Med anledning av motion om ställföreträdare för vissa dödsbon (Betänkande 1975/76:LU30 Lagutskottet)

LU 1975/76:30

Lagutskottets betänkande
1975/76:30

med anledning av motion om ställföreträdare för vissa dödsbon
Motionen

I motionen 1975/76:547 av herr Olsson i Edane m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om initiativ som möjliggör att dödsbo representeras
av en enda person.

Till stöd för yrkandet anförs att det vid de yttre rationaliseringarna visat
sig att fastigheter ägda av dödsbo (eller f. d. dödsbodelägare med samäganderätt)
icke kommit att påverkas av rationaliseringssträvandena på sätt
som varit önskvärt. Enligt motionen utgör dessa fastigheter dessutom en
flaskhals, som hindrar eller försenar önskvärda åtgärder. Detta har ofta sin
grund i själva förvaltningsformen, sådan denna enligt nuvarande lagstiftning
är anordnad. Det är alltså icke alltid fråga om en rent negativ inställning
utan mera om passivitet, bristande kännedom om pågående rationaliseringssträvanden,
oenighet bland delägarna eller helt enkelt svårighet att få kontakt
med dem.

Motionärerna framhåller att de påtalade företeelserna äger en särskild betydelse
i fråga om skogsbruket. Ägosplittringen i fråga om den skogsmark
som ägs av enskilda och dödsbon är i dag på sina håll mycket långt gången
och utgör där ett starkt hinder för ett rationellt skogsbruk. F. n. pågår en
omfattande verksamhet för åstadkommande av en ändamålsenligare fastighetsindelning,
vilken verksamhet även kan väntas öka. Enligt vad motionärerna
erfarit försvåras dock nödvändiga lantmäteriförrättningar ofta av
att alla dödsbodelägare måste kallas samt vara eniga om att begära eller
medge viss åtgärd. Från skogsvårdsstyrelsens sida har vidare framhållits
svårigheterna att ena dödsbodelägarna om skogsvårdande åtgärder.

Enligt motionärernas uppfattning skulle rationaliseringsverksamheten säkerligen
i många fall väsentligt underlättas om skyldighet infördes för dödsbo,
i vars tillgångar ingick fast egendom, att utse någon som ägde företräda
dödsboet vid förrättningar av skilda slag. Även underhandlingar och åtgärder
i samband med markbyten skulle underlättas om berört dödsbo hade behörig
företrädare. Enligt motionärernas mening bör lagstiftning övervägas i detta
hänseende och t. ex. avse dödsbon som är oskiftade längre tid än två år.

Företrädare för justitiedepartementet har inför utskottet framfört synpunkter
i ärendet samt lämnat upplysningar om behandlingen av en riksdagsskrivelse
från år 1965 i samma ämne. Utskottet har vidare vid besök i
Gävle i mars 1976 inhämtat statens lantmäteriverks synpunkter på motionsförslaget.
I anslutning härtill har lantmäteriverket tillställt utskottet

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 30

LU 1975/76:30

en promemoria. I ärendet har även inkommit skrivelse från riksdagens revisorer.

Gällande rätt

Förvaltning av dödsbos egendom

Om dödsbos förvaltning stadgas i 18 och 19 kap. ärvdabalken (ÄB). Enligt
huvudregeln i 18 kap. 1 § skall dödsbodelägarna (efterlevande make, arvingar
och universella testamentstagare) för boets utredning gemensamt förvalta
den dödes egendom. De företräder därvid dödsboet mot tredjeman samt
äger att tala och svara i mål som rör boet. Dödsbodelägarna måste enas
om varje åtgärd; majoritetsbeslut binder inte minoriteten. Åtgärd som inte
tål uppskov får dock företas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan
inhämtas.

För det fall att viss dödsbodelägare befinner sig på okänd eller avlägsen
ort eller ej är känd till namnet, skall domstol - enligt 18 kap. föräldrabalken
(FB) - när anmälan görs eller behovet eljest blir känt, förordna god man
att bevaka delägarens rätt i boet och förvalta hans rätt däri.

Den gemensamma förvaltningen kan avlösas av förvaltning genom särskilt
förordnad boutredningsman. Brister enigheten mellan dödsbodelägarna,
så har var och en av dem möjlighet att hos domstol begära sådant förordnande.
Även testamentsexekutör, legatarie, överförmyndare, borgenär
och borgensman kan begära att dödsboet avträdes till förvaltning av boutredningsman.
Däremot saknar offentlig myndighet möjlighet att göra ansökan
härom. Till boutredningsman utser rätten en delägare eller annan,
av vilken uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets
beskaffenhet kräver (19:3 ÄB). Där så prövas erforderligt kan flera boutredningsmän
förordnas (19:4 ÄB). Så snart boutredningsman blivit förordnad,
skall all dödsboets egendom omhändertas av honom i delägarnas ställe.
Boutredningsmannen är behörig att företräda dödsboet mot tredjeman och
att tala och svara i mål som rör boet. Han äger således inom ramen för
dödsboförvaltningen företräda boet inför alla myndigheter, som kan komma
att handlägga boets angelägenheter. Endast för överlåtelse av fast egendom
(eller tomträtt) behöver utredningsmannen inhämta delägarnas samtycke;
i övrigt handlar han självständigt, dock med skyldighet att i viktigare frågor
höra delägarna om så lämpligen kan ske (19:11-13 ÄB).

Boutredningsman kan av rätten entledigas bl. a. på egen begäran sedan
han slutfört sitt uppdrag - dvs. då boet bereus för bodelning eller arvskifte
-och efter ansökan av samtliga delägare om att boet inte längre skall förvaltas
av boutredningsman (19:6 och 15 ÄB). Boutredningsmannaförordnandet är
vidare förfallet om dödsboets egendom avträdes till konkurs.

Några föreskrifter om den tid inom vilken dödsbo skall skiftas eller regler
om generellt ställföreträdarskap för dödsbo efter viss tid finns inte. Vid
tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte, vilken inarbetats

LU 1975/76:30

i den år 1958 antagna ärvdabalken, torde man ha gått ut ifrån att dödsbo
skulle äga bestånd endast under en övergångstid. Förvaltningsformen dödsbo
fick sin prägel av boutredningen och vad därmed sammanhängde; någon
varaktig ekonomisk verksamhet skulle dödsboet inte ägna sig åt. Genom
att det för varje beslut som rör dödsboet i princip krävs enhällighet och
då det står varje delägare fritt att påkalla skifte, räknade lagstiftaren sannolikt
med att dödsbona efter den nödvändiga avvecklingstiden tämligen allmänt
skulle skiftas.

Anmärkas kan att det fr. o. m. 1969 års taxering gäller vissa restriktioner
i fråga om rätten att skattemässigt låta dödsbo bestå. Genom ändring år
1966 i bl. a. kommunalskattelagen (1928:370) infördes nämligen föreskrifter
att regler för beskattning av handelsbolag skall tillämpas på dödsbo fr. o. m.
det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter dödsfallet,
om för dödsboet skulle ha beräknats högre till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst än 10 000 kronor eller större skattepliktig förmögenhet än
100 000 kronor. Detta innebär att delägarna i dödsboet taxeras för boets
inkomst och förmögenhet, var och en för sin andel, på samma sätt som
om dödsboet utgjort handelsbolag. Bestämmelserna har tillkommit i syfte
att förhindra att större dödsbon av skatteskäl behålls oskiftade alltför lång
tid.

Samäganderätt

Ett arvskifte och en därmed sammanhängande upplösning av förvaltningsformen
dödsbo medför inte alltid att boets fasta egendom tillfaller
en enda ägare. Det förekommer att fastigheten - i stället för att tillskiftas
en av dödsbodelägarna eller försäljas till utomstående - delas mellan delägarna
i ideella andelar. I sådant fall äger delägarna även efter skiftet fastigheten
gemensamt, fastän med bestämd kvotdel för var och en. Deras
inbördes förhållande blir i fortsättningen att bedöma efter lagen (1904:48
s. 1) om samäganderätt. Samäganderättslagens förvaltningsregler liknar de
som gäller för dödsbo. För förfogande över fastigheten i dess helhet eller
för förvaltningsåtgärd krävs enhällighet bland delägarna. Däremot kan delägare
själv sälja sin kvotdel i fastigheten. Om delägarna inte kan enas äger
rätten på ansökan förordna en god man att förvalta fastigheten.

Delgivning med dödsbo m. m.

Enligt delgivningslagen (1970:428) skall delgivning med dödsbo ske på det
sätt att handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda dödsboet.
Saknas behörig ställföreträdare kan handlingen överlämnas till dödsbodelägare
som sitter i boet. Denne skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare
om delgivningen. Delägare, som sitter i boet, har rätt att ta emot handlingen
även om boet inte förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att

LU 1975/76:30

handlingen utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

Om fastighet ägs av flera med samäganderätt gäller som huvudregel att
delgivning skall ske med varje delägare. Om delägarna är flera än tio, kan
emellertid delgivning under vissa förutsättningar ske på ett enklare sätt.

Reglerna om delgivning är tillämpliga inte bara när det gäller kallelse
till sammanträde utan också beträffande vissa andra underrättelser. Reglerna
är också tillämpliga vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen, anläggningslagen,
ledningsrättslagen och lagen om äganderättsutredning och legalisering
samt vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar för bildande
av vägförening.

Med hänsyn till vad som anförts i motionen och till utskottet inkomna
skrivelser lämnas i det följande vissa uppgifter om innehållet i fastighetsbildningslagen,
skogsvårdslagen och naturvårdslagen.

Fastighetsbildningslagen

Ombildning av fastigheter, t. ex. vid rationalisering inom jordbruket och
skogsbruket eller i plangenomförande syften vid tätortsutbyggnad, sker
genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen (1970:988). Frågor
om fastighetsreglering prövas vid förrättning av fastighetsbildningsmyndighet.
Som huvudregel gäller att ansökan om reglering skall göras av enskild
fastighetsägare. I vissa situationer har också annan än sakägare initiativrätt.
Sålunda för länsstyrelsen påkalla fastighetsreglering som är av större allmän
betydelse.

Bestämmelserna om fastighetsreglering är uppbyggda på det sättet att
det i betydande utsträckning finns möjlighet att genomföra olika slag av
förändringsåtgärder tvångsvis samtidigt som det vid enighet mellan sakägarna
öppnas möjlighet att antingen genomföra ännu mera omfattande ombildning
eller genomföra åtgärderna med enklare och billigare metoder. Därigenom
skapas större möjligheter till handlingsfrihet vid fastighetsutformningen,
och på så sätt kan ett bättre resultat uppnås till lägre kostnad. Vid
fastighetsbildning skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda vilka som
äger de berörda fastigheterna. Förfarandet vid kallelse till förrättningssammanträde
bygger på principen att sakägare skall underrättas personligen.
Delgivning av kallelse skall såsom framgår av vad utskottet anfört i det
föregående ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen.

Skogsvårdslagen

I skogsvårdslagen (1948:237) regleras skogsbruket på marker som inte tillhör
staten eller kyrkan. Enligt lagen bör skogsmark med därå växande skog
genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga
skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och, såvitt möjligt,

LU 1975/76:30

i huvudsak jämn avkastning erhålls. Uppsikt över att lagen efterlevs utövas
av skogsvårdsstyrelserna med skogsstyrelsen som central tillsynsmyndighet.

Om skogsavverkning sker i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen
eller mot skogsvårdsstyrelsens föreskrifter eller om skogsvårdsstyrelsen har
skälig anledning anta att sådan avverkning planlagts skall styrelsen söka
träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen. Likaså
skall skogsvårdsstyrelsen om den finneratt återväxtåtgärderbör komma
till stånd på fastighet söka träffa överenskommelse om erforderliga åtgärder
och om den tid inom vilken de skall vara verkställda. Kan överenskommelse
i nyss nämnda situationer inte träffas kan vissa tvångsåtgärder vidtas mot
fastighetsägaren. Ändrade driftsmetoder inom skogsbruket till följd av den
ökade mekaniseringen har lett till krav på större behandlingsenheter vid
såväl avverkning som skogsvård. På grund av den dåliga fastighetsstrukturen
på vissa håll i skogsmarken är det därför nödvändigt att fastighetsägarna
för nyss nämnda åtgärder samverkar över ägogränsema.

Naturvårdslagen

Beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) kan medföra att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Markägaren är i sådant fall berättigad till
ersättning. Naturvårdslagen utgår från att i första hand överenskommelse
om ersättning skall träffas mellan företrädare för naturvårdsintressena och
markägaren. Också inrättande av naturvårdsområde förutsätts i möjligaste
mån ske i samråd med markägaren. För de fall att skötselåtgärder skall
företas på en fastighet, t. ex. sedan naturvårdsområde bildats, är det ofta
lämpligt att markägaren mot ersättning genom avtal åtar sig att svara för
dessa.

Frågans tidigare behandling

I en skrivelse till Kungl. Maj:t år 1962 lade lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen fram förslag till lag om fastighetsombud. Lagförslaget
avsåg - som ett led i syftet att upprätthålla de riktlinjer som statsmakterna
dragit upp för jordens och skogens användning och skötsel -att, beträffande fastighetsägarkategorin dödsbon och samägande förutvarande
dödsbodelägare,avhjälpa vissa olägenheter, som uppkommer till följd
av gällande regler om egendomens förvaltning i dylika fall. Förslaget innebar
i huvudsak att domstol på ansökan av delägare eller myndighet skulle kunna
förordna ett särskilt ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren
i vissa särskilt angivna situationer. Förslaget avsåg i första hand ärenden
enligt skogsvårdslagen och uppsiktslagen ävensom lantmäteriförrättningar
och vissa andra förrättningar, vid vilka lantmätare vanligtvis anlitades som
förrättningsmän, samt syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen. Behovet
av kompletterande regler i fråga om ställföreträdarskap för dödsbo moti -

LU 1975/76:30

verades enligt styrelserna av de svårigheter som uppkom i verksamheten
inom styrelsernas ämbetsområden på grund av dödsbos knapphändiga associationsrättsliga
reglering. Svårigheterna angavs principiellt vara av två
skilda slag. Den ena hänförde sig till kravet på enhällighet bland delägarna
för åstadkommande av giltigt beslut, och den andra avsåg reglerna om delgivning
med dödsbo för kallelse till förrättningar av skilda slag. I båda fallen
brukade i praktiken uppstå svårigheter.

Styrelsernas framställning remissbehandlades. Det övervägande antalet
remissinstanser tillstyrkte förslaget helt eller i huvudsak eller lämnade detsamma
utan erinran. Några remissinstanser avstyrkte förslaget under åberopande
framför allt av att detta framstod som en särlagstiftning.

Beträffande en utförligare redogörelse för styrelsemas framställning och
remissvaren hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande 3LU 1965:12.

Vid 1964 års riksdag framställdes en enkel fråga till justitieministern huruvida
avsikt förelåg att förelägga riksdagen förslag till lag om fastighetsombud
för jordägande dödsbo i enlighet med styrelsemas ovannämnda förslag.
Statsrådet Kling svarade den 20 mars 1964 att denna lagstiftningsfråga
inte var av den angelägenhetsgraden att det i dåvarande ansträngda läge,
när det gällde behandling av lagfrågor i departement och lagrådet, kunde
ges någon förtursrätt. Statsrådet kunde därför för det dåvarande inte säga
om och i så fall när förslag i ämnet skulle komma att underställas riksdagen.

I två vid 1965 års riksdag väckta motioner (1:13 och 11:11) yrkades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om en utredning
och förslag till fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruks- och skogsfastigheter.
Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande (3LU 1965:12) efter
en redogörelse för styrelsernas ovannämnda förslag och remissvaren följande.

Även om förslaget sålunda filt ett blandat mottagande av remissinstanserna,
vitsordas dock från de flesta håll de av styrelserna och motionärerna
påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen
verksamma myndigheterna att framför allt beträffande dödsboägda fastigheter
få till stånd överenskommelser om åtgärder på sätt förutsatts i skötsellagstiftningen.
Liknande svårigheter anses föreligga bl. a. vid vissa lantmäteriförrättningar.
Med hänsyn till utflyttningen från landsbygden kan
det enligt utskottets mening befaras att svårigheterna kommer att öka i
framtiden. I likhet med styrelserna, flertalet remissinstanser och motionärerna
finnér utskottet därför att dessa olägenheter bör avhjälpas och förebyggas
genom lagstiftning. Rörande utformningen av en sådan lagstiftning
råder delade meningar. Utskottet anser emellertid att något ställningstagande
från riksdagens sida till sistnämnda spörsmål nu ej erfordras. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att snarast möjligt pröva det av styrelserna
anhängiggjorda ärendet och efter den ytterligare utredning som må finnas
nödvändig förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning.

LU 1975/76:30

Vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen i skrivelse skulle
såsom sin mening ge Kungl. Maj.t till känna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1965:94).

1 ett år 1974 avgivet betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker har jaktmarksutredningen
funnit att det föreligger behov av ett ställföreträdarskap för dödsbon
i frågor som avser jaktvårdsområde. Utredningen anför härom följande.

Enligt vad som framkommit genom de uppgifter länsjaktvårdskonsulenterna
lämnat till utredningen vållar dödsbofastigheternas representation stora
problem. Möjligheterna att förordna legal ställföreträdare för dödsbo eller
dödsbodelägare utnyttjas endast i mindre mån. Konsulenterna har framhållit
att dödsbodelägare, som brukar boets fastighet och som har stort intresse
av att marken intas i jaktvårdsområde, många gånger har svårigheter att
få fram erforderliga medgivanden eller fullmakter. Delägare som är bosatta
på annan ort och inte tar del i den löpande förvaltningen visar ofta ringa
intresse för frågan om fastighetens intagande i jaktvårdsområde utan att
för den skull motsätta sig denna åtgärd. Det förekommer därjämte enligt
konsulenterna att dessa delägare har dålig kännedom om vad samgående
i jaktvårdsområde i realiteten innebär.

Mot bakgrund av det anförda har utredningen - oaktat de invändningar
som riktas mot tidigare förslag till särreglering - beslutat föreslå att, när
dödsbo saknar behörig företrädare, den dödsbodelägare som brukar eller
förvaltar fastigheten skall äga rätt att företräda boet i frågor som rör jaktvårdsområde.
Utredningen anför vidare följande.

Utredningen är medveten om att en bestämmelse av innehåll att dödsbodelägare,
som inte är boutredningsman och som saknar fullmakt från
övriga delägare, äger rätt att göra medgivanden på boets vägnar innebär
avvikelse från de regler som enligt ärvdabalken gäller beträffande ställföreträdarskap
för dödsbo. Principiella invändningar kan från juridisk synpunkt
riktas mot förslaget i denna del. Enligt utredningens mening innebär emellertid
bildande av jaktvårdsområde i de flesta fall relativt ringa inskränkning
i fastighetsägarens jaktutövningsrätt. Dödsbodelägare som brukar fastigheten
bör därför inte blott tillerkännas rösträtt i olika frågor som rör redan
bildat jaktvårdsområde utan även erhålla rätt att företräda fastigheten vid
bildande av sådant område. Det bör understrykas att utredningens förslag
endast tillerkänner förvaltare eller brukare, som är dödsbodelägare, rätt att
företräda dödsboet. Annan brukare eller förvaltare har således inte denna
rätt. Brukas fastighet av två eller flera dödsbodelägare tillsammans får de
gemensamt företräda fastigheten.

En bestämmelse att den dödsbodelägare som brukar fastigheten skall ha
rätt att företräda denna när legal ställföreträdare saknas kan medföra problem
i de fall att annan delägare motsätter sig att fastigheten intas i jaktvårdsområde
och gör gällande att den delägare, som företrätt dödsboet, genom
sina åtgärder minskat värdet av boets fastighet. Delägare som med stöd
av den föreslagna bestämmelsen äger företräda fastighet som nu sagts bör
därför i frågor av mera väsentlig betydelse om möjligt underrätta övriga
dödsbodelägare och skaffa sig deras samtycke. Motsätter sig någon eller
några delägare föreslagen åtgärd bör den delägare som äger företräda fas -

LU 1975/76:30

tigheten visa försiktighet och i tveksamma fall exempelvis underlåta att
underteckna teckningsbevis. Han bör dock i sistnämnda fall på beviset redovisa
skälen härtill för att bl. a. informera övriga fastighetsägare och underlätta
länsstyrelsens ställningstagande i händelse frågan om bildande av
jakt vårdsom råde skall hänskjutas till förrättning.

Utredningens betänkande har remissbehandlats men har ännu inte föranlett
något förslag från regeringen.

Till utskottet inkomna handlingar

Riksdagens revisorers skrivelse

I en till utskottet den 26 mars 1976 avgiven skrivelse framhåller riksdagens
revisorer att väsentliga svårigheter synes möta de myndigheter som i sin
verksamhet har att få till stånd en ändamålsenlig skogsvård i de fall då
skogsfastigheterna ägs och förvaltas av dödsbon eller med samäganderätt
av förutvarande dödsbodelägare. Det har visat sig att intresset av att medverka
i rationaliseringsprojekt och över huvud taget till en ändamålsenlig
skogsvård är mindre inom dessa ägarkategorier än inom andra, särskilt om
delägarna lämnat bygden och bosatt sig på andra orter i landet. Svårigheterna
är knutna till gällande bestämmelser om förvaltning av egendom tillhörande
dessa ägarkategorier ävensom till bestämmelserna om den yttre rationaliseringen
inom skogsbruket enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) och
till frågan om den praktiska tillämpningen av skogsvårdslagens regler. Bestämmelserna
i nämnda lagar bygger i princip på att överenskommelse kan
nås mellan myndigheterna och fastighetsägarna. Särskilt då ägaren är ett
dödsbo eller då ett samägande föreligger, är sådana överenskommelser svåra
att nå, och därmed förhindras eller försvåras angelägna åtgärder.

Under en resa i Norrbottens län hösten 1975 gjorde länsstyrelsens representanter
revisorerna uppmärksamma på dessa problem. Revisorerna fick
i samband härmed också ta del av en nyligen utförd undersökning angående
äganderättsförhållanden av nu berört slag i Tornedalen, vilka ansågs utgöra
en väsentlig spärr för jord- och skogsbrukets utveckling inom detta område.
Mot bakgrunden härav har revisorerna låtit sitt kansli närmare studera frågan.

Enligt revisorernas mening bör rationaliseringssträvandena inom skogsbruket
inte få hindras av nu berörda svårigheter i fråga om skogsegendomar
tillhörande dödsbon och med dödsbon jämställda ägare. Lämpliga åtgärder
bör därför vidtas för underlättande av rationaliseringsåtgärder. Det kan i
detta sammanhang noteras att den sittande jordförvärvsutredningen enligt
sina direktiv skall överväga ett slopande av släktskapsundantagen i jordförvärvslagen.
Även om sådant förslag framdeles läggs fram och genomförs,
kommer problemen med dödsbofastigheter och samägda fastigheter i skogsbruksrationaliseringen
att kvarstå under en övergångstid. Då starka skäl
således talar för att den nu aktualiserade frågan så fort som möjligt ges
en tillfredsställande lösning, torde enligt revisorernas mening en interims -

LU 1975/76:30

lösning böra tillgripas om en slutlig lösning inte synes kunna uppnås utan
dröjsmål. Med hänsyn till att berörd fråga tagits upp i motionen 1975/76:547
har revisorerna inte funnit skäl vidta ytterligare åtgärder i ärendet än att
ge lagutskottet till känna sina synpunkter i ämnet.

Lantmäteriverkets promemoria

Med anledning av utskottets besök på statens lantmäteriverk i Gävle
den 4 mars 1976 har till utskottet översänts en den 29 mars 1976 upprättad
promemoria.

I promemorian hänvisas inledningsvis till lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens
och lantbruksstyrelsens i det föregående redovisade, år 1962 avgivna
skrivelse till Kungl. Majit. Sedan skrivelsen avgavs har enligt promemorian
förutsättningarna i vissa avseenden ändrats, men i stort sett måste sägas
att de påtalade problemen finns kvar.

Förändringarna har skett genom ändrad lagstiftning. Härvid hänvisar promemorian
till de ovan redovisade ändringarna i kommunalskattelagen, till
den nya fastighetsbildningslagen och till delgivningslagen. Enligt promemorian
får ändringen i skattelagstiftningen antas ha lett till en snabbare
upplösning av dödsbon i vissa fall, men denna effekt är sannolikt ganska
begränsad och vidare kan det i många fall ha blivit så att delägarna vid
upplösningen tillskiftats ideella andelar i dödsboets fastigheter, varigenom
den reella ägarsituationen alltså blivit oförändrad. Vidare har fastighetsbildningslagen,
som trädde i kraft år 1972, vidgat möjligheterna att vidta
olika förändringar i fastighetsindelningen tvångsvis. Motsvarande gäller lagstiftningen
om inrättande av olika gemensamhetsanläggningar för fastigheter.
Dessa förändringar medför att fastighetsbildningsmyndigheterna i flera
situationer än tidigare kan agera utan att vara beroende av formlig överenskommelse
mellan sakägarna. Å andra sidan bör framhållas att denna
förbättring av förutsättningarna för fastighetsregleringsverksamheten i praktiken
inte kan leda till en genomgripande omläggning av förrättningsförfarandet
från frivillighet till tvång. Tvångsåtgärder kräver nämligen i många
fall en större arbetsinsats än åtgärder grundade på överenskommelse och
kommer därför av rent ekonomiska skäl i fråga främst som komplement
till frivilliga åtgärder. Genom tillkomsten av delgivningslagen har klarare
regler om delgivning med dödsbon och samägare erhållits. Samtidigt har
delgivningslagens principiella krav på personlig delgivning lett till att kallelserutinerna
ofta är betungande. För myndigheterna skulle därför själva
delgivningsförfarandet underlättas väsentligt om delgivning kunde ske med
fastighetsombud eller annan ställföreträdare i fall då flerägande föreligger.

Någon aktuell uppgift om antalet dödsboägda fastigheter eller arealen
av dessa är inte känd. I promemorian uppges att vid 1971 års lantbruksräkning
ägdes 950 000 ha skogsmark av dödsbon. Detta motsvarade ca 4,2 %
av landets totala skogsmarksareal och ca 9 % av skogsmarken i enskild

LU 1975/76:30

ägo. Enligt 1970 års allmänna fastighetstaxering ägdes drygt 1 milj. ha av
dödsbon. Motsvarande uppgift från 1975 års allmänna fastighetstaxering
beräknas föreligga under instundande april månad. Det finns anledning anta
att den dödsboägda skogsmarksarealen ökat efter 1971. Statistikuppgifterna
om dödsbonas markinnehav torde inte innefatta mark som ägs med samäganderätt
av flera enskilda personer. Mot bakgrund av vad ovan anförts
beträffande benägenheten att lösa problemen vid skifte av dödsbo torde
också denna form av markägande ha ökat. Andelen dödsboägd mark varierar
i skilda delar av landet och är störst i Kopparbergs län. Där ägde dödsbon
1971 ca 19 96 av ^11 skogsmark i enskild ägo. Omfattande dödsboägande
förekom också i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Andelen var
där ca 10 96. Det finns i detta sammanhang anledning peka på att fastighetsstrukturen
i skogsmarken är sämst i Kopparbergs län men att strukturen
är mycket dålig också i stora delar av Värmlands och Norrbottens
län.

Förekomsten av fierägda fastigheter visar alltså en tendens att öka. Detta
hänger enligt promemorian säkerligen samman med den fortgående omstruktureringen
av näringslivet och bosättningen. En mycket betydande del
av dem som genom arv blivit delägare i jordbruksfastigheter har lämnat
jordbruksnäringen och den gamla bosättningsplatsen men behållit sin andel
i jordbruksfastigheten bl. a. med tanke på jakt, fiske och realvärdeutveckling.
Det bör kanske också påpekas att det numera bara undantagsvis finns möjlighet
för dödsbodelägare eller samägare att dela sitt fastighetsinnehav genom
en uppdelning på marken (jfr äldre tiders långtgående uppdelning genom
klyvning eller genom privat jorddelning). Samtidigt har, om man ser saken
i stort, frekvensen av situationer i vilka det allmänna av olika skäl har
anledning att träda i kontakt med fastighetsägarna ökat. Den fysiska planläggningen
har vidgats och intensifierats. Medlen för plangenomförande har
förbättrats. Samhället har i ökad utsträckning tagit mark i anspråk för olika
slag av utbyggnad eller exploatering. Kraven på ingripanden i naturvården
eller i skogsvårdande syfte har skärpts. Behovet av samverkan mellan fastighetsägare
i olika sammanhang har ökat, bl. a. när det gäller skogsbruket.
De berörda förhållandena leder enligt promemorian till att de praktiska olägenheter
som följer av flerägandet successivt får ökad betydelse.

Efter redovisning för reglerna i fastighetsbildningslagen, skogsvårdslagen
och naturvårdslagen anförs i promemorian följande.

Det hinder dödsboägandet utgör sammanhänger främst med att dödsbodelägarna
i princip måste vara eniga om varje förvaltningsåtgärd och att
skriftliga överenskommelser fordras i många fall vid förrättningar och andra
mellanhavanden med myndigheter. Svårigheter att nå överenskommelser
bottnar inte alltid i oenighet eller ovilja att nå samförståndslösningar med
andra fastighetsägare eller myndigheter utan beror ofta på svårigheter att
nå eller samla alla delägare. Möjlighet att utse företrädare för dödsbo skulle
väsentligt underlätta fastighetsägares och myndigheters möjligheter att få
kontakt med och samarbeta med dödsbon som ägare av fastigheter.

LU 1975/76:30

De framförda synpunkterna om ställföreträdarskap gäller inte bara dödsbona
utan även samäganderättsfallen. Det är därvid likgiltigt om samägandet
tillkommit genom skifte av dödsbo eller på annat sätt.

De ovan påtalade problemen rörande dödsboägd och samägd fastighet
gäller inte bara jord- och skogsbruksfastigheter utan även fastigheter som
är taxerade som annan fastighet.

Problemen med fastigheter som ägs av dödsbo eller av flera personer
med samäganderätt är av sådan omfattning att frågan om legalt ställföreträdarskap
för ägarna bör göras till föremål för utredning i syfte att få
till stånd lagstiftning på området.

Frågan kan lösas på olika sätt. I första hand bör det ankomma på dödsbodelägarna
själva att utse företrädare för dödsboet. I de fall delägarna inte
är eniga om vem som skall vara ställföreträdare bör denne utses av domstol
eller av annan myndighet. Det kan vara lämpligt att frågan om ställföreträdare
tas upp i samband med bouppteckningen efter den avlidne. Finns
ingen ställföreträdare utsedd bör delägare i dödsboet eller myndighet, för
vilken frågan är av betydelse, kunna begära att sådan skall förordnas.

Det är väsentligt att uppgiften om vem som utsetts till ställföreträdare
är lätt åtkomlig för myndigheter och allmänheten. Ställföreträdarna bör därför
registreras i officiellt register över fastigheter, t. ex. fastighetslängden
eller fastighetsboken.

Ställföreträdaren bör ha sådana befogenheter att ställföreträdarskapet blir
meningsfullt. Han bör därför vara behörig att företräda fastigheten i sådana
sammanhang som har berörts i det föregående. Därigenom kan handläggningen
av förrättningar och andra åtgärder väsentligt underlättas.

Utskottet

I motionen framhålls att fastigheter, som ägs av dödsbo eller - efter arvskifte
- av dödsbodelägare med samäganderätt, inte påverkas av rationaliseringssträvandena
inom jord- och skogsbruket i den utsträckning som
är önskvärd. Orsaken härtill är ofta själva förvaltningsformen som sådan.
Enligt motionärerna har från skogsvårdsstyrelsehåll framhållits att det föreligger
betydande svårigheter att ena dödsbodelägare om skogsvårdande
åtgärder. Svårigheter att ena dödsbodelägare gör också genomförandet av
lantmäteriförrättningar omständliga och tidskrävande. Motionärerna framhåller
att nämnda svårigheter inte alltid är en följd av en negativ inställning
hos delägarna till rationaliseringssträvandena utan ofta mera är en följd
av passivitet och bristande kännedom om pågående rationalisering. Understundom
har svårigheterna sin grund i att man helt enkelt inte kan
få kontakt med alla delägare. Motionärerna anser att rationaliseringsverksamheten
skulle underlättas om skyldighet infördes för dödsbo, som äger
fast egendom, att utse någon som kan företräda dödsboet vid förrättningar
av skilda slag. Med stöd av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen
hos regeringen begär förslag som möjliggör att dödsbo representeras av en
enda person.

Såsom framgår av redogörelsen ovan för gällande rätt skall dödsbodelägarna
gemensamt förvalta den avlidnes egendom. De måste alltså vara ense

LU 1975/76:30

om varje förvaltningsåtgärd. Uppstår oenighet mellan delägarna, kan envar
av dem hos domstol begära att egendomen skall avträdas till förvaltning
av en eller flera boutredningsmän. Boutredningsmannen är behörig att företräda
dödsboet gentemot tredje man och att tala och svara i mål som
rör boet. Endast för överlåtelse av fast egendom behöver boutredningsmannen
inhämta delägarnas samtycke.

Boutredningsmannainstitutet har tillkommit för att möjliggöra en smidig
och effektiv utredning av dödsboets förhållanden i syfte att göra dödsboet
berett för skifte. Det har däremot inte varit avsett att boutredningsmannen
och dödsboet skall bedriva någon varaktig ekonomisk verksamhet. Utvecklingen
har emellertid lett till att det blivit allt vanligare att dödsbon, bland
vars tillgångar ingår fast egendom, förblir oskiftade under avsevärd tid. I
dessa fall finns som regel ingen boutredningsman förordnad. 1 den mån
skifte på grund av bl. a. gällande skatteregler sker efter viss tid, är det inte
ovanligt att delägarna tillskiftas andelar i den fasta egendomen. I dessa
fall blir lagen om samäganderätt tillämplig, vilket innebär att det för åtgärder
beträffande fastighetens förvaltning i princip krävs delägarnas samtycke.

De av motionärerna påtalade problemen har redan tidigare varit föremål
för statsmakternas prövning. I en skrivelse till Kungl. Majit år 1962 framlade
sålunda lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen ett förslag
till lag om fastighetsombud. Förslaget syftade till att beträffande fastighetsägarkategorierna
dödsbon och samägande förutvarande dödsbodelägare
avhjälpa de olägenheter som uppkommer till följd av gällande regler om
egendomens förvaltning i dylika fall. Styrelsemas förslag remissbehandlades
men har inte lett till lagstiftning.

1 två vid 1965 års riksdag väckta motioner yrkades att riksdagen skulle
hos Kungl. Majit begära en utredning och förslag om fastighetsombud för
dödsbon som ägde jordbruks- och skogsfastigheter. Tredje lagutskottet
konstaterade i sitt utlåtande (3LU 1965:12) att styrelsernas ovannämnda
förslag visserligen hade fått ett blandat mottagande av remissinstanserna,
men att från de flesta håll hade vitsordats de av styrelserna och motionärerna
påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen
verksamma myndigheterna. Utskottet uttalade vidare att det med hänsyn
till utflyttningen från landsbygden kunde befaras att olägenheterna med
dödsboägda fastigheter skulle komma att öka i framtiden. Utskottet fann
därför att dessa olägenheter borde avhjälpas och förebyggas genom lagstiftning.
Något ställningstagande från riksdagens sida till utformningen av en
sådan lagstiftning borde dock inte ske då. Det fick ; stället ankomma på
Kungl. Majit att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda
ärendet och efter den ytterligare utredning som kunde finnas nödvändig
förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning. Utskottet hemställde
att riksdagen som sin mening skulle i skrivelse ge Kungl. Majit till känna
vad utskottet anfört med anledning av motionen. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

LII 1975/76:30

Riksdagens skrivelse har sedan dess varit beroende av justitiedepartementets
prövning. Företrädare för departementet har upplyst att frågan
diskuterats inom departementet vid upprepade tillfällen och att en promemoria
i ärendet upprättats år 1971. Inom departementet har man emellertid
haft den uppfattningen att frågan om fastighetsombud fått allt mindre betydelse
på grund av annan tillkommande lagstiftning, och den har därför
fått stå tillbaka för andra viktiga frågor.

Den nytillkommande lagstiftning som sålunda åsyftats är bl. a. fastighetsbildningslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1972. Genom denna
lag har möjligheterna vidgats att i strukturförbättrande eller plangenomförande
syften tvångsvis vidta olika förändringar i fastighetsbildningen. Motsvarande
gäller lagstiftningen om inrättande av olika gemensamhetsanläggningar
för fastigheter. Vidare bör nämnas att man genom tillkomsten av
delgivningslagen år 1970 fått klarare och enhetligare regler om delgivning
av kallelser och andra underrättelser till dödsbon och samägare.

Utskottet vill emellertid framhålla att även om genom fastighetsbildningslagen
möjligheterna till tvångsvisa ingripanden ökat, ger frivilliga överenskommelser
mellan sakägarna vid fastighetsregleringsförrättning större
handlingsfrihet vid fastighetsutformningen, varigenom ett bättre resultat
kan uppnås snabbare och till lägre kostnader. Såsom framgår av redogörelsen
ovan (s. 9) för en till utskottet inkommen promemoria från lantmäteriverket
är vidare delgivningsrutinerna, när det gäller dödsbon och samägare, alltjämt
betungande. I promemorian påpekas vidare att dödsbo- och samägda
fastigheter för med sig betydande svårigheter i olika hänseenden vid tilllämpningen
av skogsvårdslagen och naturvårdslagen. Lantmäteriverket har
vid utskottets besök som sin mening anfört att de praktiska olägenheter
som följer av flerägande ingalunda fått minskad utan fastmer ökad betydelse
under senare år.

Föreliggande problem har uppmärksammats även av riksdagens revisorer.
I en skrivelse till utskottet har revisorerna framhållit att rationaliseringssträvandena
inom skogsbruket inte bör fä hindras av svårigheterna att träffa
överenskommelser med dödsbon och därmed jämställda fastighetsägare.
Lämpliga åtgärder bör därför på grund härav vidtas för underlättandet av
rationaliseringsåtgärder. Revisorerna anser att starka skäl talar för att frågan
så snart som möjligt bör ges en tillfredsställande lösning och att en interimslösning
bör tillgripas, om en slutlig lösning inte synes kunna uppnås
utan dröjsmål.

Utskottet delar revisorernas uppfattning att frågan om ställföreträdare för
dödsbo snarast måste ges en tillfredsställande lösning. Utskottet vill i detta
sammanhang även hänvisa till att jaktmarksutredningen funnit frågan så
angelägen att utredningen ansett sig nödsakad att föreslå en separat lösning
när det gäller företrädare för dödsbon i frågor som rör jaktvårdsområde.
Hur en generell lagstiftning om ställföreträdare skall utformas är emellertid
ett komplicerat spörsmål. Utskottet anser sig därför inte böra nu ta ställning

LU 1975/76:30

till utformningen av en sådan lagstiftning. Inte heller anser sig utskottet
böra föreslå någon interimistisk lösning. Såsom riksdagen framhöll redan
i 1965 års riksdagsskrivelse bör det ankomma på regeringen att låta närmare
utreda frågan. Utskottet vill för sin del endast framhålla att en lagstiftning
i ämnet bör innehålla i första hand ett åliggande för dödsbodelägarna att
själva utse behörig företrädare för dödsboet. Om ställföreträdare inte kan
utses i sådan ordning - t. ex. på grund av att en eller flera dödsbodelägare
vistas på okänd ort eller att dödsbodelägarna inte vill ta initiativ till att
utse företrädare för boet eller att de inte kan enas om vem som skall företräda
boet - bör möjlighet ges domstol att förordna ställföreträdare för dödsboet.
Ansökan härom bör kunna göras även av myndighet för vilken frågan har
betydelse. Ställföreträdareinstitutet bör självfallet inte utformas på sådant
sätt att den enskilde delägarens intresse trädes för när. I fråga om överlåtelse
av fast egendom bör ställföreträdaren sålunda inte ha större befogenheter
än som i sådant hänseende tillkommer boutredningsman. Enligt utskottets
mening bör vidare utredas möjligheterna att utse ställföreträdare även för
samägda fastigheter. Avslutningsvis vill utskottet stryka under vikten av
att den begärda utredningen påbörjas utan tidsutdräkt.

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:547 begär att
frågan om ställföreträdare för vissa dödsbon m. m. i enlighet
med vad utskottet ovan anfört omgående blir föremål för utredning.

Stockholm den 5 maj 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)*, Sundelin
(s)*, Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s)*, herrar Sjöholm (fp), Andersson
i Södertälje (s), Torwald (c)*, Olsson i Timrå (s), Winberg (m), fru
Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Lövenborg (vpk)* och
fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering

GOTAB 51817 Stockholm 1976