med anledning av motion om vattenfluoridering (Betänkande 1978/79:SoU5 Socialutskottet)

SoU 1978/79:5

Socialutskottets betänkande
1978/79:5

med anledning av motion om vattenfluoridering
Motionen

I motionen 1977/78:1105av Lennart Petterssonm. f!.(s,c,fp)hemställsatt
riksdagen beslutar göra det uttalandet att riksdagen står fast vid sitt
ställningstagande 1971 att säga nej till vattenfluoridering i vårt land.

Motionärerna erinrar om att riksdagen år 1971 (SoU 1971:35, rskr 1971:268)
beslutade upphäva lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten,
enligt vilken lag Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
ägde bestämma bemyndigades medge fluoridering av vattenledningsvatten i
kariesförebyggande syfte. Motionärerna framhåller att det väckt oro att det
sedermera - med stöd av ett regeringens bemyndigande år 1977-tillkallats en
beredning, fluorberedningen (S 1977:13) för vissa frågor om användning av
fluor i kariesförebyggande syfte.

Motionärerna anför bl. a. att sedan riksdagen år 1971 tog ställning mot
vattenfluoridering de skäl som förestavade riksdagsbeslutet har vunnit ökad
styrka. Motionärerna framför härefter olika argument mot vattenfluoridering
samt anför avslutningsvis följande.

Det finns nu stora risker med de direktiv som beredningsgruppen har, att
gruppen nu kommer att inrikta sitt arbete på ett införande av vattenfluoridering.
Direktiven för den nya fluorberedningen anför emellertid enligt vår
mening inga bärande nya skäl till en omprövning av riksdagens ställningstagande
mot vattenfluoridering. Skulle intresset på nytt i hög grad inriktas på
vattenfluoridering som en huvudmetod i kampen mot karies finns stor risk
för en snedvriden utveckling. Därför talar starka skäl för att riksdagen som
vägledning för det fortsatta arbetet inom beredningen gör ett uttalande, att
riksdagen står fast vid sitt tidigare nej till vattenfluoridering.

Fluorens förekomst m. m.

I den proposition - prop. 1962:182 - vari förslag till lagen (1962:588) om
tillsättande av fluor till vattenledningsvatten framlades, redovisades (s. 6-8)
följande om fluorens förekomst m. m.

Fluor är ett grundämne, som i naturen förekommer kombinerat med olika
andra ämnen som fluorföreningar. Mängden fluor i jordskorpan har av olika
undersökare angivits till 0,03-0,08 procent. Fluoren förekommer övervägande
i form av fluorit eller flusspat, apatit och kryolit men också i en rad
andra mineral. Vulkaniska bergarter och lava är i regel fluorrika. Av de lösa
jordarterna har glimmerrik lera den högsta fluorhalten, upp till 0,75 procent.
Havsvattnets fluorhalt uppgår i oceanerna till 1-1,4 ppm (parts per million,

1 Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 5

SoU 1978/79:5

dvs. ett milligram per kilogram). Ytvatten i insjöaroch floder har låg fluorhalt,
0,1-0,2 ppm. 1 grävda brunnar med vatten från sand- eller gruslager är vattnet
likaså i regel fluorfattigt, medan vatten från glimmerrika leror kan hålla 0,5-1
ppm fluor och mera. Källvatten och vatten från djupborrade brunnar är ofta
fluorrikt. I mineralvatten uppgår ej sällan fluorhalten till 2-5 ppm.

I allmänhet har det vatten som i vårt land användes till dryck och för
hushållsändamål låg flourhalt. Man har beräknat att omkring 94 procent av
tätortsbefolkningen i Sverige tillhandahålls vattenledningsvatten med lägre
fluorhalt än 1 ppm och att omkring 64 procent av samma befolkning får
vattenledningsvatten, vars fluorhalt understiger 0,2 ppm. Bland de orter, där
vattenledningsvattnet har hög fluorhalt, må nämnas Eskilstuna, Hälsingborg
och Uppsala.

Fluorhalten i växter är i regel låg och påverkas föga av variationer i jordens
fluorhalt. Av de växtdelar som vanligen förtäres har té den högsta fluorhalten,
10-400 mg per kg torrt té. Potatis innehåller 0,85 mg fluor per kg samt
äpplen, kål och sallad 0,05-0,08 mg per kg. I fråga om animala produkter är det
främst skelettets delar och skalen från havsdjur som är fluorrika. Mjukdelar
och kroppsvätskor har låg fluorhalt. Enligt beräkningar utförda vid statens
institut för folkhälsan uppgår fluorhalten i den allmänna svenska kosten till i
genomsnitt 0,9 mg per 3 000 kalorier, som är en normal daglig kaloriförbrukning
för en vuxen person i vårt land.

Vid vissa industriella processer, främst i järnverk, aluminiumverk, tegelbruk,
glasbruk och fabriker för fosfatgödselmedel, bortgår fluorider med
rökgaserna. Gaserna kan direkt eller efter nedspolning med nederbörden
påverka det organiska livet i omgivningen.

Fluoridema är giftiga. De vattenlösliga fluoriderna tillhör andra klassens
gift enligt giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). Till de vattenlösliga
fluoriderna hör bl. a. natriumfluorid.

Sedan 1920-talet haren rad undersökningar genomförts, främst i Amerikas
Förenta Stater, rörande förhållandet mellan mängden fluor i dricksvatten och
frekvensen tandkaries hos personer som druckit vattnet. Litteraturen om
fluorens egenskaper inom odontologi och allmän fysiologi översteg redan för
flera år sedan 7 000 arbeten. Undersökningarna skedde från början i orter,
som hade av naturen fluorrikt vatten. För att studera inverkan på tänderna
och andra fysiologiska verkningar av tillsats av fluorider till dricksvatten
påbörjades 1945 fluorering av dricksvattnet i bl. a. staden Grand Rapids,
Michigan, USA, med den närbelägna staden Muskegon som kontrollort,och i
staden Newburgh, New York, med staden Kingston som kontrollort.
Sedermera har liknande försök igångsatts i andra städer i USA samt även i
andra länder. Undersökningarna har i de flesta fall numera slutförts och
resultaten har offentliggjorts.

De flesta vetenskapsmän, som studerat fluorens inverkan på tänderna,
anser sig ha konstaterat att en högre fluorhalt än normalt i dricksvatten
medför en betydande kariesreduktion. Samtidigt har man funnit att fluorhalten
i vattnet kan framkalla dental fluoros, dvs. en permanent missfargning
eller Häckning av tänderna i form av vita eller bruna emaljfläckar. Emaljfluorosen
indelas vanligen i fyra huvudklasser: 1) myckel lätt, dvs. små
pappersvita fläckar över en mindre del av emaljytan, i regel iakttagbara endast
vid närmare undersökning; 2) lätt, dvs. större ogenomskinliga ytor, som
täcker intill hälften av emaljytan; 3) måttlig, dvs. förekomst även av
brunfärgade partier inom emaljen; samt 4) stark fluoros, dvs. förutom lättare
former också rå ytstruktur samt gropar eller fåror i emaljen.

SoU 1978/79:5

Då det gäller fluorens fysiologiska verkningar har talrika undersökningar
redovisats rörande fluorens fördelning och omsättning i kroppen, fluorens
utsöndring samt fluorupplagringen i ben och tänder. De toxiska (gift-)
effekterna av fluor hänför sig främst till fluorens karaktär av enzymgift, dvs.
dess hämmande effekt på de kemiska substanser, som medverkar vid
omsättningen av näringsämnen i kroppen, främst äggvita, fett och kolhydrat.
Kroniskt toxiska fluorverkningar kan i första hand väntas i skelettet, där
upplagring av fluor äger rum, och i njurarna, där fluor koncentreras. Den
kroniskt invalidiserande fluorosen karakteriseras huvudsakligen av osteoskleros
(benförtätning med förminskning av märgrum och benkanaler). I fråga
om njurskador är det njurinflammationer och stenbildning i njurarna som
tilldragit sig intresse. Man har vidare misstänkt att fluor skulle kunna
konkurrera med jod i sköldkörteln och därigenom påverka organets funktion.
Undersökningar har vidare skett angående fluorhalten i moderkakan från
gravida kvinnor för att utröna om och i så fall hur mycket av fluoriderna som
övergår till fostret.

Andra former än vattenfluoridering för att utnyttja fluorens karieshämmande
effekt har prövats. Försök har sålunda skett med lokal fluoridbehandling
genom pensling av tänderna, munsköljning och tandborstning med
fluoridlösningar. Särskilt pensling med fluorpreparat har givit en avsevärd
kariesreduktion, som dock visat sig bestå endast under begränsad tid efter
behandlingen. Behandlingen bör dessutom ske under sakkunnig övervakning
och är därför personalkrävande. Vidare har undersökningar utförts
angående fluortillförsel genom tabletter, benmjöl och fluorerade livsmedel,
såsom koksalt, mjölk eller mjöl. Sistnämnda undersökningar har hittills inte
givit sådana resultat att fluortillförsel på dessa vägar synes kunna komma
ifråga som massprofylaktiskt medel inom överskådlig tid.

Lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten och
upphävandet av densamma

Genom den år 1962 antagna lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten (fluorlagen) (prop. 1962:182, 2LU 1962:40, rskr
1962:375) bemyndigades Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj.t
ägde bestämma, att efter framställning av kommun medge att fluor fick - på
de villkor vilka kunde föreskrivas i medgivandet - i kariesförebyggande syfte
tillsättas vatten som inom kommunen tillhandahölls genom anläggning för
vattenförsörjning.

Bakgrunden till lagstiftningen var den, att staden Norrköping år 1952
påbörjat fluoridering av vattenledningsvatten men avbrutit fluorideringen i
början av år 1962, sedan regeringsrätten funnit åtgärden innebära missförhållande
i hälsovårdshänseende. Lagförslaget framlades sedan staden
härefter hos Kungl. Maj:t anhållit om tillstånd att fortsätta vattenfluorideringen.

Vattenfluoridering med stöd av medgivande enligt fluorlagen hade
emellertid fram till år 1971 inte kommit till stånd. Flera kommuner - bland
dem Norrköping - hade visserligen medgivits rätt av Kungl Maj:t att sätta
fluor til! vattenledningsvatten, men kommunerna hade inte inkommit med
närmare utredning om hur de avsåg att uppfylla de villkor som socialstyrelsen

SoU 1978/79:5

uppsatt för åtgärden. Sedan socialstyrelsen år 1968 bemyndigats att lämna
medgivande till vattenfluoridering hade myndigheten i sin tur lämnat sådant
medgivande i ett fall. Detta beslut hade överklagats. Vidare fanns ett flertal
ansökningar hos socialstyrelsen om medgivande till vattenfluoridering, vilka
ansökningar dock inte prövats.

I två under 1971 års riksdag väckta motioner framfördes yrkanden, vilka
syftade till att fluorlagen skulle upphävas. I motionerna framhölls att den
medicinska sakkunskapen inte var enig om att vattenfluoridering är riskfri
från hälsovårdssynpunkt. Vidare betonades att fluoridering av dricksvattnet
innebär en tvingande massmedicinering och ett ingrepp i den personliga
integriteten. Det framhölls också att den kariesreducerande effekten av
vattenfluoridering i Norrköping under åren 1952-1961 visat sig vara mindre
än man tidigare utgått från och att fluoridering inte hjälper mot tandlossningssjukdomarna.

Motionerna hänvisades till socialutskottet, som behandlade motionerna i
betänkandet SoU 1971:35. Utskottets majoritet föreslog avslag på motionerna.
I en reservation föreslogs emellertid att riksdagen skulle anta ett vid
reservationen fogat förslag till lag om upphävande av fluorlagen. Riksdagen
biföll reservationen (rskr 1971:268). Kungl. Maj:t utfärdade härefter lagen
(1971:859) om upphävande av lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten. I ovannämnda reservation anfördes bl. a. följande.

Enligt utskottets mening bör fluorlagen avskaffas på grund av att
fluorfrågan, sedan riksdagen år 1962 antog lagen, kommit i ett helt annat läge.
När riksdagen antog lagen var den medicinska och odontologiska expertisen
praktiskt taget ense om att vattenfluoridering under givna omständigheter
inte skulle innebära några hälsorisker genom biverkningar. Idag är expertisen
i hög grad splittrad när det gäller fluorens inverkan, bl. a. på skelettet och
benvävnaden. Vid för hög fluorkonsumtion kan njurfunktionen rubbas.
Lagen tillkom också för att en lokal försöksverksamhet i Norrköping skulle
kunna bedrivas. Denna försöksverksamhet har ännu ej påbörjats trots att nio
år förflutit sedan lagen tillkom. Socialstyrelsens avvaktande hållning till
fortsatt fluoridering av vattenledningsvatten är ett uttryck för den splittring,
som råder bland experter på området.

Till de risker av medicinsk art, som kan uppkomma vid en allmän
vattenfluoridering, skall läggas de tekniska och juridiska aspekterna på
frågan. Även vid en så vetenskapligt riktig dosering som möjligt blir den
individuella dosen helt beroende av hur stor dagskonsumtionen av vatten är i
det enskilda fallet. En person som konsumerar dubbelt så mycket vatten som
normalt får en dubbel dos av fluor. Om flera kommuner är anslutna till ett och
samma vattenverk med fluoriderat vatten kan den kommun, som inte önskar
fluor i sitt vatten, i praktiken bli tvingad att ta emot fluoriderat vatten.

Många människor uppfattar fluoridering av vattenledningsvatten som ett
ingrepp i den personliga integriteten, eftersom man inte har någon möjlighet
att fa annat än fluoriderat vatten. Vetskapen om att man på artificiell väg
tillför vattnet ett gift skapar oro hos den stora allmänheten.

Den som vill tillförsäkra kroppen en viss dos jod kan göra detta genom att
förtära salt med jodinnehåll, medan den som är överkänslig för jod kan förtära
jodfritt salt. På motsvarande sätt kan man i fall, där fluoridering önskas,

SoU 1978/79:5

tillsätta fluor i t. ex. tandkräm eller barnmat. I skolorna förekommer pensling
av tänderna med fluorpreparat. Med ett sådant användningssätt kan
människor, som är allergiska mot fluor, undvika att allergin utlöses. Enbart
vetskapen om att fluor i grundvattnet har en karieshämmande effekt på
människornas tänder får inte fresta lagstiftare och myndigheter att på
artificiell väg tillföra vattenledningsvattnet fluor. Ett rent och friskt vatten är
förutsättningen för allt mänskligt liv på jorden. Statsmakterna bör inte tillåta
att till detta vatten sätts ett gift. Med hänsyn till det anförda tillstyrker
utskottet att fluorlagen upphävs.

Socialstyrelsens anvisningar år 1977 om användning av fluorider i kariesprofylaktiskt
syfte, m. m.

Socialstyrelsen utfärdade i maj 1977 en kungörelse om användning av
fluorider i kariesprofylaktiskt syfte (SOSFS (M) 1977:26). Efter ett inledande
avsnitt, där bl. a. fluorens kariesforebyggande effekt framhålls och där det
bl. a. påpekas att dricksvattnets fluorhalt spelar en avgörande roll för
människans totala fluortillförsel, behandlas i kungörelsen under skilda
rubriker frågor om emaljfluoros, osteofluoros och andra eventuella effekter
av fluortillförsel samt frågor om kariesprofylax genom fluor, varvid bl. a.
behandlas fluortillförsel genom tabletter, lokal fluorbehandling och föreskrifter
vid kollektivt anordnad fluormunsköljning.

Socialstyrelsen utfärdade i anslutning till ovannämnda kungörelse även en
kungörelse (SOSFS (M) 1977:27) med bedömningsgrunder för konsumtionsvatten
med avseende på fluoridhalten.

Nu nämnda kungörelser, som ersatte tidigare anvisningar m. m. av
socialstyrelsen i ämnet, anges vara baserade på en omprövning av socialstyrelsen
beträffande de medicinska och toxikologiska bedömningarna.

Fluorberedningen (S 1977:13)

Fluorberedningen (S 1977:13) tillkallades av statsrådet Troedsson med stöd
av ett bemyndigande som regeringen gav i augusti 1977. Vid sin anhållan om
detta bemyndigande anförde statsrådet Troedsson till regeringsprotokollet
bl. a. följande.

Fluor motverkar karies. Såväl barn som vuxna har på orter med lämplig
fluorhalt i dricksvattnet mycket låg kariesaktivitet,ca 70 % färre kariesskador
än i lågfluorområden. Jämförelser mellan orter med väl utbyggd lokal
fluorbehandling och sådana med lämplig fluorhalt i dricksvattnet visar vidare
att den kariesforebyggande effekten av fluor i dricksvatten är överlägsen
effekten av lokalbehandling. Genom att riksdagen år 1971 beslöt upphäva
lagen (1962:588) om tillsättning av fluor i dricksvatten föreligger emellertid
inte möjlighet i Sverige att öka fluorhalten till lämplig och kariesskyddande
nivå. Till grund för riksdagens beslut låg såväl medicinska som tekniska och
juridiska överväganden.

Världshälsovårdsorganisationen (WHO) har vid skilda tillfällen tagit upp
frågan om vattenfluoridering och uppmanade senast år 1975 medlemslän -

SoU 1978/79:5

derna att använda fluoridering av dricksvatten för att förebygga tandsjukdomar.
Samtliga nordiska länder utom Sverige stödde WHO:s rekommendation.
Allmänna rekommendationerom vattenfluoridering finns sedan många
år tillbaka i bl. a. Holland, England och USA. Beslut om vattenfluoridering
fattas emellertid på lokal nivå.

Socialstyrelsen har i maj 1977 meddelat anvisningar för användning av
fluor i syfte att förebygga karies. Man har härvid omprövat tidigare
bedömningar både av den positiva och den negativa effekten av fluor.
Anvisningarna bygger i huvudsak på senare års forskning och har utarbetats i
samarbete med företrädare för olika specialområden inom medicin och
odontologi. Om fluorhalter i dricksvatten har socialstyrelsen i yttrande till
Uppsala kommun efter samråd med naturvårdsverket och livsmedelsverket
angivit gränser inom vilka det inte är någon risk för skadliga biverkningar. En
fluorhalt av 1-1,2 mg/l framhålls därvid som lämplig. Orter som redan har en
lämplig fluorhalt är bl. a. Uppsala och Eskilstuna. (Konsumtionsvatten med
en fluorhalt av 6 mg/l eller mer betraktas emellertid enligt socialstyrelsens
senaste bedömning som otjänligt som dricksvatten.)

Ca 10 % av barnen i landet har tillgång till dricksvatten med en naturlig
fluorhalt över 0,8 mg/l - en tillräckligt hög fluorhalt för att ge barnens tänder
ett gott kariesskydd. Genom att tillsätta fluorider till vattenledningsvatten
skulle man kunna få ett sådant skydd även för 70 % - drygt 1 milj. - av de
barn som nu saknar denna förutsättning. Om fluoridering av dricksvattnet
genomfördes i denna omfattning skulle kariesskadorna successivt minska så
att enligt beräkningar vårdbehovet inom barntandvården på grund av karies
skulle reduceras med en årsarbetsinsats som motsvarar vad ca 400 tandläkare
presterar. Ökningen av fluorhalten i vattnet kommer också att på sikt få en
avsevärd effekt för de vuxnas tandhälsotillstånd och därmed väsentligt
minska psykiska och fysiska lidanden på grund av dåliga tänder.

Med hänsyn till vad som under senare år har kommit fram om effekterna
av fluor i dricksvatten bör en särskild beredning tillsättas för att föreslå
åtgärder för användning av fluor i kariesförebyggande syfte.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört bör beredningen ägna särskild
uppmärksamhet åt möjligheten att tillsätta fluor i dricksvattnet. Beredningen
bör även pröva andra sätt att använda fluor till skydd för tandhälsan t. ex.
genom tillsats av fluor i hushållssak. I detta sammanhang bör erinras om de
försök som skett med lokal fluorbehandling genom pensling av tänderna,
munsköljning och tandborstning med fluoridlösningar. Även de tekniska
förutsättningarna för fluoridernas användning bör behandlas.

Beredningen bör fortlöpande samråda med berörda myndigheter och
organisationer samt med aktuella utredningar inom angränsande områden.

Fluorberedningens arbete beräknas pågå under hela år 1978.

Utskottet

Undersökningar såväl utomlands som i vårt land har visat att fluor har en
kariesprofylaktisk verkan. Mot denna bakgrund började man år 1952 i
Norrköping tillsätta fluor i vattenledningsvatten. Fluortillförseln avbröts
emellertid i början av år 1962, sedan regeringsrätten funnit åtgärden innebära
missförhållande i hälsovårdshänseende. Kommunen anhöll hos Kungl. Maj:t

SoU 1978/79:5

om tillstånd att fortsätta vattenfluorideringen. Sedan proposition i ämnet
framlagts (prop. 1962:182, 2LU 1962:40, rskr 1962:375), antogs lagen
(1962:588) om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten (fluorlagen).
Enligt denna lag ägde Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t
ägde bestämma efter framställning av kommun medge att fluor i kariesförebyggande
syfte fick tillsättas vatten, som inom kommunen tillhandahölls
genom allmän anläggning för vattenförsörjning. Medgivande kunde
förbindas med särskilda villkor. Av olika skäl - vilka redovisats i ett
föregående avsnitt i betänkandet (s. 3-5)- hade emellertid fram till år 1971
vattenfluoridering med stöd av medgivande enligt fluorlagen inte kommit till
stånd.

År 1971 väcktes i riksdagen två motioner, vilka syftade till att fluorlagen
skulle upphävas. Socialutskottet (SoU 1971:35) hemställde att motionerna
skulle avslås. Mot utskottets beslut anmäldes emellertid en reservation, vari
föreslogs att riksdagen skulle upphäva fluorlagen. Riksdagen biföll reservationen
(rskr 1971:268) och Kungl. Maj:t utfärdade därefter en lag (1971:859),
varigenom fluorlagen upphävdes. Reservanterna i socialutskottet - till vilkas
mening riksdagen sålunda anslöt sig - framhöll bl. a. att den medicinska och
odontologiska expertisen blivit i hög grad splittrad när det gällde vattenfluorideringens
medicinska hälsorisker. Vidare påpekades bl. a. att många
människor uppfattade fluoridering av vattenledningsvattnet som ett ingrepp i
den personliga integriteten, eftersom man inte hade någon möjlighet att få
annat än fluoriderat vatten.

Frågan om fluoridering av dricksvattnet har ånyo fått aktualitet genom att
statsrådet Troedsson - efter bemyndigande av regeringen - tillkallat fluorberedningen
(S 1977:13), som skall utreda vissa frågor om användning av
fluor i kariesförebyggande syfte. I direktiven till utredningen framhålls bl. a.
att det visats att den kariesförebyggande effekten av fluor i dricksvattnet är
överlägsen effekten av lokalbehandling, att världshälsovårdsorganisationen
(WHO) uppmanat medlemsländerna att använda fluoridering av dricksvatten
för att förebygga tandsjukdomar och att socialstyrelsen i anslutning till
utfärdandet i maj 1977 av anvisningar för användning av fluor i syfte att
förebygga karies omprövat tidigare bedömningar både av den positiva och
den negativa effekten av fluor. Fluorberedningen skall enligt direktiven för
utredningsarbetet ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheten att tillsätta
fluor i dricksvattnet men bör även pröva andra sätt att använda fluor till
skydd för tandhälsan, t. ex. genom tillsats av fluor i hushållssalt.

I motionen 1977/78:1105 av Lennart Pettersson m. fl. (s, c, fp) begärs mot
bakgrund av tillkallandet av fluorberedningen att riksdagen som vägledning
för det fortsatta arbetet inom beredningen skall uttala att riksdagen står fast
vid sitt ställningstagande år 1971 att säga nej till vattenfluoridering i vårt land.
Motionärerna anser att de skäl som förestavade riksdagsbeslutet av år 1971
vunnit ökad styrka.

Utskottet anser det vara angeläget att fluorberedningen, som har en

SoU 1978/79:5

parlamentarisk förankring, i överensstämmelse med sina direktiv ingående
överväger de medicinska juridiska, tekniska och etiska aspekterna på frågan
om fluoridering av vattenledningsvatten. Enligt utskottets mening bör därför
det fortsatta arbetet inom fluorberedningen inte föregripas genom något
riksdagsuttalande med anledning av motionsförslaget. Motionen bör därför
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1105.

Stockholm den 22 september 1978

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s). Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), John
Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt
Wigenfeldt (c), Kersti Swartz (fp), Ulla Tillander (c). Stig Alftin (s), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s) och Blenda Littmarck (m).

GOTAB 58356 Stockholm 1978