkter
som eventuella negativa reaktioner från elevernas sida i samband
med djurförsök. Enligt utskottets mening bör motionen kunna anses besvarad
med vad utskottet sålunda anfört.

I motionerna 1975:56 och 1975:608 framförs krav på inrättande av lokala
etiska kommittéer för insyn i och kontroll av verksamheten med försöksdjur.

I den sist nämnda motionen hemställs dessutom att en utredning tillsätts
i syfte att begränsa användningen av djur för vetenskapliga ändamål. Som
redovisats i det föregående har dessa och liknande frågor vid ett flertal
tillfällen tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Vad utskottet i
dessa sammanhang anfört (bl. a. JoU 1974:32) äger fortfarande giltighet.
Utskottet erinrade där om att försöksdjursverksamheten ägnas stor uppmärksamhet
av såväl forskare som myndigheter och att inte minst de etiska
synpunkterna ges stort utrymme. Det framhölls också att medicinska forskningsrådets
försöksdjursnämnd fungerar som en central etisk kommitté för
hithörande frågor. I 1974 års betänkande förordade utskottet en breddning av
lekmannainslaget i sagda nämnd. En sådan åtgärd skulle enligt utskottet
bidra till en vidgad insyn och kontroll och ökad förståelse för frågor som
sammanhänger med försöksdjursverksamheten. Utskottet vill med anledning
av de nu väckta motionerna i ämnet fästa uppmärksamheten på att

1972 års försöksdjursutredning nyligen avgett ett betänkande (Ds I 1975:4),
som innebär vissa förbättringar från djurskyddssynpunkt av ifrågavarande
verksamhet. Utredningen föreslår bl. a. att vid verksamhet som avses i 12 S
djurskyddslagen i princip endast får användas djur som fötts upp till försöksdjur
av den som erhållit tillstånd till sådan uppfödning. Ett centralorgan
för försöksdjursfrågor, benämnt statens försöksdjursinstitut, föreslås inrättat.
1 ledningen för institutet avses bl. a. de ideella djurskyddsrörelserna
bli representerade. Enligt motionärernas åsikt synes dock en av grundtankarna
bakom kraven på lokala etiska kommittéer vara att centrala myndigheter
inte har möjlighet att kontrollera den omfattande och geografiskt
spridda försöksdjursverksamheten. Även utskottet är naturligtvis införstått
med att försöksdjursverksamheten också lokalt måste ägnas uppmärksam -

JoU 1975/76: 20

het. Enligt utskottets mening synes emellertid den nödvändiga lokala kontrollen
i första hand böra ske inom ramen för hälsovårdsnämndernas allmänna
tillsynsverksamhet enligt djurskyddslagen. Härigenom torde redan
befintliga kunskaper och övriga resurser på ett bättre sätt kunna utnyttjas.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att hälsovårdsnämnderna
ges tillfredsställande resurser för denna kontrollverksamhet. Särskilt
angeläget är detta givetvis i områden där experiment med försöksdjur
utförs i mera betydande omfattning.

Utskottet finner mot angivna bakgrund inte tillräckliga skäl att föreslå
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av de i motionerna 1975:56
och 1975:608 framförda yrkandena om inrättande av etiska kommittéer i
försöksdjursfrågor. Vad utskottet nyss anfört får i tillämpliga delar anses
gälla även kravet i motionen 1975:608 om tillsättande av en utredning i
syfte att begränsa användningen av djur för försöksdjursändamål. Utskottet
vill tillägga att - som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
- frågan om alternativa metoder till djurförsök och möjligheterna att begränsa
användningen av djur för vetenskapligt ändamål är föremål för uppmärksamhet
såväl från forskarhåll som från ansvariga myndigheters sida. Den
tidigare nämnda försöksdjursutredningen anför t. ex. i sitt betänkande (s.

11 ff.) att - även om försöksdjursanvändningen inte i någon betydande
grad kan minskas inom den närmaste framtiden - utredningen likväl finner
alternativa och kompletterande metoder värdefulla av såväl etiska som ekonomiska
skäl. Utskottet anser med hänsyn till det anförda inte heller ifrågavarande
motionsyrkande böra påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1975:56 framhålls vidare att det finns anledning att befara
missförhållanden från djurskyddssynpunkt vad beträffar tävlingshästarnas
situation; missförhållanden som sammanhänger med att hästägare och hästtränare
på grund av ekonomiska intressen pressar hästarna alltför hårt i
syfte att nå resultat på tävlingsbanan. Eftersom träningen sker utan insyn
från djurskyddsmyndigheternas sida önskar motionärerna få genomförd kontroll
över trav- och galoppträningen i landet.

Vad motionärerna anfört angående tävlingshästarnas förhållanden vitsordas
i vissa avseenden i remissyttrandena från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan
och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Lantbruksstyrelsen
anför sålunda att den hårda konkurrensen om prispengarna medfört
en allt större press på tävlingshästarna och att den hårda träning som dagens
sporthästar underkastas kan medföra att många hästar måste tas ur träningen
och aldrig kommer till start. Det nu sagda innebär enligt utskottets mening
inte med nödvändighet att behandlingen av tävlingshästarna i allmänhet
strider mot djurskyddslagens principer. Det faktum att t. ex. vissa hästar
ansetts obrukbara för tävlingsändamål synes i många fall snarare bero på
att deras kapacitet för sådan verksamhet, enligt vederbörande ägares eller
tränares bedömande, befunnits otillräcklig. För den som är väl insatt i för -

JoU 1975/76: 20

hållanden som sammanhänger med fostran och dressyr av djur torde det
vara en obestridd princip att en hårdhänt eller hänsynslös behandling knappast
leder till att djuret presterar sitt allra bästa. Utskottet vill dock i detta
sammanhang framhålla att utvecklingen mot allt starkare effektivitetskrav
inom djurhållningen - det må gälla animalieproduktion, tävlingsverksamhet
eller andra former av djurhållning - på lång sikt kan resultera i en behandling
av djuren som, utan att direkt stå i strid med djurskyddslagens bestämmelser,
likväl är betänklig från djurskyddssynpunkt. Det finns all anledning för
samtliga berörda parteratt uppmärksamma de risker som härvidlag föreligger
och att i tid ingripa med åtgärder mot en utveckling som från nyssberörda
synpunkter inte kan accepteras. När det gäller tävlingshästarna vill utskottet
emellertid framhålla att lantbruksstyrelsen enligt sitt remissyttrande ägnar
stor uppmärksamhet åt frågor som rör förbättring av dessa hästars förhållanden.
De av lantbruksstyrelsen förordnade banveterinärerna, som övervakar
trav- och galopptävlingarna, samlas av styrelsen varje år till några
dagars överläggningar. S. k. hästkort har införts för alla galopphästar, vilka
avses ge ledning för banveterinärerna vid deras bedömning av om hästarna
är i tävlingsmässigt skick. I februari 1975 hade styrelsen en överläggning
med företrädare för trav- och galoppförbunden samt banveterinärerna. Därvid
diskuterades bl. a. önskemål om ytterligare djurskyddsfrämjande åtgärder
vid banorna samt övervakningen av hästarnas behandling under och
mellan tävlingarna. Styrelsen begär också i sin anslagsframställning för budgetåret
1976/77 anslag för en tjänst vars innehavare speciellt skulle ägna
sig åt djurskyddsfrågor i samband med offentlig förevisning av djur, bl. a.
frågor som sammanhänger med sporthästarnas tränings- och tävlingsverksamhet.
Av det anförda framgår att de frågor som motionärerna aktualiserat
redan är föremål för uppmärksamhet. Utskottet vill i samband härmed tilllägga
att åtskilliga kommuner numera skapat bättre förutsättningar för den
lokala djurtillsynen genom att anställa heltidsarbetande djurskyddsinspektörer.
Utskottet, som således finner att den erforderliga kontrollen bör ske
inom ramen för den nuvarande lokala och centrala tillsynsorganisationen,
anser mot bakgrund bl. a. av vad lantbruksstyrelsen anfört i ärendet motionen
i denna del inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1975:56 anför motionärerna vidare att reglerna om klassificering
av kalvkött direkt uppmuntrar uppfödarna att utfodra djuren så
att de får järnbrist. Det mörkare köttet från kalvar som fått tillräckligt med
järn i fodret anses nämligen sämre och betalas med lägre priser än det
vita köttet från kalvar med järnbrist.

Som utskottet i det föregående anfört utnyttjas vid uppfödning av gödkalvar
i regel endast mjölk eller mjölkersättningspreparat som foder. Tillförseln
av järn blir härigenom låg, och en järnbristanemi kan utvecklas hos
gödkalven. Vid köttklassificeringen tillmäts kalvköttets färg och struktur
stor betydelse. På grund av konsumenternas efterfrågan betalas det ljusa

JoU 1975/76: 20

köttet från kalvar som uppfötts med järnfattig föda bättre än det mörkare
köttet som blir följden av ett mera järnberikat foderintag. Klassificeringen
som sådan är avsedd att möjliggöra en indelning av varorna i klasser eller
grupper som är så enhetliga att man kan använda indelningen både vid
betalning i partihandeln och vid avräkning med producent. Statens jordbruksnämnd,
som svarar för klassificeringsverksamheten, anför i sitt remissyttrande
att klassificeringen endast är ett system för att registrera varornas
egenskaper och att det ytterst är konsumenternas efterfrågan som
styr produktionen mot ett ljust kalvkött. Syftet med motionsyrkandet bör
därför enligt jordbruksnämnden tillgodoses genom påverkan av konsumenterna.

Utskottet vill erinra om att frågan huruvida den utfodringsbetingade järnbristen
hos gödkalvarna innebär djurlidande i egentlig mening är föremål
för delade meningar. Vissa veterinärmedicinska forskningsprojekt har emellertid
gett vid handen att kalvar som uppfötts med järnfattigt foder uppvisar
onormalt låga hemoglobinvärden, vilket medför bl. a. en ökad hjärt- och
andningsfrekvens. Vidare har sådana kalvar uppvisat en större benägenhet
för vissa sjukdomstillstånd, en långsammare tillväxt och ett sämre foderutnyttjande.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter för din del om inte den ifrågavarande
uppfödningsmetoden kan sägas stå i strid med styrelsens anvisningar
till djurskyddslagen, vari stadgas - såvitt nu är i fråga - att djur
skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk kvalitet som
tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd. Utskottet vill i anslutning härtill
nämna att några undersökningar som visar att det ljusa kalvköttet är bättre
än det mörka med hänsyn till näringsvärde, smak eller andra faktorer inte
föreligger. Det nu sagda tyder otvivelaktigt på att en irrationell konsumentefterfrågan
tillåts styra produktionen mot en uppfödningsform som strider
mot grundläggande djurskyddsprinciper och i vart fall innebär en från näringsfysiologisk
synpunkt icke fullvärdig utfodring. Flertalet remissinstanser
är också ense om att gödkalvsuppfödning med järnfattigt foder måste betecknas
som en onaturlig uppfödningsform. Lantbruksstyrelsen har i sitt
remissyttrande hävdat att bestämmelserna för klassificering av kött inte
bör missgynna de djurägare som ger djuren foder med näringsvärde som
tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd. Utskottet ansluter sig till denna
uppfattning. Visserligen är utskottet medvetet om att gödkalvsuppfödningen
i Sverige på senare tid starkt minskat och f. n. är av ganska obetydlig omfattning,
jämfört med animalieproduktionen i övrigt. Utskottet anser det
likväl angeläget att med eftertryck framhålla vikten av att regeringen och
berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen och verksamt
ingriper mot från djurskyddssynpunkt betänkliga uppfödningsmetoder. Om
så erfordras bör enligt utskottets mening exempelvis skärpta bestämmelser
angående utfodring m. m. övervägas.

Utskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen lill
känna vad utskottet sålunda anfört.

JolJ 1975/76: 20

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. anser motionen 1975:46 besvarad med vad utskottet anfort,

2. beträffande motionen 1975:56, yrkandet 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:56, yrkandena 2 och 3,

b. 1975:608.

Stockholm den 2 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum
(s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herrar Lindberg
(s), Pettersson i Lund (s). Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk)*, Strömberg
i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), herrar Leuchovius (m), Enlund (fp)
och Johansson i Vrångebäck (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Enlund (fp) som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”1 motionerna
1975:56” och på s. 9 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I motionerna 1975:56 (lika med utskottet) spridda försöks djursverksamheten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning härvidlag.
Det är enligt utskottets mening angeläget att försöksdjursverksamheten också
lokalt ägnas ingående uppmärksamhet och tillsyn. Det måste som i motionerna
anförs framstå som orealistiskt att tänka sig att medicinska forskningsrådets
centrala försöksdjursnämnd skulle kunna skaffa sig den erforderliga
insynen på området. Ej heller synes det vara till fyllest att förlita
sig på hälsovårdsnämndernas allmänna tillsynsverksamhet i sammanhanget.
Utskottet delar därför motionärernas uppfattning så till vida att utskottet anser
att etiska kommittéer med uppgift att bedöma djurförsök bör inrättas vid
sådana forskningsanstalter, som undantagits från djurskyddslagens regler
i 12 S och där djurförsök förekommer i mera betydande omfattning. Vad
utskottet här anfört med anledning av i motionerna 1975:56 och 1975:608

JoU 1975/76: 20

framförda yrkanden om etiska kommittéer i försöksdjursfrågor synes av riksdagen
böra som dess mening ges regeringen till känna. Vad gäller det i
den sistnämnda motionen framförda kravet om tillsättande av en utredning
i syfte att begränsa användningen av djur för försöksändamål vill utskottet

tillägga (lika med utskottet) ekonomiska skäl. Utskottet anser

med hänsyn till det anförda ifrågavarande motionsyrkande inte påkalla någon
åtgärd från riksdagens sida.

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Vad motionärerna”
och på s. 10 slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Vad motionärerna (lika med utskottet) kan accepteras.När det

gäller tävlingshästarna skall det visserligen finnas särskilt förordnade banveterinärer,
som kontrollerar verksamheten. Dessutom innebär publikens
närvaro en viss kontroll från djurskyddssynpunkt. Träningen av hästarna,
som tar mycket längre tid i anspråk, står däremot som sägs i motionen
1975:56 i praktiken så gott som helt utan kontroll. För att fö en sådan
kontroll över träningen av tävlingshästar att landets lagar om djurskydd
kan upprätthållas kan flera vägar tänkas. Kommunerna kan åläggas att kartlägga
var och när träning förekommer, och sedan kan deras egna djurskyddsinspektörer(motsvarande)
utöva kontrollen i samarbete med distriktsveterinärerna.
Det bör fastläggas att det ingår i hälsovårdsnämndernas och
distriktsveterinärernas uppgifter att övervaka att djurskyddslagens intentioner
följs även vid träning av hästar. Utskottet anser för sin del att starka
skäl talar för att lantbruksstyrelsen ges i uppdrag att framlägga förslag till
förbättrad djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning. Utskottet förordar
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda
anfört.

dels utskottets hemställan under 3 a och b bort ha följande lydelse:

3 a. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionerna 1975:56, yrkandena 2 och 3,
och 1975:608, yrkandet B,

b. lämnar utan åtgärd motionen 1975:608, yrkandet A.

JoU 1975/76: 20

Bilaga

Yttranden över motionen 1975:56, yrkandena 1 och 3
Lantbruksstyrelsen (1975-03-11)

Ändrade regler för klassning av kalvkört

Enligt 2$ djurskyddslagen (1944:219) skall djur förses med erforderligt
foder och vatten. Vad som är erforderligt anges närmare i de anvisningar
för djurskyddstillsyn som lantbruksstyrelsen meddelat med stöd av bestämmelserna
i 14 § djurskyddslagen och vilka trädde i kraft den 1 juli 1974.

I anvisningarnas allmänna del under punkt 2.9 "Foder och vatten” meddelas
sålunda: ”Djur skall ha tillgång till foder med näringsvärde och hygienisk
kvalitet som tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.”

Enligt nu gällande bestämmelser tillmäts kalvköttets färg stor betydelse
vid klassificeringen och färgen har därför ett avgörande inflytande på betalningen
för köttet och därmed också på hela gödkalvsuppfödningens ekonomi.
Anledningen till att färgen tillmäts så stor betydelse är konsumenternas
förmenta krav på ett ljus kött.

Vid uppfödningen av gödkalvar eftersträvar man nu ett ljust kött och
håller därför djuren på en ensidig mjölkdiet. Mjölken är nämligen fattig
på järn vilket medför att gödkalvarna drabbas av järnbrist. Vad man alltså
gör för att tillfredsställa ett kvalitetskrav är att man medvetet uppföder
djur på ett ur näringsfysiologisk synpunkt bristfälligt foder som bl. a. kan
predisponera för förhöjd sjukdomsfrekvens. Som framgår av ovan citerade
avsnitt av lantbruksstyrelsens råd och anvisningar kan ett sådant förfaringssätt
anses stå i strid mot gällande djurskyddsregler.

Enligt styrelsens mening bör bestämmelserna för klassificering av kött
inte missgynna de djurägare som ger djuren foder med näringsvärde som
tillförsäkrar dem normalt hälsotillstånd.

Travhästarnas situation

Den paragraf, 4 a, i kungörelsen om offentlig förevisning av djur
(1959:486), som föreskriver att det skall finnas veterinär vid tävlingsbana
för djur, föregicks av utredning och förslag från Djurskyddsutredningen
(SOU 1963:75). Utredningen föreslog endast en skärpning av djurskyddsövervakningen
vid tävlingar. I fråga om förhållandena mellan tävlingarna
hänvisade utredningen till uppbyggnaden av tillsynsapparaten för djurskydd,
som innebär bl. a. att hälsovårdsnämnderna i de särskilda orterna skulle
bära ansvaret för tillsynen av djurens vård och behandling. I den av utredningens
förslag föranledda propositionen (1965:138)godtog departementschefen
detta och sade bl. a. i avsnittet om tävlingsveterinär: ”Däremot synes
anledning inte föreligga att som en remissinstans har yrkat i detta sammanhang
särskilt beakta träning av djur som skall deltaga i tävling.” För
att den existerande kontrollapparaten skall kunna klara av även sådan tillsyn
fordras emellertid att den har resurser därför. I det avsnitt av nyssnämnda
proposition, som handlade om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad,
sade sig departementschefen dela utredningens uppfattning att lagens föreskrifter
om kontroll över dess efterlevnad i och för sig var tillräckliga.
Vad som behövde förstärkas var de lokala tillsynsmyndigheternas resurser.

JoU 1975/76: 20

1 detta avseende hade man, enligt departementschefen, anledning fasta stora
förhoppningar vid kommunsammanslagningarna, som borde skapa förutsättningar
för vidgad användning av heltidsanställda och väl utbildade tillsynsmän.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning har sedan riksdagens ställningstagande
1965 ingenting framkommit som talar för att en ändrad organisation
av tillsynen skulle förbättra travhästarnas situation. Alltjämt kvarstår dock
behovet av ökade resurser för såväl den lokala som centrala djurskyddstillsynen.
Vid en av lantbruksstyrelsen år 1973 genomförd enkätundersökning
riktad till landets hälsovårdsnämnder framkom att den lokala tillsynen
uppvisar stora brister. Den vanligaste orsaken härtill synes vara att lämplig
personal för ändamålet saknas. Det framkom att såväl hälsovårdsinspektörer
som tillsyningsman anser sig ha ofullständig kompetens för sin uppgift och
detta gäller särskilt tillsynen av speciella grenar inom djurhållningen som
t. ex. intensiv stordrift inom animaliproduktionen eller användningen av
hästar för tävlingsändamål.

Enligt lantbruksstyrelsens mening är det otillfredsställande att tillsynen
över djurhållningen handhas av personal, som inte har erforderliga kunskaper.
Nu gällande regler för djurskyddstillsynen har varit i kraft sedan
1959. Eftersläpningen ifråga om tillsynen har tidigare förklarats bero på att
de små kommunernas hälsovårdsnämnder inte hade resurser att förverkliga
de intentioner som låg bakom de nu femton år gamla bestämmelserna.
Sedan kommunreformen genomförts torde tiden vara mogen för en genomgripande
upprustning av tillsynen. Lantbruksstyrelsen har i skrivelse till
Svenska Kommunförbundet 1973-06-26 påpekat detta och framhållit att
möjligheterna att ordna djurskyddstillsynen genom heltidsanställda inspektörer
på allvar måste övervägas. Styrelsen har härvid också uttalat att om
antalet inspektionsobjekt inom en kommun är förhållandevis litet torde
det vara lämpligt att flera kommuner tillsammans anställer särskild inspektör.
Styrelsen anser det lämpligast att hälsovårdsnämnderna för djurskyddstillsynen
i första hand anställer personal som har viss erfarenhet av djurhållning.
Denna personal kan sedan genom samarbete mellan lämpliga institutioner
ges en utbildning som är anpassad till verksamhetens art och
behov. Bl. a. skall givetvis i utbildningen läggas in avsnitt som tar upp
de speciella problem som är förknippade med djurs användande för tävlingsverksamhet.

Även om hälsovårdsnämndernas personella resurser i nuläget är för små
finns dock möjlighet för dessa att anlita sakkunnig. Lantbruksstyrelsen
har i förut nämnda råd och anvisningar för djurskyddstillsyn meddelat bl. a.
följande: ”Det kan vara svårt att avgöra vilka åtgärder som är rimliga att
kräva med hänsyn till de skiftande formerna för djurhållning. I de fall anvisningarna
inte ger klar vägledning skall person med särskild sakkunskap
i fråga om djurskydd, djurhälsa, husdjursskötsel resp. byggnadsteknik rådfrågas.
Detta gäller också vid tillsyn av svårbedömda fall eller när djurhållningen
sker under former om vilka tillsyningsmannen saknar tillräcklig
erfarenhet.” Påpekas bör också i detta sammanhang att hälsovårdsnämnderna
har tillgång till distriktsveterinärer som är skyldiga att närvara vid
nämndernas sammanträden och att företaga sådana besiktningar och inspektioner
som kan påfordras.

Motionärerna har föreslagit att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag att
utreda och framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över travoch
galoppträning. Lantbruksstyrelsen ägnar för närvarande stor uppmärksamhet
åt frågor som rör förbättring av sporthästarnas förhållanden. De av

JoU 1975/76: 20

lantbruksstyrelsen förordnade banveterinärerna, som övervakar varje travoch
galopptävling, samlar styrelsen varje år till några dagars överläggningar.
Vid dessa gås det gångna årets erfarenheter från de olika banorna igenom
och man söker diskutera sig fram till en gemensam uppfattning i djurskyddsfrågorna.
S. k. hästkort har inforts för alla galopphästar. De är under successivt
införande för travhästarna och finns snart för alla årgångar. Korten
avses skola ge vägledning för banveterinärerna vid deras bedömning av
om hästarna är i tävlingsmässigt skick. Andra frågor som tagits upp är
bankonstruktion (kurvornas dosering, banans ytbeläggning m. m.), olycksfalIsberedskapen
vid tävlingar, normer för betsling och selning, synpunkter
på stallarnas utformning ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt osv. Som
ytterligare exempel på vad förut sagts om det ständigt pågående arbetet
med problem inom hästsporten kan också nämnas att lantbruksstyrelsen
i februari månad i år hade en överläggning med företrädare för trav- och
galoppförbunden och för banveterinärerna. Härvid diskuterades banveterinärorganisationen,
önskemål om genomförande av ytterligare djurskyddsfrämjande
anordningar vid banorna, övervakningen av hästarnas behandling
under och mellan tävlingarna m. m.

Styrelsen har kunnat konstatera att den hårda konkurrensen om prispengarna
medfört en allt större press på tävlingshästarna och att den hårda träning
som dagens sporthästar underkastas kan medföra att många hästar måste
tas ur träningen och aldrig kommer till start. Styrelsen avser också att i
en cirkulärskrivelse till landets veterinärer uppmana dessa till större restriktivitet
vid förskrivning av preparat av hormonkaraktär, vilka kan orsaka
direkta och indirekta skadeverkningar på hästmaterialet.

Som framgår av ovanstående uppräkning är den fråga som motionärerna
vill ha utredd redan föremål för styrelsens överväganden. Styrelsen delar
motionärernas uppfattning att en skärpt övervakning av tävlingshästarnas
träning är behövlig. Ingenting har emellertid framkommit som talar för
att en ändrad organisation av tillsynen skulle förbättra förhållandena. Däremot
bör den existerande organisationen förstärkas både lokalt - på sätt
som skisserats tidigare - och centralt. Den centralt ansvariga myndigheten
är i starkt behov av personalförstärkning på djurskyddsområdet och styrelsen
avser därför att i sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 äska medel
för en tjänst vars innehavare speciellt skulle ägna sig åt djurskyddsfrågor
i samband med offentlig förevisning av djur, bl. a. frågor som sammanhänger
med sporthästarnas tränings- och tävlingsverksamhet. Styrelsen anser det
angeläget att en särskild tjänsteman får möjlighet att samordna tillsynen
inom detta område, bedriva inspektionsverksamhet och svara för styrelsens
kontakter med berörda parter såsom hälsovårdsnämnder, banveterinärer,
länsveterinärer, distriktsveterinärer och trav- och galoppsällskap.

Av vad som anförts framgår att styrelsen ägnar uppmärksamhet åt de
frågor som motionärerna aktualiserat och att något särskilt uppdrag att utreda
och framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över trav- och
galoppträning enligt styrelsens mening inte erfordras varför styrelsen avstyrker
bifall till motion 1975:56 punkten 3.

JoU 1975/76: 20

Statens jordbruksnämnd (1975-03-24)

Punkt 1

Statlig köttklassificering infördes i Sverige år 1942 efter förslag av statens
livsmedelskommission som ett instrument för en i det dåvarande läget angelägen
prisövervakning. Statligt reglerade priser förutsatte att köttet kunde
indelas i olika klasser eller undergrupper som var enhetligt beskrivna. Även
sedan den dåvarande priskontrollen upphört bibehölls köttklassificeringen
enär den befunnits ha ett betydande värde som underlag för betalningssystemet
i en fri marknad både vad gällde partihandeln och vid avräkning
med producenterna. Klassificeringen fungerar också inom den statliga jordbruksprisregleringen
i så måtto att priserna för de olika köttklasserna registreras
i den löpande prisbevakningen som avser dagsprisernas relation
till mittpris och prisgränser. Under nu rådande prisstopp har klassificeringen
även återfått sin betydelse för priskontrollen.

Det primära ändamålet med klassificeringsreglerna är, som framgått av
det föregående, att de skall möjliggöra en indelning av varorna i klasser
och grupper som är så enhetliga att man kan använda indelningen både
vid betalning i partihandeln och vid avräkning med producent. Klassificeringen
är sålunda endast ett system för registrering av varornas egenskaper.
Priset för en vara bestäms sedan av marknaden (inom ramen för ev. gällande
statliga prisregleringar). Klassificeringen däremot varken är eller bör vara
något instrument för att påverka priser, utbud eller efterfrågan.

Vad gäller kalvkött önskar vissa konsumenter ett mycket ljust kött för
vilket man är beredd att betala ett högre pris än för övrigt kalvkött. Det
är ytterst denna konsumenternas efterfrågan som styr produktionen mot
ett ljust gödkalvkött. Detta ljusa kalvkött utgör ca 10 % av hela kalvköttsproduktionen.

Syftet med motionen i denna del bör enligt nämndens mening i stället
tillgodoses i första hand genom påverkan på konsumenterna genom upplysning.
I vad mån regler om djurskydd kan användas i förevarande sammanhang
för att påverka producenterna undandrar sig nämndens bedömning.

Punkt 3

Jordbruksnämnden saknar kompetens att uttala sig i djurskyddsfrågor
men har givetvis ingenting att erinra mot förslaget om utredning av djurskyddstillsyn
över trav- och galoppträning.

Veterinärhögskolan (1975-03-20)

Genom remiss 1975-02-10 har Utskottet hemställt om yttrande över motion
1975:56 om åtgärder för förbättrat djurskydd, såvitt avser punkterna
1 och 3 i motionens hemställan; och får lärarkollegiet vid veterinärhögskolan
till remissens besvarande härmed överlämna två yttranden, det ena avgivet
1975-03-14 av tf bitr professorn vid högskolans institution för livsmedelshygien
Bo Hellberg och det andra avgivet 1975-03-20 av bitr professorn
vid högskolans institution för medicin I Sune Persson.

JoU 1975/76: 20

Bo Hellberg anför:

Undertecknad har av lärarkollegiet utsetts att a vge yttrande över rem iss från
jordbruksutskottet angående punkt 1 i motion av fru Anér och herr Henmark
rörande åtgärder för förbättrat djurskydd. Yttrandet har utarbetats efter samråd
med vet. med. dr Lars Möllerberg.

Lärarkollegiet stöder helt det i motionen framförda förslaget att åtgärder vidtas
beträffande klassificering av gödkalvkött. Härvid stöder sig lärarkollegiet
till stor del på resultaten redovisade i en vetenskaplig avhandling av vet. med.
dr Lars Möllerberg, som i bilaga1 till detta yttrande närmare berörden aktuella
problemställningen. Lärarkollegiet vill dock särskilt framhålla följande argument
för en ändring av gällande klassificeringsbestämmelser för gödkalvkött.

1. Undersökningar som visar att ljust gödkalvkött smakar bättre och är
mera "lättsmält” än ett mörkare sådant kött föreligger ej.

2. Kal var vilka uppfötts med järnfattigt foder uppvisar onormalt låga hämoglobinvärden
vilket medför bl. a. en ökad hjärt- och andningsfrekvens.

3. Sådana kalvar uppvisaren större benägenhet förvissa sjukdomstillstånd.

4. Samt en långsammare tillväxt och ett sämre foderutnyttjande.

De gällande klassificeringsbestämmelserna premierar därför en icke optimal
uppfödningsform och bör därför förändras därhän att mindre hänsyn tages till
muskulaturens färg vid bedömningen. Härigenom skapas möjligheter till en
sundare och mera ekonomisk uppfödning av gödkalv.

Sune Persson anför:

Veterinärhögskolan har i ett yttrande över T rav- och galoppsport utredningens
betänkande (Ds Jo 1972:8) framfört synpunkter helt i linje med de i motionen
framhållna.

Tävlingsverksamhet med hästar förutsätter att dessa är i tävlingsmässigt
skick och att verksamheten bedrives under former som är i överensstämmelse
med djurskyddslagstiftning och allmän syn på djurhållning i dagens samhälle.
Hästägandets dåliga ekonomi inbjuder emellertid till ett ökat utnyttjande av
hästmaterialet och den hårda konkurrensen om de högre prissummorna innebär
en allt större press på tävlingshästarna, såväl fysiskt som psykiskt. Härav
följer ökande skadefrekvens och uppträdande av kroniska stressjukdomar i
form av överträning och psykiska rubbningar, som kan medföra temporär eller
permanent obrukbarhet för tävlingsändamål. Utvecklingen i detta avseende
under de senaste 4 åren framgår av en sammanställning baserad på uppgifter
från Svenska Travsportens Centralförbund. Sammanställningen visar totala
antalet registrerade 3-åriga travhästar, antalet startande 3-åriga travhästar och
det procentuella bortfallet före första tävlingsstart.

Ar	Antal registrerade	Antal startande	Bortfall, %
1971	2010	844	58
1972	2217	796	64
1973	2 341	786	66
1974	2413	717	70

Extremitetsskador torde vara de vanligaste orsakerna till bortfallet. Samma
trend återfinnes i andra länder. År 1970 uppgavs att inte mindre än 88 % avalia
galopphästar som köps pååringsauktionerna i USA aldrig kommertill tävlings -

1 Ej bifogad detta betänkande.

JoU 1975/76: 20

start. Med andra ord, många hästar tränas sönder i en industri där ekonomiska
värderingar kommit att betyda mer än djurskyddsaspekter.

Den direkta kontrollen av aktiva hästar vid tävlingsbanan omhänderhas av
banveterinär,som i samband med pågående tävling har att tillse att otillbörligt
lidande icke åsamkas de deltagande tävlingshästarna. Denna verksamhet torde
i stort sett uppfylla rimliga krav på tillsyn och fungera tillfredsställande.
Banveterinären har emellertid ringa insyn i hästarnas tränings- och uppfödningsmiljö,
i synnerhet som trän ingen i dag för flertalet hästar äger rum pås. k.
träningskamper utanför tävlingsbanan.

Omen tävlingshäst icke är i tävlingsmässigt skick kan banveterinär meddela
startförbud, som häves först efter undersökning och friskförklaring av annan
veterinär instans. Ett startförbud innebär emellertid ej träningsfrihet för hästen.
Icke sällan har hästägare eller tränare uppfattningen att den eller den skadan
eller arbetsoförmågan skall "tränäs bort”. Det ärt. ex. uppenbart att intensifierad
träning vid nedsatt prestationsförmåga som följd av överträning, vilket
bl. a. innebär stark rädsla för träningsarbeten, är oförenlig med rådande djurskyddsuppfattning.
Otvivelaktigt föreligger här ett stort djurskyddsproblem
och veterinärhögskolan vill därför ansluta sig till motionens hemställan om
ökad djurskyddstillsyn vid trav-och galoppträning.

Livsmedelsverket (1975-03-10)

Riksdagens Jordbruksutskott har i remiss 1975-02-10 hos statens livsmedelsverk
hemställt om yttrande över framställning i motion 1975:56 om
åtgärder för förbättrat djurskydd, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att ändra
reglerna för klassning av kalvkött.

Med anledning härav får livsmedelsverket framhålla att det ankommer
på statens jordbruksnämnd, och ej livsmedelsverket, att fastställa regler för
klassning av kött. Däremot åligger det livsmedelsverket att bevaka att livsmedel
ej har sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan
antagas vara skadligt att förtära, smittförande eller eljest otjänligt till människoföda.
Den form av järnbrist som förekommer hos gödkalv är inte av
sådan art att gödkalvköttet av denna anledning bör bedömas som mindervärdigt
från livsmedelshygienisk synpunkt.

Inte heller bedömer verket gödkalvköttet vara av väsentlig betydelse som
järnkälla i kosten. En nedklassning av gödkalvköttet torde därför få grundas
på andra än livsmedelshygieniska skäl.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1975-03-19)

Uppfödningen av gödkalvar i Sverige har gått starkt tillbaka och har för
närvarande endast liten omfattning. Produktionen täcker inte efterfrågan
och en viss import förekommer därför.

Uppfödningsformen är arbetsintensiv och ställer mycket stora krav på
bl. a. utfodringen, som måste ske i kontrollerade former och efter noggrant
uppgjorda anvisningar. Gödkalvuppfödningen är därför särskilt lämpad för
mindre gårdar.

Motionärerna anser att gödkalvuppfödningen innebär djurlidande, eftersom
man strävar efter att undanhålla kalvarna järn. Därför borde reglerna
för klassificering av kalvkött ändras så att kött från kalvar med järnbrist
inte längre premieras. Motionärerna stöder sin framställning på en nyligen
framlagd avhandling i ämnet.

JoU 1975/76: 20

Det torde vara ostridigt att det ljusa gödkalvköttet huvudsakligen är en
följd av utfodringsbetingad järnbrist hos kalvarna. Det är däremot inte
riktigt att hävda att detta tillstånd innebär djurlidande i ordets egentliga
mening. Kalvarnas järnbrist kan inte jämföras med likartad spårämnesbrist
hos djur eller människor av vilka krävs fysisk prestation. Gödkalvarna slaktas
alltid efter ca 12 veckors uppfödning.

Man kan följaktligen med visst fog hävda att gödkalvuppfödningen är
en onaturlig produktionsform och att dess betingelser vid behov bör kunna
ändras. LRF har därför ingenting emot att man närmare diskuterar möjligheterna
att via reglerna för klassning av kalvkött bättre anpassa gödkalvarnas
utfodringsförhållanden till veterinärmedicinska krav. I detta sammanhang
vill LRF dock hänvisa till de försöksresultat som statskonsulenten
Eric Norrman vid Lantbrukshögskolan redovisat. (Se Land nr 8/1975).

Om produktion av gödkalvkött i Sverige inte längre skulle komma att
bli möjlig bör de huvudsakligen mindre jordbruksföretag som därvid skulle
komma att drabbas få hjälp med övergång till annan produktion. Vidare
bör åtgärder vidtas så att inte heller import av kött från gödkalv kommer
att kunna ske. Det vore orimligt om en produkt som inte får tillverkas
i Sverige i stället skulle kunna importeras.

Motionärerna har också hemställt att lantbruksstyrelsen måtte få i uppdrag
att utreda och lämna förslag till en organisation för djurskyddstillsyn över
trav- och galoppträning.

LRF har ingenting att invända mot att en sådan organisation kommer
till stånd. De veterinärresurser som skulle behövas får dock inte tas från
den ordinarie distriktsveterinärorganisationen, vars resurser redan är hårt
ansträngda.

Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund (SDR) (1975-03-26)

1. Medveten utfodring så att kalvars järnbehov icke tillgodoses är en
realitet. I en tid då man försöker minska antalet tillsatser till livsmedel
och radikalt skär ned t. ex. färgtillsatser bl. a. beroende på att man inte
på artificiell väg skall kunna öka en varas attraktivitet är ett motsvarande
betraktelsesätt även relevant vad avser kött om egenfärgen påverkas genom
konstgrepp. Det borde vara en självklarhet, att animala livsmedel skall framställas
genom användning av utfodringssystem, som täcker djurens behov
och ej ger anledning till kliniska eller subkliniska sjukdomssymtom. Djurens
optimala hälsa är ett oavvisligt djurskyddskrav. Ett undanhållande av järn
synes strida mot bestämmelser om utfodring i 2 5 djurskyddslagen, varför
klassificeringsnormer som uppmanar till sådan förseelse bör utmönstras.

3. Tillsynen över hästtävlingar organiseras genom att lantbruksstyrelsen
förordnar banveterinär. Hälsovårdsnämnderna, som handhar den lokala tillsynen,
har föga möjlighet att kontrollera träning av hästar före tävling. Då
träning inte enbart sker på eller invid de tävlingsbanor som finns, kan svårigheter
för kontrollens effektiva genomförande uppkomma. Att ett stort
behov av bättre kontroll föreligger framgår bl. a. av de många startförbud
för hästar vid t. ex. travtävlingar som banveterinärerna måste utfärda. Under

1973 meddelades sålunda 708 hästar startförbud i de 7 546 travlopp som
anordnades på landets 30 travbanor, medan på de två galoppbanorna 13
startförbud meddelades på 422 lopp. Ett större ansvar för hästägare och
tränare synes vara ett oavvisligt krav för att åstadkomma förbättrad djurskyddstillsyn
inom trav- och galoppsporten. Ett uppdrag åt lantbrukssty -

JoU 1975/76: 20

reisen att framlägga förslag till organisation för djurskyddstillsyn över travoch
galoppträning tillstyrkes.

AB Trav och Galopp (1975-03-30)

Bolaget har i frågan erhållit yttranden från Svenska Galoppsportens och
Svenska Travsportens Centralförbund, vilka yttranden bifogas1. Bolaget ansluter
sig till de synpunkter som framförts av Centralförbunden och vill
särskilt framhålla följande:

Hästar i trav och galoppträning har enligt bolagets bedömning en omvårdnad
och tillsyn väl i klass med t. ex. brukshästarnas. Den terminologi
och de synpunkter som framförts i den i motionen refererade tidningsartikeln
är helt främmande för de inom sporten verksamma.

En särskild organisation för djurskyddstillsyn över trav- och galoppträning
vid sidan av de kommunala djurskyddsinspektörerna synes ej lämplig eller
befogad. I den mån uppgifter från sällskapen om träningsställen synes önskvärda
kan detta enklast ske genom att sällskapen till respektive länsveterinär
lämnar uppgift om beviljade tränarlicenser med uppgift om var de licensierade
tränarna driver sin tränarverksamhet. Genom en mer systematisk
kontroll av licensgivningen bör detta kunna genomföras från 1976. Uppgifterna
till länsveterinärerna måste dock i så fall begränsas till de antalsmässigt
helt dominerande varmblodiga travhästarna och till galopphästarna.
När det gäller den mindre gruppen nordsvenska travhästar finns ej möjlighet
till motsvarande registrering. Dessa hästar som framför allt tävlar på mindre
banor i Norrland förekommer sällan i professionell träning och befinner
sig ofta spridda över hela landsbygden, där de sysselsättes större eller mindre
tid av året av sina ägare i jord- och skogsbruk. Beträffande dessa hästar
bör de kommunala djurskyddsinspektörernas arbete fungera på sedvanligt
sätt som för övriga bruksdjur.

'Ej bifogade detta betänkande.