med anledning av motion om suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar (Betänkande 1979/80:LU13 Lagutskottet)

LU 1979/80:13

Lagutskottets betänkande
1979/80:13

med anledning av motion om suveränitetsholmarna i Torne, Muonio
och Könkämä älvar

Ärendet

I motionen 1978/79: 1759 av Frida Berglund m.fl. (s, c, m) yrkas, att
riksdagen hos regeringen begär kompletterande utredning och förslag till
lösning av äganderättsförhållandena rörande de s. k. suveränitetsholmarna
i Tome, Muonio och Könkämä älvar.

I motionen lämnas en redogörelse för de historiska förhållandena varefter
motionärerna erinrar om att det efter bl. a. en framställning från riksdagens
sida år 1973 tillsattes en gemensam finsk-svensk utredning för att
klarlägga vissa frågor om suveränitetsholmarna och att utredningen i ett år
1975 avgivet betänkande (NU 1975: 26) lade fram förslag till lösning av de
besvärliga äganderättsförhållandena. Motionärerna erinrar vidare om att
en proposition hade aviserats år 1977 men att den aldrig kom. Förslaget
synes sedan ha lagts åt sidan.

Enligt motionärernas mening är det angeläget att snara åtgärder kommer
till stånd. Igenväxningen av holmarna sker nu i en takt som gör att det
snart inte kommer att vara praktiskt möjligt att återställa den kulturmiljö
som odlingen skapat. Detta gäller såväl den öppna landskapsbilden som
den typiska floran. Holmarnas speciella rättsliga status är f. n. ett avgörande
hinder mot erforderliga naturvårdsåtgärder. Ägosplittringen försvårar
också möjligheterna att göra slåtter och betesgång mera lönsam.

Motionärerna förmodar att anledningen till att utredningens förslag inte
lett till några åtgärder kan vara den kritik som riktats mot förslaget. Enligt
motionärernas mening bör en kompletterande utredning komma till stånd.

En sådan utredning bör utgå från den tidigare utredningens förslag och
däröver inhämtade remissyttranden och genomföras skyndsamt, så att
förslag till lösning av äganderättsförhållanden beträffande suveränitetsholmama
snarast kan föreläggas riksdagen.

Med anledning av att det förväntades en proposition på grundval av det
ovannämnda betänkandet från den finsk-svenska utredningen om suveränitetsholmama
företog lagutskottet i september 1977 en resa i Tornedalen,
varvid utskottet besökte några av holmarna i Hietaniemiselet samt
Kylänsaari vid Pello. Vid sammanträde i Hedenäset inhämtade utskottet
synpunkter på utredningens förslag från företrädare för myndigheter.

Övertorneå kommun samt berörda byar. I finska Pello lämnades vissa
synpunkter av företrädare för Pello kommun.

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 13

LU 1979/80:13

Uppgifter om suveränitetsholmarna

Historik

I fredstraktaten i Fredrikshamn den 17 september 1809 stadgades att
gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle i Torne och Muonio älvar gå i
strömfåran, att öster om fåran belägna öar skulle tillhöra Ryssland och
väster om fåran belägna öar tillhöra Sverige Byarna vid de nya gränsälvarna
hade i avsevärd utsträckning ägor på båda stränderna och på
holmarna i älvarna. Det krävdes därför särskilda åtgärder för att upphäva
ägoblandningen. Enligt gränsregleringstraktaten den 20 november 1810
skulle ägor på fasta landet utbytas så långt som möjligt och andra erforderliga
jordöverlåtelser skulle ske inom viss tid. Beträffande holmarna föreskrevs
att de skulle få behållas av de dåvarande ägarna men också beträffande
holmarna skulle utbyten ske så att de om möjligt kom att i sin helhet
tillhöra ettdera riket. För de holmar beträffande vilka sådant utbyte ej
kunde genomföras skulle innehavarna erlägga en s. k. suveränitetsavgift
till bevis om att de erkände ”att det område, varav de hava nyttjanderätten,
tillhör den andra regeringen (appartient å 1’autre Souverain)”. Holmarna
benämnes därför suveränitetsholmar.

De avtalade ägoregleringarna mötte åtskilliga svårigheter och tog lång
tid. Efter förhandlingar mellan särskilda kommissarier överenskoms (konvention
den 17 januari 1821) att erforderliga utbyten skulle ske vid förrättningar.
Sedan dessa slutförts hölls överläggningar för att avgöra tvistefrågor
och verkställa fastställelseprövning. Vissa beslut rörande holmarna
intogs i ett protokoll den 3 september 1823. Dessa beslut innebar bl. a. att
'egarne' till holmarna är berättigade endast till marken och därav följande
avkomst men icke till fiskevattnet invid holmarna och att inga andra hus än
sådana som är nödvändiga för inbärgandet av gröda må uppföras på holme
inom det andra riket.

Enligt en år 1823 upprättad förteckning hade svenska undersåtar 15
holmar i Finland, varav fyra endast delvis, och finska undersåtar 36 holmar
i Sverige, varav en endast delvis.

Antalet suveränitetsholmar uppgår till 51 och den sammanlagda arealen
till ca 1 000 hektar, varav ungefär hälften belöper på svenska holmar i
Finland och ungefär hälften på finska holmar i Sverige. Holmarna har
utmärkts på en i bilaga I intagen kartskiss.

I fastighetsbildningshänseende är förhållandena olika i Finland och Sverige.
De av svenskar innehavda holmarna i Finland ingår i innehavarnas
svenska fastigheter och har vid skiften m. m. behandlats såsom tillhörigheter
till dessa. Meddelade lagfarter och inteckningar omfattar även dessa
holmar. Holmarna är inte redovisade i finländska jordregister eller lagfartsböcker.

De inom Sverige belägna suveränitetsholmarna, vilka i Sverige redovisas
i jordregistret såsom särskilda enheter, har vid lantmäteriförrättningar i

LU 1979/80:13

Finland konsekvent hållits utanför delningar av de finska fastigheter vartill
de nyttjas. Holmarna har i stället i stor utsträckning sämjedelats.

Den rätt varmed suveränitetsholmarna besittes är säregen. I 1810 års
gränsregleringstraktat användes uttryck som tyder på att rätten betraktades
som äganderätt men det talades också om nyttjanderätt. Det sätt varpå
rätten i skilda sammanhang behandlats talar dock för att den rätt varmed
holmarna besittes ur praktiska synpunkter är att jämställa med äganderätt.

Suveränitetsavgiften, som i dagens penningvärde är enbart symbolisk,
utgjorde från början för de finska fastighetsägarna 48 kopek och för de
svenska 8 skilling banco årligen per holme, vilket sedermera ansetts motsvara
25 öre. Den såvitt bekant sista suveränitetsavgiften torde ha utgått
från Koivukylä by. Avgiften som var 2:75 kr. betalades ur bykassan sista
gången år 1958. Hietaniemi kommun övertog därefter betalningen. År 1969
när Hietaniemi kommun gick upp i Övertorneå kommun upphörde slutligen
betalningen.

Aktuella fastighet sförhållanden

Suveränitetsholmarna är till antalet totalt 51. Av de svenska holmarna i
Finland är samtliga utom fyra mindre holmar koncentrerade till det s. k.
Hietaniemiselet i södra delen av Övertorneå kommun. Arealen på holmarna
i Hietaniemiselet uppgår till 480 hektar. Av de övriga holmarna ligger en
holme, Danskisaari, nära Haparanda-Torneå och omfattar ca 15 hektar.
De återstående tre holmarna, Lombolosaari och Luntanginsaari i Muonio
älv samt Nilivuopionsaari i Könkämä älv omfattar tillsammas ca två hektar.

Antalet fastigheter med mark på holmarna uppgår till ca 260. Antalet
ägoskiften vari holmarna uppdelats är ca 370. Att antalet ägoskiften är
större beror på att det i flera fall förekommer att en fastighet har ägor på
mer än en holme. Omkring 60 procent av skiftena är mindre än en hektar.
Endast fyra av skiftena överstiger fem hektar. Ägosplittringen är alltså
stor.

Suveränitetsholmarna i Hietaniemiselet tillhör fastigheter i fyra socknar
(Övertorneå, Hietaniemi, Karl Gustav och Nedertorneå). En stor del av
holmskiftena är belägna på stort avstånd från fastigheternas brukningscentra.
Avstånd på upp till 40 km förekommer.

De 36 finska suveränitetsholmarna på den svenska sidan om gränsen
omfattar totalt ca 515 hektar. De är genomsnittligt väsentligt mindre än de
svenska och har ett betydligt nordligare läge. De båda sydligaste holmarna
Kylänsaari om 97 hektar och Leipionsaara (Leipiösaari) om knappt 0,5
hektar ligger i Torne älv vid Pello i svenska Övertorneå kommun omkring
11 mil från kusten. Vid finska Kolari, 6 mil norr om Pello, finns i Muonio
älv holmen Ylinenniitusaari (Väyläsaari) om 14 hektar. Samtliga övriga 33
holmar är fördelade på en ca 3,5 mil lång sträcka av älven i nordligaste
delen av Pajala kommun,
tl Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 13

LU 1979/80:13

De finska holmarna har genomgående sämjedelats. På vissa håll har
sämjedelningarna gjorts om systematiskt efter vissa tidsintervaller. Ibland
har, när delägarantalet ökat, ägarna fått turas om att nyttja suveränitetsägor
endast vissa år. Gränserna mellan sämjelotterna är ofta otydliga.
Holmarna är inte redovisade i finska jordregister eller lagfartsböcker. I det
svenska jordregistret har de redovisats som särskilda enheter betecknade
”krono under allmän disposition”. Däremot har de ej upptagits i svenska
fastighetsböcker. Det är således mycket besvärligt att fastställa vilka fastighetsägare
som nu har rätt till holmarna.

Frågans tidigare behandling

Vid en gränsöversyn år 1888 konstaterades att den i Hietaniemiselet
belägna suveränitetsholmen Kortetsaurukka som innehades av svenskar
saknades på tidigare karta. Eftersom gränsen skulle ha löpt tvärs över
holmen, justerades gränsen så att holmen kom på den ryska sidan om
gränslinjen.

Ny gränsöversyn skedde 1926-1927. I samband därmed överenskom de
svenska och finska regeringarna att en översyn av riksgränsen mellan
Sverige och Finland skulle göras vart tjugufemte år och att denna översyn
skulle avse en fullständig undersökning av gränsens sträckning samt underhåll
av samtliga gränsmarkeringar med undantag av riksrös som endast
anger tillhörighet till ettdera landet, s. k. nationalitetsrös.

Översyn av gränsen mellan Sverige och Finland verkställdes år 1956
under ledning av svenska och finska delegationer. Sedan översynen slutförts
redovisade den svenska delegationen sitt arbete med skrivelse den 9
maj 1957. Delegationen hemställde därvid att till särskilt övervägande
måtte upptagas frågan om en flyttning av riksgränsen på tre platser där
gränsen nu framgår i en uppgrundad gren av älvfåran. En sådan flyttning
skulle beröra vissa suveränitetsholmar och därför vara förenad med olika
svårigheter främst sammanhängande med äganderätten till och fastighetsbildningen
inom holmarna och angränsande vattenområden.

I en särskild framställning den 9 maj 1957 hemställde den svenska
gränsdelegationen, att Kungl. Maj:t gemensamt med Finlands regering
skulle överväga att närmare utreda förutsättningarna för att överföra samtliga
suveränitetsholmar till innehavarnas fulla äganderätt. Till stöd för
framställningen åberopades bl. a. de svårlösta situationer som kan uppkomma
om - såsom här i viss mån skett — ett lands lagstiftning, domstolsväsende
och förvaltning utsträcks till ett annat lands territorium. Vidare
skulle en åtgärd av föreslagen beskaffenhet innebära att suveränitetsavgifterna
kunde avskaffas.

Motsvarande framställningar överlämnades av den finska gränsdelegationen
till vederbörande ministerium i Finland.

LU 1979/80:13

Vid remissbehandlingen av den svenska gränsdelegationens framställningar
uttalades starka sympatier för en utredning om suveränitetsholmarnas
rättsliga ställning och framtida status. En sådan utredning ansågs
nödvändig även med hänsyn till behovet av åtgärder för avhjälpande av
ägosplittringen.

I beslut den 17 februari 1961 godkände Kungl. Maj:t den verkställda
gränsöversynen. Denna innebar dels att gränsen på två ställen skulle löpa
utmed räta linjer mellan riksrösen i stället för i de numera otydliga bäckfårorna,
dels att den svenska staten tillhöriga holmen Niittysaari i Muonio
älv överfördes till Finland. Beträffande framställningarna om ytterligare
åtgärder för riksgränsens förflyttning till djupfåran i särskilda fall och om
utredning beträffande suveränitetsholmarna förklarade sig Kungl. Maj:t
vilja meddela beslut senare.

Den 16 september 1971 träffades en gränsälvsöverenskommelse mellan
Sverige och Finland. Överenskommelsen har trätt i kraft den 1 januari
1972. För tillämpning av överenskommelsen har inrättats en gemensam
finsk-svensk gränsälvskommission med kansli i Haparanda.

Frågan om suveränitetsholmarna i Torne älv aktualiserades år 1972 i den
svenska riksdagen. I en fempartimotion (mot. 1972:741) anfördes att holmarna
tidigare hade utnyttjats för slåtter men att så inte längre var fallet.
Holmarna befann sig enligt motionärerna i ett mer eller mindre framskridet
igenväxningsstadium. Motionärerna underströk behovet av naturvårdande
åtgärder i syfte att återställa suveränitetsholmarnas öppna landskapsbild
och framhöll att finsk-svenska gränsälvskommissionen borde vara ett
lämpligt samrådsorgan. Med bifall till motionen anhöll riksdagen (JoU
1972: 12, rskr 1972: 103) hos Kungl. Maj:t att motionen skulle överlämnas
till gränsälvskommissionen.

År 1973 tillkallades en svensk och en finsk sakkunnig för att utreda vissa
frågor om suveränitetsholmarna. Utredningen antog benämningen finsksvenska
utredningen om suveränitetsholmarna. Den ovannämnda motionen
överlämnades till den svenska utredningsmannen. Utredningen avgav
hösten 1975 betänkandet (NU 1975:26) Suveränitetsholmarna i Torne,
Muonio och Könkämä älvar. I betänkandet lades fram förslag till överenskommelse
mellan Sverige och Finland om suveränitetsholmarna i nämnda
älvar. Utredningen anför i sin sammanfattning bl. a. följande.

Holmarna, som ursprungligen ofta utgjorde de för försörjningen värdefullaste
ägorna, brukas numera i endast obetydlig utsträckning. Den tilltagande
igenväxningen på holmarna är till skada för den öppna landskapsbilden
i Tornedalen.

Utredningen anser att konstruktionen med suveränitetsholmar bör avskaffas
och har övervägt tre huvudalternativ till lösning som innebär att
konstruktionen försvinner. Ändring av riksgränsen är i och för sig det
naturligaste alternativet men skulle innebära betydande avsteg från den

LU 1979/80:13

hittills tillämpade principen att riksgränsen skall följa djupfåran i gränsälvarna
och skulle enligt utredningens mening med säkerhet medföra olägenheter
som avsevärt överstiger fördelarna. Utredningen föreslår däremot
att riksgränsen flyttas till djupfåran i tre fall där riksgränsen vid den
senaste gränsöversynen gick fram i en uppgrundad gren av älven. Denna
flyttning berör några suveränitetsholmar.

Ett andra alternativ är överföring av suveränitetsholmarna till innehavarnas
fulla äganderätt. Detta alternativ skulle innebära att man lägger på
fastighetsägarna det besvär som det kan innebära att ha särskilda fastigheter
i ett annat land. Det skulle inte heller lösa de finska äganderättsproblemen
och skulle på sikt skapa oklara äganderättsförhållanden även för de
svenska holmarna. Utredningen anser alltså att detta alternativ inte kan
förordas.

Utredningen föreslår i stället att staterna löser in holmarna, vilket skulle
ge staterna fria händer att gemensamt komma överens om naturvårdande
åtgärder på holmarna och om holmarnas framtida användning. Ett inlösenförfarande
skulle också åstadkomma fullständig ordning i fastighetsförhållandena.

Utredningen föreslår att den svenska staten skall lösa in de svenska
holmarna med tillämpning av den svenska expropriationslagen och att den
finska staten skall lösa in de finska holmarna med tillämpning av den finska
expropriationslagen samt att länderna därefter träffar särskild överenskommelse
om utbyte av holmarna och om deras framtida användning.

Utredningen har uppskattat kostnaden för ett inlösenförfarande till 2-4
miljoner kronor för varje land.

Utredningens förslag har remissbehandlats både i Sverige och i Finland.
I Sverige tillstyrks förslaget till överenskommelse eller lämnas utan erinran
av det övervägande flertalet av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av
bi. a. länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteriverket och Svenska naturskyddsföreningen.

Förslaget avstyrks av Övertorneå kommun, byamännen i Koivukylä,
Haapakvlä-Matarengi, Ruskola och Vitsaniemi samt av Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) och Lantbrukarnas länsförbund i Norrbotten. Dessa
remissinstanser motsätter sig att de svenska suveränitetsholmarna löses in
och överlämnas till Finland. Däremot ställer de sig positiva till natur- och
landskapsvårdande åtgärder på holmarna.

En sammanställning av remissvaren har tagits in i bilaga 2.

När det gäller remissbehandlingen i Finland är enligt vad som upplysts
mottagandet blandat. Jord- och skogsbruks- samt försvarsministerierna
liksom även lantmäteri- och forststyrelserna samt Vasa hovrätt tillstyrker i
princip det i betänkandet föreslagna inlösenförfarandet. Finansministeriet
och länsstyrelsen i Lapplands län motsätter sig inlösenförfarandet. På
lokal nivå är förhållandet till förslaget negativt eller positivt beroende på
om de berörda skulle komma att avstå från holmbesittningarna eller inte.

LU 1979/80:13

Ny översyn av riksgränsen mot Finland

En ny gränsöversyn skall göras år 1981. Till denna översyn har en finsk
gränskommission tillsatts genom beslut den 23 februari 1979.

Efter framställning från lantmäteriverket har regeringen den 13 september
1979 förordnat att en översyn av riksgränsen mellan Sverige och
Finland skall göras av en svensk gränskommission gemensamt med den
redan tillsatta finska gränskommissionen. Gränsöversynen skall innefatta
en fullständig översyn av riksgränsen från Treriksröset vid Koltajärvi till
öppen sjö vid Bottenviken samt på skäret Märket i Ålands hav. Därvid
förutsätts att riksgränsen flyttas i tre fall vid vissa suveränitetsholmar —
som angivits av 1955 års gränsdelegation och av den finsk-svenska utredningen
om suveränitetsholmarna.

Det kan anmärkas att lantmäteriverket i sin skrivelse anfört att man
förutsatt att frågorna om en eventuell allmän avveckling av suveränitetsrätten
och de åtgärder i fråga om fastighetsbildning, fastighetsregistrering
osv. som erfordras i detta sammanhang upptas i särskild ordning och att
deras behandling sker i nära anslutning till gränskommissionens arbete
dock utan att tillåtas försena gränsöversynen i övrigt.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om de s. k. suveränitetsholmama
i Torne, Muonio och Könkämä älvar.

Genom freden i Fredrikshamn år 1809 mellan Sverige och Ryssland kom
Torne, Muonio och Könkämä älvar att utgöra gräns mellan Sverige och
Finland. Enligt fredstraktaten skulle riksgränsen gå i strömfåran. Hemmanen
längs de nya gränsälvarna hade i stor utsträckning ägor på båda
sidor om älven och på holmar i älven. Genom ett riksgränsägoutbyte
försökte man samla de svenska resp. finska fastighetsägarnas ägor på den
egna sidan om gränsen. Enligt en särskild överenskommelse år 1810 fick
dock ägor på holmarna som inte kunde bytas ut fortfarande innehas av
fastighetsägarna i det andra landet. På detta sätt kom svenska medborgare
att ha rätt till 15 holmar i Finland, varav fyra dock endast delvis, samt
finska medborgare att ha rätt till 36 holmar i Sverige, varav en endast
delvis. Holmarnas totala areal utgör nu ungefär 500 hektar i vardera landet.
Som bevis på att holmarna tillhörde det andra landet skulle innehavarna
betala en suveränitetsavgift. Avgiften, som sedermera ansetts motsvara 25
öre per holme, upphörde så sent som 1969. Uttrycket suveränitetsavgift
har gett holmarna benämningen suveränitetsholmar.

Holmarna har fastighetsrättsligt behandlats helt olika i Sverige och Finland.
I Sverige har holmar, som tillkommer svenska fastigheter, beaktats
vid fastighetsbildningsåtgärder och meddelade lagfarter och inteckningar
omfattar även de i Finland belägna holmarna. Ägosplittringen på holmarna

LU 1979/80:13

är dock stor. 1 Finland har de i Sverige belägna holmarna helt lämnats
utanför vid skiften m.m. Holmarna har i stället sämjedelats. Detta har
skett på ett sätt som gör det mycket svårt att nu fastställa vilka fastighetsägare
som har rätt till holmarna.

Vid den senaste gränsöversynen 1956-1957 uppkom bl. a. fråga om en
flyttning av riksgränsen på tre platser, där gränsen numera går i en uppgrundad
gren av älven. En sådan flyttning skulle beröra vissa suveränitetsholmar
och var därför förenad med svårigheter med hänsyn till holmarnas
speciella karaktär. De båda gränsdelegationema hemställde i särskilda
skrivelser att Sveriges och Finlands regeringar närmare skulle undersöka
förutsättningarna för att avskaffa systemet med suveränitetsholmar och för
att överföra holmarna till ägarnas fulla äganderätt. I samband med att
gränsöversynen i övrigt fastställdes år 1961 förklarade sig regeringen vilja
meddela beslut senare i fråga om åtgärder för riksgränsens förflyttning till
djupfåran i de ovan angivna fallen och i fråga om utredning beträffande
suveränitetsholmarna.

Sedan frågan om suveränitetsholmarna åter aktualiserats år 1972 med
anledning av en fempartimotion tillsattes år 1973 den finsk-svenska utredningen
om suveränitetsholmarna. Utredningen avgav år 1975 ett betänkande
med förslag till överenskommelse mellan Sverige och Finland om suveränitetsholmarna
i Torne, Muonio och Könkämä älvar. Som framgår av
redogörelsen ovan för utredningens förslag (s. 5-6) innebär förslaget att
konstruktionen med suveränitetsholmarna avskaffas. Detta skall ske genom
att dels den svenska staten löser in de svenska holmarna i Finland
med tillämpning av den svenska expropriationslagen, dels att den finska
staten löser in de finska holmarna i Sverige med tillämpning av den finska
expropriationslagen. Därefter skall enligt förslaget länderna träffa särskild
överenskommelse om utbyte av holmarna och om deras framtida användning.
Utredningen har uppskattat kostnaderna för ett inlösensförfarande
till 2—4 milj. kr. i varje land.

Utredningsbetänkandet har remissbehandlats såväl i Sverige som i Finland
men har i övrigt ännu inte föranlett några åtgärder.

1 motionen hävdas att det är angeläget att snara naturvårdsåtgärder
kommer till stånd. Enligt motionärerna sker igenväxningen av holmarna nu
i en takt som gör att det snart inte kommer att var praktiskt möjligt att
återställa den kulturmiljö som odlingen skapat. Detta gäller såväl den
öppna landskapsbilden som den typiska floran. 1 motionen framhålls vidare
att alla åtgärder förhindras av holmarnas specialla rättsliga status och
den svåra ägosplittringen. Motionärerna förmodar att anledningen till att
utredningens förslag inte genomförts kan vara den kritik som riktats mot
förslaget. Motionärerna hemställer därför att riksdagen hos regeringen
skall begära en kompletterande utredning som bör ske skyndsamt och
grunda sig på den tidigare utredningens förslag jämte däröver inhämtade
remissyttranden.

LU 1979/80:13

Utskottet vill till en böljan erinra om att konstruktionen med suveränitetsholmar
har sin grund i att holmarna i älvarna ursprungligen ofta utgjorde
de för försörjningen värdefullaste ägorna vilket medförde att det inte
gick att få ett ägoutbyte till stånd. Under 1800-talet användes holmarna
huvudsakligen för slåtter. Holmängarna utgjorde s. k. naturängar, där vårfloden
och ljuset dygnet runt under sommaren befrämjade en riklig gräsväxt.
På 1930-talet började man med en intensiv foderodling och på många
holmar bildades särskilda dikningsföretag. Under de senaste årtiondena
har man efter hand återgått till en extensiv foderfångst och i samband med
den genomgripande strukturomvandling som jordbruket i Tornedalen har
genomgått, har nyttjandet av holmarna snabbt gått tillbaka för att nu i det
närmaste ha upphört. Endast i några få fall förekommer det alltjämt höskörd
på de svenska holmarna. Några av de finskägda holmarna vid
Muonio nyttjas fortfarande som betesmark.

Det förhållandet att flertalet holmar i stort sett lämnats åt sitt öde har lett
till att holmarna snabbt växer igen, något som utskottet kunde konstatera
vid sitt besök i september 1977 på några holmar i Hietaniemiselet. Försök
har gjorts från myndigheternas sida att komma till rätta med dessa problem.
Bl. a. har länsstyrelsen i Norrbottens län alltsedan mitten av 1960-talet försökt få till stånd ett naturreservat på den i Sverige belägna holmen
Kylänsaari vid Pello, vilken holme ansetts ha stort intresse från naturvårdssynpunkt.
På grund av holmens karaktär av suveränitetsholme har
alla sådana försök hittills misslyckats.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att snara åtgärder måste komma
till stånd om inte holmarna skall växa igen så att det blir mycket svårt
och kostsamt att återställa kulturlandskapet och den öppna landskapsbilden.
Det kan anmärkas att Tornedalen i den svenska riksplaneringen har
bedömts vara ett område av riksintresse från kulturhistorisk synpunkt. De
nuvarande förhållandena innebär också en risk för uppkomsten av en
oreglerad fritidsbebyggelse. Av utredningens betänkande framgår att sådan
bebyggelse redan uppstått på den i Sverige belägna holmen Isosaari i
Muonio älv och på den i Finland belägna holmen Danskisaari vid Torneå.
Det förtjänar vidare att påpekas att flera av remissinstanserna, bl. a. lantbruksnämnden
i Norrbottens län, har framhållit att efterfrågan på jordbruksmark
har ökat inom området och att holmarna skulle kunna utgöra ett
gott underlag för mjölk- och köttproduktion, om det hinder som nuvarande
fastighetsindelning utgör undanröjs. Holmarna är i sådant hänseende enligt
lantbruksnämnden likartade med en svensk holme som nu brukas som
underlag för ett nyligen uppbyggt SR-företag. Utskottet vill också framhålla
att det är ett intresse i sig att konstruktionen med suveränitetsholme
avskaffas. Det förhållandet att ett lands lagstiftning, domstolsväsende och
förvaltning utsträcks till ett annat lands territorium leder till svårlösta
situationer. Flera exempel härpå lämnas i utred ningsbetänkandet. Enligt
utskottets mening är det angeläget att riksgränsen också utgör gräns för
fastighetsindelning i resp. stat.

LU 1979/80:13

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts av flertalet
remissinstanser. Som motionärerna framhållit har dock kritik riktats mot
förslaget. Framför allt har de av förslaget berörda byarna samt Övertorneå
kommun motsatt sig att de i Hietaniemiselet belägna holmarna löses in och
överlämnas till Finland. Vid det sammanträde utskottet höll i Hedenäset
1977 bekräftades också att man från de svenska fastighetsägarnas sida var
helt negativ till utredningens förslag. En anledning härtill kan vara att
utredningen inte närmare behandlat vad som skall ske efter inlösningsförfarandet.
I betänkandet anges endast att regeringarna senare skall träffa
överenskommelse om utbyte mellan staterna av holmarna och om deras
framtida användning. Vid sammanträdet framkom att detta av byamännen
tolkats så att de för alltid skulle fråntas rätten att nyttja holmarna i Hietaniemiselet
och i stället möjligen få rätt att nyttja de ca 50 km norrut vid
Pello belägna holmarna. Som framhölls av de vid sammanträdet närvarande
experterna i utredningen hade detta inte varit utredningens avsikt utan
man hade räknat med att intresserade fastighetsägare skulle efter holmbytena
på något sätt ges möjlighet att åter nyttja holmarna i Hietaniemiselet.

Sammanfattningsvis finner sig utskottet kunna konstatera att det föreligger
ett behov av snara åtgärder. Med hänsyn till den kritik som riktats mot
utredningens förslag från den lokala befolkningens sida torde det vidare
vara så att förslaget inte kan genomföras i oförändrat skick. Utskottet
delar därför motionärernas uppfattning att man bör göra en kompletterande
utredning på grundval av det föreliggande betänkandet och däröver
inhämtade remissyttranden. Det är vidare angeläget att man från den
svenska regeringens sida tar upp nya förhandlingar med den finska regeringen
beträffande förevarande frågor. Utskottet vill i detta sammanhang
också framhålla vikten av att berörda svenska myndigheter tar kontakt
med motsvarande finska myndigheter för att undersöka vilka naturvårdsåtgärder
eller andra åtgärder som kan vidtas i avvaktan på att frågan om
suveränitetsholmarna får sin slutliga lösning.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen 1978/
79: 1759.

Utskottet hemställer

att riksdagen bifaller motionen 1978/79: 1759.

Stockholm den 6 december 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist
(m). Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson
i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s). Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp) och Margareta Gard (m).

LU 1979/80:13

Bilaga I

Karesuando r

,Ylimuonio

Muonio

Muonionalusta

Kolari

Pello

»Pello

□ Kyl än saar i

H^denäset

(Hietaniemi)

ilix

Torneå

□ Finska holmar i Sverige
O Svenska holmar i Finland

LU 1979/80:13

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (NU 1975:26) Suveränitetsholmarna
i Torne, Muonio och Könkämä älvar

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som tillstyrker förslaget, understryker
att holmarnas speciella karaktär har medfört att det hittills varit omöjligt
att företa exempelvis naturvårdande åtgärdc på holmarna för att bevara
den av ålder öppna landskapsbilden eller att göra önskvärda anordningar
för allmänt friluftsliv på holmar där detta varit lämpligt och önskvärt.
Länsstyrelsen har kommit till den bestämda uppfattningen att det nu, när
holmarnas betydelse för jordbruket är ringa, är en lämplig tidpunkt att få
till stånd en avveckling av suveränitetsholmsinstitutet. Länsstyrelsen har
noga övervägt de förslag till lösningar som utredningen har redovisat.
Därvid har länsstyrelsen stannat för det av utredningen förordade alternativet
med inlösen. Härigenom bringas ägosplittringen att upphöra så att
holmarna kan effektivare utnyttjas för jordbruksändamål, där så anses
lämpligt, och staterna kan gemensamt komma överens om natur- och
kulturminnesvårdande åtgärder på holmarna. Länsstyrelsen tillstyrker
även det utbyte av holmar staterna emellan som utredningen har föreslagit.
Länsstyrelsen räknar med att marken efter inlösen och utbyte som ett led i
det nordiska samarbetet bör kunna få disponeras med arrenderätt av
intresserade jordbrukare från de byar på båda sidor om riksgränsen till
vilka holmarna hittills har hört. Förhandlingar om villkoren härför bör
upptas mellan staterna i samband med överenskommelsen. Lantbruksnämnden
i Norrbottens län, som också tillstyrker förslaget, anser att
utredningen har undervärderat holmarnas användbarhet för jordbruk. Om
det hinder som nuvarande fastighetsindelning utgör undanröjdes, skulle
holmarna kunna utgöra ett gott produktionsunderlag för mjölk- och köttproduktion.
De synes härvidlag i stort sett likartade med en svensk holme
utanför Kuivakangas som nu brukas som underlag för ett nyligen uppbyggt
SR-företag. Lantbruksnämnden förutsätter i likhet med länsstyrelsen att
marken efter inlösen kan disponeras av intresserade jordbrukare och att
man, som ett led i det nordiska samarbetet, bör som underlag för statligt
stöd till jordbrukare i Sverige kunna godta ett långtidsarrende i Finland.
Lantbruksstyrelsen, som tillstyrker förslaget, anser att suveränitetsholmarna
numera har mycket liten betydelse från jordbrukssynpunkt. Detta
sammanhänger delvis med nuvarande äganderättsförhållanden. Inlösen
skulle möjliggöra strukturförbättringar och kunna leda till ett mera aktivt
jordbruk på holmarna. Även naturvårdande insatser skulle avsevärt underlättas.
Arrendeavtal för svenska jordbrukare beträffande holmarna i Hietaniemiselet
är möjliga, även om staterna i ett senare skede byter mark.
Frågan bör enligt lantbruksstyrelsens mening i vart fall tas i beaktande vid
ett sådant byte. I den mån försäljning skall ske av inlösta områden i
Sverige bör försäljningen ske i samråd med lantbruksnämnden.

Kammarkollegiet, som tillstyrker förslaget, konstaterar att det förhållandet
att holmarna numera endast i mycket ringa utsträckning nyttjas för
bete och slåtter inte i och för sig utgör tillräcklig grund för att frånta
innehavarna rätten till holmarna. Holmarna är emellertid i kraftig igenväxning,
och det föreligger ett starkt naturvårdsintresse att kunna genom
åtgärder återställa och vidmakthålla det väsentliga inslag i kulturlandskapet
som holmarna utgjort. Utredningens förslag att avskaffa konstruk -

LU 1979/80:13

tionen med suveränitetsholmar har sin grund mindre i institutets säregna
rättsliga karaktär än i de naturvärden som holmarna tillmäts. Överenskommelsen
måste innefatta ett åtagande av staterna att påta sig ansvaret och
kostnaderna för de landskapsvårdande åtgärder m. m. som förutsatts av
utredningen. Det bör alltså inte få hända att holmarna sedan de väl lösts in
av staterna - beroende exempelvis på prioriteringen på naturvårdens
område — bara lämnas åt sitt öde. Svenska försök att bilda naturreservat
på Kylänsaari, som ligger i Sverige, har strandat, eftersom det var omöjligt
att få grepp om den finska sakägarkretsen. Naturvårdsverket anser att
Ojasensaari, Kylänsaari samt holmarna i Hietaniemiselet tilldrar sig störst
vetenskapligt intresse och de är väl lämpade att avsättas som naturreservat.
Naturvårdsverket saknar möjlighet att närmare precisera de holmar
för vilka förklaring som naturvårdsområde är mest motiverade men ser
ingen uppenbar anledning att motsätta sig de av utredningen lämnade
åtgärdsförslagen. En expropriation av samtliga holmar enbart av naturvårdsskäl
synes dock inte motiverad. Under förutsättning att särskilda
medel kan ställas till förfogande och under förutsättning att holmarna kan
skiftas på ett för naturvården tillfredsställande sätt, torde utredningens
förslag utgöra det på lång sikt mest fördelaktiga alternativet för bibehållande
av älvmiljön som en levande kulturbygd. Vid engångsröjning av de
mest värdefulla objekten bör särskilda AMS-bidrag kunna utgå. Reglerat i
5-10-åriga skötselavtal torde därefter vissa skötsel- och transportbidrag
kunna stimulera kreaturshållningen på de objekt som från naturvårdssynpunkt
bedöms som mest angelägna att hålla under bete. Svenska naturskyddsföreningen
tillstyrker förslaget, eftersom det skulle skapa större
klarhet och därmed bättre grund för fortsatta naturvårdsåtgärder. Att
holmarna kommer i statlig ägo gynnar reservatsbildning och liknande
åtgärder i området. Hela Torneälvens vattensystem och dess dalgång har
från naturvårdssynpunkt mycket stort värde. Föreningen betonar att snara
buskröjningar och andra naturvårdsåtgärder är nödvändiga i Tornedalen,
oavsett om utredningens förslag genomförs eller inte. Luleå tingsrätt framhåller
att naturvårdsintressena naturligen avser dalgången i dess helhet och
att det därför behövs en överenskommelse om framtida användning som
omfattar även bl. a. holmar som inte är suveränitetsholmar och sådana
delar av holmar som inte har status av suveränitetsholme.

Enligt lantmäteriverkets mening innebär utredningens förslag den mest
ändamålsenliga lösningen på föreliggande problem. Från fastighetsregistersynpunkt
torde det föreslagna inlösen- och utbytesförfarandet inte innebära
några svårigheter. Någon föreskrift om att fastigheterna så snart
utbyte skett skall avföras från det svenska fastighetsregistret torde inte
behövas. Överlantmätarmyndigheten i Norrbottens län anser att det förfarande
som utredningen har föreslagit för att upphäva suveränitetsholmama
är lämpligt för att eliminera nuvarande oformligheter och för att tillskapa
de förutsättningar som behövs för en ändamålsenlig skötsel av holmarna.
De båda alternativ till inlösenförfarande som utredningen har övervägt
men förkastat synes leda till inte godtagbara resultat. Så gott som i samtliga
fall som överlantmätarmyndigheten har kommit i kontakt med har den
fastighetsrättsliga konstruktionen med suveränitetsholmar vållat svårbemästrade
problem som trots tidsödande och för samhället kostsamma
utredningar ändå resulterat i bestående oklarheter. Under de senaste årtiondena
har holmarna praktiskt taget upphört att användas i jordbruket.
Samtidigt har naturvårdsintressen alltmer trätt i förgrunden. Holmarnas
egenskap av suveränitetsholmar har därvid visat sig i många fall vara

LU 1979/80:13

avgörande hinder mot önskvärda åtgärder. Ett exempel är den finska
suveränitetsholmen Kylänsaari, som har ett betydande värde från naturvårdssynpunkt.
Sämjedelningarna på holmen har inte kunnat legaliseras
med svensk lagstiftning, och det är också tveksamt om tvångsreglema i
den svenska naturvårdslagstiftningen är tillämpliga, eftersom de skulle
inkräkta på den rätt innehavarna är tillförsäkrade enligt de ursprungliga
mellanstatliga överenskommelserna. Ett annat exempel där suveränitetsholmarna
utgör hinder mot beslut om naturvårdsåtgärder är Hietaniemiselet,
som i den fysiska riksplaneringen angetts ha betydande värde från
naturvårdssynpunkt. Enligt överlantmätarmyndigheten måste överväganden
om suveränitetsholmarnas framtida status göras med beaktande av att
en nations gränser generellt sett bör entydigt avgränsa det område inom
vilket nationens lagstiftning är tillämplig. En riksgräns bör också utgöra
yttergräns för fastighetsindelningen i respektive stat. Den s. k. suveränitetsrätten
utgör ett undantag från dessa principer som var motiverat då det
tillkom med hänsyn till den livsviktiga betydelse holmarna då hade för
bygdens näringsliv. Holmarna har numera inte alls sådan betydelse. Deras
rättsliga status har i stället blivit ett avgörande hinder för en ändamålsenlig
markanvändning till gagn för bl. a. bygden. - Överlantmätarmyndigheten
framhåller att åtskilliga fördelar står att vinna med att länsstyrelsen, i
enlighet med förslaget, bemyndigas att föra statens talan. Buskröjning
m. m. på holmarna måste vidtas så snart som möjligt och redan innan
utbyte sker. Länsstyrelsen är härvid naturlig förhandlingspart. I uppdraget
åt länsstyrelsen bör även ingå att överväga de villkor som bör avtalas i den
framtida överenskommelsen om utbyte av de inlösta holmarna. Bäst förenligt
med de lokala intressena och de starka naturvårdsintressena skulle
vara om holmarna efter iståndsättningsåtgärder kunde återföras i jordbruksproduktionen.
Betydligt bättre förutsättningar härför uppstår sedan
inlösenförfarandet eliminerat ägosplittringen och övriga oklara rättsförhållanden.
Åtminstone för Hietaniemiselet bör från svensk sida eftersträvas
att det inom ramen för finsk lagstiftning ges möjligheter för svenska jordbrukare
att nyttja holmägorna. Intresse härför finns från jordbrukssynpunkt.

Luleå tingsrätt anser att utredningens förslag erbjuder ett gott och från
rättssäkerhetsynpunkt betryggande alternativ för att avskaffa den föråldrade
och opraktiska konstruktionen med suveränitetsholmar. Med nuvarande
ordning kommer landskapsbilden att påverkas genom att holmarna
successivt förbuskas och växer igen. Åtminstone på sikt uppkommer också
ofrånkomligen frågor om ändrad markanvändning, främst för fritidsändamål.
Tingsrätten anser att ojämnheten i rådande brukningsförhållanden
får beaktas vid bestämmande av ersättning. — Tingsrätten delar utredningens
uppfattning att rätten till suveränitetsholmarna bör behandlas som
äganderätt. Det måste dock framhållas att detta inte leder till att nu
gällande rätt till holmarna i något avseende utvidgas utöver vad som gäller
enligt 1823 års kungörelse. — Tingsrätten finner att alternativet med en
ändring av riksgränsen medför sådana avsevärda olägenheter att en sådan
lösning inte bör tillgripas. Tingsrätten anser det vidare uppenbart att
alternativet med att överföra holmarna till innehavarnas fulla äganderätt
inte bör komma i fråga. Utomordentliga komplikationer skulle uppkomma
i fråga om fastighetsindelning och lagfartsförhållanden enligt svensk lagstiftning.
Närmast olösliga problem skulle uppkomma om svenska lagfartsregler
skulle tillämpas på sämjedelade ägor inom nuvarande finska suveränitetsholmar.
Det skulle också krävas svenskt tillstånd för förvärv mel -

LU 1979/80:13

lan finska medborgare. Tingsrättens principiella huvudinvändning är emellertid
att det här skulle läggas på enskilda fastighetsägare att vara verksamma
samt att underkasta sig besvär och olägenheter för genomförande
av en ordning som väsentligen har till syfte att tillgodose angelägna allmänna
intressen, som därtill med nödvändighet måste inkräkta på samme
fastighetsägares rätt att nyttja sin egendom.

Hovrätten för Övre Norrland finner i likhet med utredningen att konstruktionen
med suveränitetsholmar nu bör kunna avskaffas. De av utredningen
först diskuterade alternativen för en avveckling, ändring av riksgränsen
och överföring av holmarna till innehavarnas fulla äganderätt
anser hovrätten medföra sådana olägenheter att de inte kan tillstyrkas. I
stället bör utredningens tredje alternativ, en statlig inlösen av holmarna,
genomföras. Slutresultatet bör bli att staterna förvärvar äganderätten till
de holmar som ligger i det egna landet. Hovrätten anser emellertid att den
av utredningen föreslagna ordningen för inlösen inte är den lämpligaste
utan förordar att staterna löser in holmarna i det egna landet. Utbyte
behöver då inte ske. Från svensk domstolssynpunkt torde det vara utan
betydelse om svensk eller finsk rätt skall tillämpas. Domstolar saknar inte
vana att tillämpa främmande rätt. De olägenheter som det kan innebära för
holmarnas innehavare att mot sig få riktade anspråk på inlösen enligt
grannlandets lag och att få svara inför domstol i det andra landet kan enligt
hovrätten hindras genom rättshjälp från det allmänna. Utredningens förslag
är enligt hovrättens mening i detta avseende förenat med betydande
omgång och även i övrigt behäftat med olägenheter. Principiella betänkligheter
reser sig främst mot att låta myndighet i annan stat handha rättskipningsuppgifter
inom svenskt territorium, även om grundlagshinder inte
föreligger däremot.

Betänkligt är vidare inte bara att annan stat skall tillåtas att inom Sverige
med äganderätt förvärva fast egendom till inte obetydlig areal utan även att
någon yttersta tidsgräns för utbyte inte föreslagits. Resultatet kan bli att ett
långvarigt provisorium byts ut mot ett annat. I vart fall bör gälla att den
stat som löser in holmarna inte får vidta mer ingripande åtgärder utan
samtycke av den stat inom vars territorium holmarna är belägna.

Pajala kommun tillstyrker förslaget. Vid kontakt med berörda byamän
har ingen erinran framförts mot förslaget. Kommunen anser i enlighet med
önskemål från Kolari byamän att Ylinen Niitusaari (Väyläsaari) bör avsättas
som naturreservat. Kommunen utgår från att holmarna i fortsättningen
får arrenderas av markägare inom respektive byalag till rimliga priser för
odling och bete. Kiruna kommun upplyser att kommunens område berörs
endast såvitt avser en del av holmen Nelivuopiosaari i Könkämä älv.
Företrädare för Maunu byalag, som disponerar berörd del av holmen, har
inte motsatt sig inlösen, om sådan kommer till stånd i övrigt. Kommunen
finner inte anledning att anföra annan mening. Kommunen ifrågasätter
dock allmänt om tillräckligt starka skäl kan anses ha anförts för det
föreslagna inlösenförfarandet och därpå följande ägoutbyten mellan länderna.
Skälen måste vara särskilt betydande om åtgärderna skall genomföras
mot lokalbefolkningens bestridande.

Haparanda kommun tillstyrker förslaget.

Förslaget avstyrks som redan angivits av sju remissinstanser. Koivukylä
byamän har enhällit beslutat att inte gå med på ett statligt övertagande av
holmarna för överlämnande till Finland. Byamännen ställer sig positiva till
natur- och landskapsvårdande åtgärder på holmarna. De begär en ny
utredning med utgångspunkt i 1955 års gränsdelegationers förslag om över -

LU 1979/80:13

förande av holmarna till innehavarens fulla äganderätt. I den nya utredningen
begär byamännen lokal representation. Haapakylä-Matarengi och
Vitsaniemi byamän ansluter sig till detta yttrande. Ruskola byamän uttalar
sig rent allmänt emot förslaget. Lantbrukarnas länsförbund i Norrbotten
förordar också en ny utredning baserad på förslag av 1955 års gränsdelegationer
om ett överförande av suveränitetsholmarna till innehavarnas fulla
äganderätt. Länsförbundet framhåller att suveränitetsholmarna måste hävdas
för att riksplanens intentioner i nedre Tornedalen skall kunna förverkligas
och ifrågasätter om inte bildande av naturreservat vore en tänkbar
lösning för att tillgodose landskapsvårdens krav. 1 varje fall synes detta
vara en lämplig lösning beträffande de holmar i Hietaniemiselet som nyttjas
av svenskar men är belägna i Finland. Utredningens förslag skulle
kunna innebära att lantbrukets intressen i den framtida användningen
skulle få stå tillbaka för andra intressen, exempelvis fritidsintressen. Utredningen
har väsentligt undervärderat holmarnas betydelse från jordbrukssynpunkt.
Visserligen har holmarna under den senaste tioårsperioden
inte utnyttjats i samma utsträckning som tidigare, men nu är enligt
länsförbundets mening situationen en helt annan. Efterfrågan på jordbruksmark
har ökat kraftigt inom området, och holmarna skulle kunna
utgöra ett gott underlag för mjölk- och köttproduktion. Länsförbundet
anser alltså att holmarna i Hietaniemiselet bör kunna utgöra en positiv
faktor i strävandena att utveckla jordbruksnäringen i denna del av Tornedalen.
Om holmarna överfördes till Finland skulle de knappast komma att
brukas alls, vilket bör beaktas när det gäller möjligheterna till ökad landskapsvård.

Övertorneå kommun ansluter sig till de synpunkter som framförts av
Koivukylä byamän och tillägger att en tvångsvis genomförd inlösen av
holmarna och dessas överlåtande till Finland säkerligen under en lång tid
skulle bli en allvarlig påfrestning i det goda gränssamarbetet. En godtagbar
lösning skulle enligt kommunens mening vara att riksgränsen i Hietaniemiselet
flyttades till östra sidan av suveränitetsholmarna Selkäsaari, Pappilanhieta
och Bockholmen (Pukkisaari) - till Pitkärannanpuras. De delar
av Niitusaari (Niitysaari och Kuussaari), som utnyttjas av svenska jordägare
men är belägna öster om Pitkärannanpuras skulle kunna överlåtas åt
Finland i utbyte mot södra delen av Puitumansaari (Puittamosaari), vars
norra del utnyttjas av svenska jordägare (se Anm.). — Alternativet att
överföra suveränitetsholmarna till innehavarnas fulla äganderätt är enligt
kommunens mening inte helt tillfredsställande, även om det besvär som
detta kan medföra för fastighetsägarna inte bör överdrivas. Rättsosäkerheten
i ett annat land är nog det allvarligaste hindret för att acceptera detta
alternativ. Det tredje alternativet att staterna löser in holmarna, vilket
skulle ge dessa fria händer att gemensamt komma överens om naturvårdande
åtgärder och om dessas framtida användning, vore enligt kommunen
måhända den smidigaste lösningen, om inte detta alternativ vore förknippat
med överenskommelse om utbyte av holmarna staterna emellan. De
nuvarande ägarna och befolkningen i älvbyama inom Hietaniemi församling
kan enligt kommunen aldrig acceptera att holmarna, ett stenkast från
byarna, överlåts till Finland. Holmarna i Hietaniemiselet är belägna på ett
kort avstånd från bebyggelsen i Koivukylä, Päkkilä och Vitsaniemi byar.

Anm.

Yrkandet innebär att samtliga suveränitetsholmar i Hietaniemiselet utom Niitusaari
genom ändring av riksgränsen skulle överföras till Sverige.

LU 1979/80:13

Holmarna utgör en möjlighet att utveckla jordbruksnäringen i dessa byar,
om områdena överförs till de aktiva jordbrukarna och får tillgodoräknas
dem som underlag för statsbidrag. Detta är ett skäl mot utredningens
förslag. Det andra skälet är att holmarna, om de överlämnas till Finland,
rent kommunikationsmässigt är svåråtkomliga från det finska fastlandet.
Att bruka holmarna från Finland är nästan omöjligt med hänsyn till långa
och svårbemästrade överfartsförhållanden. De holmar som är angelägnast
från landskapsvårdssynpunkt för kommunen är belägna på så långt avstånd
från det finska fastlandet att finnarna knappast är intresserade av att
bekosta och utföra vårdåtgärder. Det tredje skälet mot utredningens förslag
är att man på den finska sidan av riksgränsen har en annan uppfattning
om suveränitetsholmarnas framtida användning än den svenska gränsbefolkningen
och svenska myndigheter. På den finska sidan är det aktuellt
med inplantering av skog på de finska holmarna i Hietaniemiselet. — Enligt
kommunen talar mycket för att den lämpligaste formen för att säkerställa
naturvården på de svenska holmarna i Hietaniemiselet är bildande av
naturreservat. Om enskild äganderätt bibehålls, bör enligt kommunens
mening en omarrondering ske så att de skiften, som inte längre brukas och
där ägarintresset är svalt, löses in. Frågan om långtidsavtal med aktiva
jordbrukare avseende landskapsvården bör utredas. Huvuddelen av vårdåtgärderna
skulle troligen klaras av det aktiva jordbruket.

Förslaget avstyrks slutligen även av LRF, som understryker de aktuella
holmarnas betydelse från jordbrukssynpunkt. Det av utredningen föreslagna
inlösenförfarandet utgör enligt LRF i själva verket en utvidgning av den
svenska expropriationslagen genom att ett nytt expropriationsändamål
fastställs. Eftersom ett inlösenförfarande i nu föreliggande fall har betydelse
endast såvitt avser holmarna kan det enligt LRF:s mening inte vara skäl
att lagstifta i frågan. Det naturligaste är därför att problemen löses genom
direkta förhandlingar med de berörda markägarna. De eventuella olägenheter
som kan förekomma vid nuvarande förhållanden bör inte vara så
stora att det finns anledning att tillgripa tvångsinlösen.

Utredningen har vid artikel 1 i den föreslagna överenskommelsen behandlat
frågan om uppgnindningar vid suveränitetsholmarna. Denna fråga
berörs av några remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland finner utredningens
förslag praktiskt men anser att frågan om rätten till uppgrundningarna
är komplicerad och måhända i behov av ytterligare utredning.
Det är därför tveksamt om överenskommelse, som även berör uppgrundningarna,
bör träffas innan det kan anses någorlunda klarlagt att rätten till
dessa inte tillhör ägarna till omgivande vattenområden. Ett särskilt inlösenförfarande
beträffande dessa uppgrundningar låter sig väl inpassa i det
inlösenförfarande som hovrätten har förordat och som innebär att svenska
staten skulle lösa in holmar i Sverige och finska staten holmar i Finland.
Enligt överlantmätarmyndighetens mening överensstämmer utredningens
förslag med brukningsförhållandena och vad som allmänt i bygden ansetts
gälla. Från svensk sida synes också samma uppfattning över lag ha kommit
till uttryck vid lantmäteriförrättningar. Utredningens tolkning bör enligt
myndighetens mening läggas till grund för de föreslagna åtgärderna. Det
måste vid riksgränsägoutbytet ha varit avsikten att de aktuella holmarna så
som de vid varje tidpunkt såg ut avsattes som suveränitetsholmar. En
absolut fixering till de strandlinjer som fanns på 1820-talet torde knappast
ha avsetts. Utredningens uppfattning om att de områden av holmarna som
på grund av erosion numera utgör vattenområden omfattas av inlösen utan
att detta särskilt behöver utsägas ger vid handen att utredningen förutsatt

LU 1979/80:13

att även dessa skulle anses ingå i holmarna. Denna tolkning synes tveksam
enligt överlantmätarmyndighetens mening. Utan praktiska eller andra olägenheter
bör den rimligaste tolkningen i stället vara att de landområden
som genom erosion täckts av vatten automatisk övergått från suveränitetsholmen
till ägaren av kringliggande vattenområde. Om sådana vattenområden
alltjämt skall anses tillhöra suveränitetsholmen kan det för vissa områden
uppstå en dubbel suveränitetsrätt. Detta kan bli fallet där en holme
tillvuxit in på vattenområde som uppstått till följd av erosion från en annan
holme. Frågan är av praktisk betydelse, eftersom konkreta exempel på
sistnämnda förhållande finns. Lantmäteriverket hänvisar till vad överlantmätarmyndigheten
anfört angående uppgrundningar och erosion. Verket
anmärker att någon viss tidpunkt eller något visst vattenstånd som man
kan utgå från när man redovisar holmarnas omfattning vid expropriationen
inte har angetts. En praktisk lösning är enligt verket att man i expropriationssammanhanget
bestämmer sig för att utgå från den omfattning som
holmarna har på de flygbilder som kommer att ligga till grund för expropriationskartan.
Luleå tingsrätt konstaterar att den föreslagna lösningen
stämmer överens med de tankegångar som legat till grund för bestämmelser
i 1 kap. 6§ jordabalken. Den rätt som ägare till strandfastighet enligt
förarbetena till lagrummet har till uppgrundning är av servitutsliknande
karaktär i det att den är knuten till fastigheten och följer med äganderätten
till denna. Rätten påminner således i avsevärd mån om den rätt med vilken
innehavarna av suveränitetsholmarna besitter själva holmarna. Vid sådant
förhållande och då uppgrundningarna enligt sedvana nyttjats av innehavarna
saknas anledning frångå utredningens förslag i vad avser inlösen av
uppgrundningarna. — 1 kap. 6 § jordabalken är tillämplig även på uppgrundningar
som uppstått före jordabalkens tillkomst. — Av 11 § i den till
1821 års ägoutbyteskonvention fogade lantmätarinstruktionen framgår visserligen
att endast de holmar som ”tagit giltig gräsväxt” omfattades av
konventionen. Det kan därför diskuteras huruvida ej endast de områden
som då ”tagit gräsväxt” är att betrakta som suveränitetsholmar. Emellertid
finner tingsrätten att förut nämnda skäl har sådan tyngd att uppgrundningarna
bör betraktas som del av holmarna.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979