med anledning av motioner om ändrad summarisk betalningsprocess, m.m. (Betänkande 1979/80:LU5 Lagutskottet)

LU 1979/80:5

Lagutskottets betänkande
1979/80:5

med anledning av motioner om ändrad summarisk betalningsprocess,
m. m.

Motionsyrkanden

1 motionen 1977/78:675 av Bengt Silfverstrand (s) och Eric Jönsson (s)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av nuvarande
förfarande för summarisk betalningsprocess, innebärande att handläggningen
överflyttas på kronofogdemyndigheten, samt

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om differentierad exekutionsavgift,
baserad på indrivningsåtgärdernas omfattning.

I motionen 1978/79:418 av Erik Glimnér (c) och Georg Pettersson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående förenklad indrivning av vissa borgenärers
enskilda fordringar.

Gällande ordning

Mål om lagsökning och betalningsföreläggande

Vid sidan av den ordinära domstolsprocessen har enligt svensk rätt sedan
gammalt tillämpats ett mera summariskt förfarande. Konungens befallningshavare
(KB) kunde således i klara fall förordna om exekution utan dom.
Utvecklingen ledde till uppkomsten av en särskild exekutionsprocess hos
KB, lagsökning, som borgenär kunde begära i alla fordringsmål. Genom
utsökningslagen (1877:31 s. I) infördes ett fastare system. Förfarandet förlädes
till överexekutor och dess tillämpningsområde begränsades att gälla uteslutande
fordringar grundade på skriftligt fordringsbevis.

Genom 1937 års lag om lagsökning och handräckning för fordran flyttades
handläggningen av mål om lagsökning och fordringshandräckning från
överexekutor till allmän underrätt. Den summariska handräckningsprocessen
i övrigt fick dock bli kvar hos överexekutor. Reformen var huvudsakligen
av organisatorisk art.

I samband med införandet av rättegångsbalken (RB) ersattes 1937 årslag av
den nu gällande lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen). 1946 års lag utgör huvudsakligen en formell revision av
1937 års lag. Bl. a. ändrades beteckningen handräckning för fordran till
betalningsföreläggande. Såväl lagsökning som betalningsföreläggande tilläm -

1 Riksdagen 1979/80. 8 sand. Nr 5

LU 1979/80:5

pas således i stort sett i samma former som när instituten tillskapades år 1877
resp. år 1937.

Gällande regler om lagsökning och betalningsföreläggande innebär i
huvudsak följande.

För till betalning förfallen fordran som grundar sig på skuldebrev eller
annat skriftligt fordringsbevis kan borgenären i stället för att väcka talan
genom stämning lagsöka gäldenären vid tingsrätten. Har borgenären panträtt
i bl. a. fast egendom för fordringen kan han genom lagsökning också söka
betalning direkt ur den pantsatta eller intecknade egendomen. Ansökan om
lagsökning görs skriftligen. Tas ansökan upp förelägger rätten gäldenären att
svara skriftligen inom viss kortare tid efter det gäldenären fått del av ansökan.
Underlåter gäldenären att svara avgörs målet på de skäl borgenären anfört.
Svarar gäldenären på ansökningen kan rätten förelägga borgenären att
bemöta svaret med påminnelser. Om gäldenären bestrider lagsökningsyrkandet
skall under vissa i lagen närmare angivna omständigheter målet
hänskjutastill rättegång i ordinär ordning. Om lagsökningen inte avvisas eller
hänskjuts till rättegång avgör rätten målet genom utslag (lagsökningsutslag).
Enligt detta åläggs gäldenären betalningsskyldighet eller, i fall av panträtt,
fastställs fordringen att utgå med förmånsrätt i den egendom där panträtten
gäller. Något ogillande av borgenärens talan kan alltså inte ske i lagsökningsmål.

Gäldenären får söka återvinning mot utslag varigenom borgenärens talan
bifallits. Återvinning skall sökas inom en månad från det gäldenären fått del
av utslaget. Återvinning söks vid den tingsrätt som meddelat utslaget.
Återvinningsmålet handläggs som ett vanligt tvistemål enligt RB:s bestämmelser.

För fordran som inte avser skadestånd och som inte grundar sig på skriftligt
fordringsbevis kan borgenären söka betalningsföreläggande. Ansökan om
betalningsföreläggande görs skriftligen eller muntligen vid tingsrätt. Den får
endast avse en gäldenär. Rätten förelägger gäldenären att inom viss kortare
tid från det han fått del av ansökningen inkomma med bestridande till rätten
vid påföljd att utmätning eljest kan ske hos honom. I föreläggandet anges
också vilka kostnader som gäldenären riskerar att få ersätta. Om ansökningen
lämnas obestridd utfärdar rätten ett s. k. slutbevis enligt vilket utmätning får
äga rum för fordringen och kostnaderna i målet. Bestrider däremot gäldenären
ansökningen har borgenären en månad på sig att begära att målet såsom
tvistigt hänskjuts till rättegång. Gör han inte det förfaller ansökningen och
målet avskrivs från vidare handläggning. Har slutbevis meddelats kan
gäldenären söka återvinning vid tingsrätten. Utgångspunkten för återvinningsfristen
är dock här en annan än vid lagsökningsutslag eller tredskodom.
Fristen räknas nämligen inte från delgivning av slutbeviset utan från
utmätning p. g. a. beviset. Tidsfristen är dock densamma, en månad. Enligt
rättspraxis medför ett resultatlöst utmätningsförsök inte att återvinningsfristen
börjar löpa.

LU 1979/80:5

I fråga om kostnader i lagsökningsmål tillämpas RB:s bestämmelser om
rättegångskostnader i tvistemål. Huvudregeln är följaktligen att den förlorande
parten skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Eftersom
talan i lagsökningsmål inte kan ogillas är dock gäldenärens möjligheter till
ersättning begränsade till fall där lagsökningen avvisas eller återkallas sedan
gäldenären ingått i svaromål. I mål om betalningsföreläggande gäller att i
princip endast borgenären kan få ersättning för kostnad. Om borgenären
fordrar ersättning anger, som framgått, rätten redan i föreläggandet till
gäldenären hur stor kostnad som godtas för den händelse slutbevis kommer
att meddelas.

Vid båda dessa typer av summariska förfaranden gäller att den ersättningsgilla
kostnaden är maximerad i lag. Enligt kungörelsen (1974:811; omtryckt
1979:331) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande får ersättning för inkassoåtgärder som vidtagits
före ansökningen utgå med, i allmänhet, högst 100 kr. För borgenärens eget
arbete med anledning av målet samt för arvode till ombud eller biträde får
ersättning utgå med skäligt belopp, dock högst 150 kr. i lagsökningsmål och
125 kr. i mål om betalningsföreläggande om inte särskilda skäl föreligger.
Dessutom utgår ersättning för ansöknings- och expeditionsavgifter samt för
vissa andra kostnader.

Handräckning enligt atsökningslagen

Enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL)kan överexekutor (länsstyrelsen) i
vissa fall förordna om handräckning. Sådan handräckning kan avse kvarstad,
skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgärd. Vidare kan överexekutor
enligt 191 § UL förordna om handräckning för återställande av besittning
eller annat förhållande som har rubbats. Han kan också enligt 192 § UL
meddela handräckning för avhysning av bl. a. arrendator och hyresgäst när
nyttjanderätten har upphört. Handräckningsförfarandet är helt skriftligt.
Handräckning enligt 191 och 192 SS UL utgör former av summarisk process
som är närbesläktade med den summariska betalningsprocessen enligt
lagsökningslagen.

I utsökningsmål gäller enligt 197 J; UL att överexekutor bestämmer efter
vad som är skäligt om och till vilket belopp den tappande parten skall ersätta
den vinnande parten för hans kostnad i målet. Bestämmelsen anses utesluta
att ersättning tillerkänns den förlorande parten. I övrigt skall bestämmelserna
i 18 kap. RB tillämpas analogt.

Enligt praxis utgår inte hos överexekutor någon ersättning till sökanden i
mål om handräckning för säkerhetsåtgärd även om ansökningen har bifallits.
Anledningen är att sökandens materiella rätt ännu inte har blivit prövad.

I mål hos överexekutor och utmätningsman skall statsverkets kostnader
för förfarandet ersättas av sökanden. Ersättningen uttas i form av en
exekutionsavgift. Bestämmelserna om exekutionsavgift finns i exekutions 1

* Riksdagen 1V79/S0. ti sand. Nr 5

LU 1979/80:5

avgiftskungörelsen (1971:1027). Exekutionsavgift utgår i form av utsökningsavgift,
försäljningsavgift och tilläggsavgift. Storleken av de två förstnämnda
avgifterna är maximerad i kungörelsen. Utsökningsavgiften är 100 kr. (i vissa
fall lägre) och beräknas särskilt för varje slag av åtgärd som begärs.
Försäljningsavgiften, som uttas vid försäljning av gods genom överexekutors
eller utmätningsmans försorg, är relaterad till försäljningssummans storlek,
men får högst vara 1 000 kr. Tilläggsavgift utgår när särskild kostnad
uppkommer för åtgärd i målet. Avgiften motsvarar kostnaden.

Vissa utredningar m. m.

Frågan om en översyn av den summariska betalningsprocessen har under
senare år varit aktuell i olika sammanhang. Lagberedningen föreslog i sitt
betänkande (SOU 1963:28) Utsökningsrätt II bl. a. att målen om betalningsföreläggande
skulle flyttas från de allmänna domstolarna till kronofogdemyndigheterna.
Förslaget kom av olika skäl inte att bli genomfört. Saken togs
upp på nytt i den inom justitiedepartementet upprättade departementspromemorian
(Ds Ju 1972:20) Summarisk betalningsprocess. I promemorian förordades
att instituten lagsökning och betalningsföreläggande skulle slås samman
till ett enhetligt förfarande som skulle handläggas av kronofogdemyndigheterna.
Praktiska skäl ansågs tala för en sådan lösning, bl. a. det förhållandet att
denna typ av mål i allmänhet är av enkel beskaffenhet och mycket sällan
övergår i ordinär rättegång. Det antogs vidare vara av värde att den
summariska betalningsprocessen och utsökningsförfarandet närmades till
varandra. Inte heller detta förslag ledde till lagstiftning.

År 1973 avgav lagberedningen sitt huvudbetänkande (SOU 1973:22)
Utsökningsbalk med förslag till ny utsökningsbalk. 1 1963 års betänkande hade
lagberedningen tänkt sig att bestämmelser om betalningsföreläggande skulle
införas i den blivande utsökningsbalken. Det år 1973 framlagda förslaget
innehöll dock inte några sådana regler. Lagberedningen anförde som skäl
härför att det visserligen lät sig göra att foga in dylika regler i balken men att
detta inte kunde ske utan en viss förlust från systematisk synpunkt. Reglerna
om betalningsföreläggande kunde enligt beredningen utan praktiska olägenheter
kvarstå i en särskild lag. Beredningen hänvisade också till att reglerna
om lagsökning och betalningsföreläggande var föremål för utredning inom
justitiedepartementet och att resultatet av denna utredning inte borde
föregripas.

Lagberedningen föreslog vidare att överexekutors befogenhet att förordna
om handräckning skulle föras över till kronofogdemyndighet. Beredningen
utgick därvid från att de organisatoriska förutsättningarna för kronofogdemyndigheterna
att ta över dessa uppgifter skulle komma till stånd genom en
radikal minskning av antalet kronofogdedistrikt. Riksdagen har emellertid
senare beslutat att den hittillsvarande indelningen i 81 kronofogdedistrikt
skall behållas (prop. 1977/78:129, CU 1977/78:26, rskr 1977/78:253). Förut -

LU 1979/80:5

sättningarna för en överflyttning av handräckningsmålen till kronofogdemyndighet
är alltså numera annorlunda.

1 remiss till lagrådet den 16 mars 1978 har lagts fram förslag till en ny
utsökningsbalk som skall ersätta UL. Enligt förslaget skall överexekutorsinstitutionen
avskaffas och överexekutors uppgifter på det exekutiva området
föras över till kronofogdemyndigheten. Detta gäller emellertid inte handräckningsmålen.
Flera faktorer medverkar enligt remissen till detta ställningstagande.
Ett viktigt skäl är att det nu inte längre är aktuellt att ändra på den
nuvarande indelningen i kronofogdedistrikt. Att inordna handräckningsmålen
i den bestående organisationen skulle möta betydande svårigheter. Vidare
är handräckningsmålen i stor utsträckning koncentrerade till ett fåtal län,
varför åtskilliga kronofogdemyndigheter skulle få ett alltför litet antal sådana
mål. Den skyndsamma handläggning som en handräckningsansökan ibland
kan kräva skulle troligen inte alltid kunna tillgodoses hos de minsta
kronofogdemyndigheterna. Till detta kommer att befogenheten att förordna
om handräckning är en direkt judiciell uppgift och att det därför enligt
remissen principiellt framstår som mindre lämpligt att uppgiften skall åvila
kronofogdemyndigheten.

En proposition med förslag till utsökningsbalk kan väntas under våren
1980.

Mot bakgrund av det anförda har inom justitiedepartementet undersökts
möjligheten av att i stället flytta handräckningsmålen till allmän domstol.
Därvid har en samordning med den summariska betalningsprocesen övervägts.
Resultatet av dessa överväganden har redovisats i departementspromemorian
(Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I promemorian föreslås att mål
om lagsökning och betalningsföreläggande samt de nuvarande instituten
enligt 191 och 192 §§ UL förs samman till ett gemensamt förfarande,
benämnt lagsökning. Förfarandet skall vara skriftligt och målen skall
handläggas vid allmän underrätt. I fråga om handräckning för säkerhetsåtgärd
enligt UL förordas att de nuvarande reglerna i 15 kap. RB om
civilprocessuella säkerhetsåtgärder byggs ut till att omfatta även de fall som
nu uteslutande regleras i UL, dvs. handräckning när talan inte har väckts vid
domstol. Något förslag till en sådan reglering läggs dock inte fram i
promemorian.

Promemorian har remissbehandlats.

Regeringen har i remiss till lagrådet den 28 juni 1979 lagt fram förslag till
handräckningslag. Lagen innebär att en ny skriftlig summarisk process införs
vid allmän domstol. I anslutning till vad som föreslagits i lagrådsremissen om
utsökningsbalk föreslås nu att den summariska processen inför överexekutor
enligt 191 och 192 §§ UL, dvs. handräckning för återställande av rubbad
besittning m. m. samt vräkning, ersätts med ett liknande förfarande inför
allmän domstol. Det nya förfarandet föreslås få beteckningen ”handräckning”
och den nya lagen i ämnet ”handräckningslag”. Enligt förslaget skall
det nya förfarandet stå öppet för all slags fullgörelsetalan som inte avser

LU 1979/80:5

betalningsskyldighet. Tillämpningsområdet vidgas alltså i förhållande till vad
som nu gäller enligt 191 och 192 SS UL. Förfarandet skall också tillämpas i de
fall då överexekutor f. n. meddelar handräckning enligt särskilda bestämmelser
i t. ex. byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med utsökningsbalken,
dvs. tidigast under år 1981.

I remissen framhåller chefen för justitiedepartementet bl. a. följande.

De tidigare reformförslagen rörande summarisk betalningsprocess har
huvudsakligen rört frågan om vilken myndighet som skall svara för denna
process. En översyn av lagsökningslagen är enligt departementschefen
emellertid påkallad även av andra skäl. Bl. a. kan man överväga lämpligheten
av den nuvarande uppdelningen i två olika förfaranden. Enligt departementschefen
finns det ett starkt samband mellan den summariska processen och
vanlig civilprocess. Det finns skäl som talar för att den summariska processen
mer än nu samordnas med del vanliga rättegångsförfarandet enligt RB.
Rättegångsförfarandet vid allmän domstol ses f. n. över av rättegångsutredningen
(Ju 1977:06). Rättegångsutredningen har upplyst att den överväger i
vad mån en sådan samordning är möjlig. I remissen anförs att starka skäl
därför talar för att resultatet av rättegångsutredningens arbete bör avvaktas
innan ställning tas till hur den summariska processen slutgiltigt bör utformas.
I fråga om den summariska betalningsprocessen kan enligt föredraganden
reformbehovet knappast anses så överhängande alt inte översynen skulle
kunna anstå ytterligare någon tid.

I remissen framhålls att saken ligger annorlunda lill i fråga om handräckningsmålen.
Beträffande dessa mål bör, anförs det, lagstiftningen förberedas i
så god tid att den kan träda i kraft samtidigt med utsökningsbalken. Med
anledning av alt överexekulorsinstitutionen föreslås upphöra när utsökningsbalken
träder i kraft måste ställning tas till vilken myndighet som skall
överta handräckningsmålen. Enligt departementschefen talar åtskilliga skäl
för att handräckningsmålen bör övertas av allmän domstol. Vissa av dessa
mål, nämligen handräckning för återställande av rubbad besittning o. d. och
avhysning enligt 191 och 192 SS UL, företer stora likheter med den
summariska betalningsprocessen. Den i remissen förordade lösningen innebär
att den föreslagna handräckningslagen i huvudsak omfattar denna typ av
mål. Övriga handräckningsmål bör enligt departementschefen regleras i
samband med att förslag så småningom framläggs till följdlagstiftning till
utsökningsbalken.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) tillkallades den 3 februari 1977 för att se
över rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Enligt sina direktiv skall
utredningen överväga hur rättegångsförfarandet skall kunna göras mer
flexibelt och därigenom snabbare och billigare för parterna utan att befogade
rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. Både tvistemål och brottmål omfattas av
uppdraget. Utredningen har att ta upp frågor rörande t. ex. förfarandets
uppdelning på förberedelse och huvudförhandling, avvägningen mellan

LU 1979/80:5

skriftlig och muntlig handläggning, behovet av paris personliga inställelse,
anordnandet av bevisning samt ansvaret för rättegångskostnadernas fördelning
mellan parterna. Genom tilläggsdirektiv i juni 1977 har utredningen
vidare erhållit i uppdrag alt pröva frågan om inrättande av jourdomstolar i
brottmål. Utredningen är oförhindrad att pröva även andra frågor som har
samband med strävandena efter ett snabbare och mera flexibelt förfarande.
Någon fullständig översyn av RB:s regelsystem bör dock inte göras.

Utredningen har i juni 1978 avgivit en promemoria med förslag till
försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång (jfr prop. 1978/
79:88, JuU 1978/79:25, rskr 1978/79:189).

Motionsmotiveringar

1 motionen 1977/78:675 framhålls att det är mycket angeläget att den
summariska betalningsprocessen blir så rationell, enkel och billig som möjligt
utan att därigenom rättssäkerheten eftersätts. Motionärerna hänvisar till den
ovan nämnda departementspromemorian från år 1972 och till de skäl som i
promemorian anfördes för att handläggningen av mål om lagsökning och
betalningsföreläggande skulle överföras till kronofogdemyndighet. Det kan
enligt motionens upphovsmän med fog hävdas att värdet av en sammankoppling
av den summariska indrivningsprocessen och utmätningsförfarandel
skulle vara mycket stort eftersom över 90 % av målen om lagsökning och
betalningsföreläggande fullföljs genom ansökan om exekution. Motionärerna
hävdar att en utebliven organisatorisk förändring av kronofogdeorganisationen
knappast kan vara ett bärande skäl för att avstå från den uppenbara
förenkling av den summariska betalningsprocessen som det enligt dem skulle
innebära att överföra hela handläggningen till kronofogdemyndigheten.
Enligt motionärerna borde borgenären kunna vända sig direkt till kronofogden
och kravhandlingen kunna utgöra exekutionstitel i och med att kravet
godkänts av gäldenären. Bestrids kravet skulle enligt motionärens förslag
borgenären hänvisas till domstol för att få sin fordran prövad.

I motionen föreslås vidare att en differentierad exekutionsavgift införs.
Avgiftens storlek skulle anpassas efter åtgärdernas omfattning vid indrivningen.
En fördel med ett sådant system skulle enligt motionärerna vara att
många fordringsägare kunde avstå från att anlita inkassobyråer, vars
medverkan medför ytterligare kostnader.

1 motiveringen till motionen 1978/79:418 påpekas att kommuner, landstingskommuner
och staten ofta har fordringar på enskilda för utförda tjänster
och leveranser. Vid utebliven betalning måste man inom den kommunala
eller statliga förvaltningen utreda anledningen till betalningsdröjsmålet,
avgöra om rättsliga åtgärder skall vidtas och - om så är fallet - antingen
genom något eget organ eller genom utomstående ombud driva processen vid
domstol. Enligt motionärerna borde för dessa inkasseringsuppgifter i stället
statens eget organ, kronofogdemyndigheten, anlitas. Motionärerna framhål -

LU 1979/80:5

ler att med nuvarande kronofogdeorganisation exekutiv personal finns på
ungefär 180 platser i landet. Exekutionsväsendets personal har därmed
möjlighet att utan större kostnad nå gäldenären i den mån ett personligt
sammanträffande skulle behövas. Den fortsatta handläggningen av ärendet
skulle avsevärt förenklas. Enligt motionsförslaget skulle kronofogdemyndigheten
först kräva gäldenären på betalning och därefter - om betalning inte
sker - söka klarlägga om gäldenären vitsordar skulden. Erkänns skulden
skulle fordringsbeloppet genast kunna uttas på exekutiv väg genom utmätning
i lös egendom, fastighet, livränta eller sjukpenning. Fordringshandlingen
jämte erkännandet skulle härigenom bli exigibel. Motionärerna anför
att en liknande handläggning i dag är möjlig när det gäller betalning av inropat
gods på offentlig auktion (55 § UL). Den föreslagna, förenklade indrivningsrutinen
i mål där stat eller kommun är fordringsägare skulle enligt
motionärerna medföra ringa kostnader för gäldenärerna och innebära att
borgenärerna fick betalt snabbare. Dessutom skulle man få ett enhetligt
förfaringssätt i det allmännas inkassoverksamhet gentemot medborgarna.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en förenkling av den summariska betalningsprocessen aktualiserades
genom en motion vid 1975/76 års riksmöte. Enligt motionären
borde - senast i samband med den aviserade propositionen angående ny
utsökningsbalk - förslag framläggas till bestämmelser som skulle möjliggöra
ett slopande av systemet med lagsökningsutslag och bevis om betalningsföreläggande.
Enligt ett av motionären framlagt förslag skulle fordringsanspråket
anmälas direkt till kronofogdemyndigheten och inte, som nu, hos
tingsrätten. Bestreds ej anspråket skulle kronofogden omedelbart kunna
påbörja det exekutiva förfarandet. I annat fall skulle ansökningen hänskjutas
till rättegång.

Lagutskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1975/76:26 att gällande lagstiftning om lagsökning och betalningsföreläggande
visserligen fungerade väl, men att den var gammal och att förenklingar och
förbättringar i den summariska betalningsprocessen troligen kunde göras.
Utskottet hänvisade till den utredningsverksamhet som fortfarande pågick
på området och framhöll att de överväganden om den framtida utformningen
av den summariska betalningsprocessen som sålunda gjordes inte borde
föregripas genom uttalanden av riksdagen om hur systemet lämpligen borde
utformas. Utskottet, som på denna grund avstyrkte bifall till motionen,
underströk dock vikten av att den summariska betalningsprocessen blev så
rationell, enkel och billig som möjligt utan att härigenom rättssäkerheten
eftersatts.

LU 1979/80:5

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet två motioner vari begärs ändringar i
den summariska betalningsprocessen.

Svensk rätt tillämpar sedan gammalt vid sidan av den ordinära domstolsprocessen
ett mera summariskt förfarande. En borgenär kan härigenom på ett
snabbt och bekvämt sätt få ett åläggande för gäldenären att betala borgenärens
fordran. Grundar sig fordringen på ett skuldebrev eller annat skriftligt
fordringsbevis kan borgenären i stället för att väcka talan genom stämning
lagsöka gäldenären. U nderlåter gäldenären att efter delgivning låta a vhöra sig
avgörs målet på de skäl borgenären anfört, dvs. betalningsskyldighet åläggs
gäldenären. Bestrider gäldenären lagsökningen kan han under vissa särskilt
angivna förutsättningar få målet hänskjutet till rättegång i ordinär ordning. I
övriga fall meddelar rätten lagsökningsutslag varigenom betalningsskyldighet
åläggs gäldenären. Saknar borgenären skriftligt fordringsbevis kan han i
stället få en grundval för exekution genom att söka betalningsföreläggande.
Bestrider gäldenären ansökningen har borgenären möjlighet att begära att
målet såsom tvistigt hänskjuts till rättegång i ordinär ordning. Om ansökningen
lämnas obestridd utfärdar rätten ett s. k. slutbevis enligt vilket
utmätning får äga rum för fordringen och kostnaderna i målet. Sedan en
borgenär erhållit lagsökningsutslag eller slutbevis kan han vända sig till
kronofogdemyndighet och begära utmätning för sin fordran.

Statsverkets kostnader för utmätningsförfarandet uttas av sökanden i form
av en exekutionsavgift, som i sin tur består av utsökningsavgift, försäljningsavgift
och tilläggsavgift. Storleken av de två förstnämnda av dessa avgifter
har maximerats i lag. Tilläggsavgift ugår när särskild kostnad uppkommer för
åtgärd i målet och motsvarar denna kostnad i storlek.

I motionen 1977/78:675 framhålls det angelägna i att den summariska
processen blir så rationell, enkel och billig som möjligt utan att därigenom
rättssäkerheten eftersätts. Från dessa utgångspunkter är det enligt motionärerna
lämpligt att handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande
förs över till kronofogdemyndigheterna. Värdet av en sammankoppling
av dessa slag av mål och utmätningsförfarandet anser motionärerna
vara mycket stort. Enligt motionsförslaget skall fordringsanspråket anmälas
direkt hos kronofogdemyndigheten och inte som nu hos tingsrätten.
Bestrider gäldenären fordringsanspråket skall ärendet hänskjutas till rättegång
i ordinär ordning. Om bestridande ej sker inom förelagd tid kan
kronofogden omedelbart påbörja det exekutiva förfarandet. Lagsökningsutslaget
och slutbeviset i mål om betalningsföreläggande skulle således kunna
undvaras. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
lagstiftning med det av motionärerna angivna innehållet. Motionärerna yrkar
vidare att riksdagen begär att exekutionsavgiften differentieras så, att den
bättre anpassas efter åtgärdernas omfattning vid indrivningen.

I motionen 1978/79:418 anförs att staten, kommunerna och landstingen

LU 1979/80:5

borde ha möjlighet att anlita kronofogdemyndigheterna för inkassoärenden i
stället för att, som nu, vara hänvisade till andra organ inom förvaltningen
eller till privata inkassoföretag. En sådan möjlighet skulle kunna förenkla den
fortsatta handläggningen av ärendet. Om betalning inte sker men gäldenären
erkänner skulden borde kronofogden omedelbart kunna få vidta exekutiva
åtgärder. Domstolsförfarandet kan härigenom undvaras och borgenären
behöver endast vända sig till en instans. De förenklade rutinerna skulle enligt
motionärerna medföra lägre kostnader för gäldenärerna och snabbare betalning
till borgenärerna.

Utskottet erinrar om att nu gällande lagstiftning om lagsökning och
betalningsföreläggande är av relativt gammalt datum. Det är enligt Utskottets
mening sannolikt att betydande förenklingar och förbättringar i den summariska
betalningsprocessen kan göras. Som framgår av redogörelsen ovan
(s. 4-7) har frågan om en översyn av lagstiftningen också länge varit aktuell.
De reformförslag som har lagts fram har dock hittills inte lett till lagstiftning.
De tidigare förslagen rörde huvudsakligen frågan om vilken myndighet som
skall svara förden summariska betalningsprocessen. 1 1977 års departementspromemoria
förordades däremot en mera omfattande förändring av lagstiftningen.
Bl. a. föreslogs att de nuvarande handräckningsinstituten i 191 och
192 §§ utsökningslagen (UL) samt målen om lagsökning och betalningsföreläggande
skulle föras samman till ett gemensamt förfarande, benämnt
lagsökning, vid allmän underrätt. I en i juni 1979 avlämnad lagrådsremiss har
regeringen på grundval av den ovannämnda departementspromemorian lagt
fram förslag till en ny handräckningslag. Förslaget innebär bl. a. att den
summariska processen inför överexekutor enligt 191 och 192 §§ UL ersätts
med ett nytt handräckningsförfarande inför allmän domstol. Förslaget
innehåller däremot inga ändringar i den summariska betalningsprocessen. I
lagrådsremissen framhåller justitieministern att en översyn av lagsökningslagen
visserligen är påkallad av flera skäl. Enligt hans mening bör dock
resultatet av den år 1977 tillkallade rättegångsutredningens arbete avvaktas
innan ställning tas till hur den summariska processen slutgiltigt bör
utformas.

Utskottet anser det angeläget att den summariska betalningsprocessen
snarast reformeras. De överväganden om dennas framtida utformning som
pågår bör enligt utskottets mening inte föregripas genom uttalanden av
riksdagen om hur systemet lämpligen skall utformas. Utskottet vill forsin del
endast stryka under vikten av att den summariska betalningsprocessen blir så
rationell, enkel och billig som möjligt utan att härigenom rättssäkerheten
eftersätts.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 1977/78:675 och
1978/79:418.

LU 1979/80:5

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1977/78:675 och 1978/79:418.

Stockholm den 6 november 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m)*,
Stig Olsson (s)*, Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s). Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe
Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp) och Stina Andersson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62660 Slockholm 1979