med anledning av motion om skifte av dödsbo (Betänkande 1978/79:LU2 Lagutskottet)

LU 1978/79:2

Lagutskottets betänkande
1978/79:2

med anledning av motion om skifte av dödsbo
Ärendet

I motionen 1977/78:1000 av Stig Josefson m. fl. (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag om avveckling av dödsbo i enlighet
med vad som anförs i motionen.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från hovrätten för Nedre
Norrland, riksskatteverket, lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i
Kopparbergs län. På begäran av utskottet har yttrande vidare avgivits av
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges Advokatsamfund.

Gällande rätt

När en person avlidit, skall hans egendom övergå till hans arvingar och
testamentstagare. Var den döde gift, skall först efterlevande makes giftorätt
tas ut. Egendomen kan emellertid inte omedelbart delas. Först måste
fastställas vad som hör till kvarlåtenskapen. Vidare måste den dödes skulder
utredas och om möjligt betalas samt andra behövliga avvecklingsåtgärder
vidtas. Efter dödsfallet följer alltså närmast en längre eller kortare tid av
boutredning; under denna tid måste en stundom mycket enkel, stundom
mycket omfattande förmögenhetsförvaltning äga rum.

Dödsbodelägarna utövar enligt 18 kap. 1 §ärvdabalken(ÄB) sin förvaltning
gemensamt. De måste enas om varje åtgärd; majoritetsbeslut binder ej
minoriteten. Den gemensamma förvaltningen kan emellertid avlösas genom
särskilt förordnad boutredningsman. Så länge boutredningen pågår hålls
dödsboets förmögenhet rättsligen skild från delägarnas. Ägare till kvarlåtenskapen
är sålunda dödsboet som av lagen betraktas som ett särskilt
rättssubjekt "en juridisk person”.

Ärvdabalkens regler är avfattade med tanke på dödsboets upplösning och
egendomens fördelning mellan delägarna. Efterlämnar den döde make måste
först, såsom tidigare nämnts, bodelning ske enligt giftermålsbalkens regler, så
att den dödes lott blir slutgiltigt bestämd - förutsatt att inte giftorättsgemenskap
saknas, i vilket fall bodelning är överflödig. Finns flera delägare som har
rätt till den dödes lott sker därefter uppdelningen av lotten genom arvskifte
(ÄB 23:1). I praktiken förrättas ofta bodelning och arvskifte i omedelbar
anslutning till varandra och intas i en och samma handling.

Arvskiftet är ett privat avtal mellan de berörda arvingarna och universella
testamentstagare och kan följaktligen ske efter de riktlinjer som dessa enar sig
om. Varje delägare är i princip berättigad att påfordra skifte. Emot annan

1 Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 2

LU 1978/79:2.

delägares bestridande får skifte emellertid ej företagas innan bouppteckning
skett och alla kända skulder betalats eller delägaren fritagits från ansvar för
gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Står boet
under förvaltning av boutredningsman får skifte ej ske, innan boutredningsmannen
anmält att utredningen av boet slutförts. Om delägaren så önskar
kan delskifte företas beträffande viss egendom innan boet i övrigt är berett för
skifte. För att arvskiftet skall vara rättsligt giltigt kräver ÄB att över skiftet
skall upprättas skriftlig handling som underskrivs av delägarna med vittnen
(23:4).

För att lösa de svårigheter som uppkommer om någon delägare obefogat
sätter sig emot skifte eller om delägarna visserligen alla vill ha till stånd ett
skifte men inte kan enas om sättet härför finns i ÄB en utväg att medelst
anlitande av en särskild skiftesman få boet delat. Så snart en delägare begär det
skall rätten förordna någon att vara skiftesman (ÄB 23:5). Står boet under
förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör och är han ej själv
delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman.

Även om dödsbogemenskapen, såsom ovan nämns, normalt präglas av
avvecklingssyftet kan boet komma att bevaras under mycket lång tid. Ibland
förblir boet oskiftat endast av den grund att ingen delägare tar initiativ till
skifte, medan i andra fall delägarna sluter särskilt avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo. För dylika fall ges vissa stadganden i 24 kap. ÄB. Här skall endast
nämnas att sådant avtal förfaller om dödsboet avträdes till förvaltning av
boutredningsman.

I syfte att förhindra att dödsbon förblir oskiftade endast av skattetekniska
skäl infördes med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 särskilda beskattningsregler
för större dödsbon (53 § 3 mom. kommunalskattelagen). I fråga om
sådana dödsbon skall bestämmelserna om handelsbolag tillämpas från och
med det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter det
kalenderår, då dödsfallet inträffade. Detta innebär att dödsboet inte taxeras
utan dess inkomst och förmögenhet påförs delägarna med de belopp som
motsvarar varje delägares andel i boet. Dessa särskilda skatteregler gäller
dödsbon med en skattepliktig förmögenhet överstigande 100 000 kr. eller en
till statlig inkomstskatt högre taxerad inkomst än 10 000 kr. Som delägares
andel i boet skall anses vad enligt lag och testamente belöper på honom av
boets inkomst och förmögenhet. Riksskatteverket kan i särskilda fall medge
dispens från bestämmelserna. Antalet dispensärenden per år har varit rätt
konstant. År 1977 uppgick antalet dispensärenden till 30. Praxis i ärendena är
med hänsyn till förarbetena restriktiv.

De ovannämnda skattereglerna har 1969 kompletterats med en ändring i
9 § skogskontolagen som innebär att innestående medel på skogskonto skall
tas upp till beskattning för det beskattningsår då handelsbolagsreglerna första
gången tillämpas på dödsbodelägarna.

LU 1978/79:2

Motionen

I motionen framhålls att det synes ha blivit allt vanligare att dödsbon
fortsätter att under lång tid driva en avlidens rörelse, ibland genom flera
generationer. Visserligen skall reglerna om beskattning av handelsbolag
tillämpas på större dödsbon efter viss tid. Detta innebär emellertid inte att
dödsboet som sådant behöver upphöra. Motionärerna understryker att det i
och för sig är nödvändigt att möjlighet finns att i mindre omfattning behålla
dödsbon under en längre tid. Detta kan enligt motionärerna t. ex. motiveras
av en möjlighet för minderåriga barn till den döde att ta över verksamheten.
Motionärerna finnér det emellertid orimligt att detta synsätt skall kunna
tillämpas också på generationerna därefter. Principen borde vara att alla
dödsbon skall skiftas inom rimlig tid och i varje fall före nästa generationsskifte.

I fråga om jord- och skogsbruksfastighetersom ägs av dödsbon stämmer ett
sådant betraktelsesätt väl överens med den numera av allt fler omfattade
principen om ett samband mellan ägare och brukare. Det kan enligt
motionärerna inte vara rimligt att, som nu sker i vissa fall, människor utan
varje kontakt med eller aktivt intresse i ett jordbruk är delägare i detta genom
ett dödsbo.

Pågående utredningar

Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall

Efter framställning från riksdagen (LU 1975/76:30, rskr 1975/76:340)
tillkallades i februari 1977 en särskild utredningsman för att se över
bestämmelserna om ställföreträdare för dödsbon. Bakgrunden till utredningen
är att gällande bestämmelser om dödsbo har lett till olägenheter när
det gäller förvaltningen av fastigheter som ägs av dödsbon. Svårigheter har
visat sig framför allt i samband med fastighetsbildningsförrättningar och vid
tillämpningen av skogsvårdslagen (1948:237) och naturvårdslagen
(1964:822).

Enligt direktiven bör det ankomma på dödsbodelägarna själva att utse
företrädare för dödsboet. Därvid får övervägas om det bör införas bestämmelser
om att företrädare alltid skall utses när fastighet ingår i boets tillgångar
eller om skyldigheten bör begränsas på ett eller annat sätt. Utredaren skall
vidare pröva i vilka fall det kan finnas behov av en möjlighet för domstol att
förordna ställföreträdare för boet. En viktig fråga som bör utredas är vilka
befogenheter som bör tillkomma ställföreträdaren. En annan fråga som måste
beaktas under utredningen gäller ställföreträdarens skyldigheter och ansvar
inför dödsbodelägarna. Eftersom de olägenheter som kan uppstå genom att
en fastighet ägs av dödsbo även kan visa sig när en fastighet ägs gemensamt
av t. ex. f. d. dödsbodelägare efter skifte, bör enligt direktiven också
möjligheterna att utse ställföreträdare för samägda fastigheter utredas.

1* Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 2

LU 1978/79:2

Utredningen (Ju 1977:14) om vissa arvsrättsliga frågor

Hösten 1977 tillkallades en särskild utredningsman för att se över vissa
delar av den successionsrättsliga lagstiftningen, i första hand bestämmelserna
om dödsbodelägares ansvar för den avlidnes skulder. Enligt direktiven bör
utredningsarbetet i fråga om gäldsansvaret inriktas på att ersätta bestämmelserna
i 21 kap. ÄB med regler som är enklare och som i högre grad tar hänsyn
till dödsbodelägarnas intressen. En typ av regler som härvid bör ses över är
påföljderna av att bodelning och skifte sker utan att alla skulder är
betalda.

Förutom bestämmelserna om gäldsansvar bör utredaren även ta upp några
andra successionsrättsliga frågor. Det gäller bl. a. frågorna om dödsbodelägares
talerätt. Ett annat regelkomplex som bör ses över är det som rör
preskription av rätt att ta arv eller testamente. Utredaren skall också se över
reglerna om dödförklaring samt bestämmelserna om arvsfondens rätt att
avstå egendom. Enligt direktiven står det utredaren fritt att ta upp också
andra frågor som har anknytning till dem som berörts i det föregående och att
lägga fram de förslag till nya eller ändrade regler som därvid kan te sig
påkallade.

Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07)

Jordförvärvsutredningen har i ett den 15 december 1977 avgivet betänkande
(SOU 1977:93) Ny jordförvärvslag lagt fram förslag till ny jordförvärvslag.
Förslaget innebär bl. a. att släktingars rätt att fritt förvärva jordbruksfastigheter
begränsas, att lagen i vissa fall skall gälla även statens, kommuns och
kyrkans markförvärv, att priskontrollen vid förvärv av lantbruksföretag
skärps, att bolags och andra juridiska personers möjligheter att förvärva
lantbruksföretag begränsas och att förvärvare i vissa fall skall kunna åläggas
att bosätta sig på och yrkesmässigt bruka egendomen.

Utredningen föreslår vidare att en kompletterande utredning bör göras
beträffande de rättsliga konsekvenserna av att göra jordförvärvslagen
tillämplig på vissa förvärv av jordbruksfastigheter genom arv.

I betänkandet konstaterar utredningen att betydande realer jordbruksmark
ägs av dödsbon. Detta är enligt utredningen till olägenhet för rationaliseringsverksamheten
eftersom sådana ägandeförhållanden bl. a. medför
svårigheter att nå behörig ställföreträdare. Ofta är delägarna också bosatta på
annan ort än den där egendomen är belägen vilket i många fall kan medföra
en sämre skötsel av egendomen. Utredningen finner det därför angeläget att
möjligheten för dödsbon att under längre tid inneha lantbruksföretag
begränsas. Utredningen anser att dessa frågor, utöver nu pågående utredning
om ställföreträdare för dödsbo (Ju 1977:07), bör utredas samtidigt med den i
det föregående nämnda frågan om tillståndsplikt för vissa förvärv genom
arv.

LU 1978/79:2

Regeringen har den 7 september 1978 till lagrådet remitterat ett förslag till
ny jordförvärvslag. Av den till lagrådsremisser! fogade sammanställningen av
remissyttranden över utredningens förslag framgår att remissinstanserna
allmänt anser att det är angeläget att utredningsarbetet fullföljs på sätt
utredningen föreslagit och att således frågan om dödsbos innehav av
jordbruksfastigheter och möjligheten att utvidga jordförvärvslagen till att
omfatta även förvärv genom arv utreds ytterligare. I lagrådsremissen (s. 7)
ansluter sig föredragande statsrådet till utredningens uppfattning att det är
angeläget att närmare utreda frågan om dödsbons rätt att under obegränsad
tid behålla jordbruksfastigheter och tillägger att enligt hans mening även
frågan om de rättsliga konsekvenserna av att göra lagen tillämplig på vissa
förvärv genom testamente behöver utredas ytterligare. Statsrådet anmäler att
han i dessa frågor samrått med chefen för justitiedepartementet och att denne
har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att frågorna blir föremål för
utredning.

Remissvaren

Riksskatteverket, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i Kopparbergs län
och Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker att frågan om skifte av dödsbo blir
föremål för utredning. Hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges Advokatsamfund
avstyrker bifall till motionen.

Riksskatteverket (RSV) framhåller att de nuvarande skattereglerna har fått
en sådan utformning att det inte längre finns några egentliga fördelar att
vinna i fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen med att låta ett
dödsbo stå kvar oskiftat under längre tid. Genom att gränsbeloppen inte höjts
sedan lagstiftningens ikraftträdande har reglerna på grund av penningvärdeförändringen
kommit att omfatta allt smärre dödsbon och därmed kanske ett
större antal av de dödsbon som kvarstår fyra år efter dödsåret. De
skatterättsliga reglerna bör därmed enligt RSV nu kunna bidra till att dödsbon
i ökande grad upplöses snabbare.

I det hos RSV förda organisationsregistret var vid utgången av år 1977 ca
102 000 dödsbon registrerade. Av dessa var en stor del hänförliga till de län
där antalet skogsfastigheter är stort. Siffran 102 000 omfattar dels samtliga
dödsbon för vilka preliminärskattesedel utfärdas, dels alla de dödsbon som,
utan att ha skiftats, genom att handelsbolagsbeskattningsreglerna blivit
tillämpliga upphört att vara skattesubjekt. Av de dödsbon som tillhörde
gruppen oskiftade dödsbon yngre än fyra år nådde vid 1976 års taxering 2 287
skattepliktsgränsen för förmögenhet, 200 000 kr. RSV har vidare konstaterat
att det f. n. är 7 364 dödsbon som i skattebandet markerats som subjekt, där
beskattning efter handelsbolagsreglerna skall ske.

Trots skattereglerna är det alltså ett relativt stort antal dödsbon som länge
står kvar oskiftade. Detta har enligt RSV vissa konsekvenser för skatteadministrationen.
1 de fall där handelsbolagsreglerna skall tillämpas skall

LU 1978/79:2

dödsboet avlämna kontrolluppgift rörande delägarnas taxering (1956:623).
Dessa uppgifter skall insamlas, sorteras och granskas av taxeringsmyndigheterna.
Om delägarna är bosatta i olika taxeringsdistrikt måste taxeringsmyndigheterna
sända underrättelser sins emellan. Vissa uppbördstekniska
olägenheter uppkommer också genom att dödsbon kan stå kvar oskiftade.

RSV anser att ytterligare åtgärder på skattelagstiftningens område för att
främja syftet med motionen inte är motiverade. 1 stället bör man nu enligt
RSV:s mening söka angripa problemet genom att revidera den civilrättsliga
lagstiftningen i skärpande riktning. Ett sådant utredningsarbete skulle bli ett
naturligt andra steg i det arbete som nu bedrivs av utredningen om
ställföreträdare för dödsbo i vissa fall. RSV vill avslutningsvis rent allmänt
framhålla att en ändrad civillagstiftning med den av motionärerna avsedda
inriktningen även från skatteadministrativ synpunkt är angelägen.

Lantbruksstyrelsen erinrar bl. a. om att jordförvärvsutredningen i sitt
betänkande Ny jordförvärvslag (SOU 1977:93) funnit det angeläget att
möjligheten för dödsbon att under längre tid inneha lantbruksföretag
begränsas. Styrelsen framhåller vidare att fastigheter som tillhör dödsbon
eller som är samägda försvårar ett uppfyllande av statsmakternas riktlinjer för
jordens och skogens användning och skötsel. Beslutsprocessen fungerar
dåligt i dödsbon och vid samägande samtidigt som ägarnas intresse för
utveckling av jordbruks- och skogsbruksföretagen ofta är svagt.

Enligt lantbruksstyrelsen utgör antalet dödsbodelägda fastigheter 10 % av
hela antalet jordbruksfastigheter men ungefär 5 % av arealen. Den genomsnittliga
storleken per taxeringsenhet utgör ca 49 ha för fastigheter ägda av
dödsbon mot 58 ha för fastigheter ägda av fysiska personer. Storleksförhållandena
kan enligt lantbruksstyrelsen antas vara enahanda i fråga om
samägda fastigheter. Det är alltså i stor utsträckning fråga om små enheter,
som kan behöva rationaliseras eller användas för rationaliseringsändamål.

Lantbruksstyrelsen anser att dödsboägandet och andra former av samägande
medför avsevärda olägenheter i lantbruksorganisationens verksamhet.
Orsaken härtill är att rationaliseringen inom ett område försvåras högst
betydligt om det bara på en eller några få fastigheter är så att ägarna inte kan
enas då det gäller att ta ställning till rationaliseringsåtgärder av olika slag. Det
i motionen framlagda förslaget avses i fråga om flertalet dödsbofastigheter
leda till att fastigheten avyttras till någon delägare eller någon utomstående.
Därigenom undanröjes de påtalade olägenheterna i beslutshänseende.
Behovet av yttre rationalisering kan dessutom i ökad utsträckning tillgodoses
vid prövningen enligt jordförvärvslagen av utomstående förvärv. Lantbruksstyrelsen
anser emellertid att dödsboägande ej torde få omfatta mer än viss
tid, förslagsvis tre år om ej särskilda skäl föreligger för längre tid. Om dödsbo
avvecklas genom att det ersätts av samägande, sker ej någon förbättring. Med
hänsyn härtill bör i förevarande sammanhang frågan om upplösning av
samägande också tas upp. Lantbruksstyrelsen anser att en utredning av de
angivna problemen är angelägen.

LU 1978/79:2

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län upplyser att inom storskiftesbygden
en stor del av de som jordbruksfastigheter taxerade fastigheterna äges av
dödsbon. Enligt lantbruksnämnden är skälen härtill flera. Av tradition har
man i dessa bygder haft en stark önskan att äga en bi t egen jord. Detta har i sin
tur medfört att vid dödsfall delägarna ofta inte kunnat komma överens om
hur den fasta egendomen skulle delas. Dödsfall bland delägarna har i sin tur
medfört att en ny omgång dödsbon uppstått med ett stort antal nya
intressenter i det ursprungliga dödsboet och med ännu större svårigheter att
nå och ena alla delägare. 1 många fall där arvskifte har skett före 1962 har
oftast sämjedelning av fastigheter blivit en följd. Eftersom dessa sämjedelningar
i storskiftesbygderna har pågått sedan storskiftena genomfördes under
1800-talet och således i flera generationer, har man i Kopparbergs län en
mycket svår nedbrytning av fastighetsbeståndet. Sedan den 1 juli 1962 är det
dock förbjudet med sämjedelningar. Andra faktorer som medverkar till att
man i någon form vill behålla äganderätt till jordbruksfastigheter är enligt
lantbruksnämnden möjligheterna till jakt och fiske samt till att avstycka
fritidstomter m. m. Under senare år kan också inflationsutvecklingen vara
orsak till att man vill behålla andel i fast egendom.

Som en följd av förbudet att sämjedela fastigheter och den alltmer ökade
benägenheten att vilja behålla jordbruksfastigheter inom släkten så avvecklas
numera i ökad utsträckning dödsbon i vissa delar av Kopparbergs län genom
en kvotdelning mellan ett antal dödsbodelägare. Vid en undersökning som
gjordes hösten 1977 av meddelade lagfarter för Gagnefs, Lima, Venjans,
Våmhus och Älvdalens jordregistersocknar kunde konstateras att under
perioden 1970-1976 ca 25 % av överlåtelserna av jordbruksfastigheter hade
medfört en ökning av antalet delägare i fastigheterna. Vid 15 96 av
observationerna ökade antalet delägare med minst två personer. Lantbruksnämnden
anser att om denna ”ägaresplittring'’ får fortsätta blir den
katastrofal för enskilt ägande av mark.

Mot bakgrund av denna utveckling har lantbruksnämnden i sitt yttrande
med anledning av förslaget till ny jordförvärvslag ifrågasatt en ändring av den
familjerättsliga lagstiftningen så att dödsbon ej får äga jordbruksfastighet
längre än en skälig avvecklingstid sedan makarna avlidit, exempelvis tre år,
och att brukningsenheter ej får skiftas till mer än en dödsbodelägare om ej
tillstånd lämnas av tillståndsmyndigheten. Om ej arvskifte eller försäljning
sker inom den angivna tiden föreslås att fastigheten försäljes på offentlig
auktion.

Enligt lantbruksnämndens uppfattning är dödsbons ägande av jordbruksfastigheter
ett stort problem inom Kopparbergs län. Detta ägande är
huvudsakligen ett passivt ägande av mark, som minskar förutsättningarna
för rationellt lantbruk och begränsar möjligheterna för den enskilda företagsamhet,
som är så viktig för att skapa meningsfulla arbetstillfällen i speciellt
glesbygdskommunerna. Lantbruksnämnden anser därför det mycket angeläget
att den i motionen begärda utredningen göres och hemställer att man

LU 1978/79:2

därvid beaktar de synpunkter på avveckling av dödsbons ägande av
jordbruksfastigheter, som lantbruksnämnden ifrågasatt i sitt yrkande till
förslaget till ny jordförvärvslag.

Lantbrukarnas riksförbund har i sitt yttrande anslutit sig till ett inom
lantbrukarnas skattedelegation upprättat utlåtande över motionen. I utlåtandet
vitsordar delegationen att underlåtenhet att skifta dödsbo utgör ett
allvarligt problem inom lantbruket. Allt fler jordbruksfastigheter ägs av
dödsbon. Många av dessa har bestått under långa tider. I vissa fall kan det ha
gått flera generationer utan att skifte verkställts. Till slut kan det bli närmast
olösligt att klara ut vem som är delägare i boet och att åstadkomma ett skifte.
Särskilt i Dalarna har detta försvårat fastighetsbildningen och den därmed
sammanhängande strukturrationaliseringsverksamheten inom lantbruket.
Såsom framhållits i motionen motverkar dödsboproblematiken även i övrigt
det allmänintresse som finns att jordbruksmark skall innehas av aktiva
brukare.

Mot bakgrund härav tillstyrker delegationen att förevarande fråga görs till
föremål för utredning. Delegationen är medveten om de svårigheter som
finns när det gäller att åstadkomma en tillfredsställande avgränsning av
tvångsfallen. Särskilt övergångsproblemen torde vara svåra att lösa. Delegationen
vill också understryka att lösningarna måste ske genom ändring av
civilrättslig lagstiftning. De skatteregler som finns angående handelsbolagstaxering
av dödsbon har primärt ett annat syfte än att få till stånd en
avveckling av dödsbon, nämligen att förhindra att obehöriga skattefördelar
uppnås genom att uppdela inkomst och förmögenhet på flera skattesubjekt.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar inledningsvis att ett bibehållande av
ett dödsbo i flera fall kan vara den enda för delägarna godtagbara lösningen,
t. ex. för att möjliggöra för de efterlevande att kvarbo i hemmet eller för att
bibehålla ett familjeföretag. Hovrätten finnér att, såvitt de gångna årens
utrednings- och lagstiftningsarbete går att bedöma, allmänt sett några mera
påtagliga nackdelar med bibehållande av dödsbon under längre tid ej kunnat
märkas, utom i vissa avseenden, där emellertid lagändringar skett eller
utredning därom pågår. Såvitt avser andra dödsbon än sådana som besitter
jord- och skogsbruksfastigheter saknas därför enligt hovrätten all anledning
att överväga bestämmelser om tvångsupplösning.

Hovrätten anser att vägande skäl kan anföras för att behålla även
jordbruks- och skogsbruksfastigheter oskiftade. Förutom det av motionärerna
angivna exemplet - att bereda möjligheter för minderåriga barn till den
döde att ta över verksamheten - kan nämnas fall då testamentariska
föreskrifter medför att dödsbo inte kan eller inte lämpligen bör skiftas. Andra
skäl för att låta dödsbo bestå kan vara önskemål om att behålla en släktgård
inom familjen eller att det i det särskilda fallet innebär en bekväm och
ändamålsenlig förvaltningsform. Givetvis kan denna ägandeform vara
förenad med olägenheter av olika slag. 1 vilken utsträckning dödsbo på grund

LU 1978/79:2

av sin associationsform motverkat önskvärd rationaliseringsverksamhet och
skapat mindre god skötsel av de av dem ägda fastigheterna undandrager sig
emellertid hovrättens bedömande.

Hovrätten hemställer vidare att det inte ankommer på hovrätten att uttala
sig om önskvärdheten av ett genomförande av den i motionens sista stycke
anförda principen att brukaren skall äga jorden. Det kan emellertid sägas att
en ordning som framtvingar arvskifte av dödsbo, som innehar jord- och
skogsbruksfastigheter, men som endast medför att ifrågavarande fastigheter
efter verkställt skifte äges av samma delägare med samäganderätt inte
innebär något förverkligande av nyssnämnda princip. En sådan form av
gemensamt ägande kan för övrigt vara förenad med påtagliga olägenheter
som ofta kan vara väl så allvarliga som de som följer av ett dödsboägande.

Ett genomförande av en utredning med det begränsade syfte som avses i
motionen är därför enligt hovrättens uppfattning utan värde. Om det anses
angeläget att få till stånd en ändring av ägandestrukturen inom jord- och
skogsbruket i enlighet med den av motionärerna anförda principen torde
detta lämpligast böra komma till stånd inom ramen för en översyn av
jordförvärvslagstiftningen. Hovrätten avstyrker därför bifall till motionen.

Sveriges Advokatsamfund framhåller att samfundet saknar närmare
kännedom om omfattningen och frekvensen av de fall i vilka dödsbon
bedriver rörelse under så lång tid som antyds i motionen. Av motionen
framgår inte att nuvarande ordning avseende rörelsedrivande dödsbon skulle
från samhällets synpunkt eller eljest medföra några olägenheter.

Samfundet påpekar vidare att en regel av den av motionärerna föreslagna
innebörden att dödsbo inom viss tid eller under vissa förutsättningar måste
skiftas inte i och för sig synes medföra det av motionärerna åsyftade resultatet
utan att samtidigt ingripande ändringar företas i jordförvärvslagen. Enligt
nuvarande jordförvärvsregler finns inga inskränkningar i rätten att genom
arv förvärva jordbruksfastighet. Samfundet föreställer sig att anledningen till
att ett dödsbo som är innehavare av jordsbruksfastighet bibehålls oskiftat
normalt är att alla delägare vill behålla en andel i dödsboets fastighet eller att
dödsboet av andra skäl anses vara en lämplig förvaltningsform. Därest genom
lagstiftning en regel införs enligt vilken skifte av dödsboet måste ske inom
viss tid, skulle detta under angivna förutsättning innebära att genom
arvskifte varje delägare erhåller en ideell andel av fastigheten, som därefter
kommer att innehas av de tidigare dödsbodelägarna enligt reglerna om
samäganderätt. Det förefaller inte samfundet som om man härigenom
uppnår några av de fördelar motionärerna från jordbrukspolitisk synpunkt
synes eftersträva. Härtill kommer att dödsbo som organisationsform för
delägarna eventuellt kan vara lämpligare än ägargemenskap enligt samäganderättslagen.

Samfundet är av uppfattningen att dödsbos innehav av jordbruks- eller
skogsfastighet i och för sig kan förorsaka problem genom att avsaknaden av

L U 1978/79:2

legal ställföreträdare för dödsbo kan försvåra den statliga verksamheten för
jordbrukets inre och yttre rationalisering i den mån denna berör fastigheter
som ägs av dödsbo. Motsvarande svårigheter synes dock kunna uppkomma,
därest dödsboet skiftas och fastigheten i stället ägs av delägarna under
samäganderätt.

Eftersom det inte av motionen klart framgår vilka olägenheter motionärernas
förslag är avsedda att undanröja samt då i övrigt förslaget inte utan
ingripande lagstiftning på annat område synes medföra de av motionärerna
åsyftade effekterna, finner samfundet att tillräckliga skäl inte föreligger för
begäran om utredning och förslag om avveckling av dödsbo i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om skifte av dödsbo.

Ärvdabalkens(ÄB:s) regler om boutredning och arvskifte är avfattade med
tanke på boets upplösning och egendomens fördelning mellan delägarna.
Några tvingande regler om att dödsboet skall avvecklas inom viss tid finns
dock inte. Varje delägare är i princip berättigad att påfordra skifte. Mot annan
delägares bestridande får skifte emellertid ej företas innan bouppteckning
skett och alla kända skulder betalats eller delägaren fritagits från ansvar för
skulderna. För att lösa de svårigheter som uppkommer om någon delägare
obefogat sätter sig mot skifte eller om delägarna inte kan enas om sättet för
skiftet ger ÄB möjlighet att anlita en särskild skiftesman att skifta boet.

Även om dödsbogemenskapen, såsom ovan nämnts, normalt präglas av
avvecklingssyftet, kan boet komma att bevaras under mycket lång tid. Ibland
förblir boet oskiftat endast därför att ingen delägare påfordrar skifte medan i
andra fall delägarna sluter särskilt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. För
att förhindra att dödsbon förblir oskiftade bara av skattetekniska skäl har
införts särskilda beskattningsregler för större dödsbon. 1 fråga om sådana
dödsbon skall bestämmelserna om handelsbolag tillämpas från och med det
taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter dödsfallsåret.
Detta innebär att dödsboet inte längre taxeras utan att dess inkomst och
förmögenhet i stället påförs delägarna med de belopp som motsvarar varje
delägares andel i boet.

1 motionen pekas på att beskattningsreglerna inte behöver leda till att
dödsboet som sådant upplöses. Tvärtom synes det enligt motionärerna ha
blivit allt vanligare att dödsbon fortsätter under lång tid, ibland under flera
generationer, att driva den avlidnes rörelse, något som för med sig stora
problem. Även om det kan i vissa fall vara motiverat att behålla en rörelse
under längre tid borde huvudprincipen vara att alla dödsbon skall skiftas
inom rimlig tid och i varje fall före nästa generationsskifte. En sådan princip
skulle i fråga om jord- och skogsbruksfastigheter också bidra till att stärka
sambandet mellan ägande och brukande. Motionärerna yrkar med stöd av det

LU 1978/79:2

anförda att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om
avveckling av dödsbon.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen. Av remissyttrandet från
riksskatteverket framgår att syftet med de ovannämnda beskattningsreglerna
har uppnåtts. Genom att gränsbeloppen inte höjts sedan lagstiftningens
ikraftträdande för tio år sedan har reglerna på grund av penningvärdeförändringen
också kommit att omfatta allt fler dödsbon. Skattemässiga skäl kan
därför inte åberopas som motiv för att införa regler om tvångsupplösning av
dödsbon. Remissvaren ger inte heller i övrigt belägg för att det skulle, utom i
fråga om dödsbon som besitter jordbruks- och skogsbruksfastigheter, finnas
något behov av att tvångsvis avveckla dödsbon.

När det gäller jordbruks- och skogsbruksfastigheter har under senare år
från flera håll framhållits att dödsboägandet för med sig betydande problem.
Bl. a. försvåras rationaliseringsverksamheten. Vidare minskas möjligheterna
för myndigheterna att ingripa i naturvårdande och skogsvårdande syfte. Det
hinder dödsboägandet utgör sammanhänger främst med att dödsbodelägarna
i princip måste vara eniga om varje förvaltningsåtgärd och att skriftliga
överenskommelser fordras i många fall vid förrättningar och andra mellanhavanden
med myndigheter. Nu nämnda svårigheter ledde till att riksdagen
år 1976 begärde att frågan om ställföreträdare för dödsbon snarast skulle
utredas. Den av riksdagen begärda utredningen tillkallades år 1977 (se s. 3
ovan).

Av jordförvärvsutredningens i det föregående (s. 4) redovisade betänkande
framgår att betydande arealer jordbruks- och skogsbruksmark ägs av dödsbon
samt att andelen dödsboägd sådan mark är i stigande. Med hänsyn till de
olägenheter som dödsboägandet medför har utredningen förordat att man går
vidare, utöver det arbete som bedrivs av 1977 års utredning om ställföreträdare
för dödsbo, och prövar möjligheten att begränsa dödsbos innehav av
jordbruksfastigheter. Jordförvärvsutredningens förslag har vunnit allmän
anslutning under remissbehandlingen av betänkandet. Vid remissbehandlingen
av ifrågavarande motion har de remissinstanser som har att handlägga
jordbruksfrågor tillstyrkt motionen och förordat en upplösning av dödsbon
efter en relativt kort tid efter dödsfallet.

Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de olägenheter som
dödsboägandet medför kan antas försvinna som ett resultat av de förslag som
utredningen om ställföreträdare för dödsbon väntas komma att lägga fram.
Vissa nackdelar kan dock inte undanröjas genom förordnande av ställföreträdare.
Bl. a. motverkar ett fortsatt dödsboägande det allmänna intresset av
att jordbruksmark innehas av aktiva brukare. Utskottet kan därför ansluta sig
till jordförvärvsutredningens och motionärernas ståndpunkt att frågan om en
begränsning av dödsbos innehav av sådan mark nu bör närmare utredas.
Utskottet vill emellertid stryka under att skäl kan anföras för att även behålla
jordbruksmark oskiftad under en inte alltför begränsad tid. Sålunda kan -såsom motionärerna påpekat - det vara nödvändigt att behålla dödsbo

LU 1978/79:2

oskiftat för att ge minderåriga barn till den avlidne möjlighet att ta över
verksamheten. Förhållandena i boet kan också vara sådana att dödsbogemenskapen
är en förutsättning för att en släktgård skall kunna behållas inom
familjen.

Regeringen har i dagarna till lagrådet remitterat ett förslag till ny
jordförvärvslag. I lagrådsremissen anmäls att chefen för justitiedepartementet
har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att frågan om
dödsbons rätt att under obegränsad tid behålla jordbruksfastigheter blir
föremål för utredning. Utskottet utgår från att härmed avses även skogsbruksfastigheter.
Utskottet vill också framhålla att om dödsbon upplöses och
ersätts av samägande mellan de tidigare dödsbodelägarna uppnås inte någon
förbättring. Utredningen bör därför även pröva möjligheten att begränsa
sådant samägande av jordbruksmark. Slutligen vill utskottet stryka under att
en prövning av frågan om under vilka förutsättningar en tvångsmässig
avveckling av dödsbon skall kunna medges kommer att medföra från olika
synpunkter känsliga avvägningsproblem. Utskottet anser det därför angeläget
att utredningen får en parlamentarisk sammansättning. Vad utskottet
nu anfört med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1000 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om utredning av frågan
om avveckling av dödsboägande och samägande av jordbruksmark
m. m.

Stockholm den 3 oktober 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c). Lennart Andersson (s). Stig Olsson (s),
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp). Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c). Åke Gillström (s), Bo Siegbahn (m),
Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s). Stina
Andersson (c) och Joakim Ollén (m).

GOTAB 58504 Slockholm 1978