Med anledning av motion om svensk text på importerade livsmedelskonserver (Betänkande 1979/80:JoU26 Jordbruksutskottet)

JoU 1979/80:26

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:26

med anledning av motion om svensk text på importerade livsmedelskonserver Motionen I

motionen 1978/79:1007 av Karin Flodström m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om bestämmelser som förser
importerade livsmedelskonserver med svensk text.

Enligt motionen är konsumenternas svårigheter att få relevant information
om en vara före köp dokumenterad. Motionärerna anser att det är ett
konsumentintresse att alla importerade varor skall vara försedda med
förklarande text på svenska. Några sådana bestämmelser finns inte i dag. I
marknadsföringslagen § 3 finns bestämmelser om informationsplikt för
företagen. Enligt dessa kan marknadsdomstolen ålägga näringsidkare att vid
marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet lämna information
som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. För att detta skall ske
måste emellertid ett ärende anmälas till marknadsdomstolen. Det skulle
innebära en förenkling som vore till fördel för konsumenterna om alla
importerade varor försågs med svensk text innan de salufördes på
marknaden. Det är enligt motionärerna främst inom livsmedelsområdet som
det finns ett behov härav.

Gällande bestämmelser, m. m.

Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som
saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med följande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall förvaras, om förvaringssättet är av
betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5. beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad,

6. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller, om
namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet, firman eller förkortning
därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som
föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan begränsa
märkningsskyldigheten enligt första stycket 1-6.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 26

JoU 1979/80:26

märkning enligt första stycket av annat Kvsmedel än färdigförpackat.

Enligt 25 § livsmedelskungörelsen (1971:807) meddelar livsmedelsverket
bestämmelser om märkning enligt 13 § första stycket 7 samt andra och tredje
styckena livsmedelslagen (1971:511). Bestämmelser om kvalitetsmärkning
av matpotatis meddelas av lantbruksstyrelsen.

I förarbetena till gällande livsmedelslagstiftning behandlades frågan om att
i livsmedelsstadgan införa regler om användningen av främmande språk vid
märkning av livsmedel.

Livsmedelsstadgekommittén (LSK) fann det mest realistiskt och rimligt att
åt den framtida tillsynsmyndigheten överlåta avgörandet om vad som med
hänsyn till utvecklingen och omständigheterna i övrigt borde läggas i kravet
på märkning på ett ”otvetydigt sätt” när det gällde frågan om främmande
språk. Därvid borde i första hand de rent hygieniska intressena bevakas.
Enligt LSK:s uppfattning var detta särskilt viktigt beträffande kravet på
förvaringsanvisning, som enligt LSK borde meddelas på svenska språket
eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk. Beträffande övriga obligatoriska
uppgifter ansåg LSK att en avvägning borde göras mellan konsumenternas
intresse av att få en fullt otvetydig information och de konsekvenser en
kompletterande märkning kunde föra med sig i form av höjda konsumentpriser.

I propositionen 1971:61 med förslag till livsmedelslag m. m. uttalade
departementschefen i denna del att han ansåg det vara tillräckligt att kräva
att märkningen skulle ske på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att märkningen
skulle var otvetydig innebar att obligatoriska uppgifter inte fick lämnas i kod
utan skulle vara utformade i klartext. Märkning borde också kunna ske på
främmande språk. Vid riksdagsbehandlingen (JoU 1971:41) godtogs uppfattningen
att märkning skulle få ske på främmande språk, även om det
givetvis vore önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. En generell
föreskrift härom väntades emellertid i hög grad försvåra eller rentav hindra
en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel. Tillämpningen av kravet på
”otvetydig märkning” borde enligt riksdagen skärpas så att märkning på
svenska föreskrevs där så visade sig möjligt. Samtidigt ansåg riksdagen att det
var eftersträvansvärt att det beträffande livsmedel med utländsk text i
livsmedelsbutikerna hölls en översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Vid sin tillämpning av kravet på ”otvetydig märkning” har livsmedelsverket
kommit fram till att märkning på norska, danska, engelska, tyska,
eventuellt franska och även andra språk kan accepteras när benämningarna
inte kan anses vara alltför främmande för en svensk konsument (t. ex.
italienska, spanska, portugisiska). En förutsättning är att märkningen inte
anses vilseledande för en svensk konsument.

JoU 1979/80:26

föreskriven märkning företrädesvis ske på svenska språket. I fråga om
modersmjölksersättning och välling för spädbarn skall dock förvaringsanvisning
och anvisning om hur livsmedlet skall beredas för konsumtion alltid vara
avfattade på svenska språket (ur 11 § SLV FS 1978:17).

3§ marknadsföringslagen (1975:1418) innehåller bestämmelser enligt
vilka näringsidkare under vissa omständigheter kan åläggas informationsplikt.
En sådan tvingande åtgärd, som skall vidtas av marknadsdomstolen,
kan endast vidtas då den är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Utgångspunkten för lagstiftningen är emellertid att näringsidkare förutsätts
lämna tillfredsställande information om sina produkter och att om ytterligare
information behövs skall detta åstadkommas genom frivilliga överenskommelser
mellan berörda näringsidkare och konsumentverket och utfärdande
av riktlinjer av konsumentverket. Något formellt krav på att frivilliga
åtgärder skall ha visat sig otillräckliga innan en tvångsvis åtgärd vidtas finns
dock inte.

Marknadsföringslagen innehåller inga bestämmelser om vilket språk
aktuell information skall vara avfattad på. Ej heller behandlas denna fråga i
den till underlag för lagen liggande propositionen (1975/76:34). Däremot
berörs språkfrågan i ett av betänkandena som ligger till grund för
propositionen (”Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken”, SOU
1973:20). På sid. 85 i betänkandet står bl. a.: ”För att ge konsumenterna
erforderlig information torde det i åtskilliga fall vara nödvändigt att
myndigheterna utfärdar anvisningar om hur (varu)deklarationerna skall
utformas. Härvid bör man ta ställning till bl. a. frågan om märkning på
främmande språk. En avvägning bör därvid ske mellan konsumentens
intresse av otvetydig information och de konsekvenser som en föreskrift om
deklaration på svenska språket kan ha för priset på varan. Som huvudregel
bör dock enligt varudeklarationsutredningens mening gälla att deklaration
skall ges på svenska språket (ev. annat skandinaviskt språk)”.

Konsumentverket har i vissa av sina riktlinjer föreskrivit att viss
information skall vara avfattad på svenska. Sålunda föreskriver t. ex.
riktlinjerna för marknadsföring av naturmedel (KOVFS 1977:8) att med
vissa undantag information skall lämnas på svenska.

Internationellt samarbete

Ett omfattande internationellt samarbete bedrivs inom en rad olika organ
med inriktning på föreskriftsarbetet på livsmedelsområdet eller de handelspolitiska
aspekterna härav. Här kan nämnas samarbetet i den gemensamma
FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen, EG, ESE, EFTA och inom
Nordiska rådet. I det aktuella sammanhanget synes främst samarbetet inom
ramen för den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen,
EFTA, Nordiska rådet och EG vara av intresse.

JoU 1979/80:26

Den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen har
som uppgift att bl. a. utarbeta och fastställa internationella standarder för
livsmedel. Således har en allmän standard beträffande märkning av
färdigförpackade livsmedel (CAC/RS 1-1969) utarbetats. Enligt standardens
punkt 4.2 skall använt språk vara godtagbart för landet där livsmedlet i fråga
är avsett att saluföras. Vidare bör i stället för ommärkning en kompletterande
märkning tillåtas om originalmärkningen inte är på ett acceptabelt
språk.

I EFTA har vid olika tillfällen studerats frågan om innehållsdeklaration på
importlandets språk. EFTA:s handelsexpertkommitté har med anledning av
en framställning om att innehållsdeklaration skall anges på importlandets
språk i en rapport till EFTA:s råd (dokument EFTA/CTE 3/76) uttalat att
den inte kunde rekommendera att EFTA skulle införa egna regler med
innebörden att innehållsdeklaration på konsumentprodukter måste anges på
det importerande landets språk (par 46). EFTA:s råd noterade rapporten
samtidigt som den beträffande innehållsdeklaration av färdigförpackade
livsmedel rekommenderade EFTA-regeringarna att så långt möjligt tillämpa
Codex Alimentarius Kommissionens allmänna standard om märkning av
färdigförpackade livsmedel liksom särskilda Codexstandarder innehållande
märkningsföreskrifter.

Ett nordiskt samarbete (mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige) på
livsmedelsområdet har existerat sedan en längre tid. På bl. a. danskt initiativ
upprättades 1971 en nordisk ämbetsmannakommitté för harmonisering av
livsmedelslagstiftningen. Denna kommitté har till uppgift att klarlägga
förekommande skillnader i de nordiska livsmedelslagstiftningarna och söka
uppnå enhetliga regler så att de nordiska länderna i största möjliga
utsträckning också skall kunna inta gemensamma ståndpunkter i det
internationella harmoniseringsarbete som pågår på området.

Ämbetsmannakommittén har behandlat en rad frågor, bl. a. märkningsbestämmelsema
för livsmedel. I fråga om det språk märkningsuppgifterna
skall vara avfattade på enades kommittén 1972 om följande (Nordiska rådets
berättelse om samarbete på livsmedelslagstiftningens område - Förtryck C
18/s, 1976):

”1. All merkning skal vaere tydelig og utvetydig.

2. Dagligvarer bör vaere merket på det nasjonale språk.

3. Ved importerte varer og varer for eksport er det fra dansk, norsk og
svensk side enighet om at merkning pa fremmed språk godtas. Finland krever
at teksten også skal vaere avfattet på finsk.”

Nordiska rådets social- och miljöutskott har i skrivelse 1977-04-02 till
Nordiska rådets presidium angående märkningsregler för livsmedel i Finland
bl. a. anfört att ”när det gäller märkning av olika dagligvaror finner utskottet
att denna bör ske utifrån likartade principer i de nordiska länderna. Att
därvid danska, norska och svenska språken är fritt utbytbara i dessa tre
länder finner utskottet naturligt.”

JoU 1979/80:26

I EG pågår ett harmoniseringsarbete som även avser livsmedel. Bl. a. har
EG antagit ett rådsdirektiv rörande märkning av livsmedel (79/112/EEC,
publicerat i JO L 33/79) enligt vilket medlemsstaterna skall säkerställa att
försäljning inom respektive territorium av livsmedel förbjuds om märkningen
inte är på ett språk som är lättförståeligt för köparen såvida inte andra
åtgärder vidtagits för att säkerställa att köparen är informerad. Bestämmelserna
hindrar inte att märkningen får ske på flera språk.

Sveriges åtaganden på det handelspolitiska området beträffande s. k. tekniska
handelshinder

Sverige har genom olika överenskommelser t. ex. enligt EFTA-konventionen
samt enligt frihandelsavtalet med EG åtagit sig att följa vissa generella
regler när det gäller varuutbytet med utlandet. I EFTA-konventionen liksom
i Sveriges frihandelsöverenskommelse med EG gäller som en av grundprinciperna
- vid sidan av reglerna om tullfrihet på industrivaruområdet - att inga
nya kvantitativa importrestriktioner får införas och att sådana restriktioner
som fanns vid överenskommelsernas ingående avvecklas mellan de kontraktsslutande
parterna (artikel 10 resp. artikel 13). Dessa regler omfattar
även åtgärder med motsvarande/samma verkan som kvantitativa restriktioner
och omfattar därför en rad olika s. k. icke tariffära handelshinder som
t. ex. olika tekniska och administrativa hinder för handelsutbytet (orsakade
av föreskrifter om utformning, märkning, provning osv. av varor som är
föremål för internationell handel).

Avsteg från frihandelsöverenskommelsernas bestämmelser om förbud
mot införande och krav på avskaffande av kvantitativa importrestriktioner
etc. kan stödjas på de särskilda undantagsklausuler som finns i avtal (artikel
12 i EFTA och artikel 20 i avtalet med EG). Dessa undantagsmöjligheter
gäller t. ex. säkerhetsföreskrifter som är nödvändiga för att skydda
människors, djurs och växters liv och hälsa. Generellt gäller dock att sådana
undantag skall vara nödvändiga för att uppnå uppställda syften och ej får
utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt
begränsning av handeln mellan avtalsparterna.

Utöver angivna generella regler enligt EFT A-konventionen har inom
EFTA upprättats en procedur enligt vilken EFTA-länderna skall notifiera
varandra om nya tekniska föreskrifter eller ändringar i befintliga föreskrifter
(den s. k. INCI-proceduren). Enligt proceduren skall bl. a. redovisas om
föreslagen föreskrift är identisk med eller avviker från tekniska specifikationer
som utarbetats av internationellt eller regionalt organ och om möjligt
skall skäl till avvikelsen anges.

För att möjliggöra att erforderlig hänsyn tas till Sveriges internationella
åtaganden på det handelspolitiska området har ett särskilt samrådsförfarande
upprättats mellan kommerskollegium och föreskriftsgivande myndigheter.
Enligt kungörelsen (1973:233) föreligger skyldighet för myndighet att

JoU 1979/80:26

underrätta kommerskollegium om föreskrifter eller anvisningar i fråga om
teknisk utformning, märkning eller beskaffenhet i övrigt av vara som är
föremål för internationell handel. Finns anledning att antaga att sådan
föreskrift eller anvisning kan medföra handelshinder av väsentlig betydelse
skall myndigheten i fråga samråda med kollegiet innan beslut fattas. Enligt
särskilt regeringsbrev (1973-04-13) skall kollegiet härutöver pröva huruvida
och i vilken omfattning övriga EFTA-länder skall notifieras om sådana
föreskrifter. Genom notifikationssystemet ges medlemsländerna i EFTA
möjligheter att inkomma med synpunkter över föreslagna svenska tekniska
föreskrifter.

Vidare kan här erinras om den inom GATT träffade särskilda överenskommelsen
om tekniska handelshinder vilken Sverige förväntas ratificera
inom kort. Överenskommelsen, som träder i kraft den 1 januari 1980,
innehåller bl. a. bestämmelser om förslag till tekniska föreskrifter som kan
ha väsentlig inverkan på andra parters handel. Härav skall, då det redan finns
eller inom kort kommer att finnas relevanta internationella standarder, dessa
eller relevanta delar av dem användas som grundval för nationella
föreskrifter. Avvikelse kan få göras i vissa angivna fall bl. a. för skydd av
människors hälsa eller säkerhet. I sådant fall åligger det part att på begäran
vederbörligen kunna förklara varför avvikelsen skett. Härutöver finns i
överenskommelsen bestämmelser om bl. a. notifikation och tillhandahållande
av upplysningar och dokument avseende föreslagna tekniska föreskrifter
och certifieringssystem.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från statens
livsmedelsverk, kommerskollegium och konsumentverket. Kommerskollegium
har bifogat av kollegiet inhämtade yttranden från Sveriges grossistförbund
och Industrins Livsmedelsgrupp. I livsmedelsgruppen ingår Kemikontorets
livsmedelssektion, Köttbranschens Riksförbund, Svenska Bryggareföreningen,
Svenska Choklad-, Konfektyr- och Kexfabrikantföreningen,
Svenska Kvarnföreningen och Sveriges Bageriförbund.

Remissinstanserna uttrycker i allmänhet förståelse för att det kan vara ett
konsumentintresse att märkning av importerade livsmedelskonserver sker på
svenska. Samtliga vänder sig dock mot förslaget att införa allmänt tvingande
regler härom i lagstiftningen.

Statens livsmedelsverk (SLV) anför, under hänvisning till att i motionen
särskilt nämns fruktkonserver, att dessa i allmänhet består av hela, halverade
eller skivade frukter i lag med eller utan socker. Dessutom förekommer s. k.
”Fruktcocktail” med olika frukter i bitar och halvor - benämningarna på
frukterna är dock inte alltför olika de svenska benämningarna, t. ex.
”Apples” = äpplen eller ”Peaches” = persikor. Vanligtvis finns dessutom
avbildning av frukterna utanpå konservburkarna. Beträffande fruktkonser -

JoU 1979/80:26

ver torde det därför ganska klart framgå för de flesta svenska konsumenter
vad som ingår i burken. Tillagningsanvisningar, förvaringsanvisningar och
hållbarhetsmärkning saknas i allmänhet på dessa produkter eftersom det
knappast finns några skäl för att lämna sådan information i dessa fall.

Enligt SLV har inga klagomål heller inkommit till verket rörande just
märkningen på importerade fruktkonserver. Därtill kommer att många
invandrare har lättare att förstå en text avfattad på t. ex. engelska än på
svenska.

SLV anser att just konserver ej vållat några problem från läslighetssynpunkt.
Mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till risken att obligatorisk
text på svenska kan orsaka och uppfattas som handelshinder och till att en
sådan märkning kan medföra högre kostnader för produkterna, avstyrker
SLV bifall till motionen.

Kommerskollegium vill ej heller tillstyrka de åtgärder som föreslås i
motionen. Kollegiet har dock i och för sig förståelse för att det kan vara ett
konsumentintresse att information på importerade livsmedelskonserver skall
vara avfattad på svenska. Den betydande import som det här är fråga om och
de praktiska och ekonomiska konsekvenser som bestämmelser av ifrågavarande
slag skulle medföra gör dock - med hänsyn till Sveriges handelspolitiska
förpliktelser - svårt för kollegiet att biträda motionen. Därvid bör även
beaktas att den föreslagna åtgärden allmänt sett går emot hittillsvarande
svenskt agerande vad gäller liknande åtgärder i utlandet. Härutöver
tillkommer enligt kollegiet olika frågeställningar och synpunkter i övrigt som
belyser det komplicerade i att utarbeta och tillämpa bestämmelser som förser
importerade livsmedelskonserver med svensk text.

Kollegiet anför i anslutning härtill bl. a. följande.

1. Motionärerna utgår från att det är ett konsumentintresse att importerade
livsmedelskonserver förses med svensk text. Detta intresse skulle
uppenbarligen vara liktydigt med att få otvetydig information om livsmedlet i
fråga. Härtill kan endast tillfogas att det också kan vara ett konsumentintresse
att få tillgång till ett varierande utbud av varor och detta till billigast
möjliga pris per vara. Nämnda förhållanden har även berörts i yttrandet från
Industrins Livsmedelsgrupp. Samtliga konsumentaspekter bör enligt kollegiet
beaktas, varför en avvägning bör ske mellan konsumentens intresse av
otvetydig information och de konsekvenser som bestämmelser om svensk
text på importerade livsmedelskonserver kan ha för utbudet av och priset på
varan.

2. Motionärerna anger vissa siffror som visar att importens andel av
livsmedelskonsumtionen i Sverige är betydande. Av den statistik som
redovisas i bilaga 3' framgår även att importvärdet av livsmedelskonserver
totalt liksom importvärdet från EG, EFTA respektive de nordiska länderna
är betydande. För vissa av varorna svarar de nordiska länderna för en
betydande del av importen. Detta är ett förhållande som enligt kollegiet bör
beaktas särskilt med hänsyn till de handelspolitiska åtaganden Sverige gjort
mot ifrågavarande länder.

1 Ej bifogad

Joll 1979/80:26

3. Motionärerna nämner inget om det internationella samarbetet på
livsmedelsområdet, ett arbete som även berör språkfrågan. Av särskild
betydelse är härvid det arbete som bedrivs i den gemensamma FAO/WHO
Codex Alimentarius Kommissionen och i Nordiska rådet. Den allmänna
märkningsstandarden beträffande färdigförpackade livsmedel lämnar i
princip fritt för importlandet att bestämma vilket språk som skall användas,
men i det nordiska sammanhanget har likheten i de skandinaviska språken
betonats och de danska, norska och svenska språken ansetts fritt utbytbara.
Även detta är enligt kollegiet ett förhållande som bör beaktas i sammanhanget.

4. I motionen preciseras ej närmare vem som skall svara för ifrågavarande
märkning eller hur denna skall genomföras i praktiken. Kollegiet anser att
även dessa frågor aktualiserar ett antal praktiska och ekonomiska problem
vilka bör beaktas i sammanhanget. Motionärerna konstaterar att den
svenska marknaden och det svenska språkområdet anses för små för att det
skall vara möjligt att förse importprodukterna med svensk text. Mot denna
bakgrund torde det vara tveksamt om de utländska tillverkarna lägger upp
särskilda tillverkningsserier med svensk märkning. Ett generellt krav på att
livsmedlen skall vara märkta på svenska redan vid importtillfället torde
därför medföra att vissa livsmedel över huvud taget inte kommer den svenske
konsumenten till del. I den mån särskilda tillverkningsserier för den svenska
marknaden läggs upp i utlandet kommer detta att medföra fördyringar för
den svenske konsumenten. Skalfördelarna med långa tillverkningsserier
skulle minska. Motionärerna synes närmast ha en ommärkning eller
kompletteringsmärkning av importerade livsmedel före saluhållandet i
åtanke. Även ett sådant krav medför praktiska och ekonomiska problem.
Särskilt gäller detta om varje enskild konservburk eller motsvarande
förpackning skall behöva märkas på svenska. Dylika konsumentförpackningar
levereras i stor utsträckning i fabrikantförpackningar vilket gör det
möjligt för detaljisten att direkt exponera varan i fabrikantemballaget. Att
vid importtillfället eller hos importören/grossisten bryta dessa förpackningar
för om- eller kompletteringsmärkning skulle förutom praktiska olägenheter
medföra kostnader som i slutändan skulle belasta konsumenterna. Att låta
detaljisten utföra märkningen skulle medföra ett flertal praktiska problem.
Dessutom är det tveksamt om detaljisten enligt gällande livsmedelslagstiftning
kan sägas ha ett ansvar för att livsmedlet märks. Enligt lagens 14 § skall
då det gäller importerade färdigförpackade livsmedel den som först
saluhåller livsmedlet i landet svara för att obligatorisk märkning utförs.

5. Motionärerna specificerar inte vilken information som man önskar ha
på svenska. Önskemålet torde dock knappast avse annan än den information
som enligt marknadsföringslagen är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
eller sådan information som är obligatorisk enligt livsmedelslagen.
Även om man nu avser sådan information kan det finnas skäl att närmare
studera de enskilda uppgifter som är obligatoriska enligt livsmedelslagen och
fråga sig vilka eventuella uppgifter som bör anges på svenska. I sammanhanget
kan erinras om att livsmedelsstadgekommittén som exempel på
uppgift som bör vara meddelat på svenska språket eller genom ett fullt
förståeligt symbolspråk endast angav förvaringsanvisningen (SOU 1970:6
sid. 240 f). Tilläggas kan att förvaringsanvisning på helsteriliserade
konserver, dvs. helkonserver, inte ansågs behövlig av livsmedelsstadgekommittén
(ibid § 244). Även detta utgör förhållanden som enligt kollegiet bör
beaktas i sammanhanget.

JoU 1979/80:26

6. Motionärernas hemställan avser importerade livsmedelskonserver.
Ingen differentiering görs mellan olika typer av livsmedelskonserver. Mera
vanligen förekommande konserver avses uppenbarligen bli behandlade på
samma sätt som mera lyxbetonade livsmedel och varor i övrigt med en
begränsad avsättning. I sammanhanget kan det finnas skäl att erinra om
livsmedelsstadgekommitténs uttalande (SOU 1970:6 sid. 241) beträffande
andra obligatoriska uppgifter än de som avser förvaring att strängare krav
måste uppställas för näringsmässigt viktiga livsmedel som dagligen förekommer
i kosten än för mera lyxbetonade livsmedel och varor i övrigt med en
begränsad avsättning. I det senare fallet väntades kundkretsen ha förutsättningar
att rätt tolka uppgifter på främmande språk och i övrigt känna till hur
dessa speciella livsmedel skall hanteras. Också dessa förhållanden bör enligt
kollegiet beaktas i sammanhanget.

Även konsumentverket ställer sig tveksamt till att införa tvingande regler
att förse alla importerade livsmedelskonserver med svensk text på förpackningen.

Sådana regler kan få prishöjande effekt på varor som importeras i liten
mängd. Det kan gälla specialvaror som importeras för att tillgodose olika
invandrargruppers behov och önskemål. Svensk text på dessa varor torde
inte vara nödvändig. Det kan också gälla tillfälliga varupartier som
importeras t. ex. i samband med dagligvaruhandelns kampanjaktiviteter.
För dessa varor bör enligt verkets mening fullgod information på svenska
kunna lämnas på skylt i butiken eller i reklammaterial, som bifogas varan.
Verket anför vidare bl. a.

Då frågan nu åter väcks önskar konsumentverket framhålla att det enligt
verkets mening är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt att det vid
marknadsföring av färdigförpackade livsmedel lämnas otvetydig och för
konsumenten lätt förståelig information om varans egenskaper och kvalitet,
dess användning och förvaring. Konsumentverket anser därför att informationen
på importerade livsmedel så långt det är praktiskt och ekonomiskt
möjligt bör lämnas på svenska språket.

Konsumentverket anser att tvingande bestämmelser att förse importerade
livsmedelskonserver med svensk text bör införas då otvetydig eller lättförståelig
information är av särskild betydelse från hälsosynpunkt. Föreskriven
märkning av barnmat och andra specialdestinerade livsmedel skall således
enligt verkets mening ske på svenska språket, om ej livsmedelsverket medger
annat. Likaså anser verket att sådana förvaringsanvisningar som är
obligatoriska enligt livsmedelslagstiftningen skall lämnas antingen på något
av de nordiska språken eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk.

Konsumentverket förutsätter slutligen att importerade livsmedelskonserver
förses med svensk text då motsvarande text på främmande språk kan vara
vilseledande.

Industrins Livsmedelsgrupp delar uppfattningen att det från konsumentsynpunkt
vore en fördel om utländska produkter vore försedda med svensk
text. Sannolikt skulle dock åtskilliga av de produkter som i dag importeras hit
gå Sverige förbi om särskilda krav på svensk text restes. De svenska
konsumenterna skulle då kunna gå miste om konserverade sydländska

JoU 1979/80:26

frukter och bär, vilka inte kan odlas eller tillverkas här i landet av
klimatologiska skäl.

För sådana varor där konkurrens föreligger med svenska varor kan man
nog utgå ifrån att de utländska tillverkarna av ren självbevarelsedrift åsätter
produkterna svensk text. Livsmedelsgruppen är av den uppfattningen, att
kan inte konsumenterna tillgodogöra sig texten, köper man inte produkten
om det finns alternativ. En självsanering äger således rum.

Livsmedelsgruppen vill däremot betona vikten av att när de importerade
produkterna märks på engelska, tyska, franska, norska eller danska, så skall
de märkningskrav som stipuleras i 1971 års livsmedelslag och dess
följdförfattningar följas. I detta hänseende föreligger ännu i dag brister.

Sveriges grossistförbund anser det knappast realistiskt att ställa sä höga
krav som att begära svensk text på importerade livsmedelskonserver.
Förbundet anför i anslutning härtill följande.

Det är ett självklart intresse att konsumenterna kan ges en sådan
information, att de gör ett så rationellt köp som möjligt. Därvidlag är givetvis
när det gäller livsmedel den information som lämnas på förpackningen den
mest väsentliga. Sedan den svenska livsmedelslagstiftningen trädde i kraft
1972 har också - förutom de grundläggande kraven rörande information om
livsmedelsslag, förpackare/tillverkare, nettovikt, innehållsdeklaration m. m.
- ytterligare krav tillkommit och i stor utsträckning tillgodosetts rörande
uppgifter om enskilda tillsatsämnen såsom konserveringsmedel och färgämnen.
I ett särskilt fall - nämligen barnmat - har också ställts krav på att
märkning skall ske på svenska språket.

Mot denna bakgrund finner vi det därför förvånande att motionärerna kan
påstå att konsumenternas svårigheter att få en relevant information om en
vara före köp är väl dokumenterad när det gäller livsmedelsområdet.

Att - som motionärerna hävdar - upprätta krav på märkning av
färdigförpackade livsmedel på svenska språket torde enligt vår mening i
betydande grad komma att medföra tekniska handelshinder, vilket knappast
kan anses stå i överensstämmelse med de åtaganden, som Sverige gjort i
internationella handeissammanhang.

Även om en allt större del av vår befolkning har vissa kunskaper i minst ett
främmande språk - företrädesvis engelska - så kan vi i och för sig förstå
motionärernas ambitioner att få önskad information på ett lättillgängligt
språk, helst svenska.

Mot detta måste man enligt vår mening då ställa de problem en sådan
ordning skulle komma att medföra. Sverige är en förhållandevis liten
marknad, och för flertalet produkter skulle en specialmärkning på svenska
språket komma att medföra ökade kostnader och därmed ett högre pris.

Enligt vår mening föreligger också uppenbar risk för att en stor del av vårt
färdigförpackade livsmedelssortiment skulle ta andra vägar än till den
svenska marknaden, vilket i sig skulle medföra försämrad konkurrens och
därigenom också på sikt försämra konsumentens möjlighet att göra ett
rationellt och gott köp.

Vi vill också i sammanhanget understryka de problem, som svensk
livsmedelsindustri kan få när motsvarande krav kommer att ställas från andra
länder om specifika märkningskrav, vilka avviker från internationell
praxis.

JoU 1979/80:26

Avslutningsvis vill vi framhålla att konkurrensen inom dagligvaruområdet
i Sverige med de blockbildningar som under senare år alltmera profilerats
borgar för att de varor som saluföres är av sådan kvalitet, att de olika
handelsblocken är beredda ansvara för deras kvalitet. I detaljhandeln är man
också angelägen om att för varor med utländsk text lämna konsumenten
eventuellt erforderliga informationer rörande varan.

Utskottet

I föreliggande motion påpekas att ca 13 % av den totala livsmedelskonsumtionen
i landet utgörs av importerade varor. På vissa områden, bl. a. i
fråga om fruktkonserver, är importen i det närmaste hundraprocentig. Enligt
motionen medför avsaknaden av uppgifter på svenska beträffande t. ex.
varans innehåll och användning att konsumenterna ofta inte får den
information som man behöver för att kunna göra ett rationellt inköp. Svårast
drabbas de svaga konsumentgrupperna därvidlag. Motionärerna framhåller
att det skulle innebära en förenkling som vore till fördel för konsumenterna
om alla importerade varor försågs med svensk text innan de saluförs på
marknaden.

Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som
saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med uppgift om livsmedlets slag
och sammansättning samt dess nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället.
På samma sätt skall livsmedlet vara försett med anvisning hur det
skall förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets hållbarhet.
Märkningen skall vidare innefatta uppgift om beräknad hållbarhetstid, om
denna är begränsad, och om förpackningens eller tillverkarens namn eller
firma samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast
namnet, firman eller förkortning därav.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att
märkning skall innehålla andra uppgifter av betydelse för konsumenterna.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan också begränsa
den i föregående stycke angivna märkningsskyldigheten.

I 25 § livsmedelskungörelsen (1971:807) har regeringen bemyndigat
livsmedelsverket att meddela bestämmelser om märkning av livsmedel i sist
berörda båda avseenden.

I förarbetena till gällande livsmedelslagstiftning behandlades frågan om att
i livsmedelsstadgan införa regler om användningen av främmande språk vid
märkning av livsmedel.

JoU 1979/80:26

eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk. Beträffande övriga obligatoriska
uppgifter ansåg LSK att en avvägning borde göras mellan konsumenternas
intresse av att få en fullt otvetydig information och de konsekvenser en
kompletterande märkning kunde föra med sig i form av höjda konsumentpriser.

I propositionen 1971:61 med förslag till livsmedelslag m. m. uttalade
departementschefen i denna del att han ansåg det vara tillräckligt att kräva
att märkningen skulle ske på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att märkningen
skulle vara otvetydig innebar att obligatoriska uppgifter inte fick lämnas i kod
utan skulle vara utformade i klartext. Märkning borde också kunna ske på
främmande språk. Vid riksdagsbehandlingen (JoU 1971:41) godtogs uppfattningen
att märkning skulle få ske på främmande språk, även om det
givetvis vore önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. En generell
föreskrift härom väntades emellertid i hög grad försvåra eller rentav hindra
en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel. Tillämpningen av kravet på
”otvetydig märkning” borde enligt riksdagen skärpas så att märkning på
svenska föreskrevs där så visade sig möjligt. Samtidigt ansåg riksdagen att det
var eftersträvansvärt att det beträffande livsmedel med utländsk text i
livsmedelsbutikerna hölls en översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen uttrycker i
ärendet hörda remissinstanser i allmänhet förståelse för att det kan vara ett
konsumentintresse att märkning av importerade livsmedelskonserver sker på
svenska. Bl. a. framhåller konsumentverket att informationen på importerade
livsmedel så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt bör lämnas
på svenska språket. Enligt verkets mening bör införas tvingande bestämmelser
att importerade livsmedelskonserver skall förses med svensk text då
otvetydig eller lätt förståelig information är av särskild betydelse från
hälsosynpunkt. Samtliga remissinstanser vänder sig dock eller ställer sig
tveksamma gentemot förslaget att införa bestämmelser om att alla importerade
livsmedelskonserver skall förses med svensk text på förpackningen. I
remissyttrandena pekas bl. a. på risken att regler om obligatorisk text på
svenska kan orsaka och uppfattas som handelshinder. I motionen föreslagen
åtgärd skulle dessutom allmänt sett strida mot hittillsvarande svenskt
agerande vad gäller liknande åtgärder i utlandet.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till synpunkten att det i och för sig vore
önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. Mot bakgrund av de i det
föregående redovisade uttalandena som utskottet gjorde i samband med
livsmedelslagens antagande och som utskottet anser alltjämt böra gälla
finner emellertid utskottet inte motiverat att i livsmedelslagen införa några
tvingande regler om sådan märkning.

Det bör sålunda enligt utskottets mening alltjämt ankomma på livsmedelsverket
att meddela erforderliga bestämmelser i ämnet.

Av föregående redogörelse framgår att livsmedelsverket vid sin tillämp -

JoU 1979/80:26

ning av kravet på ”otvetydig märkning” har kommit fram till att märkning på
norska, danska, engelska, tyska, eventuellt franska och även andra språk kan
accepteras när benämningarna inte kan anses vara alltför främmande för en
svensk konsument (t. ex. italienska, spanska, portugisiska). En förutsättning
är att märkningen inte anses vilseledande för en svensk konsument.

Om en märkning på främmande språk inte kan uppfattas som otvetydig,
anser sig livsmedelsverket ha rätt att kräva märkning eller kompletteringsmärkning
på svenska. Enligt livsmedelsverkets kungörelse om barnmat bör
föreskriven märkning företrädesvis ske på svenska språket. I fråga om
modersmjölksersättning och välling för spädbarn skall dock förvaringsanvisning
och anvisning om hur livsmedlet skall beredas för konsumtion alltid vara
avfattade på svenska språket.

Utskottet, som för egen del vill understryka vikten av att uppgifter om
barnmat, särskilt spädbarnsmat, alltid lämnas på ett för konsumenterna klart
och lättförståeligt sätt, har inte funnit anledning till erinran mot livsmedelsverkets
tillämpning av livsmedelslagen i nu redovisat hänseende.

Utskottet utgår från att livsmedelsverket med uppmärksamhet fortlöpande
följer utvecklingen på förevarande område och vidtar de åtgärder som kan
befinnas påkallade för att syftet med livsmedelslagstiftningens bestämmelser
om märkning av livsmedlen skall bli tillfredsställande tillgodosett, såväl i
fråga om inhemska som importerade varor. Mot bakgrund av vad i det
föregående anförts finner utskottet motionen inte påkalla någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1007.

Stockholm den 5 februari 1980

På jordbruksutskottets vägnar
HANS WACHTMEISTER

Närvarande: Börje Stensson (fp). Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister
(m), Sven Lindberg (s), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m),
Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s)*, Lennart
Brunander (c), Torkel Lindahl (fp)*, Martin Segerstedt (s)*, Ingvar
Eriksson (m), Maja Ohlin (s)* och Bertil Jonasson (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB