Med anledning av motion om slopande av garantibelopp för jordbruksfastigheter (Betänkande 1979/80:SkU29 Skatteutskottet)

SkU 1979/80:29

Skatteutskottets betänkande
1979/80:29

med anledning av motion om slopande av garantibelopp för jordbruksfastigheter Motionen I

motionen 1979/80:354 av Jan-Eric Virgin (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning om en avveckling av den särskilda beskattningen
av garantibelopp för jordbruksfastigheter.

Gällande bestämmelser m. m.

Garantibelopp beräknas för alla skattepliktiga fastigheter och utgör 2 %
av taxeringsvärdet. Garantibeloppet ingår i den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten. Beskattningen är emellertid effektiv endast beträffande
fastigheter som lämnat underskott eller låg nettointäkt. Vid beräkning av
inkomst av fastigheten får ägaren nämligen avdrag med ett belopp som
motsvarar garantibeloppet. Dettas, k. procentavdrag (2 % av taxeringsvärdet)
får inte överstiga nettointäkten av fastigheten. Reglerna innebär bl. a.
att den kommun där fastigheten är belägen har en garanti för att minst 2 % av
fastighetens taxeringsvärde skall ingå i den taxerade inkomst som beskattas i
kommunen.

Reglerna om garantibelopp infördes 1953, då den dåvarande fastighetsbeskattningen
inarbetades i den kommunala inkomstskatten (prop.
1953:186, BeU 49). Det s. k. repartitionstalet, dvs. procentsatsen, som då
var 5, sänktes samtidigt till 4. Skälet härtill var bl. a. att det från principiell
synpunkt inte ansågs motiverat att behålla denna kommunala beskattningsform.
Reglerna ansågs inte fylla kravet på en jämn och rättvis beskattning
och garanterade inte längre ett tillräckligt skatteunderlag i kommunerna.
Andra skäl - bl. a. ekonomiska olägenheter för vissa kommuner - talade
emellertid mot att omedelbart avskaffa fastighetsskatten. Reformen begränsades
därför till att undanröja vissa mer framträdande olägenheter och till att
sänka repartitionstalet. I samband med 1957 och 1965 års allmänna
fastighetstaxeringar sänktes repartitionstalet ytterligare, först till 2,5 och
därefter till 2 i syfte att eliminera ej önskvärda verkningar av höjda
taxeringsvärden.

1971 års fastighetstaxeringsutredning lämnade i sitt betänkande Fastighetstaxering
(SOU 1973:4 s. 98 och 99) vissa uppgifter om garantibeskattningen.
Enligt utredningens uppfattning kunde det antas att effektiviteten
hos garantibeloppen låg vid ungefär 20 % för jordbruksfastigheter. 100 %
för schablonbeskattade hyreshus tillhöriga bostadsföreningar och bostadsak -

1 Riksdagen 1979/80. 6 sami. Nr 29

SkU 1979/80:29

tiebolag och 60 % för andra hyreshus eller genomsnittligt ca 75 % för alla
hyreshus, ca 75 % för en- och tvåfamiljsfastigheter och 20 % för rörelsefastigheter.
Utredningen framhöll att dessa antaganden delvis byggde på osäkra
uppskattningar.

Med ledning av dessa uppgifter och slutresultatet av 1979 års särskilda
fastighetstaxering kan följande uppställning göras beträffande garantibeskattningens
ungefärliga utfall vid 1980 års taxering. Garantibeskattningens
effektivitet för specialfastigheter och för fastigheter med okänd användning
har schablonmässigt tagits upp till 50 %.

Fastighetens art och typ	Totalt taxe-ringsvärde, miljarder kr.	Antalet taxerings- enheter	Garanti-belopp, milj. kr.	Effekti-vitets-grad, %	Effektiva garantibe-lopp, milj. kr.	Skatteut-fall ca 29%, milj. kr.
Jordbruksfas-
tighet	48,8	322 229	976	20	195	57
Annan fastig-
het	398,0	2 064 663	7 960	(61,2)	4 872	1 413
därav
Småhus	171,8	1 864 644	3 436	75	2 577	747
Hyreshus	117,2	99 256	2 344	75	1 758	510
Industri-
fastighet	95,5	61 139	1 910	20	382	lil
Exploaterings-
fastighet	1,9	9 933	38	100	38	11
Specialfastig-
het	10,8	16 789	216	50	108	31
Okänd använd-
ning	0,9	12 902	18	50	9	3
Summa	446.8	2 386 892	8 936	(56,7)	5 067	1 470

Garantibeloppen ingår som nyss nämnts i skatteunderlaget för kommunerna
och påverkar därmed också de inkomster som tillförsäkras dem enligt
reglerna om skatteutjämningsbidrag. Skatteutjämningssystemet har numera
byggts ut genom lagen (1979:362) och förordningen (1979:363) om skatteutjämningsbidrag.
När de nya bestämmelserna genomförts fullt ut blir
kommunerna och landstingen, som indelats i 12 olika grupper, berättigade
till skatteutjämningsbidrag med så stort belopp att bidraget - tillsammans
med skatteinkomsterna - motsvarar en skattekraft på 103-136 % av
medelskattekraften i riket. Med skattekraft avses skatteunderlag per
invånare. Denna grundgaranti justeras uppåt eller nedåt med hänsyn till
åldersstrukturens inverkan på kommunernas och landstingens kostnader,
men slutresultatet kommer inte att understiga 100 % av medelskattekraften.

För kommuner med ett skatteunderlag per invånare som överstiger den
garanterade nivån har garantibeskattningen givetvis samma betydelse som

SkU 1979/80:29

tidigare. För andra kommuner innebär skatteutjämningen att skatteunderlaget
i den egna kommunen - och därmed också garantibeskattningen för
fastigheter inom kommunen - har en mer begränsad betydelse. Inkomsterna
för kommuner med skatteutjämningsbidrag påverkas i stället av taxeringsutfallet
i hela riket. Kommunernas skatteunderlag enligt 1979 års taxering
har beräknats till 2,3 miljarder skattekronor (SM serie N 1979:21). Med
ledning av redovisningen ovan av taxeringsvärden m. m. kan ca 2 % härav
beräknas härröra från garantibeskattningen. Det bör framhållas att beräkningen
bygger på osäkra uppskattningar och att garantibeskattningens
betydelse växlar avsevärt från kommun till kommun.

I samband med sänkningen av repartitionstalet från 4 till 2,5 förutsatte
regeringen och riksdagen (prop. 1957:71, BeU 1957:32) att det var möjligt att
i en nära framtid helt avveckla garantibeskattningen. En utredning tillsattes
för denna fråga, men utredningen föreslog i sitt betänkande Fastighetsbeskattningen
(SOU 1960:4) endast en partiell avveckling. Förslaget innebar
att garantibeskattningen skulle avvecklas för fastigheter som ägdes av fysiska
personer och av allmännyttiga bostadsföretag o. d. men att den med hänsyn
till beskattningens betydelse för vissa kommuner - vattenkraftskommuner,
skogskommuner och sommarstugekommuner - skulle behållas för övriga
juridiska personer. Vid remissbehandlingen invändes bl. a. att det inte
förelåg kommunalekonomiska förutsättningar för att genomföra förslaget
och att förslaget kunde leda till ojämnheter vid beskattningen. Förslaget
ledde inte till lagstiftning.

I sammanhanget kan nämnas att bostadsskattekommittén i sitt betänkande
(SOU 1974:16) Neutral bostadsbeskattning föreslog att garantibeskattningen
skulle slopas för bostadsfastigheter. Inte heller detta förslag har
genomförts.

Vid sin behandling av prop. 1966:30 med förslag till sänkning av
repartitionstalet från 2,5 till 2 anförde bevillningsutskottet (BeU 1965:24) att
de skäl mot att bibehålla nuvarande fastighetsbeskattning, som upprepade
gånger framförts i motioner till riksdagen, i och för sig var värda att beaktas.
Utskottet var emellertid inte berett att medverka till att fastighetsbeskattningen
avskaffades vare sig helt eller för vissa fastigheter. Utskottet
åberopade bl. a. att en sådan åtgärd skulle kunna medföra betydande
utdebiteringshöjningar för kommuner av speciell karaktär, att det totala
skatteunderlaget för kommunerna skulle minskas och att inkomstfördelningen
mellan stat och kommun i väsentlig mån skulle rubbas. Utskottet anförde
också att repartitionstalet borde vara detsamma för samtliga grupper av
fastigheter och att varje differentiering av repartitionstalet skulle komplicera
deklarations- och taxeringsförfarandet.

Frågan om att avveckla garantibeskattningen helt eller delvis har därefter
prövats av riksdagen vid upprepade tillfällen men alltid avvisats.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SkU 1973:53 anförde skatteutskottet
följande.

SkU 1979/80:29

I garantibeskattningens konstruktion ligger att beskattningen av fastighetsinnehav
i vissa fall blir högre än vad som är motiverat av fastighetens
avkastning. Detta förhållande, som kritiserats sedan lång tid tillbaka med
resultat att beskattningen mildrats steg för steg genom generella sänkningar
av repartitionstalet, är emellertid inte något speciellt för jordbruksfastigheter.
Av vad som nyss anförts framgår tvärtom att garantibeskattningen har
lika stor eller större genomslagskraft i fråga om fastigheter av annat slag. Att
mot den bakgrunden utan närmare utredning sänka repartitionstalet enbart
för jordbruksfastigheter måste enligt utskottets uppfattning te sig orättvist
gentemot ägare av fastigheter av annat slag. Härtill kommer att repartitionstalet
- såsom bevillningsutskottet tidigare framhållit - såvitt möjligt bör vara
detsamma för samtliga grupper av fastigheter och att en differentiering är
ägnad att komplicera deklarations- och taxeringsförfarandet.

Utskottet är f. n. inte heller berett att medverka till en omedelbar generell
sänkning av repartitionstalet. En sådan åtgärd medför - förutom en
omfördelning av beskattningen mellan de skattskyldiga - ett avsevärt bortfall
av skatteunderlag för vissa kommuner, ett även totalt sett lägre skatteunderlag
för kommunerna och en rubbad inkomstfördelning mellan stat och
kommun. Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet
framhålla att invändningar av detta slag givetvis fortfarande förtjänar
beaktande, fastän reglerna om kommunal skatteutjämning numera ändrats.

Även om utskottet av olika skäl således avstyrker motionärernas yrkande
om en omedelbar sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastigheter, vill
utskottet inte bestrida att garantibeskattningen kan ha fått vissa besvärande
verkningar beträffande fastigheter, som genomgått betydande värdeökningar
efter den senaste justeringen av repartitionstalet år 1965. 1975 års
allmänna fastighetstaxering kan givetvis medföra ytterligare skatteskärpningar,
vilket accentueras genom fastighetstaxeringsutredningens förslag att
höja taxeringsnivån för jordbruksfastigheter från 75 till 80 % av saluvärdet,
dvs. till samma nivå som tillämpats för övriga fastigheter. Enligt vad utskottet
erfarit har emellertid detta redan uppmärksammats inom finansdepartementet.
Utskottet finner att denna fråga f. n. inte påkallar någon åtgärd från
riksdagens sida.

Under senare år (SkU 1975:25, 1975/76:46 och 1977/78:28) har utskottet
avstyrkt motionsyrkanden på detta område med hänvisning bl. a. till det
utredningsarbete som pågått inom företagsskatteberedningen (Fi 1972:07),
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1970:08) och 1972 års skatteutredning
(Fi 1972:02). Dessa utredningar, som numera avslutats, har emellertid
inte gått in på frågan om garantibeskattningen.

I 1976 års fastighetstaxeringskommittés (Fi 1976:05) utredningsuppdrag
ingår bl. a. att föreslå särskilda åtgärder för att mildra effekterna av de
höjningar av taxeringsvärdena som kommer att ske vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering. De tilläggsdirektiv som utfärdats i detta hänseende avser
effekterna för en- och tvåfamiljshus (kommittéberättelsen 1979 del II
B:4).

SkU 1979/80:29

Kommittén om översyn av beskattningsreglerna för familjeföretag (kommittéberättelsen
1980 del II B: 13) har bl. a. i uppdrag att se över de regler
som gäller för kapitalbeskattningen av sådana företag. Häri ingår givetvis att
bedöma verkningarna för företagen av höjda taxeringsvärden.

Utskottet

Garantibeskattningen innebär att 2 % av fastighetens taxeringsvärde skall
tas upp som inkomst för ägaren. Beskattningen får emellertid effekt endast
för fastigheter som gått med underskott eller med obetydligt överskott. Vid
beräkning av inkomsten av fastigheten medges nämligen avdrag med ett
belopp som motsvarar garantibeloppet men som inte får överstiga nettointäkten
av fastigheten.

I den aktuella motionen yrkas att en utredning tillsätts med uppgift att
avveckla garantibeskattningen för jordbruksfastigheter. Motionären anför
bl. a. att avsevärda höjningar av taxeringsvärdena väntas på grund av 1981
års allmänna fastighetstaxering utan att någon motsvarande förbättring av
jordbrukets lönsamhet kan emotses och att kapitalskatterna - dvs. arvs-,
gåvo- och förmögenhetsskatterna - liksom garantibeskattningen kommer att
öka. Motionären framhåller att jordbrukare har en stor del av sitt kapital
bundet i fastigheter och drabbas hårdare än andra företagare av garantibeskattningen
och att garantibeloppen för jordbruksfastigheter har liten
betydelse för kommunerna.

Av den tidigare redogörelsen framgår att garantibeskattningen totalt sett
tillför kommunerna ett icke obetydligt skatteunderlag och att denna
beskattning har lika stor eller större betydelse för fastigheter av annat slag än
jordbruksfastigheter. Utskottet anser att det f. n. saknas tillräckliga skäl för
att avveckla denna skatteform helt eller för vissa grupper av fastigheter.
Utskottet delar däremot motionärens uppfattning att de väntade höjningarna
av taxeringsvärdena kan komma att påkalla särskilda åtgärder. Detta är
emellertid en fråga som kommer att följas noga av regeringen och som också
ingår i uppdragen för de pågående utredningarna om fastighetstaxeringen
och om familjeföretagens beskattning. Enligt utskottets uppfattning är det
grundläggande syftet med motionen därigenom tillgodosett. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen.

SkU 1979/80:29

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80:354.

Stockholm den 26 februari 1980

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s). Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Hagar
Normark (s), Bo Lundgren (m), Bo Forslund (s), Wilhelm Gustafsson (fp),
Anita Johansson (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c) och Olle Grahn
(fp)-

GOTAB 64710 Stockholm 1980