Med anledning av motion om spillvirket i vissa kustområden (Betänkande 1979/80:JoU20 Jordbruksutskottet)

JoU 1979/80:20

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:20

med anledning av motion om spillvirket i vissa kustområden
Motionen

I motionen 1978/79:470 av Stig Olsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
uttalar att frågan om spillvirket vid våra kuster görs till föremål för snabb
utredning genom regeringens försorg.

Enligt motionen vållar förekomsten av spillvirke besvärande problem
inom vissa kustområden i Bottenhavet. I samband med flottning i Ångermanälven,
kusttransport i virkesflottar och lagring av virke i anslutning till
industrier förekommer ett icke obetydligt spill av virke. Spillvirket är enligt
motionärerna ett stort problem från miljövårdssynpunkt, för fritidsbåtar,
kustfart och fiske. Men också från råvarusynpunkt förefaller det gåtfullt att
inte spillvirkesfrågan klarats upp av virkesägarna.

Gällande ordning

Bestämmelser som är tillämpliga i fråga om bärgning och omhändertagande
av sjunket eller strandat spillvirke finns f. n. i flera författningar.

När det gäller bärgning av övergivet fartyg eller gods, som har hittats
sjunket på botten, drivande i vattnet eller drivet på land. finns bestämmelser
härom i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I lagen
föreskrivs skyldighet för bärgare att anmäla sjöfyndet antingen till polisen
eller till tullen. Sistnämnda myndighet har sedan att utfärda kungörelse. Ger
sig någon ägare ej till känna, tillfaller godset staten, om det har anträffats på
stranden, och i annat fall bärgaren. I förstnämnda fall skall staten utbetala
skälig bärgarlön.

Sjöfyndslagen omfattar enligt ordalydelsen bl. a. fartyg eller ”till fartyg
hörande redskap eller gods”. Vidare förutsätts för lagens tillämpning att
ägaren till det omhändertagna godset är okänd. Enligt uppgift från
generaltullstyrelsen tillämpas sjöfyndslagen i fråga om spillvirke endast om
särskilda omständigheter tyder på att virket utgjort fartygslast eller härrör
från ett fartygsbogserat timmersläp.

Beträffande virke som utgjort flottgods gäller, som närmare framgår av
den följande redogörelsen, skyldighet att på visst sätt märka godset, vilket
innebär att ägarförhållandena i allmänhet kan klarläggas. I sådant fall torde i
första hand lagen (1938:121) om hittegods bli tillämplig. Någon uttrycklig
legal anvisning om vad som är att hänföra till sjöfynd och vad som är att
betrakta som hittegods finns emellertid inte. Hittegods skall anmälas till
polisen, som därefter har att kungöra fyndet på det sätt som polisen i varje

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 20

JoU 1979/80:20

fall finner lämpligt. Är ägaren till godset känd skall han underrättas.
Anmäler sig ingen ägare inom förelagd tid tillfaller godset upphittaren mot
att denne betalar polisens kostnader med anledning av fyndet.

Beträffande virke som påträffas i allmän flottled gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled (flottningslagen).
Allt flottgods som framflottas i sådan led skall, som nyss antytts, vara
försett med tydliga märken, som skall vara godkända av flottningsstyrelsen
(67 §).

I 73 § flottningslagen behandlas det fallet att virke har sjunkit i allmän
flottled. Reglerna om sjunket virke gäller även virke, ”sorn i sjunkande
tillstånd står upprätt i flottleden”. Olika regler är tillämpliga beträffande icke
avlysta resp. avlysta flottleder.

I fråga om icke avlyst flottled gäller följande. Har virket sjunkit på sådant
ställe där det kan vålla olägenhet, t. ex. uppgrundning, får länsstyrelsen
anmoda flottningsföreningens styrelse att skaffa bort virket eller vidta
åtgärder på föreningens bekostnad. Även strandägare eller annan som kan
lida men av att virket kvarlämnas får på föreningens bekostnad ta upp virket.
Förutsättning härför är bl. a. att föreningen inte efter tillsägelse skyndsamt
för bort virket. Föreningens styrelse skall genast underrättas om upptagandet.
Sedan får styrelsen avgöra om det upptagna virket skall omhändertas av
föreningen eller överlåtas till upptagaren.

Gäller det avlyst allmän flottled får strandägare eller annan som kan lida
men av kvarlämnat sjunkvirke ta upp virket och fritt förfoga över det. Virkets
ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av
avlysningen skall dock först underrättas och få skäligt rådrum att avlägsna
virket. Detta krav bortfaller tre år efter avlysningen.

Vissa bestämmelser om ensamrätt till bärgning av sjunket och övergivet
gods finns i kungörelsen (1841:44 s. 2) ”angående rättigheter och skyldigheter
för dem, hvilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwet”.
Sådan ensamrätt kan utverkas hos länsstyrelsen. Med övergivet gods menas
att det är herrelöst eller att ägaren inte avser att bärga det. Ensamrätt kan ges
den som först anmäler sig att under en tid av högst två år utföra bärgning på
viss plats utan intrång av annan. I vissa fall kan förlängning av tiden ske.
Frågan om äganderätten till gods som bärgas regleras inte i kungörelsen. Är
ägaren känd skall godset överlämnas till honom. Är han okänd skall fyndet
anmälas enligt sjöfyndslagen.

Bestämmelserna i 1841 års kungörelse om ensamrätt till bärgning m. m.
kan vara tillämpliga även i fråga om bärgning av virke som har sjunkit i
allmän flottled eller flutit i land vid sådan led.

Till skydd för vissa allmänna intressen, såsom sjöfarten och fisket, finns
regler i kungörelsen (1951:321) om undanröjande avför sjöfarten eller fisket
hinderliga vrak. Enligt denna får sjöfartsverket föranstalta om undanröjande
av fartyg eller annat större föremål som har sjunkit i allmän farled och
föranleder hinder eller fara för sjöfarten. Motsvarande regel gäller om

JoU 1979/80:20

väsentligt förfång för fisket av betydenhet uppkommer inom vattenområde
där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt.

I sammanhanget förtjänar framhållas att naturvårdslagens (1964:822)
regler om förbud mot nedskräpning utomhus också omfattar vattenområde.
Nedskräpning kan medföra straffansvar och ersättningsskyldighet. Hälsovårdsnämnd
kan förelägga den som är ansvarig för nedskräpning att ställa
platsen i ordning.

Tidigare riksdagsbehandling

Näringsutskottet behandlade under våren 1979 en motion med yrkande
om statliga insatser för att det sjunktimmer som finns i sjöar och vattendrag
skall tas till vara. I det av riksdagen godkända betänkandet (NU 1978/79:34)
anförde näringsutskottet bl. a.:

I motionen 1978/79:285 begärs statliga insatser för att det sjunktimmer som
finns i sjöar och vattendrag skall tas till vara. Motionärerna vill att regeringen
skall förelägga riksdagen förslag till dels lag om att detta sjunktimmer utan
ekonomisk ersättning skall övergå i statlig ägo, dels åtgärder för upptagning
av timret. Frågan är redan föremål för uppmärksamhet. Fyndlagstiftningsutredningen
sysslar med de rättsliga förutsättningarna för tillvaratagande av
sjunktimmer. Åtgärder för att åstadkomma en förbättrad virkesbärgning vid
kusten i Västernorrlands län har övervägts av en inom länet tillsatt särskild
utredningsgrupp, Skog 80. Utskottet utgår från att berörda organ även
fortsättningsvis följer frågan och anser därför att det inte finns skäl för
riksdagen att göra någon särskild framställning till regeringen med anledning
av motionen 1978/79:285.

Pågående verksamhet

Frågan om utvidgade befogenheter för statliga och kommunala myndigheter
och ökade skyldigheter för enskilda i fråga om undanröjande av farliga
fartygsvrak o. d. har behandlats av utredningen (K 1970:43) angående
åtgärder mot övergivna fartyg m. m. I betänkandet (SOU 1975:81) Farliga
vrak har utredningen bl. a. lagt fram förslag till en strandningslag. Enligt
förslaget (s. 56) bör lagen omfatta även andra föremål i vatten än fartyg och
fartygsvrak. Som exempel nämns oljeborrningsplattformar, flottar, timmerpaket,
behållare, bojar, kasuner.

Utredningens förslag har remissbehandlats och övervägs f. n. i kommunikationsdepartementet.

Fyndlagstiftningsutredningen (Ju 1978:05) har till uppgift att utreda frågor
angående lagstiftningen om hittegods samt om bärgning och sjöfynd.
Översynen bör enligt direktiven samordnas med den fortsatta behandlingen
av förslaget till strandningslag. En fråga som enligt direktiven bör tas upp av
utredningen är om det finns behov av att även i framtiden ha särskilda regler
som ger offentlig myndighet rätt att under viss tid upplåta ensamrätt till

JoU 1979/80:20

bärgning av visst fartyg eller gods. Därvid bör beaktas att samhällets
allmänna intresse av att ekonomiska värden inte förfars kan leda till att
yrkesmässig bärgning bör prioriteras. I detta sammanhang bör utredaren
också beakta att det kan finnas skäl att utvidga möjligheten för dem som
yrkesmässigt sysslar med bärgning att få ta till vara sjunkvirke i numera
avlysta allmänna flottleder.

Som framgår av näringsutskottets i det föregående redovisade betänkande
har en inom Västernorrlands län tillsatt utredningsgrupp. Skog 80, övervägt
åtgärder för att åstadkomma en förbättrad virkesbärgning vid kusten. Vidare
har inom länet bildats en samrådsgrupp, ”Spillvirkesgruppen”, med
representanter för bl. a. länsstyrelsen, skogsföretagen, flottningsföreningarna,
kustbevakningen och sjöfartsverket.

Genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) har statligt stöd utgått till
finansieringen av vissa projekt som bl. a. inriktats på lokalisering, mätning
och upptagning av sjunktimmer.

Utskottet

I motionen hemställs om ett riksdagsuttalande att frågan om spillvirket vid
våra kuster görs till föremål för snabb utredning genom regeringens försorg.
Förekomsten av spillvirke från industrier, flottning och transport av
virkesflottar m. m. vållar enligt motionen besvärande problem framför allt
inom vissa kustområden i Bottenhavet. Spillvirket är, framhålls det, ett stort
problem från miljövårdssynpunkt, för kustfart, fiske och fritidsbåtverksamheten.
Men också från råvarusynpunkt är det enligt motionen gåtfullt att inte
spillvirkesfrågan klarats upp av virkesägarna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att förekomsten av spillvirke
kan vålla olägenheter längs vissa kuststräckor. Bl. a. med hänsyn till
sjöfarten, fisket och allmänna naturvårdsintressen synes det angeläget att
åtgärder vidtas för att komma till rätta med dessa problem. Därvid torde
hänsyn böra tas också till den råvarutillgång som t. ex. sjunktimret
representerar. Som framgår av den tidigare redogörelsen har hithörande
problem beaktats i regionala sammanhang m. m. För den fortsatta bedömningen
av dessa frågor bör enligt utskottets mening fyndlagstiftningsutredningens
(Ju 1978:05) överväganden kunna få betydelse. Denna utredning har
till uppgift att behandla frågor angående lagstiftningen om hittegods samt om
bärgning av sjöfynd. I uppdraget ingår t. ex. att utreda de rättsliga
förutsättningarna för tillvaratagande av sjunktimmer. Utskottet finner med
hänsyn till det anförda lämpligt att motionen överlämnas till utredningen.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om överlämnande av motionen 1978/79:470 till
fyndlagstiftningsutredningen (Ju 1978:05).

JoU 1979/80:20

Stockholm den 4 december 1979

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s). Arne Andersson i
Ljung (m), Maj Britt Theorin (s)*, Börje Stensson (fp). Hans Wachtmeister
(m), Sven Lindberg (s)*, Sven Eric Lorentzon (m)*, Gunnar Olsson (s),
Märta Fredrikson (c), Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Ingvar
Eriksson (m), Jan Fransson (s), och Lars-Erik Lövdén (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 64056 Stockholm 1979