med anledning av motioner om ändring av lagen om gravrätt m. m. (Betänkande 1979/80:LU4 Lagutskottet)

LU 1979/80:4

Lagutskottets betänkande
1979/80:4

med anledning av motioner om ändring av lagen om gravrätt
m. m.

Ärendet

I betänkandet behandlas

dels motionen 1978/79:858 av Elvy Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att till 8 § lagen om gravrätt m. m. taga en bestämmelse som ålägger
bouppteckningsförrättaren att i samband med bouppteckning som upptar
gravrätt anmäla en av arvingarna såsom gravrättsinnehavare,

dels motionen 1978/79:1203 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutarom ändring av lagen om gravrätt m. m. i enlighet med vad
i motionen anförts.

Remissyttranden har inhämtats över motionen 858 från domstolsverket
och Sveriges domareförbund samt över båda motionerna från Stockholms
kyrkogårdsnämnd, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Sveriges begravningsentreprenörers förbund och Begravningsföreningarnas
samorganisation. Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att yttra sig
över motionerna men har avstått från att avge yttrande.

Gällande ordning

Enligt lagen (1963:537) om gravrätt m. m. är gravrätt en form av
nyttjanderätt till ett visst område på allmän begravningsplats. Upplåtelse av
gravrätt får ske för viss tid, minst 15 år och högst 50 år, eller för alltid. Som
bevis på upplåtelsen utfärdas gravbrev. Har gravrätten upplåtits för bestämd
tid har gravrättsinnehavaren under vissa betingelser rätt till en förnyelse av
upplåtelsen när upplåtelsetiden gått ut. I 8 § stadgas att såsom innehavare av
gravrätten skall anses den till vilken gravrätten upplåtits. När denne dör
övergår gravrätten i enlighet med vad som kan ha blivit förordnat vid
upplåtelsen eller senare. Finns inget förordnande övergår gravrätten till den
avlidnes efterlevande make och arvingar eller den av dem som anmäls som
gravrättsinnehavare. Gravrätt kan också i vissa fall överlåtas.

I 10 § finns bestämmelserom förverkande av gravrätt vid vanvård. För att
gravrätten skall kunna förklaras förverkad krävs att upplåtaren förelagt
gravrättsinnehavaren att sätta graven i stånd inom ett år och att denne inte
efterkommit anmaningen. Föreläggandet skall delges innehavaren. Är denne
inte känd eller är hans adress okänd skall kungörelsedelgivning användas.
Enligt 11 § kan länsstyrelse också i vissa fall besluta att gravrätten skall
upphöra.

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 4

LU 1979/80:4

Gravrätten ger innehavaren i princip rätt att förse graven med gravvård.
Vidare gäller enligt 12 § beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet
samt övriga anordningar på gravplatsen att vad upplåtaren bestämmer skall
gälla. Denne får emellertid inte meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden
än som är påkallat för att tillgodose en god gravkultur.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om gravrätt m. m. finns i begravningskungörelsen
(1963:540). I 3 § stadgas att för allmän begravningsplats skall
finnas gravbok med uppgifter om bl. a. till vilka gravplatser upplåtits. Även
senare gravrättsinnehavare bör antecknas om så kan ske. Enligt 4 § skall
gravbrev innehålla namnet på den till vilken upplåtelsen sker, nummer på
gravplatsen eller graven, tiden för upplåtelsen och övriga villkor.

Bestämmelserom bouppteckning finns i 20 kap. ärvdabalken. Bouppteckning
skall förrättas av särskilda gode män och innehålla förteckning över
boets tillgångar och skulder jämte vissa andra uppgifter. Någon särskild
föreskrift om antecknande av gravrättsinnehav finns inte. Vid bouppteckning
skall boet uppges av den som vårdar egendomen eller som annars är bäst
förtrogen med boet. Är tillgångarna ej större än att de inte räcker till annat än
begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet kan
bouppteckningen ersättas med dödsboanmälan till domstol. Sådan anmälan
görs av socialnämnd och behöver inte innehålla några närmare uppgifter om
tillgångarna i boet.

Motionsmotiveringar

I motionen 858 framhålls att någon anmälningsskyldighet inte föreligger då
gravrätt övergår på ny innehavare och att detta förhållande kan medföra
svårigheter för kyrkogårdsmyndigheterna, särskilt i fall då en gravplats inte
hålls i ordning och innehavaren måste kunna nås för ett föreläggande att
iordningställa graven. Enligt motionären måste en lång och tidsödande
annonsering först ske och därefter ett år förflyta innan gravplatsen kan
återtas. Motionären anser att problemet lämpligen kan lösas genom en
föreskrift om att bouppteckningsförrättare i bouppteckningen skall anteckna
en arvinge som gravrättsinnehavare.

1 motionen 1203 anförs att det är vanligt förekommande att gravrättsinnehavare
tecknar avtal med kyrkogårdsförvaltning om vård av gravplats. Dessa
avtal innehåller ofta en klausul med krav på gravrättsinnehavaren att denne
skall medge församlingen rätt att utan gravrättsinnehavarens medgivande
utföra de ändringar på gravplatsen vilka församlingen anser vara erforderliga
med hänsyn till ändrad ordning för eller omläggning av kyrkogården.

Enligt motionärerna finner många människor det stötande att intrång och
förändringar skall kunna göras på en grav utan att gravrättsinnehavaren
lämnat sitt medgivande. En grav är ändock, fortsätter motionärerna, en plats
som de flesta människor fortfarande vårdar pietetsfullt och som de önskar ha
kvar i det skick som de själva eller tidigare generationer planerat den.

LU 1979/80:4

Gravlagen bör därför enligt motionärernas mening förses med ett tillägg om
att ändring av gravplats ej må ske utan gravrättsinnehavarens skriftliga
medgivande. Kyrkogårdsförvaltning bör genom kungörelse och genom
skriftliga meddelanden till gravrättsinnehavare meddela vilka förändringar
de önskar utföra på gravplats och inhämta gravrättsinnehavarens tillstånd
därtill.

Motionärerna är medvetna om att en sådan ordning kan leda till
svårigheter. Lagen kan därför lämpligen medge kyrkogårdsförvaltning att
utan gravrättsinnehavarens tillstånd utföra förändringar på gravplats om svar
ej gått att erhålla inom sex månader.

Vissa uttalanden under förarbetena till lagen om gravrätt m. m.

Under förarbetena till lagen om gravrätt m. m. behandlades bl. a. frågan
om en anmälningsskyldighet vid övergång av gravrätt. I det till grund för
lagstiftningen liggande betänkandet anförde utredningsmannen att det skulle
vara önskvärt, att gravboken lämnade besked om vem som vid varje tid är
gravrättsinnehavare eller att övergång av rätten infördes i boken. Någon
obligatorisk föreskrift därom föreslås dock ej i betänkandet. Som skäl härför
åberopades att frågan ofta är oklar och att det i vissa fall möjligen skulle kunna
i onödan framkalla tvister, om man vid gravrättsinnehavarens frånfälle
krävde besked av de efterlevande vem som i fortsättningen är innehavare.
Vidare hänvisades till att i förslaget till begravningskungörelse intagits en
bestämmelse, att anteckning om senare gravrättsinnehavare skall göras i fall
där det kan ske.

Departementschefer, framhöll å sin sida (prop. 1963:141, s. 53) i specialmotiveringen
till 8 § förslaget till lag om gravrätt m. m. följande

Såsom jag framhållit i samband med den allmänna motiveringen är det
även vid den ursprungliga upplåtelsen många gånger ovisst, vem som är att
betrakta såsom gravrättsinnehavare. Det kan därför vara svårt att i gravbrevet
ange innehavaren. I princip måste emellertid såsom innehavare anses den till
vilken rätten upplåtes. Detta har utsagts i förevarande paragraf. I fall, då
upplåtelsen avser stoftet eller askan efter en person, som avlidit utan arvingar
eller andra närstående, eller efter en okänd person, är det oegentligt att tala
om någon såsom innehavare av gravrätten, men detta i praktiken sällsynta
fall torde ej behöva särskilt beaktas i lagtexten.

Även om det vid upplåtelsen är klart, vem som är innehavare av
gravrätten, uppkommer vid hans död frågan, vem som då inträder såsom
innehavare. Utredningsmannens förslag ger, som jag förut framhållit, god
ledning vid avgörandet av denna fråga, men det torde ingalunda alltid vara
möjligt att direkt utpeka någon såsom innehavare; efterlämnar avliden
gravrättsinnehavare make och arvingar blir dessa i regel gemensamt
innehavare av gravrätten. Mot denna bakgrund har utredningsmannen ej
funnit anledning föreslå någon obligatorisk skyldighet för gravrättsinnehavarens
efterlevande eller andra närstående att till upplåtaren lämna besked
om vem som är den nye innehavaren. Detta ställningstagande synes vara
välgrundat. Även om det således ej bör stadgas vare sig skyldighet för

LU 1979/80:4

gravrättsinnehavarens efterlevande att meddela upplåtaren, vem som är ny
innehavare, eller rätt för upplåtaren att erhålla besked i samma fråga, är det
givetvis önskvärt att anmälan om övergång av gravrätt sker i största möjliga
utsträckning. Uppmaning att göra sådan anmälan synes lämpligen kunna
intagas i gravbrevet. Självfallet bör anmälan om ny innehavare av gravrätt
antecknas i gravboken, och det kan även vara lämpligt att göra anteckning
härom i gravbrevet.

Remissyttrandena

Motionen 858

Domstolsverket framhåller att det f. n. inte torde finnas någon skyldighet att
i bouppteckning uppta gravrätt som tillgång eller att ange att den avlidne var
innehavare av gravrätt. Det erfordras därför att en uttrycklig bestämmelse
införes i ärvdabalken om att gravrätt skall antecknas i bouppteckningen för
att den föreslagna bestämmelsen skall kunna ges en reell innebörd.

Domstolsverket anför att enligt gällande rätt har bouppteckningen karaktär
av enskild förrättning, normalt ombesörjd av dödsbodelägarna själva med
biträde av gode män som tillkallats efter fritt val. Gode männen har alltså inte
utsetts av någon offentlig myndighet. Med hänsyn till att bouppteckningen i
princip inte har någon rättslig verkan i dödsbodelägarnas förhållande till
utomstående måste det enligt domstolsverkets uppfattning finnas starka skäl
för att införa en sådan anmälningsskyldighet som förslaget innebär.

Domstolsverket anser att förslaget att ålägga bouppteckningsförrättarna att
anmäla en av arvingarna i boet som gravrättsinnehavare i de flesta fall skulle
kunna fungera, men att det också kan innebära att en dödsbodelägare
tvångsvis utses till gravrättsinnehavare. Enligt domstolsverkets uppfattning
får en bouppteckningsförrättning inte anta karaktären av tvångsarvsskifte,
vilket skulle medföra en principiell förändring av syftet med bouppteckningsförrättningen.
Enligt domstolsverket måste - om motionsförslaget skall
genomföras - ställning tas till frågan, vilken undersökningsplikt som skall
åvila förrättningsmännen. Domstolsverket påpekar att det för arvingar kan
vara oklart att den avlidne var innehavare av gravrätt och att detta kan vara
särskilt troligt i de fall innehavaren inte vårdat graven och alltså anledning till
förverkande kan föreligga. Dessutom måste det klarläggas hur förrättningsmännen
skall förfara då det inte finns någon nära anhörig som kan ta över
gravrätten.

Domstolsverket framhåller vidare att även om anmälningsplikt enligt
motionsförslaget införes, måste det nuvarande kungörelseförfarandet finnas
kvar. Domstolsverket ifrågasätter om antalet kungörelsefall skulle bli
väsentligt färre än för närvarande. I motsats till motionären anser domstolsverket,
att ett år är en relativt kort tid i jämförelse med den normala tiden för
upplåtelse av gravrätt, 25 år. Att innehavare av begravningsplatser vill ha
återtagandet av gravrätter snabbt avklarat är inte enligt domstolsverket ett
tillräckligt skäl för ändring. Domstolsverket hävdar att själva annonseringen

LU 1979/80:4

inte är särskilt tidsödande. Att förfarandet lar tid grundar sig huvudsakligen
på att gravrättsinnehavaren bör ha rimlig lid på sig att vidta åtgärder med
anledning av föreläggandet. Domstolsverket anser att ett år måste förflyta
mellan föreläggande och förverkande, även om gravrättsinnehavaren är
känd.

Enligt domstolsverkets uppfattning innebär förslaget också en byråkratisering
av bouppteckningsförrättningen som inte synes stå i förhållande till
den nytta som förslagets genomförande skulle medföra.

Domstolsverket avstyrker bifall till motionen.

Stockholms kyrkogårdsnämnd har som yttrande över motionen 858 överlämnat
ett av kyrkogårdsförvaltningen avgivet tjänsteutlåtande. I utlåtandet
framhålls att motionen berör ett för kyrkogårdsförvaltningen ofta mycket
kännbart problem. Frågan om vem som är gravplatsinnehavare måste
utredas i skilda sammanhang, t. ex. då gravplats återköpes och då den
överlåtes, då övergång noteras, då nytt gravbrev söks i stället för förkommet
samt dessutom också vid gravsättningen. I de fall tvister uppstår angående
gravrättsfrågor måste också utredas vem som är gravrättsinnehavare.
Kyrkogårdsförvaltningen anser att nuvarande regler ofta medför en tidsödande
utredning av vilka som är gravrättsinnehavare. Enligt kyrkogårdsförvaltningen
skulle det även förenkla handläggningen när det gäller
gravplatser som råkat i vanvård om i varje särskilt fall gravrättsinnehavaren
kunde utpekas. Kyrkogårdsförvaltningen anser emellertid att problemet är
mångfasetterat och att den föreslagna åtgärden inte löser alla problem, t. ex.
inte för korporationsgravar och gravar som redan från början har upplåtits till
flera personer gemensamt.

Kyrkogårdsförvaltningen pekar på den inskränkning som ligger i motionsförslaget,
att bouppteckningsförrättaren vid bouppteckning som upptar
gravrätt skall anmäla en av arvingarna som gravrättsinnehavare. Enligt
kyrkogårdsförvaltningen är det numera mycket sällsynt att en gravrätt upptas
i bouppteckningen, då gravrätten inte anses ha något ekonomiskt värde. För
att gynnsammast möjliga effekt av den föreslagna åtgärden skall uppnås, bör
åtgärden kompletteras med skyldighet för bouppteckningsförrättaren att i
bouppteckningen uppta gravrätt även om detta skulle ske utan angivande av
något ekonomiskt värde. Under en övergångstid torde det vidare vara
nödvändigt, framhåller kyrkogårdsförvaltningen, att bouppteckningsförrättaren
förvissar sig om huruvida den avlidne var ensam gravrättsinnehavare
och inte endast delaktig i gravrätten eller kanske inte alls berörs av denna
formellt sett. Kyrkogårdsförvaltningen anser att 8 § även bör kompletteras
med skyldighet för bouppteckningsförrättaren att anmäla eller till resp.
kyrkogårdsförvaltning inge bouppteckningen för notering. Enligt förvaltningen
är det nämligen inte tillräckligt att gravrättsinnehavaren vid behov
åberopar bouppteckningen till kyrkogårdsförvaltningen, då det är förvaltningen
som tar initiativet till åtgärder.

LU 1979/80:4

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund framhåller att motionen
rör ett stort och väsentligt problem för forsamlingarna som innehavare av
begravningsplats. Förbundet finner det angeläget att gravrättslagens bestämmelser
om gravrättens övergång när gravrättsinnehavaren avlider blir
föremål för en översyn.

Enligt förbundet sker anmälan om ny gravrättsinnehavare ytterst sällan,
vilket leder till en rad problem varav några har påpekats i motionen.
Gravrättstidens längd, vanligtvis tjugofem till femtio år, medför att gravrätten
genom arv kan övergå till flera släktled utan att församlingen får
kännedom härom. I de fall gravrätt upplåtits för all framtid blir detta
förhållande än mer markant. Enligt förbundets mening bör i lag stadgas
skyldighet att till innehavare av begravningsplats anmäla ny gravrättsinnehavare.
Även om förbundet ifrågasätter den i motionen föreslagna lagtekniska
lösningen har förbundet i sak inget att erinra mot förslaget. Förbundet
anser däremot det inte möjligt att mot arvinges vilja skifta gravrätten på
föreslaget sätt.

Sveriges domareförbund anser det under förarbetena till lagstiftningen
gjorda ställningstagandet mot obligatorisk föreskrift att anmäla det fortsatta
innehavet av gravrätt efter avliden välgrundat. Domareförbundet påpekar att
motionären ej anför några omständigheter som talar för en annan ordning och
anser att kungörelseförfarandet inte är ägnat att medföra någon nämnvärd
tidsutdräkt vid avgörandet i ärenden om förverkande av gravrätten. Förbundet
kan därför redan från dessa utgångspunkter ej tillstyrka motionen.
Förbundet anser att den föreslagna anmälningsskyldigheten och föreskriften
att bouppteckningsförrättare i bouppteckningen skall anteckna en av arvingarna
såsom gravrättsinnehavare är oförenliga såväl med vad som gäller om
boupptecknings innehåll och förrättarnas uppgifter som med gällande regler
om rätten till gravplats.

Förbundet anser dock att motionens syfte skulle kunna tillgodoses om i 4 §
begravningskungörelsen intogs en bestämmelse om att gravbrev skall
innehålla uppmaning att anmäla övergång av gravrätt. Förbundet anser det ej
heller uteslutet att 8 § gravrättslagen kan ändras så att de efterlevande får
möjlighet att anmäla fler än en av dem såsom gravrättsinnehavare, eftersom
anmälan om flera senare gravrättsinnehavare kan komma i fråga i de fall
gravrätten ursprungligen upplåtits till flera personer.

Sveriges begravningsentreprenörersförbund anser att föreslagen ändring ej är
motiverad och avstyrker därför bifall till motionen.

Begravningsföreningarnas samorganisation anser starka skäl föreligga för ett
införande av krav på obligatorisk anmälan om vem som är gravrättsinnehavare
och tillstyrker därför i denna del motionsförslaget.

Samorganisationen delar däremot icke motionärens uppfattning att ålägga
bouppteckningsförrättaren att göra sådan anmälan. Organisationen påpekar

LU 1979/80:4

att samtliga arvingar icke alltid är närvarande vid bouppteckningsförrättningen
samt att bouppteckningsförrättare icke intar ställning som boutredningsman,
varför det icke kan vara förrättarens sak att tillse att anmälan om
gravrättsinnehavare görs. Samorganisationen menar att det måste ankomma
på delägarna eller, om testamentsexekutör eller boutredningsman finns,
denne att göra sådan anmälan. Samorganisationen avstyrker därför i denna
del bifall till det framlagda förslaget.

Motionen 1203

Stockholms kyrkogårdsnämnd har som yttrande överlämnat ett av kyrkogårdsförvaltningen
avgivet tjänsteutlåtande, vari framhålls att man under en
följd av år vidtagit förändringar på ett mycket stort antal gravplatser. När det
gäller s. k. familjegravar har åtgärder skett först sedan representant för
gravägaren lämnat medgivande. För fritt upplåtna gravplatser, som upplåtits
för en tid av 25 år, har däremot inte gravrättsinnehavaren eller representant
för denne tillfrågats.

Kyrkogårdsförvaltningen framhåller att man inte bedömt det som nödvändigt
att tillfråga gravrättsinnehavare av s. k. ensamgravar då i avtalet om
upplåtelse av ensamgravar finns intaget bestämmelse om att gravrättsinnehavaren
är skyldig att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser som anges i
gravbrevet eller de övriga föreskrifter som kyrkogårdsnämnden kan ha
utfärdat eller kan komma att utfärda beträffande gravplatser.

Kyrkogårdsförvaltningen anser att nuvarande lagstiftning ger det skydd för
gravrättsinnehavaren som erfordras för att åtgärder beträffande gravplats inte
skall kunna vidtas utan gravrättsinnehavarnas medgivande. Kyrkogårdsförvaltningen
framhåller emellertid att motionärens förslag fyller ett behov i de
fall gravrättsinnehavare eller känd sådan saknas.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund erinrar om att det åligger
gravrättsinnehavaren att hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick. De
senaste årtiondenas befolkningsomflyttningar har emellertid enligt förbundet
skapat svårigheter för gravrättsinnehavarna att vårda och underhålla sina
gravplatser. I många fall är gravplatsen belägen på kyrkogård långt från
hemorten. Som en service gentemot gravrättsinnehavarna har församlingarna
därför förklarat sig beredda att mot ersättning överta ansvaret för
gravplatsen i större eller mindre omfattning. Församlingens åtagande av vård
och underhåll av gravplats, fortsätter förbundet, sker genom avtal mellan
församlingen, å ena sidan, och gravrättsinnehavaren eller dennes ombud, å
den andra. Vanligen åtar sig församlingen att vårda och underhålla gravplatser
under en tid av högst tjugofem år. Avtalets långa giltighetstid skapar
emellertid svårigheter för parterna att helt överblicka avtalets konsekvenser.
Många församlingar har när det gäller redan ingångna avtal kunnat konstatera
att kostnaderna för vård och underhåll vida överstiger inbetalda avgifter.

LU 1979/80:4

Förbundet erinrar i detta sammanhang om att den del av kostnaden som inte
täcks av avgift måste finansieras med skattemedel. 1 församlingar med
vikande skatte- och befolkningsunderlag innebär detta en betungande utgift.
Församlingarna har därför eftersträvat att minska utgifterna, vilket bl. a. kan
ske genom ändring på gravplats. För att möjliggöra ändringar på gravplats har
i avtal med lång giltighetstid intagits en bestämmelse, varigenom gravrättsinnehavaren
medger församlingen rätt att utan dennes hörande utföra de
ändringar i gravplatsens allmänna ordnande som kan bli erforderliga med
hänsyn till ändrad ordning eller omläggning av kyrkogården eller andra
omständigheter.

Förbundet vill för sin del starkt ifrågasätta en ändring i lagen om gravrätt
som innebär ett förbud att i avtal införa bestämmelser att ändring av gravplats
ej får ske utan gravrättsinnehavarens medgivande. Enligt förbundets mening
innebär detta en begränsning av parternas avtalsfrihet. Gravrättsinnehavarens
rätt får anses tillgodosedd i andra lagar. Således innehåller 36 §
avtalslagen ett skydd mot oskäliga villkor. I övrigt torde konsumentlagstiftningen
ge gravrättsinnehavaren ett tillfredsställande skydd.

När det däremot gäller information om ändringar på gravplats delar
förbundet motionärernas uppfattning att församlingen bör lämna sådan
information, exempelvis i församlingsblad.

Beträffande förslaget i motionen att tillstånd till förändringar bör inhämtas
av gravrättsinnehavaren pekar förbundet på de svårigheter en sådan skyldighet
skulle medföra. Gravrätten kan nämligen under gravrättstiden ha
övergått till ett stort antal personer utan församlingens vetskap. Att inhämta
samtliga gravrättsinnehavares tillstånd torde därför i allmänhet bli förenat
med stora svårigheter för församlingarna.

Sammanfattningsvis vill förbundet starkt ifrågasätta den i motionen
föreslagna lagändringen, varigenom parternas avtalsfrihet begränsas. De
syften som motionärerna vill uppnå får anses tillgodosedda genom andra
lagar till skydd för konsument.

Sveriges begravningsentreprenörers förbund anser att förslaget till ändring
inte är motiverat och avstyrker därför bifall till motionen.

Begravningsföreningarnas samorganisation tillstyrker utan närmare motivering
det framlagda förslaget.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner vari begärs ändringar i lagen om
gravrätt m. m.

Gravrätt innebär en nyttjanderätt till ett visst område på allmän begravningsplats.
Enligt lagen om gravrätt m. m. får gravrätt upplåtas för viss tid,
minst 15 år och högst 50 år, eller för alltid. Som bevis på upplåtelsen utfärdas
gravbrev. Har gravrätten upplåtits för bestämd tid har gravrättsinnehavaren

LU 1979/80:4

under vissa betingelser rätt till en förnyelse av upplåtelsen när upplåtelsetiden
gått ut. I 8 § stadgas att såsom innehavare av gravrätten skall anses den till
vilken gravrätten upplåtits. När denne dör övergår gravrätten i enlighet med
vad som kan ha blivit förordnat vid upplåtelsen eller senare. Finns inget
förordnande övergår gravrätten till den avlidnes efterlevande make och
arvingar eller den av dem som anmäls som gravrättsinnehavare. Gravrätt kan
också i vissa fall överlåtas.

110 § finns bestämmelser om förverkande av gravrätt vid vanvård. För att
gravrätten skall kunna förklaras förverkad krävs att upplåtaren förelagt
gravrättsinnehavaren att sätta graven i stånd inom ett år och att denne inte
efterkommit anmaningen. Föreläggandet skall delges innehavaren. Är denne
inte känd eller är hans adress okänd skall kungörelsedelgivning användas.

Gravrätten ger innehavaren i princip rätt att förse graven med gravvård.
Beträffande gravvårdens utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar
på gravplatsen skall vad upplåtaren bestämmer gälla. Denne får emellertid
inte meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som är påkallade för att
tillgodose en god gravkultur.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om gravrätt m. m. finns i begravningskungörelsen.
I 3 § stadgas att för allmän begravningsplats skall finnas
gravbok med uppgifter om bl. a. dem till vilka gravplatser upplåtits. Även
senare gravrättsinnehavare bör antecknas om så kan ske. Enligt 4 § skall
gravbrev innehålla bl. a. namnet på den till vilken upplåtelsen sker, nummer
på gravplatsen eller graven, tiden för upplåtelsen och övriga villkor.

I motionen 858 framhålls att någon anmälningsskyldighet inte föreligger då
gravrätt övergår på ny innehavare och att detta förhållande kan medföra
svårigheter för kyrkogårdsmyndigheterna, särskilt i fall då en gravplats inte
hålls i ordning och innehavaren måste kunna nås med ett föreläggande att
iordningställa graven. Är gravrättsinnehavaren inte känd måste enligt
motionären ett tidsödande kungörelseförfarande tillämpas, innan gravplatsen
kan återtas. Motionären anser att problemet lämpligen kan lösas genom
en föreskrift om att bouppteckningsförrättare i bouppteckningen skall
anteckna en arvinge som gravrättsinnehavare. Motionären yrkar att en
bestämmelse med sådan innebörd förs in i 8 § lagen om gravrätt m. m.

Av de remissyttranden som inhämtats över motionen 858 från Stockholms
kyrkogårdsnämnd och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
framgår att upplåtare av gravrätt ytterst sällan får kännedom om när gravrätt
övergår till en ny innehavare. Att de som svarar för begravningsplatser i
allmänhet svävar i okunnighet om vem som är gravrättsinnehavare medför
som de nämnda remissinstanserna påpekat svårigheter, inte bara när fråga
uppkommer om återtagande av gravplats utan även i andra sammanhang.
Utskottet delar därför motionärens uppfattning att en ändring av nuvarande
ordning bör komma till stånd.

Utskottet kan däremot inte ställa sig bakom motionärens förslag till lösning
av problemet. Som framhållits i några av remissyttrandena över motionen är

LU 1979/80:4

förslaget mindre väl förenligt med bouppteckningsreglerna. Samtliga remissinstanser-alltså
även de som ställt sig positiva till syftet med motionen - har
också intagit en avvisande attityd till att bouppteckningsförrättare åläggs
skyldighet att anteckna övergång av gravrättsinnehav i bouppteckning.
Enligt utskottets mening måste man därför söka andra lösningar på
problemet. Det bör ankomma på regeringen att närmare överväga vilken väg
som skall väljas för att upplåtarna av gravrätt skall få erforderlig information
om förändring av gravrättsinnehaven. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

I motionen 1203 anförs att det är vanligt förekommande att gravrättsinnehavare
tecknar avtal med kyrkogårdsförvaltning om vård av gravplats.
Dessa avtal innehåller ofta en klausul som medger församlingen rätt att utan
gravrättsinnehavarens medgivande utföra de ändringar på gravplatsen vilka
församlingen anser vara erforderliga med hänsyn till ändrad ordning för eller
omläggning av kyrkogården.

Enligt motionärerna finner många människor det stötande att intrång och
förändringar skall kunna göras på en grav utan att gravrättsinnehavaren
samtyckt. Lagen om gravrätt m. m. bör därför enligt motionärernas mening
förses med ett tillägg om att ändring av gravplats ej får ske utan gravrättsinnehavarens
skriftliga medgivande. Kyrkogårdsförvaltning bör genom
kungörelse och genom skriftliga underrättelser till gravrättsinnehavare
meddela vilka förändringar förvaltningen önskar utföra på gravplats och
inhämta gravrättsinnehavarens tillstånd därtill.

Motionärerna är medvetna om att en sådan ordning kan leda till svårigheter
och anser att reglerna lämpligen kan utformas så att kyrkogårdsförvaltning
utan gravrättsinnehavarens tillstånd får utföra förändnngar på gravplats om
svar ej gått att erhålla inom sex månader. I motionen yrkas att lagen om
gravrätt m. m. skall ändras i enlighet med det anförda.

Utskottet hyser i och för sig förståelse för att en gravrättsinnehavare kan
uppleva det som stötande när förändringar sker på gravplatsen utan hans eller
hennes hörande. Vid en bedömning av motionsyrkandet måste emellertid
beaktas att det i många fall innebär fördelar för en gravrättsinnehavare att
avtal kan träffas med upplåtaren av gravrätten om att denne mot viss
ersättning skall svara för erforderlig skötsel av gravplatsen. Som närmare
utvecklats i det remissyttrande över motionen som avgivits av Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund kan de ekonomiska konsekvenserna
av sådana avtal med lång giltighetstid vara svåra att överblicka för
parterna. Kostnaderna för skötseln av gravplatsen kan sålunda framdeles
komma att överstiga den avtalade avgiften, vilket medför att skattemedel
måste tas i anspråk för bestridande av utgiften. Med hänsyn till det anförda är
det enligt utskottets mening rimligt att gravrättsupplåtarna får förbehålla sig
rätten att göra erforderliga ändringar på gravplatsen. Utskottet vill också peka
på att en inskränkning av avtalsfriheten i enlighet med motionärernas

LU 1979/80:4

önskemål kan få till följd att högre avgifter än f. n. kommer att tas ut för vård
och underhåll av gravplatser. Det är inte heller otänkbart att ett genomförande
av motionsförslaget kan leda till att gravrättsupplåtarna inte längre blir
villiga att träffa några avtal om skötsel av gravplatser.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att starka skäl talar för att den
nuvarande avtalsfriheten på området behålls. Däremot kan det enligt
utskottets mening finnas anledning överväga om inte gravrättsupplåtare bör
åläggas skyldighet att underrätta gravrättsinnehavare innan ändringar utförs
på gravplatserna. En sådan ordning skulle innebära att gravrättsinnehavarna
fick tillfälle att framföra sina synpunkter i fråga om de planerade ändringarna.
Härigenom skulle i viss mån syftet med motionen bli tillgodosett. I
anslutning härtill vill utskottet peka på att införandet av en informationsskyldighet
kan komma att föranleda att gravrättsinnehavarna håller gravrättsupplåtarna
underrättade om övergång av gravrätt och på så sätt bidra till
en lösning av det problem som tagits upp i den ovan behandlade motionen
858.

Även om det således av hänsyn till gravrättsinnehavarna kan vara
motiverat att införa en underrättelseplikt måste emellertid samtidigt beaktas
att en reglering inte får leda till svårigheter och kostnadsökningar för
gravrättsupplåtarna. Om informationsskyldigheten begränsas så att endast
senast kända gravrättsinnehavare behöver underrättas och reglerna därjämte
ges en utformning som tillåter att informationen till dessa kan ske på ett
enkelt sätt - exempelvis ett meddelande i vanligt brev om de tilltänkta
ändringarna - synes några nämnvärda nackdelar inte behöva uppstå för
gravrättsupplåtarna.

På grund av det anförda förordar utskottet att frågan huruvida en
skyldighet bör införas för gravrättsupplåtare att informera om planerade
ändringar på gravplatser tas upp till prövning. De överväganden som
härvidlag erfordras bör lämpligen ske i anslutning till den prövning av
spörsmålet angående information om övergång av gravrättsinnehav som
enligt vad utskottet ovan uttalat bör komma till stånd genom regeringens
försorg.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:858 och
1978/79:1203 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om översyn av reglerna om gravrätt.

Stockholm den 6 november 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1979/80:4

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Elvy Nilsson (s),
Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar
Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Stina Andersson (c), Ingrid
Segerström (s) och Göran Allmér (m).

GOT A B 62644 Stockholm 1979