Med anledning av motioner om äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus (Betänkande 1975/76:LU20 Lagutskottet)

LU 1975/76:20

Lagutskottets betänkande
1975/76:20

med anledning av motioner om äganderätt till lägenheter i flerfamiljshus Motionerna I

motionen 1975/76:1964 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning i syfte att undersöka förutsättningarna
att på samma villkor som i ett småhus äga en lägenhet i ett flerfamiljshus.

Motionären framhåller att i flera länder i både Väst- och Östeuropa lägenheter
i flerfamiljshus upplåts med äganderätt men att den svenska lagstiftningen
inte medger sådan upplåtelse. Motionären hänvisar till att i den
bostadspolitiska debatten det ofta framförs att bostadsrätt ger den boende
ett betydande och verkligt inflytande över bostaden. Enligt motionären bör
motsvarande också gälla lägenheter i flerfamiljshus som ägs av de boende.

I motionen pekas vidare på att de snabbt stigande drift- och underhållskostnaderna
numera i allt högre grad påverkar hyrorna. Den som äger
sin bostad har enligt motionären möjlighet att själv utföra vissa arbeten
och därigenom hålla nere boendekostnaden. Motionären anser det för den
fortsatta boendepolitiska debatten vara angeläget att möjligheten att äga
lägenhet i flerfamiljshus blir grundligt diskuterad.

I motionen 1975/76:2160 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om sådana författningsändringar att direkt ägande
av lägenhet i flerfamiljshus möjliggörs.

Motiveringen till motionen finns i motionen 1975/76:1979, där det framhålls
att en huvuduppgift för bostadspolitiken är reformer i fråga om hur
bostäderna skall ägas och förvaltas. Motionärerna anser det naturligt att
flytta över inflytandet och därvid naturligtvis också det ekonomiska ansvaret
på de enskilda människorna. Bostadskapitalet utgör omkring 1/3 av det
totala realkapitalet i vårt land. En överflyttning av den del därav, som nu
ligger i hyresfastigheter, i de boendes egna händer skulle enligt motionärerna
innebära en ansenlig spridning av ägandet.

Motionärerna anser att direkt eller indirekt ägande ger de bästa förutsättningarna
för ett verkligt inflytande över den egna bostadssituationen.
Driftkostnaderna för en ny hyreslägenhet uppgår i dag till ca 50 kr. per
kvadratmeter och år och befinner sig i snabbt stigande. Direkt eller indirekt
ägande ger enligt motionärerna möjlighet för den boende att nedbringa dessa
kostnader genom omsorgsfull vård av hemmet, sparsamhet och egna arbetsinsatser.

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 20

LU 1975/76:20

Motionärerna erinrar om att ägandet av lägenhet i flerfamiljshus står öppet
för medborgarna i en rad västerländska stater och hör till vanligheten i
bl. a. Västtyskland och Frankrike. I Sverige är däremot möjligheterna att
direkt äga lägenheter utomordentligt begränsade. Fastighetslagstiftningen
ger icke den boende möjlighet att erhålla lagfart på en lägenhet. Därav
följer bl. a. att han icke såsom småhusägare kan inteckna den egna lägenheten
som säkerhet och därmed nedbringa behovet av kontantinsats till en nivå
som är realistisk för en normal inkomsttagare. Enligt motionärerna bör fastighetslagstiftningen
ändras i detta avseende.

Utländsk rätt

Äganderätt till lägenhet, våning eller annan dylik del av hus förekommer
i bl. a. cirka 15 väst- och östeuropeiska länder. Institutet går under olika
benämningar, såsom ejerlejlighed (Danmark), Stockwerkseigentum
(Schweiz), Wohnungseigentum (Västtyskland), Propriété d’appartements
(Frankrike), Condominio (Italien), Propriedad Horizontal (Spanien) och
Apartment Ownership eller Condominium Property (USA).

Där äganderätten till lägenhet förekommer betraktas husets gemensamma
utrymmen samt marken i allmänhet som gemensamma tillgångar knutna
till lägenheterna. Vanligen finns särskilda regler till grund för behandlingen
av angelägenheter rörande sådana tillgångar.

Äganderätt till lägenhet medför knappast några nämnvärda andra befogenheter
i avseende på själva sättet att utnyttja lägenheten och huset än
som brukar vara förenade med nyttjanderätt. En lägenhetsägare kan t. ex.
inte riva, flytta eller på annat faktiskt sätt disponera över tak och väggar
i lägenheten, enär dessa byggnadsdelar också utgör golv resp. väggar för
andra lägenheter eller ovanför belägna delar av huset. Lägenhetsägaren har
i allmänhet inte heller rätt att ensam bestämma färgen på den del av ytterväggen,
som avgränsar hans lägenhet. Hela huskroppen framstår sålunda
praktiskt sett som gemensam egendom. När man likväl talar om äganderätt
till lägenhet är detta främst ett sätt att uttrycka det förhållandet, att lägenheten,
eller rätten till lägenheten, utgör föremål för överlåtelse och pantsättning
enligt samma eller liknande regler som gäller för fast egendom.
På sina håll har man dessutom, åtminstone tidigare, givit äganderätten den
formella innebörden, att den avser en viss luftkub (air cubé, air space unit,
USA).

Lägenhet, som är föremål för äganderätt, utgör i en del länder särskild
enhet i jordregistret, dvs. enligt svensk terminologi en fastighet. I andra
länder redovisas äganderätt till lägenhet på motsvarande sätt som en belastning
på den fastighet, som mark och hus utgör. Närmaste svenska motsvarighet
är måhända redovisningen av tomträtt. På grund av de stora olikheter,
som föreligger i avseende på systemen för redovisning av fast egendom
och rättigheter till sådan egendom olika länder eller grupper av länder emel -

LU 1975/76:20

lan, är det emellertid svårt att få en konkret bild av förhållandena.

Det förekommer att man i ett och samma land har såväl äganderätt till
lägenhet som institut motsvarande vår svenska bostadsrätt. Efter det senaste
världskriget synes utvecklingen i flera länder ha gått i riktning mot ökad
användning av äganderättsformen. Tydligen har systemet med äganderätt
underlättat eller ansetts underlätta kapitalanskaffningen för återuppbyggnaden
och urbaniseringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om införande i svensk rätt av ett institut innebärande äganderätt
till bestämda lägenheter i bostadshus diskuterades i samband med tillkomsten
av lagen om bostadsrättsföreningar av år 1930. Ett sådant institut
ansågs därvid vara förknippat med allvarliga olägenheter. Bl. a. åberopades
att en dylik våningsrätt enligt erfarenheter från utlandet var föga uppskattad
som grundval för kreditgivning. Vidare anfördes betänkligheter ur juridiska
och praktiska synpunkter. I stället infördes bostadsrätten, som innebär nyttjanderätt
för i princip husets hela varaktighetstid till viss bostad eller annan
lägenhet, varvid nyttjanderätten är förbunden med medlemskap i den förening
som äger fastigheten och delaktighet i föreningens tillgångar. Bostadsrätt
utgör inte fast egendom utan är att juridiskt behandla som lös
egendom. Sedermera har bostadsrättshavarens ställning ytterligare förbättrats
genom tillkomsten av den nu gällande bostadsrättslagen (1971:479).

Motioner om införande av äganderätt till lägenhet har prövats av riksdagen
ettvart av åren 1958, 1967 och 1975 och därvid avslagits (se 3 LU 1958:19,
3 LU 1967:60 och LU 1975:26). År 1975 blev den då aktuella motionen
föremål för remissbehandling. I sitt av riksdagen godkända betänkande med
anledning av 1975 års motion framhöll lagutskottet att man i svensk lagstiftning
sedan lång tid tillbaka intagit den principiella ståndpunkten att
upplåtelse av bostadslägenhet skall ske antingen genom hyresavtal mellan
fastighetsägare och hyresgäst eller i form av bostadsrätt. Anledningen härtill
var bl. a. att man eftersträvat en önskvärd enhetlighet i fråga om regleringen
av rättsförhållandena på bostadsmarknaden.

Utskottet hänvisade till att vid remissbehandlingen boende- och bostadsfinansieringsutredningarna
framhållit att de i motionen upptagna frågorna
föll inom ramen för det uppdrag som meddelats de båda utredningarna
och att dessa också fastställt ett arbetsprogram som innebar att dessa frågor
skulle komma att bli behandlade.

Utskottet fortsatte.

Med hänsyn till vad som sålunda uppgivits i remissyttrandet från boendeoch
bostadsfinansieringsutredningarna finnér utskottet det inte lämpligt att
riksdagen nu tar initiativ till en sådan begäran om författningsändringar
som åsyftas med motionen. Ett sådant ställningstagande skulle innebära
ett direkt föregripande av utredningarnas arbete enligt de meddelade di -

1* Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 20

LU 1975/76:20

rektiven. Enligt utskottets mening bör man i stället från riksdagens sida
avvakta det säkrare underlag för bedömningen som kommer att tillhandahållas
genom det omfattande utredningsmaterial som kan väntas bli resultatet
av utredningarnas arbete. Utskottet vill också peka på att ett system
med äganderätt till lägenhet strider mot de huvudgrunder på vilka vårt
nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende vilar samt att de flesta remissinstanser
som i sak tagit ståndpunkt till motionsförslaget avstyrkt bifall
till detsamma. Inte minst av dessa skäl bör riksdagen ej föregripa det ställningstagande
i ett större sammanhang till förevarande fråga som sålunda
är nära förestående. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna slutförde sina uppdrag år
1975 genom avlämnande av ett gemensamt slutbetänkande (SOU 1975:51)
Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. I betänkandet behandlar utredningarna
bl. a. frågan om äganderätt till lägenhet och framhåller härvid (s. 319)
att sådan äganderätt är oförenlig med svensk fastighetsrätt. Ett system med
lagfart på bostadslägenhet jämte möjlighet till inteckning av densamma strider
enligt utredningarna mot de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande
lagfarts- och inteckningsväsende vilar. Äganderätt till lägenheter förutsätter
också nya former för ägande och förvaltning av gemensamma angelägenheter.
Utredningarna ansluter sig till de bedömningar som gjorts vid riksdagsbehandlingarna
av frågan och finner därför ingen anledning att överväga
eller påkalla ytterligare utredning om att införa äganderätt av den aktuella
typen till bostadslägenheter i Sverige.

Betänkandet har remissbehandlats, varvid yttrande avgivits av bl. a.
länsbostadsnämnden i Malmöhus län och Näringslivets byggnadsdelegation,
som är ett organ för Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.
Länsbostadsnämnden anser i likhet med utredningarna att inga särskilda
omständigheter talar för att äganderätt till bostadslägenheter i flerfamiljshus
bör införas i vårt land. Näringslivets byggnadsdelegation beklagar att frågan
intar en undanskymd plats i betänkandet. Enligt delegationen är det utan
tvekan så att det största inflytandet för de boende uppnås när de äger den
egna bostaden. Alla former av ökat inflytande för den som hyr annans
egendom måste nämligen, fortsätter delegationen, vägas mot de legitima
intressen som ägaren/uthyraren har. En sådan intresseavvägning uppkommer
däremot inte om ägaren av bostaden och den boende är en och samma
person. I yttrandet skisseras hur ett system med äganderätt till lägenheter
i flerfamiljshus konkret kan gestaltas samt avvisas de argument som i riksdagen
och av utredningarna anförts mot införande av äganderätt till lägenheter.

LU 1975/76:20

Övriga remissinstanser har iämnat utredningarnas överväganden på denna
punkt utan erinran.

Utskottet

I flera väst- och östeuropeiska länder förekommer system med äganderätt
till lägenhet i flerfamiljshus. I en del länder utgör lägenhet, som är föremål
för äganderätt, en särskild enhet i jordregistret medan i andra länder
äganderätten redovisas som en belastning på fastigheten i sin helhet. Den
svenska lagstiftningen saknar något motsvarande institut. Den bygger i stället
på principen att upplåtelse av lägenhet i flerfamiljshus skall ske antingen
genom hyresavtal eller i form av bostadsrätt.

1 motionerna 1975/76:1964 och 1975/76:2160 framställs önskemål om
att institutet äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus skall införlivas med
den svenska rätten. 1 båda motionerna hänvisas till att en sådan reform
skulle ge de boende ett ökat inflytande över deras bostadsförhållanden samt
ge dem möjlighet att påverka boendekostnaderna. I motionen 1975/76:2160
påpekas också att reformen skulle innebära en ansenlig spridning av ägandet.
På anförda skäl yrkas i motionen 1975/76:1964 att förutsättningarna för
äganderätt till lägenheter skall utredas och i motionen 1975/76:2160 att
sådana författningsändringar skall genomföras att direkt ägande till lägenhet
i flerfamiljshus möjliggörs.

Utskottet vill till en början framhålla att utvecklingen på det bostadspolitiska
området i ökande utsträckning präglats av de boendes strävan att
få ett större inflytande över den egna bostaden. I lagstiftningen har detta
kommit till uttryck bl. a. genom regler som gett hyresgästerna en stärkt
ställning. 1 den allmänna debatten om boendedemokratin har från olika
håll framförts önskemål om införande av äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus
som ett nytt alternativ till dagens boendeformer. Enligt utskottets
mening finns det flera skäl som talar för att detta önskemål bör tillgodoses.
Som motionärerna framhåller har en boende som äger sin bostad ett betydande
och verkligt inflytande över sin bostadssituation. Han har också
möjlighet att nedbringa boendekostnaderna genom egna arbetsinsatser. Härtill
kommer att en av faktorerna bakom den kraftigt ökade efterfrågan på
enfamiljshus synes vara att det bland allmänheten finns ett stort intresse
av att inneha den egna bostaden med äganderätt och därigenom kunna
påverka boendemiljön. Tilläggas kan vidare att som framgår av redogörelsen
ovan institutet äganderätt till lägenhet i flerfamiljshus sedan länge funnits
i åtskilliga andra länder samt att erfarenheterna av institutet såvitt känt
är goda.

Med hänsyn till frågans komplicerade natur från bl. a. inskrivningsrättslig
synpunkt kan det enligt utskottets mening inte utan en mera ingående
undersökning avgöras hur i detalj ett system med ägandelägenheter bör
utformas. Vid 1975 års riksmöte behandlade utskottet en motion med samma

LU 1975/76:20

yrkande som i motionen 1975/76:2160. Utskottet hänvisade därvid till att
frågan skulle komma att behandlas av boende- och bostadsfinansieringsutredningarna.
Enligt utskottets mening borde man inte föregripa utredningarnas
arbete. I stället borde man avvakta det säkrare underlag för bedömningen
som skulle komma att tillhandahållas genom det omfattande
utredningsmaterial som kunde väntas bli resultatet av utredningsarbetet.
Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen. Boende- och bostadsfmansieringsutredningarna
avlämnade sitt slutbetänkande sommaren 1975. 1 betänkandet
behandlas i korthet det aktuella spörsmålet, och utredningarna
har inte funnit anledning att överväga eller påkalla ytterligare utredning.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört finner utskottet det angeläget
att frågan om införande av ett system med ägandelägenheter snarast blir
föremål för särskild utredning.

Utredningen bör enligt utskottets mening inte bindas av några närmare
anvisningar. Utskottet vill emellertid i enlighet med motionärernas önskemål
framhålla att en fråga för utredningen bör vara hur den ägda lägenheten
skall kunna utnyttjas som kreditunderlag. En väsentlig förutsättning för
att möjligheten att äga en lägenhet skall stå öppen för det stora flertalet
människor i vårt land torde nämligen vara att förvärvet av bostaden i likhet
med vad som f. n. gäller beträffande småhus kan finansieras genom lån
mot säkerhet. Den närmast till hands liggande lösningen är att ge lägenhetsägaren
möjlighet att inteckna lägenheten. Utredningen bör emellertid
vara oförhindrad att överväga även andra lösningar av problemet.

En särskild fråga som utredningen bör ta ställning till är vidare hur gemensamma
utrymmen i ett flerfamiljshus med ägandelägenheter skall förvaltas
liksom hur andra gemensamma angelägenheter skall handläggas. De
närmare övervägandena härvidlag får ankomma på utredningen. Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges regeringen
till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1964 och
1975/76:2160 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
utredning av frågan om införande av ett system med äganderätt
till lägenheter i flerfamiljshus.

Stockholm den 6 april 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1975/76: 20

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m), fru Åsbrink
(s), herrar Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå(s), Winberg
(m), fru Nilsson i Sunne (s), fru Fredgardh (c)*, fru Tillander (c)*, fru Johansson
i Hovmantorp (s)*, herr Henmark (fp) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s),
Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s) och fru Johansson i Hovmantorp
(s) som anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 5 med
orden ”Utskottet vill” och slutar på s. 6 med orden ”till känna” bort ha
följande lydelse:

I likhet med motionärerna finner utskottet det angeläget att man skapar
förutsättningar för en ökad boendedemokrati. Under senare år har också
de bostadspolitiska strävandena i hög grad inriktats på att ge såväl bostadsrättshavare
som hyresgäster ett väsentligt ökat inflytande över den
egna bostaden och den angränsande boendemiljön. Vad forst gäller bostadsrättshavarna
erinrar utskottet om att deras ställning kraftigt stärkts
genom tillkomsten av den nu gällande bostadsrättslagen år 1971. Den som
innehar en lägenhet med bostadsrätt har numera i regel en praktiskt taget
oinskränkt rätt att själv bestämma om sin lägenhet såvitt gäller dess inre.
Frågor som har att göra med husets yttre och närmiljön avgörs av bostadsrättsföreningen,
där varje medlem kan fora fram sin åsikt och genom
sin röst påverka föreningens beslut.

Vad härefter gäller hyresgästerna erinrar utskottet om att ett viktigt steg
mot införande av boendedemokrati vid hyresförhållanden togs genom 1974
års bostadspolitiska reform. Lagreglerade former för både gemensamt och
enskilt hyresgästinflytande infördes då i vår lagstiftning. Det kollektiva inflytandet
innebär bl. a. rätt för hyresgästorganisation att motsätta sig s. k.
lyxsanering och att utverka åläggande för fastighetsägare att vidta åtgärder
som behövs för att bostadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard
(upprustningsåläggande). Reglerna har i denna del karaktären av försöksverksamhet
och har tillämpats i omkring åttio kommuner. Det individuella
inflytandet avser i första hand rätt för den enskilde hyresgästen att utan
samtycke av fastighetsägaren företa målning, tapetsering och därmed jämförliga
åtgärder i sin lägenhet.

Som framhölls vid 1974 års reform skall de nu nämnda rättigheterna
ses endast som det första steget mot ett mera omfattande hyresgästinflytande
på bostadsområdet. Ett intensivt reformarbete pågår f. n. för att vidareutveckla
formerna för ökad boendedemokrati. Boendeutredningen har sålunda
enligt sina direktiv haft att pröva bl. a. lämpligheten av och förutsättningarna

LU 1975/76: 20

för att i vissa fall åstadkomma ett ökat inflytande för hyresgästerna i samband
med sanering genom t. ex. övergång till kooperativ ägandeform. I det slutbetänkande
(SOU 1975:51) som utredningen har avgett gemensamt med
bostadsfinansieringsutredningen finns förslag som berör infiytandefrågorna.
Även frågan om hyresgästers övertagande av saneringsmogna hyreshus har
behandlats i betänkandet. Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen
avslutats. Inom bostadsdepartementet kommer - som framgår av ett interpellationssvar
av departementschefen den 1 april 1976 - att på grundval
av detta material övervägas frågan om åtgärder för att ytterligare stärka
bl. a. de boendes inflytande vid sanering och ombyggnader av äldre fastigheter
och bostadsområden.

Mot bakgrund av de lagstiftningsåtgärder som sålunda vidtagits eller förbereds
i syfte att tillförsäkra de boende ett reellt inflytande över sina boendeförhållanden
konstaterar utskottet att det inte skulle innebära några
fördelar från inflytandesynpunkt att i svensk rätt införa institutet äganderätt
till lägenhet. Enligt de olika utländska systemen med äganderättslägenheter
medför äganderättsformen knappast några andra befogenheter med avseende
på det faktiska sättet att utnyttja lägenheten och huset än som normalt
brukar tillkomma en nyttjanderättshavare.

Enligt utskottets mening kan det snarare befaras att införandet av ett
sådant rättsinstitut skulle medföra att inflytandet för dem som bor i fastigheten
skulle försämras när det gäller förvaltningen av gemensamma angelägenheter
i fastigheten och dess omgivning. Det skulle ju vara möjligt
för en eller flera personer att genom lägenhetsinköp förvärva en majoritetsställning
utan att därmed åta sig något som helst ansvar i fråga om
hela fastighetens förvaltning.

Utskottet vill vidare peka på att ett system med äganderättslägenheter
skulle innebära en diskriminering av bostadssökande som saknar hög inkomst
och tillgång till erforderlig kapitalinsats. Härigenom skulle befolkningssammansättningen
i vissa bostadsområden kunna påverkas ogynnsamt
med ökad bostadssegregation som följd.

Utskottet vill också peka på att äganderätt till lägenhet är oförenlig med
svensk fastighetsrätt i dess nuvarande utformning. Ett system med lagfart
på bostadslägenhet jämte möjlighet till inteckning av densamma strider mot
de huvudgrunder på vilka vårt nuvarande lagfarts- och inteckningsväsende
vilar. För att bostadslägenheter skall kunna utnyttjas som kreditobjekt är
det nödvändigt att offentlig registrering kan ske av pantupplåtelser i lägenheter.
Detta medför krav på individualisering av det pantsatta objektet.
Ett särskilt inteckningsregister måste därför skapas för denna typ av panträttsupplåtelser.
Eftersom det i princip måste finnas en beredskap att beträffande
alla orter kunna registrera eventuellt förekommande pantsättningar,
kommer uppbyggnaden av registret att dra betydande kostnader. Enligt
utskottets mening är det inte försvarligt att nu ta initiativ till ett så kostnadskrävande
projekt utan att det först är klarlagt om äganderättslägenheter

LU 1975/76: 20

fyller ett sådant behov att de i någon större utsträckning kommer att efterfrågas
av bostadskonsumenterna.

Beträffande de skatterättsliga effekterna erinrar utskottet om att 1974 års
bostadspolitiska reform även innefattade sådana ändringar i bostadsbeskattningsreglerna
att dessa skulle bli neutrala med avseende på boendeform.
1 sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 1976:11) Bostadsbeskattning II
har bostadsskattekommitlén behandlat vissa frågor av i huvudsak skatteteknisk
karaktär, som kompletterar det allmänna systemet. Kommitténs
förslag innebär bl. a. att avdragsrätten för reparationskostnader i samband
med förvärv av lägenhet i andelshus begränsas. Kommittén har också föreslagit
åtgärder i syfte att motverka den form av skatteflykt som sker genom
att bostadsrättsföreningar använder ”fördelade lån”.

Utskottet vill också erinra om att frågan om äganderätt till lägenhet vid
åtskilliga tillfällen prövats av riksdagen, senast åren 1958, 1967 och 1975,
utan att någon gång föranleda lagstiftning. Anledningen härtill är bl. a. att
man eftersträvat en önskvärd enhetlighet i fråga om regleringen av rättsförhållandena
på bostadsmarknaden. Från motionärernas sida har inte åberopats
några nya omständigheter som talar för att riksdagen nu bör ompröva
sitt tidigare ställningstagande i denna fråga.

Frågan om införlivande av institutet äganderätt till lägenhet med svensk
rätt har också behandlats i boende- och bostadsfinansieringsutredningamas
slutbetänkande. Inte heller utredningarna har funnit anledning att överväga
eller påkalla ytterligare utredning om att införa äganderätt till bostadslägenheter
i svensk rätt. Betänkandet har remissbehandlats och är i denna
del föremål för regeringens prövning.

Mot bakgrund av vad ovan anförts ansluter sig utskottet till utredningarnas
bedömning. Enligt utskottets uppfattning bör således riksdagen inte vidta
någon åtgärd i syfte att få regeringen att frångå utredningsförslaget i denna
del. Utskottet avstyrker därför de båda motionerna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1964 och 1975/76:2160.