med anledning av motioner i vissa kommunala frågor (Betänkande 1980/81:KU2 Konstitutionsutskottet)

KU 1980/81:2

Konstitutionsutskottets betänkande

1980/81:2

med anledning av motioner i vissa kommunala frågor

I detta betänkande behandlas motionerna

1979/80:139 om barns medverkan vid samhällsplanering,

1979/80:202 om förfarandet vid kommunala folkomröstningar,

1979/80:264 om gemensam valdag för kyrkliga och övriga kommunala
val,

1979/80:409 om ändrade regler för rätt till ledighet för kommunala
uppdrag, m. m.,

1979/80:1057 om kommunfullmäktiges och landstings kungörelser om
sammanträden och

1979/80:1058 om förändring av den kommunala kompetensen.

Motionsyrkandena

I motion 1979/80:139 av Kerstin Anér (fp) hemställs ”att riksdagen begär
att regeringen i det pågående utredningsarbetet om fördjupad kommunal
demokrati också uppmärksammar hur barns synpunkter kan tas till
vara”.

I motion 1979/80:202 av Daniel Tarschys (fp) och Torkel Lindahl (fp)
hemställs ”att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag om
förfarandet vid kommunala folkomröstningar”.

I motion 1979/80:264 av Mårten Werner (m) och Wiggo Komstedt (m)
hemställs ”att riksdagen begär att regeringen ger den kommande utredningen
om vissa grundlagsfrågor i uppdrag att även utreda frågan om gemensam
valdag för kyrkliga och kommunala val”.

I motion 1979/80:409 av Lennart Bladh m. fl. (s) hemställs ”att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av lagen om rätt till ledighet för kommunala
uppdrag samt rätt till stödundervisning enligt vad som framhållits i
motionen”.

I motion 1979/80:1057 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs ”att
riksdagen antar följande förslag till ändring i kommunallagen:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

§ 10

Kungörelse om sammanträde

Uppgift om tid och plats för sam -

— suppleant i fullmäktige.
Uppgift om tid och plats för sam -

1 Riksdagen 1980181. 4 samt. Nr 2

KU 1980/81:2

Nuvarande lydelse

Motionärernas förslag

manträde samt, om fullmäktige har manträde samt, om fullmäktige har

bestämt det, uppgift om de ärenden
som skall behandlas skall minst en
vecka före sammanträdesdagen införas
i en eller flera ortstidningar.
Vid sammanträde före december
månads utgång avgöres för följande
kalenderår i vilken eller vilka tidningar
sådant tillkännagivande skall
införas.

Därvid bör väljas tidningar som
genom spridning inom olika grupper
av kommunens eller landstingskommunens
medlemmar bringar tillkännagivandet
till de flestas kännedom.
Om förslag om att tillkännagivandet
skall införas i annan ortstidning får
minst en tredjedel av rösterna, skall
tillkännagivandet införas också i
denna tidning.

bestämt det, uppgift om de ärenden
som skall behandlas skall minst en
vecka före sammanträdesdagen införas
i en eller flera tidningar. Vid
sammanträde före december månads
utgång avgöres för följande
kalenderår i vilken eller vilka tidningar
sådant tillkännagivande skall
införas.

Därvid bör väljas tidningar som
genom spridning inom olika grupper
av kommunens eller landstingskommunens
medlemmar bringar tillkännagivandet
till de flestas kännedom.
Om förslag om att tillkännagivandet
skall införas i annan tidning får minst
en tredjedel av rösterna, skall tillkännagivandet
införas också i denna
tidning.

Om ärende så inom samma tid”.

I motion 1979/80:1058 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs ”att
riksdagen uttalar att innebörden i 4 § kommunallagen bör avse rätt att driva
ordinär företagsverksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts”.

Barns medverkan vid samhällsplanering

Motionen

I motion 1979/80:139 framhålls betydelsen av att barn ges möjlighet att
vara med och ge sina åsikter när en kommundel planeras eller byggs om.
Experiment med denna avsikt är enligt motionen på gång i Finspångs
kommun och kommer att bli färdiga under år 1980. Man har där försökt att
inhämta synpunkter från hela befolkningen, och inte minst från barnen
själva, för att få veta hur planen borde se ut för att just barnens behov skulle
bli täckta så väl som möjligt. Det är, anför motionären, utomordentligt
viktigt att detta försök får leda till att kommuner över huvud taget ser på
samhället i barnhöjd. Ingen lösning av några bostads- och trafikproblem blir
bra, om inte de yngsta medborgarnas behov är uppfyllda. Det går eniigt
motionären förvånansvärt bra att fråga dem själva. De vet mycket om sina
egna förhållanden, som aldrig når fram till bostadsnämnd och arkitektkontor.
En väsentlig följd av FN:s barnår borde enligt motionären vara att dessa

KU 1980/81:2

åsikter och erfarenheter tas till vara och tas hänsyn till.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen.

Med hänvisning till det anförda föreslår motionären att riksdagen begär att
regeringen i det pågående utredningsarbetet om fördjupad kommunal
demokrati också uppmärksammar hur barns synpunkter kan tas till vara.

Medborgarinflytande i planeringsfrågor

I förarbetena till kommunallagen har vikten av information och medborgarinflytande
i planeringsfrågor starkt betonats. Utredningen om den
kommunala demokratin ägnade stort intresse åt hithörande frågor i sitt
huvudbetänkande (SOU 1975:41). Utredningen ansåg att det är en
demokratisk kärnfråga hur riktlinjer och planer kan förankras hos medborgarna.
Utredningen framhöll att en ökad satsning för att förstärka
medborgarinflytandet i planeringen skett i många kommuner. För att
ytterligare erfarenheter skall kunna föras vidare ansåg utredningen att försök
som görs bör dokumenteras. Den betonade även betydelsen av ett ökat
forsknings- och utvecklingsarbete på detta område. Enligt utredningen
medför de skilda förhållandena i olika kommuner och i olika planeringssituationer
att det knappast är möjligt att formulera generella anvisningar om
lämpliga åtgärder. Kommuner och landstingskommuner borde ha frihet att
själva finna de lämpligaste arbetsformerna. Utredningen formulerade dock
vissa rekommendationer av allmän karaktär.

I proposition 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag
m. m. framhöll föredragande departementschefen vikten av att insatser görs
för att bereda enskilda medborgare, lokala partiföreningar och övriga
folkrörelser ökade möjligheter att engagera sig i planeringsfrågorna. De
förtroendevalda har, anförde departementschefen, ansvaret för besluten
men information behövs i flera avseenden. Dels skulle insatser behöva göras
för att sprida kunskaper om nya planeringsformer och planeringsmetoder,
dels skulle det vara nödvändigt från demokratisk synpunkt att i konkreta
projekt få en vidgad medverkan när det gäller dessa för medborgarna så
viktiga frågor. Departementschefen förordade fortsatt försöksverksamhet
och utvecklingsarbete på området. Tanken på att i detalj lagreglera
planeringsprocessen avvisades.

Informationens väsentliga roll i den demokratiska processen betonades
även i utskottets betänkande (KU 1976/77:25) med anledning av propositionen.
Särskilt viktig från denna synpunkt ansåg utskottet att informationen
om den kommunala planeringen var. Utskottet framhöll att det för ett
demokratiskt inflytande över kommunernas och landstingskommunernas
planeringsarbete krävs ett rikhaltigt och lämpligt utformat informationsmaterial
på olika stadier av planeringsprocessen.

Vikten av medborgarinflytande i planeringsprocessen har också starkt
betonats i PBL-utredningens förslag till ny plan- och bygglag (SOU

1*Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 2

KU 1980/81:2

1979:65-66). Förslaget bereds f. n. i bostadsdepartementet.

I kommunerna pågår en mängd försök för att förbättra och utveckla
informationen och medborgarinflytandet i planeringsfrågor. Statens råd för
byggnadsforskning lämnar stöd till sådan försöksverksamhet. Rådet bidrar
även till att försök som görs blir dokumenterade. I detta sammanhang spelar
också kommunförbunden en viktig roll.

Kommunaldemokratiska kommittén

Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) tillsattes under hösten
1977 för fortsatt utredning av vissa kommunaldemokratiska frågor. Kommittén
är parlamentariskt sammansatt. En huvuduppgift för kommittén är
enligt kommitténs direktiv (Dir. 1977:96) att överväga reformer som kan
stärka medborgarinflytandet inom kommuner och landstingskommuner,
t. ex. genom inrättande av olika typer av lokala organ. Kommitténs arbete
har hittills resulterat i två betänkanden om lokala organ i kommunerna.
Kommittén är vidare administrativt ansvarig för det forskningsprogram om
utvärdering av kommunindelningsreformen som riksdagen anvisat medel
till. I forskningsprogrammet ingår bl. a. vissa undersökningar om medborgarinflytandet
i planeringsprocessen. En annan uppgift för kommittén har
varit att undersöka vilka återverkningar den gemensamma valdagen och den
treåriga mandatperioden har på den kommunala demokratin. Denna
undersökning har redovisats i ett betänkande. Kommittén bör enligt
direktiven också följa tillämpningen av den nya lagstiftningen om kommunala
folkomröstningar och opinionsundersökningar m. m. Enligt tilläggsdirektiv
(Dir. 1979:68), som beslutats av regeringen den 28 juni 1979, har
kommittén som en ytterligare uppgift fått att utreda vissa frågor om de
förtroendevaldas arbetsvillkor. Kommitténs arbete beräknas pågå under
hela år 1980.

Utredningen om barnens rätt

Under våren 1977 tillsattes en parlamentariskt sammansatt kommitté,
utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt, för att utreda frågan om barns
rättsliga ställning. Utredningsuppgifterna har med några undantag inte
närmare preciserats i direktiven för utredningen (Dir. 1977:25). I det
väsentliga har det överlåtits åt utredningen att själv kartlägga problemområdet
och ange i vilka ämnen lagändringar bör komma i fråga. Utredningens
arbete beräknas pågå under hela år 1980. Enligt uppgift från utredningens
sekretariat har utredningen f. n. inga planer på att gå in på frågan om barns
medverkan vid samhällsplanering.

KU 1980/81:2

Förfarandet vid kommunala folkomröstningar

Motionen

I motion 1979/80:202 anförs att kommunala folkomröstningar sedan 1977
är lagliga. Ett antal folkomröstningar har också hållits, särskilt i samband
med diskussioner om kommundelningar. Intresset för folkomröstningar på
kommunal nivå förefaller enligt motionärerna att växa. Folkpartiet ser
kommunala folkomröstningar som ett värdefullt komplement till den
representativa demokratin, anför motionärerna. För att deltagandet i en
folkomröstning skall bli meningsfullt och för att resultatet skall kunna ges en
entydig tolkning är det enligt motionärerna angeläget att det finns klara
regler för hur frågor skall fastställas och hur omröstningen skall genomföras.
Sådana regler har emellertid ännu inte givits. Varje kommun och landsting
som önskar föra en fråga till folkomröstning måste t. v. på egen hand reglera
proceduren inom de vida ramar som ges i 2 kap. 18 § kommunallagen. När
konstitutionsutskottet under våren 1977 öppnade vägen för kommunala
folkomröstningar hade utskottet inga möjligheter att ange hur sådana
omröstningar skulle genomföras. Utskottet anförde: ”Någon möjlighet att
nu närmare formalisera själva omröstningsförfarandet genom särskilda
bestämmelser härom i kommunallagen finns enligt utskottets mening inte.”
Denna ståndpunkt var enligt motionärerna rimlig mot bakgrund av att
beslutsunderlag saknades. Bestämmelserna behöver inte införas i själva
kommunallagen utan kan i stället ges i en särskild förfarandelag för
kommunala folkomröstningar. Riksdagen bör enligt motionärerna ta initiativ
till en sådan lag.

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 18 § kommunallagen (1977:179) får kommunfullmäktige och
landsting besluta att som ett led i beredningen av ett ärende som tillhör
fullmäktiges eller landstingets handläggning skall inhämtas synpunkter från
medlemmar i kommunen eller landstingskommunen. Detta kan enligt
bestämmelsen ske genom omröstning, opinionsundersökning eller liknande
förfarande. Valnämnden i kommunen får anlitas, om inte nämndens
verksamhet i övrigt hindras därigenom. För att en landstingskommun skall få
anlita valnämnd krävs dessutom att kommunfullmäktige gett tillstånd till
detta.

Frågan om förfarandet vid omröstning m. m. som anordnas med stöd av 2
kap. 18 § kommunallagen har inte närmare reglerats. I proposition
1976/77:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. anförde
föredragande departementschefen att det inte syntes nödvändigt att närmare
reglera förfarandet i samband med de olika typer av opinionsundersökningar
som kan komma i fråga. Det ankommer på kommunfullmäktige och
landsting att utfärda de föreskrifter härom som behövs. Enligt departements -

KU 1980/81:2

chefen kan det när opinionsundersökningen har karaktär av omröstning gälla
frågor av samma slag som de spörsmål som regleras i vallagen, dvs. rätten att
delta i omröstningen, förfarandet vid röstning, räkning av röster etc. Av 1 §
vallagen (1972:620, omtryckt 1979:456) framgår att lagen inte är tillämplig på
kommunala opinionsundersökningar av det slag som behandlas i 2 kap. 18 §
kommunallagen.

I samband med riksdagens behandling av förslaget till ny kommunallag
anförde utskottet (KU 1976/77:25) som sin uppfattning att det inte då fanns
någon möjlighet att närmare formalisera själva omröstningsförfarandet
genom särskilda bestämmelser härom i kommunallagen. Däremot förordade
utskottet i motsats till propositionsförslaget en uttrycklig bestämmelse om att
de kommunala valnämnderna får anlitas för att genomföra kommunala
omröstningar eller andra opinionsundersökningar. Utskottet framhöll att
detta inte innebär att bestämmelserna i vallagen automatiskt blir tillämpliga
vid genomförandet av sådana undersökningar. Endast om fullmäktige
beslutar att vissa av vallagens bestämmelser skall tillämpas kommer detta att
ske. Enligt utskottets mening var det uppenbart att vissa av vallagens
bestämmelser, t. ex. om poströstning, i normalfallet inte kommer att göras
tillämpliga vid undersökningar av detta slag. I en reservation (s) förordades
liksom i propositionen att valnämnderna inte skulle få anlitas. Riksdagen
följde utskottet (rskr 1976/77:148).

I detta sammanhang kan nämnas att en lag - folkomröstningslagen
(1979:369) - med förfaranderegler för av riksdagen beslutade folkomröstningar
i hela riket antagits av riksdagen våren 1979.

Kommunaldemokratiska kommittén

En av kommunaldemokratiska kommitténs uppgifter är som tidigare
nämnts att följa tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 18 § kommunallagen
om kommunala folkomröstningar m. m. Kommittén är därvid enligt
sina direktiv oförhindrad att ta initiativ till ytterligare regleringar och
kompletteringar för att åstadkomma en lämplig utveckling av folkomröstningsinstitutet
som ett led i en fördjupad kommunal demokrati. Enligt
uppgift från kommitténs sekretariat kommer frågan om förfaranderegler för
kommunala folkomröstningar att övervägas av kommittén.

Interpellationssvar i riksdagen

Kommunministern Karl Boo besvarade den 18 april 1980 en interpellation
av Stina Andersson (c) om kommuns rätt att anordna lokal folkomröstning. I
fråga om ytterligare författningsreglering hänvisade kommunministern till
kommunaldemokratiska kommitténs uppdrag. Beträffande debatten i övrigt
hänvisas till riksdagsprotokollet.

KU 1980/81:2

Gemensam valdag för kyrkliga och övriga kommunala val

Motionen

I motion 1979/80:264 anförs att det torde vara allom bekant att valen till
kyrkofullmäktige har svag uppslutning. På sina håll där man tillämpat
gemensamma vallistor för samtliga partier har detta naturligtvis inte
inspirerat till valdeltagande. En väsentlig anledning till det blygsamma
valdeltagandet torde enligt motionärerna vara det faktum att kyrkovalet
hållits en månad efter de stora valen, som kunnat påräkna omfattande
intresse från massmedias sida. Kyrkovalet har följaktligen fått hållas i
”tystnadens, trötthetens och de tomma partikassornas tecken”. Det blygsamma
valdeltagandet har enligt motionärerna säkert bibringat nya väljare
den oriktiga uppfattningen att kyrkoval endast angår dem som är mera
personligt engagerade i kyrkan. En sådan uppfattning är, anför motionärerna,
självklart oriktig. Dels vänder sig kyrkan till alla i sin egenskap av
folkkyrka med ett omfattande religiöst och socialt utbud, dels får även de
som bara nominellt tillhör kyrkan över skattesedeln betala till kyrkans
verksamhet. I senaste utredningsförslaget om kyrkans framtida förhållande
till staten rekommenderades en särskild Kyrkans Dag för de kyrkliga valen.
Det synes, anför motionärerna, emellertid ligga mer i folkkyrkans väsen och
anda att dess röst är med i den övriga valrörelsen och vid det allmänna
valtillfället. Under förutsättning att riksdagen i sinom tid beslutar om skilda
valdagar för riksdags- och kommunalval skulle det kyrkliga valet med fördel
kunna förrättas i samband med kommun- och landstingsvalet. Utredningen
om vissa grundlagsfrågor bör därför enligt motionärerna också ta upp frågan
om gemensam valdag för kyrkliga och kommunala val.

Nuvarande ordning

Enligt 1 kap. 3 § vallagen hålls ordinarie val till riksdagen samt val i hela
riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige samma dag. Valdag är
tredje söndagen i september. Kyrkofullmäktigval hålls samma år som
riksdags- och kommunalvalen. Enligt 3 § lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval
förrättas dock sådana val tredje söndagen i oktober.

Pågående utredningar

I februari 1980 tillsattes en kommitté för utredning av vissa grundlagsfrågor.
Kommittén, som är parlamentariskt sammansatt, har antagit namnet
grundlagskommittén. Enligt sina direktiv (Dir. 1980:9) har kommittén som
en huvuduppgift att överväga frågan om den gemensamma valdagen för
riksdagsval, landstingsval och kommunfullmäktigval och den därmed
sammanhängande frågan om mandatperiodens längd. I samband med att
kommittén överväger frågan om skilda valdagar för riksdagsval och

KU 1980/81:2

kommunalval bör den enligt direktiven pröva om man skall ha en gemensam
valdag för kommunalval och kyrkoval.

Det kan i detta sammanhang nämnas att 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
i ett preliminärt betänkande om kyrkans framtida organisation
behandlat bl. a. vissa frågor om de kyrkliga valen. Nämnden föreslår att ett
utredningsarbete, som närmare belyser tekniska och praktiska problem med
en reform av de kyrkliga valen, skall igångsättas. Enligt nämnden bör en
kommande reform av de kyrkliga valen innebära att de representativa
organen stiftsting och kyrkomöte - liksom fullmäktige i församlingar och
kyrkliga samfälligheter - skall utses genom direkta val med rösträtt för alla
kyrkomedlemmar som uppnått myndig ålder. De kyrkliga valen bör enligt
nämnden sammanföras till en gemensam valdag, förslagsvis tredje söndagen
i september året före allmänna val.

Regeringen har under hösten 1979 tillkallat en kommitté med uppdrag att
utreda frågor om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning
m. m. Enligt sina direktiv (Dir. 1979:102) bör kommittén ta del av de förslag
som 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd avger och undersöka i vad mån
dessa kan genomföras utan att man befäster statskyrkosystemet eller
försvårar en framtida kyrkoreform.

Ledighet för kommunala uppdrag m. m.

Motionen

I motion 1979/80:409 anförs att det i proposition 1975/76:187 om
kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. bl. a. framhålls följande: ”En
av förutsättningarna för en väl fungerande representativ demokrati är att alla
som uppfyller valbarhetskraven ges likvärdiga möjligheter att åtaga sig och
fullgöra offentliga uppdrag. Man bör sträva efter att undanröja de hinder
som finns. Ett steg i den riktningen är att förbättra möjligheterna till ledighet
för fullgörande av offentliga uppdrag.” Det framhölls vidare, anför
motionärerna, det förhållandet att då det inte bara är en rättighet utan en
skyldighet att åta sig kommunalt förtroendeuppdrag borde rätten till ledighet
garanteras i lagen. Beslutet blev också att kommunala förtroendemän har
rätt till den ledighet från anställning som behövs för uppdraget. Bestämmelser
härom finns i kommunallagen (2:5, 3:4, 3:13, 5:1). I lagen stadgas om
ledighet från anställning. Detta har enligt motionärerna medfört att många
studerande, som åtagit sig kommunala uppdrag, kommit i en mellanställning.
De har inte någon anställning som kan åberopas för erhållande av
ledighet. Därför bör det enligt motionärerna i lagen införas att studier skall
jämställas med arbete (anställning). Vidare bör enligt motionärerna beaktas
att vid erhållen ledighet från studier går den studerande miste om den då
aktuella undervisningen. Studerande som är borta från undervisning på
grund av sjukdom har rätt att erhålla stödundervisning. För att en studerande

KU 1980/81:2

skall kunna åta sig kommunalt uppdrag måste denna enligt motionärerna ha
samma rätt till stödundervisning som den som varit frånvarande på grund av
sjukdom.

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 5 § kommunallagen har ledamot och suppleant i kommunfullmäktige
och landsting samt beredning rätt till den ledighet från
anställning som behövs för uppdraget. Motsvarande gäller för ledamot och
suppleant i kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet (3 kap. 4 §), i annan
nämnd (3 kap. 13 §) samt för revisor och revisorssuppleant (5 kap. 1 §).

Rätten till ledighet för kommunala uppdrag avser endast anställning.
Detta innebär att rätten är något mer inskränkt än vad som gäller uppdrag
som riksdagsledamot. Enligt 4 kap. 6 § regeringsformen gäller nämligen att
riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder
av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger honom. Den mer
inskränkta rätten till ledighet för kommunala förtroendeuppdrag motiverades
i proposition 1975/76:187 med att personkretsen är mycket större när
det gäller sådana uppdrag och att det är svårt att tillämpa samma regler som
för riksdagens del.

Kommunaldemokratiska kommittén

Enligt tilläggsdirektiv som beslutats vid regeringssammanträde den 28 juni
1979 har kommunaldemokratiska kommittén som tidigare nämnts fått i
uppdrag att utreda vissa frågor om de förtroendevaldas arbetsvillkor.
Uppdraget innebär bl. a. att kommittén skall följa och kartlägga verkningarna
av de nya reglerna i kommunallagen om rätt till ledighet. Kommittén
skall därvid undersöka om ytterligare åtgärder behövs. Kommittén bör enligt
direktiven föreslå åtgärder som kan underlätta för kommuninvånarna att åta
sig kommunala och landstingskommunala förtroendeuppdrag och som
därmed kan förbättra förutsättningarna för en allsidig rekrytering till sådana
uppdrag.

Kommunfullmäktiges och landstings kungörelser om sammanträden

Motionen

I motion 1979/80:1057 påpekas att kungörelse om sammanträde enligt 2
kap. 10 § kommunallagen skall ske i en eller flera ortstidningar. Därvid bör
väljas tidningar som genom spridning inom olika grupper av kommunens
eller landstingskommunens medlemmar bringar tillkännagivandet till de
flestas kännedom. Om man skall införa kungörelse i annan ortstidning, så
behövs en tredjedel av fullmäktiges röster för detta. Med ”olika grupper” i

KU 1980/81:2

lagtexten måste enligt motionärerna rimligtvis avses också olika politiska
partier och andra grupper som har ett stort intresse för kommunens politik.
Kungörelsen av ett sammanträde måste vara till för att folk skall veta vad som
avhandlas och kunna besöka sammanträdet för att följa ärendenas behandling.
Dessa olika grupper kan, anför motionärerna, inte tillgodoses om ett
eller flera partiers tidningar utesluts från listan över vilka tidningar man skall
annonsera i. När frågan tas upp i fullmäktige och små partier yrkar att även
deras tidning skall omfattas av kommunens annonsering, hänvisas enligt
motionärerna ofta till lagtexten där det står ”ortstidning” eller längre ned i
texten ”annan ortstidning”. Men det kan vara så att partitidningen är enda
eller huvudsakliga tidning för många av partiets medlemmar och sympatisörer.
Dessa går då miste om annonseringens information. I detta avsnitt
innehåller lagtexten enligt motionärerna en motsättning som måste bort.
Man kan, anförs det, inte välja tidningar med ”spridning inom olika
grupper” eller ”bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom” genom att
utesluta ett eller flera partiers eller andra intressegruppers tidningar med
spridning på orten med hänvisning till att lagtexten nämner ”ortstidning”.
Om man vill nå den spridning av tillkännagivandet som åsyftas i kommunallagen,
måste enligt motionärerna texten ändras.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 kap. 10 § kommunallagen utfärdas kungörelse om sammanträde
med kommunfullmäktige och landsting av ordföranden. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt om de ärenden som
skall behandlas. Som huvudregel gäller att kungörelsen minst en vecka före
sammanträdesdagen skall anslås på kommunens eller landstingskommunens
anslagstavla och inom samma tid sändas med posten till varje ledamot och
suppleant. Uppgift om tid och plats för sammanträde samt, om fullmäktige
eller landstinget har bestämt det, uppgift om de ärenden som skall behandlas
skall minst en vecka före sammanträdesdagen införas i en eller flera
ortstidningar. Vid sammanträde före december månads utgång avgörs för
följande kalenderår i vilken eller vilka tidningar sådant tillkännagivande
skall införas. Därvid bör väljas tidningar som genom spridning inom olika
grupper av kommunens eller landstingskommunens medlemmar bringar
tillkännagivandet till de flestas kännedom. Om förslag om att tillkännagivandet
skall införas i annan ortstidning får minst en tredjedel av rösterna,
skall tillkännagivandet införas också i denna tidning.

Bestämmelserna om hur de tidningar bör väljas ut där kungörelse om
sammanträde skall ske ändrades inte vid kommunallagens tillkomst (prop.
1975/76:187, KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148). Föredragande departementschefen
anförde i propositionen att de gällande reglerna visat sig leda till
en god spridning av informationen om sammanträdena.

Med ”ortstidningar” avses tidningar som har spridning inom orten och kan

KU 1980/81:2

anses sorn organ för ortens nyhetsförmedling. De behöver således inte utges
eller tryckas där (se Kaijser Kommunallagarna II, femte uppl. 1975 s. 173 och
Sundberg Kommunalrätt, samlad uppl. 1964 s. 178). Ett antal rättsfall från
regeringsrätten belyser i viss mån ytterligare innebörden av begreppet
ortstidning i kommunallagen. Sålunda ansågs Socialdemokraten som ortstidning
i Uppsala med hänsyn till tidningens spridning inom staden (RÅ 1931
S 357). Däremot ansågs inte Folkets Dagblad Politiken som ortstidning i
Njutångers socken i Gävleborgs län (RÅ 1929 ref. 7). Tidningen Ny Dag har
inte ansetts som ortstidning i Karlshamn och Olofström (RÅ 1967 K 1745,
1746).

En definition av begreppet ortstidning finns i 3 § lagen (1977:654) om
kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. Bestämmelsen är dock
inte tillämplig i fråga om sammanträdeskungörelse enligt 2 kap. 10 §
kommunallagen. Däremot synes vid sidan av kommunallagens reglering
vissa andra bestämmelser i kungörandelagen vara formellt tillämpliga. Det
gäller t. ex. bestämmelsen i 4 § om s. k. stödjande kungörande (se prop.
1976/77:63 s. 148-149). Enligt denna bestämmelse bör kungörande ske även i
annan form eller i större utsträckning än den föreskrivna, om syftet med
tillkännagivandet därigenom främjas och den sammanlagda kostnaden icke
blir större än som är försvarligt med hänsyn till det intresse tillkännagivandet
skall tillgodose. Frågan om denna bestämmelses tillämpning beträffande
kommunfullmäktiges och landstings kungörelser om sammanträden har
såvitt känt inte prövats av regeringsrätten.

Den kommunala kompetensen i fråga om företagsverksamhet

Motionen

I motion 1979/80:1058 anförs att det är uppenbart att en hög och jämn
sysselsättning är ett viktigt kommunalt intresse och av stor betydelse för
kommuninvånarna i sin helhet. Sysselsättningsnivån påverkar direkt skatteunderlaget.
När det gällt kommunal affärsverksamhet så har man emellertid
enligt motionen hittills i rättspraxis sett till själva produkten, om den har varit
till allmän nytta för kommuninvånarna. Då har man också uteslutit för
kommunerna att ta upp verksamhet som normalt drivs av det privata
näringslivet.

Näringslivet har dock, anför motionärerna, aldrig visat sig kunna uppfylla
kravet på hög och jämn sysselsättning, och därför måste stat, landsting och
kommuner gemensamt ta på sig detta ansvar. Därför bör möjligheterna för
kommunal företagsverksamhet utvidgas. De hittillsvarande begränsningarna
har enligt motionärerna visat sig ödesdigra för kommunerna, som förlorat
mycket pengar som kunnat användas på bättre sätt. Som ett vanligt
förfarande anges följande: En företagare hör av sig till kommunen och säger
sig vilja etablera verksamhet i kommunen och försöker få fram ett så

KU 1980/81:2

förmånligt erbjudande som möjligt från kommunens sida. Det kan.gälla
tillgång till mark, byggnader etc. Detta erbjudande går ofta ut till flera
kommuner samtidigt, varför kommunerna pressas att bjuda över varandra.
En kommun med hotad eller redan låg sysselsättning kan tvingas med i
affärer som inte kan betraktas som ”sunda” i förhållande till kommunens
ekonomi. En dålig ekonomi blir sämre.

Ett annat vanligt fall är enligt motionen när det är ett redan befintligt
företag som hör av sig och vill att kommunen tar över byggnader och mark för
att företaget skall få ”färska pengar” i sin hand för att klara upp sina skulder.
Det finns, anför motionärerna, fall då man verkligen kan diskutera, om det
pris kommunen får betala är skäligt med hänsyn till företagets skick, markens
belägenhet etc. Det förekommer också att kommunen som blir ägare till en
nerkörd fastighet tvingas kosta på stora förbättringar för att en vettig
arbetsmiljö skall kunna erhållas.

Enligt motionen är ett ganska vanligt slut på sådana här affärer att
företaget går i konkurs eller flyttar till bättre lokaler i annan kommun, medan
den gamla kommunen står där med en tom, nerkörd byggnad. Dessutom
förekommer att enskilda företag med hänvisning till finansiella problem
hotar med nedläggning för att få kommunalt ekonomiskt stöd. Pengar som
ges ut i medvetande om att det gäller många arbetstillfällen i kommunen
borde, anför motionärerna, i stället kunna satsas på annan vettig och mer
stadigvarande verksamhet, även om detta i normala fall är förbehållet det
s. k. näringslivet.

Mot bakgrund av vad som anförts föreslås i motionen att riksdagen uttalar
att bestämmelsen om den kommunala kompetensen i 1 kap. 4 § kommunallagen
bör avse rätt att driva ordinär företagsverksamhet i enlighet med vad
som anförts.

Gällande rätt

Grundläggande för bedömningen av frågan om i vilken utsträckning
kommunerna får bedriva verksamhet av företagsmässig art är den allmänna
kompetensregeln i 1 kap. 4 § kommunallagen. Enligt denna bestämmelse får
kommun och landstingskommun själva vårda sina angelägenheter. Bestämmelsen
är således mycket allmänt hållen. För att få närmare besked om dess
konkreta innehåll är man hänvisad till lagförarbetena och till en mycket
omfattande rättspraxis från regeringsrätten.

Avgörande för kommunens kompetens är om den kommunala åtgärden
tillgodoser ett allmänt samhälleligt intresse inom kommunen. Kompetensregeln
utformades med avsikt så att den skulle medge att kommunerna
anpassar sin verksamhet efter den allmänna samhällsutvecklingen och åtar
sig uppgifter som inte kunde förutses vid regelns tillkomst. För den
kommunala verksamheten gäller dock vissa principiella begränsningar som
har utvecklats i rättspraxis.

KU 1980/81:2

Vid sidan av den kommunala affärsverksamheten och verksamhet med
särskild anknytning till befintlig kommunal verksamhet har kommunerna
mycket små möjligheter att med stöd av den allmänna kompetensbestämmelsen
bedriva företagsverksamhet. Rättspraxis inställning kan med viss
förenkling sägas innebära att kommuner och landstingskommuner inte utan
tungt vägande skäl får gå in på verksamhetsområden som traditionellt hävdas
av det privata näringslivet och att de samhälleliga ingripanden i näringslivet
som kan behövas i princip inte är en angelägenhet för den lokala eller
regionala självstyrelsen utan hör till riksangelägenheterna. Vissa åtgärder
inom näringslivets område har dock ansetts tillåtliga. En kommun får vidta
åtgärder som syftar till att allmänt främja näringslivets utveckling inom
kommunen. Kommunerna får ställa i ordning byggklara industriområden
och tillhandahålla lokaler för hantverk och småindustri med plats för flera
företag. Kommunerna har också vissa, om än mycket begränsade, möjligheter
att engagera sig i utställningar, mässor och andra former av kollektiv
marknadsföring och branschstöd. Vidare är det kompetensenligt för
kommunerna att lämna sysselsättningspolitiskt stöd åt företag under de
relativt snäva förutsättningarna att den rådande eller befarade arbetslösheten
i kommunen är omfattande och att den kommunala insatsen är rimlig och
effektiv. När kommersiell service faller bort på viktiga områden torde det
också finnas ett visst utrymme för kommunala stödåtgärder för att garantera
att en viss minimistandard kan upprätthållas.

På ett par områden har kommunernas befogenheter i fråga om näringslivet
utvidgats genom speciallagstiftning. Det gäller åtgärder för att främja
turistväsendet och för att förbättra sysselsättningen för handikappade.

Frågans tidigare behandling

En motion (vpk) med i stort sett samma innebörd som motion 1979/
80:1058 väcktes med anledning av proposition 1975/76:187 om kommunal
demokrati, ny kommunallag m. m. Utskottet anförde i sitt betänkande med
anledning av bl. a. denna proposition och väckta motioner (KU 1976/77:25
s. 46-47) att yrkandet innebar en väsentlig utvidgning av den kommunala
kompetensen i förhållande till gällande rätt. Utskottet framhöll att något
utredningsmaterial eller annat beslutsunderlag som närmare belyste denna
frågas olika aspekter inte hade redovisats i de behandlade propositionerna
eller de bakomliggande kommittébetänkandena m. m. Mot denna bakgrund
ansåg utskottet att något uttalande av den innebörd som motionärerna
önskade och som skulle avvika från de gällande principerna för den
kommunala kompetensen inte kunde göras. Utskottet hemställde att
motionsyrkande t skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr
1976/77:148).

KU 1980/81:2

Utredning om bl. a. kommunernas kompetens i näringslivsfrågor

Riksdagen beslöt under hösten 1979 att hos regeringen begära dels en
utredning om sammanförande av vissa speciallagar om den kommunala
kompetensen till en lag, dels en redogörelse för kommunernas befogenheter i
fråga om näringslivsfrämjande åtgärder (KU 1979/80:11, rskr 1979/80:20).
Bakgrunden till beslutet var bl. a. en motion (s) om kommunerna och
näringslivet.

I fråga om kommunernas befogenheter inom näringslivets område
framhöll utskottet (KU 1979/80:11 s. 5) att kommunallagens allmänna
kompetensregel är utformad så att den möjliggör en anpassning av
kommunernas befogenheter efter samhällsutvecklingens krav. Regeringsrättens
praxis fyller därför en mycket viktig funktion som vägledning för
kommunerna i frågor om deras möjligheter att göra insatser i näringslivsfrämjande
syfte. Denna praxis är, anförde utskottet vidare, emellertid så
omfattande att den även för experter är svår att överblicka. Det ligger
samtidigt i sakens natur att den inte kan täcka alla de verksamheter som
kommunerna engagerar sig i. Det kan följaktligen ibland vara mycket svårt
att med säkerhet avgöra om en kommunal åtgärd är tillåten eller ej. Det
finns, anförde utskottet, anledning att uppmärksamt följa utvecklingen av
rättspraxis i fråga om kommunernas befogenheter att vidta näringslivsfrämjande
åtgärder. Det är också angeläget att denna rättspraxis blir känd i
kommunerna. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att en så långt möjligt
uttömmande redogörelse för kommunernas befogenheter i nuläget beträffande
näringslivsfrämjande åtgärder skulle vara värdefull. En sådan sammanställning
borde även omfatta landstingskommunerna.

Regeringen har den 6 december 1979 beslutat tillkalla en särskild utredare
för att göra den utredning och den redogörelse som riksdagen uttalat sig
för.

Utskottet

I motion 1979/80:139 om barns medverkan vid samhällsplanering föreslås
att i det pågående utredningsarbetet om fördjupad kommunal demokrati
också uppmärksammas hur barns synpunkter kan tas till vara.

Frågan om barns medverkan vid samhällsplaneringen måste enligt
utskottets mening ses som en del av frågan om medborgarinflytandet över
huvud taget i planeringen. Vikten av att planarbetet sker under öppenhet och
debatt har understrukits i flera sammanhang. Utskottet vill särskilt peka på
de uttalanden som gjordes i samband med kommunallagens tillkomst. Bl. a.
framhölls betydelsen av ett ökat forsknings- och utvecklingsarbete på detta
område. Ett sådant arbete i form av en omfattande försöksverksamhet pågår
i kommunerna. Såsom frmgår av motionen omfattar försöken även särskilda
insatser för att tillgodose barns behov. Utskottet delar den uppfattning som

KU 1980/81:2

motionen ger uttryck för, nämligen att sådana insatser är av väsentlig
betydelse i ett demokratiskt samhälle. Enligt utskottets mening bör dock,
såsom också framhållits i förarbetena till kommunallagen, kommunerna och
landstingskommunerna ha frihet att själva utveckla lämpliga former för att
tillgodose olika gruppers intressen vid den kommunala planeringen.
Gällande lagstiftning lägger heller inte hinder i vägen för olika initiativ för att
stärka medborgarinflytandet. Det kan i sammanhanget också nämnas att
frågor om medborgarinflytandet i planeringsprocessen kommer att belysas i
det forskningsprojekt om utvärdering av kommunindelningsreformen som
kommunaldemokratiska kommittén är ansvarig för. Eftersom en omfattande
verksamhet för att stärka och utveckla medborgarinflytandet i samhällsplaneringen
sålunda pågår, finner utskottet inte anledning att riksdagen nu tar
ytterligare initiativ i frågan. Utskottet föreslår därför att motionen avslås.

I motion 1979/80:202 hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om
förslag till lag om förfarandet vid kommunala folkomröstningar.

Kommunaldemokratiska kommittén har enligt sina direktiv bl. a. till
uppgift att följa tillämpningen av kommunallagens bestämmelser om
kommunala folkomröstningar m. m. Kommittén är därvid oförhindrad att ta
initiativ till ytterligare regleringar. Enligt vad utskottet erfarit kommer
frågan om förfaranderegler för kommunala folkomröstningar att tas upp i
utredningsarbetet. Någon anledning för riksdagen att nu ta initiativ i frågan
finns därför inte. Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandet.

I motion 1979/80:264 om gemensam valdag för kyrkliga och övriga
kommunala val yrkas att riksdagen begär att regeringen ger den kommande
utredningen om vissa grundlagsfrågor i uppdrag att även utreda frågan om en
sådan gemensam valdag. Denna utredning, grundlagskommittén, har nu
tillsatts. Utskottet konstaterar att kommitténs direktiv omfattar den fråga
som tas upp i motionen. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.

I motion 1979/80:409 om ändrade regler för rätt till ledighet för kommunala
uppdrag, m. m. yrkas att riksdagen begär en översyn av gällande bestämmelser
om rätt till ledighet för kommunala uppdrag och rätt till stödundervisning.
Enligt motionärerna bör studier jämställas med arbete i fråga om rätt
till ledighet för kommunala uppdrag. Vid sådan ledighet från studier bör
vidare enligt motionärerna samma rätt till stödundervisning föreligga som vid
frånvaro på grund av sjukdom.

Kommunaldemokratiska kommittén har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att
utreda vissa frågor om de förtroendevaldas arbetsvillkor. Bl. a. skall
kommittén följa och kartlägga verkningarna av kommunallagens regler om
rätt till ledighet. Kommittén skall därvid undersöka om ytterligare åtgärder
behövs för att underlätta för kommuninvånarna att åta sig kommunala och
landstingskommunala förtroendeuppdrag. Direktiven innebär att kommittén
är oförhindrad att ta upp de frågor som berörs i motionen. Något
ytterligare initiativ från riksdagens sida är därför enligt utskottets mening
inte f. n. påkallat. Motionsyrkandet avstyrks sålunda.

KU 1980/81:2

I motion 1979/80:1057 om kommunfullmäktiges och landstings kungörelser
om sammanträden föreslås viss ändring i kommunallagen. Ändringen skulle
innebära att begränsningen till ortstidningar när det gäller kungörelser om
sammanträden togs bort.

Bestämmelserna om kommunfullmäktiges och landstings kungörelser om
sammanträden prövades så sent som vid kommunallagens tillkomst år 1977.
Gällande regler ansågs då leda till en god spridning av informationen om
sammanträdena. Enligt utskottets mening finns inte nu anledning till annat
ställningstagande. Utskottet föreslår därför att motionen avslås.

I motion 1979/80:1058 om förändring av den kommunala kompetensen
yrkas att riksdagen uttalar att bestämmelsen i 1 kap. 4 § kommunallagen om
den kommunala kompetensen bör avse rätt att bedriva ordinär företagsverksamhet
i enlighet med vad som anförs i motionen. Ett motionsyrkande med
samma innebörd behandlades av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte.
Riksdagen avslog yrkandet. Utskottet framhöll i sitt betänkande med
anledning av bl. a. den då aktuella motionen att något utredningsmaterial
eller annat beslutsunderlag som belyste frågans olika aspekter inte hade
redovisats. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att något uttalande av den
innebörd som yrkats och som skulle avvika från de gällande principerna för
den kommunala kompetensen inte kunde göras. Förhållandena är i dag
desamma. Utskottet vidhåller därför sin uppfattning och anser att något
uttalande av den innebörd som föreslås i motionen inte bör göras. Utskottet
vill slutligen peka på att en utredning f. n. kartlägger kommunernas
befogenheter inom näringslivets område. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande barns medverkan vid samhällsplanering avslår
motion 1979/80:139,

2. beträffande förfarandet vid kommunala folkomröstningar
avslår motion 1979/80:202,

3. beträffande gemensam valdag för kyrkliga och övriga kommunala
val avslår motion 1979/80:264,

4. beträffande ändrade regler för rätt till ledighet för kommunala
uppdrag, m. m. avslår motion 1979/80:409,

5. beträffande kommunfullmäktiges och landstings kungörelser
om sammanträden avslår motion 1979/80:1057,

6. beträffande förändring av den kommunala kompetensen avslår
motion 1979/80:1058.

Stockholm den 22 maj 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

KU 1980/81:2

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin
Nilsson (s), Sture Thun (s), Lahja Exner(s), Allan Ekström (m), Lars-Ingvar
Sörenson (s) och Eric Hägelmark (fp).

GOTA B 65354 Stockholm 1980