med anledning av motion om tilläggsdirektiv till utredningen angående företagsinteckning (Betänkande 1979/80:LU9 Lagutskottet)

LU 1979/80:9

Lagutskottets betänkande
1979/80:9

med anledning av motion om tilläggsdirektiv till utredningen
angående företagsinteckning

Ärendet

I betänkandet behandlas motionen 1978/79:691 av Knut Wachtmeister
(m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utvidgning av
direktiven till utredningen angående företagsinteckning enligt vad som i
motionen anförts.

På begäran av utskottet har yttranden över motionen avgivits av Sveriges
advokatsamfund, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges industriförbund.

Motionen

I motionen framhålls att det i den ekonomiska krisens spår vid flera
tillfällen har förekommit, att kommuner och andra kapitalplacerare köpt
industrifastigheter, varefter produktionen fortsatt med det säljande företaget
som hyresgäst. En sådan transaktion anges medföra påtagliga fördelar för det
säljande företaget i form av förbättrad likviditet och lönsamhet men anges
också kunna skapa kreditsäkerhetsmässiga problem av bestående art.

Motionären erinrar om att ett företags maskinutrustning enligt nuvarande
lagstiftning hör till fastigheten. De pantbrev som uttagits i fastigheten
kommer efter överlåtelse av en industrifastighet att även i fortsättningen
gravera den maskinutrustning som det säljande företaget ej längre äger. Detta
innebär i sin tur att säljaren, om han framdeles hyr lokalerna av köparen, i
princip inte kan ta ut företagsinteckning i maskinerna. Endast kundfordringar
och varulager kan utgöra säkerhet för företagsinteckning, anförs det i
motionen.

För att företagets maskinvärde skall kunna utnyttjas som säkerhet fordras
att maskinerna nedmonteras, avlägsnas från fastigheten, varaktigt placeras
utanför fastigheten samt först därefter återförs till fastigheten. Först efter
denna mycket omständliga och långdragna procedur kan maskinerna ingå i
inteckningsunderlaget vid företagsinteckning.

Än större problem uppstår enligt motionären om fastigheten säljs vidare.
Från kreditsäkerhetssynpunkt måste man då skilja på de inventarier som
fanns vid överlåtelsen och de som anskaffats senare. Hittills har i allmänhet
köparna varit solventa men man kan enligt motionären lätt tänka sig vilka
svårigheter som kan uppstå vid konkurs då det gäller att avgöra hur mycket
av försäljningssumman för maskinerna som skall falla på företagsinteckning -

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 9

LU 1979/80:9

en och hur mycket kronofogden skall få.

Enligt motionärens uppfattning kan man endast komma till rätta med
problemen genom en ändring i lagstiftningen så att maskinerna aldrig
graveras av pantbrev utan endast av företagsinteckning oberoende av vem
som äger fastigheten.

I motionen anmärks, att en ändring i lagstiftningen torde komma att
nödvändiggöra omfattande övergångsbestämmelser och att motionsförslaget
följaktligen inte bör genomföras utan föregående utredning. En sådan borde
enligt motionären kunna göras av utredningen (Ju 1972:12) angående
företagsinteckning.

Gällande rätt

Företagsinteckning

Enligt lagen (1966:454) om företagsinteckning får företagsinteckning till
säkerhet för fordran meddelas i en företagares näringsverksamhet (1 §). En
förutsättning härför är att näringsidkaren skulle ha varit bokforingsskyldig
enligt 1929 års bokföringslag om denna fortfarande gällt, eller att han driver
jord- eller skogsbruk (2 §). Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa
egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten. I lagen
uppräknas vilka typer av lös egendom som kan bli föremål för företagsinteckning.
Hit hör bl. a. inventarier, varor eller andra lösören, byggnader som
inte hör till tomträtt samt vissa nyttjanderätter och immaterialrätter(4 §). Till
kategorin lösören räknas t. ex. maskiner, redskap, fordon, kreatur, kontorsinventarier,
råvaror, varor under tillverkning och varulager samt vissa
reservdelar (prop. 1966:24 s. 92).

Fastighetsinteckning

Ett företag kan som säkerhet för kredit även låta pantförskriva sin
industrifastighet. Reglerna om panträtt i fastighet och om vad som är att anse
som fast egendom återfinns i jordabalken (JB). Till fastighet hör bl. a.
byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan
jord för stadigvarande bruk (2 kap. 1 § JB). Till byggnad hör fast inredning och
annan utrustning som är ägnad till stadigvarande bruk för byggnaden. I
butikslokaler skall vidare hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar anses
höra till byggnaden. I fabrikslokaler gäller motsvarande för kylsystem och
fläktmaskineri (2 §).

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är en bestämmelse om s. k.
industritillbehör till fastighet. Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för
industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin- och
annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten
huvudsakligen på fastigheten. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg

LU 1979/80:9

hör dock inte till fastigheten (3 §). Föremål som nyttjanderättshavare eller
eljest annan än fastighetsägaren tillfört fastigheten hör inte heller till denna,
om inte föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand. Detsamma
gäller beträffande sådana föremål som kan utgöra industritillbehör och som
tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan att denne ägde föremålet - det
kan vara förhyrt eller övertaget med äganderättsförbehåll. I viss analogi
härmed stadgas att om fastighetsägaren förvärvat sådant föremål under
villkor om återtagandeförbehåll hör föremålet inte till fastigheten så länge
villkoret gäller (4 § första stycket).

Det kan tänkas att ett föremål, exempelvis en maskin, har tillförts en
industrifastighet av en annan person, normalt en rörelseidkare, än fastighetsägaren
och att maskinen ingår i rörelseidkarens företagsintecknade egendom.
Maskinen och fastigheten kan sedermera komma i samme ägares hand,
antingen genom att fastighetsägaren förvärvar verksamheten eller genom att
näringsidkaren förvärvar fastigheten. I sådana fall tillhör maskinen likväl inte
fastigheten om inte inteckningen i maskinen har upphört eller - för det fall att
det är näringsidkaren som förvärvat fastigheten - om inte sex månader
förflutit från lagfartsansökningen. Inteckningshavaren har möjlighet att
inom angivna tid väcka talan om betalning för sin fordran (4 § andra
stycket).

Det hittills anförda gäller de sakrättsliga verkningarna av ett föremåls
införlivande med industrifastighet. 1 obligationsrättsligt hänseende gäller att
såväl återtagande- som äganderättsförbehåll förlorar sin verkan kontrahenterna
emellan när fastigheten tillförts föremålet så att det enligt 1 och 2 §§ hör
till fastigheten (5 § första stycket).

Överlåts ett fastighetstillbehör gäller inte överlåtelsen mot tredje man
förrän föremålet skiljs från fastigheten på sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna (7 §). Föremål som har karaktären av tillbehör, t. ex. till
en industrifastighet, kan alltså inte utgöra separat objekt för en sakrätt.
Upplåts panträtt i föremålet gäller således inte panträtten mot tredje man.
Hur det i paragrafen föreskrivna avskiljandet skall åstadkommas varierar allt
efter tillbehörets beskaffenhet och andra omständigheter. Enligt lagberedningen
(SOU 1947:38 s. 109) är det fysiska avskiljandet inte alltid avgörande.
Ett rent tillfälligt bortflyttande av ett tillbehör, exempelvis för reparation, bör
inte medföra att föremålet i rättsligt hänseende får en annan karaktär än
tidigare.

Ur lagförarbetena angående begreppet industritillbehör

JB trädde i kraft den 1 januari 1972. Reglerna i 2 kap. JB om tillbehör till
fastighet hade i allt väsentligt övertagits från 1966 års lag om vad som är fast
egendom. Dessförinnan gällde på detta område 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra.

Enligt 1895 års lag skulle till ”fabrik eller annan för industriell verksamhet

1* Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 9

LU 1979/80:9

inrättad byggnad” höra varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt
redskap, som forsin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden
berett underlag. Genom anknytningen till underlaget kom tillbehörsbegreppet
att bli relativt snävt begränsat.

11047 års lagberedningsförslag ti\\ ny jordabalk kritiserades den bestämning
av industritillbehörskretsen, som 1895 års lag innehöll. Den hade visat sig
medföra tolkningssvårigheter i tillämpningen. Det kunde enligt beredningen
vara synnerligen vanskligt att avgöra såväl om en viss maskin krävde ett fast,
från grunden berett underlag som när ett sådant underlag verkligen var för
handen. Svårigheterna sammanhängde delvis med att bestämningen blivit
föråldrad till följd av den tekniska utveckling som ägt rum efter tillkomsten
av 1895 års lag. Enligt beredningens förslag borde tillbehörskretsen begränsas
ytterligare. Såsom industritillbehör borde enligt beredningen betraktas
sådana maskiner, som ingick i fabriksbyggnadens utrustning för industriell
drift i allmänhet eller vilkas användning i vart fall inte var begränsad till viss
industri eller verksamhetsgren. Exempelvis skulle väverimaskiner, maskiner
för skotillverkning och pappersmaskiner inte kunna utgöra tillbehör till fast
egendom (SOU 1947:38 s. 98 f.).

Beträffande tillbehörsbestämningen innehöll 1060 års jordabalksförslag
(SOU 1960:25)från lagberedningen endast obetydliga förändringar av 1947 års
förslag.

Den s. k.jordabalksutredningen hade i uppdrag att omarbeta vissa delar av
lagberedningens jordabalksförslag. Revisionen kom bl. a. att omfatta reglerna
om industritillbehör. I motsats till lagberedningen prövade jordabalksutredningen
i sitt betänkande (SOU 1963:55) utvägen att låta kretsen av
industritillbehör få en mycket vidsträckt räckvidd. I betänkandet anfördes att
kritiken mot lagberedningens olika förslag främst hade avsett två förhållanden.
Beredningens förslag var synnerligen radikalt, i praktiken skulle väldiga
värden komma att omrubriceras från fast till lös egendom. Verkningarna i
kredithänseende skulle bli allvarliga genom att maskinerna i sin nya egenskap
av lös egendom inte skulle kunna begagnas som kreditunderlag ens i
tillnärmelsevis samma omfattning som om de ingått bland fastighetstillbehören.
Sistnämnda invändning hade enligt jordabalksutredningen sin giltighet
oavsett hur företagsinteckningsinstitutet skulle komma att utformas.
Utredningen övervägde för sin del bl. a. att föreslå en tillbehörsbestämning på
ungefär samma grundval som den som uppbar reglerna i 1895 års lag.
Utredningen konstaterade emellertid att den inte kunnat finna någon lösning
som uppfyllde det ytterst berättigade kravet på distinkt rättsgestaltning.
Möjligen förhöll det sig rentav så, yttrade utredningen (s. 243 f.), att
önskemålet om en differentiering av maskinbeståndet alltefter graden av
yttre anknytning till fabriksbyggnaden faktiskt var oförenligt med det
samtidiga önskemålet om en okomplicerad och lättillämplig regelutformning.
I stället föreslog utredningen alltså, att tillbehörskretsen skulle få en
vidsträckt räckvidd. Närmare bestämt inbegrep den nya bestämningen
praktiskt taget samtliga maskiner och andra inventarier, som begagnades i

LU 1979/80:9

den industriella verksamheten. Den mest väsentliga vinningen härmed var
enligt utredningen att begreppsbestämningen inte skulle splittra vad som
reellt utgjorde en organisk enhet,dvs. fabriken jämte dess maskinutrustning.
Lagförslaget fick i angiven del följande lydelse: ”Till fastighet varå industriell

eller därmed jämförlig verksamhet bedrives höra tillika maskiner och

annan utrustning, som tillförts fastigheten för att å eller i anslutning till denna
användas i verksamheten (industritillbehör)

11966 års proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom (prop.
1966:24) föreslogs en regel med samma lydelse som den nuvarande
bestämmelsen i 2 kap. 3 § JB. Departementschefen framhöll (s. 69) bl. a. att
jordabalksutredningens förslag om en mycket extensiv tillbehörskrets hade
klara fördelar. Bl. a. drogs för varje enskild fastighet upp en skarp gräns i
förhållande till olika slag av lös egendom. Vidare kunde det rent principiellt
anses vara en fördel att förslaget inom fastighetspanträttens ram sammanhöll
vad som utgjorde en organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar som
samverkar till produktionsresultatet. Med hänsyn härtill och i betraktande av
den stora betydelse man från industrins och bankvärldens sida tillskrev
utredningsförslaget borde detta åtminstone i sina huvuddrag läggas till grund
för lagstiftning, trots att en vidsträckt bestämning av tillbehörskretsen kunde
skapa vissa problem. För att minska tillämpningssvårigheterna uteslöts dock
fordonen, kontorsinventarierna och handverktygen från industritillbehörskretsen.

Remissyttranden

Samtliga remissinstanser delar motionärens uppfattning att frågan om
industritillbehörens rättsliga ställning bör utredas.

Sveriges advokatsamfund anser att de frågor som berörs i motionen är av
betydelse för det ekonomiska livet. Samfundet finner att det skulle vara
värdefullt om frågorna utreds i lämpligt sammanhang.

Sveriges industriförbund anför i sitt yttrande bl. a. följande.

När jordabalksutredningen i början av sextiotalet föreslog att en utvidgad
krets av föremål i form av maskiner skulle få räknas som tillbehör till fastighet
i vilken det förekom industriell verksamhet välkomnades detta varmt av
industrin. Med ökande investeringsbehov och begränsade självfinansieringsmöjligheter
var man vid denna tidsperiod mycket nöjd med den utökning av
kreditunderlaget för fastighetsinteckning som ett inräknande av maskinparken
i tillbehörskretsen till fastighet förindustriell verksamhet kom att utgöra.
Man önskar från industrins sida idag inte någon ändring i bestämmelsen i 2
kap. 3 § JB om vad som skall räknas som tillbehör till industrifastighet.

Det allmänna ekonomiska läget för svensk industri de senaste åren har
emellertid enligt industriförbundet i allt högre grad inneburit att enskilda
företag önskar - eller varit tvungna - att förstärka det egna kapitalet. Vidare
har industriföretagens strukturproblem blivit alltmer påfallande. Båda dessa

LU 1979/80:9

omständigheter aktualiserar överväganden rörande industriföretagens ägarinnehav
av tillverkningsfastigheter, anförs det i yttrandet.

Ett allt vanligare sätt för ett industriföretag att förstärka det egna kapitalet
har enligt industriförbundet blivit att företaget avyttrar sin tillverkningsfastighet
till den kommun där fastigheten är belägen. Andra kategorier av köpare
av industrifastigheter är SPP, privata företag som har behov av ”tunga”
investeringsobjekt för längre tidsperioder samt, på allra senaste tiden,
konsortier av privatpersoner. Oftast kombineras fastighetsförsäljningen med
ett hyresavtal. Industriföretaget/säljaren hyr alltså efter försäljningen den
ifrågavarande industrifastigheten av köparen. Den maskinpark som företaget
under åren monterat in i fastigheten, och som alltså är tillbehör till fastighet,
har säljaren dock ofta velat ha kvar äganderätten till. Detta önskemål har
köparna ej haft något att erinra emot och parterna har avtalat härom i
köpehandlingarna. I obligationsrättsligt hänseende är avtalet utan några
invändningar, framhåller industriförbundet. Enligt 2 kap. 7 § JB krävs dock,
för att sakrättsligt skydd avseende säljarens maskinpark skall åstadkommas,
att maskinparken skiljs från fastigheten. Avskiljandet måste dessutom ha en
viss ”kvalitet". I yttrandet konstateras att en separation av ett industriföretags
maskinpark från fastigheten i övrigt av en mängd skäl är ogenomförbar
och att följaktligen möjligheterna till företagsinteckning i den ifrågavarande
maskinparken inte finns eftersom densamma sakrättsligt sett utgör tillbehör
till fastighet.

I yttrandet redovisas resultatet av en enkät som industriförbundet under
våren genomfört bland ett femtiotal industriföretag av varierande storlek och
industriinriktning.

Enkäten utvisade bl. a. att företagen i de fall man genomfört nu angiven typ
av försäljningar varit medvetna om avsaknaden av sakrättsligt skydd för
maskinparken men ”chansat” på att inga problem skulle uppstå med hänsyn
till köparens ekonomiska ställning, att man laborerat med leasing konstruktioner
av maskinparken efter försäljning, att man i några fall avstått från att
genomföra en i övrigt ändamålsenlig försäljning, art nuvarande regler i 2 kap.
3 § JB är av stort värde och ej bör ändras samt att man är synnerligen mån om
att ett alternativ till separationsregeln i 2 kap. 7 § JB skapas.

Det framkom vidare att vissa industrikoncerner vid strukturförändringar
tvingats till konstlade lösningar i fråga om äganderättsövergångar av
koncerninterna fastigheter för att avsevärda lagfartskostnader skulle undvikas.
Industriförbundet anser att frågan om möjligheterna eller snarare bristen
på möjligheter till dispens i lagfartsskatteärenden vid nödvändiga strukturrationaliseringar
är ett område som bör aktualiseras vid sidan om det problem
som remissen avser.

I yttrandet efterlyses sammanfattningsvis ett alternativ till separationsregeln
i 2 kap. 7 § JB. Den nya regeln bör vara så beskaffad att ett
industriföretag, som vid försäljning av en industrifastighet önskar behålla
äganderätten till sin maskinpark, skall kunna åtnjuta sakrättsligt skydd i

LU 1979/80:9

maskinparken utan att denna avlägsnas från fastigheten. Bland de lösningar
som enligt industriförbundet skulle kunna diskuteras är en anteckning i
fastighetsboken om att viss egendom, som annars utgör tillbehör till
fastighet, ej ingår i fastigheten. En sådan konstruktion skulle förenas med ett
krav på medgivande från pantbrevsinnehavare och någon form av publicitetsförfarande.

Industriförbundet tillstyrker att företagsinteckningsutredningen genom
tilläggsdirektiv erhåller i uppdrag att lägga fram förslag om förenklade regler,
ägnade att skapa ett sakrättsligt skydd för sådana industritillbehör som säljare
av industrifastighet önskar behålla äganderätten till.

Svenska bankföreningen anför att de i motionen redovisade problemen inte
är ovanliga och att den ifrågavarande stödformen tenderar att öka. Bankföreningen
anser därför frågan om industritillbehörs rättsliga status väl värd att
utreda. Bankföreningen utgår ifrån att det knappast kan vara rationellt att
ändra nuvarande lagstiftning på sådant sätt, att industritillbehör generellt
överförs till underlaget för företagsinteckning. Det synes enligt bankföreningen
naturligt, att utredningsarbetet bedrivs i samverkan mellan den
nyligen tillsatta utredningen (Ju 1979:02) med uppdrag att utreda frågor
angående panträttsreglerna i fastighets-, sjö- och lufträtten och utredningen
angående företagsinteckning.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker motionsförslaget utan närmare
motivering.

Vissa utredningar

Utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning häri uppdrag att se
över lagstiftningen om företagsinteckning. Någon mera genomgripande
förändring av företagsinteckningens allmänna karaktär åsyftas inte. Enligt
direktiven bör utredningen bl. a. undersöka om överensstämmelse kan
uppnås mellan företagsinteckningslagen och JB i fråga om sättet för
upplåtelse av säkerhetsrätt samt inteckningens form och innehåll och sättet
för dess utfärdande. Utredningen har även att utreda vissa frågor som
sammanhänger med effekterna för företagsinteckningarnas del av ändringarna
i kommun- och länsindelningen åren 1968-1974, vidare spörsmål om
införande av automatisk databehandling på företagsinteckningsområdet. Det
står dock utredningen fritt att ta upp andra spörsmål som aktualiseras under
arbetets gång.

Folkpartiregeringen tillsatte i januari i år en utredning med uppdrag att se
över panträttsreglerna i JB, sjölagen (1891:35 s. 1) och lagen (1955:227) om
inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. (direktiv 1979:5). En första uppgift för
utredningen är att klarlägga de svårigheter som möter i den praktiska
tillämpningen av panträttsreglerna i JB och sjölagen. När det gäller JB bör
utredningen främst undersöka vissa problem rörande tillämpningen av

LU 1979/80:9

godtrosregeln i 6 kap. 7 § JB i samband med övergången till automatisk
databehandling. Likformiga panträttsregler på jordabalks-, sjö- och lufträttsområdena
bör om möjligt skapas. Utredningen är dock oförhindrad att föreslå
en mera genomgripande ändring av sjölagens panträttskonstruktion och
motsvarande regler på lufträttsområdet, även om detta skulle innebära att det
skapas skillnader mellan å ena sidan fastighetsrätten och å andra sidan sjöoch
lufträtten.

Byggnadspantutredningen (Ju 1977:05) skall utreda frågor om överlåtelse
och pantsättning av byggnad på annans mark m. m. Utredningsarbetet skall i
första hand inriktas på att åstadkomma en registerpanträtt som kan tillgodose
bostadsarrendatoremas kreditbehov. En sådan reform skulle enligt direktiven
få betydelse främst för dem som har eller vill skaffa sig ett fritidshus.
Även spörsmål som hänger samman med överlåtelse av byggnad omfattas av
utredningsuppdraget. I direktiven erinras vidare om att en byggnad på annans
mark förlorar karaktären av lös egendom och blir tillbehör till den fastighet
som den står på, om byggnaden och fastigheten får samma ägare. Byggnaden
kommer i så fall att omfattas av de inteckningar som finns i fastigheten,
varigenom en panträtt som har upplåtits i byggnaden kan bli värdelös.
Utredningen har att överväga hur problemet med kolliderande inteckningar
bör lösas. Ett sätt kan enligt direktiven vara att låta byggnaden under viss tid
behålla sin karaktär av lös egendom.

Utskottet

För uppkomsten av panträtt i lös egendom fordras i regel att egendomen
överlämnas till borgenären. Genom lagstiftningen om företagsinteckning har
emellertid för vissa näringsidkare öppnats möjlighet att utnyttja lös egendom
som kreditunderlag utan att näringsidkaren skall behöva avstå från besittningen
av egendomen. Enligt lagen (1966:454) om företagsinteckning får
sådan inteckning till säkerhet för fordran meddelas i en företagares näringsverksamhet.
En förutsättning härför är att näringsidkaren skulle ha varit
bokföringsskyldig enligt 1929 års bokföringslag om denna fortfarande gällt,
eller att han driver jord- eller skogsbruk. Företagsinteckningen gäller i den
lösa egendom som hör till den intecknade verksamheten, exempelvis
inventarier, varor, vissa maskiner, redskap och fordon.

Ett företag, som äger den fastighet i vilken verksamheten bedrivs, kan som
säkerhet för kredit även låta pantförskriva fastigheten. Reglerna om panträtt i
fastighet och om vad som är att anse som fast egendom återfinns i jordabalken
(JB). Till fastigheten räknas bl. a. de allmänna fastighetstillbehören samt
industritillbehören. Sistnämnda tillbehörskategori omfattar maskiner och
annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten
huvudsakligen på fastigheten. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg
hör dock inte till fastigheten. I 2 kap. JB ges föreskrifter om vad som i sakeller
obligationsrättsligt hänseende skall gälla bl. a. när föremål, som kan

LU 1979/80:9

utgöra tillbehör till fastighet, tillförts fastigheten av annan än fastighetsägaren
eller när sådant tillbehör överlåts. Bl. a. stadgas att överlåtelsen inte gäller mot
tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten på sådant sätt att det inte
längre kan anses höra till denna. Ett tillfälligt bortflyttande av ett tillbehör,
t. ex. för reparation, medför inte att föremålet rättsligt får en annan karaktär
än tidigare.

I motionen 1978/79:691 framhålls att det på senare tid vid flera tillfällen har
förekommit att kommuner och kapitalplacerare köpt industrifastigheter av
rörelseidkare som efter försäljningen fortsatt produktionen i fastigheten men
nu som hyresgäster. En sådan försäljning förbättrar rörelseidkarens likviditet
men kan enligt motionären skapa kreditsäkerhetsmässiga problem av
bestående art. Rörelseidkaren kan t. ex. inte ta ut företagsinteckning i de
maskiner som ingår bland industritillbehören eftersom dessa utgör tillbehör
till fastigheten. Endast om maskinerna nedmonteras, avlägsnas och varaktigt
placeras utanför fastigheten samt därefter återförs till denna skulle de enligt
motionären kunna såsom lös egendom ingå i inteckningsunderlaget vid
företagsinteckning. I motionen anförs vidare att stora problem också kan
uppstå om fastigheten säljs vidare och köparen försätts i konkurs. Motionären
anser att lagstiftningen bör ändras så att maskiner aldrig skall kunna graveras
av pantbrev utan endast av företagsinteckning, oberoende av vem som äger
fastigheten. Motionen utmynnar i ett yrkande om att riksdagen skall begära
att direktiven till företagsinteckningsutredningen utvidgas i enlighet med
motionärens synpunkter.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt att de frågor som berörs i
motionen utreds. Även utskottet anser det lämpligt att dessa frågor jämte de
synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen blir föremål för
närmare överväganden. Som framgått av den tidigare redogörelsen (s. 7 ovan)
har utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning i uppdrag att se
över lagstiftningen angående företagsinteckning. Utredningen skall enligt
direktiven bl. a. undersöka om överensstämmelse kan uppnås mellan
företagsinteckningslagen och JB i fråga om sättet för upplåtelse av säkerhetsrätt
samt inteckningens form och innehåll och sättet för dess utfärdande. Det
står utredningen fritt att ta upp olika spörsmål som kan aktualiseras under
utredningens gång.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionen jämte utskottets
betänkande bör överlämnas till utredningen angående företagsinteckning för
att tas i beaktande under utredningsarbetet.

Utskottet hemställer

att riksdagen hos regeringen begär att motionen 1978/79:691 jämte

LU 1979/80:9

utskottets betänkande överlämnas till utredningen (Ju 1972:12)
angående företagsinteckning.

Stockholm den 6 november 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Nä/varande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m)*,
Ivan Svanström (c)*, Stig Olsson (s)*, Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m),
Arne Andersson i Gamleby (s). Ingemar Konradsson(s), Olle Aulin (m), Owe
Andréasson (s). Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot
Håkansson (fp), Stina Andersson (c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62872 Stockholm 1979