Med anledning av motioner om anställningsskydd (Betänkande 1979/80:AU3 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 1979/80:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:3

med anledning av motioner om anställningsskydd

1 detta betänkande behandlas fem motioner om ändringar i lagen om
anställningsskydd. Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden i
januari 1979. De spörsmål som tas upp av motionärerna berör lagens
bestämmelser om uppsägning, permittering och skadestånd.

Motionsyrkandena

Saklig grund för uppsägning och avskedande

1978/79:292 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar

1. att deltagande i arbetskonflikt, oavsett sådan är lag- eller avtalsstridig,
aldrig kan utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

2. att samarbetssvårigheter med arbetsköpare eller med arbetskamrater,
olovlig bortavaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. endast i utomordentligt
sällsynta fall kan läggas till grund för uppsägning eller avsked och
då under förutsättning av den lokala fackliga organisationens godkännande.

Uppsägningstider och skadestånd

1978/79:1051 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar anta
följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen om anställningsskydd, 11 och 39 §§

Nuvarande lydelse

För såväl

Arbetstagare som vid uppsägningen
har varit anställd hos arbetsgivaren
de senaste sex månaderna
eller sammanlagt minst tolv månader
under de senaste två åren har rätt
till en uppsägningstid av tvä mårta -

Motionärernas förslag
§

en månad.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 3

AU 1979/80:3

Motionärernas förslag
månader.

Avtal om annan uppsägningstid får
träffas endast om avtalet gäller längre
uppsägningstid än vadsom sägs i andra
stycket.

39 §

Åsidosätter arbetsgivaren anses upplöst.

Ifall hos arbetsgivaren.

I stället 60 år.

Vid beräkning extra anställningsmånader.

Skadestånd som avses i denna para- Utgår,

graf får ej i något falt utgå med fler
månadslöner än som motsvarar antalet
påbörjade anställningsmånader
hos arbetsgivaren.

Denna lag skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1979.

1978/79:2072 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar om komplettering i vad gäller
skadeståndsreglerna i lagen om anställningsskydd på ett sådant sätt att det
klart framgår att skadeståndet skall jämkas till 0 när det med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet och allmän laglydnad framstår som oskäligt att
tillerkänna den enskilde eller fackförbundet allmänt skadestånd.

Permittering

1978/79:773 av Birgitta Johansson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
LAS, som syftar till en vetorätt för den centrala arbetstagarorganisationen
mot permitteringar.

1978/79:291 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar anta
följande som Motionärernas förslag betecknade förslag till lag om ändring i
lagen om anställningsskydd (1974:12) 21 § att gälla fr. o. m. den 1 juli
1979.

Nuvarande lydelse

der, om han har fyllt 25 år, tre
månader, om han har fyllt 30 år, fyra
månader, om han har fyllt 35 är, fern
månader, om han har fyllt 40 år, sex
månader, om han har fyllt 45 år.

AU 1979/80:3

Motionärernas förslag
21 §

Nuvarande lydelse

Arbetstagare, som under anställningstiden
har varit permitterad mer
än två veckor i följd eller sammanlagt
mer än 30 dagar under samma kalenderår,
har rätt till lön och andra
anställningsförmåner för överskjutande
permitteringstid, såvida ej permitteringen
är en följd av att arbetet
är säsongbetonat eller annars till sin
natur icke sammanhängande.

Arbetstagare, som under anställningstiden
blir permitterad har rätt
till lön och andra anställningsförmåner
för permitteringstiden, såvida ej
permitteringen är en följd av att
arbetet är säsongbetonat eller annars
till sin natur icke sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån icke sammanhängande.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Allmänt om lagen om anställningsskydd

Lagen (1974:12) om anställningsskydd antogs av 1973 års riksdag (prop.
1973:129, InU 36, rskr 351). Den trädde i kraft den 1 juli 1974.

Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i princip
alla kategorier arbetstagare.

Genom lagen får arbetsgivarna vid nödvändiga omställningar på arbetsplatserna
ta större ansvar för arbetstagarna genom att i första hand söka
omplacera de anställda och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt ansvar vid
friställning av arbetskraft. Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens
fria uppsägningsrätt har i lagen ersatts av krav på saklig grund för
uppsägning.

Vid permittering har arbetstagaren rätt till full lön i den mån permitteringen
varat viss tid.

Lagen innehåller också regler om den turordning som arbetsgivaren skall
iaktta vid uppsägning och permittering, regler om företrädesrätt vid återanställning
samt skyldighet att varsla och överlägga med arbetstagarorganisationer
i samband med bl. a. uppsägning, avskedande och permittering. Vidare
stadgas skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser
enligt lagen.

Lagens regler är i väsentliga frågor tvingande och kan alltså inte i de
styckena sättas ur kraft genom avtal.

Lagen är sedan hösten 1977 föremål för översyn av anställningsskyddskommittén.

1* Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 3

AU 1979/80:3

Saklig grund för uppsägning och avskedande

Motionen

Lars Werner m. fl. (vpk) anför i motionen 292 att arbetsdomstolen vid
tolkningen av begreppet saklig grund i de avgörande frågorna i allt väsentligt
gått arbetsköparna till mötes när det gällt rätten att säga upp eller avskeda
arbetare. Det gäller bl. a. vid samarbetssvårigheter och deltagande i strejk.

Motionärerna erinrar om att vpk vid flera tillfällen påtalat det orimliga i att
arbetare skall kunna sägas upp eller t. o. m. avskedas därför att de deltar i en
arbetsnedläggelse eller annan stridsåtgärd. De anser att frågan är lika aktuell
nu som tidigare och kräver därför på nytt att riksdagen skall uttala att
deltagande i arbetskonflikt, oavsett om den är lag- eller avtalsstridig eller ej,
aldrig skall kunna utgöra saklig grund för vare sig uppsägning eller
avskedande.

Vidare anser motionärerna att samarbetssvårigheter, olovlig bortovaro,
ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. skall få åberopas som grund för
uppsägning eller avskedande endast i utomordentligt sällsynta fall. Om en
åtgärd av detta slag blir aktuell förutsätts att den har godkänts av den lokala
fackliga organisationen. Motionärerna begär att riksdagen skall göra ett
uttalande i enlighet med det nu anförda.

Gällande rätt och förarbeten

Ett av de centrala stadgandena i lagen om anställningsskydd är att
uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Detta fastslås i
7 §. Lagtexten anger inte vad som skall avses med saklig grund frånsett en
regel om att saklig grund inte föreligger om det skäligen kan krävas att
arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Däremot behandlas
begreppet saklig grund utförligt i lagens förarbeten, se bl. a. propositionen
1973:129 s. 118-129, 242-243.

Arbetsbrist anses utgöra saklig grund. En uppsägning kan också ha sin
grund i arbetstagarens personliga förhållanden. Om uppsägning på grund av
arbetstagarens personliga förhållanden uttalas i propositionen bl. a. följande
(s. 124):

Uppsägning kan också bli aktuell på grund av förhållande som hänför sig
till den anställde personligen. Härvid kan först nämnas fall då arbetstagaren
på ett eller annat sätt har misskött sig eller visat bristande lämplighet. Han
kan exempelvis ha gjort sig skyldig till olovlig utevaro, ordervägran eller
olämpligt uppträdande eller visat sig oförmögen att samarbeta med arbetsgivaren
eller med sina arbetskamrater. I sådana fall anser jag, i likhet med
utredningen, att bedömningen inte så mycket bör inriktas på vad som har
förekommit i det särskilda fallet utan i stället på de slutsatser om arbetstagarens
lämplighet som kan dras av det inträffade. Först vid klart dokumenterad
olämplighet bör kravet på saklig grund anses uppfyllt. Detta innebär
bl. a. att uppsägning inte bör kunna ske enbart på grund av något enstaka fall

AU 1979/80:3

av misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida inte förseelsen är så
allvarlig att arbetstagaren genom förseelsen måste anses ha visat sig klart
olämplig för sitt arbete.

Frågan om uppsägning på grund av samarbetssvårigheter uppmärksammades
i ett par motioner vid riksdagsbehandlingen av propositionen
1973:129.

Inrikesutskottet anförde i betänkandet InU 1973:36 (s. 33):

För att samarbetssvårigheter och liknande anledningar skall kunna leda till
uppsägning måste föreligga allvarliga problem. Stora krav måste ställas på
arbetsgivare när det gäller att söka komma till rätta härmed. Det ligger i
sakens natur att större företag har större möjligheter att lösa problemen
genom omplacering, men detta får inte leda till att mindre företag vid
samarbetssvårigheter utan vidare får säga upp den anställde. Generellt sett
måste det dock anses otillfredsställande att anställningstryggheten när det
gäller personliga förhållanden beror på företagets storlek. De faktiska
möjligheterna att nå ett godtagbart resultat kan emellertid vara begränsade,
och i sådana fall går det inte att komma ifrån att det enda sättet att lösa
problemet kan vara att den berörde arbetstagaren får lämna arbetsplatsen.
Utskottet vill i likhet med vad som anförs i motionen 1973:2028 betona att
samarbetssvårigheter måste vara av mycket allvarlig art för att de skall
berättiga till uppsägning. Utskottet finner det emellertid inte erforderligt med
ett uttalande av det slag som yrkas i motionen. Med det anförda har utskottet
besvarat de i förevarande sammanhang upptagna motionsyrkandena.

Vpk:s företrädare i utskottet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

När det gäller uppsägning eller avskedande av strejkande arbetstagare
anfördes följande i propositionen 1973:129 (s. 125):

Ett deltagande i en facklig konflikt utgör givetvis normalt inte grund för
uppsägning. En situation där en strejk kan utgöra grund för uppsägning är
emellertid den då strejken är lag- eller avtalsstridig. Strejken kan då framstå
som ett sådant åsidosättande av den arbetsskyldighet som åvilar arbetstagarna
enligt deras anställningsavtal att arbetsgivaren bör ha rätt att vidta
uppsägning. Denna fråga är emellertid under övervägande inom arbetsrättskommittén.
Jag anser mig därför i detta lagstiftningsärende inte böra uttala
annat än att deltagande i en olovlig strejk under vissa förutsättningar måste
kunna utgöra grund för uppsägning. I kvalificerade fall -1, ex. när det rör sig
om någon som agiterar för eller annars spelar en framträdande roll vid en
allvarlig olovlig strejk - bör det även kunna bli fråga om omedelbart
avskedande.

Frågan om påföljder vid olovliga konflikter aktualiserades på nytt i
propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform. Med anledning
av vad som anfördes i propositionen och i anslutning till denna väckta
motioner anförde inrikesutskottet (InU 1975/76:45 s. 49-50):

Problemet gäller om uppsägning eller avskedande bör få förekomma vid
olovlig strejk samt om skadeståndet för enskild arbetstagare bör vara
maximerat till 200 kr. Rätten att säga upp eller avskeda arbetstagare i
samband med arbetskonflikt föreslås inte bli reglerad i medbestämmandelagen.
Frågor av det slaget skall liksom hittills bedömas enligt lagen om

AU 1979/80:3

anställningsskydd.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet gör emellertid departementschefen
uttalanden som avses bli vägledande för rättstillämpningen. Departementschefen
anser i likhet med arbetsrättskommittén att uppsägning eller avskedande
inte skall få förekomma då kollektivavtalsbärande organisation står
bakom en olovlig stridsåtgärd. Även för andra fall skall iakttagas stor
restriktivitet. Uppsägning eller avskedande avses endast vara tillåtna i vissa
kvalificerade undantagsfall. Departementschefen pekar som exempel på två
fall för vilka uppsägning eller avskedande bör kunna övervägas. Det ena är
när en olovlig arbetskonflikt blir långvarig till följd av att deltagande
arbetstagare inte kan förmås att vika från klart avtalsstridiga krav och återgå
till arbetet. Det andra fallet är om någon arbetstagare driver fram en strejk i
syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Utskottet ställde sig bakom vad departementschefen anfört.

En redovisning för arbetsdomstolens praxis när det gäller grunder för
uppsägning eller avskedande lämnas i en bilaga till detta betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Som påpekas i motionen 292 har vpk tidigare begärt liknande uttalanden
från riksdagens sida beträffande uppsägning eller avskedanden på grund av
arbetstagarens personliga förhållanden. Vpk-motioner med denna innebörd
har behandlats - förutom vid lagstiftningens tillkomst - i betänkandena InU
1974:14, 1975/76:18, 1975/76:45 0fr ovan), AU 1976/77:5, 1977/78:8 och
1978/79:3.

Uppsägningstiden

Gällande rätt

För såväl arbetsgivare som arbetstagare gäller enligt 11 § LAS en uppsägningstid
om minst en månad. Om arbetstagaren dels varit anställd hos
arbetsgivaren de senaste sex månaderna (eller sammanlagt minst tolv
månader under de senaste två åren), dels är 25 år eller äldre har han rätt till
längre uppsägningstid. Vid fyllda 25 år är uppsägningstiden två månader, och
den förlängs med en månad för varje femårsintervall av arbetstagarens ålder.
Längsta uppsägningstid är enligt lagen sex månader och gäller för arbetstagare
som har fyllt 45 år. Lagen har ingen motsvarande regel om förlängda
uppsägningstider för arbetstagare.

Reglerna är dispositiva. Överenskommelse kan träffas om förmånligare
uppsägningstider för arbetstagaren. Rättigheterna enligt lagen kan också
inskränkas genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation. Avtal kan också träffas om längre uppsägningstider
vid uppsägning från arbetstagarens sida.

AU 1979/80:3

Motionen

1 motionen 1051 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att den aktuella
bestämmelsen diskriminerar ungdomar, eftersom den betyder att alla som
inte har fyllt 25 år inte har lagstadgad rätt till längre uppsägningstid än en
månad. Det saknas rimlig motivering för att i en lag om ökat skydd i
anställningen föreskriva sämre förmåner på grund av åldern. Dessutom bör
det inte vara möjligt att träffa avtal om kortare uppsägningstider än som
föreskrivs i lagen. Avtal bör endast få träffas om längre uppsägningstid än sex
månader.

Tidigare riksdagsbehandling

De redovisade reglerna överensstämmer med lagförslaget i prop. 1973:129.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget yrkade vpk i partimotionen 1973:2030
att uppsägningstiden skulle bestämmas till sex månader för arbetstagare som
enligt propositionsförslaget var berättigade till längre uppsägningstid än en
månad.

Inrikesutskottet ansåg att propositionens regler var en rimlig avvägning
mellan olika intressen och avstyrkte motionsyrkandet (InU 1973:36 s. 35).
Reservation av vpk:s företrädare i utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Vpk-yrkanden om ändring av bestämmelserna i anställningsskyddslagen
om uppsägningstider har även behandlats i betänkandena AU 1976/77:5,
1977/78:8 och 1978/79:3.

Permittering

Bestämmelser om permitteringslön

Om arbetsgivare tillgriper permittering är arbetstagaren berättigad till
permitteringslön och andra anställningsförmåner. Rätt till permitteringslön
m. m. inträder sedan permitteringen varat två veckor i följd eller 30 dagar
under samma kalenderår.

Motionerna

I motionen 291 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att bestämmelserna om
permitteringslön ger arbetsköparna möjlighet att införa korttidsvecka med
ekonomiska förluster för de arbetstagare som drabbas härav. I de fall
ersättning utgår från arbetslöshetskassa kommer arbetsköparnas lönekostnader
att reduceras på samhällets bekostnad, eftersom kassorna till 90 %
finansieras av statskassan. Motionärerna erinrar vidare om att den senaste
LO-kongressen beslutat kräva full lön och andra anställningsförmåner från
första permitteringsdagen, och de ställer i motionen samma krav.
Motionen 773 av Birgitta Johansson m. fl. (s) utgår från avgöranden av

AU 1979/80:3

arbetsdomstolen i vissa i motionen angivna domar (1958:4, 1976:2 och
1978:76). Motionärerna hänvisar till att domen 1978:76 enligt arbetstagarpartens
mening på flera punkter innebär väsentliga förändringar av tidigare
praxis och till att domen dessutom visar att anställningsskyddslagens regler
utgör ett otillräckligt skydd vid permitteringar. I motionen begärs därför att
det i lagen skall införas regler om rätt för den centrala arbetstagarorganisationen
till veto mot permitteringar.

Avgöranden i arbetsdomstolen

Nedan redovisas i korthet ställningstaganden av arbetsdomstolen i de tre
domar, som nämns i motionen 773 av Birgitta Johansson m. fl. (s).

I domen 1958:4 uttalas att permittering inte får ske i sådana situationer där
en uppsägning framstår som den naturliga och riktiga åtgärden. I regel torde
därför arbetsgivaren, då en uppkommen arbetsbrist kan väntas bli långvarig,
inte få tillgripa permittering, utan det riktiga i ett sådant läge torde vara att han
genom uppsägningar upplyser arbetarna om att de bör söka sig arbete på annat
håll. Arbetsdomstolen tilläde att arbetsgivaren givetvis oavsett arbetstillgången
inte heller bör få permittera en arbetare i stället för att uppsäga honom,
om avsikten är att arbetaren inte vidare skall användas i arbetsgivarens
tjänst.

Domen 1976:2 gällde frågan om ett företag, som var bundet av verkstadsavtalet,
kunde ensidigt genomföra intermittent permittering avseende måndagar
och tisdagar.

Domstolen konstaterade att permitteringen med säkerhet kunde bedömas
pågå i tre månader och kunde komma att pågå längre. Detta var enligt
domstolen otvivelaktigt att betrakta som en sådan permittering för längre tid
som en arbetsgivare inte har rätt att ensidigt besluta om.

Arbetsgivaren dömdes att betala arbetstagarna ersättning för mistad
lön.

Domen 1978:76 avsåg ett större verkstadsföretag. Den omtvistade permitteringen
hade av företagsledningen lagts ut under en åttaveckorsperiod med
avbrott förarbete under den andra, fjärde och sjätte veckan. Arbetsdomstolen
uttalade bl. a. att permittering under en åttaveckorsperiod inte kan antas gå
utöver vad en arbetstagare normalt bör vara beredd att acceptera hellre än att
sägas upp från anställningen. Företaget ansågs ha rätt att ensidigt besluta om
åtgärden.

Domstolen förklarade vidare att företaget inte heller var skyldigt utge
permitteringslön i det aktuella fallet.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om permitteringslön

Reglerna om permitteringslön ställdes inte under debatt vid anställningsskyddslagens
tillkomst. Vid 1974 års riksdag berördes reglerna i tre motioner.

I en av dessa, av Gustav Lorentzon m. fl. (vpk), yrkades att permitteringslön
skulle utgå efter tio dagars permittering (InU 1974:14). Ett liknande yrkande
från vpk-håll behandlades senare i betänkandet AU 1976/77:5. Vpkyrkanden
om att lön skall utgå från första permitteringsdagen har behandlats i
betänkandena AU 1977/78:8 och 1978/79:3.

AU 1979/80:3

Skadestånd

Gällande räll

I 38 § lagen om anställningsskydd finns de allmänna reglerna om den
skadeståndsskyldighet som kan uppstå för arbetsgivare och arbetstagare som
inte iakttar sina förpliktelser enligt lagen.

Skadeståndsskyldighet för arbetstagare uppstår endast om han inte iakttar
föreskriven uppsägningstid.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt lagen skall han utge,
förutom lön och andra anställningsförmåner, ersättning för uppkommen
skada. Detta innebär bl. a. att ersättning skall utgå om arbetsgivaren
åsidosätter det formella förfarandet vid uppsägning eller avskedande. Inte
bara ekonomiska förluster skall ersättas utan också den kränkning som
arbetstagaren kan ha utsatts för genom att exempelvis bli uppsagd utan saklig
grund (ideell skada). Även arbetstagarorganisation kan yrka ersättning för
ideell skada, t. ex. om organisationen inte fått varsel enligt lagens föreskrifter.

Skadeståndets belopp kan sättas ned om det är skäligt med hänsyn till
skadans storlek eller andra omständigheter. Paragrafen medger också att
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan äga rum. Jämkningsmöjligheterna
gäller dock inte lön under uppsägnings- eller permitteringstid
eller andra anställningsförmåner enligt lagen. Sådana förmåner anses inte
som skadestånd. Däremot kan avräkning ske för inkomst av annan
anställning m. m.

Paragrafen ger ingen precisering av ersättningsbeloppens storlek. I lagens
förarbeten uttalas att det synsätt som bär upp lagen om anställningsskydd bör
återspeglas i den ersättning för ideell skada som kan komma att dömas ut om
arbetsgivaren åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Vid obefogad uppsägning
eller ogrundat avskedande bör enligt förarbetena skadeståndsbeloppen
sättas väsentligt högre än som skett enligt tidigare praxis.

I 39 § LAS meddelas bestämmelser om särskilt skadestånd. Detta skadestånd
kan bli aktuellt i de fall uppsägning eller avskedande har ogiltigförklarats
av domstol. Om arbetsgivaren inte vill respektera domstolens förklaring,
kan han inte tvingas ta tillbaka arbetstagaren i arbetet. Anställningsförhållandet
skall enligt denna paragraf då anses upplöst. I sådana fall kan
arbetstagaren i stället kräva särskilt skadestånd, vars storlek avgörs av
anställningstidens längd och arbetstagarens ålder. Det utgår med 16 månadslöner
om anställningstiden är mindre än fem år, 24 månadslöner om
anställningstiden är minst fem år men mindre än tio år och 32 månadslöner
om anställningstiden är minst tio år. Har arbetstagaren fyllt 60 år utgår
skadestånd i stället med 24,36 resp. 48 månadslöner. Den som har fyllt 45 år
får tillgodoräkna sig extra anställningsmånader vid beräkning av anställningstid.

Paragrafen avslutas med en spärregel som innebär att skadestånd aldrig

AU 1979/80:3

kan utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade
anställningsmånader hos arbetsgivaren. Spärregeln har enligt förarbetena
kommit till för att undvika att anställda som varit anställda endast kort tid får
skadestånd som kan te sig oskäligt högt.

Det särskilda skadeståndet enligt denna paragraf kan inte jämkas. Det kan
utgå vid sidan av skadestånd enligt 38 §.

Motionerna

Allan Åkerlind m. fl. (m) noterar i motionen 2072 att arbetsdomstolen i
flera mål om uppsägning har uttalat att arbetstagarens agerande måste anses
som en allvarlig förseelse. På grund av olika omständigheter har uppsägningen
ändå bedömts som ogiltig. Arbetsgivaren har då blivit skyldig att
betala inte bara ekonomiskt skadestånd för utebliven lön utan också allmänt
skadestånd till den enskilde och hans fackliga organisation. Detta framstår för
motionärerna som stötande i vissa fall, t. ex. när den anställde har gjort sig
skyldig till tillgreppsbrott.

Möjlighet finns visserligen, fortsätter motionärerna, att jämka det allmänna
skadeståndet till noll, men den möjligheten har använts synnerligen
sparsamt. De yrkar mot bakgrunden av det anförda att skadeståndsreglerna
kompletteras så, att det klart framgåratt skadestånd skall jämkas till noll när
det med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och allmän laglydnad
framstår som oskäligt att tillerkänna den enskilde eller hans fackliga
organisation allmänt skadestånd.

Motionen 1051 av Lars Wemer m. fl. (vpk) tar upp den särskilda regel om
begränsning av skadestånd enligt 39 § LAS som innebär att skadeståndet inte
utgår med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader
hos arbetsgivaren. Motionärerna anser att särbestämmelsen i första
hand drabbar yngre arbetstagare som i allmänhet har den kortaste anställningstiden.
Särbestämmelsen bör utmönstras ur lagen.

Tidigare riksdagsbehandling

Yrkanden från vpk om ändring av 39 § LAS har tidigare behandlats dels vid
lagens tillkomst (InU 1973:36), dels senare i betänkandena AU 1976/77:5,
1977/78:8 och 1978/79:3.

Utskottet

I detta betänkande behandlas fem motioner om lagen om anställningsskydd.
Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1979.
En del av de spörsmål som aktualiseras i dem har tidigare upprepade gånger
prövats av riksdagen.

Lagen om anställningsskydd antogs av riksdagen på hösten 1973 och

AU 1979/80:3

trädde i kraft den 1 juli 1974. På hösten 1977 beslöt regeringen att tillsätta en
utredning med uppgift att göra en översyn av lagen. Utredningen har antagit
benämningen anställningsskyddskommittén. Enligt direktiven är en av
kommitténs centrala uppgifter att pröva frågan om lagens tillämpning vid
arbetsbrist och jämförliga situationer (avser bl. a. permitteringsinstitutet). En
annan viktig uppgift är att överväga om rörligheten på arbetsmarknaden kan
stimuleras genom jämkningar i lagen utan att dess syfte förändras. Kommittén
skall dessutom ta upp en rad andra frågor som hör samman med
lagstiftningen om anställningstrygghet.

Saklig grund för uppsägning och avskedande

Anställningsskyddslagen utgår från principen att uppsägning från arbetsgivarens
sida skal! vara sakligt grundad. Bestämmelsen härom finns i 7 §.
Begreppet saklig grund är inte definierat i lagtexten, men i motiven finns
utförliga resonemang om hur begreppet skall tolkas. Saklig grund är
arbetsbrist men också vissa förhållanden som är hänförliga till arbetstagarens
person.

Lars Werner m. fl. (vpk)diskuterar i motionen 292 tolkningen av begreppet
saklig grund. Motionärerna anser bl. a. att deltagande i arbetskonflikt aldrig
skall utgöra saklig grund för uppsägning eller avskedande, och de begär att
riksdagen skall göra ett uttalande med denna innebörd.

Frågan om ett deltagande i en arbetskonflikt skall kunna vara grund för
uppsägning eller avskedande behandlades vid tillkomsten av lagen om
anställningsskydd. Frågan togs upp på nytt i samband med antagandet av
lagen om medbestämmande i arbetslivet. Det fastslogs därvid till en början
att rätten att säga upp eller avskeda arbetstagare vid en arbetskonflikt inte bör
regleras i medbestämmandelagen utan liksom tidigare bedömas enligt lagen
om anställningsskydd. Vidare gjorde departementschefen i propositionen
(1975/76:105)om medbestämmandelagen uttalanden avsedda att bli vägledande
för rättstillämpningen. Dessa uttalanden innebär att uppsägning eller
avskedande inte skall få förekomma då kollektivavtalsbärande organisation
står bakom en olovlig stridsåtgärd. Även för andra fall skall iakttas stor
restriktivitet. Uppsägning eller avskedande skall endast vara tillåtna i
kvalificerade undantagsfall, exempelvis om en olovlig arbetskonflikt blir
långvarig till följd av att de deltagande arbetstagarna inte kan förmås vika från
klart avtalsstridiga avtalskrav och återgå till arbetet eller om någon arbetstagare
driver fram en strejk i syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten
på arbetsplatsen.

Riksdagen ställde sig bakom de refererade uttalandena. Denna inställning
har därefter bekräftats flera gånger, senast i AU 1978/79:3.

Som framgår av det anförda godtas avskedande eller uppsägning i samband
med olovliga konflikter endast i speciella undantagssituationer. Med hänvisning
härtill och till att det inte har inträffat något som ger anledning för

AU 1979/80:3

riksdagen att ändra sin tidigare inställning avstyrks motionen i förevarande
del.

I samma motion, 292, vill vpk också att riksdagen skall uttala att
samarbetssvårigheter, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande
etc. skall kunna läggas till grund för uppsägning eller avskedande endast i
utomordentligt sällsynta fall. En förutsättning skall vara att den lokala
fackliga organisationen har godkänt åtgärden.

De av motionärerna uppräknade exemplen på grunder för uppsägning
tillhör fall som ingående diskuterades i samband med lagens tillkomst. Det
framhölls därvid att kravet på saklig grund får anses uppfyllt först om
arbetstagaren visat en klart dokumenterad olämplighet. Detta innebär bl. a.
att uppsägning inte godtas om det enbart gäller något enstaka fall av
misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida förseelsen inte är av
mycket allvarlig art. Dessutom innehåller lagen en regel som innebär att
arbetsgivaren innan uppsägning vidtas skall ha prövat om det finns möjlighet
att omplacera den anställde. I en bilaga till detta betänkande refereras i
korthet hur arbetsdomstolen har dömt i 70 mål från åren 1974-1978 om
uppsägning eller avskedande på grund av arbetstagares personliga förhållanden.
Varken det materialet eller vad som anförts i motionen ger utskottet
anledning att föreslå någon ändring i lagen. Vad särskilt beträffar vpk-kravet
att uppsägning eller avskedande skall godkännas av den lokala fackliga
.organisationen erinrar utskottet om att lagen innehåller regler om skyldighet
för arbetsgivaren att varsla om och, om så begärs, ta upp överläggningar med
den fackliga organisationen och den anställde om den tilltänkta åtgärden.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 292 i dess helhet.

Uppsägningstiden

Minsta uppsägningstid är enligt 11 § lagen om anställningsskydd en
månad. Flertalet arbetstagare med längre anställningstid än sex månader är
emellertid tillförsäkrade längre uppsägningstid. Den är för arbetstagare som
har fyllt 25 år två månader och ökar successivt med stigande ålder. Den som
är 45 år eller äldre har en uppsägningstid av sex månader. Kollektivavtal om
andra uppsägningstider än de i lagen angivna får träffas på förbundsnivå.

Vid sidan av reglerna om uppsägning gäller att arbetsgivaren är skyldig att
vissa tider i förväg varsla om ifrågasatt uppsägning eller avskedande. Vid
större driftsinskränkningar skall dessutom länsarbetsnämnd underrättas.

1 motionen 1051 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att uppsägningstiden
oavsett arbetstagarens ålder skall bestämmas till sex månader. Motionärerna
vill också förbjuda avtal om kortare uppsägningstider.

De stipulerade uppsägningstiderna ansågs vid lagens tillkomst vara en
rimlig avvägning mellan olika intressen. Utskottet finner inte anledning
frångå denna bedömning. Inte heller finner utskottet skäl att, som motionä -

AU 1979/80:3

rerna yrkar, inskränka de möjligheter till avtalsreglering som finns i dag.
Motionen i den aktuella delen avstyrks således.

Permittering

Birgitta Johansson m. fl. (s)tar i motionen 773 upp permitteringsinstitutet.
Motionärerna anser att reglerna i lagen om anställningsskydd ger ett
otillräckligt skydd vid permittering. Motionärerna hänvisar till en dom av
arbetsdomstolen i ett mål om permittering, och de yrkar att förslag läggs fram
om ändring av lagen så att centrala arbetstagarorganisationer får vetorätt vid
permitteringar.

Kärnfrågan i motionen - att förbättra de anställdas skydd vid permitteringar
- har getts stort utrymme i direktiven för anställningsskyddskommittén.
I direktiven konstateras det bl. a. att uppmärksamheten har riktats på hur
bräckligt anställningsskyddet trots lagens regler kan vara för arbetstagare som
berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar. Samtidigt, tilläggs det,
kan den enskilde arbetsgivaren ställas inför situationer som han själv inte har
kunnat påverka och som har gjort det svårt för honom att ensam bära det
ekonomiska och sociala ansvar som anställningsskyddslagen lägger på
honom. Det framhålls att frågan om arbetsgivarens ekonomiska ansvar när
det råder brist på arbete får än större aktualitet mot bakgrunden av det krav på
lagstiftning mot permittering som LO har fort fram till arbetsmarknadsdepartementet.

Det ankommer alltså på anställningsskyddskommittén att studera permitteringsinstitutet.
Utgångspunkten för kommitténs arbete skall enligt direktiven
vara att med förstärkt ekonomiskt skydd för den anställde söka finna
anordningar varigenom arbetsgivarens möjligheter att utge uppsägnings- och
permitteringslön förbättras i de situationer då andra alternativ inte står till
buds. Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet finns det inte någon
anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen som
alltså inte bör föranleda någon åtgärd.

Tillgriper en arbetsgivare permittering är arbetstagarna enligt nuvarande
regler i anställningsskyddslagen berättigade till permitteringslön och andra
anställningsförmåner när permitteringen har varat två veckor i följd eller
sammanlagt 30 dagar under samma kalenderår. I motionen 291 av Lars
Werner m. fl. (vpk) yrkas på en omedelbar ändring i lagen av innebörd att lön
skall utgå från den första permitteringsdagen.

Med hänvisning till vad ovan sagts om anställningsskyddskommitténs
uppdrag kan utskottet inte biträda yrkandet. Motionen 291 avstyrks därför.

AU 1979/80:3

Skadestånd

Om en arbetsgivare utan fog avskedar eller säger upp en anställd kan han av
domstol åläggas att utge skadestånd för bl. a. den kränkning den anställde har
utsatts för. Sådant s. k. allmänt skadestånd kan också tillerkännas den
anställdes fackliga organisation.

Allan Åkerlind m. fl. (m) vänder sig i motionen 2072 mot att skadestånd
kan dömas ut i mål där en uppsägning ogiltigförklaras trots att arbetstagaren
har gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse, t. ex. ett tillgreppsbrott. De
möjligheter till jämkning av skadestånd som finns i lagen om anställningsskydd
bör enligt motionärerna kompletteras så att det klart framgår att
skadeståndet skall jämkas till noll ”när det med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet och allmän laglydnad framstår som oskäligt att tillerkänna
den enskilde eller fackförbundet allmänt skadestånd”.

Utskottet vill först stryka under att det är nödvändigt att ha en verkningsfull
skadeståndssanktion om anställningsskyddslagens regelsystem skall
vara effektivt. En arbetsgivare som utan tillräckliga skäl avskedar eller säger
upp en arbetstagare bör därför i princip vara skadeståndsskyldig. Skadeståndsreglerna
har emellertid fått en flexibel utformning. Skadeståndets
belopp kan sålunda sättas ned med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet. Domstolarna kan även medge fullständig befrielse från
skadeståndsskyldigheten. Den kanske viktigaste faktorn vid bedömning av
om skäl för jämkning föreligger är de omständigheter som ligger till grund för
arbetsgivarens åtgärd att skilja arbetstagaren från arbetet.

Domstolarna har alltså redan möjlighet att göra erforderliga skälighetsbedömningar
i skadeståndsfrågan. Att med lagstiftning gå in och föreskriva hur
bedömningen skall vara i vissa typer av fall kan inte komma i fråga. Utskottet
avstyrker därför motionen.

Om uppsägning eller avskedande har ogiltigförklarats av domstol och
arbetstagaren ändå vägras att komma tillbaka till arbetet, ådrar sig arbetsgivaren
skyldighet att betala ett särskilt skadestånd. Detta utgår med belopp
motsvarande högst sexton månadslöner om arbetstagaren har varit anställd
mindre än fem år. Skadeståndsbeloppen ökar med längre anställningstid och
arbetstagarens ålder till maximalt 48 månadslöner. Skadeståndet får dock
enligt en särskild spärregel inte utgå med fler månadslöner än som motsvarar
antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren.

I motionen 1051 yrkar Lars Werner m. fl. (vpk) att spärregeln skall slopas.
Motionärerna anser att regeln i första hand drabbar yngre arbetstagare som i
allmänhet har den kortaste anställningstiden.

Spärregeln har till syfte att hindra att arbetstagare med endast kort
anställningstid tilldöms skadestånd som kan te sig oskäligt högt. Utskottet
finner inte skäl att föreslå någon ändring av denna regel och avstyrker därför
motionen i förevarande del.

AU 1979/80:3

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uppsägning på grund av deltagande i arbetskon/likt
m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:292,

2. beträffande uppsägningstiden att riksdagen avslår motionen
1978/79:1051 i motsvarande del,

3. beträffande vetorätt vid permitteringar att riksdagen avslår
motionen 1978/79:773,

4. beträffande permitteringslön att riksdagen avslår motionen
1978/79:291,

5. beträffande jämkning av skadestånd att riksdagen avslår motionen
1978/79:2072,

6. beträffande slopande av spärregeln för särskilt skadestånd att
riksdagen avslår motionen 1978/79:1051 i motsvarande del.

Stockholm den 23 oktober 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors (m),
Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m),
Frida Berglund (s), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg
(s), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund (c) och tredje vice
talmannen Karl Erik Eriksson (fp).

AU 1979/80:3 Bilaga

Ur arbetsdomstolens praxis åren 1974-1978 beträffande grunder för
avskedande och uppsägning

I det följande redovisas 70 mål om avskedande och uppsägning som AD
har avgjort åren 1974-1978. Målen är grupperade efter de grunder som
åberopats för att anställningen skall upphöra. År och nummer för AD:s dom
anges inom parentes.

Olovlig strejk

Olovlig strejk av städpersonal vid hotell. AD ogiltigförklarade
avskedandet av två arbetstagare som hade skilts från
sina anställningar redan vid början av strejken därför att de
enligt arbetsgivarens mening agerat för en olovlig strejk och
spelat framträdande roller som ledare för denna (två ledamöter
var skiljaktiga och menade att det förelåg saklig grund
för uppsägning). AD (enhälligt) ansåg däremot att arbetsgivaren
haft fog för att senare avskeda sju andra arbetstagare.
AD tog hänsyn till att strejken var långvarig, att den vidhölls
för att de två först avskedade skulle återanställas trots att
dessa avskedanden kunde omprövas av domstol, vilket de
två arbetstagarna också begärde hos AD. Vidare tog AD
hänsyn till att arbetstagarna inte efterkom AD:s åläggande
om omedelbar återgång till arbetet samt att de vid två
tillfällen i samband med centrala förhandlingar avvisade
erbjudanden om fortsatt anställning.

I målet avvisade AD invändning från de strejkande om att
deltagande i olovlig strejk inte kan leda till avskedande eller
uppsägning utan endast till skadestånd. AD hänvisade till
tidigare praxis (tre mål från åren 1934, 1968 resp. 1970) och
till förarbetena till lagen om anställningsskydd. (1975:31)

Samarbetssvårigheter

Uppsägning Uppsägning av en universitetslektor från en samtidigt

godtagen innehavd befattning som institutionsföreståndare. AD (ma joriteten)

uttalade att det hade förekommit mycket allvarliga
samarbetssvårigheter och ansåg att det förelåg saklig grund
för uppsägningen från befattningen som föreståndare. Två
ledamöter var skiljaktiga. (1977:18)

En expeditionssekreterare (enda anställda) hos ideell
förening blev uppsagd på grund av mycket allvarliga samarbetssvårigheter
med föreningens styrelse. AD (enhälligt)
fann uppsägningen vara sakligt grundad. (1977:122)

Uppsägning En taxitelefonist uppsagd på grund av samarbetssvårighe ogillad

ter sedan hennes arbetskamrater i skrivelse till arbetsgivaren

sagt att de inte kunde samarbeta med henne. AD var ej
övertygad om att uppsägningen var den enda rimliga

AU 1979/80:3 Bilaga

Uppsägning

godtagen

Avskedande
el. uppsägning
ogillade -

åtgärden för att arbetet skulle kunna bedrivas i behörig
ordning. Uppsägningen inte sakligt grundad. Före uppsägningen
hade arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen
förhandlat och kommit överens om uppsägningen.
Överenskommelsen ansågs inte bindande för arbetstagaren
oaktat hon var närvarande vid förhandlingen. Två ledamöter
ansåg däremot att arbetstagaren var bunden vid överenskommelsen.
(1977:126)

Samarbetssvårigheter som en av flera grunder åberopades
av arbetsgivaren i målen 1977:72 (uppsägning) och 1978:61
(avskedande). I båda fallen ogiltigförklarade AD (enhälligt)
arbetsgivarens åtgärd.

Olovlig frånvaro

En flygvärdinna med drygt ett års anställningstid uteblev
vid tre tillfällen från tjänstgöringen. AD ansåg att försummelserna
hade skett medvetet och uttalade vidare att
arbetstagaren på ett anmärkningsvärt sätt åsidosatt de för
flygtjänsten gällande särskilda krav på ansvar och ordning
som uppställts i såväl arbetsgivarens som resenärernas
intresse. Uppsägningen befanns därför sakligt grundad.
Enhälligt. (1975:4)

En taxichaufför hade under kort tid vid upprepade
tillfällen dels påbörjat tjänstgöringen för sent, dels tagit bilen
ur trafik under pågående tjänstgöringspass. AD ansåg att
saklig grund för uppsägning förelåg. Enhälligt. (1976:44)

En flygvärdinna i ett mindre flygbolag blev uppsagd på
grund av upprepad sen ankomst och andra åsidosättanden
av tjänsteåliggandena. AD ansåg saklig grund för uppsägningen
föreligga. Ej heller fann AD bolaget vara skyldigt att
omplacera arbetstagaren på företagets kontor som endast
hade ett fåtal anställda. Enhälligt. (1977:151)

Ett restaurangbiträde som uteblev från anställningen en
dag blev avskedad för att ha lämnat anställningen utan
föregående uppsägning. AD ansåg att det inte ens förelåg
grund för uppsägning. Enhälligt. (1976:36)

En städare avskedades sedan han dömts till ett års
fängelse för misshandel begången utan samband med
anställningen. AD ansåg att frånvaron från arbetet under
avtjänandet av straffet ej var saklig grund för uppsägning.
Enhälligt. (1978:86)

En tryckare uppsades efter ordervägran vid ett tillfälle och
försen ankomst vid flera tillfällen. AD ansåg med hänsyn till
omständigheterna att tillräckliga skäl för uppsägning ej var
för handen. Tre ledamöter reserverade sig. (1975:22)

AU 1979/80:3 Bilaga

Avskedande

godtaget

Fog för uppsägning
men
ej för avskedande -

Avsked el.
uppsägning
ogillade

Uppsägning

godtagen

Arbets- eller ordervägran

En instruktör vid ett foretag inom verkstadsbranschen
avskedades sedan han vägrat att acceptera en av verkstadsklubben
godtagen omplacering till andra arbetsuppgifter.
AD fann att arbetstagaren genom sin arbetsvägran medvetet
och konsekvent hade brutit mot centrala förpliktelser enligt
verkstadsavtalet. Avskedandet var därför befogat. Två ledamöter
ville inte gå med på att det fanns fog för avskedandet
men ansåg att det förelåg saklig grund för uppsägning.
(1978:117)

En föreståndare för optikerbutik avskedades för att han
vägrat utföra vissa göromål i den dagliga skötseln av butiken.
Butikens ägare och föreståndaren var nära släkt. AD godtog
ej avskedandet men ansåg att det förelåg saklig grund för
uppsägning. Enhälligt. (1975:42)

En metallarbetare avskedades sedan han vägrat utföra
visst arbete, ehuru han först godtagit omplacering till detta.
AD godtog ej avskedandet men ansåg saklig grund för
uppsägning föreligga. Två ledamöter fann avskedandet vara
motiverat. (1978:6)

En elektriker beviljades halvtidsledighet förstudier. Kursen
kom inte till stånd. Arbetstagaren vägrade återgå till
heltidsarbete innan garanti lämnats om framtida studieledighet.
Med anledning härav blev han avskedad. AD fann
att arbetstagaren hade varit övertygad om att han hade lagen
på sin sida. Domstolen utgick från att han skulle ha återgått
till heltidsarbete om han haft klart för sig att han var skyldig
göra det. Därför ansåg domstolen att det inte ens förelåg
saklig grund för uppsägning. Tre ledamöter ville gå med på
att det fanns saklig grund för uppsägning. (1977:1)

En chaufför sades upp för påstådd ordervägran. AD ansåg
att ordervägran inte var styrkt och ogiltigförklarade uppsägningen.
Enhälligt. (1976:40)

Uppsägning av en textilarbetare för ordervägran ogiltigförklarades
av AD med hänsyn till att ordervägran fick antas
ha skett under inflytande av psykisk sjukdom. Enhälligt.
(1977:168)

Misskötsel av arbetsuppgifter

En tjänsteman som anställts för att sköta företagets
bokföring sades upp efter knappt två månaders anställning
därför att han inte ansågs ha skött sina arbetsuppgifter
tillfredsställande. AD godtog detta och ansåg att arbetstagaren
med hänsyn till utbildning och tidigare yrkeserfarenhet
inte behövde längre inlärningstid. Företaget var litet och
ansågs därför inte heller skyldigt att omplacera arbetstagaren.
En ledamot reserverade sig. (1975:68)

AU 1979/80:3 Bilaga

Avskedande
el. uppsägning
ogillade -

Uppsägning av en handelsresande som inte kunde skaffa
in så många order att kostnaderna för att ha honom anställd
blev täckta ansågs av AD vara sakligt grundad. Enhälligt.
(1978:13)

Ett tidningsbud med uppgift att sköta distributionen i två
utbärningsdistrikt blev uppsagd sedan distributionen visat
sig fungera mindre tillfredsställande och budet avvisat ett
erbjudande att i fortsättningen sköta endast ett av distrikten.
AD ansåg att det med hänsyn till omständigheterna förelåg
saklig grund för uppsägningen. Tre ledamöter hade motsatt
uppfattning. (1978:68)

Uppsägning av en bilförsäljare godtogs av AD. Försäljaren
hade presterat onormalt lågt försäljningsresultat och förkastat
arbetsgivarens erbjudanden om omplacering till kontoristtjänst.
Två ledamöter reserverade sig. (1978:161)

En nyanställd kontorist blev först uppsagd på grund av
arbetsbrist och därefter avskedad på grund av påstådd
misskötsel. AD fann avskedandet vara ogrundat. Två
ledamöter var skiljaktiga beträffande skadeståndsbeloppens
storlek. (1975:30)

En servitris avskedades för att hon hade serverat sprit utan
att iaktta det s. k. mattvånget. AD ansåg att arbetstagaren
inte tillräckligt informerats och uttalade att det inte förelåg
skäl för vare sig avskedande eller uppsägning. Två ledamöter
godtog att saklig grund för uppsägning förelåg. (1975:81)

En försäljningsingenjör avskedades efter kort tids anställning
för påstådda försummelser. AD ansåg att arbetsgivaren
inte ens visat fog för uppsägning. Enhälligt. (1976:7)

Ett butiksbiträde avskedades för påstådd misskötsel av
arbetet, olovlig utevaro m. m. AD ansåg att vad som lagts
arbetstagaren till last inte ens var grund för uppsägning.
Enhälligt. (1976:13)

Uppsägning av en kassör vid en bowlinghall under
påstående av bristande förmåga att utföra arbetet underkändes
av AD som fann att olägenheten av arbetstagarens sätt
att sköta arbetet inte var så påtaglig att det med hänsyn till
omständigheterna fanns saklig grund för uppsägningen.
Enhälligt. (1976:87)

Uppsägning av en ingenjör. Påståenden om att arbetstagaren
inte var i stånd att klara av sina arbetsuppgifter fann
AD inte styrkta. Inte heller ansågs olämpligt uppträdande
mot företagets chef vid ett tillfälle vara saklig grund för
uppsägningen. Enhälligt. (1977:117)

Avskedande av en resebyråtjänsteman som underlåtit att
gå med dagskassan till bank efter arbetstidens slut ogiltigförklarades
av AD. Enhälligt. (1978:58)

AU 1979/80:3 Bilaga

Uppsägning

godtagen

Avskedande
el. uppsägning
ogillade -

Avskedande

godtaget

Avskedande

ogillat

Onykterhet

Uppsägning av en fartygsbefälhavare som vid olika tillfällen
uppträtt alkoholpåverkad i tjänsten godtogs av AD. Två
ledamöter reserverade sig. (1977:223)

Avsked av en arbetstagare (trädgårdsanläggningsarbete)
som i några fall uppträtt alkoholpåverkad på arbetsplatsen
och i samband därmed även uppträtt olämpligt och störande
mot andra anställda. AD ansåg att det inte ens fanns fog för
uppsägning. Två ledamöter instämde i att avskedande inte
hade bort ske men menade att det förelåg saklig grund för
uppsägning. (1977:16)

En typograf med 30-årig anställning vid ett tidningstryckeri
avskedades sedan han vid upprepade tillfällen
uppträtt alkoholpåverkad på arbetsplatsen. AD ansåg att
arbetstagarens alkoholproblem hade sjukdomskaraktär och
att det därför inte fanns fog ens för uppsägning. En ledamot
menade att det förelåg saklig grund för uppsägning.
(1978:22)

Uppsägning av två metallarbetare hos Volvo på grund av
kronisk alkoholism och därav förorsakad frånvaro m. m.
ogiltigförklarades av AD som tog hänsyn bl. a. till bolagets
omfattande resurser. Enhälligt. (1978:139)

Illojalt uppträdande

En försäljningschef avskedades för att ha sökt intressera
företagets kunder för att ta upp en med arbetsgivaren
konkurrerande tillverkning. Avskedandet godtogs av AD.
Enhälligt. (1975:67)

En försäljare avskedades för påstådd illojalitet bestående i
att han vid förestående semester skulle ha försökt ta med sig
vissa handlingar om företagets verksamhet. AD fann inte
styrkt att arbetstagaren avsåg att använda handlingarna på
ett sätt som skulle skada företaget. Därför ansågs inte ens
saklig grund för uppsägning föreligga. Enhälligt.
(1976:102)

Två el-montörer lämnade under pågående anställning in
ett anbud på arbete i konkurrens med arbetsgivaren. Sedan
deras anbud antagits sade de upp sina anställningar. Arbetsgivaren
avskedade dem. AD ansåg att det inte var illojalt
mot arbetsgivaren att arbetstagarna lämnade in anbud med
hänsyn till att de inte hade någon förtroendeställning i
företaget. Anbudet var i detta fall närmast att jämställa med
sökande av annan anställning. Sedan anbudet antagits hade
de omedelbart sagt upp sig med kort varsel. Avskedandet
ansågs med hänsyn härtill inte befogat. Tre ledamöter hade
en motsatt uppfattning. (1977:118)

Ay 1979/80:3 Bilaga

Avsked el.
uppsägning
godtagna

Avskedande
el. uppsägning
ogillade -

Avskedande
el. uppsägning
godtogs -

Fysiskt våld eller hot

En metallarbetare avskedades på grund av övergrepp mot
en produktionstekniker (stryptag, spark i baken m. m.). AD
ansåg att det var ett allvarligt övergrepp som inte heller var
provocerat. Därför var det inte hinder att avskeda arbetstagaren.
Två ledamöter var skiljaktiga med motiveringen att
det förekommit viss provokation från teknikersidan och att
övergreppet, ehuru klandervärt, inte var så allvarligt att ens
saklig grund för uppsägning förelåg. (1976:86)

Ett sjukvårdsbiträde på sjukhem gjorde sig skyldig till ej
ringa misshandel av arbetsledare (undersköterska). Biträdet
dömdes härför av allmän domstol till villkorlig dom och
dagsböter. Den uppsägning som därefter gjordes godtogs av
AD. Enhälligt. (1976:51)

En nyanställd metallarbetare gjorde sig skyldig till ringa
misshandel av förman (slag mot handen som ledde till skada
på finger). Dessutom uttalade han hot om våld. På grund
härav blev han avskedad. AD ansåg att det inte förelåg
tillräckliga skäl för avskedande men godtog det inträffade
som saklig grund för uppsägning. Enhälligt. (1975:17)

Avskedande av en städare på grund av påstått hot om
våld. AD ansåg att påståendet inte var styrkt och att det inte
fanns ens sakligt skäl för uppsägning. Enhälligt.
(1976:117)

Uppsägning av en facklig avdelningsordförande (stuverifacket)
för förtal och misshandel av en förman ogiltigförklarades
av AD som dock jämkade skadeståndet till noll. En
ledamot reserverade sig. (1978:92)

Oärlighet m. m.

En snabbköpskassörska med lång anställningstid dömdes
för förskingring sedan hon vid två tillfällen underlåtit att
stämpla in sammanlagt ca 55 kr. och tillägnat sig beloppen.
AD fann tillgreppen planlagda och ansåg att arbetstagaren
åsidosatt den centrala förpliktelsen i anställningsavtalet att
ta hand om pengar och redovisa dem för butiksledningen.
Fog för avskedande förelåg därför enligt AD. Tre ledamöter
ansåg att avskedandet inte var befogat men att saklig grund
fanns för uppsägning. (1977:67)

Stuveriarbetare gjorde sig - utom tjänsten - skyldiga till
olovlig befattning med smuggelgods och olovlig rusdrycksförsäljning
m. m. De dömdes till frihetsstraff av allmän
domstol. AD ansåg saklig grund för uppsägning föreligga.
(1976:124, 1977:21). Enhälligt.

AU 1979/80:3 Bilaga

Avskedande
el. uppsägningogillade -

Avskedande

ogillat

En anställd i arbetsledande ställning på ett farjefartyg
gjorde sig skyldig till ringa varusmuggling och dömdes
härför till böter 400 kr. Han blev avskedad. AD ansåg att
avskedandet skett utan att ens saklig grund för uppsägning
förelegat. Tre ledamöter ville godta att saklig grund förelåg
för uppsägning. (1974:57)

En varuhusanställd lämnade på den egna arbetsplatsen i
fingerat namn in en filmrulle för framkallning och kopiering.
Den anställde tillgrep sedan det färdiga fotoarbetet, värt
23:45 kr. Han blev avskedad. Med hänsyn bl. a. till att det
tillgripna hade ett förhållandevis ringa värde ansåg AD att
det inte ens fanns saklig grund för uppsägning. Två ledamöter
reserverade sig. (1975:59)

En damfrisörelev avskedades för att hon inte hade
stämplat in ett bagatellbelopp (1:75) i kassaapparaten. AD
ansåg att det inte ens förelåg saklig grund för uppsägning. En
ledamot reserverade sig mot att eleven, som genomgick
inbyggd gymnasieutbildning, var att anse som arbetstagare i
anställningsskyddslagens mening. (1976:106)

En damfrisörska avskedades samma dag som hon dessförinnan
sagt upp sig. Påstådd oärlighet m. m. AD ansåg att
ingenting i målet tydde på att arbetsgivaren hade befogad
anledning att säga upp eller avskeda arbetstagaren. Enhälligt.
(1976:133)

En skolledare dömdes till frihetsstraff för bedrägeri och
anstiftan till osant intygande begånget i tjänsten samt för
olaga försäljning av sprit och öl utom tjänsten. Han avskedades
både från rektorstjänsten och från en tjänst som
ordinarie adjunkt. AD godtog avskedandet från rektorstjänsten
men förklarade avskedandet från adjunktstjänsten
ogiltigt. Tre ledamöter ville även gå med på avskedandet
från lärartjänsten. (1977:199)

En försäljare på en stormarknad gjorde sig skyldig till
tillgrepp av varor för 8:25 kr. och senare samma år till nytt
tillgrepp för 10:45 kr. AD ansåg att det inte fanns tillräckliga
skäl för uppsägningen. En ledamot hade motsatt uppfattning.
(1977:125)

Vägran att teckna anställningskontrakt m. m.

Arbetstagare avskedades för att de vägrat underteckna
anställningsbevis resp. anställningskontrakt. AD ansåg att
inte ens saklig grund för uppsägning var för handen.
(1976:61, 1976:105). Enhälligt.

AU 1979/80:3 Bilaga

Avskedande

ogillat

Uppsägning

godtogs

Avskedande
el. uppsägning
ogillades -

Uppsägning

godtogs

Påståenden om konsultuppdrag

En kock i en kiosk och barservering avskedades under
påstående bl. a. att han var knuten till företaget som konsult.
AD ansåg att påståendet inte förtjänade avseende. Enhälligt.

(1976:65)

Två försälj ni ngsingenjörer avskedades. Arbetsgivarens
ståndpunkt att de inte varit anställda utan knutna till
företaget som konsulter underkändes av AD. Enhälligt.
(1978:1)

Facklig anslutning eller aktivitet

Sedan en elektriker anslutit sig till en facklig organisation
förhandlade organisationen fram en betydligt högre lön
enligt kollektivavtal. Följande dag varslade arbetsgivaren
om uppsägning och fullföljde sedan denna. AD godtog att
uppsägningen skett på grund av arbetsbrist. Föreningsrättskränkning
ansågs ej föreligga men avstängningen från
arbetet bedömdes som felaktig och likaså förelåg brott mot
bestämmelserna om turordning. Två ledamöter ansåg att
föreningsrättskränkning förekommit och att uppsägningen
borde ogiltigförklaras. (1978:84)

Samtliga tre arbetstagare i ett företag avskedades sedan de
organiserat sig. AD ansåg att ej ens grund för uppsägning
förelåg. Skadestånd utdömdes också för föreningsrättskränkning.
Enhälligt. (1976:90)

En receptionist vid ett hotell sades upp under påstående
bl. a. att hon inte varit i stånd att sköta sina arbetsuppgifter.
AD ansåg att arbetstagarens fackliga aktivitet orsakat uppsägningen
och dömde ut skadestånd för både uppsägning
utan saklig grund och föreningsrättskränkning. Enhälligt.
(1978:36)

En fackklubbordförande och ett huvudskyddsombud
sades upp på grund av facklig verksamhet. Arbetsgivaren
medgav i målet att saklig grund saknades för uppsägningarna.
AD utdömde skadestånd även för föreningsrättskränkningar.
Enhälligt. (1978:99)

Arbetsbrist

En verkmästare vid en djurpark sades upp på grund av
arbetsbrist. Invändning att uppsägningen i själva verket
skett på grund av arbetstagarens personliga förhållanden
ansågs inte styrkt. Enhälligt. (1976:26)

Fyra hushållslärare vid särskolor sades upp på grund av
arbetsbrist. Huvudmannen för skolorna ansågs inte skyldig
omplacera lärarna genom omdisposition av undervisningen.
Enhälligt. (1976:49)

AU 1979/80:3 Bilaga

Uppsägning

ogillades

Avskedande
el. uppsägning
ogillade -

Uppsägning av en försäljningschef på grund av arbetsbrist
godtogs av AD. På grund av arbetstagarens ålder och
sjukdom ansågs företaget ej heller ha skyldighet att erbjuda
honom annan befattning. Enhälligt. (1977:64)

En kontorist sades upp under åberopande av arbetsbrist
som uppkommit efter omorganisation av verksamheten.
Påstående av arbetstagaren att uppsägningen skett på grund
av personliga förhållanden fann AD ej styrkt. Enhälligt.
(1978:110)

En uppsägning av en chaufför bedömdes av AD inte ha
skett på grund av arbetsbrist eller annan saklig grund.
Enhälligt. (1975:38)

En siffergranskare hos en revisionsbyrå som var under
avveckling sades upp med åberopande av arbetsbrist. När
uppsägningstiden löpte ut kvarstod emellertid vissa av den
uppsagdes arbetsuppgifter. Även frågan om uppsägningen
var motiverad av arbetstagarens personliga förhållanden
kom att prövas. AD bedömde uppsägningen som inte sakligt
grundad. Två ledamöter var skiljaktiga. (1976:28)

En syo-konsulent sades upp på grund av arbetsbrist sedan
kommunen omorganiserat syo-verksamheten. AD ansåg att
kommunen inte tillfredsställande redovisat de bedömningar
som legat till grund för uppsägningen och underlaget för
dessa. Uppsägningen ansågs vara utan saklig grund. Enhälligt.
(1976:111)

Andra skäl

En lastbilschaufför avskedades för bl. a. vägran att utföra
körningar med bilar som hade allvarliga brister. AD ansåg ej
ens skäl för uppsägning föreligga. Enhälligt. (1976:97)

Ett affärsbiträde (invandrare) sades upp sedan hon på
arbetsplatsen talat om sina planer att frånträda anställningen
för att återvända till hemlandet och att ta ut semester utan
arbetsgivarens medgivande. AD uttalade att arbetsgivaren
borde ha avvaktat slutgiltigt besked från arbetstagaren.
Saklig grund för uppsägningen ansågs ej föreligga. Enhälligt.
(1977:12)

Restaurangmusiker avskedades från ett tidsbegränsat
engagemang redan efter två dagars anställning med hänvisning
till att musikerna haft olämplig repertoar, ej varit
tillräckligt välklädda samt parkerat sin husvagn på olämpligt
sätt. AD ansåg avskedandet obefogat. Enhälligt. (1977:92)

Anställningar har upphört därför att arbetsgivarna har
uppträtt så att arbetstagarna trott sig vara avskedade.
Arbetsgivarna har ålagts skadestånd för avskedandena därför
att ej ens saklig grund för uppsägning ansetts föreligga.
Enhälligt. (1978:12, 1978:40)

AU 1979/80:3

Innehållsförteckning

Motionsyrkandena 1

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Allmänt om lagen om anställningsskydd 3

Saklig grund för uppsägning och avskedande 4

Uppsägningstiden 6

Permittering 7

Skadestånd 9

Utskottet 10

Saklig grund för uppsägning och avskedande 11

Uppsägningstiden 12

Permittering 13

Skadestånd 14

Utskottets hemställan 15

Bilaga: Ur arbetsdomstolens praxis åren 1974-1978 beträffande grunder

för avskedande och uppsägning 16

GOTA B Stockholm 1979