med anledning av motioner angående kvinnliga präster m. m. (Betänkande 1977/78:KU48 Konstitutionsutskottet)

KU 1977/78:48

Konstitutionsutskottets betänkande
1977/78:48

med anledning av motioner angående kvinnliga präster m. m.

I detta betänkande behandlas motionerna 1977/78:214, 252, 645, 646 och
1421.

Motionerna

1 mononen 1977178:214 av Karin Andersson (c) och Anna Eliasson (c)
hemställs

att riksdagen uttalar som sin mening att den diskriminerande behandlingen
av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning
i den svenska kyrkan måste upphöra och att det i motionen anförda
ges regeringen till känna.

1 motionen 1977/78:252 av Ingegärd Fraenkel m. fl. (fp) hemställs

att riksdagen som sin mening uttalar att vägran att prästviga kvinnor och
särvigning på grund av att vissa män ej vill prästvigas med kvinnor icke står i
överensstämmelse med gällande lag och med en demokratisk människosyn.

1 motionen 1977/78:645 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den diskriminerande
behandlingen av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning
och ämbetsutövning i den svenska kyrkan måste upphöra.

1 motionen 1977/78:646 av Kjell Nilsson (s) och Bengt Fagerlund (s)
hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot diskriminering av kvinnliga präster.

1 motionen 1977/78:1421 av Per-Erik Nisser (m) hemställs

att riksdagen som sin mening uttalar att det inom ramen För svenska
kyrkans prästämbete finns plats för två meningsriktningar avseende den
teologiska tolkningen av kvinnans rätt att vigas till präst och bekläda
prästämbete.

Beträffande motiveringarna hänvisas till motionerna.

Behörighetslagens tillkomst m. m.

Sedan den 1 januari 1959 äger kvinna lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Lagen (1958:514) om

1 Riksdagen 1977/78. 4 saini. Nr 48

KU 1977/78:48

kvinnas behörighet till prästerlig tjänst tillkom i kyrkolagsordning, dvs. med
riksdagen (prop. 1958:B 19,1LU B 5, rskr B 9) samt med allmänt kyrkomötes
samtycke.

Frågans förhistoria i Sverige kan ledas,aka till 1919 års sakkunniga för
utredning av frågan om beredande a\ Utsträckt behörighet för kvinnor att
vinna tillträde till civil statstjänst. De sakkunniga uttalade sig 1920 positivt till
kvinnliga präster, dock med den inskränkningen att kvinnlig präst inte skulle
kunna anställas eller förordnas mot församlingens vilja. Utredningen ledde
inte till något förslag i denna del.

Riksdagen begärde 1946 utredning om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. Utredningen (ordf. N. Quensel) tillsattes samma år.
1950 avgav utredningen betänkande där majoriteten förordade att kvinna
skulle få behörighet till prästerlig tjänst.

1955 begärde riksdagen att Kungl. Maj:t måtte för nästa kyrkomöte och
därefter för riksdagen framlägga förslag som ger kvinna behörighet att inneha
prästämbete.

Vid 1957 års kyrkomöte framlade Kungl. Maj:t i skrivelse förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Förslaget överensstämde i sak med
1958 års lag i ämnet. Skrivelsen behandlades av särskilda utskottet(nr 1), som
förordade att kyrkomötet skulle förklara sig inte kunna godkänna förslaget. I
argumenteringen ingick en längre utredning om nya testamentets syn på
frågan. Utskottet uttalade i denna del sammanfattningsvis:

Det synes alltså vara allmänt medgivet, att nya testamentet vid en objektiv
undersökning av dess budskap befinnes lära, att prästämbetet icke är avsett
för kvinnor. Denna uppfattning bygger icke på lösryckta ställen eller enskilda
utsagor, som icke har något sammanhang med nya testamentets tankar i
övrigt, utan på en noggrann analys av hela det nytestamentliga materialet,
liksom den stödes av exegeternas ”bestämda och på noggranna forskningar
vilande mening”, såsom det heter i det nyss nämnda uttalandet.

För utskottet har detta varit avgörande, när det gällt att taga ställning till
förslaget om kvinnas behörighet till prästämbete. Föreligger det allvarliga,
med starka bibliska skäl motiverade betänkligheter mot ett förslag (av vad
slag det vara må), måste en evangelisk-luthersk kyrka ställa sig avvisande.

Fyra av utskottets 14 ledamöter reserverade sig för godkännande av
lagförslaget.

Kyrkomötet följde utskottets hemställan och förklarade sig alltså inte
kunna godkänna lagförslaget. I fråga om motiveringen följdes inte utskottet. 1
stället antogs ett uttalande som innebar att kyrkomötet inte tagit någon
avgörande ställning till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.
Kyrkomötet ansåg det angeläget att beslut som binder den kommande
utvecklingen inte fattas förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och
klarhet beträffande utformningen av prästämbetet.

1958 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. Detta antogs av 1958 års A-riksdag och-efter

KU 1977/78:48

ny proposition även av 1958 års B-riksdag. Därefter framlades förslaget för
1958 års kyrkomöte i skrivelsen nr 1. Skrivelsen behandlades av särskilda
utskottet (bet. nr 2). Utskottet konstaterade inledningsvis att full enighet
rådde i fråga om följande tre huvudpunkter:

1. Önskemålet om kvinnas behörighet har hos många, såväl präster som
lekmän, framsprungit ur en ärlig omsorg om kyrkan i syfte att öka hennes
möjligheter att tjäna evangeliet.

2. Utskottet är enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas behörighet
måste prövas inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår kyrkas
bekännelseskrifter.

3. Utskottet är enigt i den övertygelsen, att med Jesus och Nya Testamentet
har kommit en helt ny syn på kvinnan och att all hänsyn måste tagas
till denna nya syn vid bedömandet av frågan om kvinnas tillträde till
prästämbetet.

Särskilda utskottet konstaterade att det trots den redovisade samstämmigheten
fanns skiljaktiga meningar i huvudfrågan beroende på olikheter i
bibelsyn och tolkning av kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter. Därefter
anförde utskottet följande:

Inom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en samfälld
mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande
frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer nämligen
den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men då det för
kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande
söndring finner utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter icke
får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsättes för sådan påverkan, som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse
eller intrång på samvetets frihet.

Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att
hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin
samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra
sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att
den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga
dem.

Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas av
Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna,
huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga.

Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas, att
det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller
missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar dessa
frågor tillbörlig uppmärksamhet.

Särskilda utskottet gick därefter i ett längre argumenterande avsnitt in på
sakfrågan och konstaterade att det "enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen
av bibel och ämbete, från vilken utskottet i sina överväganden har
utgått,” inte föreligger principiella hinder för kvinna att inneha kyrkans
ämbete. Utskottet fann av dessa och andra anförda överväganden sig

KU 1977/78:48

övertygat om att kyrkomötet i sak borde gå Kungl. Maj:ts förslag till mötes.
Detta förordade utskottet också i sin hemställan.

Fem av utskottets 14 ledamöter reserverade sig för att kyrkomötet skulle
förklara sig inte kunna godkänna lagförslaget.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan med 69 röster mot 29 för
reservationen. 26 ledamöter anmälde reservation mot det fattade beslutet.

Här skall också antecknas att 1958 års kyrkomöte hos Kungl. Maj:t anhöll
om sådana ändringar i kyrkohandbokens ritual för biskopsvigning, prästvigning
och kyrkoherdeinstallation som föranleddes av att också kvinna skulle
kunna vigas till präst och biskop samt installeras som kyrkoherde. (Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 1, beredningsutskottets betänkande nr 2.) Dessa ändringar
har genomförts.

I detta sammanhang kan vidare återges ett inlägg i debatten i kyrkomötet
den 26 september 1958 av dåvarande statsrådet Edenman,som bl. a. framhöll
följande:

Särskilda utskottet har också ansett det nödvändigt att skiljaktigheterna
inte får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera
meningsriktningen utsättes för sådan påverkan som kan uppfattas såsom
åsiktsförföljelse eller intrång i samvetets frihet. Jag kan här helt ansluta mig
till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig regerings vägnar. I
min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att
lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga
religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna
vara att befara, så länge vi har vårt nuvarande demokratiska samhällsskick.
Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som är aktivt verksamma
inom kyrkan, borde i varje fall kunna undvikas med inomkyrkliga medel. Jag
är särskilt angelägen framhålla att det finns all anledning antaga att de
kvinnor som önskar bli präster kommer att undvika allt som kan leda till strid,
detta just av omtanke om kyrkans bästa, och att de självmant kommer att
söka sig till de områden av kyrkans verksamhet där de bäst behövs. En
biskop, som har givit till känna att han av trosskäl anser sig förhindrad att
prästviga kvinnor, torde inte löpa den minsta risk att över huvud taget bli
ställd i den situationen att en kvinna begär att bli prästvigd av just honom.
Det är orimligt att tänka sig att denna möjlighet skulle från något håll komma
att utnyttjas på det sättet. Det lär ju komma att finnas biskopar som är villiga
att viga.

Uttalanden av JO m. m.

I JO:s ämbetsberättelse 1962 refereras ett av JO Alfred Bexelius avgjort
ärende som gällde frågan huruvida präster och lekmannatjänstemän, som av
religiösa skäl inte kunde tillerkänna prästvigning av kvinna giltighet, gjorde
sig skyldiga till tjänstefel genom att i vissa konfliktsituationer inta en negativ
ståndpunkt till tjänstgöring av kvinnlig präst. I ärendet var också fråga bl. a.
huruvida biskop åsidosatt sin tjänsteplikt genom att medverka vid utfärdandet
av vissa anvisningar, som syntes ha varit ägnade att försvåra
genomförandet av lagstiftningen rörande kvinnliga präster. Ämbetsberät -

KU 1977/78:48

telsen innehåller ett fylligt referat av ärendet (s. 193-224), till vilket
hänvisas.

JO Lundvik har i 1972 års ämbetsberättelse (s. 448-451) behandlat frågan
om biskops skyldighet att prästviga kvinna. Efter att ha framhållit att
prästvigningen, som förlänar den vigde prästämbetet och är en förutsättning
för innehav av prästerlig tjänst, av ålder ansetts vara en kyrkans interna
angelägenhet, ali det är biskopen som förrättar prästvigningen och han ensam
som beslutar vem han vill viga sami alt någon möjlighet att anföra besvär
över biskops beslut att vägra viss person prästvigning inte torde finnas,
anförde JO följande:

Med det anförda kan frågan om biskops rätt att vägra kvinna prästvigning
synas vara besvarad. För egen del finner jag dock frågan mer komplicerad än
så. En allmän förvaltningsrättslig grundsats i vårt land, som rimligen borde
vara tillämplig också vid biskops utnyttjande av här aktuella befogenhet är att
ali ämbetsutövning skall grundas på objektivt godtagbara skäl. Ovidkommande
hänsyn bör självfallet inte få spela in vid avgörandet av om viss person
skall fl bli vigd till präst.

Beträffande ovan redovisade uttalanden från 1958 års kyrkomöte anförde
JO avslutningsvis följande:

Vilken räckvidd som kan tillmätas dessa uttalanden synes mig icke helt
klart. Det har i den allmänna debatten hävdats, att av uttalandena skulle följa
att biskop har full frihet att välja om han vill prästviga kvinna eller icke. Att
kyrkomötet och troligen också regeringen ansåg att de dåvarande biskoparna
skulle äga sådan frihet synes mig tämligen tydligt. Men när man drar den
slutsatsen att också kommande biskopar för all framtid skall äga samma
frihet, befinner man sig enligt min mening på vansklig mark. Jag kan inte
frigöra mig från det intrycket, att man här gör ett avsteg från vad som eljest är
brukligt i vårt land. Man strävar ju efter att tillämpning av lagar och
författningar skall bli så enhetlig som möjligt i olika delar av landet. Än så
länge kan man måhända hävda, att opinionen inom något stift avgjort är emot
kvinnliga präster, och det framstår då icke så stötande om biskopen vägrar att
att viga sådana. Men vad händer, när opinionen svänger så att man även inom
det stiftet accepterar tanken på kvinnliga präster? Kan det vara rimligt, att
någon då tillträder biskopsämbetet med föresats att aldrig viga någon kvinna
till präst?

I ett 1974 avgjort ärende, som inte redovisats i ämbetsberättelsen, har JO
Lundvik erinrat om sina ovan återgivna uttalanden samt tillagt följande:

Min inställning har inte förändrats. Snarare ställer jag mig än mer frågande
inför rimligheten av att alltjämt betrakta samvetsklausulen som gällande. Jag
vill emellertid också säga, att vi här står inför en svårbedömd rättsfråga, som
slutligt kan lösas endast genom ett avgörande av domstol i högsta instans. En
parallell kan i viss mån dragas med den segslitna frågan om prästs skyldighet
att viga frånskild. Min förhoppning är dock att frågan inte skall behöva
tillspetsas så att en domstolsprocess blir nödvändig.

I ett den 4 januari 1978 avgjort ärende, som gällde kyrkas upplåtande för
vigsel, förrättad av kvinnlig präst, uttalade JO Lundvik att pastor-som enligt

T Riksdagen 1977178. 4 sami. Nr 48

KU 1977/78:48

sedvanerätt var den som i första hand beslutade om kyrkans upplåtande för
förrättning i svenska kyrkans ordning - i princip hade att fatta sitt avgörande i
sådan fråga utan sidoblickar på vilken präst som skulle officiera. Vidare
uttalade JO Lundvik som sin bestämda mening, att möjligheten att få
disponera över kyrka för förrättning i svenska kyrkans ordning inte får göras
beroende av om den kallade prästen är man eller kvinna.

Med anledning av förfrågningar om den betydelse regeringen tillmätte
kvinnoprästfrågan i olika sammanhang, framför allt vid biskopsutnämningar,
formulerade dåvarande statsrådet Myrdal, föredragande i kyrkofrågor,
i samråd med dåvarande statsrådet S.-E. Nilsson i en i februari 1972
dagtecknad promemoria följande, som angavs kunna användas som ett slags
standardsvar:

Det går en principiell, rentav kategorisk skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster bör ha - liksom andra människor- när det gäller kvinnliga präster
och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig tjänst. Den
som åtar sig en sådan tjänst, det må vara som biskop eller annan präst, måste
naturligtvis, liksom alla övriga innehavare av tjänst, vara beredd att fullgöra
de uppgifter som följer med tjänsten. Det hör till en biskops ämbetsplikter -men också endast till hans, ej andras - att viga till präst, och detta, efter 1958
års lags tillkomst, utan könsdiskriminering. Det säger sig självt, att ingen
enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan upphäva en lag, antagen av riksdag
och kyrkomöte.

Frågesvar i riksdagen m. m.

Herr Sjöholm (fp) framställde den 16oktober 1974(RD 101 s. 69) en fråga till
statsministern om regeringen ämnar ”vidtaga någon åtgärd i avsikt att få slut
på den förödmjukande diskriminering av kvinnan som förekommer inom
statskyrkan”. Frågan överlämnades till föredragande statsrådet i kyrkofrågor
Hans Gusstafsson för besvarande. 1 sitt svar den 5 november 1974 (RD 113 s.
67) anförde statsrådet Gustafsson:

Herr Sjöholm torde med sin fråga avse främst de fall då kvinnor vägrats
prästvigning.

Det har i olika sammanhang hävdats att biskop inte är skyldig att mot sin
religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Därvid brukar man
åberopa den s. k. samvetsklausulen, dvs. vissa uttalanden i samband med
tillkomsten år 1958 av den lag som ger kvinna samma behörighet som man till
prästerlig tjänst. Den närmare innebörden av samvetsklausulen är omstridd.
Enligt min mening ger den inte biskop rätt att vägra kvinnor prästvigning på
grund av deras kön.

Jag vill i detta sammanhang upplysa om att regeringen vid utnämning av
biskopar givit företräde åt kandidater som kunnat förväntas viga kvinnor till
präster. Trots detta finns fortfarande ett motstånd mot kvinnliga präster. Det
finns alltså behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna med
männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller arbetsförhållandena.
Vilka åtgärder som bör vidtagas bör i första hand ses som en inomkyrklig
fråga och jag räknar därför med att nästa års kyrkomöte kommer att
aktualisera den.

KU 1977/78:48

Den s. k. samvetsklausulen har också fått ett visst inflytande på personalpolitiken
i stiften. Så har man i allmänhet sökt undvika att kvinna placeras i
pastorat där det finns en manlig präst som är motståndare till kvinnliga
präster. Detta har på vissa håll lett till svårigheter att placera kvinnliga präster.
Jag vill inte fördölja att jag är besviken över utvecklingen efter tillkomsten av
1958 års lag. Men jag hoppas att kyrkan skall visa sig ha kraft att lösa de frågor
som återstår för att skapa en verklig jämställdhet mellan kvinnor och män
inom kyrkan.

Herr Petersson i Röstånga (fp) anmälde den 1 februari 1977 en interpellation
(1976/77:89) till kommunministern om särvigning av manliga prästkandidater
m. m. (prot. 1976/77:61 s. 152-153). Interpellationen besvarades den 8
mars 1977 av kommunministern Johannes Antonsson (c), som därvid
anförde följande (prot. 1976/77:81 s. 150 ff.):

Herr talman! Herr Petersson i Röstånga har frågat mig om jag delar hans
uppfattning att särvigning av manliga prästkandidater är en uppenbar
könsdiskriminering av kvinnor och, ifall svaret ärja, om jag då avser att aktivt
medverka till att denna och övrig könsdiskriminering inom svenska kyrkan
borttages.

En oeftergivlig förutsättning för innehav av prästtjänst i svenska kyrkan är
prästvigning. Frågan om en person, som så önskar, skall få bli vigd till präst
avgörs av vederbörande biskop. Denne har därvid som tjänsteplikt att pröva
om gällande villkor för prästvigning är uppfyllda. Prövningen omfattar bl. a.
en allmän lämplighetsprövning. Även om prästkandidaten uppfyller de
formella kraven ger detta honom inte någon rätt att bli prästvigd. Biskopen
kan inte tvingas att viga den han finner olämplig. Å andra sidan kan han inte
heller hindras att prästviga den han finner formellt behörig och lämplig.

Sedan den 1 januari 1959 äger kvinna lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Detta bestämdes i en
lag av 1958 som tillkom i kyrkolags ordning, dvs. efter samfällda beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen och med samtycke av allmänt kyrkomöte.

Förslag till en lag med angivna innehåll framlades första gången för 1957
års kyrkomöte. Dess särskilda utskott avstyrkte förslagets godkännande med
motiveringen att ”nya testamentet vid en objektiv undersökning av dess
budskap befinnes lära, att prästämbetet icke är avsett för kvinnor”. Denna
uppfattning förklarades bygga på en noggrann analys av hela det nytestamentliga
materialet och även stödjas av exegeternas ”bestämda och på
noggranna forskningar vilande mening”. Kyrkomötet förklarade sig inte
kunna godkänna lagförslaget. Men i fråga om motiveringen följdes inte
utskottet. Kyrkomötet ansåg det angeläget att beslut som binder den
kommande utvecklingen inte fattas förrän man inom kyrkan vunnit större
enighet och klarhet beträffande utformningen av prästämbetet.

Påföljande år antogs lagförslaget av riksdagen, varefter det på nytt
framlades för kyrkomötet, som då godkände förslaget. Frågan hade vid mötet
beretts av särskilda utskottet, som efter en längre argumentering konstaterade
att det enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen av bibel och
ämbete inte föreligger principiella hinder för kvinna att inneha kyrkans
ämbete. Utskottet gjorde även vissa uttalanden om tillämpningen av den
föreslagna lagen, ifall den skulle antas. Det är dessa uttalanden som har
kommit att betecknas samvetsklausulen och som inte föranledde någon
erinran från kyrkomötets sida. Bakgrunden till utskottets uttalanden var de

KU 1977/78:48

skiljaktiga meningar i huvudfrågan som förelåg inom utskottet, beroende på
olikheter i bibelsyn och tolkning av svenska kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter.
Uttalandena, som var enhälliga, syftade till att förebygga en
kyrkosplittrande söndring.

Utskottet fann det nödvändigt att skiljaktigheterna inte fick överdrivna
eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsattes för sådan påverkan som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse eller
intrång på samvetets frihet. Ett bifall till lagförslaget fick enligt utskottets
mening inte innebära skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade
övertygelse viga kvinna till präst. Präst borde inte åläggas att i tjänsten utföra
sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse han hyste i frågan. Inte heller skulle prästlöftena tolkas så, att den
som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle kunna avlägga
löftena.

Detta är det väsentliga innehållet i den s. k. samvetsklausulen. Den sista
punkten innebar att även sådana manliga prästkandidater som inte accepterar
kvinna som innehavare av prästämbetet skulle kunna vigas till präster.

Vid ett biskopsmöte i januari 1973 uttalade biskoparna - på fråga från
högkyrkligt håll - som sin uppfattning dels att olika kyrkliga riktningar icke
från kyrklig synpunkt bör vara diskriminerade när det gäller utnämning till
kyrkliga tjänster, dels att, när klara trosskäl åberopas, separat prästvigning må
kunna beviljas.

Räckvidden och den närmare innebörden av samvetsklausulen är emellertid
omstridda. Frågan har bl. a. diskuterats vid flera tillfällen i riksdagen
och på kyrkomötet.

Utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag har bl. a. inneburit att
motståndet mot kvinnliga präster till stor del har försvagats. Antalet
kvinnliga präster har ökat kraftigt under de senaste åren. Även om de i
allmänhet torde vara accepterade både inom samhället i stort och inom
kyrkan, återstår det mycket innan en verklig jämställdhet har uppnåtts
mellan män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Det finns fortfarande på
många håll kvar ett motstånd mot kvinnliga präster. Jag vill ge klart uttryck
för min uppfattning att detta motstånd är mycket beklagligt.

Det har förutsatts ankomma i första hand på kyrkan själv att söka komma
till rätta med problematiken. Vid 1975 års kyrkomöte väcktes en motion, i
vilken begärdes att åtgärder borde aktualiseras för att den s. k. samvetsklausulen
inte allt framgent skulle kunna hävdas utgöra grund för aktivt motstånd
mot kvinnliga präster. Kyrkomötet avslog motionen men uttalade bl. a.: Det
förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga, på
ömse sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i fråga om
kvinnas tillträde till prästämbetet är fortfarande ägnat att skapa situationer
där slitningar, missnöje och samvetskonflikter svårligen kan undgås. Enda
sättet att skapa möjligheter för båda grupperna att tjäna evangeliets och
kyrkans sak är alltjämt att följa de principer som ligger under de förut
återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott, nämligen ömsesidigt
hänsynstagande och respekt för motpartens ärliga övertygelse. Ansvaret för
att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska situationer
inte tillätes utveckla sig till för gemenskapen förödande konfrontation åvilar i
första hand biskoparna. Försök att genom demonstrationsåtgärder eller tvång
genomdriva den ena eller andra ståndpunkten kan inte leda ut ur svårigheterna
men däremot allvarligt skada kyrkan och den sak hon av sin Herre
anförtrotts att tjäna.

Vid behandling av en likartad motion, som väckts vid riksmötet 1975/76,

KU 1977/78:48

framhöll konstitutionsutskottet bl. a. följande: Frågan om kvinnliga präster
kan ses ur perspektivet jämställdhet mellan könen. I den allmänna debatten
har detta synsätt dominerat. Men frågan har också religionsfrihetsaspekter.
Det kan inte bortses från att det motstånd mot kvinnliga präster som
fortfarande finns kvar i hög grad bottnar i en på trosskäl grundad tolkning av
bibel och bekännelse. Här står sålunda emot varandra intressen som båda är
grundlagsskyddade.

Jag ansluter mig till konstitutionsutskottets synpunkter. En noggrann
värdering måste göras av de intressen som här står emot varandra: å ena sidan
kravet på jämställdhet mellan män och kvinnor, å andra sidan respekten för
en religiöst grundad samvetsövertygelse. Jag vill nu inte närmare diskutera
denna intresseavvägning utan hänvisar till vad jag redan sagt om mitt
beklagande av motståndet mot kvinnliga präster. Denna svåra intresseavvägning
bör göras i samband med behandlingen av det förslag till lag mot
könsdiskriminering som aviserats i regeringsförklaringen och som jämställdhetskommittén
getts i uppdrag att utarbeta.

Beträffande interpellationsdebatten i övrigt hänvisas till riksdagstrycket
(prot. 1976/77:81 s. 150 ff.).

1 interpellationer! 1977/78:108 av Hans Petersson i Röstånga (fp) till
kommunministern (väckt den 10 januari 1978) om åtgärder mot diskriminering
av kvinnor inom svenska kyrkan framställdes följande frågor till
kommunministern Johannes Antonsson:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidtaga för att få slut på diskrimineringen
av kvinnliga blivande och verksamma präster?

2. Innebär i så fall åtgärderna en återgång till normal rättstillämpning även
för svenska kyrkan?

I interpellationen 1977/78:109 av Evert Svensson (s) till kommunministern
(väckt den 11 januari 1978) om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom
svenska kyrkan framställdes följande fråga till kommunministern:

Är statsrådet beredd att inför riksdagen ange den nuvarande regeringens
inställning till den s. k. samvetsklausulens innehåll och räckvidd när det
gäller kvinnans rätt till prästerlig tjänst?

Bertil Fiskesjö (c) har den 10 januari 1978 framställt frågan 1977178:238 till
kommunministern om åtgärder mot diskriminering av kvinnor inom
svenska kyrkan med följande innehåll: ”Vilka åtgärder avser regeringen vidta
för att motverka den kvardröjande diskrimineringen av kvinnor inom
svenska kyrkan?”

Kommunminister Johannes Antonsson (c) har den 6 februari 1978
meddelat följande:

Herr talman! Det spörsmål som aktualiserats i Bertil Fiskesjös fråga och
Hans Peterssons i Röstånga och Evert Svenssons interpellationer om åtgärder
mot diskriminering av kvinnor inom svenska kyrkan har även tagits upp i
flera motioner. Jag vill inte föregripa riksdagsbehandlingen av dessa motioner
genom att nu besvara frågan och interpellationerna. Dessa kommer därför att
besvaras i samband med riksdagsbehandlingen av motionerna.

KU 1977/78:48

Uttalande av ärkebiskopen 1974

I öppet brev den 3 december 1974 ställde centerns kvinnoförbund vissa
frågor till ärkebiskopen rörande kvinnliga präster i svenska kyrkan.

Ärkebiskop Olof Sundby gav i brev den 9 december 1974 följande svar:

1. Lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst är inte bara att betrakta
som resultat av ”riksdagens beslut och intentioner”. Den är av kyrkolags
natur och är alltså stiftad av Konung och riksdag med ”samtycke jämväl av
allmänt kyrkomöte”. Den är därför att betrakta som ett uttryck för kyrkans
uppfattning och övertygelse vid det aktuella tillfället. Den polarisering mellan
stat och kyrka, som på denna punkt ibland ägt rum iden allmänna debatten så
att man här ställt stat och kyrka mot varandra med vissa tendenser i riktning
åt att staten här skulle tvinga kyrkan är alltså osaklig och ej förenlig med de
verkliga förhållandena. Det aktuella förhållandet mellan stat och kyrka vilar
på att vardera parten följer föreskrivna regler och bestämmelser och
respekterar varandras egenart. Någon absolut plikt för kyrkan ”sorn statskyrka”
att villkorslöst följa ”riksdagens beslut och intentioner” finns alltså inte.
Högsta rättesnöre för kyrkan måste under alla omständigheter hennes
bekännelse vara. I det aktuella fallet är läget alltså det att kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst av kyrkomötet som svenska kyrkans högsta beslutande
organ förklarats vara förenligt med kyrkans bekännelse. Att här också fanns
andra meningar inom kyrkan ändrar i sak ingenting.

2. Den s. k. samvetsklausulen, som kom till samtidigt med lagen år 1958
genom uttalanden av föredragande statsrådet å regeringens vägnar och av
kyrkomötet, avser att slå vakt om en för en evangelisk kyrka omistlig storhet:
det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet. Den var avsedd att bereda
dem, som av samvetsskäl var emot kvinnliga präster, möjlighet att fortsätta
att verka inom vår kyrka, med andra ord att undvika kyrkosplittring.

Att denna klausul skulle ha tjänat att "sabotera” det av Konung, riksdag
och kyrkomötet fattade beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst är
inte med verkliga förhållandet överensstämmande. I dag är elva av våra
tretton stift öppna för kvinnliga präster. Ingen kvinna har mig veterligt
vägrats prästvigning inom vår kyrka på grund av sitt kön. Vad som skett är att
några i enstaka fall ej kunnat erhålla prästvigning inom det stift, där de i första
hand velat verka.

På den direkta frågan vad jag önskar göra ”för att ändra på nuvarande
förhållanden, som väcker anstöt i vida kretsar och därtill skadar kyrkan” vill
jag svara att jag i första hand vill vädja om respekt och förståelse för vad jag
här kallat det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet. Det är ett krav, som
i dagens situation måste riktas till alla inblandade parter utan undantag: både
dem som är emot och dem som är för kvinnliga präster. Det går inte att gå
bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse. Vad man sedan
därutöver kan göra är att söka minska de personliga svårigheter, som för
enskilda präster, kvinnliga som manliga, kan följa av samvetsklausulens
tillämpande i praktiken. Inom biskopsmötet har denna fråga ingående
behandlats och vi kommer att uppmärksamt följa den också i fortsättningen.

KU 1977/78:48

Kyrkomötet 1975

I en motion (1975:46) till 1975 års kyrkomöte hemställdes att kyrkomötet
som sin mening gav regeringen till känna att åtgärder borde aktualiseras för
att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas utgöra
grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster.

Kyrkolagsutskottet avstyrkte enhälligt motionen och anförde därvid bl. a.
att svensk rätt över huvud taget inte ger möjlighet att formellt ändra eller
upphäva motivuttalanden och att motionens yrkande om en framställning till
regeringen redan på denna grund uppenbart inte kunde bifallas. Utskottet
(1975:26) anförde vidare:

Det förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga,
på ömse sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i frågan om
kvinnas tillträde till prästämbetet är alltjämt ägnat att skapa situationer, där
slitningar, missnöje och samvetskonflikter svårligen kan undgås. Enligt
utskottetg mening är alltjämt enda sättet att skapa möjligheter för båda
grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans sak att följa de principer som
ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott,
nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt för motpartens ärliga
övertygelse. Av kvinnlig och manlig präst bör krävas samma hänsyn vid
ansökan till tjänst i stift eller församling, där motsättningar skulle kunna
befaras. Ansvaret för att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och
kritiska situationer inte tillåtes utveckla sig till för gemenskapen förödande
konfrontation åvilar i första hand biskoparna var och en i sitt stift och samfällt
i biskopsmötet. Uppgiften är svår men ofrånkomlig. Utskottet är enigt i
övertygelsen att försök att genom demonstrationsåtgärder eller tvång
genomdriva den ena eller andra ståndpunkten inte kan leda ut ur svårigheterna
men däremot är ägnade att allvarligt skada kyrkan och den sak hon av
sin Herre anförtrotts att tjäna. Endast genom att insikten härom hålles
levande hos alla kan vi hoppas på att svårigheterna i sinom tid skall kunna
övervinnas.

Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen. I debatten ställdes inget
yrkande mot utskottets hemställan.

Tidigare riksdagsbehandling

I motionen 1975:981 av fröken Andersson m. fl. (c) hemställdes att
riksdagen skulle ge regeringen till känna att åtgärder borde aktualiseras för att
den s. k. samvetsklausulen inte alls framgent skulle kunna hävdas utgöra
grund för en diskriminerande behandling av kvinna.

Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:20) avstyrkte enhälligt motionen med
hänvisning till de då pågående överläggningarna i stat-kyrka-frågan. Riksdagen
följde utskottet.

Motionen återkom 1976 (1975/76:450 av fröken Andersson m. fl., c).
Konstitutionsutskottet behandlade motionen gemensamt med en rad andra
motioner i kyrkliga frågor, bl. a. angående förhållandet mellan stat och kyrka
(KU 1975/76:38). Beträffande motionen 1975/76:450 anförde utskottet efter
en redogörelse för frågans bakgrund m. m. följande:

KU 1977/78:48

Som framgått av det föregående har det varit riksdagen som från början i
hög grad varit pådrivande när det gällt frågan om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst i Sverige. 1958 års lag i ämnet motsvarade riksdagens
önskemål. Det är för utskottet angeläget att framhålla att utskottet helt delar
den uppfattning i hithörande frågor som lett till att kvinna sedan den 1 januari
1959 har lika behörighet som man till alla prästerliga tjänster inom svenska
kyrkan.

Utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag har bl. a. inneburit att
motståndet mot kvinnliga präster i mycket har försvagats. Regeringen har vid
utnämning av biskopar gett företräde åt kandidater som kunnat förväntas
viga kvinnor till präster. Detta förhållande har bidragit till att det helt
övervägande antalet nu tjänstgörande biskopar är posititva till kvinnliga
präster. 11 av de nuvarande 13 biskoparna har sålunda vigt kvinnor för
prästtjänst i det stift de förestår. Antalet kvinnliga präster har också under de
senaste åren ökat kraftigt. Utan tvivel är det allmänt sett så att kvinnliga
präster i dag både inom samhället i stort och inom kyrkan accepteras i en helt
annan utsträckning än vad som var fallet vid reformens genomförande.

Det sagda innebär emellertid inte att utskottet finner att utvecklingen
enbart varit positiv. Ännu återstår det mycket innan en verklig jämställdhet
har uppnåtts mellan män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Det finns
fortfarande på många håll kvar ett mostånd mot kvinnliga präster. Utskottet
finner det självfallet otillfredsställande att kvinnliga prästkandidater över
huvud taget inte accepteras i två av stiften och att det i de övriga på vissa håll
visat sig vara svårt att placera kvinnliga präster. Enligt utskottets mening
finns det därför behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna med
männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller arbetsförhållandena.

Vid 1975 års kyrkomöte var frågan aktuell om åtgärder med anledning av
det kvarvarande motståndet mot kvinnliga präster. Härvid framkom att det
var en gemensam uppfattning hos såväl den majoritet som helhjärtat
accepterar 1958 års lag som den minoritet som alltjämt hyser på trosskäl
grundade invändningar mot den genom lagen införda ordningen att demonstrationsåtgärder
eller tvång inte skulle förbättra den rådande situationen. I
stället förordade ett enhälligt kyrkomöte att man genom ömsesidigt hänsynstagande
och respekt för motpartens ärliga övertygelse skulle i möjligaste mån
undvika konfliktanledningar och kritiska situationer. Kyrkomötet betonade
att biskoparna var och en i sitt stift och samfällt i biskopsmötet hade
förstahandsansvaret för att en för gemenskapen förödande konfrontation inte
uppkom.

Frågan om kvinnliga präster kan ses ur perspektivet jämställdhet mellan
könen. I den allmänna debatten har detta synsätt i hög grad dominerat. Å
andra sidan har frågan också religionsfrihetsaspekter. Det kan nämligen inte
bortses från att det motstånd mot kvinnliga präster som fortfarande finns
kvar i hög grad bottnar i en på trosskäl grundad tolkning av bibel och
bekännelse. Här står sålunda emot varandra intressen som båda är grundlagsskyddade.
Senare under våren väntas en proposition med förslag till
ändringar i regeringsformen i syfte att förbättra skyddet i grundlag för
medborgerliga fri- och rättigheter. Det kan antas att förslaget kommer att
närmare behandla såväl frågan om ett förbud mot könsdiskriminering som
frågan om skydd för religionsfriheten. Förslaget torde också komma att
beröra allmänna principer för hur avvägningar skall göras när olika skyddsvärda
intressen står emot varandra. De beslut som kan komma att fattas i det

KU 1977/78:48

väntade grundlagsärendet kan därför få betydelse också i det sammanhang
som nu är aktuellt.

I det läge som nu råder är utskottet inte berett att ta initiativ till några
lagstiftningsåtgärder som riktar sig mot det motstånd mot kvinnliga präster
som alltjämt kvarstår. Utskottet kan därvid hänvisa till sin i det föregående
redovisade allmänna inställning till frågan om initiativ från riksdagens sida
till lagstiftning i inomkyrkliga frågor under tiden fram till dess stat-kyrkafrågan
slutligt avgjorts. Utskottet förutsätter att kvinnoprästfrågan aktualiseras
inom ramen för de pågående överläggningarna mellan stat och kyrka.
Utskottet utgår dock från att därest överläggningarna inte leder till resultat i
här berört avseende ytterligare åtgärder från statsmakternas sida kan bli
nödvändiga. Vad utskottet i detta avseende anfört bör ges regeringen till
känna.

I ett särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m)
anfördes följande:

Att det fortfarande finns olika meningar inom svenska kyrkan i frågan om
kvinnliga präster beror främst på olikheter i bibelsyn och tolkning av kyrkans
bekännelseskrifter. Här står olika trosuppfattningar mot varandra.

Som ärkebiskopen uttalat 1974 avser den s. k. samvetsklausulen att slå
vakt om en för en evangelisk kyrka omistlig storhet: det i Guds ord bundna
samvetets rätt till frihet. Den var avsedd att bereda dem som av samvetsskäl
var emot kvinnliga präster möjlighet att verka inom svenska kyrkan, med
andra ord att undvika kyrkosplittring. Som utskottet framhållit ingår
samvetsklausulen som ett led i kyrkomötets godkännande av 1958 års lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Så länge lagen gäller oförändrad går
det inte att bortse från samvetsklausulen.

Frågan om kvinnliga präster kan inte få en tillfredsställande lösning om
inte det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet förstås och respekteras.
Det är ett krav som i dagens situation måste riktas till alla inblandade parter
utan undantag, både dem som är emot och dem som är för kvinnliga präster.
Det går inte att gå bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse.

I enlighet med utskottets hemställan i denna del gav riksdagen regeringen
till känna vad utskottet anfört beträffande frågan om kvinnliga präster i
svenska kyrkan och den s. k. samvetsklausulen.

Uttalanden av biskopsmötet 1977 och 1978

Biskopsmötet har såväl 1977 som i år behandlat frågan om samexistens i
kyrkan mellan kyrkomedlemmar med olika uppfattningar i frågor rörande
kvinnliga präster.

I ett uttalande i april 1977 anförde biskopsmötet följande:

Lägel

Inom vår svenska kyrka kan en minoritet av präster och lekmän av
samvetsskäl inte acceptera kvinnliga präster. En växande kyrklig opinion
vänder sig mot varje företeelse, som kan uppfattas som aktivt motstånd mot
kvinnliga präster.

KU 1977/78:48

Biskoparnas uppgift

I det rådande läget hér biskoparna fått alldeles speciella uppgifter. Härom
skriver kyrkolagsutskottet vid 1975 års allmänna kyrkomöte: ”Ansvaret för
att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska situationer
inte tillätes utveckla sig till för gemenskapen förödande konfrontation åvilar i
första hand biskoparna var och en i sitt stift och samfällt i biskopsmötet.”

Härmed kan jämföras kyrkoministerns interpellationssvar i mars 1977.

Vi har - efter samtal med företrädare för minoriteten (Kyrklig samling,
arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse) - på nytt överlagt om nu rådande
förhållanden och funnit anledning att för egen del söka följa nedanstående
riktlinjer.

1. Prästvigningarna

Vanligen anordnas prästvigning två gånger per år i anslutning till den
praktisk-teologiska övningskursens avslutning. Detta bör alltfort vara den
normala ordningen.

Vi är eniga om att prästkandidater med motsatta åsikter i fråga om
kvinnliga präster bör beredas möjlighet till prästerlig tjänst i vår kyrka och är
villiga att arbeta för att alla skall ges tillfredsställande arbetsförhållanden.

Erfarenheten visaratt i de flesta fall en gemensam vigning är möjlig. Detta
är det mål vi vill sträva emot. Där gemensam vigning ej kan ske, må vigning i
vissa fall äga rum genom annan biskops försorg. Undantagsvis må därutöver
annan ordning kunna tillämpas i stift, där förhållandena så påkallar.

2. Missiveringar

Missiveringar måste alltid göras med tanke på samarbetsförhållandena,
även då det inte gäller kvinnliga präster. När det gäller missiveringar av de
senare, kan i vissa fall emellertid förhållandena bli ohållbara, nämligen då
kvinnlig präst missiveras till kyrkoherde, som inte kan acceptera kvinnliga
präster eller då präst med denna övertygelse missiveras till kvinnlig
kyrkoherde. Sådana missiv bör inte ifrågakomma.

I övriga fall får hänsyn till samarbetsförhållandena bli avgörande. Härvid
kan inga andra principer anges än att tjänstgöringsförhållandena måste
ordnas så att ingen tvingas att handla i strid mot sin övertygelse.

3. Kyrkliga riks- och stiftsmöten

Att kvinnliga präster i olika funktioner medverkar vid riks- och stiftsmöten
kan givetvis inte i längden undvikas och en sådan medverkan måste för
majoriteten inom kyrkan framstå som naturlig. Man kan emellertid räkna
med att många med en annan övertygelse då avstår från att deltaga.
Svårigheterna kan emellertid i viss mån begränsas till exempel genom att man
anordnar flera gudstjänster samtidigt.

Akuta konfliktsituationer uppstår egentligen endast i de fall då deltagande i
exempelvis ett prästmöte eller en fortbildningskurs är att betrakta som ett
tjänsteåliggande. Det är angeläget att de i dessa fall ansvariga tar all den
hänsyn som är möjlig.

4. Biskopstillsättningar

Vi finner det beklagligt och i längden skadligt för det kyrkliga livet om
betydande meningsriktningar i kyrkan på grund av sina åsikter exempelvis i

KU 1977/78:48

kvinnoprästfrågan inte skulle kunna vara representerade i biskopskollegiet.

Uppenbarligen måste dock svårigheter uppstå om en biskop, som inte kan
acceptera kvinnliga präster, skall fungera som stiftschef för dem. Dessa
svårigheter borde emellertid kunna bemästras, så att dugande präster av olika
meningsriktningar kan bli biskopar. Denna fråga kräver ytterligare bearbetning
och överväganden.

5. Upplåtelse av kyrka vid förrättningar

Församlingsbornas rätt är att i kyrkan bli betjänade med förrättningar i
Svenska kyrkans ordning. Sedvanerättsligt torde det vara erkänt att man
därvid får anmoda den präst inom kyrkan man själv önskar. Principen att
man inte kan påfordra kyrkans upplåtande, om annan präst än den egna
församlingens tjänstgör, får anses vara satt ur spel genom praxis. Någon rätt
att disponera annan kyrka än den egna församlingskyrkan för förrättningar
finns knappast.

Att vägra upplåtelse av kyrka vid förrättning enligt Svenska kyrkans
ordning som avser församlingsbo är inte förenligt med gällande rättsläge.
Skulle pastor vägra detta kan hans beslut överklagas. Det förutsättes dock, att
man iakttar den gamla regeln, att en präst inte åtager sig tjänst i annat pastorat
utan att ha haft samråd med därvarande pastor.

6. Samvetsklausulen

Samvetsklausulen är ett uttryck för viljan att i en svår situation hålla
samman den svenska kyrkan och kom till för att ange en väg till lösning av de
svårigheter, som reformen kunde förutses medföra. Detta ställningstagande
har bekräftats genom 1975 års kyrkomöte i dess kyrkolagsutskotts skrivning:
”Enligt utskottets mening är alltjämt enda sättet att skapa möjligheter för
båda grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans sak att följa de principer,
som ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda
utskott, nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt för motpartens
ärliga övertygelse.”

Till sist

Vi finner det angeläget och är beredda att medverka till ett förnyat
studiearbete i dessa frågor under beaktande av nutida teologisk forskning och
till utvecklingen i andra kyrkor.

1 ett uttalande den 25 januari 1978 anförde biskopsmötet följande:

Den senaste tidens debatt om kvinnliga präster har på nytt aktualiserat
frågan om samexistens i kyrkan mellan olika uppfattningar. Många kyrkomedlemmar
har svårt att förstå den ofta upprepade hänvisningen till
prästernas samvete. Präster och andra anställda frågar sig med växande oro
hur deras arbete i framtiden skall gestalta sig. I detta läge finner vi det
angeläget att anförande följande.

1. Vår gemensamma grund är bibeln. Vi tolkar den olika, men bibeln anger
själv modeller för sammanhållning och gemenskap över åsiktsgränserna.
Trots de påfrestningar som förekommer och som vi är smärtsamt medvetna
om existerar denna gemenskap också nu. Vi har från skilda håll, inte minst
under de senaste veckorna, fått många bevis på lojalitet och förtroendefullt
samarbete mellan människor av olika uppfattning i den aktuella frågan. Det

KU 1977/78:48

är vår övertygelse att en mycket bred majoritet inom kyrkan ingenting högre
önskar än att den gemenskap som tron på Kristus skänker skall komma till
uttryck i all kyrkans verksamhet. Med skärpa vänder vi oss mot varje utslag
av bristande respekt för andras trosövertygelse från vilket håll det än
kommer, samtidigt som vi understryker att en av hänsyn och samarbetsvilja
präglad hållning är möjlig att förverkliga. Både det bibliska vittnesbördet och
erfarenheten från många församlingar visar detta.

2. 1 samband med 1958 års beslut om prästämbetets öppnande för kvinnor
uttalade kyrkomötets särskilda utskott bl. a. att präst ej borde åläggas att i
tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på
grund av hans övertygelse i kvinnoprästfrågan samt att prästlöftena ej borde
tolkas så att den som ställde sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle
kunna avlägga dem. Detta uttalande - som sedermera kommit att kallas
samvetsklausulen - värnar om åsiktsfriheten i kyrkan. Däremot kan
uttalandet ej tagas till intäkt för demonstrationsåtgärder. Det är inte möjligt
att ge uttrycket ”uppenbarligen skulle kränka hans samvete” en hur vid
tolkning som helst. Ej heller kan det lämnas åt den enskildes godtycke att
avgöra hur hans personliga uppfattning skall tillåtas inverka på hans
tjänsteutövning. Vi ger nedan exempel på hur enligt vår mening det nämnda
kyrkomötesuttalandet i dagens läge rimligen bör tolkas. Stiftsledningarna har
att för blivande präster klargöra de regler som tillämpas.

3. I avvaktan på de resultat som den nedan föreslagna samrådsgruppen
kommer fram till uttalar vi oss för följande regler.

a) Särvigning kan icke påfordras ej heller vigning genom biskop i annat
stift.

b) Ansökan till ordinarie tjänster är fri inom ramen för de bestämmelser
som gäller för tillsättning av prästerliga tjänster.

c) Vid missiveringar bör den övergripande synpunkten vara - förutom
församlingarnas behov - att goda förutsättningar finns för ett fungerande
samarbete. Inga garantier kan dock ges för att präst ej skall komma i en
situation, där han har att samarbeta med kvinnlig kollega.

d) Vid stifts- och kontraktssamlingar av olika slag, kurser och konferenser,
utses till gudstjänstförrättare den för uppgiften bäst lämpade, utan hänsyn till
kön.

e) Det konstateras att - enligt JO:s beslut 1978-01-04 - möjligheten att få
disponera över kyrka för förrättning i Svenska kyrkans ordning inte får göras
beroende av om den kallade prästen är man eller kvinna.

0 Alla vägar måste prövas för att även i gudstjänstsammanhang nå full
arbetsgemenskap mellan alla präster. Praktiska möjligheter finns att - i
väntan på att detta mål skall uppnås - ordna arbetsfördelningen så, att präster
ej i tjänsten åläggs att mot sin trosövertygelse tjänstgöra vid samma
gudstjänst. När det gäller övriga uppgifter i tjänsten kan däremot uttrycket
”uppenbarligen skulle kränka hans samvete” ej tolkas så att det befriar präst
från att fullgöra uppgifterna, ej heller så att det tages som skäl för uteblivande
från överläggningar, fortbildningskurser osv. som anordnas i tjänsten.

g) Tjänstgöringsföreskrifter och befattningsbeskrivningar får ej göras
beroende av om innehavaren ifråga är man eller kvinna.

h) De s. k. 17 punkterna måste betraktas som ett historiskt dokument, vars
tillämpning är oförenlig med här angivna riktlinjer. Gör man anspråk på att de
skall gälla anser vi att detta utgör ett hinder för samexistens. Till samexistensens
villkor hör att man visar respekt för varandras övertygelse och
avhåller sig från alla åtgärder som försvårar arbetet för en kollega eller är ägnat
att uppfattas som kränkande.

KU 1977/78:48

Det är angeläget att fria och öppna samtal äger rum om tros- och
samarbetsfrågor.

4. Samtal har tidigare forts mellan representanter för biskopsmötet och för
grupperingar, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster.

Vi har nu tagit initiativet till en ny, vidgad samrådsgrupp. Gruppen skall
ledas av ärkebiskopen och innefatta ytterligare två representanter för
biskopsmötet. Vidare skall Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Rikskommittén för stiftstingen samt Svenska Prästförbundet inbjudas
att utse vardera tre representanter i samrådsgruppen. Meningen är att i
gruppen skall ingå både män och kvinnor, präster och lekmän, representerande
skilda åsiktsriktningar i kyrkliga och teologiska frågor. ,

Gruppens uppgift skall vara att noggrant följa och analysera läget i kyrkan
och den pågående debatten om samarbetsfrågorna. Den skall snarast arbeta
fram riktlinjer och föreskrifter, avsedda att underlätta och möjliggöra en
positiv och för det kyrkliga arbetet fruktbärande gemenskap mellan företrädare
för olika uppfattningar i ämbetsfrågan.

Man bör också överväga om gruppen som en mer permanent institution
kan fungera som ett slags ”ombudsmannaorgan", dit man kan vända sig med
klagomål och förfrågningar. Vi vill också rekommendera inrättandet av
liknande samrådsgrupper på stiftsplanet, där detta inte redan har skett.

Mot uttalandet förelåg reservation från biskop Gärtner.

Biskopsmötets samrådskommitté i kvinnoprästfrågan

Den i biskopsmötets uttalande från januari i år omnämnda samrådsgruppen
(samrådskommittén) har fått följande sammansättning: ordförande
ärkebiskop Olof Sundby; från biskopsmötet: biskop Bertil Gärtner och biskop
Olle Nivenius; från Svenska prästförbundet: komminister Kerstin Berglund,
kontraktsprosten Olle Eriksson och direktor Carl Henrik Martling; från
rikskommittén för stiftsting: stiftssekreterare Per Eklund, grevinnan Jane
Hamilton och kyrkogårdsassistent Einar Jönsson; från Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund: f. kommunalrådet Urban Gibson, läroverksadjunkt
Anna-Lisa Hallgren och hemmansägare Åke Nilsson.

Som adjungerade ledamöter i samrådskommittén har på förslag av Kyrklig
samling kring Bibeln och bekännelsen inträtt fil. mag. Eva Hultén, Lund, och
på förslag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse teol. kand., fil. mag.
Anna Greta Norén, Piteå, med folkskollärare Viviann Grönqvist, Bergsjö,
och teol. kand., fil. mag. Kerstin Marelius, Uppsala, som ersättare.

Samrådskommittén har inte fått några direktiv utöver biskopsmötets
uttalanden i januari i år. Vid kommitténs första sammanträde konstaterade
kommittén att dess uppgift var
att noggrant följa och analysera läget i kyrkan och den pågående debatten
om samarbetsfrågorna,
art arbeta fram riktlinjer och föreskrifter avsedda att underlätta och
möjliggöra en positiv och för det kyrkliga arbetet fruktbärande gemenskap
mellan företrädare för olika uppfattningar i ämbetsfrågan,
att överväga om kommittén som en mera permanent institution kan

KU 1977/78:48

fungera som ett slags ombudsmannaorgan, dit man kan vända sig med
klagomål och förfrågningar.

Beträffande tidsplanen uttalades att det var önskvärt att söka nå en
avslutande första fas före sommaren.

Kyrkolagstiftning

Som angetts i det föregående har lagen (1958:514) om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst tillkommit i kyrkolagsordning. Enligt 1809 års regeringsform
stiftades kyrkolag av riksdagen gemensamt med Kungl. Maj:t, och
dessutom erfordrades samtycke av allmänt kyrkomöte. Enligt 1974 års
regeringsform gäller enligt övergångsbestämmelserna punkten 9 fjärde
stycket fortfarande i princip samma ordning, varvid dock regeringen har
övertagit Kungl. Maj:ts befogenheter. Övergångsbestämmelserna har i
angiven del följande lydelse:

Utan hinder av vad denna regeringsform föreskriver om att lag stiftas,
ändras eller upphäves av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att sådan
lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen gemensamt med riksdagen;
dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Har av
riksdagen antaget förslag angående kyrkolag ej utfärdats som lag för närmast
följande lagtima riksmötes början, är förslaget förfallet.

Utfrågningar

Som ett led i ärendets beredning har utskottet till sig inbjudit ärkebiskopen
Olof Sundby, biskopen i Göteborgs stift Bertil Gärtner och kyrkoherden
Margit Sahlin. Dessa har för utskottet redogjort för sin allmänna syn på
principiella frågeställningar i ärendet och besvarat frågor.

Utskottet

I motionerna 1977/78:214,252,645,646 och 1421 aktualiseras olika frågor i
anslutning till den sedan den 1 januari 1959 i svenska kyrkan gällande
ordningen att man och kvinna har lika behörighet till präst- och biskopsämbetet.
Samtliga motioner utom en - 1421 - begär att riksdagen skall uttala sig
mot diskriminerande behandling av kvinnor i samband med prästutbildning,
prästvigning och ämbetsutövning i den svenska kyrkan. Motionernas
grundinställning är att åtgärder behövs för att komma till rätta med ett
kvarvarande och hårdnande motstånd mot kvinnliga präster. Särskilt framhålls
att den s. k. samvetsklausulen från 1958 inte längre kan få tillåtas
legitimera diskriminerande behandling av kvinnor. I flertalet motioner sägs
att s. k. särvigningar av kvinnoprästmotståndare inte längre bör få förekomma.

I motionen 1977/78:1421 hävdas att det inom kyrkan bör finnas plats för
två meningsriktningar avseende den teologiska tolkningen av kvinnans rätt

KU 1977/78:48

att vigas till präst och bekläda prästämbete. Enligt motionären bör statsmakterna
godkänna den s. k. samvetsklausulen och verka för att både anhängare
och avståndstagare till reformen med kvinnliga präster får frihet att behålla
sin av teologiska skäl dikterade åsikt.

1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst kan ledas tillbaka till
riksdagsinitiativ 1946 och 1955. 1946 begärde riksdagen utredning om
kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. 1955 begärde riksdagen
att förslag skulle framläggas som gav kvinna behörighet att inneha prästämbete.

Vid 1957 års kyrkomöte framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. Kyrkomötets majoritet förklarade sig då inte
kunna godkänna lagförslaget. Kyrkomötet ansåg det angeläget att man inte
tog avgörande ställning till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet beträffande
utformningen av prästämbetet. 1958 återkom Kungl. Maj:t med förslag i
frågan, denna gång först till riksdagen. Det i proposition framlagda förslaget
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst antogs av 1958 års Ariksdag
och - efter ny proposition - även av 1958 års B-riksdag. Därefter
framlades förslaget för 1958 års kyrkomöte där frågan bereddes av särskilda
utskottet. Majoriteten inom detta utskott tillstyrkte att kyrkomötet skulle
godkänna det av riksdagen antagna förslaget till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst. En minoritet förordade att kyrkomötet skulle förklara sig
inte kunna godkänna förslaget. Särskilda utskottet i sin helhet gjorde vissa
uttalanden om tillämpningen av den föreslagna lagen, om den skulle antas.
Det är dessa uttalanden som har kommit att betecknas som den s. k.
samvetsklausulen.

Bakgrunden till de av särskilda utskottet gjorda uttalandena var de
skiljaktiga meningar i huvudfrågan som förelåg inom utskottet beroende på
olikheter i bibelsyn och tolkning av svenska kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter.
Uttalandena syftade till att undvika kyrkosplittring.

Särskilda utskottet fann det nödvändigt att skiljaktigheterna i frågan inte
fick överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsattes för sådan påverkan som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse
eller intrång på samvetets frihet. Ett bifall till lagförslaget fick enligt
utskottets mening inte innebära skyldighet för biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga kvinna till präst. Präst borde inte åläggas att i
tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på
grund av den övertygelse han hyste i frågan. Inte heller skulle prästlöftena få
tolkas så att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle
kunna avlägga löftena. När prästerlig tjänst skulle tillsättas utan val torde
enligt utskottet kyrkorådet kunna i sitt yttrande ge till känna om det önskade
att kvinna ej måtte komma i fråga. Avslutningsvis uttalade utskottet att det
även med en tillämpning av de angivna grundsatserna inte torde kunna helt
undvikas att det nya läget stundom kunde vålla samvetsbetänkligheter,

KU 1977/78:48

slitningar eller missnöje. Utskottet förutsatte emellertid att biskopsmötet
ägnade dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.

De ovan återgivna uttalandena av särskilda utskottet föranledde ingen
erinran från kyrkomötets sida. De ingår därför som ett led i kyrkomötets
godkännande av 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Då
lagen stiftades som kyrkolag utgör uttalandena sålunda - jämte andra
förarbeten - motiv till lagen.

Räckvidden och den närmare innebörden av särskilda utskottets av
kyrkomötet godkända uttalanden är omstridda.

Justitieombudsmannen Lundvik har sålunda i några av honom avgjorda
ärenden ifrågasatt om uttalandena skulle kunna innebära att inte bara de
biskopar som var i tjänst när 1958 års lag trädde i kraft utan också kommande
biskopar för all framtid skulle äga frihet att välja om de vill prästviga kvinna
eller inte. Han har framhållit att detta skulle innebära avsteg från den eljest i
vårt land tillämpade allmänna forvaltningsrättsliga grundsatsen att all
ämbetsutövning skall grundas på objektivt godtagbara skäl. Enligt JO:s
mening står man inför en svårbedömd rättsfråga som slutligt kan lösas endast
genom ett avgörande av domstol i högsta instans. JO uttalar samtidigt den
förhoppningen att frågan inte skall behöva tillspetsas så att en domstolsprocess
blir nödvändig.

Dåvarande kyrkoministern Alva Myrdal har efter samråd med dåvarande
konsultativa statsrådet S.-E. Nilsson i en i februari 1972 dagtecknad
promemoria uttalat att det går en principiell skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster-liksom andra människor-bör ha när det gäller kvinnliga präster
och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig tjänst. Den
som åtar sig en sådan tjänst, som biskop eller annan präst, måste naturligtvis,
sägs det i uttalandet, liksom alla övriga innehavare av tjänst vara beredd att
fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det hör till en biskops
ämbetsplikter att viga till präst, och detta - framhålls det i promemorian -efter 1958 års lags tillkomst utan könsdiskriminering.

Frågan om kvinnliga präster engagerar djupt ett stort antal människor i vårt
land. Det helt övervägande flertalet sluter därvid helhjärtat upp kring
statsmakternas och kyrkomötets beslut 1958 att man och kvinna skall ha
samma rätt att ifrågakomma till och att utöva präst- och biskopsämbete i den
svenska kyrkan.

1958 års beslut är förankrat i lag, den s. k. behörighetslagen. Lagen är till sitt
innehåll helt klar och medger ingen diskriminering på grund av kön. Beslutet
har fullföljts genom ändringar i kyrkohandbokens ritual för de kyrkliga
vigningarna m. m. Ändringarna visar att kyrkan också på det område som
direkt representerar kyrkans religiösa funktioner utan någon inskränkning
har accepterat 1958 års reform.

1958 års reform har under de år som förflutit sedan den beslöts alltmera
kommit att bli en realitet i det praktiska kyrkolivet. Antalet kvinnliga präster

KU 1977/78:48

(1978-01-31 ca 250) är visserligen fortfarande lågt i förhållande till det totala
antalet präster i svenska kyrkan (1977-05-01 ca 4 400 därav i tjänst ca 3 100).
Särskilt under de senaste åren har antalet kvinnliga präster emellertid ökat
snabbi, och en fortsatt ökning kan förutses även för framtiden.

Det finns numera kvinnliga präster i samtliga stift i landet. Från
församlingarnas sida mottas allmänt de kvinnliga prästerna i hög grad
positivt. Varje åtgärd som anses innebära motstånd mot ordningen med
kvinnliga präster - vare sig den riktar sig mot enskild företrädare för dessa
eller mot ordningen som sådan - avvisas bestämt av den allmänna opinionen
inom såväl den svenska kyrkan som samhället i stort.

Utskottet ser denna utveckling som mycket positiv. Det är för utskottet
angeläget att framhålla att det helt kan ansluta sig till strävandena att uppnå
full jämställdhet mellan man och kvinna i kyrkans ämbete. Enligt utskottet är
det väsentligt att denna utveckling kan fortsätta.

Bilden är emellertid inte enbart positiv. Fortfarande accepteras inte
kvinnliga prästkandidater av biskoparna i två av stiften. De kvinnliga
prästernas arbetssituation försvåras inte sällan av en negativ inställning hos
främst vissa manliga kolleger. Det har förekommit åtgärder mot kvinnliga
präster och teologie studerande som måste anses vara klart diskriminerande
och som utskottet med skärpa vänder sig emot. Åtskilliga av de manliga
prästerna och teologie studerandena intar i dag en avvisande hållning till
kvinnliga präster. Särskilt allvarligt är det enligt utskottets mening att en
sådan attityd synes prägla allt flera av de manliga teologie studerandena. Här
synes sålunda tendensen vara motsatt den som präglar kyrkoledningen och
församlingarna. Om denna tendens fortsätter, finns risk för betydande
svårigheter i församlingsarbetet i framtiden.

Utskottet har mot bakgrund av det senast anförda övervägt om utskottet
skall föreslå riksdagen att nu ta initiativ till ytterligare lagstiftningsåtgärder
för att ännu klarare markera att hinder inte får läggas i vägen för det fulla
genomförandet av 1958 års reform.

Som utskottet redan framhållit är gällande lag på området helt klar och har
också fullföljts bl. a. i kyrkans vigningsritual. 1 det praktiska kyrkoarbetet
fullföljs också reformen alltmera helhjärtat. Biskopsmötets uttalande i januari
1978 visar att biskoparna - med endast ett undantag - avser att med kraft
fortsätta arbetet på att motarbeta varje form av diskriminering på grund av
kön i kyrkans ämbete. Uttalandet innebär en betydande skärpning i detta
hänseende i förhållande till vad biskopsmötet uttalade i april 1977. En
samrådskommitté under ärkebiskopens ledning har i enlighet med januariuttalandet
tillsatts för att behandla och söka lösa de olika praktiska problem
som kan uppkomma i sammanhanget. Samrådskommittén har påbörjat sitt
arbete och avser att intensivt arbeta med hithörande frågor under innevarande
år. Inom samrådskommittén råder enighet om att alla uppenbara
demonstrationer och trakasserier - vare sig de riktar sig mot den ena eller den
andra meningsriktningen - är förkastliga och skall motarbetas.

KU 1977/78:48

Till de frågor som har stått i centrum i debatten under senare tid hör frågan
om de s. k. särvigningarna.

Inom svenska kyrkan anordnas normalt två prästvigningstillfällen om året
i varje stift. Prästvigningarna brukar hållas i anslutning till avslutningen av de
praktisk-teologiska övningskurserna som anordnas varje termin. Normalt
vigs samtliga till ett stift samtidigt godkända kandidater - både män och
kvinnor-vid ett och samma tillfälle. I vissa stift har det dock förekommit att
det förutom denna s. a. s. ”ordinarie” prästvigning förrättats en särskild
prästvigning av sådana manliga kandidater som förklarat sig på grund av
trosskäl inte kunna låta sig vigas till präster gemensam t med kvinnor. Sådana
särskilda prästvigningar har kommit att kallas särvigningar.

1 biskopsmötets uttalande i april 1977 förklarades att det mål som
biskoparna eftersträvade var gemensam prästvigning av samtliga till ett stift
antagna kandidater. Vidare sades att erfarenheten visade att en sådan
gemensam vigning redan i de flesta fall var möjlig. Där gemensam vigning
inte kunde ske fick vigning i vissa fall äga rum genom annan biskops försorg.
Undantagsvis fick därutöver annan ordning tillämpas i stift, där förhållandena
så påkallade.

I biskopsmötets uttalande i januari 1978 sägs - i avvaktan på de resultat
som den föreslagna samrådskommittén kommer fram till -att särvigning inte
kan påfordras och inte heller vigning genom biskop i annat stift. Detta innebär
en klar skärpning i förhållande till biskopsmötets inställning i april 1977.

Samrådskommittén har därefter uttalat sig för att särskilda särvigningar
inte vidare skall förekomma.

Av det anförda framgår att sådana särvigningar som kritiserats i bl. a.
motioner i detta ärende inte torde komma att äga rum i framtiden. Utskottet
hälsar detta med tillfredsställelse.

De uttalanden som 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med behörighetslagens
antagande - den s. k. samvetsklausulen - har kommit att spela en
stor roll i debatten om frågor som rör kvinnliga präster. Uttalandena måste ses
mot det då aktuella läget i frågan. De syftade till att undvika kyrkosplittring
och värna om den för en evangelisk kyrka betydelsefulla principen att inte
utöva tvång i trosfrågor. De önskemål som uppbar uttalandena kvarstår i
princip fortfarande. Det äremeilertid uppenbart att uttalandenas tolkning och
räckvidd inte kan förbli opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans
liv. Läget i dag är, som utskottet i det föregående antytt, helt annorlunda än
1958. Den ändrade situationen har redan påverkat den praktiska tillämpningen
av behörighetslagen och måste uppenbarligen göra detta än mer i
fortsättningen.

Det kan sålunda enligt utskottets mening inte komma i fråga att
nytillträdande biskop utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning
på ett sätt som innebär att prästkandidat diskrimineras på grund av kön.
Den som skal! prästvigas måste vidare vara medveten om att prästerlig tjänst i
svenska kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i

KU 1977/78:48

sin tjänsteutövning måste kunna samarbeta med kollega utan hänsyn till
kön.

Det är en viktig uppgift för den svenska kyrkan att målmedvetet arbeta på
att snabbt finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform
ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst. Arbetet därmed
har fått en fast grund i biskopsmötets uttalande i januari i år och fortsätts f. n.
genom den av biskopsmötet tillsatta samrådskommittén.

Inom kyrkans ledning finns ett klart medvetande om att hithörande frågor
måste drivas med stor kraft. Opinionen inom kyrkan kommer med all
säkerhet att verka för att tillfredsställande resultat kommer att uppnås. Det
fortsatta arbetet kommer också att följas med uppmärksamhet av den
allmänna opinionen.

Arbetet bör enligt utskottets mening fullföljas genom beslut av nästa
kyrkomöte. För att säkerställa att frågan kommer under kyrkomötets
prövning bör regeringen för detta framlägga förslag som klargör konsekvenserna
av 1958 års reform för tjänst inom svenska kyrkan i framtiden i enlighet
med vad utskottet i det föregående anfört.

Detta förslag, som innebär en omprövning av den s. k. samvetsklausulen,
skall säkerställa att de som efter beslut i ärendet påbörjat postgymnasiala
studier med särskild inriktning på tjänst inom svenska kyrkan inte skall
kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för ett handlande
i tjänsten som strider mot 1958 års reform. Självfallet betyder denna reform
att några trakasserier på grund av kön inte får förekomma inom den svenska
kyrkan. Utskottet förutsätter vidare att förslaget utformas på ett sådant sätt
att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i
svenska kyrkan.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört bör regeringen uppmärksamt följa
det nu pågående arbetet inom den svenska kyrkan på hithörande område och
ta de initiativsom regeringen finner erforderliga för att säkerställa att 1958 års
reform helt slår igenom i kyrkans liv.

Vad utskottet i det föregående anfört tillgodoser syftet med motionerna
1977/78:214, 252, 645 och 646. Motionen 1977/78:1421 avstyrks.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionen 1977/78:1421,

2. med anledning av motionerna 1977/78:214, 252, 645 och 646
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i det
föregående anfört.

Stockholm den 11 maj 1978

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: Karl Boo (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Bertil
Fiskesjö (c), Olle Svensson (s), Sven-Erik Nordin (c), Ove Karlsson (s), Lars
Schött (m), Hans Gustafsson* (s). Bengt Kindbom (c), Yngve Nyquist (s),
Britta Hammarbacken (c), Wivi-Anne Cederqvist (s). Kerstin Nilsson (s) och
Esse Petersson (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

GOTAB Slockholm 1978