med anledning av motioner i vissa kyrkliga frågor (Betänkande 1979/80:KU17 Konstitutionsutskottet)

KU 1979/80:17

Konstitutionsutskottets betänkande
1979/80:17

med anledning av motioner i vissa kyrkliga frågor

I detta betänkande behandlas motionerna
1977/78:355 av Martin Olsson och Ulla Ekelund (c),

1977/78:649 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1978/79:196 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk),

1978/79:215 av Karin Andersson och Anna Eliasson (c),

1978/79:401 av Bonnie Bernström (fp),

1978/79:404 av Doris Håvik och Kurt Hugosson (s),

1978/79:1088 av Gösta Bohman m. fl. (m) och
1978/79:1675 av Jan Bergqvist (s).

I betänkandet redovisas avsnittsvis de frågor som tagits upp i motionerna,
nämligen om forhållandet mellan stat och kyrka, kvinnoprästfrågan, upplåtelse
av kyrkorum och fråga om ändring i 19 kap. 2 § kyrkolagen.

Stat-kyrka-frågan m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:649 av Lars Werner m. fl. hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att förslag skyndsamt framläggs om
kyrkans skiljande från staten.

I motionen 1978/79:196 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om kyrkans skiljande
från staten.

I motionen 1978/79:1088 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening uttalar att de framtida relationerna mellan staten
och kyrkan skall utformas på ett sådant sätt att kyrkans karaktär av öppen,
rikstäckande folkkyrka kan vidmakthållas.

1 motionen 1978/79:1675 av Jan Bergqvist (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att kyrkolagstiftning jämställs med allmän
lagstiftning och undantas kyrkomötets kompetens.

Beträffande motiveringarna hänvisas till motionstexterna och - beträffande
motionen 1978/79:1088 - till vad som anförts i avsnittet Kyrkan i
samhället i motionen 1978/79:1108 av Gösta Bohman m. fl. (m).

1 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 17

KU 1979/80:17

Riksdagsbehandlingen våren 1977

Våren 1977 behandlade riksdagen två motioner om förhållandet mellan
stat och kyrka (1976/77:48 av herr Werner m. fl. vpk samt 1976/77:436 av
herr Palme m. fl. s). I sitt betänkande i ärendet (KU 1976/77:39) anförde
konstitutionsutskottet i denna del följande:

Yrkandet i motionen 48 (vpk) går ut på att riksdagen hos regeringen begär
förslag om kyrkans skiljande från staten. 1 motionen 436 (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de pågående
överläggningarna mellan staten och kyrkan bör fullföljas enligt de ursprungligen
fastlagda riktlinjerna och att arbetet bör planeras och bedrivas så att
resultatet kan redovisas under år 1977 samt att de synpunkter på frågornas
lösning som redovisats i motionen blir vägledande för arbetets inriktning. 1
båda motionerna görs gällande att stat-kyrka-beredningens förslag bör läggas
till grund för lösningen av stat-kyrka-frågoma.

Som utskottet i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av
motioner rörande förhållandet stat-kyrka framhållit är frågan om de framtida
relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet inte bara svenska
kyrkan utan även andra trossamfund, en angelägenhet som djupt engagerar
stora medborgargrupper. Av största vikt är att lösningen av stat-kyrkafrågorna
kan ske i en lugn och avspänd atmosfär. Enligt utskottet måste den
självklara utgångspunkten för reformarbetet på det kyrkliga området vara att
garantier skapas för den svenska kyrkans framtida verksamhet. Utskottet
anser det väsentligt att svenska kyrkans möjligheter att verka som öppen
folkkyrka bevaras. Reformerna måste också syfta till att åstadkomma
likvärdiga arbetsbetingelser för andra trossamfund.

Utskottet har tidigare uttalat sin tillfredsställelse över de samtal och
expertöverläggningar som kommit till stånd mellan staten och kyrkan.
Utskottet har även förutsatt att om de pågående överläggningarna leder till
positivt resultat det fortsatta reformarbetet sker under medverkan av bl. a. de
politiska partierna. Som nyss nämnts är arbetet i de nämnda samråds- och
expertgrupperna inriktat på att slutföras under innevarande år. Utskottet
förutsätter att samråds- och expertgruppernas förslag kommer att bli föremål
för en bred remissbehandling. Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att
riksdagen innan något initiativ i stat-kyrka-frågan övervägs bör avvakta
resultatet av de pågående överläggningarna mellan staten och kyrkan samt
det utredningsarbete som i det sammanhanget bedrivs. Utskottet föreslår att
motionerna 48 och 436 förklaras besvarade med vad utskottet anfört.

1 en reservation (7 s) föreslogs att det stycke i utskottets ovan återgivna
yttrande som börjar med orden ”Utskottet har” och slutar med orden
”utskottet anfört.” skall ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare uttalat sin tillfredsställelse över de överläggningar
som kommit till stånd mellan kyrkan och staten. Utskottet har vidare
informerats om att de pågående samtalen beräknas kunna slutföras under
innevarande år.

Utskottet anser att vad som anförts i motionen 436 väl kan läggas till grund
för en överenskommelse om en relationsförändring mellan staten och
kyrkan.

Med hänsyn till att överläggningar pågår och beräknas kunna slutföras

KU 1979/80:17

under innevarande år vill utskottet föreslå att motionerna 48 och 436 förklaras
besvarade med vad utskottet anfort.

I ett särskilt yttrande anförde herr Lindahl i Hamburgsund (fp) följande: Folkpartiets

landsmöte gjorde 1974 följande uttalande som klargör partiets
principiella uppfattning om relationerna mellan stat och kyrka:

”De nuvarande banden mellan staten och Svenska kyrkan måste upplösas.
Reformarbetet bör återupptas. Enligt partiprogrammet bör folkpartiet verka
för kyrkans frihet jämställdhet mellan trossamfunden i förhållande till staten
och den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt
engagemang i trossamfund. Svenska kyrkan garanteras goda möjligheter att
också i fortsättningen verka som öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete
över hela landet.”

För de överläggningar som pågår mellan staten och svenska kyrkan
överenskoms vid deras början riktlinjer som synes vara väl förenliga med
folkpartiets principiella uppfattning om hur relationerna mellan stat och
kyrka skall ordnas.

Enligt uppgifter från företrädare för de för staten och svenska kyrkan
gemensamma arbetsgrupperna finns det goda förutsättningar att man
kommer fram till praktiska lösningar om vilka såväl deltagarna i överläggningarna
som de parter dessa företräder kan enas. Allt tyder på att
överläggningarna kommer att vara avslutade under innevarande år eller
senast i början av 1978.

Mot denna bakgrund ter det sig naturligt att överläggningarna fortsätter
och avslutas enligt de förutsättningar och efter de riktlinjer som angavs när
arbetsgrupperna tillsattes. I dessa förutsättningar ingår att de förslag som blir
resultatet av överläggningarna skall remissbehandlas. Det finns alltså inte
tillräckliga skäl för riksdagen att i detta läge genom ett uttalande i frågan
påverka de pågående överläggningarna.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen förklara motionerna
1976/77:48 och 436 besvarade med vad utskottet anfört.

Stal-kyrka-förslaget 1978

I SOU 1978:1 framlades ett av deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna
framlagt förslag till ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan.
Förslaget innebär att förhållandet mellan staten och svenska kyrkan ändras
den 1 januari 1984. Vid denna tidpunkt föreslås den nuvarande författningsregleringen
av svenska kyrkan upphöra. Samtidigt avses en ny lag om
svenska kyrkan träda i kraft. Regleringen av kyrkans organisation och
verksamhet föreslås i övrigt ske genom interna stadgar som förutsätts bli
antagna av kyrkomötet före relationsändringen. Enligt förslaget överförs
huvudmannaskapet för begravningsverksamheten till kommunerna vid
relationsändringen. Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter ges
emellertid en lagfäst rätt att mot ersättning från kommunerna fortsätta att
förvalta vissa begravningsplatser. Den kyrkliga egendom som sedan gammalt
är underkastad särskilda rättsregler föreslås bli sammanförd till stiftelser som

KU 1979/80:17

förvaltas av kyrkliga organ. Härigenom säkerställs äganderätten till denna
egendom för kyrkan. Den fria forsamlingskommunala egendomen förblir
församlingarnas egendom. Ett särskilt databaserat system för församlingsregistrering
byggs enligt förslaget upp, när folkbokföringen förs över till
borgerligt organ. Staten tillhandahåller personuppgifter som församlingarna
behöver för registrering av sina medlemmar. Församlingarnas beskattningsrätt
upphör, men staten biträder kyrkan med uppbörd av kyrkoavgift. Genom
årliga statsbidrag föreslås staten stödja kyrkans verksamhet. En del av
bidraget reserveras för utjämning av de olikheter i ekonomisk bärkraft som
finns inom skilda delar av landet. En annan del reserveras för att trygga de
pensionsåtaganden gentemot personalen som finns vid relationsändringen.

En fylligare sammanfattning av förslaget lämnas i SOU 1978:1. Denna
återges i bilaga 1.

Stat-kyrka-förslaget gjordes till föremål för en omfattande remissbehandling.
En inom kommundepartementet utarbetad sammanställning av remissyttrandena
har publicerats i SOU 1978:76.

1979 års kyrkomöte

I en den 28 december 1978 dagtecknad skrivelse 1979:1 förklarade sig den
förra regeringen vilja inhämta kyrkomötets yttrande över stat-kyrkaförslaget
samt avgivna remissyttranden.

Ärendet bereddes av kyrkomötets särskilda utskott, som redovisade sin
bedömning i betänkandet 1979:1. Bakom utskottets skrivning stod en
majoritet bestående av 13 av utskottets 21 ledamöter (biskop Arne Palmqvist,
ordförande, Nils Glimelius, Gunnar Helander, Gunnar Lindberg, Clarence
Nilsson, Henning Andersson, Åke Assargård, Sigvard Hovstadius, Gunnel
Jonäng, Kerstin Perers, Uno Persson, Ingvar Staxäng och Göran
Åstrand).

Utskottet konstaterade inledningsvis att stat-kyrka-förslaget i den övergripande
frågan om den framtida relationen mellan svenska kyrkan och
staten byggde på de ställningstaganden som 1968 års beredning om stat och
kyrka gjort. Förslaget var enligt utskottet realiter ett förslag om skilsmässa
mellan stat och kyrka och presenterades som en helhetslösning, där de olika
delarna hörde intimt samman som en helhet. Utskottet kunde inte finna att
det fanns någon bred, allmän opinion för ett principbeslut på grundval av den
framlagda helhetslösningen. Däremot kunde enligt utskottets mening bl. a.
en bred församlingsopinion åberopas som ett stöd för att inte utgå från
skilsmässoprincipen utan i stället bygga på principen om ett bevarat samband,
som ger utrymme för partiella förändringar.

Utskottet underströk att principen om bevarat samband var historiskt
betingad i Sverige liksom i de andra nordiska länderna. Enligt utskottet var en
närmare relation mellan staten och kyrkan naturlig i länder där den helt

KU 1979/80:17

övervägande delen av befolkningen sedan gammalt och alltfort tillhören och
samma kyrka.

Utskottet betonade att svenska kyrkan enligt 1951 års religionsfrihetslag
var ett trossamfund i en delvis annan betydelse än övriga i landet verksamma
religiösa sammanslutningar. Den har ingen föreningskaraktär utan står
öppen för envar och lägger tonvikten på det kristna budskapets verkningskraft.

Enligt utskottets mening fanns det alltjämt stora möjligheter att inom
ramen för ett bevarat samband låta kyrkans karaktär av trossamfund komma
till klart uttryck och att göra alla och envar medvetna om vad kyrkotillhörigheten
innebär. I linje med denna profilering hade kyrkan enligt utskottet
bestämda önskemål om vissa partiella förändringar och strävan efter att få
dessa förverkligade.

Om förslaget skulle genomföras skulle enligt utskottet kyrkans karaktär av
öppen, rikstäckande folkkyrka i grunden förändras. Församlingarnas möjligheter
både i glesbygderna och i de växande tätorterna skulle försämras.
Utskottet tog därför ställning för ett bevarat samband mellan staten och
kyrkan och förordade inomkyrkliga reformer.

När det gällde de olika delfrågorna i förslaget var utskottets ställningstagande
negativt på flera punkter, bl. a. i vad gällde begravningsverksamheten,
församlingsregistreringen, kyrkans ekonomi och personalfrågorna. Förslaget
till helhetslösning var därför enligt utskottets mening inte lämpat att ligga till
grund för ett principbeslut om ändrade relationer mellan staten och
kyrkan.

Samtidigt som utskottet ställde sig negativt till det framlagda förslaget var
det angeläget att frågorna om önskvärda reformer under nu rådande samband
mellan staten och kyrkan inte ytterligare skulle skjutas på framtiden.
Utskottet förordade därför att kyrkomötet skulle tillsätta en utredningsnämnd
med uppdrag att utifrån principen om bevarat samband med partiella
förändringar utarbeta ett färdigt förslag till kyrkans framtida organisation.
Målsättningen borde vara att den redan nu på församl i ngsplanet väl
fungerande demokratiskt upplagda ordningen fick sin motsvarighet på stiftsoch
riksplan. Därvid borde samverkan mellan folkligt förankrad självstyrelse
och prästerlig ämbetsförvaltning komma till uttryck. Varje ändring av
kyrkans organisation borde syfta till att stärka kyrkans demokrati och slå vakt
om de karaktärsdrag som i dag ger kyrkan dess identitet av öppen
folkkyrka.

I en reservation till särskilda utskottets betänkande förordade åtta
ledamöter(Sam Aurelius, Bertil Gärtner, Stig Hellsten, Olle Nivenius, Valter
Blomqvist, Urban Gibson, Einar Jönsson och Ingmar Ytterbrink) att
kyrkomötet skulle godta huvudprinciperna i förslaget rörande ändrade
relationer mellan staten och svenska kyrkan med förbehåll att fortsatta
utredningar skulle göras om rätten för församling att förvalta begravningsplatser
och om organiserandet av folkbokföringen och att med hänsyn till

KU 1979/80:17

dessa utredningar övergångstiden före ikraftträdandet skulle förlängas.
Reservanterna avstod från att närmare ta ställning till förslaget i vad det avsåg
svenska kyrkans framtida organisation. De ansåg att detaljerade utredningar
borde genomföras och beslut fattas av ett för ändamålet särskilt sammankallat
kyrkomöte.

Kyrkomötet följde särskilda utskottets majoritet. Med röstetalen 54 mot 42
uttalade sig kyrkomötet för ett bevarat samband mellan staten och
kyrkan.

Betänkande av kyrkomötets utredningsnämnd

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd avgav den 26 september 1979 ett
preliminärt betänkande om kyrkans framtida organisation. Nämndens avsikt
är att betänkandet skall remissbehandlas och att nämnden därefter skall ta
ställning till de förslag som nämnden skall framlägga till nästa kyrkomöte.

Utredningsnämndens arbete har bedrivits utifrån vissa grundläggande
värderingar. Dit har främst hört att den nuvarande förbindelsen mellan
kyrkan och staten inte skall väsentligt förändras. Gällande principer för
kyrkotillhörigheten bör bestå.

Nämnden uttalar att tre huvudmotiv kan sägas ha varit vägledande i
nämndens i betänkandet redovisade arbete. De sammanfattas av nämnden i
orden demokrati, samordning och tjänst åt församlingarna. Med demokrati
åsyftar nämnden majoritetsbeslut genom representativ demokrati. Enligt
nämnden behöver svenska kyrkan på stifts- och riksnivå ett bredare
ansvarstagande hos kyrkomedlemmarna för samtliga kyrkoangelägenheter.
Samordningen avser främst en mera samordnad kyrklig organisation på
stiftsplanet. Med tjänsten åt församlingarna åsyftas att både stifts- och
riksorganen bör vara inriktade på att söka tillmötesgå de förväntningar som
församlingarna har.

Nämnden föreslår i betänkandet följande kyrkliga organisation på stiftsplanet.
Varje stift skall ha ett stiftsting som skall ha att ombesörja organisatoriska
och ekonomiska betingelser för verksamheten i stiftet. Antalet ledamöter
skall vara lägst 51, vilka skall väljas genom direkta val utan kategori klyvning
präster/lekmän. Biskopen skall inte vara valbar.

I varje stift skall vidare inrättas en stiftstyrelse, som skall vara stiftets
centrala förvaltande organ och därjämte stiftstingets beredande och verkställande
organ. Det skall i huvudsak motsvara kommunstyrelsen i den
borgerliga primärkommunen och förvaltningsutskottet i landstingskommunen.
Biskopen skall vara självskriven ledamot men ej självskriven
ordförande. I övrigt skall ledamöterna väljas av stiftstinget till det antal, minst
6, som stiftstinget bestämmer. För beredning av styrelsens ärenden bör
styrelsen utse ett arbetsutskott. Domkapitlet och stiftsnämnden skall bestå
enligt utredningsnämndens förslag. De skall i organisatoriskt hänseende få

KU 1979/80:17

ställning av obligatoriska nämnder, som handhar uppgifter reglerade i
specialförfattningar. Stiftsnämndens kompetensområde föreslås bli oförändrat
i förhållande till nu gällande lagstiftning. En rad olika ärenden som nu
ankommer på domkapitlet skall enligt förslaget övertas av stiftsstyrelsen.
Utredningsnämnden föreslår att ett gemensamt stiftskansli skall inrättas med
stiftsstyrelsen som personalhuvudman.

När det gäller kyrkans organisation på riksplanet konstaterar utredningsnämnden
att reglerna om kyrkomötets sammansättning måste ses över med
syfte att få en så demokratisk uppbyggnad som möjligt. Nämnden lägger på
detta stadium fram tre alternativa förslag. Alla utgår från att ledamöternas
antal ökar från nuvarande 96 till 151. Ett förslag är att kyrkomötet består av de
13 biskoparna och 138 fritt valda ledamöter. Ett andra förslag är att biskoparna
jämte en präst från varje stift är självskrivna och att övriga 125 ledamöter är
valda lekmän. Det tredje förslaget innebär att kyrkomötet skall bestå endast
av fritt valda ledamöter. Biskopsmötet skulle höras före avgörande av frågor
som berör kyrkans bekännelse, böcker och gudstjänstordning.

Kyrkomötet bör enligt nämndens mening få vidgad beslutsbefogenhet i
förhållande till vad som nu gäller. Bl. a. bör kyrkomötet anförtros uppgiften
att besluta om rikskyrkans budget och bestämma öretalet för en ny
”rikskyrkoavgift”.

Kyrkomötets arbetsformer behöver enligt nämnden inte ändras. Däremot
föreslår nämnden att kyrkomötet skall sammanträda oftare än vad som
hittills varit vanligt. Två alternativa förslag läggs fram. Det ena innebär att
kyrkomötet - som skulle väljas för en treårsperiod - sammanträder varje år
för behandling av bl. a. den årliga budgeten. Det andra alternativet är att
kyrkomötet sammanträder enbart vart tredje år och då fastställer ramar för
budgeten under den nästföljande treårsperioden. Ett av kyrkomötet utsett
budgetutskott skulle sedan inom dessa ramar fastställa de årliga budgetarna.

Utredningsnämnden föreslår inrättandet av en central kyrkostyrelse bestående
av 15 ledamöter, nämligen ärkebiskopen, 12 ledamöter utsedda av
kyrkomötet och 2 utsedda av regeringen. Ärkebiskopen skall inte vara
självskriven ordförande. Kyrkomötet utser ordförande och vice ordförande.
För varje ledamot skall finnas en personlig ersättare. En biskop, utsedd av
kyrkomötet, skall vara ersättare för ärkebiskopen.

Kyrkostyrelsen skall väljas för en period på tre år och sammanträda ca fyra
gånger per år. Närmast under kyrkostyrelsen skall arbeta fem nämnder för

1. evangelisation, 2. diakoni, 3. undervisning, 4. utbildning och 5. utlandsverksamhet
och mellankyrkliga förbindelser. Var och en av dessa
nämnder skall bestå av 7 ledamöter valda av kyrkomötet. Minst en ledamot
skall tillika vara ledamot i kyrkostyrelsen. Under nämnderna skall olika
avdelningar arbeta. De nya nämnderna skall ersätta de centrala kyrkliga
styrelserna som är verksamma i dag.

Utredningsnämnden föreslår att frågor för kyrkostyrelsen, dess nämnder

KU 1979/80:17

och avdelningar, skall beredas och verkställas i ett gemensamt kansli.

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningsnämnden de kyrkliga valen.
Nämnden föreslår att ett utredningsarbete, som närmare belyser tekniska och
praktiska problem med en reform av de kyrkliga valen, skall igångsättas.
Enligt nämnden bör en kommande reform av de kyrkliga valen innebära att
de representativa organen stiftsting och kyrkomöte - liksom fullmäktige i
församlingar och kyrkliga samfälligheter-skall utses genom direkta val med
rösträtt för alla kyrkomedlemmar som uppnått myndig ålder. De kyrkliga
valen bör sammanföras till en gemensam valdag, förslagsvis tredje söndagen i
september året före allmänna val till de politiska organen.

Två ledamöter i nämnden (Urban Gibson och biskop Sven Lindegård) har
avgett ett särskilt yttrande i vilket de erinrar om att de i kyrkomötet biträtt det
av reservanterna i särskilda utskottet framlagda förslaget angående ändrade
relationer mellan stat och kyrka. Förutsättningen för arbetet i utredningsnämnden
var emellertid kyrkomötets beslut att en reformering bör ske
utifrån ett bevarat samband mellan stat och kyrka. Utifrån denna förutsättning
har nämndens ledamöter gemensamt kommit fram till praktiska
lösningar som de båda ledamöterna för sin del ser som ett led i en utveckling
mot nya relationer mellan stat och kyrka.

Fortsatt utredningsarbete

1 en regeringskommuniké den 22 mars 1979 anförde den förra regeringen
följande:

Efter kyrkomötets slut har regeringen haft överläggningar med socialdemokraterna,
centerpartiet och moderata samlingspartiet om stat-kyrkafrågan
och om samvetsklausulen. Regeringen har mot denna bakgrund i dag
beslutat om den vidare handläggningen av dessa frågor.

Kyrkomötet visade att det föreligger en djup splittring inom svenska
kyrkan i båda frågorna. En majoritet uttalade sig för reformer inom bibehål let
statskyrkosystem, medan en betydande minoritet reserverade sig till förmån
för ändrade relationer mellan stat och kyrka. Kyrkomötet antog en lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan, men en
betydande minoritet stödde ett annat alternativ.

Partiöverläggningarna har visat att en majoritet i riksdagen stöder minoritets!
injerna i kyrkomötet i båda frågorna. 1 stat-kyrka-frågan finns det dock
inga möjligheter att nå en så stor enighet som hela tiden varit regeringens
önskan. Det får vidare konstateras att det inte går att vinna majoritet i
riksdagen för sådana reformer inom statskyrkosystemets ram som kyrkomötets
majoritet uttalat sig för. 1 frågan om samvetsklausulen får det konstateras
att det inte går att vinna riksdagens anslutning till det av kyrkomötet antagna
lagförslaget. Det finns ingen möjlighet att nå en annan lösning av frågan
under detta riksmöte till följd av grundlagens bestämmelser om stiftande av
kyrkolag. Dessa uppställer nämligen bl. a. krav på samtycke av kyrkomötet.
Grundlagen lägger formella hinder i vägen för en annan lösning av frågan om
samvetsklausulen genom beslut under innevarande riksmöte.

I detta läge har regeringen beslutat att inte nu framlägga förslag för

KU 1979/80:17

riksdagen vare sig i stat-kyrka-frågan eller i frågan om samvetsklausulen.
Båda frågorna skall i stället handläggas vidare i syfte att vinna den bredare
enighet som regeringen anser önskvärd.

Handläggningen skall enligt regeringens beslut ske på ett sådant sätt att ny
riksdags- och kyrkomötesbehandling av båda frågorna skall vara möjlig år
1981. Med hänsyn till den tid som måste reserveras för remissbehandling och
propositionsskrivning innebär detta att ett drygt år står till förfogande för
kompletterande överväganden och bearbetning av problemen.

I stat-kyrka-frågan konstaterar regeringen att det främst är delfrågorna om
folkbokföringen och begravningsverksamheten som behöver bearbetas ytterligare.
De har i hög grad komplicerat handläggningen av huvudfrågan.
Materialet bör kompletteras med ett konkret förslag om folkbokföringens
anordnande med statligt huvudmannaskap. Härvid bör kravet på god
närservice särskilt beaktas. Det föreliggande förslaget om begravningsverksamheten
bör ses över med hänsyn till synpunkterna i remissyttrandena.

Regeringen konstaterar att överläggningarna mellan staten och svenska
kyrkan får anses avslutade. Formerna för det ytterligare arbete som krävs får
övervägas närmare i kontakt med partierna och kyrkan.

Med anledning av kyrkomötets önskan om utredning av vissa inomkyrkliga
frågor konstaterar regeringen att det i första hand är frågorna om
kyrkomötets befogenheter och sammansättning och om det kyrkliga valsystemet
som kan påkalla ytterligare bearbetning. Vid partiöverläggningarna
har, som redan nämnts, konstaterats att sådana reformer inom bevarat
statskyrkosystem, som kyrkomötet uttalat sig för, inte är en framkomlig väg.
Regeringen vill dock inte motsätta sig kyrkomötets önskan om utredning. I
syfte att finna en väg framåt har regeringen därför beslutat att först låta
kyrkomötets utredningsnämnd arbeta under det närmaste halvåret. Därefter
skall utredningsarbetet övertas av en i vanlig ordning tillsatt statlig kommitté
som alltså även den får omkring ett halvår till förfogande. I denna kommitté
bör de politiska partierna delta. En utgångspunkt bör vara att man upphäver
de övergångsbestämmelser till 1975 års regeringsform som avser svenska
kyrkan och som grundlagsfäster statskyrkosystemet.

I frågan om samvetsklausulen skall nya överläggningar upptas med de
politiska partierna och med företrädare för de olika meningsriktningarna
inom svenska kyrkan. De lämpligaste arbetsformerna bör även i denna fråga
övervägas närmare i kontakt med partierna och kyrkan.

Regeringen uttrycker en förhoppning om att utvecklingen inom svenska
kyrkan skall innebära att jämställdhetsprincipen slår helt igenom och att det
skapas ett bättre samarbetsklimat som undanröjer risken för motsättningar
mellan staten och kyrkan liksom risken för kyrkosplittring.

Direktiv för det i regeringskommunikén angivna fortsatta utredningsarbetet
har därefter beslutats av den förra regeringen.

En utredning avser kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m. Direktiven (Dir 1979:102) beslöts vid regeringssammanträde den 23
augusti 1979. Av dessa framgår att utredningsarbetet främst skall avse vissa
särskilda frågor som kan behöva undersökas för att stat-kyrka-frågan skall
kunna föras vidare. Det gäller främst kyrkomötets medverkan vid stiftande
av kyrkolag och vissa krav på reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter
och sammansättning. Därvid bör övervägandena omfatta hela punkt 9

KU 1979/80:17

övergångsbestämmelserna till regeringsformen, dvs. de från 1809 års regeringsform
överförda stadgandena om svenska kyrkan. Enligt direktiven bör
kommittén ta del av de förslag som 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
avger och undersöka i vad mån dessa kan genomföras utan att man befäster
statskyrkosystemet eller försvårar en framtida kyrkoreform. Direktiven
återges i sin helhet i bilaga 2.

Till ledamöter i utredningen har utsetts riksdagsledamoten Hilding
Johansson, ordförande, chefskonsulten Urban Gibson, utredningssekreteraren
Margareta Grape-Lantz, riksdagsledamöterna Gunnar Johansson och
Gunnel Jonäng samt förbundssekreteraren Carl-Eric Lundgren.

I en särskild utredning skall behandlas folkbokföringens framtida organisation.
Direktiven (Dir 1979:96) beslöts vid regeringssammanträde den 16
augusti 1979. I bilaga 3 återges direktiven i sin helhet.

Även frågan om ansvaret för och organisationen av begravningsverksamheten
skall utredas vidare. Vid regeringssammanträdet den 9 augusti 1979
gavs erforderligt bemyndigande att tillkalla en särskild utredare för en
kompletterande undersökning av denna fråga. Några särskilda direktiv har
inte meddelats.

Som utredare har tillkallats förre statssekreteraren i kommundepartementet,
justitierådet Fredrik Sterzel.

Slutligen har en särskild utredare (numera statssekreteraren Elisabeth
Palm, kommundepartementet) tillkallats med uppdrag att se över frågan om
jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Utredaren
skall fortlöpande följa utvecklingen inom svenska kyrkan och förhållandena i
de olika stiften. Utredaren skall ta fram faktamaterial och utarbeta förslag till
en lagteknisk lösning för kvinnoprästfrågan. På utredaren skall också
ankomma att överväga den av 1979 års kyrkomöte aktualiserade frågan om
ändrade regler för upplåtande av kyrkorum. Utredarens arbete skall bedrivas i
nära kontakt med de politiska partierna. En referensgrupp med företrädare för
dessa har knutits till utredaren. Referensgruppen har fått följande sammansättning:
riksdagsledamoten Britta Hammarbacken (c), studiesekreteraren
Gerd Engman (s), riksdagsledamoten Hilding Johansson (s), komministern
Lena Malmgren (fp) och riksdagsledamoten Ingegerd Troedsson (m). Direktiven
återges i sin helhet i bilaga 4.

Kvinnoprästfrågan

Motionerna

I motionen 1978/79:215 av Karin Andersson och Anna Eliasson (c) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att förslag skall föreläggas
riksdagen om att all diskriminering av kvinnor i samband med prästutbildning,
prästvigning och prästtjänstutövning i svenska kyrkan skall upphöra
och att kvinnans lagstadgade lika rätt till prästtjänst fullt ut skall genomföras.

KU 1979/80:17

1 motionen 1978/79:404 av Doris Håvik och Kurt Hugosson (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till riksdagen som innebär att
samtliga biskopar är skyldiga att prästviga kvinnor.

Beträffande motiveringarna hänvisas till motionstexterna.

Riksdagsbehandlingen 1978

Våren 1978 behandlade riksdagen fem motioner som tog upp vissa frågor i
anslutning till den 1958 beslutade och sedan den 1 januari 1959 i svenska
kyrkan gällande ordningen att man och kvinna har lika behörighet till
prästerlig tjänst. Samtliga motioner utom en begärde att riksdagen skulle
uttala sig mot diskriminerande behandling av kvinnor i samband med
prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i den svenska kyrkan.
Motionernas grundinställning var att åtgärder behövdes för att komma till
rätta med ett kvarvarande och hårdnande motstånd mot kvinnliga präster.
Särskilt framhölls att den s. k. samvetsklausulen från 1958 inte längre kunde
få tillåtas legitimera diskriminerande behandling av kvinnor. I flertalet
motioner sades att s. k. särvigningar av kvinnoprästmotståndare inte längre
borde få förekomma.

I den femte motionen, 1977/78:1421, hävdades att det inom kyrkan borde
finnas plats för två meningsriktningar avseende den teologiska tolkningen av
kvinnas rätt att vigas till präst och bekläda prästämbete. Enligt motionären
borde statsmakterna godkänna den s. k. samvetsklausulen och verka för att
både anhängare och avståndstagare till reformen med kvinnliga präster fick
frihet att behålla sin av teologiska skäl dikterade åsikt.

Ärendet bereddes av konstitutionsutskottet (KU 1977/78:48). I utskottsbetänkandets
recitdel lämnades uppgifter bl. a. om tillkomsten av lagen
(1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och de uttalanden av
särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte, som kommit att kallas ”samvetsklausulen”.
Vidare antecknades bl. a. att biskopsmötet tillsatt en samrådskommitté
i kvinnoprästfrågan vars uppgift var att arbeta fram riktlinjer
och föreskrifter avsedda att underlätta och möjliggöra en gemenskap mellan
företrädare för olika uppfattningar i ämbetsfrågan. I dessa delar hänvisas till
betänkandet KU 1977/78:48.

Utskottet anförde i sitt yttrande över motionerna bl. a. följande:

Frågan om kvinnliga präster engagerar djupt ett stort antal människor i vårt
land. Det helt övervägande flertalet sluter därvid helhjärtat upp kring
statsmakternas och kyrkomötets beslut 1958 att man och kvinna skall ha
samma rätt att ifrågakomma till och att utöva präst- och biskopsämbete i den
svenska kyrkan.

1958 års beslut är förankrat i lag, den s. k. behörighetslagen. Lagen är till sitt
innehåll helt klar och medger ingen diskriminering på grund av kön. Beslutet
har fullföljts genom ändringar i kyrkohandbokens ritual för de kyrkliga
vigningarna m. m. Ändringarna visar att kyrkan också på det område som
direkt representerar kyrkans religiösa funktioner utan någon inskränkning
har accepterat 1958 års reform.

KU 1979/80:17

1958 års reform har under de år som förflutit sedan den beslöts alltmera
kommit att bli en realitet i det praktiska kyrkolivet. Antalet kvinnliga präster
(1978-01-31 ca 250) är visserligen fortfarande lågt i förhållande till det totala
antalet präster i svenska kyrkan (1977-05-01 ca 4 400 därav i tjänst ca 3 100).
Särskilt under de senaste åren har antalet kvinnliga präster emellertid ökat
snabbt, och en fortsatt ökning kan förutses även för framtiden.

Det finns numera kvinnliga präster i samtliga stift i landet. Från
församlingarnas sida mottas allmänt de kvinnliga prästerna i hög grad
positivt. Varje åtgärd som anses innebära motstånd mot ordningen med
kvinnliga präster - vare sig den riktar sig mot enskild företrädare för dessa
eller mot ordningen som sådan - avvisas bestämt av den allmänna opinionen
inom såväl den svenska kyrkan som samhället i stort.

Utskottet ser denna utveckling som mycket positiv. Det är för utskottet
angeläget att framhålla att det helt kan ansluta sig till strävandena att uppnå
full jämställdhet mellan man och kvinna i kyrkans ämbete. Enligt utskottet är
det väsentligt att denna utveckling kan fortsätta.

Bilden är emellertid inte enbart positiv. Fortfarande accepteras inte
kvinnliga prästkandidater av biskoparna i två av stiften. De kvinnliga
prästernas arbetssituation försvåras inte sällan av en negativ inställning hos
främst vissa manliga kolleger. Det har förekommit åtgärder mot kvinnliga
präster och teologie studerande som måste anses vara klart diskriminerande
och som utskottet med skärpa vänder sig emot. Åtskilliga av de manliga
prästerna och teologie studerandena intar i dag en avvisande hållning till
kvinnliga präster. Särskilt allvarligt är det enligt utskottets mening att en
sådan attityd synes prägla allt flera av de manliga teologie studerandena. Här
synes sålunda tendensen vara motsatt den som präglar kyrkoledningen och
församlingarna. Om denna tendens fortsätter, finns risk för betydande
svårigheter i församlingsarbetet i framtiden.

Utskottet har mot bakgrund av det senast anförda övervägt om utskottet
skall föreslå riksdagen att nu ta intiativ till ytterligare lagstiftningsåtgärder för
att ännu klarare markera att hinder inte får läggas i vägen för det fulla
genomförandet av 1958 års reform.

Som utskottet redan framhållit är gällande lag på området helt klar och har
också fullföljts bl. a. i kyrkans vigningsritual. I det praktiska kyrkoarbetet
fullföljs också reformen alltmera helhjärtat. Biskopsmötets uttalande i januari
1978 visar att biskoparna - med endast ett undantag - avser att med kraft
fortsätta arbetet på att motarbeta varje form av diskriminering på grund av
kön i kyrkans ämbete. Uttalandet innebär en betydande skärpning i detta
hänseende i förhållande till vad biskopsmötet uttalade i april 1977. En
samrådskommitté under ärkebiskopens ledning har i enlighet med januariuttalandet
tillsatts för att behandla och söka lösa de olika praktiska problem
som kan uppkomma i sammanhanget. Samrådskommittén har påbörjat sitt
arbete och avser att intensivt arbeta med hithörande frågor under innevarande
år. Inom samrådskommittén råder enighet om att alla uppenbara
demonstrationer och trakasserier-vare sig de riktar sig mot den ena eller den
andra meningsriktningen - är förkastliga och skall motarbetas.

De uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens
antagande - den s. k. samvetsklausulen - har kommit att spela en
stor roll i debatten om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena måste ses
mot det då aktuella läget i frågan. De syftade till att undvika kyrkosplittring
och värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen att inte

KU 1979/80:17

utöva tvång i trosfrågor. De önskemål som uppbar uttalandena kvarstår i
princip fortfarande. Det är emellertid uppenbart att uttalandenas tolkning och
räckvidd inte kan förbli opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans
liv. Läget i dag är, som utskottet i det föregående antytt, helt annorlunda än
1958. Den ändrade situationen har redan påverkat den praktiska tillämpningen
av behörighetslagen och måste uppenbarligen göra detta än mer i
fortsättningen.

Det kan sålunda enligt utskottets mening inte komma i fråga att
nytillträdande biskop utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning
på ett sätt som innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön.
Den som skall prästvigas måste vidare vara medveten om att prästerlig tjänst i
svenska kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i
sin tjänsteutövning måste kunna samarbeta med kollega utan hänsyn till
kön.

Det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på
att snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform
ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst. Arbetet därmed
har fått en fast grund i biskopsmötets uttalande i januari i år och fortsätts f. n.
genom den av biskopsmötet tillsatta samrådskommittén.

Inom kyrkans ledning finns ett klart medvetande om att hithörande frågor
måste drivas med stor kraft. Opinionen inom kyrkan kommer med all
säkerhet att verka för att tillfredsställande resultat kommer att uppnås. Det
fortsatta arbetet kommer också att följas med uppmärksamhet av den
allmänna opinionen.

Arbetet bör enligt utskottets mening fullföljas genom beslut av nästa
kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kommer under kyrkomötets
prövning bör regeringen för detta framlägga förslag som klargör konsekvenserna
av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i framtiden i enlighet
med vad utskottet i det föregående anfört.

Detta förslag, som innebär en omprövning av den s. k. samvetsklausulen,
skall säkerställa att de som efter beslut i ärendet påbörjat postgymnasiala
studier med särskild inriktning på tjänst inom svenska kyrkan inte skall
kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för ett handlande
i tjänsten som strider mot 1958 års reform. Självfallet betyder denna reform
att några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska
kyrkan. Utskottet förutsätter vidare att förslaget utformas på ett sådant sätt
att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i
svenska kyrkan.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört bör regeringen uppmärksamt följa
det nu pågående arbetet inom den svenska kyrkan på hithörande område och
ta de initiativ som regeringen finner erforderliga för att säkerställa att 1958 års
reform helt slår igenom i kyrkans liv.

Vad utskottet i det föregående anfört tillgodoser svftet med motionerna
1977/78:214, 252, 645 och 646. Motionen 1977/78:1421 avstyrks.

Riksdagen följde utskottet.

KU 1979/80:17

Samrådskommittén och dess. förslag

Den av biskopsmötet i januari 1978 tillkallade samrådskommittén i
kvinnoprästfrågan lade i december 1978 fram ett försdlag till ”Regler för
samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i
fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet”. Förslaget återges i bilaga
5.

Förslaget var resultatet av en överenskommelse mellan företrädare för
skilda meningsriktningar i ämbetsfrågan, som samarbetat i kommittén.
Ledamöter i kommittén hade - förutom ärkebiskopen som ordförande - varit
från biskopsmötet: biskop Bertil Gärtner och biskop Olle Nivenius; från
Svensdka prästförbundet: komminister Kerstin Berglund, kontraktsprosten
Olle Eriksson och direktor Carl Henrik Martling; från rikskommittén för
stiftsting: stiftssekreterare Per Eklund, grevinnan Jane Hamilton och kyrkogårdsassistent
Einar Jönsson; från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:
f. kommunalrådet Urban Gibson, läroverksadjunkt Anna-Lisa
Hallgren och hemmansägare Åke Nilsson.

Dessutom hade som adjungerade ledamöter i samrådskommittén inträtt på
förslag av Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen: fil. mag. Eva
Hultén, Lund, och på förslag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse teol.
kand., fil. mag. Anna Greta Norén, Piteå, med folkskollärare Viviann
Grönqvist, Bergsjö, och teol. kand., fil. mag. Kerstin Marelius, Uppsala, som
ersättare.

Vissa av ledamöterna avgav protokollsanteckningar i anslutning till
förslaget. Även dessa återges i bilaga 5.

1979 års kyrkomöte

1 skrivelse (1979:2), beslutad den 28 december 1978, begärde den förra
regeringen kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet för sin del godkände
ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och
män som präster i svenska kyrkan. Lagförslaget var enligt skrivelsen föranlett
av riksdagens beslut våren 1978 med anledning av KU 1977/78:48. Av
skrivelsen framgick att regeringen bedömde förslaget som förenligt med de av
samrådskommittén framlagda reglerna. I skrivelsen framhölls dock att
mottagande av ett biskopsämbete för framtiden måste förutsätta beredvillighet
att fylla tjänstens alla funktioner, alltså även prästvigning av kvinnor.

Skrivelsen jämte ett antal med anledning av denna väckta motioner
bereddes av kyrkolagsutskottet. I sitt betänkande i ärendet (1979:8) föreslog
kyrkolagsutskottet att kyrkomötet för sin del måtte anta det nedan såsom
utskottets förslag betecknade lagförslaget.

KU 1979/80:17

Förslag till

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska
kyrkan

Härigenom föreskrivs följande.

R egeringens förslag Utskoltels förslag

Kvinnor och män har lika räll att Kvinnor och män har lika behörigvigas
till präster i svenska kyrkan och hel att antagas till präster i svenska

att tjänstgöra som präster inom ky r- kyrkan och att tjänstgöra som präster

kan. inom kyrkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då lagen (1958:514) om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att gälla.

Vidare föreslog kyrkolagsutskottets majoritet (Sigvard Bälter, Carl Strandberg,
Olof Ericsson, biskop Helge Brattgård, Karl-Erik Johansson i Visby,
biskop Sven Lindegård, Alvar Lundquist, Gunnar Johansson och Ruth
Henriksson) att kyrkomötet måtte uttala att samrådskommitténs förslag till
regler för samarbetet inom svenska kyrkan t. v. bör vara vägledande för
behandlingen av uppkommande problem på området. En minoritet inom
kyrkolagsutskottet (Christina Odenberg, Anders Svärd, Bertil Ericsson och
Eskil Jinnegård) var skiljaktiga i denna del och yrkade att kyrkomötet i stället
måtte uttala att samråds gruppens dokument uttryckligen skall vara förpliktande
endast för nu i tjänst varande präster men att präster som vigts efter den
nya lagens ikraftträdande skall vara skyldiga till full och hel samverkan med
kvinnliga präster.

En blank reservation avgavs av en ledamot i kyrkolagsutskottet (Iwan
Eskel).

Kyrkomötet biföll kyrkolagsutskottets hemställan, dock med den ändringen
att lagtexten i lagförslaget skulle ha följande lydelse:

Kvinnor och män har lika behörighet att antagas till präster i svenska
kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan.

Beträffande frågan om samrådskommitténs regler röstade 59 ledamöter för
utskottets förslag medan 37 röstade för bifall till ett under överläggningen av
Kerstin Bergman framställt yrkande att kyrkomötet måtte uttala a) att
samrådsgruppens dokument uttryckligen skall vara förpliktade endast för nu
i tjänst varande präster samt för dem som prästvigs före den 1 juli 1983, b) att
däremot präster som vigs till kyrkans tjänst efter den 1 juli 1983 skall vara
skyldiga till full och hel samverkan med kvinnliga präster.

Ny utredning

Som angetts i ett tidigare avsnitt i detta betänkande haren särskild utredare
(statssekreteraren Elisabeth Palm) tillkallats för att se över frågan om

KU 1979/80:17

jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan (Dir.
1979:75). Vid utredarens sida står en referensgrupp med företrädare för de
fyra största politiska partierna. Avsikten är att utredningen skall bedrivas så
att frågan kan läggas fram för riksdagen våren 1981 och för allmänt
kyrkomöte hösten samma år.

Tillfällig upplåtelse av kyrkorum

Motionen

I motionen 1977/78:355 av Martin Olsson (c) och Ulla Ekelund (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär översyn av bestämmelserna om
tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål.

Motionärerna erinrar om att det saknas bestämmelser i lag rörande kyrkas
upplåtelse för gudstjänst eller därmed jämförlig förrättning. Av hävd och
sedvänja gäller att beslutanderätten i dessa angelägenheter tillkommer
kyrkoherden. Sedan kvinnorna 1958 fick rätt att bli prästvigda samt inneha
prästerlig tjänst har uppmärksammade fall förekommit där manlig kyrkoherde
vägrat upplåta ”sin” kyrka till kvinnlig präst för gudstjänst eller annan
kyrklig förrättning. Detta är enligt motionen otillfredsställande mot bakgrund
av att kvinnan har lagfäst rätt till likabehandling både som präst och i
övrigt. Det finns därför anledning att se över reglerna on tillfällig upplåtelse
av kyrkorum för kyrklig förrättning. Beslutanderätten skulle i dessa fall,
liksom i vad gäller upplåtelse för annat än kyrkligt ändamål, kunna överföras
på kyrkorådet med rätt för rådet att delegera beslutanderätten till kyrkoherden
men med skyldighet för denne att, därest han vill vägra upplåtelse för
förrättning av annan präst, ta upp ärendet i kyrkorådet.

Gällande rätt

Beträffande upplåtande av kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst eller
därmed jämförlig förrättning finns bestämmelser i lagen (1963:501) om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Beslut om sådan upplåtelse fattas av
kyrkorådet med delegationsrätt till kyrkoherden eller avdelning inom
kyrkorådet i vilken kyrkoherden ingår. Beslut i upplåtelsefrågan kan
överklagas till domkapitlet som är slutinstans.

Upplåtandet av kyrkorum för gudstjänst eller liknande ändamål är däremot
inte författningsreglerat. Som anförs i motionen har sådan upplåtelse enligt
hävdvunnen praxis ansetts tillkomma vederbörande pastor (kyrkoherde).
Sålunda gav regeringsrätten uttryck för denna uppfattning i ett rättsfall från
1937 (regeringsrättens årsbok 1937 E 16).

Frågan om möjligheten att överklaga pastors beslut rörande upplåtelse av
kyrkorum har behandlats av riksdag och regering vid ett par tillfallen. I
anledning av motioner till 1950 års riksdag rörande upplåtande av kyrkorummet
för olika ändamål åberopade första lagutskottet i sitt av riksdagen

KU 1979/80:17

godkända utlåtande (1950:16) ett av besvärssakkunniga avgivet yttrande i
ämnet. Enligt detta torde huvudregeln att varje av statlig myndighet fattat
beslut kunde överklagas gälla även för kyrkliga organ. Utskottet utgick därför
från att talerätt mot pastors beslut redan förelåg. Det låg enligt utskottet
närmast till hands att domkapitlet var rätt besvärsmyndighet. Samma
uppfattning kom till uttryck i propositionen 1963:149 med förslag till lag om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall, där föredragande statsrådet under
hänvisning till första lagutskottets utlåtande uttalade att pastors beslut i
ärende om upplåtande av kyrkorum för den av prästerskapet utövade
religionsverksamheten torde kunna överklagas till domkapitlet. Första
lagutskottets yttrande beträffande besvärsrätten åberopades även av kommunministern
i ett frågesvar vid 1975/76 års riksdag, dock med det
förbehållet att rättsläget på den punkten inte var helt klart (riksdagsprot.
1975/76 nr 113 s. 15).

Det kan tilläggas att år 1976 prövade ett domkapitel besvär med anledning
av pastors vägran att upplåta kyrkorummet för viss gudstjänst. Domkapitlets
beslut överklagades till kammarrätten, som emellertid förklarade att besvär
skulle föras hos regeringen jämlikt 18 § allmänna verksstadgan. Kammarrätten
avvisade därför besvären men överlämnade samtidigt handlingarna till
regeringen (utbildningsdepartementet). BEsvären återkallades sedermera.

Tidigare riksdagsbehandling

I motionen 1976/77:1002 av herr Olsson i Sundsvall (c) och fruOdelsparr(c)
framställdes samma yrkande som i den nu aktuella motionen 1977678:355.
Motionen 1976/77:1002 behandlades av konstitutionsutskottet (KU 1976/
77:39) gemensamt med flera andra motioner i kyrkliga frågor, bl. a. om det
framtida förhållandet mellan stat och kyrka. Utskottet avstyrkte motionen
med följkande motivering.

Utskottet kan med hänvisning till det anförda konstatera att i praxis
intagits den ståndpunkten att pastors beslut i berörda frågor har kunnat
överklagas till domkapitlet. Detta innebär att beslut av pastor att vägra
upplåtelse av kyrkorum för t. ex. gudstjänst som förrättas av kvinnlig präst
kan överprövas och ändras. Vidare vill utskottet uttala att en författningsreglering
i det angivna hänseendet är av kyrkolagsnatur och alltså fordrar
medverkan från kyrkomötet. Med hänsyn till läget i stat-kyrka-frågan börén
sådan reglering inte aktualiseras nu.

Riksdagen följde utskottet.

2 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 17

KU 1979/80:17

JO-avgörande 1978

Den 4 januari 1978 avgjorde JO Ulf Lundvik ett ärende, som gällde kyrkas
upplåtelse för vigsel, förrättad av kvinnlig präst. I sitt beslut uttalade Lundvik
som sin bestämda mening att möjligheten att få disponera över kyrka för
förrättning i svenska kyrkans ordning inte får göras beroende av om den
kallade prästen är man eller kvinna.

Samrådskommitténs regler

I de av biskopsmötets samrådskommitté föreslagna reglerna för sdamarbetet
inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i fråga
om kvinnas behörighet till prästämbetet berörs i 12.1.2 frågan om kyrkas
upplåtande (se bilaga 5). Enligt reglerna får pastors prövning av frågan om
kyrkas upplåtande inte göras beroende av om den präst som har vidtalats att
tjänstgöra är man eller kvinna.

1979 års kyrkomöte

Med anledning av en motion (1979:59) har 1979 års kyrkomöte på förslag av
kyrkolagsutskottet (1979:18) hos regeringen anhållit om utredning och förslag
till lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, innebärande att beslutanderätten
i denna fråga i princip skall tillkomma församlingens kyrkoråd.

I sitt yttrande i ärendet anförde kyrkolagsutskottet bl. a. följande:

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att ansvaret för kyrkorummets
användning i sin helhet bör åligga kyrkorådet, varvid är att framhålla att
kyrkoherden ju ingår i detta och att hans mening i frågan om viss upplåtelse
kan tänkas strida mot kyrkorummets helgd eller vålla betänkligheter med
hänsyn till svenska kyrkans bekännelse självfallet måste tillmätas stor vikt.
En ändring av vad som nu gäller kräver lagstiftning i kyrkolags form.

Pågående utredning

Som angetts i ett föregående avsnitt har en särskild utredare tillkallats för
att se över frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i
svenska kyrkan (satssekreteraren Elisabeth Palm - Dir. 1979:75). 1 uppdraget
ingår också att överväga den av 1979 års kyrkomöte aktualiserade frågan om
upplåtelse av kyrkorum.

Fråga om ändring i 19 kap. 2 § kyrkolagen

19 kap. 2 § kyrkolagen

19 kap. i 1686 års kyrkolag har rubriken ”Om Predikoämbetet”. 2 § har
följande lydelse:

KU 1979/80:17

§.II. Then som wil betjena Gudz Församling uti Prästeståndet, skal wara
Gudfruchtig, och af ährbart, stilla, nychtert och tuchtigt Lefwerne, samt
obefläckiat Namn och Rychte,äga ett reent och tydeligit Måhlföre,och hafwa
utstått ett alfwarsamt Förhör, utaf en Biskop eller Superintendent och
Consistorio, uti (alle the stycken, som wid Gymnasier eller Academier
föreställas, och en Prästman nödwändige äre, til sitt Embetes behörige
förrättande. Samma Förhör skal skee 1.° I Språken, nemi. thet Latiniska,
Graekiska, och Hebreiska. 2.d0Uti Disciplinis Philosophicis, förnemligast uti
Rhetorica, Logica, Ethica, Physica, Arthmetica och Computo Ecclesiastico.

3.° Uti Theologia, och i synnerheet wäre Troos Articlar och Locis Communibus.
The måste och kunna utan til, både på Latin och Swenska, the
Hufwudspråken, på hwilka Trones Articlar sig grunda, och med them, efter
deras rätta Förstånd, stadfästade blifwa. 4.° Skola the förhöras uti the
förnämste Strijdigheteroch Frågor. 5.toUti Historia Biblicaoch Ecclesiastica,
så wäl som och uti Theologia morali och casibus Conscientiae. 6.'° Af dhen
Bibliske Texten förklara någre Hufwudspråk, och låta see, huru dhe ther med
kunna Sanningen stadfästa, och förlägga them som emot säya, och föra them
til ett rätt bruuk och öfning uti wår sanna Christendom.) Then som således
pröfwes ther til bequäm, (och blifwer lagligen kallad,) honom må ordinationen
icke wägras. Han skal och hafwa upfylt sin ålders 25.le Åhr, med mindre
någon wore, som des förinnan, genom särdeles Gåfwor och framsteeg i
Studier, samt berömligit Lefwerne, har giort sig ther til så särdeles skickelig, at
ordinationen honom icke utan ofog kan wägras. Skulle någon, wid föregångne
öfningz Predikningar befinnas, på Minne och Uttahl hafwa något
sådant Feel, som wore honom uti Embetets utförande hinderligit, så skola
Biskoparna en sådan alfwarligen afråda, och ingalunda ordinera; Icke heller
them, som äre til theras Lemmar så lytte, at the theraf hindras i Gudztienstens
förrättande.

De avsnitt i paragrafen som i det föregående är satta inom parentes har -utan att ha blivit formellt upphävda - ersatts med andra bestämmelser, som
meddelats i administrativ ordning.

Motionen

I motionen 1978/79:401 av Bonnie Bernström (fp) hemställs att riksdagen

beslutar att följande text i kyrkolagens 19 kap. 2 § skall utgå: ” icke heller

dem, som äro till deras lemmar så lytta att de därav hindras i gudstjänstens
förrättande” och överlämnar ändringsförslag till kyrkomötet.

I motiveringen anför motionären att kyrkolagens ålder och därav föranledda
ålderdomliga uttryck inte är någon ursäkt för att låta förlegade synsätt
stå kvar i skrift. Lagtexten i 19 kap. 2 § kyrkolagen är mycket stötande för de
handikappade som vill läsa till präster.

Pågående utredning m. m.

Efter beslut av biskopsmötet pågår inom Svenska kyrkans diakoninämnd
en utredning om handikappades möjligheter till tjänst i kyrkan inklusive

KU 1979/80:17

prästtjänst. Utredningen utförs av nämndens kommitté för handikappfrågor.

Vid biskopsmötets sammanträde i januari 1979 behandlades fråga om
prästvigning av en blind prästkandidat. Avsikten varatt vederbörande skulle
ha prästtjänst på deltid och att hon skulle få behövlig assistans av personer i
sin omgivning. En kyrkoherde i stiftet hade anmält att han önskade ha henne
som pastorsadjunkt.

Biskopsmötet uttalade att man inte hade någon erinran mot prästvigningen
på grund av att prästkandidaten i detta fall var blind.

Prästvigning ägde därefter rum.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som tar upp olika
kyrkliga frågor. Motionerna avser stat-kyrka-frågan, kvinnoprästfrågan, viss
upplåtelse av kyrkorum och fråga om ändring i 19 kap. 2 § kyrkolagen.

Som känt har sedan lång tid pågått ett mycket omfattande utredningsarbete
beträffande förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. 1958 års
utredning kyrka-stat hade karaktären av expertutredning. Dess 1968 avslutade
arbete låg till grund för de överväganden som gjordes av den
parlamentariskt sammansatta 1968 års beredning om stat och kyrka.
Beredningen lade år 1972 fram sitt slutbetänkande. Beredningens förslag blev
föremål för en omfattande remissbehandling.

1 mars 1973 gav den dåvarande regeringen till känna att en samlande
lösning inte kunde uppnås och att regeringen inte avsåg att lägga fram
proposition med anledning av beredningens förslag.

Hösten 1973 tillkallade ärkebiskopen en särskild arbetsgrupp bestående av
representanter för bl. a. vissa kyrkliga organisationer och gi upper med uppgift
att söka få till stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans organisation.

Efter kontakter mellan den kyrkliga arbetsgruppen och den dåvarande
kyrkoministern inleddes i februari 1975 överläggningarom stat-kyrka-frågan
mellan ärkebiskopen och hans arbetsgrupp och företrädare för staten.
Överläggningarna skulle avse frågan om vilka möjligheter det fanns att
förverkliga de grundläggande principer som 1968 års beredning föreslagit med
beaktande av de synpunkter som framförts i remissyttranden över beredningens
förslag. Målet skulle vara att nå fram till samlande lösningar som
accepteras av deltagarna och dem deltagarna företräder. Arbetet skulle inte
avse några allmänna principdiskussioner i stat-kyrka-frågan utan inriktas på
praktiska lösningar. Vid sidan av det gemensamma arbetet skulle genom de
kyrkliga deltagarnas försorg pågå en inomkyrklig organisationsutredning.

Deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna presenterade sitt förslag i januari
1978. Förslagets huvudpunkter har återgetts i det föregående. I förslaget
uttalades att det var fråga om en helhetslösning som var avsedd att ligga till

KU 1979/80:17

grund för principbeslut i stat-kyrka-frågan. Förslaget krävde ett fortsatt mera
detaljbetonat expertarbete på både statens och kyrkans sida.

Efter remissbehandling av stat-kyrka-förslaget beslöt den förra regeringen
att inhämta kyrkomötets yttrande över förslaget och remissyttrandena.
Kyrkomötet sammanträdde i början av detta år. Med röstetalen 54 mot 42
uttalade sig kyrkomötet för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan.
Mötet förordade samtidigt inomkyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd
för att utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation på
stifts- och riksplan. Utredningsnämnden har nyligen framlagt ett preliminärt
betänkande om kyrkans framtida organisation. Nämndens avsikt är att
betänkandet skall remissbehandlas och att nämnden därefter skall ta ställning
till de förslag som nämnden skall framlägga till nästa kyrkomöte.

Efter kyrkomötets behandling av stat-kyrka-frågan förekom överläggningar
mellan de politiska partierna angående stat-kyrka-frågans fortsatta
handläggning. Enligt vad den förra regeringen uttalade i en efter överläggningarna
utfärdad kommuniké skulle stat-kyrka-frågan handläggas vidare i
syfte att vinna den bredare enighet i frågan som regeringen ansåg önskvärd.

Vid regeringssammanträde den 23 augusti 1979 beslöts direktiv för en
utredning om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m. Utredningen skall komplettera det redan utförda utredningsarbetet i
stat-kyrka-frågan genom att belysa några kompletterande frågor som
aktualiserats under senare tid och som kan behöva undersökas för att
stat-kyrka-frågan skall kunna föras vidare. Det gäller främst kyrkomötets
medverkan vid stiftande av kyrkolag och vissa krav på reformer i fråga om
kyrkomötets befogenheter och sammansättning. Enligt direktiven bör kommittén
därvid ta del av de förslag som 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
avger och undersöka i vad mån dessa kan genomföras utan att man befäster
statskyrkosystemet eller försvårar en framtida kyrkoreform.

I augusti 1979 beslöt den förra regeringen vidare att tillkalla två särskilda
utredningar för att ytterligare överväga frågorna om folkbokföringen resp.
begravningsverksamheten.

Samtliga utredningar skall arbeta med inriktning på att det skall vara
möjligt att 1981 kunna behandla stat-kyrka-frågan i såväl riksdag som
kyrkomöte.

Yrkandena i de motioner som avser stat-kyrka-frågan - 1977/78:649,
1978/79:196,1978/79:1088 och 1978/79:1675 - tar alla sikte på ett ställningstagande
från riksdagen i den ena eller den andra riktningen i denna fråga.

1 avvaktan på resultaten av det pågående kompletterande utredningsarbetet
i frågor i anslutning till stat-kyrka-problematiken bör emellertid riksdagen
enligt utskottets mening inte nu ta ställning i sak i dessa frågor.

Utskottet föreslår att de ifrågavarande motionerna förklaras besvarade med
vad utskottet anfört om frågornas fortsatta handläggning.

Våren 1978 behandlade riksdagen motioner som tog upp vissa frågor

KU 1979/80:17

rörande den 1958 beslutade och sedan den 1 januari 1959 i svenska kyrkan
gällande ordningen att man och kvinna har lika behörighet till prästerlig
tjänst. Med anledning av motionerna uttalade riksdagen i enlighet med vad
utskottet föreslagit att hinder inte får läggas i vägen för ett fullt genomförande
av 1958 års reform. Riksdagen gav regeringen till känna att den uppmärksamt
borde följa det pågående arbetet inom den svenska kyrkan på hithörande
område och tade initiativ som regeringen finnér erforderliga för att säkerställa
att 1958 års reform helt slår igenom i kyrkans liv. I det föregående har
återgivits utskottets av riksdagen godkända yttrande i frågan.

Med anledning av riksdagens uttalande begärde den dåvarande regeringen
att 1979 års kyrkomöte skulle yttra sig över ett av regeringen framlagt förslag
till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svenska
kyrkan. Kyrkomötet antog för sin del ett lagförslag enligt vilket kvinnor och
män har lika behörighet att antas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att
tjänstgöra som präster inom kyrkan. Med röstetalen 59 mot 37 uttalade
kyrkomötet vidare att det förslag till regler för samarbetet inom svenska
kyrkan som biskopsmötets samrådskommitté hade lagt fram bör vara
vägledande för behandlingen av uppkommande problem på området.
Minoriteten stödde ett annat alternativ av innebörd att samrådskommitténs
regler skulle gälla endast för dem som prästvigts före den 1 juli 1983.

Vid partiöverläggningar efter kyrkomötets avslutande framkom att riksdagen
kunde väntas avvisa det lagförslag som kyrkomötet hade antagit.
Eftersom det är fråga om kyrkolag fordras för positivt beslut enighet mellan
riksdagen och kyrkomötet. Den förra regeringen konstaterade i detta läge att
förutsättningar f. n. saknades för att lösa frågan. För detta krävdes ett nytt
kyrkomöte. Med hänsyn till vad som hade framkommit vid frågans
dittillsvarande behandling var det enligt regeringens mening inte realistiskt
att inrikta sig på en förnyad kyrkomötesbehandling före hösten 1981.

Den förra regeringen beslöt i juni 1979 att tillkalla en särskild utredare för
att se över frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i
svenska kyrkan. Utredaren skall enligt direktiven fortlöpande följa utvecklingen
inom svenska kyrkan och förhållandena i de olika stiften. Utredaren
skall ta fram faktamaterial och utarbeta förslag till en lagteknisk lösning för
kvinnoprästfrågan. På utredaren skall också ankomma att överväga en av
1979 års kyrkomöte aktualiserad fråga om ändrade regler för upplåtande av
kyrkorum. Utredarens arbete skall bedrivas i nära kontakt med de politiska
partierna. En referensgrupp med företrädare för dessa har också knutits till
utredaren.

Avsikten med den nya utredningen i kvinnoprästfrågan är att komma
vidare med frågans lösning med inriktningen att ny riksdags- och kyrkomötesbehandling
skall vara möjlig år 1981.

I motionerna 1978/79:215 och 1978/79:404 läggs aspekter på kvinnoprästfrågan
som anknyter till frågans behandling i 1979 års kyrkomöte.

Enligt de för utredaren gällande direktiven kommer de i motionerna

KU 1979/80:17

upptagna frågorna att övervägas av utredaren som ett led i utredningsarbetet.
Utskottet erinrar om att riksdagen 1978 i enlighet med vad utskottet föreslagit
uttalade att hinder inte får läggas i vägen för ett fullt genomförande av 1958
års reform. Något nytt riksdagsinitiativ är i detta läge inte nödvändigt.
Motionerna bör förklaras besvarade med vad utskottet sålunda anfört.

I motionen 1977/78:355 begärs en översyn av bestämmelserna om tillfällig
upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål. Som redan nämnts ingår det i
det senast nämnda utredningsuppdraget att överväga en av 1979 års
kyrkomöte aktualiserad fråga om upplåtelse av kyrkorum. Utredningen skall
enligt kyrkomötets beslut syfta till förslag till lagstiftning, enligt vilken
beslutanderätten i fråga om upplåtande av kyrkorum i princip skall tillkomma
församlingens kyrkoråd. Detta skall gälla också förde i motionen behandlade
tillfälliga upplåtelserna av kyrkorum för kyrkligt ändamål. Med hänsyn till
den sålunda beslutade utredningen är något särskilt riksdagsinitiativ i den i
motionen upptagna frågan inte behövligt. Utskottet föreslår att motionen
förklaras besvarad med vad utskottet i denna del anfört.

I motionen 1978/79:401 aktualiseras en särskild kyrkolagstiftningsfråga.
Enligt 19 kap. 2 § i 1686 års kyrkolag får biskopen inte prästviga ”dem som
äro till deras lemmar så lytte, att de därav hindras i gudstjänstens
förrättande”. Motionären begär att det ifrågavarande förbudet skall utgå ur
kyrkolagen.

På uppdrag av biskopsmötet pågår f. n. en utredning inom Svenska
kyrkans diakoninämnd om handikappades möjlighet till tjänst i kyrkan
inklusive prästtjänst. Utredningen utförs av nämndens kommitté för handikappfrågor.

Den i motionen aktualiserade frågan är sålunda f. n. föremål för inomkyrklig
utredning. Med hänsyn härtill och då frågan om en revidering av den till
uttryckssätten i sin helhet föråldrade 1686 års kyrkolag har visst samband
med stat-kyrka-frågan bör riksdagen enligt utskottets mening inte nu ta
initiativ till den i motionen föreslagna kyrkolagstiftningsåtgärden. Utskottet
föreslår att motionen förklaras besvarad med vad utskottet i denna del
anfört.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet
att riksdagen

1. beträffande stat-kyrka-frågan m. m. förklarar motionerna

a) 1977/78:649,

b) 1978/79:196,

c) 1978/79:1088 och

d) 1978/79:1675

besvarade med vad utskottet anfört om frågans fortsatta

handläggning,

2. beträffande kvinnoprästfrägan förklarar motionerna

a) 1978/79:215 och

b) 1978/79:404

KU 1979/80:17

besvarade med vad utskottet i denna del anfort,

3. beträffande upplåtelse av kyrkorum förklarar motionen 1977/
78:355 besvarad med vad utskottet i denna del anfört,

4. beträffande ändring i 19 kap. 2 kyrkolagen förklarar motionen
1978/79:401 besvarad med vad utskottet i denna del anfört.

Stockholm den 13 november 1979

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Olle Svensson (s), Per
Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin
Nilsson (s), Sture Thun (s), Jan Prytz (m), Esse Petersson (fp) och Allan
Ekström (m).

KU 1979/80:17

Bilaga I

Stat-kyrka-förslaget i SOU 1978:1 och 2
(Sammanfattningen i SOU 1978:1)

1. Inledning

Förhållandet mellan staten och svenska kyrkan har varit föremål för debatt
sedan länge. Utredningsarbete har pågått i olika etapper under snart 20 år.
Den forsta utredningen, 1958 års utredning kyrka-stat, hade karaktären av
expertutredning. Den skulle lägga fram material för ett senare ställningstagande
till stat-kyrka frågan. Utredningen avgav sitt slutbetänkande år 1968.
Betänkandet blev föremål för en bred remiss. En andra utredningsetapp
påbörjades samma år genom att regeringen tillkallade den parlamentariskt
sammansatta 1968 års beredning om stat och kyrka. Dess huvuduppgift var att
på grundval av det presenterade utredningsmaterialet ta ställning till den
principiella utformningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan.
Beredningen lade år 1972 fram sitt slutbetänkande.

Beredningens förslag blev föremål för en omfattande remissbehandling.
Sammanlagt avgavs 870 remissyttranden. I mars 1973 gav den dåvarande
regeringen till känna, att en samlande lösning inte kunde uppnås och att
regeringen inte avsåg att lägga fram proposition med anledning av beredningens
förslag.

Från flera kyrkliga institutioner togs initiativ till att få till stånd ett internt
kyrkligt utredningsarbete om vilka reformer som var önskvärda i det fortsatta
sambandsläge, som av allt att döma skulle bli bestående för en längre tid
framöver. Initiativen kanaliserades över ärkebiskopen, som inbjöd Biskopsmötet,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén
för stiftstingen och Riksförbundet kyrkans ungdom att utse representanter
till en arbetsgrupp samt gav den direktiv för arbetet.

Efter kontakter mellan den kyrkliga arbetsgruppen och den dåvarande
kyrkoministern inleddes i februari 1975 överläggningar om stat-kyrka frågan
mellan ärkebiskopen och hans arbetsgrupp och företrädare för staten.
Överläggningarna skulle avse frågan om vilka möjligheter det finns att
förverkliga de grundläggande principer som 1968 års beredning föreslagit med
beaktande av de synpunkter som framförts i remissyttranden över beredningens
förslag. Målet skulle vara att nå fram till samlande lösningar som
accepteras av deltagarna och dem deltagarna företräder. Arbetet skulle inte
avse några allmänna principdiskussioner i stat-kyrka frågan utan inriktas på
praktiska lösningar. Det skulle i första hand bedrivas i fyra gemensamma
arbetsutskott som behandlade olika områden. Vid sidan av detta gemensamma
arbete skulle genom de kyrkliga deltagarnas försorg pågå en
inomkyrklig organisationsutredning.

Deltagarna i stat-kyrka överläggningarna presenterar sitt förslag i detta
betänkande. Det är fråga om en helhetslösning, som är avsedd att ligga till
grund för principbeslut i stat-kyrka frågan. Förslaget kräver ett fortsatt, mera
detaljbetonat expertarbete på både statens och kyrkans sida. Deltagarna
räknar med att detta arbete får äga rum under den övergångstid som blir
aktuell innan förslaget kan genomföras.

I två bilagedelar redovisas underlaget för deltagarnas ställningstaganden.
Bilaga 1 (SOU 1978:2) innehåller de kyrkliga företrädarnas förslag till kyrkans
framtida organisation. I bilaga 2-12 (SOU 1978:3) redovisas de gemensamma
arbetsutskottens förslag samt vissa expertutredningar.

KU 1979/80:17

2. Deltagarnas förslag

Den kyrkliga gruppens organisationsarbete

Även om svenska kyrkan inte fullt rättvisande kan beskrivas som enbart
en personsammanslutning är regler om kyrkotillhörighet (medlemskap)
erforderliga. För tiden efter relationsändringen föreslår den kyrkliga gruppen
att större vikt än tidigare skall läggas vid dopet. Inträde i kyrkan sker efter
viljeyttring, antingen genom begäran om dop eller genom anmälan. En
särskild regel föreslås för den som inträder i kyrkan men inte döps innan han
uppnått vuxen ålder. Reglerna om utträde ur kyrkan blir i allt väsentligt
desamma som i dag.

Svenska kyrkans verksamhet på församlingsplanet utmärks av en stor
självständighet för de lokala enheterna. Gruppen anser att några ingripande
ändringar på församlingsplanet inte bör göras i samband med relationsändringen.
Reglerna om församlingens kompetens bibehålls i sak oförändrade
och tas in i inomkyrkliga stadgar. Kyrkofullmäktige och kyrkoråd behålls
som beslutande och förvaltande organ. Gruppen förordar emellertid en
utvidgad användning av kyrkofullmäktige, så att kyrkostämma bibehålls
endast i de allra minsta församlingarna.

I samband med relationsändringen bör en enhetlig organisation införas på
stiftsplanet. Den kyrkliga gruppen föreslår, att stiftstinget omdanas till ett
beslutande organ med befogenheter av i princip samma slag som församlingens
fullmäktige. Stiftstinget får 51-75 ledamöter, utsedda utan någon på
förhand bestämd proportion mellan präster och lekmän. En integrerad
stiftsstyrelse övertar de uppgifter som enligt nuvarande ordning tillkommer
domkapitel, stiftsnämnd och stiftsråd. Styrelsen består av biskopen såsom
ordförande och sex till åtta ledamöter, av vilka två utses av kyrkostyrelsen
och återstoden väljs av stiftstinget. Gruppen förutsätter att det i de största
stiften kan behövas särskilda nämnder vid sidan av stiftsstyrelsen.

Medan församlingsplanet enligt förslaget i allt väsentligt lämnas oförändrat
och förändringen på stiftsplanet främst avser dn integrering av redan
befintliga funktioner blir det på riksplanet fråga om att bygga upp en ny
organisation. För en i förhållande till staten självständig kyrka är ett
representativt organ, ett reformerat kyrkomöte, och en central kyrkostyrelse
en nödvändighet. Enligt gruppens mening bör kyrkomötet bestå av 101
ledamöter utsedda utan någon på förhand bestämd proportion mellan präster
och lekmän. Mötet sammanträder normalt två gånger per år under en eller
högst två veckor varje gång. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen såsom
ordförande och åtta av kyrkomötet valda ledamöter. I syfte att avlasta
kyrkostyrelsen förordar gruppen att särskilda nämnder utses av kyrkomötet
för att administrera särskilt arbetskrävande områden. Två nämnder utan
administrativa funktioner inrättas också. Den ena, teologiska nämnden, skall
utgöra sakkunnigorgan rörande kyrkans bekännelse, gudstjänstordning och
böcker. Den andra, besvärsnämnden, skall pröva besvär angående kompetensöverskridande.

Enligt förslaget utses församlingarnas fullmäktige, stiftstingen och kyrkomötet
genom val för tre eller fyra år. På lokalplanet är valen liksom nu direkta.
Gruppen anser att principiella skäl talar för direktval även till stiftsting och
kyrkomöte. Vissa problem är emellertid förbundna med ett direktvalssystem.
För fortsatt diskussion och övervägande skisseras därför även ett alternativ
med indirekta val.

KU 1979/80:17

Det gemensamma arbetet

Deltagarna föreslår att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten
förs över till kommunerna men att församlingar och samfälligheter ges en
lagfäst rätt att mot ersättning från kommunerna fortsätta att förvalta
begravningsplatser, som de vid övergångstillfället har hand om. Svenska
kyrkans församlingar och samfälligheter skall sålunda själva få bestämma om
de vill fortsätta med förvaltningen. Av praktiska skäl måste de ge sin önskan
till känna ett år innan reformen träder i kraft.

Genom det ändrade huvudmannaskapet får kommunerna ett övergripande
administrativt, ekonomiskt och rättsligt ansvar för hela verksamheten.
Det ankommer på dem att avgöra hur förvaltningen av nyanlagda begravningsplatser
skall ordnas. För övriga begravningsplatser har deltagarna utgått
från att flertalet församlingar och samfälligheter önskar utnyttja möjligheten
att åtaga sig förvaltningsuppgifter. Dit hör enligt förslaget alla de praktiska
och administrativa uppgifter som har direkt samband med verksamheten på
en begravningsplats. Till förvaltningsuppgifterna räknas också viss myndighetsutövning
enligt gravrättslagen och begravningskungörelsen.

Det ekonomiska ansvaret för begravningsverksamheten skall enligt
förslaget vila på kommunerna. Ersättning till församlingar och samfälligheter
för de med förvaltningen förenade driftkostnaderna föreslås bli fastställd för
varje begravningsenhet genom ett individuellt förfarande vid övergångstillfället.
Det framräknade beloppet blir normerande för framtida ersättningar.
Årlig uppräkning samt revidering av driftersättningen med vissa tidsintervaller
föreslås. För mera betydande kapitalutgifter äger budgetbehandling
rum i vanlig ordning. Fonder och lån som angår begravningsverksamheten
överförs till kommunerna.

Med kyrklig egendom menar deltagarna sådana förmögenhetstillgångar av
fast eller lös natur som med olika rättsgrund disponeras av svenska kyrkan
och dess organ.

En del av egendomen, t. ex kyrkor, prästgårdar och löneboställen, är sedan
gammalt underkastad särskilda rättsregler till skydd för att tillgångarna
bevaras och används för avsett ändamål. Deltagarna föreslår, att denna
specialreglerade egendom allt efter det ändamål den är avsedd att tjäna förs
samman till stiftelser. Dessa förvaltas och disponeras av kyrkliga organ
motsvarande dem som förvaltar egendomen i dag. I stiftelseurkunder ges
regler som i huvudsak svarar mot den grundläggande lagstiftning som nu
finns om den kyrkliga egendomen. Genom bestämmelser i urkunderna ges
kyrkan möjlighet att själv utforma den detaljreglering som därutöver
behövs.

Ett väsentligt syfte med denna lösning har varit att finna en rättslig form för
att garantera en kyrklig äganderätt till den specialreglerade egendomen.

Enligt deltagarnas förslag bildas det fem olika typer av stiftelser med för
varje typ enhetliga regler. En typ är kyrkostiftelsen, i vilken ingår kyrkobyggnaden
med tomt och den övriga egendom som är anslagen för kyrkans
underhåll och förkovran. En annan är boställsstiftelsen, i vilken ingår
egendom som är avsedd för avlöning av präster och kyrkomusiker. Andra
stiftelsetyper är prästlönejordsstiftelsen, domkyrkostiftelsen och kyrkofondsstiftelsen.
En fördelning av den specialreglerade kyrkliga egendomen på
dessa fem stiftelsetyper innebär enligt förslaget att det bildas över 3 500
stiftelser.

En del kyrklig egendom förvaltas och disponeras i dag enligt vanliga
kommunalrättsliga regler. Denna s. k. fria församlingskommunala egendom

KU 1979/80:17

räknar deltagarna med skall förbli de framtida församlingarnas och samfålligheternas
egendom. De regier som kan behövas om egendomens förvaltning
får meddelas genom inomkyrkliga bestämmelser. Den fria stiftelse- och
föreningsegendom som tjänar skilda ändamål inom kyrkans fria verksamhet
berörs i princip inte av relationsändringen.

Förs folkbokföringen över till borgerligt organ behövs en personregistrering
i församlingarna omfattande kyrkans medlemmar, s. k. församlingsregislrering.
Under överläggningarna har denna fråga behandlats Deltagarna
föreslår att en framtida församlingsregistrering för svenska kyrkan omfattar
en församlingsvis hållen samling av urkunder, vilka innehåller uppgifter av
både borgerlig och kyrklig karaktär.

Enligt förslaget framställs den grundläggande urkunden, församlingsförteckningen,
med hjälp av automatisk databehandling. Den kompletteras med
ett dataframställt sökregister, personaviregistret. I ministerialböcker tas
manuellt in de uppgifter om kyrkliga förrättningar som kyrkan anser sig
behöva. Församlingsförteckning och personaviregister hålls aktuella genom
ett särskilt databaserat aviseringssystem uppbyggt kring ett eller flera
kyrkdataband. Aviseringssystemet replierar på de civila befolkningsregistren
när det gäller uppgifter av borgerlig natur medan församlingarna själva tillför
systemet kyrkliga uppgifter.

Av relationsändringen följer att svenska kyrkans församlingar i framtiden
inte skall ha beskattningsrätt. För verksamheten på lokalplan, stiftsplan och
riksplan betalar medlemmarna avgift, kyrkoavgift. Deltagarna föreslår att
staten utan tidsbegränsning biträder kyrkan med uppbörd av kyrkoavgiften
via skattesystemet. Enligt förslaget är det möjligt även för icke-kyrkomedlemmar
att via uppbördssystemet stödja kyrkans verksamhet genom att
betala kyrkoavgift.

Kyrkoavgiften är enligt förslaget proportionell mot den beskattningsbara
inkomsten. Preliminär avgift uppbärs genom statens försorg i samband med
skatterna. Vid slutdebiteringen bestäms kyrkoavgiften på grundval av den till
statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Preliminärt erlagt belopp
avräknas och resultatet redovisas för den avgiftsskyldige. Uppkommer
överskott återbetalas detta. Inbetalningskort utfärdas på kvarstående avgift.
Uppbörd av sådan avgift sker inte genom statens medverkan.

Det ekonomiska ansvaret för den kyrkliga verksamheten bör vila främst på
kyrkomedlemmarna själva. En naturlig utgångspunkt för överläggningarna
har varit att de ekonomiska förutsättningarna för kyrkans verksamhet inte
skall påverkas av den organisatoriska förändring som relationsändringen
innebär. Om man skall uppnå kontinuitet och stabilitet i kyrkans ekonomi
måste staten även i fortsättningen genom årliga statsbidrag stödja kyrkan.
Deltagarna föreslår att det med utgångspunkt i 1975 års förhållanden utgår
statsbidrag till kyrkan med 275 milj. kr. Beloppet anpassas till pris- och
löneutvecklingen. En särskild del av bidraget, 100 milj. kr., reserveras för
utjämning av de olikheter i ekonomisk bärkraft som finns inom skilda delar
av landet. En annan del, 75 milj. kr., reserveras för att trygga de pensionsåtaganden
gentemot personalen som finns vid relationsändringen. Resterande
del av det totala statsbidraget utgår till kyrkan som ett fritt bidrag.

Redan vid de inledande överläggningarna aktualiserades frågan om vad en
relationsändring kan innebära för den inom kyrkan verksamma personalen.
Deltagarna har övervägt situationen för alla grupper av anställda, inte bara för
dem som har statligt reglerade tjänster. Personalens fackliga organisationer
har fortlöpande hållits underrättade om stat-kyrka arbetet.

KU 1979/80:17

Enligt deltagarnas mening torde det inte vara möjligt att ge lönegarantier en
meningsfullt preciserad innebörd. Den reella garantin ligger i reformens
karaktär och utformning. Som nyss nämnts föreslås att åtgärder vidtas för att
trygga de pensionsförpliktelser som finns vid tidpunkten för relationsändringen.
Det föreslås också att en särskild organisation för förhandlingar med
personalen tillskapas.

Svenska kyrkans verksamhet lyder i dag under ett mycket omfattande
system av författningsbestämmelser. Av grundtanken med ändrade relationer
mellan staten och kyrkan följer att dessa bestämmelser skall upphöra
att gälla. Det måste utformas nya regler som grund för den kyrkliga
verksamheten. Deltagarna föreslår att några för samhället grundläggande
principer för kyrkans struktur kommer till uttryck i lagens form, medan all
annan reglering av kyrkans organisation och verksamhet sker i interna
stadgar. I lag om Svenska kyrkan anges kyrkans karaktär och dess egenskap
av ett efter demokratiska principer uppbyggt trossamfund. I särskilda stadgar,
av deltagarna benämnda grundstadgar, fogas samman de mest betydelsefulla
reglerna om kyrkan och dess verksamhet. Skilda ämnesområden behandlas
mera i detalj i kompletterande inomkyrkliga regelsamlingar. Med regeringsformen
som förebild får grundstadgarna inte ändras annat än efter dubbla
beslut med mellanliggande val till det beslutande organet.

Relationsändringen aktualiserar olika övergångsfrågor. Under överläggningarna
har tagits upp några centrala frågor, medan flertalet övergångsbestämmelser
förutsätts bli utarbetade under genomförandetiden. Deltagarna
föreslår att bestämmelserna i religionsfrihetslagen om medlemskapet i
svenska kyrkan upphävs. Alla som tillhör kyrkan vid tidpunkten för
övergången kvarstår som medlemmar utan hinder av relationsändringen.
Den enskilde garanteras emellertid möjlighet att med verkan från övergångstidpunkten
även under sex månader därefter begära sitt utträde ur kyrkan
enligt de nuvarande utträdesreglerna. Församlingarnas rättigheter och
skyldigheter är kvar hos församlingarna. Svenska kyrkan och staten lämnar
nödvändiga garantier för de lån som finns vid övergångstillfället. Kyrkan får
laglig möjlighet att under övergångsskedet besluta om sin framtida organisation.

För genomförande av relationsändringen anser deltagarna att det åtgår en tid
av mellan fyra och fem år. Under denna tid pågår ett fortsatt, mera
detaljbetonat förberedelsearbete för relationsändringen. Kyrkomötet omdanas
efter hand och tilläggs vid sidan av sin nuvarande funktion befogenhet
att besluta om förhållanden efter relationsändringen. Kyrkomötet kan
tillsätta en särskild organisationsnämnd som arbetar även mellan mötets
sammanträden.

Enligt förslaget sammankallas allmänt kyrkomöte hösten 1978. Proposition
avges till vårriksdagen 1979. Kyrkomöte och riksdag fattar principbeslut
om relationsändringen och antar samtidigt vissa författningsändringar.
Därefter följer ett flertal beslut av regering, riksdag och kyrkomöte.
Relationsändringen föreslås ske vid årsskiftet 1983-1984.

KU 1979/80:17 30

Kommittédirektiv

Dir 1979:102

Kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m.

Dir 1979:102

Beslut vid regeringssammanträde 1979-08-23

Departementschefen, statsrådet Hansson, anför.

Svenska kyrkan står på olika sätt i ett nära förhållande till staten. Dess
verksamhet lyder under ett mycket omfattande system av offentligrättsliga
regler. Församlinjgarna betecknas som kyrkliga kommuner. De har beskattningsrätt
efter i stort sett samma regler som gäller för kommunerna.

Stiftsorganen är statliga myndigheter. På riksplanet handläggs ärenden som
rör den offentligrättsligt reglerade delen av verksamheten av regeringen och
statliga ämbetsverk.

Den särskilda relation mellan staten och svenska kyrkan som jag nu i
korthet har redogjort för har varit ställd under debatt sedan början av detta
århundrade. Utredningsarbete har pågått i olika etapper sedan mitten av
1950-talet. Den senaste utredningsetappen tog sin början år 1975 genom de
överläggningar i stat-kyrka-frågan som då inleddes mellan företrädare för
staten och svenska kyrkan. Deltagarna i överläggningarna avlämnade
gemensamt sitt förslag (SOU 1978:1) i januari 1978. Efter remissbehandling
av stat-kyrka-förslaget beslöt regeringen att inhämta kyrkomötets yttrande
över förslaget och remissyttrandena (skr 1979:1). Kyrkomötet sammanträdde
i början av detta år. Med röstetalen 54 mot 42 uttalade sig mötet för ett bevarat
samband mellan staten och kyrkan (SäU 1979:1, prot. 1979:20, kskr 1979:20).

Mötet förordade samtidigt inomkyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd
för att utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation på
stifts- och riksplan.

Efter kyrkomötets behandling av stat-kyrka-frågan förekom överläggningar
mellan de politiska partierna angående stat-kyrka-frågans fortsatta
handläggning. Vid dessa erfor regeringen att en majoritet i riksdagen kunde
antas ställa sig avvisande till sådana reformer inom ramen för det nuvarande
statskyrkosystemet, som utredningsnämndens arbete syftar till. Enligt vad
regeringen uttalade i en efter överläggningarna utfärdad kommuniké skulle
stat-kyrka-frågan handläggas vidare i syfte att vinna den bredare enighet i
frågan som regeringen anser önskvärd.

Jag avser inte att nu gå in på principfrågan om förhållandet mellan staten
och svenska kyrkan. Genom det utredningsarbete som har pågått de senaste

Bilaga

KU 1979/80:17

20 åren och den i samband därmed förda debatten har denna övergripande
fråga blivit grundligt belyst. Däremot vill jag ta upp några kompletterande
frågor som i andra sammanhang och från skilda utgångspunkter har
aktualiserats under senare tid och som kan behöva undersökas för att
stat-kyrka-frågan skall kunna förås vidare. Det gäller främst kyrkomötets
medverkan vid stiftande av kyrkolag och vissa krav på reformer i fråga om
kyrkomötets befogenheter och sammansättning.

En del av de offentligrättsliga bestämmelser som reglerar svenska kyrkans
verksamhet är av grundlags natur och återfinns i övergångsbestämmelserna
till regeringsformen. Andra är av kyrkolags natur. Enligt övergångsbestämmelserna
innebär detta att lagreglerna beslutas av regeringen gemensamt
med riksdagen och med samtycke av allmänt kyrkomöte. I regelsystemet för
svenska kyrkan ingår även bestämmelser i vanlig lag, som har beslutats av
riksdagen, och bestämmelser som regeringen har utfärdat inom ramen för sin
normgivningskompetens.

Den nuvarande ordningen för kyrkolags stiftande tillkom i samband med
representationsreformen år 1866. Dess närmare innebörd har klarlagts i 1951
års kyrkomöteskommittés betänkande (SOU 1955:47) Kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter. Vid flera tillfällen har motioner väckts i riksdagen
om upphävande av kyrkomötets lagstiftningsbefogenhet. Motioner åren 1958
och 1959 avstyrktes under hänvisning till utredningsarbetet angående
förhållandet mellan stat och kyrka (Ku 1958:7, sammansatt KU och L'U
1959:2) och avslogs av riksdagen. Till 1978/79 års riksmöte har i samma ämne
väckts en motion (mot. 1978/79:1675), som ännu inte är behandlad av
riksdagen.

De utredningar - författningsutredningen och grundlagberedningen - som
förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om kyrkolagstiftning borde
behållas i avvaktan på ett ställningstagande i stat-kvrka-frågan och föreslog
att reglerna togs in i regeringsformens övergångsbestämmelser. Föredragande
departementschefen uttalade i propositionen (prop. 1973:90) med förslag
till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. att frågan om hur reglerna
om svenska kyrkan skulle samordnas med regelsystemet i övrigt i den nya
regeringsformen krävde ytterligare överväganden. Han förordade att de
gällande reglerna om kyrkolagstiftning behölls t. v. Som grundlagberedningen
föreslagit skulle dessa regler enligt det till riksdagen avlämnade
förslaget ha sin plats i övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen.
Denna lösning vann riksdagens bifall (Ku 1973:26. rskr 265).

Reglerna om kyrkolagstiftning finns i punkt 9 övergångsbestämmelserna
till regeringsformen. Som jag har nämnt innebär de att kyrkolag stiftas,
ändras eller upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen och med
samtycke av allmänt kyrkomöte. Reglerna avviker därigenom från de regler
som gäller i fråga om annan lagstiftning. Enligt 1 kap. 4§ andra stycket
regeringsformen är det riksdagen som stiftar lag. Detta stadgande är ett
utflöde av den för vårt statsskick grundläggande och i samma paragraf
inskrivna principen att riksdagen är folkets främsta företrädare.

I punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen finns förutom
reglerna om kyrkolagstiftning flera andra från 1809 års regeringsform
överförda stadganden om svenska kyrkan. Bl. a. finns bestämmelser om

KU 1979/80:17

kyrkomötet, prästerliga befattningar och utnämningar, de kyrkliga kommunerna,
konungens trosbekännelse och prästeståndets privilegier.

Huvudbestämmelserna om kyrkomötet finns i de nämnda övergångsbestämmelserna
till regeringsformen. Kyrkomötets sammansättning, arbetsformer
m. m. regleras i kyrkomötesförordningen (1949:174, ändrad senast
1971:601) och i den arbetsordning som kyrkomötet har antagit. Allmänt
kyrkomöte består av de 13 biskoparna, 26 prästerliga ombud och 57
lekmannaombud. Frågan om kyrkomötets sammansättning togs upp i ett
kyrkligt reformprogram som antogs av 1968 års kyrkomöte (SäU 1968:1, kskr
1968:31). Reformförslaget innebar bl. a. att uppdelningen av kyrkomötets
ledamöter på kategorierna biskopar, präster och lekmän skulle upphöra. Ett
liknande förslag till reformering och demokratisering av kyrkomötet avgavs
av de kyrkliga företrädare som deltog i stat-kyrka-överläggningarna (SOU
1978:2). Vid behandling av detta förslag uppdrog-som jag redan har nämnt -1979 års kyrkomöte åt kyrkomötets utredningsnämnd att utarbeta och till
nästföljande kyrkomöte framlägga förslag om svenska kyrkans framtida
organisation på stifts- och riksplan. Målet skall bl. a. vara att inom ramen för
nuvarande statskyrkosystem ge riksplanet liksom stiften en motsvarighet till
den redan nu i församlingarna fungerande demokratiska ordningen. Utredningsnämndens
verksamhet skall enligt regeringens beslut den 22 mars 1979
vara avslutad före utgången av september 1979.

Oavsett hur den principiella frågan om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan kan komma att lösas finns det enligt min mening skäl att
pröva i vad mån det behövs särskilda grundlagsregler om svenska kyrkan. Jag
anse ratt det är önskvärt att så långt möjligt undvika särregler om kyrkan. Det
är dessutom inte tillfredsställande att man lång tid efter grundlagsreformen
har övergångsbestämmelser som i fråga om lagstiftningsmakten innebär att
de nya principerna inte slår igenom fullt ut. Samtidigt som det alltså finns ett
behov av förändringar bör inte de principiella ställningstagandena i stat-kyrka-frågan
föregripas.

Jag förordar att en parlamentariskt sammansatt kommitté får i uppdrag att
utreda de frågor om grundlagsregleringen av svenska kyrkan och om
kyrkomötets ställning och befogenheter som jag här har antytt. I första hand
bör kommittén undersöka om inte reglerna om kyrkolagstiftning i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen kan upphävas. Som jag redan
har nämnt innehåller emellertid denna punkt flera andra från 1809 års
regeringsform överförda stadganden om svenska kyrkan. En del av dessa
bestämmelser har nära samband med kyrkomötets ställning som lagstiftande
organ. Andra kan möjligen, i den mån de alls behövs, överföras till annan
lagstiftning. Undersökningen bör därför inte begränsas till frågan om
kyrkolagstiftningen utan omfatta hela punkt 9 övergångsbestämmelserna till
regeringsformen.

Kommittén bör sålunda undersöka i vad mån de olika stadgandena kan
upphävas och i vad mån de i så fall bör ersättas med annan lagstiftning. Det är
i det sammanhanget en viktig uppgift för kommittén att som underlag för
fortsatt behandling av stat-kyrka-frågan belysa vilka konsekvenser ändringar
på dessa punkter får för svenska kyrkans - och särskilt för allmänna
kyrkomötets-ställning och karaktär. Det bort. ex. belysas vad ett genomslag

KU 1979/80:17

av regeringsformens principer om normgivning innebär från nu angivna
synpunkt.

Kommittén bör överväga även frågan om kyrkomötets sammansättning
och arbetsformer. Därvid bör kommittén ta del av de förslag som 1979 års
kyrkomötes utredningsnämnd avger och undersöka i vad mån dessa kan
genomföras utan att man befäster statskyrkosystemet eller försvårar en
framtida kyrkoreform. Kommittén bör sålunda överväga möjligheterna att i
samband med ett upphävande av de övergångsbestämmelser till regeringsformen
som grundlagfaster statskyrkosystemet genomfora vissa reformer i
den riktning som bl. a. 1979 års kyrkomöte har uttalat sig för.

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att kommitténs förslag skall
föreligga i början av hösten 1980.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag efter samråd med
chefen för justitiedepartementet att regeringen bemyndigar chefen för
kommundepartementet

att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att utreda
frågor om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna för
kommittén skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.

(Kom m u ndepartementet)

3 Riksdagen 1979/80. 4 sami Nr 17

KU 1979/80:17 34

Kommittédirektiv

Dir 1979:96

Folkbokföringens framtida organisation

Dir 1979:96

Beslut vid regeringssammanträde 1979-08-16

Departementschefen, statsrådet Mundebo, anför.

Folkbokföringen i Sverige sker dels fortlöpande i kyrkoböcker och andra
register, i regel för varje församling av svenska kyrkan (kyrkobokföring), dels
årligen i mantalslängder församlingsvis för varje kommun (mantalsskrivning).
Kyrkobokföringen, som är den primära formen av folkbokföringen,
ombesörjs av pastorsämbetena i de olika församlingarna. I Stockholm och
Göteborg sker dock kyrkobokföringen hos lokal skattemyndighet såvitt gäller
bestämmandet av rätt kyrkobokföringsort och kyrkobokföringsfastighet.
Mantalsskrivningen sköts av de lokala skattemyndigheterna i resp. fögderi.

Domkapitlen har med biträde av särskilt förordnade kyrkobokföringsinspektörer
tillsyn över pastorsämbetenas befattning med kyrkobokföringen. Vid
sidan av domkapitlen är länsstyrelserna regionala folkbokföringsmyndigheter.
Över den kyrkobokförda befolkningen i länet förs hos länsstyrelsen
dataregister på vilka de för folkbokföringen nödvändiga uppgifterna lagras.

Uppgifterna aktualiseras med jämna mellanrum, i stora delar varje vecka.

Ändringarna sker huvudsakligen på grundval av uppgifter från pastorsämbeten
och lokala skattemyndigheter. Den centrala folkbokföringsmyndigheten
är riksskatteverket, som utövar tillsyn över hela folkbokföringsväsendet
och handlägger vissa centrala uppgifter.

Av vad jag nu har anfört framgår att väsentliga delar av folkbokföringen
sköts av svenska kyrkans organ. Denna ordning, som med något undantag
saknar motsvarighet i andra länder, har länge varit ställd under debatt. I
utredningsförslag och remissyttranden har vid olika tillfällen aktualiserats
frågan om en mer eller mindre långtgående åtskillnad mellan den för det
borgerliga samhället nödvändiga befolkningsregistreringen och den kyrkobokföring
som kan behövas i svenska kyrkans verksamhet. Debatten har
under senare år knutit an till arbetet med frågan om det framtida förhållandet
mellan staten och svenska kyrkan.

1958 års utredning kyrka-stat behandlade folkbokföringsfrågan i ett särskilt
delbetänkande (SOU 1967:16) Folkbokföringen och i ett slutbetänkande
(SOU 1968:11) Svenska kyrkan och staten. Utredningen framhöll att
folkbokföringen är en borgerlig angelägenhet och att det därför från principiell
synpunkt kan ligga närmast till hands att verksamheten i dess helhet handhas

Bilaga 3

KU 1979/80:17

av borgerliga organ. För detta talade också enligt utredningens mening den i
beaktande av religionsfrihetsprincipen mindre tillfredsställande ordningen
att primärregistreringen av befolkningen sköts av befattningshavare inom ett
visst trossamfund även då fråga är om medlemmar i andra sådana samfund
och personer utan medlemskap i något trossamfund. Med hänsyn till dessa
principiella synpunkter ansåg utredningen att ett bibehållande av kyrkans
medverkan vid primärregistreringen var beroende av om vägande skäl av
främst praktisk art kunde anföras för en sådan ordning. Av betydelse var
enligt utredningens mening främst samhällsekonomiska synpunkter och
allmänhetens krav på service.

1958 års utredning kyrka-stat behandlade inte frågan om till vilken statlig
eller kommunal myndighet en eventuell överföring av kyrkans arbetsuppgifter
inom folkbokföringen borde ske och vilka konsekvenser en överföring
skulle få i kostnadshänseende. Regeringen uppdrog år 1967 åt dåvarande
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) att utreda dessa
frågor. 1 sitt arbete utgick CFU från den rådande relationen mellan stat och
kyrka och inriktade sig på att undersöka förutsättningarna för och konsekvenserna
av ett överförande av pastorsämbetenas folkbokföringsuppgifter
till borgerligt organ. CFU tog däremot inte ställning i frågan om ett sådant
överförande borde komma till stånd eller ej. 1 betänkandet (SOU 1970:70)
Folkbokföringsorganisationen m. m. redovisade nämnden såsom ett alternativ
till gällande ordning en enligt nämndens mening från teknisk och
organisatorisk synpunkt godtagbar modell. Den innebar att pastorsämbetenas
nuvarande folkbokföringsuppgifter fördes över till borgerlig myndighet -varvid CFU förordade de lokala skattemyndigheterna - under det att
pastorsämbetena utförde en begränsad personregistrering (församlingsregistrering).
Nämnden beräknade att modellen skulle innebära en kostnadsökning
för staten om ca 35 milj. kr. och en besparing för pastoraten om ca 20 milj.
kr. i 1968 års kostnadsläge.

1968 års beredning om stat och kyrka föreslog i sitt slutbetänkande (SOU
1972:36) Samhälle och trossamfund att den lokala folkbokföringen skulle
föras över till ett borgerligt organ. Som skäl för detta anfördes bl. a. att
folkbokföringen är en allmänt samhällelig uppgift som från principiella
synpunkter bör handhas av det allmännas organ. Däremot tog beredningen
inte ställning till vilket borgerligt organ som skulle komma i fråga.
Beredningens förslag hade utformats mot bakgrund av CFU:s nämnda
utredning. Remissförfarandet av beredningens förslag samordnades i viss
utsträckning med remissförfarandet av CFU:s utredningsmaterial. Remisssvaren
gav vid handen att en bred opinion stödde förslaget från beredningen
om den lokala folkbokföringens överförande till borgerligt organ. De som var
kritiska mot förslaget - väsentligen instanser med anknytning till svenska
kyrkan - bestred dock inte att folkbokföringen som sådan fick betraktas som
en borgerlig uppgift.

De överläggningar mellan företrädare för staten och svenska kyrkan, som
år 1975 inleddes i stat-kyrka-frågan, utgick från de grundläggande principer
som angavs av 1968 års beredning om stat och kyrka. Som jag nyss nämnde
hörde till dessa att kyrkans ansvar för folkbokföringen skulle föras över till
borgerligt organ. Debetänkanden(SOU 1978:1 och 3) Stat-Kyrka som i början

KU 1979/80:17

av förra året avgavs av deltagarna i överläggningarna innehåller därför inte
något förslag i folkbokföringsfrågan. Däremot innehåller de förslag om hur
kyrkans medlemsregistrering skall kunna ordnas vid folkbokföringens
överförande till borgerligt organ. Även om sålunda stat-kyrka-betänkandena
endast innehåller förslag om kyrkans medlemsregistrering, s. k. församlingsregistrering,
uttalade sig ändå många remissinstanser i den grundläggande
frågan om den framtida folkbokföringen. Bland dessa remissinstanser fanns
ett starkt stöd för tanken att den lokala folkbokföringen förs över till
borgerligt organ. Den församlingsremiss som utgjorde underlag för Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbunds remissyttrande över stat-kyrkaförslaget
visade motsatt resultat. En klar majoritet bland församlingar och
samfälligheter motsatte sig en ändring av huvudmannaskapet för den lokala
folkbokföringen.

Jag vill också erinra om vad som sades i den regeringskommuniké som
lämnades den 22 mars 1979 efter avslutade partiöverläggningar i frågor om
svenska kyrkan. Regeringen konstaterade i denna att det främst är delfrågorna
om folkbokföringen och begravningsverksamheten som behöver
bearbetas ytterligare. Befintligt material borde kompletteras med ett konkret
förslag om folkbokföringens anordnande med statligt huvudmannaskap.
Vidare framhölls att kravet på god närservice borde beaktas särskilt. Frågan
om begravningsverksamheten skall ses över i särskild ordning.

För egen del får jag anföra följande. Jag ser den civila befolkningsregistreringen
som en i princip klart samhällelig uppgift. Med denna grundsyn, som
utredningsarbetet och remissförfarandet i stat-kyrka-frågan har visat vara
allmänt omfattad, kan befogade invändningar göras mot att en ämbetsåtgärd
av pastor i svenska kyrkan kan bli grundläggande för en rad rättigheter och
skyldigheter i samhället. Denna synpunkt har fått allt större tyngd genom
utvecklingen inom inte minst de social- och skatterättsliga områdena.

Jag vill särskilt erinra om att kyrkobokföringen är ett led i skatteadministrationen
och har betydelse för bestämmandet av var beskattningen skall
ske. Detta har lett till att inte så få söker kringgå folkbokföringsbestämmelserna
och få kyrkobokföringen ordnad på det sätt som är mest förmånligt från
beskattnings- och bidragssynpunkt, t. ex. genom att uppge en fritidsfastighet
som bostad. För pastorsämbetena kan det utan tvekan många gånger vara
känsligt att ifrågasätta en blivande församlingsbos avsikter och genom frågor
och på annat sätt kontrollera att det är fråga om verklig bosättning. En sådan
kontroll ligger naturligare och bättre till för en myndighet, som de skattskyldiga
vet särskilt måste beakta kyrkobokföringens betydelse i beskattningshänseende.
Genom särskilda åtgärder och andra myndigheters medverkan
kan visserligen rättelser i viss omfattning åstadkommas i efterhand. Någon
bra ordning är dock inte detta.

Starka skäl talar sålunda för en ändring av huvudmannaskapet för den
lokala folkbokföringen. Frågan om folkbokföringen har inte något direkt
samband med relationerna mellan staten och svenska kyrkan. Det finns
därför enligt min mening skäl att nu oberoende av hur dessa relationer kan
komma att ordnas utreda folkbokföringsfrågan.

Det senaste utredningsarbetet i stat-kyrka-frågan har visat att det är möjligt
att vid ett ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen lösa svenska kyrkans

KU 1979/80:17

behov av personuppgifter om sina medlemmar utan en sådan arbetskrävande
dubbelregistrering av befolkningen att en folkbokföringsreform av denna
anledning inte kan accepteras från samhällsekonomisk synpunkt. En
omläggning av den lokala folkbokföringen är emellertid förenad med olika
problem som ännu inte är tillräckligt belysta. Vad det i första hand gäller att
klarlägga är vem som skall handha den lokala folkbokföringen och hur
folkbokföringsarbetet i stort skall organiseras och bedrivas, hur servicen till
medborgarna skall kunna tillgodoses och vad en omläggning kommer att
innebära för den inom folkbokföringen verksamma personalen. Det
motstånd som på lokalt håll har märkts mot tanken på en folkbokföringsreform
har till stor del sin grund i ovisshet om dessa frågor och då kanske främst
farhågor för att servicen gentemot medborgarna skall avsevärt försämras. Det
är självfallet viktigt att så ej sker och att åtgärder som skulle kunna förhindra
en sådan försämring övervägs. För att ett fullständigt och aktuellt utredningsmaterial
skall finnas tillgängligt som underlag för ett principbeslut i
folkbokföringsfrågan förordar jag att en kommitté nu får i uppdrag att utreda
folkbokföringens framtida organisation och därvid särskilt belysa de frågor
som jag har berört här.

I enlighet med vad jag har sagt förut bör som utgångspunkt för kommitténs
arbete gälla att den för samhället nödvändiga befolkningsregistreringen i
princip är en statlig uppgift och att det borgerliga samhällets organ skall svara
för verksamheten som helhet. Den löpande lokala folkbokföringen bör
följaktligen inte längre ankomma på pastorsämbetena inom svenska kyrkan.
Däremot bör självfallet övervägas i vilken mån det kan vara lämpligt och
önskvärt att pastorsämbetena med hänsyn till behovet av närservice och av
andra skäl bistår folkbokföringsmyndigheterna med vissa arbetsuppgifter.

Kommitténs arbete bör inriktas på den för samhället nödvändiga registreringen
av medborgarna och inte göras beroende av vilket förhållande som
råder mellan staten och svenska kyrkan. Som jag redan har nämnt har frågan
om den registrering av uppgifter om svenska kyrkans medlemmar som kan
behövas för den kyrkliga verksamheten nyligen utretts inom ramen för
stat-kyrka-arbetet. Kommittén bör kunna utgå från att en församlingsregistrering
för kyrkans behov kan anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med det ifrågavarande utredningsförslaget. Den överarbetning av förslaget
som kan behövas bör anstå till dess beslut föreligger om folkbokföringens
anordnande.

Frågan om hur andra trossamfund än svenska kyrkan ska kunna få tillgång
till uppgifter ur folkbokföringen har inte tagits upp under stat-kyrkaöverläggningarna.
Kommittén bör komplettera utredningsmaterialet på
denna punkt. Kommittén bör sålunda undersöka vilka önskemål trossamfunden
kan ha i detta hänseende och överväga möjligheterna att tillgodose
dessa önskemål.

I det betänkande om folkbokföringsorganisationen m. m. som CFU lade
fram år 1970 föreslogs de lokala skattemyndigheterna bli civila folkbokföringsmyndigheter.
Samma förslag har lämnats i en expertpromemoria (SOU
1978:3, bil. 9) som utarbetades under stat-kyrka-överläggningarna. Vad som
enligt dessa förslag särskilt har ansetts tala för att de lokala skattemyndigheterna
skall omhänderha den primära folkbokföringen är att dessa myndig 4

Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 17

KU 1979/80:17

heter handhar mantalsskrivningen och att denna bygger på kyrkobokföringen.
Vidare erinras om kyrkobokföringens betydelse för skatteadministrationen
och de fördelar det med tanke härpå skulle innebära om också
kyrkobokföringen sköttes av lokal skattemyndighet. Jag anser också för egen
del att mycket talar för att ansvaret för den lokala folkbokföringen flyttas till
de lokala skattemyndigheterna. Detta gäller särskilt kyrkobokföringen i vad
den avser bestämmande av rätt kyrkobokföringsort. Dessa ärenden förutsätter
bara undantagsvis personligt sammanträffande med folkbokföringsmyndigheten
och bör därför utan olägenhet kunna fördelas på de 120 lokala
skattemyndigheterna på samma sätt som gäller i fråga om de långt mer
servicekrävande skatteärendena.

Den nuvarande lagstiftningen har inneburit en mycket stor förenkling av
formerna för allmänhetens kontakter med folkbokföringsmyndigheterna. Jag
tänker härvid inte bara på de förut nämnda ärendena angående bestämmande
av rätt kyrkobokföringsort utan också bl. a. på ärenden som gäller födelse,
namn, adoption, medborgarskap, hindersprövning vid ingående av äktenskap
och civilståndsfrågor. Personlig inställelse vid folkbokföringsmyndigheten
krävs endast undantagsvis.

Som jag har framhållit utgör frågan om service till medborgarna en mycket
viktig del av kommitténs arbete. Särskilt glesbygdens förhållanden måste
beaktas. Kommittén bör undersöka i vilka fall allmänheten har behov av
personlig kontakt med en lokal folkbokföringsmyndighet och överväga vilka
möjligheter som kan stå till buds för att inom ramen för en enkel
administration och rimliga kostnader undvika en försämrad närservice. Den
nuvarande ordningen med att vissa folkbokföringsblanketter finns tillgängliga
på postanstalterna och vid försäkringskassornas lokalkontor bör självfallet
behållas. Möjligen kan denna närservice byggas ut och kompletteras med
annat bistånd åt allmänheten. Det kan te sig naturligt att pastorsämbetena i
vissa fall får en särskild funktion i dessa hänseenden.

Till grund för kommitténs arbete bör ligga tidigare utredningsmaterial som
emellertid kan behöva överarbetas och kompletteras. Målet bör vara att så
fullständigt beskriva huvuddragen av en ny folkbokföringsorganisation och
kostnaderna för denna att kommitténs arbete kan utgöra underlag för ett
principbeslut i folkbokföringsfrågan. Kommittén bör därvid självfallet också
redovisa behovet och utformningen av ADB-stöd för folkbokföringen,
regionalt och lokalt. Lösningar av mera detaljbetonade frågor liksom
nödvändiga författningsändringar bör däremot anstå till ett senare skede.
Likaså bör de arkivfrågor som aktualiseras av en omläggning av den lokala
folkbokföringen i huvudsak utredas först sedan beslut föreligger i folkbokföringsfrågan.
Kommitténs arbete bör emellertid bedrivas i nära samverkan
med arkivvårdande myndigheter.

En del av den personal som nu arbetar med folkbokföringsuppgifter på
pastorsämbetena kommer även efter en folkbokföringsreform att behövas för
svenska kyrkans församlingsregistrering eller för andra uppgifter inom
församlingarna. Huvuddelen av personalen kommer emellertid inte att
kunna sysselsättas med sådana uppgifter. Personalens möjligheter att
erbjudas anställning vid nya folkbokföringsmyndigheter togs upp av CFU i
dess betänkande om folkbokföringsorganisationen m. m. CFU ansåg att det

KU 1979/80:17

fanns grundad anledning anta att det övervägande antalet av de anställda som
blir övertaliga vid pastorsexpeditionerna skulle kunna beredas anställning vid
de av CFU som folkbokföringsmyndigheter förordade lokala skattemyndigheterna.
De uppgifter som låg till grund för denna bedömning avsåg
förhållandena i slutet av 1960-talet. Kommittén bör nu aktualisera och
komplettera det tidigare utredningsmaterialet i denna del samt ta ställning till
vad kommitténs förslag till folkbokföringsreform kan innebära för den vid
berörda myndigheter och pastorsämbetena anställda personalen. Det bör
därvid särskilt övervägas vad en omläggning kan innebära för personal som är
verksam utanför tätorterna. Kommittén bör hålla nära kontakt med berörda
personalorganisationer.

Fastän starka skäl kan anföras för en folkbokföringsreform, kan givetvis en
sådan inte ske utan en noggrann avvägning mot de därmed förbundna
kostnaderna. Utredningen skall göra en fullständig kostnadsberäkning av sitt
förslag och därvid ange kostnadsalternativ för olika organisationsmodeller
och nivåer. Mot bakgrund av de statsfinansiella framtidsperspektiven och
vad som av riksdagen har framhållits i denna fråga är det av största vikt att
samhällets kostnader för folkbokföringen hålls låga.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och med sikte på att proposition
skall kunna föreläggas riksdagen till 1980/81 års riksmöte.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för budgetdepartementet
att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter med uppdrag att utreda
folkbokföringens framtida organisation,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver

att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans
hemställan.

(Budgetdepartementet)

KU 1979/80:17 40

Kommittédirektiv

Dir 1979:75

Jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i
svenska kyrkan, m. m.

Dir 1979:75

Beslut vid regeringssammanträde 1979-06-28

Departementschefen, statsrådet Hansson, anför.

Sedan den 1 januari 1959 har kvinnor lika behörighet som män att efter
förtjänst och skicklighet befordras till prästerliga tjänster. Lagen (1958:514)
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst har tillkommit i kyrkolagsordning.

Den har alltså beslutats av regeringen och riksdagen gemensamt och med
allmänt kyrkomötes samtycke.

Sedan proposition med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst hade bifallits av riksdagen (prop. 1958:A 30, 1LU 1958:A 11, rskr
1958: A 135, prop. 1958:B 19,1LU 1958:B5,rskr 1958:B 9), lades förslaget fram
för 1958 års kyrkomöte. Förslaget behandlades av kyrkomötets särskilda
utskott (SäU 1958:2). Utskottet konstaterade att det fanns skiljaktiga
meningar i huvudfrågan beroende på olikheter i bibelsyn och tolkning av
kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter. Utskottet antog att den kyrkliga
gemenskapen skulle komma att utsättas för påfrestningar såväl om lagförslaget
bifölls som om det avslogs. Men eftersom det för kyrkans gärning i vårt
folk var av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande söndring fann
utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter inte fick överdrivna eller
tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsattes för
påverkan som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets
frihet. Utskottet fann det därför angeläget att hävda att ett bifall till
lagförslaget inte fick medföra skyldighet för en biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga en kvinna till präst. Utskottet ville som sin
samfällda mening också framhålla att en präst inte borde åläggas att i tjänsten
utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse som han hyste i denna fråga. Inte heller fick prästlöftena enligt
utskottet tolkas så, att den som ställde sig avvisande till kvinnliga präster inte
skulle kunna avlägga löftena. Utskottet konstaterade därefter att det ”enligt
den evangelisk-lutherska uppfattningen av bibel och ämbete, från vilken
utskottet i sina överväganden har utgått,” inte föreligger principiella hinder
för kvinnor att inneha kyrkans ämbete. Utskottet förordade att kyrkomötet
skulle samtycka till Kungl. Maj:ts förslag. Kyrkomötet biföll utskottets
hemställan.

Bilaga

KU 1979/80:17

De uttalanden som gjordes av särskilda utskottet har kommit att betecknas
som ”samvetsklausulen”.

Den som vill inträda i prästämbetet skall enligt förordningen (1884:13 s. 1)
angående förändrade bestämmelser om prästexamen avlägga prästexamen i
teologiska ämnen inför biskop och domkapitel. En förutsättning för tillträde
till prästerlig tjänst i svenska kyrkan är enligt 19 kap. 1 § kyrkolagen att
domkapitlet är berett att bereda sökanden anställning som präst i stiftet och
att sökanden är av biskopen ”skicklig befunnen, godkänd och vigd”. Enligt
14 § 1 mom. lagen (1936:567) om domkapitel skall domkapitlet, när biskopen
har förfall eller biskopsämbetet är ledigt, anlita en biskop i ett annat stift för
prästvigning.

1 detta sammanhang är också vissa bestämmelser i regeringsformen av
intresse. Enligt det s. k. målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § skall det allmänna
bl. a. tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Enligt 1 kap. 9 § skall
domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom
den offentliga förvaltningen iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet.
I 2 kap. finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Varje
medborgare är enligt 2 kap. 1 § gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a.
religionsfrihet, dvs. frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin
religion. Varje medborgare är vidare gentemot det allmänna skyddad mot
tvång att ge tillkänna sin åskådning i bl. a. religiöst hänseende (2 §). Vissa av
de grundläggande fri- och rättigheterna får enligt 12 § begränsas genom lag
ellerannan författning. Några sådana begränsningar får dock inte förekomma
beträffande religionsfriheten. I 16 § föreskrivs slutligen att lag eller annan
föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt
kön. Undantag görs här för föreskrifter som utgör ett led i strävandena att
åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller
motsvarande tjänsteplikt.

Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet (11 kap. 9 §). Enligt lagen (1957:577)
om prästval skall befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet tillämpas
också vid tillsättning av tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister.
De regler om tjänstetillsättning m. m. som finns i lagen (1976:600) om
offentlig anställning är inte tillämpliga på prästerliga tjänster.

Det är omstritt vilken närmare innebörd samvetsklausulen har och hur
långt den sträcker sig. Olika meningar har förts fram i frågan om samvetsklausulen
skall kunna åberopas inte bara av dem som var biskopar när 1958
års behörighetslag trädde i kraft utan även av dem som har utnämnts därefter.
Åtskilliga av reformens tillskyndare trodde att samvetsklausulen skulle
behöva gälla bara under en kort övergångstid. 1 församlingarna har stundom
konflikter och oro vållats genom att skiftande och ofta mycket personliga
tolkningar av samvetsklausulen gjorts gällande. Dessa tolkningar har ibland
sträckt sig så långt att de inte rimligen kan anses ha stöd i samvetsklausulens
ordalydelse.

Med anledning av motioner angående kvinnliga präster m. m. till 1977/78
års riksmöte har konstitutionsutskottet övervägt om utskottet borde föreslå
riksdagen att ta initiativ till ytterligare lagstiftningsåtgärder för att markera att
hinder inte får läggas i vägen för det fulla genomförandet av 1958 års reform.

KU 1979/80:17

Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande (KU 1977/78:48) att de
uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens
antagande har kommit att spela en stor roll i debatten om frågor som rör
kvinnliga präster. Uttalandena måste enligt utskottet ses mot bakgrund av
det då aktuella läget i frågan. De syftade till att undvika kyrkosplittring och
värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen att tvång inte
får utövas i trosfrågor, framhöll utskottet. De önskemål som uppbar
uttalandena kvarstår i princip fortfarande. Det är emellertid uppenbart,
anförde utskottet, att uttalandenas tolkning och räckvidd inte kan förbli
opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans liv. Läget är nu helt
annorlunda än år 1958, betonade utskottet. Enligt utskottet har den ändrade
situationen redan påverkat den praktiska tillämpningen av behörighetslagen
och måste uppenbarligen göra detta än mer i fortsättningen. Det kan sålunda
enligt utskottets mening inte komma i fråga att en nytillträdande biskop
utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning på ett sätt som
innebär att en prästkandidat diskrimineras på grund av sitt kön. Den som
skall prästvigas måste vidare vara medveten om att prästerlig tjänst i svenska
kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i sin
tjänsteutövning måste kunna samarbeta med en kollega utan hänsyn till kön.
Det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet-arbeta på att
snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform
ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst, fortsatte
utskottet. Arbetet borde enligt utskottets mening fullföljas genom beslut av
nästa kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kom under kyrkomötets
prövning borde regeringen för mötet lägga fram förslag som klargör
konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i
framtiden i enlighet med vad utskottet hade anfört. Utskottet förutsatte att
förslaget utformades på ett sådant sätt att de som har en avvikande mening i
ämbetsfrågan skulle kunna bevara hemortsrätt i svenska kyrkan.

Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till
känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr
1977/78:339).

På initiativ av Biskopsmötet tillsattes i januari 1978 en samrådskommitté i
kvinnoprästfrågan inom svenska kyrkan. Kommittén lade i slutet av året
fram ett förslag till ”Regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan
företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till
prästämbetet”. Som principiell huvudlinje anges i dessa reglera», där olika
samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, kyrkans officiella
uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde men att den som har en
annan uppfattning har rätt att träda åt sidan. Denna s. k. väjningsrätt kommer
till uttryck främst på två sätt. Det slås fast att den som accepterar att bli biskop
måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i
stiftet. Om emellertid en biskop på grund av sin samvetsövertygelse inte
anser sig kunna viga en kvinnlig prästkandidat, skall denna - sedan hon av
domkapitlet antagits för tjänst i stiftet - beredas tillfälle till vigning i ett annat
stift för tjänstgöring i det stift för vilket hon blivit antagen. I reglerna anges
vidare att den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med en kvinnlig
präst inte får hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från

KU 1979/80:17

att tjänstgöra. Regelsystemet avsågs gälla både för dem som nu är präster och
för dem som framdeles inträder i prästämbetet i svenska kyrkan.

I en skrivelse till 1979 års allmänna kyrkomöte (skr 1979:2) begärde
regeringen kyrkomötets yttrande över ett förslag till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Förslaget innebar att
1958 års behörighetslag skulle upphöra att gälla vid den föreslagna lagens
ikraftträdande. I det lagförslag som lades fram i regeringens skrivelse
föreskrevs att kvinnor och män har lika rätt att vigas till präster i svenska
kyrkan och att tjänstgöra som präster inom kyrkan. 1 motiven uttalades att en
väjningsrätt av den innebörd som Biskopsmötets samrådskommitté hade
förordat borde kunna godtas för att tillgodose riksdagens önskan om bevarad
hemortsrätt inom svenska kyrkan för den som inte accepterar den officiella
ståndpunkten i fråga om kvinnliga präster. Beträffande biskopar uttalades
dock att den särskilda regeln för biskop, som av samvetsskäl inte anser sig
kunna prästviga en kvinnlig kandidat, kan gälla endast för nuvarande
biskopar.

Kyrkomötet antog för sin del ett lagförslag enligt vilket kvinnor och män
har lika behörighet att antas till präster i svenska kyrkan och lika rätt att
tjänstgöra som präster inom kyrkan (KLU 1979:8, kskr 1979:9). Kyrkomötet
uttalade vidare att det förslag till regler för samarbetet inom svenska kyrkan
som Biskopsmötets samrådskommitté hade lagt fram (bilaga 2 till regeringens
skrivelse) t. v. bör vara vägledande för behandlingen av uppkommande
problem på området. Kyrkomötet var inte enigt utan en betydande minoritet
stödde ett annat alternativ av innebörd att samrådskommitténs regler skulle
gälla endast för dem som prästvigts före den 1 juli 1983.

Vid politiska överläggningar efter kyrkomötets slut erfor regeringen att en
majoritet i riksdagen kunde antas ha samma inställning till samrådskommitténs
regler som minoriteten i kyrkomötet och att riksdagen därför kunde
väntas avvisa det lagförslag som kyrkomötet hade antagit. Eftersom det är
fråga om kyrkolag, vilket innebär att ett positivt beslut förutsätter enighet
mellan riksdagen och kyrkomötet, måste regeringen i detta läge konstatera att
förutsättningar f. n. saknas för att lösa frågan.

Jag vill nu ta upp frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att tillgodose
riksdagens önskan om en omprövning av den s. k. samvetsklausulen.

För att lösa denna fråga krävs att ett nytt kyrkomöte inkallas. Med hänsyn
till vad som har framkommit vid frågans hittillsvarande behandling är det
enligt min mening inte realistiskt att inrikta sig på en förnyad kyrkomötesbehandling
före hösten 1981.

Jag är emellertid angelägen om att framhålla att utvecklingen har flera
positiva inslag trots de meningsmotsättningar som föreligger. Kyrkomötet
och Biskopsmötets samrådskommitté är sålunda eniga om att samvetsklausulen
kan ersättas med nya regler, som innebär väsentliga steg framåt mot ett
sådant fullföljande av 1958 års reform som riksdagen har uttalat sig för.
Enighet råder om bl. a. den viktiga principen att den som accepterar att bli
biskop måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster
i stiftet. Enighet råder vidare om att det regelsystem som samrådskommittén
har utformat bör gälla för alla som i dag är eller senast den 30 juni 1983 vigs till
präster i svenska kyrkan. Meningsskiljaktigheterna gäller dels biskops

KU 1979/80:17

skyldighet att prästviga kvinnliga kandidater, dels om samrådskommitténs
regler bör avse även dem som prästvigs efter nämnda dag. Den forsta av dessa
tvistepunkter har i praktiken en mycket begränsad räckvidd. Den andra
inrymmer det väsentliga problemet.

Utan att vilja förringa betydelsen av de motsättningar som föreligger vill jag
uttala som min uppfattning att motsättningarna dock inte är så stora att det
framstår som utsiktslöst att söka undvika en öppen konflikt inom svenska
kyrkan eller mellan riksdagen och kyrkomötet. Det är min förhoppning att de
framsteg som jag har noterat här utgör tecken på en positiv utveckling inom
svenska kyrkan som kommer att fortsätta.

Det är uppenbart att den fortsatta utvecklingen inom svenska kyrkan
måste följas noga. När frågan läggs fram för riksdagen, bör det finnas ett
ordentligt faktamaterial som grund för ställningstagandet. Uppgiften att ta
fram detta material och att utarbeta förslag till en lagteknisk lösning bör enligt
min mening uppdras åt en särskild utredare.

Det bör ankomma på utredaren att fortlöpande följa utvecklingen inom
svenska kyrkan. Förhållandena inom de olika stiften bör studeras. Kontinuerlig
kontakt bör vidare hållas med kyrkliga organ och sammanslutningar av
rikskaraktär samt med personalorganisationerna. De närmare formerna för
detta arbete bör enligt min mening lämnas öppna. Det bör stå utredaren fritt
att själv välja de kontaktvägar som framstår som lämpligast. Arbetet bör
inriktas på att en lägesbeskrivning skall kunna redovisas före utgången av år
1980. Det är önskvärt att frågan kan läggas fram för riksdagen våren 1981 och
för allmänt kyrkomöte hösten samma år.

Den lagtekniska lösningen måste naturligtvis sökas med beaktande av vad
jag har anfört om meningarna inom riksdagen och kyrkomötet. Handlingsalternativen
framstår som starkt begränsade. Antingen kan man ersätta 1958
års behörighetslag med en ny lag av liknande karaktär eller också kan man
upphäva 1958 års lag utan att stifta någon ny lag och i stället falla tillbaka på de
bestämmelser i regeringsformen som jag tidigare har redovisat och på andra
allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män. I båda fallen
torde vissa övergångsanordningar bli nödvändiga. Det senare alternativet är
enligt min mening det mest tilltalande, men det slutliga valet av lösning
måste bli beroende av bl. a. utvecklingen inom kyrkan.

Utöver den lagstiftningsfråga som jag nu har nämnt bör utredaren
överväga andra åtgärder som är ägnade att föra utvecklingen framåt. Som
särskilt angelägna vill jag peka på åtgärder som kan stimulera och underlätta
rekryteringen av kvinnliga präster, framför allt i de stift där antalet kvinnliga
präster i dag är ringa.

Utredarens arbete måste bedrivas i nära kontakt med de politiska partierna.
Med hänsyn till uppgifternas art, närmast insamlingen av fakta om utvecklingen
inom svenska kyrkan, har jag inte velat förorda en parlamentarisk
kommitté. Jag vill i stället föreslå att till utredaren knyts en referensgrupp
med företrädare för de politiska partierna. Genom denna uppläggning
möjliggörs en önskvärd flexibilitet i arbetsformerna.

Jag vill i detta sammanhang ta upp ytterligare en fråga. Enligt lagen
(1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall ankommer det på
kyrkorådet i församlingen att besluta om upplåtelse av kyrkorum för annat

KU 1979/80:17

ändamål än gudstjänst eller förrättning som är jämförlig med gudstjänst. I
förarbetena till lagen (prop. 1963:149, L'U 1963:34. rskr 1963:306, skr 1963:6,
KLU 1963:21, kskr 1963:40) anfördes att befogenheten att bestämma över
kyrkorummets upplåtande till gudstjänst och därmed jämförlig förrättning
fortfarande borde tillkomma pastor. Med anledning av en motion till 1979 års
kyrkomöte anförde kyrkolagsutskottet (KLU 1979:18) att starka skäl talar för
att ansvaret för kyrkorummets användning i sin helhet bör tillkomma
kyrkorådet, i vilket kyrkoherden ingår. Utskottet framhöll att en ändring av
nuvarande ordning kräver lagstiftning i kyrkolags form och hemställde att
kyrkomötet måtte hos regeringen anhålla om utredning och förslag till
lagstiftning som innebär att beslutanderätten i frågor om upplåtande av
kyrkorum i princip skall tillkomma kyrkorådet. Kyrkomötet biföll utskottets
hemställan (kskr 1979:17).

Enligt min mening är det angeläget att den utredning som kyrkomötet har
begärt kommer till stånd. Med hänsyn till det samband som finns mellan
denna fråga och den fråga som jag har behandlat i det föregående bör
utredaren överväga också frågan om upplåtande av kyrkorum.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för kommundepartementet
att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågan om
jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i svensea kyrkan samt
frågan om upplåtande av kyrkorum,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall
belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans
hemställan.

(Kommundepartementet)

KU 1979/80:17

Bilaga 5

Samrådskommitténs förslag till

REGLER FÖR SAMARBETET INOM SVENSKA KYRKAN
mellan företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet
till prästämbetet

INLEDNING

1 Svenska kyrkan har enligt sin bekännelse Bibeln som riktmärke och

högsta norm.

Våra olika uppfattningar har sin grund i att vi förstår och uppfattar
Bibelns budskap olika, när det gäller utformningen av prästämbetet i vår
kyrka.

2 Kyrkans bekännelse är ett uttryck för hur kyrkan vid olika tillfällen har

tolkat Bibelns budskap. Tillkomsten av 1958 års behörighetslag innebar, att
kyrkomötet fann prästämbetets öppnande för kvinnor vara förenligt med
kyrkans bekännelse. Män och kvinnor har nu lika behörighet till prästtjänst.

3 1958 års kyrkomötes särskilda utskott uttalade bl. a. att präst ej borde

åläggas i tjänsten att utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans
samvete på grund av hans övertygelse i frågan om kvinnliga präster, den
s. k. ”samvetsklausulen”. Denna regel ville värna om åsiktsfriheten i
kyrkan och slå vakt om båda sidors rätt till samvetsfrihet. Det har emellertid
blivit nödvändigt att närmare ange innebörden av denna rätt till samvetsfrihet.
De riktlinjer för samexistens och samarbete som anges nedan skall
gälla både för dem som nu är präster och för dem som härefter inträder i
prästämbetet i svenska kyrkan.

PRINCIPIELLA HUVUDLINJER

4 Ingen skall tvingas att handla mot sitt samvete. Ingen får heller försöka
hindra den som vill följa kyrkans gällande ordning. Där olika samvetsbestämda
uppfattningar stöter mot varandra, måste kyrkans officiella uppfattning
vara huvudregel och ha företräde. Den som har annan uppfattning har
rätt att träda åt sidan.

5 Frågan om kvinnliga präster kan inte anses vara en exklusivt prästerlig
fråga. Vid konkreta avgöranden måste andra församlingsbors samvetsbestämda
uppfattning tillmätas stor betydelse.

6 Den som har en annan uppfattning om kvinnas behörighet till prästämbetet
än kyrkans gällande ordning anger skall alltfort kunna vigas till präst
och inneha prästtjänst i svenska kyrkan. En förutsättning för prästvigning

KU 1979/80:17

Prästvigning

Tjänstgörings föreskrifter Ordinarie tjänster Icke-ord.

tjänster

Församlings gudstjänster -

är att den blivande prästen är beredd till samarbete enligt de riktlinjer som
anges här.

7 Den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både
manliga och kvinnliga präster i stiftet.

RIKTLINJER FÖR PRAKTISKT HANDLANDE

8 Ingen får vägras prästvigning på grund av sitt kön.

Om biskop på grund av sin samvetsövertygelse ej anser sig kunna viga
kvinnlig prästkandidat skall denna - sedan hon av domkapitlet antagits för
tjänst i stiftet - beredas tillfälle till vigning i annat stift för tjänstgöring i det
stift, för vilket hon blivit antagen.

Den som avvisar erbjuden prästvigning därför att han ej anser sig kunna
prästvigas tillsammans med kvinnlig prästkandidat, kan inte räkna med att
fä särskild prästvigning eller vigning genom biskop i annat stift än det för
vilket han söker prästvigning.

För de prästkandidater som inte kan tänka sig att deltaga i en gemensam
vigning finns möjighet att ansöka om prästvigning i ett stift, där vid det
tillfallet ingen kvinna prästvigs,och att, efter viss tids tjänstgöring där, med
domkapitlets medgivande söka tjänst i annat stift.

9 Tjänstgöringsföreskrifter och befattningsbeskrivningar får inte göras
beroende av om prästen är man eller kvinna.

10 Var och en är fri att inom ramen för gällande regler söka prästerliga
tjänster.

11 Den övergripande synpunkten vid förordnanden bör vara - förutom
församlingarnas behov - att förutsättningar skapas för ett fungerande
samarbete. Inga garantier kan dock ges för att manliga och kvinnliga präster
inte skall behöva samarbeta med varandra.

12 Arbetsgemenskap

12.1 Gudstjänstlivet

12.1.1 Församlingspräst skall i princip ha rätt att tjänstgöra i varje kyrka i
pastoratet. Fördelning av tjänstgöringen får inte ske med hänsyn till om
prästen är man eller kvinna.

Den som inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med kvinnlig präst får
inte hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från att
tjänstgöra. Vid behov ordnas biträde på annat sätt.

KU 1979/80:17

Uppdrag i

annan

församling

Stifts- och
kontraktssamlingar -

Inom

pastoratet

Kyrkliga

uppdrag

Fortbildningskurser
m. m.

12.1.2 För samexistensen är det viktigt, att ingen präst åtar sig prästerligt
uppdrag i annan församling annat än på kallelse av eller i samförstånd med
den präst som ansvarar för pastoralvården i församlingen.

Härvid gäller att församlingsmedlem alltid har rätt att få tillgång till
församlingskyrkan för förrättning i svenska kyrkans ordning. Vidare gäller,
att pastors prövning av fråga om kyrkas upplåtande i övrigt inte får göras
beroende av om den präst som har vidtalats att tjänstgöra är man eller
kvinna.

Prästerna är skyldiga att aktivt medverka till att åtgärder av demonstrativ
art undviks i dessa sammanhang.

När präst som inte tjänstgör i församlingen kallas till församlingsdagar
eller dylikt, åligger det värdförsamlingen att i god tid i förväg klara ut
prästernas tjänstgöring i samband med besöket.

12.1.3 Vid stifts- och kontraktssamlingar av olika slag, kurser och konferenser
utses till gudstjänstförrättare lämplig präst, oberoende av om prästen är man
eller kvinna.

12.2 Övriga uppgifter i tjänsten

12^2.1 Samexistensen förutsätter, att manliga och kvinnliga präster inom

samma pastorat samverkar i gemensamma uppgifter såsom expeditionstjänstgöring,
arbetsplanering och församlingsadministration och att de i och
utanför tjänsten bemöter varandra på det sätt som var och en har rätt att
vänta av en medkristen.

Om präst eller lekmannamedarbetare, som ansvarar för viss verksamhet,
begär tillfällig hjälp i arbetet, skall sådan hjälp inte vägras på grund av olika
ståndpunkter i frågan om kvinnliga präster. Omvänt gäller, att ingen
oombedd skall ingripa i eller försöka påverka den verksamhet som annan
svarar för.

12.2.2 Det är väsentligt för samexistensen, att ingen avvisar ledamotskap i
styrelser, kommittéer eller andra arbetsgrupper eller vägrar att åtaga sig
arbetsuppgift i stift eller rikskyrkligt organ med hänvisning till att detta
förutsätter samverkan med personer, som har motsatt uppfattning i frågan
om kvinnliga präster.

12.2.3 Olika ståndpunkter i frågan om kvinnliga präster får inte tagas som skäl
för att utebli från överläggningar, fortbildningskurser eller dylikt som
anordnas i tjänsten.

KU 1979/80:17

Lokalplan 13

Stiftsplan 14

Riksplan 15

FÖRFARANDE VID OENIGHET

Problem som uppstår löses i första hand på lokalplanet (inom församlingen/pastoratet/kontraktet)
genom samråd mellan de närmast berörda
och med ledning av ovan angivna riktlinjer.

Kvarstår oenigheten hänskjuts frågan till biskopen eller den han
förordnar.

Biskopen biträds av stiftets samrådsgrupp. Sam rådsgruppen är en
referensgrupp, som inkallas när det gäller mera principiella frågor, vid
allvarligare konflikter eller då någon av ledamöterna begär det.

Samrådsgruppen består av 4-8 ledamöter. Stiftskretsen av Svenska
prästförbundet utser hälften av ledamöterna och stiftstinget (i Göteborgs
stift stiftsrådet) den andra hälften.

Förslag till rådgivande organ på riksplanet:

Om en i annat sammanhang föreslagen juristtjänst inrättas vid Ärkebiskopens
kansli, skall innehavaren av denna tjänst kunna konsulteras i här
berörda frågor såväl av biskoparna och stiftens samrådsgrupper som av
enskilda präster och lekmän. Han kan också adjungeras till stiften i enskilda
ärenden.

Vid sin sida skall han ha en referensgrupp, som består av fyra ledamöter,
varav Svenska prästförbundet (från 1979-01-01 Svenska kyrkans personalförbund)
utser två, Rikskommittén för stiftstingen en ledamot och Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund en ledamot.

Uppsala den 1 december 1978

För Samrådskommittén

Olof Sundby
Ärkebiskop, ordförande

Kerstin Åkerstedt
sekreterare

KU 1979/80:17

Protokollsanteckningar:

Undertecknade önskar göra följande protokollsanteckning. Vi hade önskat
att punkten 7 skulle haft följande lydelse: ”Den som accepterar att bli biskop
måste vara villig att vara biskop för båda manliga och kvinnliga präster i stiftet
och att viga såväl manliga som kvinnliga kandidater.”

Då kommer inte denna möjlighet, som vi föreslagit i punkten 8 beträffande
vigning av kvinnliga prästkandidater i stift, där ”biskop på grund av
samvetsövertygelse ej anser sig kunna viga kvinnlig prästkandidat” att
permanentas utan får gälla under en övergångstid.

Vi vill understryka, att överenskommelsen kring dessa regler för samarbetet
inom Svenska Kyrkan förutsätter att biskop aktivt medverkar till att i
samtal med präster och prästkandidater som ej accepterar kvinnliga präster få
dem att inse att det är en förutsättning för prästerlig tjänst att i praktiskt
handlande godta och leva efter dessa regler.

Anna-Lisa Hallgren Kerstin Berglund

Till punkt åtta

Denna punkt har varit föremål för intensiva överläggningar. Under dessa
samtal har det understrukits, att även den prästkandidat som icke kan deltaga
i gemensam vigning genom kyrkans försorg skall ges möjlighet att erhålla
prästvigning. Om vid visst givet tillfälle den anvisade möjligheten genom KK
25/3 1958 icke skulle föreligga, får alltså annan möjlighet sökas genom
biskopsmötets eller annat organs försorg. Vi har önskat att detta skulle införas
i dokumentet, vilket dock icke vunnit anslutning av sam rådsgruppens
majoritet. Därför har vi velat till protokollet anteckna, att enligt vår
uppfattning denna kategori av prästkandidater skall beredas möjlighet att
erhålla prästvigning även i sådant läge.

Bertil E. Gärtner Carl-Henrik Martting

Det dokument som det nu föreligger enighet om, understryker klart att
kvinnor är behöriga till prästtjänst enligt Svenska kyrkans bekännelse.

Ingen skall tvingas handla mot sitt samvete, men ingen får heller försöka
hindra den som vill följa kyrkans gällande ordning.

Ingen kvinna får sålunda vägras prästvigning på grund av sitt kön.

Där olika samvetsuppfattningar strider mot varandra har kvinnliga präster
företräde och motståndaren rätt att träda åt sidan. Den som ej kan göra
liturgisk tjänst tillsammans med kvinnlig präst är skyldig att lämna företräde
åt den kvinnliga prästen. Församlingsbornas åsikter skall tillmätas stor
betydelse.

KU 1979/80:17

Enighet om detta är av avgörande betydelse för de olika meningarnas
samexistens inom Svenska kyrkans ram.

För vår del anser vi dock nödvändigt, att Svenska kyrkan i det fortsatta
arbetet på att i praktiken genomföra 1958 års beslut ytterligare bearbetar
frågan om vigning av kvinnliga präster också i stift där biskop på grund av
samvetsbetänkligheter i dag ej kan göra detta. Ett annat sätt att lösa
problemet än vad som anges i samarbetsreglerna vore att överväga att
generellt avskaffa stiftsbandet, vilket innebär att prästkandidat vigs till tjänst
för Svenska kyrkan. Ytterligare en annan lösning kunde vara att biskop i
annat stift ges lagliga möjligheter att i sådana fall träda in i sin kollegas ställe
och i hans stift viga kvinnliga prästkandidater. Den biskop som vägrar bör ha
rätt och skyldighet att träda åt sidan.

I fortsättningen gäller att den som accepterar att bli biskop måste vara villig
att vara biskop för både kvinnliga och manliga präster i stiftet; detta innebär
att viga och installera dem.

Vi vill vidare understryka det allvarliga i den situation som f. n. råder i
frågan om kvinnliga präster i och med att en stor del av prästrekryteringen
sker från grupper som är negativa till kvinnliga präster. Om allt fler av
Svenska kyrkans präster kommer att tillhöra den åsiktsgrupp som ej tolererar
kvinnliga präster, kommer snart en ohållbar situation att uppstå mellan dessa
präster och den helt övervägande majoritet av Svenska kyrkans medlemmar
som till fullo accepterar kvinnliga präster. Skulle så bli fallet måste frågan om
villkoren för tjänst som präst i Svenska kyrkan ytterligare prövas.

Det är också viktigt att understryka att överenskommelse kring dessa
regler för samarbetet inom Svenska kyrkan förutsätter att biskop aktivt
medverkar till att i samtal med präster och prästkandidater som ej accepterar
kvinnliga präster få dem att inse att det är en förutsättning för prästerlig tjänst
att i praktiskt handlande godta och leva efter dessa regler.

Vi utgår ifrån att tillkomsten av samarbetsdokumentet positivt kommer att
medverka till en förändrad attityd hos dessa präster och prästkandidater.

Urban Gibson Jane Hamilton Einar Jönsson

KU 1979/80:17

Innehåll

Stat-kyrka-frågan m. m

Motionerna 1

Riksdagsbehandlingen våren 1977 2

Stat-kyrka-förslaget 1978 3

1979 års kyrkomöte 4

Betänkande av kyrkomötets utredningsnämnd 6

Fortsatt utredningsarbete 8

Kvinnoprästfrågan

Motionerna 10

Riksdagsbehandlingen 1978 11

Samrådskommittén och dess förslag 14

1979 års kyrkomöte 14

Ny utredning 15

Tillfällig upplåtelse av kyrkorum

Motionen 16

Gällande rätt 16

Tidigare riksdagsbehandling 17

JO-avgörande 1978 18

Samrådskommitténs regler 18

1979 års kyrkomöte 18

Pågående utredning 18

Frågan om ändring i 19 kap. 2 § kyrkolagen

19 kap. 2 § kyrkolagen 18

Motionen 19

Pågående utredning m. m 19

Utskottet 20

Bilagor

Bilaga 1 Stat-kyrka-förslaget i SOU 1978:1 och 2 (Sammanfattningen i

SOU 1978:1) 25

Bilaga 2 Dir. 1979:102 Kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m 30

Bilaga 3 Dir. 1979:76 Folkbokföringens framtida organisation 34

Bilaga 4 Dir. 1979:75 Jämställdhet mellan kvinnor och män som

präster i svenska kyrkan m. m 40

Bilaga 5 Samrådskommitténs förslag till regler för samarbetet inom
svenska kyrkan 46

GOTAB 62951 Slockholm 1979