Med anledning av motioner angående vissa fiskefrågor (Betänkande 1975/76:JoU22 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76:22

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76:22

med anledning av motioner angående vissa fiskefrågor

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1975:378 av herr Bengtsson i Landskrona (s) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att arbetet med översyn av 1932 års svenskdanska
konvention om fisket i Öresund påskyndas,

2. att hos regeringen begära förslag om sådan ändring av straffpåföljden
för olaga trålfiske att fängelse blir normalstraffet.

I motionen 1975:1567 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förbättrade normer
för mätningar av hållfastheten hos fisknät.

I motionen 1975:1571 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att svartlistningen beträffande
fiskning av gädda och abborre i Mörrumsån i Blekinge snarast
upphävs.

I motionen 1975:1572 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om nya bestämmelser
för märkning av fiskefartyg, varvid hänsyn tages till fartygets hemort.

I motionen 1975:1574 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att enhetliga bestämmelser
utfärdas om att i motionen omnämnd utmärkning av fiskeredskap
sker med lanternor visande vitt sken.

I motionen 1975:1591 av herr Wictorsson m. fl. (s, c, m, fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att på
lämplig plats i landet inrätta ett jakt-och fiskemuseum.

Motivering

Motionen 1975:378

I motionen erinras om att trålfiske i Öresund enligt gällande konvention
mellan Sverige och Danmark är förbjudet. Överträdelse av trålfiskeförbudet
är dock vanligen förekommande. Enligt motionären har trålfiskare vid ett
flertal tillfällen uppbringats av såväl den svenska som den danska kustbevakningen
när de bedrivit fiske på förbjudet vatten i Öresund och Skäl 1

Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 22

JoU 1975/76:22

derviken. Stundom har hela armador av trålare, främst nattetid, ägnat sig
åt detta olagliga näringsfång. Det finns exempel på båtar som uppbringats
inte endast en gång eller två gånger utan vid ett upprepat antal tillfällen.
Ansvarsbestämmelserna för brott mot trålfiskeförbudet stadgar böter eller
fängelse i högst sex månader. Vid ett studium av de straffsatser som utdömts
för överträdelser tycks böter undantagslöst ha använts som korrigeringsmedel.
Då samma lagöverträdare ertappats gång efter annan synes en straffskärpning
befogad. Enligt motionärens mening måste ett effektivt stopp
för detta olaga fiske sättas om den vid Öresundskusten bofasta fiskarbefolkningen
skall ha någon möjlighet att i framtiden skaffa sig en rimlig
försörjning.

Motionen 1975:1567

Enligt motionen bör då det finns stadgat att en viss maximistyrka skall
finnas för vissa typer av fisknät normer utarbetas för hur mätning av hållfastheten
hos fisknät skall utföras. En förbättrad metod bör framtagas och
mätning ske efter instrument och ej efter våg. Den mätningsmetod som
sötvattenlaboratoriet i Drottningholm använt vid fastställande av maximal
hållfasthet av 3 kg hos nätmaskorna är enligt motionärernas mening att
rekommendera. Man mäter styrkan mellan 2 maskstolpar och 1 knut. Maskhållfasthet
och knutstyrka bör uppvisa i stort sett samma värden. Mätning
efter ifrågavarande metod har redan tillämpats sedan flera år vid zon B
i inre Pukaviksbukten. Nämnda normer finns intagna i den nya
länsfiskestadgan för Blekinge, vilken trätt i kraft i december 1974.

Motionen 1975:1571

Motionärerna framhåller att den nuvarande svartlistningen innebär ett
mycket svårt avbräck för fiskerinäringen och de bofasta fiskarena vid Mörrumsån.
Det är också från annan synpunkt av största vikt att gädda får
fiskas - gäddorna utgör ett hot mot laxbeståndet som gjort Mörrumsån
så riksbekant. Det är synnerligen angeläget att detta förbud mot fiskning
av gädda och abborre snarast upphävs så att detta värdefulla fiskevatten till fullo
kan utnyttjas.

Motionen 1975:1572

I motionen anförs att det i samband med att ny distriktsorganisation
genomförts i tullverket föreskrivits att fiskefartyg skall märkas med en bokstavsbeteckning
som bildas genom sammanställning av begynnelse- och
slutbokstäverna i det nya tulldistriktets namn. Efter denna princip har också
tidigare bokstavsbeteckningar bildats, dock med vissa undantag, t. ex. Simrishamn
som betecknats SIN. Motionärerna framhålleratt ett starkt missnöje

JoU 1975/76:22

har växt fram bland yrkesfiskarena mot tullverkets förslag till ny märkning.
Situationen på Listerlandet kan enligt motionen belysa vilka konsekvenser
denna märkning för med sig. Där har den nya distriktsorganisationen i
tullverket bl. a. medfört att t. ex. fiskefartyg hemmahörande i Sölvesborgs
kommun, som förut märkts SG + nr, skall märkas KN + nr (=Karlshamn).
Listerlandets fiskeflotta är stor. Nogersunds kommun ligger närmast efter
Göteborgs i fråga om mängden landad fisk. Att märka fiskefartygen med
Karlshamn vore enligt motionärernas mening att ange fel hemort. Fiskarena
anser att hemorten skall vara avgörande för fartygs märkning och ej tulldistrikt.
I motionen påpekas vidare att inte bara fiskefartygen skall märkas
med registreringsnumret utan även alla verktyg och redskap: trålar, bojar,
flottar, fiskegarn, laxlinor, ja, upp till tusentals redskap. Dessutom måste
alla redskap och tillbehör märkas om vid anskaffandet av nytt fartyg. Detta
arbete blir, anser motionärerna, mycket omfattande och meningslöst.

Motionen 1975:1574

Enligt kungörelse den 15 december 1933 (1933:658) skall det vid utmärkning
av bottengarn och andra dylika redskap, som är fästade vid pålar,
vid den yttersta pålen sättas en lanterna som visar fast violett sken. Bestämmelserna
om utmärkning har intagits i länsstadgorna för saitsjöfiske
i flera län och föreskrivs av länsstyrelserna som villkor i tillstånd för ålbottengarnsfisket.
1 motionen anförs att det vid kontroller i flera fall konstaterats
att det ljus som använts för utmärkning av bottengarn varit så ljust
violett att det på avstånd uppfattats som vitt. Vid flera tillfällen har olycksfall
inträffat då nöjesbåtar nattetid kolliderat med eller kommit in bland bottengarnspålar,
trots att dessa varit utmärkta med lanternor visande violett
ljus. Sådant ljus är mycket svårt att upptäcka på natten, det syns som regel
inte på längre avstånd än 10-20 meter. Med hänsyn till det stora antalet
fritidsbåtar som finns i dag jämfört med förhållandena vid föreskrifternas
tillkomst, är det enligt motionärernas mening erforderligt att utmärka dessa
fiskeredskap med lanternor som visar fast vitt sken.

Motionen 1975:1591

I motionen anförs att de flesta länder i Europa i särskilda jakt- och fiskemuseer
har samlat redskap, konst och andra föremål, som belyser jaktens
och fiskets historia och betydelse för samhällsutvecklingen. I Sverige finns
inget särskilt museum, där dessa primära näringsfångs betydelse för vårt
lands utveckling åskådliggörs på ett enhetligt sätt, utan föremål med anknytning
till jakt och fiske finns utspridda på ett stort antal museer, hos
organisationer såsom Svenska jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar
eller hos enskilda personer. Många av dessa samlingar är dock
av olika skäl inte tillgängliga för allmänheten. I motionen erinras om att

1* Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 22

Joll 1975/76:22

speciella jakt- och fiskeutställningar vid olika tillfällen har arrangerats i landet.
Bland annat nämns utställningen "Jakt genom sekler” på Läckö slott
1973. Publikens intresse för sådana utställningar har varit mycket stort.
Läcköutställningen besöktes av ca 48 000 människor under sex veckor. Motionärerna
finner det angeläget att föremål som belyser jaktens och fiskets
utveckling samlas. För att på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten
åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång bör möjlighet skapas att bevara
dessa samlingar för framtiden.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:1591 från statens
kulturråd, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk. Sveriges fiskares riksförbund
och Svenska jägareförbundet. Se bilaga till detta betänkande.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Fisket i Öresund

Fisket i Öresund regleras av konventionen med Danmark den 31 december
1932 angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1933:13).
De häremot svarande svenska bestämmelserna återfinns i kungörelsen
(1933:282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige
och Danmark gränsande farvattnen (ändrad senast 1975:119).

Jämlikt nämnda konvention är fiske med trål förbjudet i hela den del
av Öresund som ligger söder om linjen Ellekilde Hage-Lerberget. Fiskeläget
Lerberget är beläget strax söder om Höganäs. "Norr om nämnda linje må
enligt för vartdera landet gällande bestämmelser fiske idkas med trål och
med snurrevad intill ett avstånd av tre distansminuter från kusterna.” Vid
den svenska kusten av Öresund norrom nämnda linje (dvs. mellan Lerberget
och Kullens spets) får trålfiske därför ej bedrivas närmare land än fyra distansminuter.
De i motionen omnämnda svenska straffbestämmelserna vid
överträdande av trålfiskeförbudet har numera följande lydelse: ”1 fråga om
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 5 2 mom. första stycket
sista punkten eller andra stycket gäller föreskrifterna om ansvar i 35 a ^
lagen (1950:596) om rätt till fiske.” Enligt sistnämnda lagrum döms för
brott mot nu ifrågavarande föreskrifter till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sedan år 1967 är konventionen föremål för revision med hänsyn bl. a.
till utsättningsvillkor för redskap och utmärkning av redskap.

Riksdagen behandlade år 1965 en motion, vari yrkades att riksdagen skulle
hemställa om att åtgärder vidtogs som för framtiden bättre förhindrade trålfiske
i Öresund. I remissutlåtanden över motionen vitsordades allmänt att

JoU 1975/76:22

olaga trålfiske i icke obetydlig omfattning förekom i Öresund. Jordbruksutskottet
anförde i sitt utlåtande (JoU 1965:24) att detta förhållande givetvis
var otillfredsställande och att åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring
i detta hänseende var motiverade. Emellertid väntades frågan om en revidering
av bestämmelserna i den svensk-danska fiskerikonventionen i en
nära framtid komma att tas upp till behandling. Utskottet förutsatte att
därvid även det i motionen berörda spörsmålet skulle beaktas och snarast
bringas till en tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill fann sig utskottet
böra så till vida biträda motionärernas yrkande, att utskottet hemställde
att riksdagen med anledning av motionen som sin mening gav Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 1965:369).

År 1972 väcktes ånyo en motion i ämnet, vari hemställdes att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begärde dels att arbetet med översyn av 1932 års svenskdanska
konvention om fisket i Öresund påskyndades, dels att gällande bestämmelser
beträffande straffpåföljden för olaga fiske kompletterades med
ett stadgande av innebörden att myndighet för viss tid kan beslagta fartyg
och trålfiskeredskap, som uppbringas på vatten där fiske med trål är förbjudet.

Att trålfiske alltjämt förekom inom förbjudet område vitsordades av fiskeristyrelsen,
som i remissyttrande över motionen även framhöll att behov
förelåg att revidera konventionen rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige
och Danmark gränsande farvattnen med hänsyn bl. a. till utsättningsvillkor
för och märkning av redskap. Arbetet med en sådan revision pågick också
sedan en tid tillbaka. Beträffande förverkandebestämmelserna vid olaga fiske
fick det enligt styrelsen antagas att dessa blev föremål för förhandlingar
mellan konventionsländerna och att därvid behovet av skärpta bestämmelser
noga övervägdes. Det påpekades i sammanhanget att rikspolisstyrelsen för
sin del inte funnit tillräckliga skäl föreligga att skärpa gällande beslagsregler
i fiskeristadgan.

Utskottet ansåg det givetvis otillfredsställande att, såsom syntes vara fallet,
olaga trålfiske i ej obetydlig omfattning förekom i nu berörda farvatten.
Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i angivna hänseende framstod
därför enligt utskottets mening såsom motiverade. I likhet med fiskeristyrelsen
förutsatte utskottet emellertid att ifrågavarande spörsmål beaktades
vid det pågående arbetet med att revidera föreliggande fiskekonvention mellan
Sverige och Danmark. Då det enligt utskottet torde vara av intresse
från såväl Sveriges som Danmarks sida att bl. a. nyssnämnda problem snarast
bringades till en tillfredsställande lösning utgick utskottet från att revisionsarbetet
bedrevs med all möjlig skyndsamhet. Under angivna förhållanden
fann utskottet emellertid inte anledning att föreslå någon särskild åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motionen. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag (JoU 1972:47).

JoU 1975/76:22

Mätningar av hållfastheten hos vissa ftsknät

Fiskeristadgan (1954:607, omtryckt 1973:150; ändrad senast 1975:178) innehåller
administrativa bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom
rikets vattenområden. Dess huvudsyfte är att bevara och förbättra fiskebeståndet
och att ge lämpliga regler för fiskets bedrivande.

Enligt 14 5 fiskeristadgan äger länsstyrelse där så erfordras för länet eller
del därav med visst undantag meddela särskilda bestämmelser om fiskets
vård och bedrivande.

För Blekinge län har länsstyrelsen den 2 december 1974 fastställt ny fiskestadga
att gälla fr. o. m. den 1 februari 1975.

Enligt vissa i länsfiskestadgan intagna särskilda bestämmelser för Pukaviksbukten
och Mörrumsån flir inom visst område fiske bedrivas med bl. a.
på bottnen stående enkelt fisknät med ett djup av högst två meter vid
sträckning i höjdled och vars maskör har en hållfasthet av högst tre kilo.

Fisket i Mörrumsån

Sedan år 1968 finns en särskild arbetsgrupp inrättad för kvicksilverundersökningar
i fisk. Arbetsgruppen, som är sammansatt av representanter
för olika myndigheter, bl. a. statens livsmedelsverk och fiskeristyrelsen, gör
en allsidig bedömning av lämpligheten i att konsumera fisk från olika vattenområden.
Gruppens rekommendationer överlämnas till livsmedelsverket
som fattar beslut om "svartlistning" eller ”frilistning" av fiskevatten. Besluten
redovisas i förteckningar, fogade till livsmedelsverkets kungörelse
om livsmedel som på grund av otjänlighet ej får saluhållas.

Livsmedelsverkets kungörelse utfärdas med stöd av 19 5 livsmedelskungörelsen
(1971:807) och stadgar att fisk och i vissa fall endast lever
från fisk samt kräftdjur skall, i den utsträckning som framgår av till kungörelsen
fogade förteckningar 1^4, tills vidare anses vara otjänliga till människoföda
på grund av för hög halt av främmande ämnen och får till följd
därav ej saluhållas som livsmedel.

I förteckning över vattenområden där fisk på grund av för hög halt av
kvicksilver skall anses vara otjänlig till människoföda upptas fr. o. m. den
1 oktober 1974 bl. a. Mörrumsån från Almundsryd till åns mynning. Undantag
gäller för lax, havsöring, sik och ål. Nu berörda bestämmelser återfinns
i livsmedelsverkets kungörelse den 30 juni 1975 om lisvmedel som på grund
av otjänlighet ej får saluhållas (SLV 1975:6).

Toleransgränsen för halten metylkvicksilver i fisk går f. n. vid 1 mg kvicksilver/kg.

Märkning av fiskefartyg m. m.

Enligt 1 5 kungörelsen (1958:555; ändrad senast 1971:48) om särskild registrering
och märkning av fiskefartyg skall svenskt fartyg med en längd

JoU 1975/76:22

av åtta meter eller mera, som i förvärvssyfte nyttjas till saltsjöfiske, vara
registrerat och märkt enligt i kungörelsen meddelade föreskrifter. Bestämmelserna
gäller även fartyg av mindre längd, när det gäller fiske i förvärvssyftei
Kattegatt, Öresund och delar av södra Östersjön. 12 8 kungörelsen föreskrivs
att register över fiskefartyg förs hos varje distriktstullanstalt i fråga
om de fartyg som har hemort inom tulldistriktet. Bestämmelser om märkning
av registrerat fiskefartyg finns bl. a. i 6 8, där det stadgas att fartyg
skall vara tydligt märkt med bokstavsbeteckning för tulldistrikt och fartygets
nummer i registret. Enligt 16 § meddelar generaltullstyrelsen i samråd med
fiskeristyreisen och statistiska centralbyrån erforderliga tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen. Generaltullstyrelsen kan enligt 17 $ kungörelsen
i samråd med nyssnämnda myndigheter bestämma om upptagande även
av andra fartyg i registret över fiskefartyg.

Tullverket har nyligen utfärdat tillämpningsbestämmelser (TFS 1975:97)
som med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1975 bl. a. föreskriver att distriktstullkammare
eller gränstullkammare i särskilt fall kan medge att bokstavsbeteckning
grundas på äldre distriktsindelning.

Genom förordningen (1975:933) om utvidgad registreringsplikt för fiskefartyg
i fiskevattnen mellan Sverige och Danmark upphävs kungörelsen
(1958:555) fr. o. m. den 1 januari 1976.

Vid 1973 års riksdag beslöts på grundval av prop. 1973:42 omfattande
ändringar i sjölagen (1891:35 s. 1). Ändringarna innebär bl. a. att en ny ordning
för registrering av fartyg och inteckning i fartyg införs. Det av sjöfartsverket
förda fartygsregistret och den av inskrivningsdomare i Stockholms
domsaga förda boken över fartygsinteckningar ersätts av ett för registrering
av och inteckning i fartyg gemensamt register, kallat skeppsregister.
Detta register skall i princip omfatta alla svenska skepp, varmed
avses fartyg vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en
största bredd av minst fyra meter. Vidare införs möjlighet att registrera
och inteckna skepp under byggnad i ett särskilt skeppsbyggnadsregister.
För registrering av mindre fartyg, kallade båtar, inrättas ett särskilt båtregister,
avsett i första hand för sådana båtar som hittills har varit registrerade
i fartygsregistret eller i lokalt hos distriktstullanstalterna förda fiskefartygsregister.
De tre nya registren skall föras centralt av myndighet som regeringen
bestämmer (prop. 1973:42, LU 1973:22, rskr 1973:272).

Vid riksmötet 1975 beslöts att bestämmelser om registrering av mindre
fartyg, båtar, som år 1973 förutsatts bli meddelade i administrativ ordning,
skulle intagas i en särskild båtregistreringslag.

De nya reglerna i sjölagen (1973:1064) och i båtregistreringslagen
(1975:604), som skall träda i kraft den 1 januari 1976, innebär bl. a. att
en ny ordning skapas för registreringen av fiskefartyg. Registreringen hos
de lokala tulldistrikten upphör då. Den registerbeteckning som, i överensstämmelse
med internationella fiskerifördrag, f. n. ges åt fiskefartyg kommer
enligt särskilda tillämpningsföreskrifter att ersättas med en distriktsbeteck -

JoU 1975/76:22

ning. De nya reglerna öppnar möjligheter till registrering av även mindre
fiskefartyg. Dessa mindre fartyg skall liksom större registreringsplitiga fiskefartyg
tilldelas distriktsbeteckning och märkas med denna.

Enligt 1 kap. 1 $ fartygsregisterförordningen (1975:927) skall en särskild
enhet vid Stockholms tingsrätt, sjöfartsregistret, vara registreringsmyndighet
för den nya fartygsregistreringen. I 1 kap. 7 $ stadgas att fartyg, som är
avsett att yrkesmässigt användas till fiske eller annan fångst i saltsjön eller
till beredning av vad som fiskas eller fingås där, vid registrering skall hänföras
till det registreringsdistrikt där fartyget har hemmahamn. Som sådan
anses fartygets hemort eller, om dess verksamhet företrädesvis drives med
utgångspunkt från annan ort, den orten. Registreringsdistrikten finns angivna
i härvid fogade bilaga.

Bestämmelser om fartygs identifiering har utfärdats i särskild förordning
(1975:929). Enligt 2 kap. 2 § tilldelar sjöfartsregistret registrerat fiskefartyg
distriktsbeteckning efter det registreringsdistrikt till vilket fartyget hänförts
enligt 1 kap. 7 5 fartygsregisterförordningen.

Märkning av vissa fiskeredskap

Bestämmelser om utmärkning av vissa fiskredskap under fiske om natten
i saltsjön finns utfärdade i kungörelsen (1933:658). Enligt 1 § nämnda kungörelse
skall under fiske om natten vid rikets kuster av saltsjön vid utmärkning
av bottengarn och annan dylik redskap, som är fästad vid pålar, bl. a. iakttas
att redskapen vid den yttersta pålen är utmärkta med en lanterna, som
visar fast violett sken runt horisonten. Storryssjor och skötar, som sätts
från stranden eller från en plats i vattnet nära därtill, skall vara utmärkta
med en i yttersta ändan av redskapet anbringad lanterna, som visar fast
violett sken runt horisonten.

1 förevarande sammanhang torde böra erinras om att riksdagen år 1969
godkände en i London den 1 juni 1967 dagtecknad konvention om ordningen
vid fiskets bedrivande i Nordatlanten (prop. 1969:146, JoU 1969:56, rskr
1969:365). Konventionen omfattar Nordsjön och Nordatlanten inbegripet
kuststaternas territorialhav, varvid gäller att kuststaten skall ha ansvaret
för konventionens tillämpning och efterlevnad inom eget sjöterritorium och
fiskezon. Konventionen reglerar uppträdandet på fiskeplatserna, bl. a. genom
bestämmelser om ljus- och ljudsignaler för fiskefartyg samt märkning av
fartyg och redskap. För att möjliggöra kontroll av konventionens efterlevnad
på internationellt vatten innehåller konventionen regler om ett internationellt
inspektionssystem i vilket de anslutna staterna avses medverka med för
ändamålet utsedda inspektörer.

Enligt artikel 5 skall drivgarn och drivlinor samt garn, linor och andra
fiskeredskap som är förankrade i havet utmärkas för att visa deras läge
och utsträckning. Detaljerade regler om utmärkningen ges i en bilaga IV
till konventionen.

JoU 1975/76:22

Vid Londonkonferensen undertecknades slutprotokollet rörande konventionen
av representanter för följande 17 stater, nämligen Amerikas förenta
stater, Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Irland, Island, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sovjetunionen, Spanien, Storbritannien,
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Konventionen träder i kraft
på 90:e dagen efter det att tio stater tillträtt konventionen. Konventionen
träder i kraft inom kort sedan Förbundsrepubliken Tyskland nyligen som
tionde stat ratificerat konventionen.

Sverige ratificerade för sin del konventionen den 23 januari 1970. Ratificeringsinstrumentet
deponerades i London den 6 februari samma år.

Utskottet

I föreliggande betänkande redovisar utskottet sina ställninstaganden till
ett antal vid riksmötet 1975 väckta motioner rörande olika fiskefrågor. Utskottet
får därvid anföra följande.

Gällande konvention med Danmark angående fiskeriförhållandena
i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen upptar bl. a. bestämmelser om förbud mot trålfiske
i Öresund och om hur eventuella brott häremot skall beivras. Konventionen
är sedan ett antal år föremål för översyn i syfte att revidera bestämmelser
angående bl. a. utsättningsvillkor för och utmärkning av redskap. I motionen
1975:378 påpekas att överträdelser av trålfiskeförbudet är vanligen förekommande.
Enligt motionärens mening måste ett effektivt stopp sättas för det
olaga fisket om den vid Öresundskusten bofasta fiskarbefolkningen skall
ha någon möjlighet att i framtiden skaffa sig en rimlig försörjning. Mot
bakgrund härav förordas att pågående arbete med översyn av den svenskdanska
konventionen rörande fisket i Öresund påskyndas. Därjämte föreslås
en skärpning av reglerna om straffpåföljd för olaga trålfiske i förevarande
område.

Riksdagen har några gånger tidigare, senast år 1972, haft uppe frågan
om åtgärder mot olaga trålfiske i Öresund. Utskottet uttalade förra gången
(JoU 1972:47) att det givetvis ansåg det otillfredsställande att, såsom syntes
vara fallet, olaga trålfiske i ej obetydlig omfattning förekom i nu berörda
farvatten. Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i angivna hänseende
framstod därför enligt utskottets mening såsom motiverade. Som
bl. a. fiskeristyrelsen anfört ansågs emellertid få förutsättas att ifrågavarande
spörsmål beaktades vid det pågående arbetet med att revidera föreliggande
fiskerikonvention mellan Sverige och Danmark. Då utskottet fann det vara
av intresse från såväl Sveriges som Danmarks sida att bl. a. nyssnämnda
problem snarast bringades till en tillfredsställande lösning förutsatte utskottet
att revisionsarbetet bedrevs med all möjlig skyndsamhet. Under angivna
förhållanden fann utskottet inte anledning att föreslå någon särskild åtgärd

JoU 1975/76:22

från riksdagens sida i anledning av motionen. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed.

Som framgår av i det föregående lämnad redogörelse har förhoppningarna
om ett snabbt slutförande av arbetet med en revision av fiskerikonventionen
i fråga ännu inte infriats, vilket utskottet mot bakgrund av de olägenheter
som är förknippade med nu rådande förhållanden finner anledning att beklaga.
Arbetet med revisionen av konventionsbestämmeiserna har emellertid
numera avancerat så långt att ett förslag till reviderad konvention från svensk
sida överlämnats till Danmark. Det svenska förslaget har enligt uppgift
i princip godtagits av Danmark, men vissa detaljer synes ännu återstå att
justera. Förhandlingarna i ämnet väntas bli återupptagna instundande vinter.
Utskottet finner i detta sammanhang anledning understryka sina tidigare
uttalanden om önskvärdheten av att hithörande problem snarast bringas
till en tillfredsställande lösning. Det är därför angeläget att man från såväl
svensk som dansk sida energiskt fullföljer strävandena att få ifrågavarande
konventionsrevision genomförd. Någon särskild framställning från riksdagens
sida med anledning av yrkandena i motionen 1975:378 anser sig utskottet
emellertid inte böra påfordra.

I motionen 1975:1567 tas upp frågan om normer för hur mätning
av hållfastheten hos fisknät skall utföras. Bakgrunden är bl. a.
ett stadgande i den nya fiskestadgan för Blekinge län om maximistyrka
hos fisknät i visst fall.

Utskottet vill framhålla att den sistnämnda bestämmelsen, som har till
syfte att skydda laxbeståndet, utfärdats av länsstyrelsen. En motsvarande
bestämmelse finns sålunda inte i exempelvis fiskeristadgan. I den mån särskilda
normer för mätning av hållfastheten hos fisknät i detta och liknande
fall anses behövliga synes det närmast åvila fiskeristyrelsen att i samarbete
med vederbörande länsstyrelser utarbeta sådana. Någon anledning för riksdagen
att närmare ingå på hur förevarande spörsmål skall lösas föreligger
därför enligt utskottets mening ej.

I motionen 1975:1571 hemställs om upphävande av viss s. k.
svartlistning beträffande gädda och abborre från Mörrumsån.

Enligt livsmedelskungörelsen (1971:807) äger statens livsmedelsverk fatta
beslut rörande vattenområden där fisk på grund av för hög halt av kvicksilver
skall anses vara otjänlig som människoföda. Som underlag för livsmedelsverkets
beslut i hithörande frågor tjänar bl. a. bedömningar av en särskild
arbetsgrupp med representanter för bl. a. livsmedelsverket och fiskeristyrelsen.

I vad gäller i motionen 1975:1571 berört fiske pågår f. n. enligt vad utskottet
erfarit vissa undersökningar genom livsmedelsverkets försorg. Skulle
dessa utvisa att otjänlighetsförklaring inte längre behövs beträffande gädda
och abborre från Mörrumsån ankommer det som framgår av det föregående
på livsmedelsverket att besluta härom. Utskottet förordar därför att motionen
lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

JoU 1975/76:22

1 motionen 1975:1572 framförs yrkande om viss ändring i bestämmelserna
i fråga om märkning av fiskefartyg. Bakgrunden till motionen
är den nya organisation för tullverkets lokala och regionala förvaltning som
infördes den 1 januari 1974 (prop. 1973:1 bil. 9, SkU 1973:11, rskr 1973:83).
Genom ändrad distriktsindelning i vissa fall har krav uppstått på ommärkningar
av fiskefartyg och redskap i betydande utsträckning. Motionärerna
anser att gällande regler leder till arbete som blir såväl omfattande som
meningslöst.

Som framgår av förut lämnad redogörelse har tullverket nyligen utfärdat
tillämpningsbestämmelser av innebörd att distriktstullkammare eller gränstullkammare
i särskilt fall skall kunna medge att bokstavsbeteckning för
fiskefartyg får grundas på äldre distriktsindelning. Vidare framgår att den
nya ordning för registrering av fiskefartyg som enligt beslut av riksdagen

1973 och 1975 skall gälla fr. o. m. ingången av år 1976 bl. a. innebär att
fiskefartyg vid registrering skall hänföras till det registreringsdistrikt där
fartyget har hemmahamn. Som sådan anses fartygets hemort eller, om dess
verksamhet företrädesvis drivs med utgångspunkt i annan ort, den orten.

I bilaga till fartygsregisterförordningen (1975:927) upptagna registreringsdistrikt
överensstämmer så gott som helt med för fiskefartygen tidigare gällande
distriktsindelning.

Det anförda innebär bl. a. att syftet med motionen 1975:1572 redan torde
vara tillgodosett. Med hänsyn härtill och med hänvisning jämväl till att
det ankommer på regeringen och vederbörande förvaltningsmyndigheter
att besluta i hithörande frågor finner utskottet motionen inte böra föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd.

1 motionen 1975:1574 begärs ändring av gällande bestämmelser för u t -märkning av vissa fiskeredskap innebärande att sådan utmärkning
i vissa fall skall ske med lanternor utvisande fast vitt sken i
stället för såsom nu violett sken. Åsyftade bestämmelser återfinns i kungörelsen
(1933:658) om utmärkning av vissa fiskeredskap under fiske om natten
i saltsjön ävensom i flera länsfiskestadgor. Som motivering till motionsyrkandet
anförs bl. a. säkerhetsskäl. Enligt motionärerna är det bl. a. mycket
svårt att under natten på längre avstånd upptäcka det violetta ljuset.

Utskottet får i anslutning härtill framhålla att det i princip bör ankomma
på regeringen att besluta i förevarande fråga. Enligt vad som anförts i det
föregående har bl. a. den av riksdagen antagna konventionen om ordningen
vid fiskets bedrivande i Nordatlanten (prop. 1969:146, JoU 1969:56, rskr
1969:365) betydelse i förevarande sammanhang. Sagda konvention omfattar
Nordsjön och Nordatlanten inbegripet kuststaternas territorialhav, varvid
gäller att kuststaten skall ha ansvaret för konventionens tillämpning inom
eget sjöterritorium och fiskezon. Konventionen reglerar uppträdandet på
fiskeplatserna, bl. a. genom bestämmelserom ljus- och ljudsignaler för fiskefartyg
samt märkning av fartyg och redskap. Enligt artikel 5 i konventionen

JoU 1975/76:22

skall drivgarn m. fl. fiskeredskap som är förankrade i havet utmärkas för
att visa deras läge och utsträckning. Detaljerade regler om utmärkningen
ges i en särskild bilaga. Enligt dessa skall i förekommande fall anordningar
med vitt ljus användas för utmärkning av fiskeredskap under fiske om
natten. Konventionen träder i kraft på 90:e dagen efter det att det tionde
ratifikations- eller godkännandeinstrumentet deponerats. Enligt vad som
upplysts torde dessa förutsättningar uppfyllas under 1976. I avvaktan härpå
är fiskeristyrelsen enligt uppgift i färd med att utarbeta förslag till bestämmelser
i enlighet med konventionens innehåll, bl. a. i avseende på utmärkning
av fiskeredskapen. Av bl. a. praktiska skäl avses bestämmelserna böra
gälla såväl västkusten som ostkusten.

Vad i ärendet utretts ger enligt utskottets mening vid handen att syftet
med ifrågavarande motion inom kort kommer att vara tillgodosett. Under
hänvisning till det anförda föreslår utskottet att motionen 1975:1574 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1975:1591 framhålls att de flesta länderi Europa i särskilda
jakt- och fiskemuseer har samlat redskap, konst och andra föremål,
som belyser jaktens och fiskets historia och betydelse för samhällsutvecklingen.
I Sverige finns inget särskilt museum, där dessa primära näringsfångs
betydelse för vårt lands utveckling åskådliggörs på ett enhetligt
sätt, utan föremål med anknytning till jakt och fiske finns utspridda på
ett stort antal museer, hos organisationer såsom Svenska jägareförbundet
och dess länsjaktvårdsföreningar eller hos enskilda personer. Många av dessa
samlingar är dock av olika skäl inte tillgängliga för allmänheten. Motionärerna
anser det angeläget att föremål som belyser jaktens och fiskets utveckling
samlas. För att på ett enhetligt och lärorikt sätt åskådliggöra betydelsen
av dessa näringsfång bör möjligheter skapas att bevara dessa samlingar
för framtiden. Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna
att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och fiskemuseum. Bland de
remissinstanser som hörts i ärendet tillstyrker fiskeristyrelsen, naturvårdsverket,
Svenska jägareförbundet och Sveriges fiskares riksförbund bifall till
motionens förslag. Fiskeristyrelsen förordar i sammanhanget att ett alternativ
med lokalisering av fiskemuseet skilt från jaktmuseet även prövas.
Enligt styrelsens uppfattning skulle det nämligen från många synpunkter
vara värdefullt om ett blivande fiskemuseum förlädes till en ort som har
stark anknytning till fisket, men som kanske inte är lika intressant från
jaktsynpunkt.

Till skillnad från övriga remissinstanser finner statens kulturråd det vara
en fördel att jakten och fisket studeras och belyses av museer med allmän
kulturhistorisk inriktning, där ifrågavarande näringar kan ses i ett vidare
sammanhang. Verksamheten vid ett specialmuseum för jakt och fiske skulle
enligt rådet kunna komma att förlora den helhetssyn, som är väsentlig för
en sann och verklighetstrogen uppfattning av den kulturhistoriska utveck -

JoU 1975/76:22

lingen. Kulturrådet konstaterar därför att någon särskild utredning i enlighet
med vad som anges i motionen inte erfordras.

Utskottet delar dock flertalet remissinstansers mening att skäl talar för
att man prövar möjligheterna att i särskilt museum för framtiden bevara
föremål som belyser jaktens och fiskets utveckling för att på ett enhetligt
och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång.
I enlighet härmed tillstyrker utskottet det i motionen 1975:1591 framförda
yrkandet om utredning av frågan. På skäl som fiskeristyrelsen anfört
bör olika alternativ till lösningar därvid prövas. Resultatet av en sådan utredning
bör i lämplig form presenteras för riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:378,

b. 1975:1567,

c. 1975:1571,

d. 1975:1572,

e. 1975:1574,

samtliga i den mån de ej kan anses besvarade med vad utskottet
anfört,

2. med bifall till motionen 1975:1591 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört rörande utredning av
möjligheterna att på lämplig plats inrätta jakt- och fiskemuseum.

Stockholm den 2 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum
(s), fru Theorin (s), herrar Jonasson (c). Lindberg (s), Johansson i Holmgården
(c). Takman (vpk)*. Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin
(s), herrar Leuchovius (m). Stadling (s)*. Johansson i Vrångebäck (m) och
Norrby i Åkersberga (fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1975/76:22

Bilaga

Yttranden över motionen 1975:1591
Statens kulturråd (1975-03-20)

1 motion 1975:1591 föreslås att riksdagen hos regeringen begär en utredning
av möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och
fiskemuseum. I motionen framhålls bl. a. att det saknas ett museum som
på ett enhetligt sätt åskådliggör jaktens och fiskets utveckling. Många samlingar
och föremål som härrör från dessa näringsfång är inte heller tillgängliga
för allmänheten.

Jaktens och fiskets utveckling belyses genom samlingar vid en rad museer
i landet. Särskilt har Nordiska museet genom att bedriva en insamlingsverksamhet
avseende dessa områden gjort en betydelsefull insats. Den dokumentation
som på detta fält utförts av Nordiska museet har inte begränsat
sig till insamlande av föremål utan fastmer inneburit att uppgifter och data
tillvaratagits och planmässigt bearbetats. Museets närmare verksamhet inom
området framgår av ett under hand till kulturrådet avgivet yttrande’ den
28 februari 1975 från chefen för museets avdelning för näringsliv och samfund.

Det förtjänar att framhållas att länsmuseer och övriga regionala museer
i sitt arbete även ägnat stor uppmärksamhet åt jaktens och fiskets utveckling.
Jakten och fisket belyses också i permanenta s. k. basutställningar i flertalet
kulturhistoriska museer i landet.

Statens kulturråd finner det vara en fördel att dessa näringar studeras
och belyses av museer med allmän kulturhistorisk inriktning. Jakten och
fisket kan under nu rådande förhållanden ses i ett vidare sammanhang.
Insamlingen av jakt- och fiskeföremål görs mot bakgrund av museernas
samlade kunskap om den kulturhistoriska utvecklingen. Verksamheten vid
ett specialmuseum för jakt och fiske skulle däremot kunna komma att förlora
den helhetssyn, som är väsentlig för en sann och verklighetstrogen uppfattning
av den kulturhistoriska utvecklingen. Även av rent pedagogiska
skäl är det till fördel att jakten och fisket ingår i den bild som de allmänna
kulturhistoriska museerna söker skapa av vår kulturhistoria.

Motionärerna anför att flera samlingar av föremål från jakten och fisket
för närvarande inte är tillgängliga för allmänheten. Många av dessa samlingar
finns t. ex. utspridda bland olika organisationer.

Enligt kulturrådets uppfattning skulle de samlingar som det här är fråga
om kunna överlämnas till befintliga museer, där de får ändamålsenlig vård
och kan utnyttjas för utställningsändamål. Samlingar som kan anses vara
representativa för hela landet bör i första hand tillfalla Nordiska museet,
medan övriga samlingar bör tas om hand av regionala eller lokala museer.

Inom Nordiska museet pågår för närvarande i samverkan med bl. a.
länsmuseerna en utredning, som gäller principerna för insamling av föremål
som tillhör dagens kultur. En av de frågor som därvid behandlas gäller
möjligheterna att från Nordiska museet decentralisera visst ansvar för den
riksomfattande insamlingen. Denna fråga har tidigare berörts av 1965 års
musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), som i betänkandet (SOU
1973:5) Museerna förklarat att insamlingen av vår tids produkter bör kunna
fördelas på ett större antal museer. Utredningen deklarerade att större museer
vid sidan om central museerna bör inleda specialiserad insamling inom så -

’Ej bifogat detta betänkande.

JoU 1975/76:22

dana områden som är lämpade härför, s. 64.

Statens kulturråd anser att det är av intresse att pröva i vad mån ett
material som belyser den moderna utvecklingen inom jakten och fisket
kan koncentreras till ett eller flera lämpliga regionmuseer. Underlag för
ett ställningstagande i denna fråga kan väntas från Nordiska museets utredning
om dokumentationen av dagens kultur.

En decentralisering av uppgifter som för närvarande åvilar Nordiska museet
i dess egenskap av centralmuseum kan leda till vissa ökade kostnader
för regionmuseernas drift. Förslag om statens medverkan i finansieringen
av dessa museer kommer att lämnas av arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa
kulturminnesvårds- och museifrågor. Gruppen skall enligt direktiv den 25
oktober 1974 avge förslag om nytt statsbidragssystem för länsmuseerna före
utgången av maj 1975.

I detta sammanhang bör även framhållas att byggnadsstyrelsen f. n. håller
på att utreda frågan om användningen av Svartsjö slott. Bland de alternativ
som är aktuella för utredningen kan nämnas ett förslag om att i slottet
inrymma en permanent utställning över jaktens kulturhistoria. Om en sådan
lösning kommer att visa sig lämplig bör en utställning av denna typ kunna
ordnas av administrationen inom ett eller flera av central museerna, varför
någon särskild organisation inte skulle behövas för denna uppgift.

Kulturrådet konstaterar sålunda att någon särskild utredning inte fordras
i enlighet med vad som anges i motion 1975:1591 om att inrätta ett jaktoch
fiskemuseum.

Fiskeristyrelsen (1975-03-12)

Motionärerna hemställer att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om möjligheterna att på lämplig plats i landet inrätta ett jakt- och fiskemuseum.
-i

Tidigare fanns ett fiskerimuseum stående under Lantbruksakademiens
överinseende och inrymt i akademiens museibyggnad på Experimentalfältet.
När marken där i mitten av 1960-talet övertogs av staten för utbyggnad
av Stockholms universitet, nedlades detta landets enda specialmuseum för
fiske. Samlingarna överläts på Nordiska museet, som magasinerade dem
tills vidare. Av sina redan tidigare betydande fiskehistoriska samlingar exponerar
Nordiska museet endast en liten del. Avsikten är dock att fisket,
i synnerhet inlands- och kustfisket, skall beredas relativt stor plats i ett
av Nordiska museet planerat lantbruksmuseum (med binäringar) på Julita
gård utanför Katrineholm.

Nedläggandet av Lantbruksakademiens fiskerimuseum har känts som en
betydande förlust för de intressen styrelsen företräder. I olika sammanhang
har också diskuterats möjligheterna att i någon form återuppta en på fiske
inriktad museiverksamhet. På initiativ av Älvkarleby kommun bildades
1971 en kommitté för att utreda möjligheterna att upprätta ett fiskerimuseum
i Älvkarleby. I kommittén ingick representanter för kommunen, statens
vattenfallsverk, fiskeristyrelsen, Nordiska museet och Sveriges fritidsfiskares
riksförbund.

Kommittén påbörjade sitt arbete med att göra en inventering av den
nuvarande museala exponeringen av svenskt fiske. I sin i januari 1973 avgivna
slutrapport konstaterade kommittén beträffande den verksamhet på
detta område, som bedrivs i annan regi än Nordiska museets, följande:
”Inlands- och kustfisket är även representerat i Göteborgs historiska mu -

JoU 1975/76:22

seum. Skara (Vänernfisket), Gränna (Vätternfisket), Umeå och Luleå (älvfisket)
samt i övriga läns- och kommunala museer i större eller mindre
utsträckning, liksom på de flesta hembygsgårdar. Västkustfisket belyses i
Göteborgs sjöfartsmuseum samt i Göteborgs historiska museum (särskilt
bostadsskick, kostvanor o. d.). Uddevalla och Lysekil. Öresundsfisket är representerat
i Malmö, Helsingborg och Landskrona museer och i mindre
samlingar utefter kusten. Ostkustfisket är, förutom i Nordiska museet, belagt
i bl. a. Kalmar, Karlskrona, Mönsterås, Västervik, Trosa, Norrtälje, Nämndö
och Väddö. Fiske i Bottenhavet belyses i samlingar i Gävle, Hudiksvall,
Umeå och Luleå. På de museer där permanent exponering förekommer
tecknas normalt blott redskapskulturen. Utställningarna har i allmänhet
ringa omfattning.

Det bör nämnas, att landstinget i Södermanlands län förbereder ett skärgårdsmuseum
i Trosa, vari fisket kommer att intaga en högst betydande
plats. Upp mot 500 föremål finns magasinerade. Den nybildade stiftelsen
Skärgårdsmuseet avser att täcka mellanskärgården i Roslagen-Södertörn.
Samlingen är under uppbyggnad. Museet torde knappast komma till stånd
under de närmaste fem åren. Fiskens biologi belyses i stort sett enbart i
Naturhistoriska riksmuseet, i Göteborgs naturhistoriska museum samt Malmö
museum.

Sammanfattningsvis kan konstateras att fisket och fisken med hänsyn
till sin ekonomiska, sociala resp. biologiska betydelse får anses vara underrepresenterade
i landets permanenta museiexpositioner. Sportfisket torde
ingenstädes visas."

Nyssnämnd utredningsgrupp förordade på grunder, som framgår av bifogad
kopia1 av missivet till dess rapport, inrättandet av ett fiskerimuseum
i Älvkarleby. I 1973 års kostnadsnivå skulle investeringskostnaderna för
detta museum uppgå till storleksordningen 1'/, milj. kr. och driftskostnaderna
utöver inkomsterna till ca 65 000 kr.

Under åberopande av vad ovan anförts tillstyrker fiskeristyrelsen att föreslagen
utredning kommer till utförande. Eftersom det ur många synpunkter
skulle vara värdefullt om ett blivande fiskerimuseum förlädes till en
ort med stark anknytning till fisket, och då en sådan ort kanske inte är
lika intressant ur jaktintressets synpunkt, får styrelsen förorda, att ett alternativ
med lokalisering av fiskerimuseet skilt från jaktmuseet även prövas.

Statens naturvårdsverk (1975-04-03)

För ca 15 000 år sedan började de första växterna och djuren vandra in
i vårt land. Härvid ianspråktogs först de landområden i södra Sverige som
just blivit isfria efter den sista stora kvartära nedisningen. Bara 3 000 år
senare - för ca 12 000 år sedan - invandrade också de första människorna.
Därmed började den historiska epok som kallas den äldre stenåldern och
som karaktäriseras av nomadiserande människor som helt och hållet var
beroende av jakt och fiske för att kunna överleva. Under de därpå följande
ca 9 000 åren, dvs. huvuddelen av människans vistelse i Skandinavien, utgjorde
jakten och fisket en förutsättning för att leva vidare.

Från att sålunda under denna långa tid ha varit de helt dominerande
näringarna, kom jakten och fisket att under den yngre stenåldern, från och

'Ej bifogad detta betänkande.

JoU 1975/76:22

med upptäckten av möjligheterna att leva på boskapsskötsel, successivt fö
minskad betydelse som direkt livsviktiga näringar. Trots detta stod jakten
och fisket kvar ända fram till omkring 1300-talet som de viktigaste näringarna.
Härefter har jakten och fisket alltmer kommit att förlora sin betydelse
som direkta försörjningskällor, för att i dag i huvudsak vara en
viktig källa till rekreation. Det förtjänar dock även att nämnas att det år

1974 fälldes ca 47 000 älgar och mer än 50 000 rådjur representerande ett
bytesvärde av ca 125 milj. kr. vilket utgör ett icke föraktlig tillskott till
folkförsörjningen. Jakten och fisket omsätter tillsammans årligen miljardbelopp.
Ca 300 000 jägare sysslar f. n. med direkt jaktutövning. Till detta
kommer ett betydande antal som har annan anknytning till området som
t. ex. faunavård, viltstudier och ornitologi. Vad fisket beträffar är antalet
intressenter ändå större, sannolikt över två miljoner.

Med hänsyn till de naturförhållanden och den geografi som präglar vårt
land har jakten och fisket måst utövas under varierande former och förutsättningar
som i hög grad påverkat människors levnadsbetingelser ända
in i modern tid. Jakten och fisket har emellertid inte bara haft en fundamental
betydelse för människornas möjligheter att överleva i vårt land, utan har
också - på grund av denna omständighet - spelat mycket stor roll för vår
kultur. Därom vittnar hällristningar, skulpturer och målningar från hela
människans tillvaro i Sverige. Även i de tidigaste religionerna hade faunan
jämte jakten och fisket stor betydelse. Detsamma gäller slutligen också litteraturen
som, alltifrån det att man i större skala kunde framställa böcker,
innehåller en myckenhet av bilder och berättelser som berör jakt och fiske.

I vårt land finns i dag en mångfald museer och institutioner med uppgift
att kartlägga och sprida information om olika delar av vår kultur. Enligt
verkets mening är det naturligt och angeläget att motsvarande insatser också
görs inom det här aktuella området. Inrättandet av ett jakt- och fiskemuseum
synes vara ett lämpligt sätt att redovisa jaktens och fiskets betydelse för
svensk kultur och folkliv och att öka förståelsen för dessa näringars betydelse
i dagens samhälle. Naturvårdsverket ansluter sig därför till motionens förslag
att utreda möjligheterna att inrätta ett jakt- och fiskemuseum.

Sveriges fiskares riksförbund (1975-03-24)

Riksförbundets styrelse har behandlat frågan och anser i likhet med motionärerna
"att det är angeläget att föremål som belyser fiskets och jaktens
utveckling samlas för att på ett enhetligt och lärorikt sätt för allmänheten
åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång”.

Sveriges Fiskares Riksförbund ser med tillfredsställelse att en utredning
tillsätts och yrkar bifall till motionärernas hemställan.

Svenska jägareförbundet (1975-03-24)

Museiföremål med anknytning till jakt och fiske finns i dag samlade
på ett antal riks- och länsmuseer samt lokala museer. Därutöver torde det
hos enskilda personer - i första hand med anknytning till större gods -finnas såväl redskap som troféer samt litteratur och konstföremål, som belyser
utveckling, former och omfattning av jakten och fisket i landet.

Det är troligt, att den senare typen av samlingar i stor utsträckning kommer
att skingras i och med de nuvarande ägarnas frånfälle.

JoU 1975/76:22

Från olika håll har till jägareförbundet framförts propåer om att verka
för tillskapande av ett speciellt museum, där man skulle samla samt åt
eftervärlden bevara föremål, som belyser jaktens och fiskets historia, utveckling
samt tidigare och nuvarande omfattning.

I flera länsjaktvårdsföreningar pågår också insamling av föremål av musealt
värde med jakt- eller fiskeanknytning. Det mesta av detta material
bör bevaras på det regionala planet för att där öka allmänhetens kännedom
om jakten och fisket inom den bygden. Vissa föremål kan dock vara av
sådant värde, att de bör föras samman till ett centralt museum för jakt
och fiske.

Som motionärerna påpekar är Sverige ett av de få länder i Västeuropa,
som inte redan löst frågan om ett museum för jakt och fiske.

Med hänsyn till den stora betydelse, som jakten och fisket tidigare haft
för landets försörjning samt dess i dag ständigt ökande betydelse ur rekreationssynpunkt,
synes det angeläget, att snarast söka samla de föremål,
som kan öka de historiska kunskaperna om jakt och fiske och på ett enhetligt
och lärorikt sätt för allmänheten åskådliggöra betydelsen av dessa näringsfång.

I ett framtida museum för jakt och fiske bör man även söka redovisa
det nära sambandet mellan skogs- och jordbruk samt jakt och fiske och
dess samtidiga utveckling.

Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker Svenska jägareförbundet
förslaget om inrättande av ett jakt- och fiskemuseum.