med anledning av motioner i hyresfrågor m. m. (Betänkande 1979/80:CU13 Civilutskottet)

CU 1979/80:13

Civilutskottets betänkande
1979/80:13

med anledning av motioner i hyresfrågor m. m.

1 Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1979180:

330 av Lars-Erik Lövdén (s) och Kurt Ove Johansson (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om hyreslagens regler för
besittningsskydd och hyressättning för affärslokaler,

580 av Per Bergman (s) och Oskar Lindkvist (s) vari föreslås att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att lagen om förvärv av
hyresfastighet m. m. bör ses över när det gäller förutsättningarna för tillstånd
och hyresgästorganisations ställning, allt i syfte att få en bättre kontroll av
förvärv av hyresfastigheter,

1006 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hyresförhandlingslagen,

1506 av andre vice talmannen Thorsten Larsson m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära att hyreslagen ändras så att
lokalhyresgästen tillförsäkras minst samma skydd som bostadshyresgästen
både angående besittningsskydd och skydd mot oskäliga hyreshöjningar
samt att lokalhyrans storlek på något sätt kopplas till hyresnivån på
bostäder,

1519 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag bör
föreläggas riksdagen om sådana ändringar i lagen om tillstånd till förvärv av
hyresfastighet, m. m., som medför en bostadssocialt sett striktare tillämpning
och lägger avgörande vikt vid hyresgästernas synpunkter,

1520 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att förslag snarast bör föreläggas riksdagen om
ändring av 12 kap. 48 § första stycket jordabalken (hyreslagen) så att hyran
vid förlängning av hyresavtal inte får vara högre än hyran för likvärdiga
lägenheter,

1825 av Doris Håvik (s) och Kjell Nilsson (s) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att bruksvärdesy^temet blir föremål för en förutsättningslös
översyn.

1 Riksdagen 1979180. 19 sami. Nr 13

CU 1979/80:13

2 Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

2.1 Lokalhyra

Frågan om besittningsskyddets utformning på lokalhyressektorn var en
central fråga vid 1968 års reform av hyreslagen och har därefter aktualiserats i
flera sammanhang. När hyresregleringen för lokaler slutligt avvecklades med
utgången av september 1972 förutskickade statsmakterna att en allmän
översyn av reglerna om lokalhyra borde göras sedan man fått tillräcklig
erfarenhet av hur de praktiskt verkade. År 1975 tillkallades hyresrättsutredningen.
I dess direktiv framhölls att det knappast finns anledning att ompröva
valet av skyddsform på lokalhyressektorn och att man i stället borde rikta in
sig på att förstärka lokalhyresgästernas ställning inom ramen för det
indirekta besittningsskyddet.

I motion (c) föreslogs att riksdagen, i avvaktan på utredningens förslag,
övergångsvis inför ett direkt besittningsskydd för lokalhyresgäster. Civilutskottet
(CU 1975/76:26 s. 4) förordade att hyresrättsutredningen med förtur
skulle ta upp frågorna om lokalhyresgästs besittningsskydd m. m. Särskilda
yttranden avgavs av utskottsledamöterna från (m) och från en ledamot
(s).

Sedan hyresrättsutredningen med förtur lämnat förslag i nämnda delar
förelädes riksdagen förslag till ändringar i hyreslagstiftningen (prop.
1978/79:89)- ändringar som bl. a. innebar att hyresgästens ställning stärktes.
I motioner föreslogs ändringar inom ramen för detta system men inte att ett
direkt besittningsskydd skulle införas. Utskottet (CU 1978/79:32) tog inte
heller upp några förslag utom utredningens ram. Inte heller aktualiserades
principfrågan om ett direkt besittningsskydd i reservationer eller särskilt
yttrande.

2.2 Hyressättningen för bostäder

Utgångspunkten vid 1968 års reform av hyreslagen, när bruksvärdesystemet
infördes, var att hyressättningen på den balanserade hyresmarknaden
borde skapas av marknadsförhållandena, medan det däremot på en
bristmarknad var ofrånkomligt att i viss utsträckning hindra hyreshöjningar.
Grundregeln är därför att hyran för en bostad får bestämmas genom avtal
mellan hyresvärd och hyresgäst. För att möjliggöra ett direkt besittningsskydd
för hyresgästen ges emellertid i 48 § hyreslagen regler om hyressättning
vid förlängning av hyresavtal. De innebär att hyresgästen vid
förlängning inte skall behöva betala en hyra som är ”påtagligt högre” än
hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga.
Jämförelseprövningen innebär att först en hyresnivå för de aktuella
jämförelselägenheterna fastställs. Den konstaterade hyresnivån för jämförelselägenheterna
ställs samman med hyran för motsvarande lägenheter i
nyproduktionen. Bedöms därvid att hyran i någon eller några av lägenhe -

CU 1979/80:13

terna i jämförelsematerialet inte är rimlig i förhållande till hyresläget i
nyproduktionen, bortses från dessa lägenheter vid jämförelseprövningen.
Denna spärregel avses hindra att efterfrågetrycket skall styra hyresnivån.

Redan vid tillkomsten av 1968 års hyresreform angavs att de allmännyttiga
bostadsföretagens hyressättning borde tjäna som riktpunkt vid hyresprövningen.
Fr. o. m. år 1975 har införts en ytterligare regel. Denna s. k.
allmännytteregel innebär att om jämförelsematerialet innehåller ett representativt
inslag av lägenheter i allmännyttiga bostadsföretags hus skall dessa
lägenheters hyror tillmätas avgörande betydelse. Den ovan nämnda spärregeln
har därmed i praktiken fått mindre direkt betydelse än tidigare.

Den ovan nämnda regeln att hyran anses oskälig om den är ”påtagligt
högre” än jämförelsehyran har gällt fr. o. m. år 1975 (prop. 1974:150, CU
1974:36). Tidigare gällde att hyran ansågs oskälig då den var ”väsentligt
högre” än jämförelsehyran. Ändringen motiverades med att tidigare
utformning gett utrymme för betydande hyreshöjningar och att man i praxis
även i normala fall gått över en konstaterad bruksvärdesnivå med ända upp
till 10 %. Utrymmet för hyreshöjningar borde dock, enligt propositionen,
inte vara större än vad som är motiverat framför allt av önskemålet att skapa
de nödvändiga förutsättningarna för rörlighet på hyresmarknaden.

Regeringen föreslog (prop. 1978/79:83) att i 9 kap. 9 § jordabalken
beträffande arrendeavgiften vid förlängning av jordbruksarrende skulle
föras in en regel att fordrad arrendeavgift är att anse som oskälig ”om den
inte endast obetydligt överstiger” vad arrendatorer i allmänhet kan antas
vara villiga att betala med hänsyn till vissa förhållanden. Riksdagen (LU
1978/79:23 s. 20, 48) ansåg att en sådan marginalregel kan ha sitt
berättigande vid en strikt utförd bruksvärdeprövning av hyra men att den inte
torde fylla någon funktion vid den flexibla skälighetsbedömning som det blir
fråga om i tvister om arrendeavgifter. Beslutet blev att avgiften skulle
bestämmas ”så att den kan antas motsvara arrenderättens värde” vid angivna
förhållanden.

I anslutning till behandlingen av förslaget till hyresförhandlingslag tog
civilutskottet (CU 1977/78:32 s. 17-20) upp ett motionsförslag (s) om
utvärdering av bruksvärdesystemet. Utskottet anförde enhälligt bl. a.:

I anslutning härtill pekar motionärerna på att också vissa andra problem
efter hand har blivit märkbara när det gäller bruksvärdereglerna. När
bruksvärdesystemet infördes i slutet av 1960-talet byggdes systemet upp på
grundval av den principen att de allmännyttiga bostadsföretagens självkostnadsbestämda
hyror skulle vara riktgivande för hyresmarknaden i övrigt. På
så sätt skulle hyresgästerna på den privata sektorn få ett skydd mot oskäliga
hyreshöjningar även om det uppstod ett efterfrågeöverskott på bostäder.
Den s. k. bruksvärdeprincipen utsätts dock numera för en i vissa fall
motstridig kritik, påpekar motionärerna. Å ena sidan hävdas det ibland att
principen leder till att hyresnivåerna drivs upp i det privata bostadsbeståndet
som en följd av att de allmännyttiga bostadsföretagens hyror till viss del

1* Riksdagen 1979180. 19 sami Nr 13

CU 1979/80:13

baseras på andra kostnader än de som förekommer hos de privata
hyresvärdarna. Detta skulle hänga samman med att de allmännyttiga
företagen får bära ett mera vittgående socialt ansvar. Å andra sidan hävdas
det samtidigt att de allmännyttiga företagen inte tar ut full täckning för sina
kostnader vid hyresförhandlingarna. Detta skulle i så fall verka i motsatt
riktning när det gäller hyresnivåerna i det privata bostadsbeståndet.
Motionärerna erinrar vidare om att den hyresutjämning mellan olika
årgångar av bostadshus som förekommer inom de allmännyttiga bostadsföretagen
leder till hyresnivåer, som av hyresgästernas företrädare anses ligga
alltför högt när det gäller det äldre bostadsbeståndet och som av fastighetsägarnas
företrädare anses ligga alltför lågt när det gäller de senaste årens
nyproduktion och därför enligt deras mening inte utgör ett korrekt underlag
för en jämförelseprövning. Motionärerna anser att det nu anförda visar att
utvecklingen på hyresmarknaden har förändrat innebörden av bruksvärdeprincipen.
Enligt motionärernas mening bör det därför vara lämpligt att nu
utvärdera erfarenheterna av systemet. Detta bör lämpligen kunna ske i
samband med den översyn av förfarandet när förhandlingar har strandat som
motionärerna har förordat. Motionärerna hemställer att också vad som nu
har anförts om behovet av en utvärdering av bruksvärdesystemet ges
regeringen till känna.

Utskottet kan också ansluta sig till vad motionärerna har anfört om att
utvecklingen på hyresmarknaden synes ha lett till en förändring av
bruksvärdeprincipen. De svårigheter som i vissa fall har gjort sig gällande vid
tillämpningen av bruksvärdesystemet har medfört att systemet i den
allmänna debatten numera utsätts för en delvis motstridig kritik av det slag
som motionen innehåller exempel på. Sedan bruksvärdesystemet infördes år
1969 har det inte varit föremål för någon samlad översyn. Utskottet delar
därför motionärernas uppfattning att det nu är lämpligt att utvärdera
erfarenheterna av systemet. Härvid bör särskilt uppmärksammas vilka
effekter som kan konstateras när det gäller sådana förhållanden som
omnämns i motionen. I likhet med motionärerna anser utskottet att en
utvärdering av detta slag lämpligen bör göras i samband med den nyss
förordade översynen av förfarandet när förhandlingar har strandat. Mot
bakgrunden av vad som kan komma fram vid sådan utvärdering, bör
självfallet övervägas i vilka avseenden bruksvärdereglerna kan behöva
justeras.

Med tillstyrkande av motionen 1977/78:1943, yrkandet 4, förordar utskottet
att riksdagen ger regeringen till känna vad som ovan har anförts om
utredning av de frågor som rör förfarandet när förhandlingar har strandat och
en utvärdering av bruksvärdesystemet.

Riksdagen följde utskottet. Uppdraget har lagts på hyresrättsutredningen
som redovisar det i sitt slutbetänkande, vilket väntas under år 1980.

2.3 Hyresgästorganisations rätt till förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen Hyresförhandlingslagen

(1978:304) (prop. 1977/78:175, CU 1977/78:32)
anger i vilka former och under vilka förutsättningar kollektiva hyresförhandlingar
rörande bostadslägenheter får bedrivas. Den bibehåller det tidigare

CU 1979/80:13

systemet med att förhandlingsklausuler tas in i hyreskontrakten. Enligt dessa
klausuler blir överenskommelser om hy ra m. m. som träffas vid de kollektiva
förhandlingarna gällande mot hyresgästen. Förhandlingarna grundas på en
skriftlig förhandlingsordning som normalt avses komma till stånd genom
avtal mellan de förhandlande parterna.

Förhandlingsrätt tillkommer på hyresgästsidan ”organisation av hyresgäster”.
Det ställs inte krav på att organisationen skall vara knuten till
riksorganisation. Inga formella krav ställs upp utöver att det skall vara fråga
om en rättskapabel ideell förening med uppgift att ta till vara medlemmarnas
intresse i hyresfrågor.

Tvist om införande eller bibehållande av förhandlingsklausul kan av
hyresgäst hänskjutas till hyresnämndens prövning. I stället för 48 § tredje
stycket hyreslagen gäller att klausul skall föras in eller bibehållas ”om det inte
med hänsyn till hyresgästens personliga boendeförhållanden, inställningen
hos övriga hyresgäster som berörs av förhandlingsordningen och andra
omständigheter är skäligt att förhandlingsklausulen inte skall gälla”.
Föreligger särskilda skäl får hyresnämnden i en sådan tvist förordna att
förhandlingsordning inte vidare skall gälla för det eller de hus som är i
fråga.

Om hyresvärd vägrar sluta avtal om förhandlingsordning kan hyresgästorganisationen
hänskjuta frågan till hyresnämnden. Motsvarande rätt gäller
även omvänt. I en sådan tvist skall hyresgästorganisationen resp. hyresvärden
ha rätt till förhandlingsordning ”om det ej med hänsyn till organisationens
kvalifikationer, hyresgästernas inställning och omständigheterna i
övrigt kan anses obilligt mot hyresvärden resp. hyresgästorganisationen eller
mot hyresgästerna att den begärda förhandlingsordningen skall gälla”.

Vid behandlingen av förslaget till hyresförhandlingslag (CU 1977/78:32)
anfördes i motion (s) bl. a. att förslaget i vissa avseenden getts en utformning
som innebär risk för uppsplittring av organisationsförhållandena på hyresmarknaden.
Utskottets majoritet (c, m, fp) ansåg (s. 8-9) att det inte fanns
sakligt underlag för motionärernas kritik. Tvärtom ansågs lagstiftningen vara
neutral till hyresgästernas val av intresseorganisation. Reservanter (s) anslöt
sig (s. 31) till bedömningarna i motionen om att det fanns en risk för
uppsplittring av organisationssystemet. En sådan utveckling skulle bl. a.
väsentligt försvåra den samlade bedömningen av hyressättningsfrågorna som
kan ske inom en väl etablerad organisation och som i sin tur är nödvändig för
att bruksvärdesystemet skall fungera tillfredsställande.

Några tvister i den här aktuella principfrågan har ännu inte avgjorts av
bostadsdomstolen.

2.4 Lagen om förvärv av hyresfastighet m. m.

Lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. (prop. 1975/76:33,
CU 1975/76:5) ställer i vissa fall tillstånd av hyresnämnd som förutsättning för

CU 1979/80:13

förvärv av bl. a. hyresfastighet. Tillståndsprövning skall ske då kommunen
begär det. Enligt 4 § ”skall” förvärvstillstånd vägras, ”om sökanden ej gör
sannolikt att han är i stånd att förvalta fastigheten, att syftet med förvärvet är
att han skall idka bostadsförvaltning och därvid hålla fastigheten i sådant
skick att den motsvarar de anspråk de boende enligt lag har rätt att ställa samt
att han även i övrigt kommer att iaktta god sed i hyresförhållanden”.

Förvärvaren skall inom tre månader från förvärvet anmäla det till
kommunen. Kommunen kan besluta att påkalla prövning enligt lagen och
inom tre månader anmäla beslutet till hyresnämnden samt underrätta
förvärvaren huruvida prövning påkallas. Hyresnämnden skall då förelägga
förvärvaren att inom en månad ansöka om förvärvstillstånd.

Ansökan om förvärvstillstånd skall för yttrande tillställas kommunen
samt, om det lämpligen kan ske, berörd hyresgästorganisation. Hyresgästorganisation
som har förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen
anses alltid som sådan. Även om förhandlingsordning inte gäller kan
hyresgästförening som är ansluten till Hyresgästernas riksförbund och inom
vars verksamhetsområde fastigheten är belägen vara att anse som berörd av
ärendet.

Sökanden, kommunen och nämnda hyresgästorganisationer är parter i
ärendet angående förvärvstillstånd. Därav följer att de kan anföra besvär
över hyresnämndens beslut.

Tillståndslagens bestämmelser om tillstånd för förvärv av hyresfastighet
gällde tidigare endast i sju angivna kommuner i storstadsområdena.
Bestämmelserna om tillståndsprövning har (prop. 1978/79:164, CU 1978/
79:38) med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1979 utsträckts till att gälla i hela
landet. 1 samband därmed ändrades den tidigare regeln att tillstånd ”får”
vägras om inte förutsättningarna förelåg till att tillstånd ”skall” vägras i dessa
fall. Även reglerna om hyresgästorganisations partsställning och besvärsrätt
tillkom vid detta tillfälle.

I propositionen (s. 27) anförde bostadsministern:

Det kan alltså finnas skäl att se över reglerna om förutsättningarna för
tillstånd i syfte att få till stånd en bättre kontroll av förvärv av hyresfastigheter.
En sådan mera allmän översyn får ske när ytterligare erfarenheter har
vunnits av lagens tillämpning. Liksom när det gäller aktie- och andelsförvärv
har värdefullt material för belysning av hithörande frågor kommit fram i den
utredning som har gjorts av Stockholms kommun.

Civi lutskottet tillstyrkte de i propositionen föreslagna lagändringarna men
avstyrkte bifall till motionsyrkanden (s) resp. (vpk) om översyn av
lagstiftningen. Reservanter (s) tillstyrkte dessa förslag. Utskottsledamöter
(m) hävdade i särskilt yttrande bl. a. att de stod fast vid sin principiella
uppfattning att tillståndslagen inte behövs och att man i stället borde utnyttja
de möjligheter som öppnas genom bostadssaneringslagen och bostadsförvaltningslagen.

CU 1979/80:13

3 Utskottet

3.1 Lokalhyra

Förslag som rör lokalhyresgästernas besittningsskydd och hyressättningen
för lokaler förs fram i motionerna 1979/80:330 (s) och 1506 (c). I den första
motionen föreslås riksdagen begära en utredning i detta ämne. I den senare
motionen föreslås riksdagen begära förslag till lagändringar. Gemensamt för
motionerna är att de inte accepterar principen med marknadshyra och därför
förordar en reglering av hyran. Denna reglering förordas enligt (s)-motionen
Utgå från hänsyn till arten av nuvarande hyresgästs rörelse medan kopplingen
enligt (c)-motionen bör göras till bostadshyrorna. I den sistnämnda motionen
noteras att hyresrättsutredningen lämnat vissa förslag. I den förstnämnda
motionen noteras att riksdagen våren 1979 antagit ändringar i hyreslagstiftningen
som stärkt lokalhyresgästens ställning men enligt en hyresnämnds
uppgivna mening inte gett några direkt positiva effekter.

Ett system där lokalhyresgäster ges ett direkt besittningsskydd som
möjliggörs genom en prövning av lokalhyrorna utifrån hyresgästens betalningsmöjligheter
eller bostadshyresnivån skulle enligt utskottets mening
medföra uppenbara svårigheter från flera skilda utgångspunkter - svårigheter
som inte berörs i motionerna. Ett i sig vällovligt syfte att åstadkomma en
från allmän synpunkt önskvärd lokalisering av vissa servicefunktioner och av
vissa andra lägesberoende mindre rörelser får därför - oberoende av
lokalernas faktiska marknadshyra - så långt det är ett politiskt uttalat
samhällsintresse tillgodoses i andra former. Ett sådant syfte torde i inte
obetydlig utsträckning sammanfalla med de nuvarande lokalhyresgästernas
intressen. Syftet att främja en från allmän synpunkt lämplig tillgång till
lokaler för vissa rörelser och att motverka en inte önskad strukturförändring
torde komma att beröras i stadsförnyelseutredningens arbete.

De ändringar i hyreslagen som trätt i kraft den 1 juli 1979 har i flera
hänseenden stärkt lokalhyresgästernas ställning. Det finns ännu inte
tillräckligt underlag för att avgöra om ändringarna i praktisk tillämpning
fyller sitt avsedda syfte.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

3.2 Hyressättningen för bostäder

Riksdagen föreslås genom motionen 1979/80:1825 (s) begära att bruksvärdesystemet
ses över förutsättningslöst. Utgångspunkten är att den spärr som
anknytningen till hyrorna i de allmännyttiga bostadsföretagens hus utgör inte
längre fyller sitt avsedda syfte. De särskilda kostnader som de allmännyttiga
bostadsföretagen får bära liksom bl. a. kostnaderna för nyproduktionen ger
motsatta effekter.

Bl. a. den av motionärerna nu åberopade utgångspunkten låg bakom ett
motionsförslag (s) vid 1977/78 års riksmöte om en utvärdering av erfaren -

CU 1979/80:13

heterna av bruksvärdesystemet. Civilutskottet (CU 1977/78:32) (se ovan
under 2.2) delade enhälligt uppfattningen att det var lämpligt att göra en
föreslagen utvärdering. Riksdagen följde denna mening. Utvärderingen har
lagts på hyresrättsutredningen som väntas avlämna sitt slutbetänkande under
innevarande år. Motionärernas syfte får därför anses helt tillgodosett utan
någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Inom bruksvärdesystemets ram ligger bl. a. jämförelseregeln i 48 §
hyreslagen att som förutsättning för förlängning av ett hyresförhållande inte
kan ställas en hyra som är ”påtagligt högre” än hyran för med hänsyn till
bruksvärdet likvärdiga lägenheter. I motionen 1979/80:1520 (vpk) föreslås
riksdagen begära ett förslag till ändring av lagrummet så att hyran i denna
situation inte får vara ”högre” än jämförelsehyran.

Den ovan behandlade utvärderingen av bruksvärdesystemet omfattar
naturligt även utformningen av jämförelsereglerna. Jämförelsens principiella
utgångspunkter är därvid det centrala ämnet. Det finns därför inte skäl att
nu särskilt överväga en begäran om en föreslagen lagändring.

3.3 Skilda hyresgästorganisationers rätt enligt hyresförhandlingslagen

Förslaget att riksdagen begär en översyn av hyresförhandlingslagen
(1978:304) förs fram i motionen 1979/80:1006 (m) yrkandet 1. Syftet med
översynen anges vara att effektivt underlätta att hyresgästsammanslutningar
får förhandlingsrätt även om de inte är anslutna till etablerad riksorganisation.
Motionärerna hävdar att förtroendet hos majoriteten av hyresgästerna i
en fastighet skall vara tillräckligt för att en hyresgästförening, oavsett
anslutning till riksorganisation, skall ha rätt att teckna avtal om förhandlingsordning.
Utgångspunkt för förslaget är-enligt motionärernas meningatt
lagen inte fungerar i praktiken ”sorn lagstiftarna avsåg”.

Hyresförhandlingslagen har avsetts vara neutral till hyresgästernas val av
intresseorganisation. Vid behandlingen av lagförslaget i riksdagen (se ovan
2.3) hävdade å andra sidan reservanter (s) att lagstiftningen innebar en risk
för uppsplittring av det gällande organisationssystemet. De av statsmakterna
godtagna grunderna för den obillighetsprövning och de bevisbörderegler det
här är fråga om har ännu inte i något fall tillämpats av bostadsdomstolen. Det
finns därför enligt utskottets mening nu inte anledning att förorda en översyn
av hyresförhandlingslagen i berörda avseenden.

Förslaget i motionens yrkande 2 om intresserepresentationen i hyresnämnden
och bostadsdomstolen har med hänsyn till frågans anknytning till
bedömningar även utanför hyresförhandlingens ram tidigare överlämnats till
lagutskottet.

CU 1979/80:13

3.4 Tillstånd till förvärv av hyresfastighet m. m.

I motionen 1979/80:580 (s) föreslås att lagen (1975:1132) öm förvärv av
hyresfastighet m. m. ses över när det gäller förutsättningarna för tillstånd och
hyresgästorganisations ställning. Motionärerna vill skärpa tillståndsförutsättningarna,
bl. a. genom ett krav på att förvärvet skall anses godtagbart
från allmän synpunkt. Motionärerna pekar också på möjligheten att ge
hyresgästorganisation rätt att direkt eller via kommunen påkalla förvärvsprövning
och att ge organisationernas bedömning viss i lagen inskriven
presumtionsverkan. Förslaget i motionen 1979/80:1519 (vpk) yrkandet 1 att
riksdagen skall begära förslag till ändringar i lagen - ändringar som medför
en bostadssocialt sett striktare tillämpning och lägger avgörande vikt vid
hyresgästernas synpunkter - utgår från samma grunduppfattning som den
förstnämnda motionen, nämligen att lagen inte anses tillräckligt effektiv för
att dess syfte skall uppfyllas. Yrkandena 2 och 3 i den sistnämnda motionen
kommer att behandlas i ett senare sammanhang.

Förutsättningarna för tillstånd skärptes genom en lagändring som trätt i
kraft den 1 juli 1979. Det tidigare stadgandet att tillstånd ”får” vägras om
grundförutsättningarna inte ansågs föreligga ersattes med kravet att tillstånd
i dessa fall ”skall” vägras. Det föreligger ännu inte sådana erfarenheter av
effekterna av denna lagändring att de nu kan grunda ett krav på översyn av
tillståndsförutsättningarna. Det torde inte heller från något håll finnas
intresse av att formulera kraven så att lagstiftningen uppfattas som en
auktorisation av vissa personer som ägare av hyreshus.

Lagändringarna har även stärkt hyresgästorganisationernas ställning.
Organisationerna har nu ställning som part och kan därmed anföra besvär
över hyresnämnds beslut. Inte i någon av motionerna har påståtts att
kommunerna i sina bedömningar av om prövning skall påkallas allmänt sett
inte tar tillräckliga hänsyn till hyresgästorganisationernas mening.

Utskottet har med hänsyn till det anförda inte funnit anledning att frångå
sina tidigare bedömningar att det kan finnas skäl att se över förutsättningarna
för tillstånd men att tillräckliga ytterligare erfarenheter som kan grunda ett
sådant ställningstagande ännu inte föreligger. Motionsförslagen avstyrks
därför.

3.5 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lokalhyra att riksdagen avslår motionerna 1979/
80:330 och 1506,

2. beträffande en översyn av bruksvärdesystemet att riksdagen
avslår motionen 1979/80:1825,

3. beträffande jämförelseregeln att riksdagen avslår motionen
1979/80:1520,

CU 1979/80:13

4. beträffande skilda hyresgästorganisationers rätt enligt hyresförhandlingslagen
att riksdagen avslår motionen 1979/80:1006
yrkandet 1,

5. beträffande en översyn av iagen om förvärv av hyresfastighet
m. m. att riksdagen avslår motionerna 1979/80:580 och 1519
yrkandet 1.

Stockholm den 28 februari 1980

På civilutskottets vägnar

KJELL A. MATTSSON

Närvarande.< Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m),
Oskar Lindkvist (s), Lars Henrikson (s), Knut Billing (m), Thure Jadestig
(s), Elvy Olsson (c), Maj-Lis Landberg (s), Bertil Danielsson (m), Birgitta
Dahl (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Magnus Persson (s), Bertil Dahlén (fp) och
Kerstin Ekman (fp).

4 Reservation

Tillstånd till förvärv av hyresfastighet m. m.

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis
Landberg, Birgitta Dahl och Magnus Persson, alla (s), anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar ”Förutsättningarna
för” och slutar ”avstyrks därför” bort lyda:

De ändringar i lagen som trädde i kraft den 1 juli 1979 har det i sig
önskvärda och obestridda syftet att begränsa möjligheterna till avsteg från
tillståndsförutsättningarna. De har emellertid inte skärpt dessa förutsättningar
som sådana. Kvar står möjligheterna att ge tillstånd till förvärv med
spekulativa överpriser och förvärv där finansiering ytterst skall ske genom
strimlade lån eller på motsvarande sätt. Tillståndsförutsättningarna medger
inte heller att man prövar medlemmarnas syften då bostadsrättsförening
köper eller att man kan bortse från köparens tidigare missförhållanden.
Bostadsministern ansåg också redan innan lagändringen genomförts att det
fanns anledning att se över tillståndsförutsättningarna för att få en bättre
kontroll av förvärv av hyresfastigheter. Erfarenheter av tillämpningen av de
grundläggande förutsättningarna finns inte endast i hyresnämndsavgöranden
utan också i flera ärenden som prövats av bostadsdomstolen. Dessa
erfarenheter är tillräckliga som underlag vid en översyn som det i och för sig
tycks finnas en majoritet för. Mot denna bakgrund finns rimligen inte skäl att
ytterligare fördröja översynen i denna del.

CU 1979/80:13

En sådan översyn bör omfatta även hyresgästorganisationernas ställning.
Syftet som sådant är självfallet inte avsett att minska kommunernas
möjligheter att påkalla förvärvsprövning. Avsikten bör vara att hyresgästorganisation
skall kunna direkt eller via kommunen påkalla förvärvsprövning
även i fall där kommunen av något skäl inte har tillräckligt underlag för
en sådan bedömning. Det möjliga förhållandet att kommunerna i allmänhet
följer hyregästorganisationernas krav är inte ett skäl mot att öppna denna
möjlighet - det bör i stället göra en sådan möjlighet lättare att acceptera.

Utskottet har mot bakgrund av det anförda funnit sig böra tillstyrka
förslaget i motionen 1979/80:580 (s) om en översyn av lagen i det av
regeringen i dess tidigare sammansättning accepterade syftet att få en bättre
kontroll av förvärv av hyresfastighet. Därmed får även syftet med förslaget i
motionen 1979/80:1519 (vpk) yrkandet 1 anses tillgodosett.

dels utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande en översyn av lagen om förvärv av hyresfastighet
m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:580 och
med anledning av motionen 1979/80:1519 yrkandet l som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

64668