med anledning av motion om skärpt lagfartsplikt (Betänkande 1976/77:LU22 Lagutskottet)

LU 1976/77:22

Lagutskottets betänkande
1976/77:22

med anledning av motion om skärpt lagfartsplikt

1 motionen 1976/77:897 av herr Claeson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagändringar av innebörd att en
skärpning av lagfartsplikten skall ske på sätt som föreslås i motionen 1976/
77:917.

I sistnämnda motion, som tar upp åtgärder mot fastighetsspekulation och
som behandlats av civilutskottet (CU 1976/77:20), framhålls att möjligheterna
att kontrollera och kartlägga hyreshajarnas och spekulanternas verksamhet
underlättas genom en skärpning av lagfartsplikten. En sådan
skärpning kan enligt motionärerna ske t. ex. genom att bestämmelserna
ändras så att man tvingar fram information till inskrivningsmyndigheterna i
direkt anslutning till köpet.

Utskottet har vid besök på domstolsverket inhämtat upplysningar om det
utredningsarbete som en inom verket tillsatt projektgrupp bedrivit beträffande
bl. a. frågan om lagfartspliktens efterlevnad.

Gällande bestämmelser

Svensk fastighetsrätts regelsystem har av ålder byggt på att förvärv av fast
egendom i största utsträckning blir registrerade i fastighetsboken. Det är
grundläggande för tilliten till denna att lagfart söks i anledning av fastighetsförvärv
och att lagfarandet sker i nära anslutning till tidpunkten för förvärvet.

1 20 kap. 1 § jordabalken (JB) har därför fastslagits att lagfartsskyldighet
föreligger vid förvärv av fast egendom. 1 princip finns det bara två undantag
från lagfartsplikten, nämligen dels beträffande dödsbos förvärv av fastighet
från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen, dels i fråga
om makes förvärv genom bodelning av fastighet som även före bodelningen
tillhört maken. Lagfartsplikten bortfaller, om förvärvet återgår eller om
hävning sker. Detta förutsätter dock att förvärvet verkligen har blivit ogiltigt
och att det sålunda inte är fråga om en ny överlåtelse från förvärvaren till
överlåtaren.

Lagfart skall enligt 20 kap. 2 § första stycket JB sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. Denna huvudregel, som alltså
gäller lika för land och stad (före 1972 var tiden sex månader på landet), är
enligt paragrafens andra stycke förenad med synnerligen vidsträckta
undantag (p. 1-5). Det viktigaste bland undantagen återfinns i första punkten.
I fråga om förvärv som för sin giltighet är beroende av villkor, myndighets
tillstånd eller annan sådan omständighet räknas lagfartstiden från förvärvets
fullbordan. För de i praktiken mycket vanliga fallen där det i köpekontrakt

1 Riksdagen 1976/77. 8 sami. Nr 22

LU 1976/77:22

föreskrivs att köpebrev skall utfärdas sedan köparens åtagande angående
köpeskillingen fullgjorts eller annat villkor uppfyllts innebär det sagda att
lagfartsplikten inträder först sedan köpebrevet utfärdats. Gäller förvärvet
område av fastighet, börjar lagfartstiden att löpa först sedan fastighetsbildningen
fullbordats. För dödsbo gäller i punkt 2 en särskild regel för det fallet
att dödsboet överlåter fastigheten. I punkterna 3 och 4 ges regler beträffande
ensam delägare i dödsbo och legatarie. Punkt 5 slutligen innehåller regler i
fråga om talan om återgång eller hävande av förvärv.

Någon övervakning från myndighets sida av att lagfart söks inom
föreskriven tid förekommer inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten har
dock enligt 20 kap. 3 § befogenhet att förelägga vite för lagfartsskyldighetens
fullgörande. Att myndigheten också får döma ut vitet framgår av 19 kap. 4 §
st. 2 JB. Vitesföreläggande kan komma i fråga, när inskrivningsmyndigheten
genom påpekande från någon som har intresse av att lagfart söks eller på
annat sätt får kännedom om att lagfartsskyldigheten blivit åsidosatt. I
praktiken är inskrivningsmyndighetens möjligheter att med hjälp av vite
framtvinga lagfartsansökan begränsade.

Frågans tidigare behandling

Förarbetena till JB

Möjligheterna till och behovet av kontroll av att lagfart söks uppmärksammades
under förarbetet till JB. Lagberedningen föreslog att laga köpevittne
skulle bestyrka köpehandlingen. Jordabalksutredningen preciserade på
grund av remisskritiken lagfartsvittnenas (laga köpevittnenas) uppgifter till
att de skulle dels bestyrka äktheten av parternas namnteckning och dels
anmäla förvärvet till inskrivningsdomaren. Utredningen anförde att det enda
reella skälet för köpevittnesinstitutet var önskvärdheten av att effektivisera
kontrollen över att lagfartsskyldigheten fullgörs, något som utredningen
ansåg vara ett alldeles tillräckligt argument för ett införande av institutet laga
köpevittne. Utredningen ansåg sig våga påstå att det fanns väsentliga brister
på detta område. Flertalet av de experter som biträdde utredningen tog
emellertid avstånd från systemet med kvalificerade köpevittnen. Även ett
övervägande antal remissinstanser ställde sig mer eller mindre avvisande till
förslaget.

I jordabalkspropositionen (prop. 1970:20) yttrade departementschefen i
fråga om köpevittnena (del B 1 s. 137) bl. a. följande.

Det är givetvis av vikt att lagfartsplikten fullgörs. Särskilt blir detta
förhållandet med hänsyn till den ökade betydelse som lagfarten tillmäts enligt
jordabalksförslaget. Lagfartens rättsverkningar är emellertid väsentligen av
sådan art att det ligger i köparens eget intresse att erhålla lagfart. En förbättrad
lagfartskontroll i fråga om överlåtelser blir också av begränsad betydelse för
fastighetsböckernas tillförlitlighet så länge inte en motsvarande kontroll
ordnas för andra fång, främst sådana av familjerättslig karaktär.

LU 1976/77:22

Även med tillbörligt hänsynstagande till det önskvärda i en effektiv
lagfartskontroll vid köp möter starka betänkligheter mot det föreslagna
vittnesinstitutet. Parterna kommer att åsamkas inte obetydliga besvär och
kostnader och det föreslagna formkravet måste anses bli ett i förhållande till
den uppnådda fördelen alltför tyngande band på omsättningen. Därtill
kommer den av lagberedningen hävdade konsekvensen att även annullering
av köpeavtal måste ske med iakttagande av formkravet. Jag finner inte
tillräckliga skäl föreligga att införa ett formkrav med en för rådande
rättsuppfattning så främmande innebörd och verkan. Förslaget om
medverkan vid köp av ett kvalificerat vittne har därför inte tagits upp i
departementsförslaget.

Vid remissbehandlingen har vissa alternativ till instituten laga köpevittne
och lagfarts vittne antytts. Vad som för fastighetsköpets vidkommande är av
särskilt intresse är förslaget om en ogiltighetspåföljd vid försummelse att söka
lagfart inom föreskriven tid. Om lagfartsskyldighetens fullgörande görs till ett
formkrav, möter i och för sig inte hinder att låta en ogiltighetspåföljd inträda
vid åsidosättande av denna skyldighet. En sådan anordning, som blir
konsekvent genomförd i ett s. k. notariatsystem enligt vilket köpet kommer
till stånd inför den registrerande myndigheten, möter emellertid starka
betänkligheter, särskilt med hänsyn till att den radikalt bryter med svensk
rättstradition på detta område.

Departementschefen återkom längre fram i propositionen till frågan om
fullgörandet av lagfartsplikten. Departementschefen konstaterade (del B 2 s.
569) att den i då gällande rätt föreskrivna skyldigheten för åklagare att
övervaka lagfartspliktens fullgörande inte hade fått någon nämnvärd betydelse
och att man därför kunde utgå från att det väsentligen var fastighetsägarens
eget intresse av att få lagfart som drev honom till att söka lagfart.
Departementschefen anförde vidare.

1 jordabalksförslagen redovisas inte någon utredning angående den
omfattning i vilken fastighetsägare försummar att söka lagfart eller söker
lagfart för sent. Lagberedningen torde emellertid ha utgått från att läget inte
kan anses tillfredsställande och att alltså fastighetsägarens eget intresse av att
vinna lagfart inte utgör en tillräcklig drivfjäder för att förmå honom att lagfara
sitt förvärv. I syfte att komma till rätta med detta problem tänker sig
beredningen att göra övervakningen mera effektiv genom att dels flytta detta
åliggande från åklagaren till inskrivningsdomaren, dels förse denne med
material som grundval för övervakningen genom att ålägga laga köpevittnena
att rapportera fastighetsöverlåtelserna till inskrivningsdomaren. Jordabalksutredningen
har till och med velat betrakta laga köpevittnena uteslutande
som ett led i övervakningen av lagfartsskyldighetens fullgörande.

Genom att institutet laga köpevittnen (lagfartsvittne) inte ges någon
motsvarighet i departementsförslaget måste spörsmålet om övervakningen
beträffande lagfartsskyldigheten prövas på nytt. Jag har inte funnit tillräckliga
skäl att söka införskaffa någon utredning i vilken utsträckning lagfartsskyldigheten
försummas. Jag hyser dock den uppfattningen att problemet inte
har sådan betydelse, att det motiverar några mera långtgående anordningar.
Denna uppfattning utgör för övrigt, såsom framgår av vad jag anfört i
anslutning till 4 kap., ett viktigt skäl till att jag tagit avstånd från institutet laga
köpevittne.

En speciell väg att påverka fastighetsförvärvare att i tid söka lagfart har på

1* Riksdagen 7976/77. R sami. Nr 22

LU 1976/77:22

senare tid diskuterats. Jag syftar på stämpelskatteutredningens (SOU
1961:37) förslag att stämpelskatten skulle utgå med förhöjt belopp vid
dröjsmål med lagfartsansökan. 1 avvaktan på resultatet av den prövning som
förslaget om laga köpevittnen skulle komma att undergå medtogs inte
förhöjningsregeln i 1964 års stämpelskatteförordning. Utmönstringen av
institutet laga köpevittne torde böra medföra att stämpelskatteutredningens
förslag tas upp till förnyad prövning.

När det gäller att öva direkt kontroll över lagfartsskyldighetens fullgörande
ligger den väsentliga svårigheten i att som grundval för kontrollen införskaffa
utredning om de fastighetsförvärv, som äger rum. En möjlighet att lösa detta
problem kan måhända bestå i att i en eller annan form utnyttja den utredning
angående äganderätten till fast egendom, som finns hos lokal skattemyndighet
eller taxeringsnämnd.

Enligt min mening kan inte anses nödvändigt att redan i detta sammanhang
ta ställning till frågan om några särskilda anordningar behöver vidtas för
att skärpa efterlevnaden av skyldigheten att söka lagfart samt om i så fall
skärpningen bör ske i form aven direkt övervakning. Sådana anordningar bör
inte införas annat än om det blir klart visat att lagfartsskyldigheten
försummas i besvärande utsträckning. Jag är för övrigt inte övertygad om att
en övervakning - om en sådan lösning anses ofrånkomlig - bör anförtros
inskrivningsmyndigheten.

Riksrevisionsverkets rapport

Riksrevisionsverket (RRV) har som ett led i förvaltningsrevisionen av
domstolsväsendet analyserat förhållandena rörande expeditionstider m. m.
vid inskrivningsmyndigheterna. I en till domstolsverket överlämnad rapport
den 3 september 1976 (dnr 1976:536) konstaterar RRV att antalet förseningar
med lagfartsansökan är stort (ca 21 %). Tidsfördelningen av förseningarna är
även sådan att fastighetsböckernas tillförlitlighet kan anses mindre tillfredsställande.
Förseningar medför dessutom ränteförluster för staten. Under
förutsättning att ett av RRV gjort urval är representativt innebär det att den
årliga ränteförlusten totalt skulle uppgå till ca 3,4 milj. kr. RRV anser att
analysen visar att förseningarna i fråga om skyldigheten att söka lagfart är av
inte ringa omfattning. Domstolsverket bör därför närmare överväga
problemet och utreda vilka möjligheter som är mest lämpade för att förbättra
efterlevnaden av lagfartsskyldigheten.

Riksdagsbehandling

Frågan om lagfartspliktens efterlevnad togs upp i riksdagen den 7
december 1976 i en interpellationsdebatt om åtgärder mot spekulation på
bostadsmarknaden. I ett svar på två interpellationer anförde statsrådet
Friggebo att det både för tillämpningen av ”lex Backström” och för kontrollen
i övrigt av fastighetshandeln är viktigt att lagfartsplikten efterlevs. Hon
hänvisade till RRV:s ovan redovisade rapport och upplyste om att, med
anledning av rapporten, den projektgrupp som arbetade med inskrivnings -

LU 1976/77:22

frågor inom domstolsverket tagit upp till övervägande frågan om åtgärder
mot försumliga lagfartssökande. Hon konstaterade vidare under debatten att
det inte är så enkelt att sätta in generella kraftåtgärder eftersom det stora
flertalet lagfartssökande är helt vanliga hederliga medborgare som köper sig
ett småhus och glömmer att söka lagfart.

I den under innevarande riksmöte väckta motionen 1976/77:922 av herrar
Knut Johansson i Stockholms (s) och Lidbom (s) har begärts att regeringen
snarast skall tillsätta en utredning med uppdrag att göra en allmän översyn av
förköpslagen. Som exempel på frågor som bör tas upp vid den begärda
översynen nämner motionärerna skärpta påföljder för den som inte söker
lagfart inom föreskriven tid.

Civilutskottet avstyrker i sitt av riksdagen godkända betänkande (CU
1976/77:16) motionsförslaget. Beträffande frågan om efterlevnaden av
lagfartsplikten hänvisar civilutskottet till lagutskottets betänkande.

Frågan om en skärpning av lagfartsplikten berörs också i motionen 1976/
77:330 av fröken Engman (s) och herr Ulander (s). I motionen, som hänvisats
till justitieutskottet, begärs en utredning i syfte att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Justitieutskottet har ännu ej behandlat motionen.

Domstolsverkets projektgrupp

Inom domstolsverket har tillsatts en projektgrupp med uppgift att se över
arbetsförhållandena vid inskrivningsmyndigheterna. Med anledning av
RRV:s rapport har projektgruppen fått i uppdrag att överväga åtgärder mot
försumliga lagfartssökande. Projektgruppen har i dagarna avgett en promemoria
i ärendet som har överlämnats till justitiedepartementet. Promemorian
presenterades för utskottet i samband med utskottets ovan redovisade besök
på domstolsverket.

1 promemorian framhålls vad gäller RRV:s rapport att det kan ifrågasättas
om de allvarliga slutsatser RRV drar har tillräcklig grund i undersökningsresultatet.
RRV-rapporten utvisar att närmare 80 % av förvärven lagfars i rätt
tid och över 90 % inom sex månader. Siffrorna är enligt projektgruppen säkert
än högre i verkligheten eftersom i undersökningen anges att hänsyn inte
tagits till möjligheten av att villkor knutits till förvärvet, vilket medfört att
lagfartsskyldighetens inträde förskjutits. Den bortskrivning av denna osäkerhetsfaktor
som skett genom hänvisning till förköpsfallen förefaller projektgruppen
något lättvindig. Statens ränteförlust på grund av försenade
lagfartsansökningar torde i vart fall till en del uppvägas av den räntevinst som
görs genom att fastighetsägare i icke ringa utsträckning ansöker om lagfart
före lagfartsskyldighetens inträde.

1 promemorian hänvisas vidare till en av statistiska centralbyrån (SCB) år
1975 utförd statistisk bearbetning av underlaget till lagfarts- och fastighetsprisstatistiken.
En grov beräkning av statens ränteförlust på grund av de

LU 1976/77:22

förvärv som undersökts av SCB slutar enligt promemorian på 2,5 milj. kr.

Härefter diskuteras de åtgärder för att komma till rätta med förhållandena
som framförts under förarbetena till JB och i debatten.

Projektgruppen konstaterar härvid att de skäl som under förarbetena till JB
anförts mot stadgande om laga köpevittnen (lagfartsvittnen) och ogiltighetspdföljd
vid för sen lagfartsansökan alltjämt är bärkraftiga i all synnerhet som
RRV:s och SCB:s undersökningar visar att departementschefens bedömning
av problemens vidd var den riktiga. Beträffande laga köpevittnen finner
projektgruppen det vidare kunna sägas att det av jordabalksutredningen
föreslagna systemet medför en kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna
(IM). För att tanken från IM:s synpunkt skall ha något berättigande
borde vittnenas uppgifter utökas med obligatoriskt kommissionärsskap
innefattande att lagfart söks i rätt tid och på rätt sätt. Man kunde då ha
förhoppning om att den nuvarande - av RRV påpekade - bristfälliga
standarden hos lagfartsansökningarna förbättrades samtidigt som IM besparades
merarbetet med lagfartsbevakning. Projektgruppen anmärker också att
IM med nuvarande ordning sällan har anledning att särskilt kontrollera att
lagfartsskyldigheten iakttagits i rätt tid. Ogiltighetspåföljd skulle därför
utöver de av departementschefen anförda nackdelarna även medföra ett icke
ringa merarbete för IM.

När det gäller möjligheten att ta till straffskatt hänvisar projektgruppen till
departementschefens uttalande att förkastandet av lagfartsvittnessystemet
aktualiserade förnyad prövning av straffskattefrågan, och projektgruppen
anmärker att någon sådan prövning ännu inte skett. Projektgruppen
konstaterar att IM för närvarande sällan har anledning att särskilt kontrollera
att lagfart sökts i rätt tid. Det skulle innebära ett beaktansvärt merarbete för
IM att ta ställning i denna fråga beträffande alla ärenden som föranleder
stämpelskatt. Ytterligare tillkommer besväret med att beräkna den förhöjda
skatten. Det är enligt projektgruppen att märka att påföljden inte berör
stämpelskattefria fång, vilka utgör ca 23 % av förvärven (1973). Vidare kan
man, anser projektgruppen, riskera att en straffskattebestämmelse leder till
manipulationer i form av postdatering och omskrivning av köpeavtal o. d.

I förarbetena hade vidare framförts som en möjlig lösning att utnyttja den
information sorn finns hos lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd. Projektgruppen
konstaterar att dessa myndigheter endast i begränsad utsträckning
torde ha större kännedom om ägarbyten än vad IM har. Härtill kommer att
underrättelse till IM kan ske endast med betydande tidsförskjutning.

Projektgruppen tar slutligen upp den i debatten framförda åtgärden om
underrättelse från banker vid långivning. Projektgruppen anför därvid att en
undersökning av sambandet mellan bankfinansiering av fastighetsförvärv
och tid för lagfartsansökan torde komma att visa att - i vart fall där banken
själv är långivare - lagfart oftast sökts i anslutning till låneutbetalningen. I
den mån banken inte själv biträder vid ansökningen, vilket torde vara det

LU 1976/77:22

vanligaste, begär banken ofta kopia av det sedermera utfärdade lagfartsbeviset.
Detta torde regelmässigt tillämpas av t. ex. stadshypoteksföreningarna.
För det stora flertalet fall där bankerna medverkar vid fastighetsöverlåtelser
torde sålunda särskilda kontrollanordningar vara överflödiga. En underrättelseplikt
för banken skulle i dessa fall endast innebära ett onödigt byråkratiskt
system, som - utan att ge vinster för statsverket - skulle leda till att
kunderna drabbas av en höjning av de redan kännbara avgifterna till
banken.

Mot bakgrund av det anförda gör projektgruppen följande bedömning.

Frågan om kontroll av lagfartspliktens fullgörande har kommit att
debatteras av två från varandra skilda skäl. Den ena är att lagfartsförsummelse
utnyttjas eller ingår som ett led i ekonomisk brottslighet i vid mening,
varvid särskilt handeln med hyresfastigheter nämnts som exempel. Det
andra är att det anses att lagfart i allt för stor utsträckning söks för sent allmänt
sett, vilket leder till ränteförluster för staten och bristande tillförlitlighet hos
fastighetsbockerna.

Av SCBs statistik framgår att av antalet inskrivna förvärv år 1973 endast
fyra procent avsåg överlåtelser av hyres- och affärsfastigheter. Härav bördras
den slutsatsen att de missförhållanden som är knutna till omsättningen av
dessa fastighetstyper lämpligen skall motverkas genom selektiva åtgärder.
Lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. torde ha grundats på
detta synsätt. De åtgärder som ovan diskuterats är alla av generell natur.
Samtliga förslag medför beaktansvärt merarbete för IM och flertalet innebär
att den helt övervägande delen lojala fastighetsägare oskyldigt drabbas av
ökad byråkrati eller ökade kostnader. Projektgruppens bedömning blir därför
den att önskemålen att motverka den ekonomiska brottsligheten inte
tillräckligt motiverar generella åtgärder. Det ligger utanför projektgruppens
kompetens att peka på lämpliga selektiva åtgärder.

Vad sedan gäller allmän försummelse av rättidig lagfartsansökan skulle
kunna sägas att summan 3,4 mkr - dvs. statens ränteförlust enligt RRVrapporten
- utgör övre kostnadsgränsen för eventuella kontrollåtgärder. I
själva verket bör beloppet justeras nedåt, eftersom ränteförluster uppkommer
även vid framtvingade ansökningar. Vid en handläggningstid föranmaning,
ansökan, beslut och betalning om en månad skall justering ske med 33
procent, vilket geren rest av 2,25 mkr. Det är tveksamt om en kontrollapparat
grundad på något av förslagen ovan (med undantag för straffskatt) kan
åstadkommas till kostnader som understiger detta belopp.

Den bristande tillförlitligheten hos fastighetsbockerna som kan föranledas
av att lagfart söks för sent bör bedömas i jämförelse med den osäkerhet om
rättsförhållanden som en utdragen beslutsprocess hos IM medför. Det torde
vara viktigare att fastighetsboken utvisar av IM inom föreskriven expeditionstid
fattade beslut i anhängiggjorda ärenden - och inte under längre tid
införda men inte justerade beslut - än att lagfart söks i rätt tid i samtliga fall.
Det är därför angeläget att IM inte åläggs ytterligare kontrollskyldigheter,
som kan förlänga expeditionstiderna. Mot denna bakgrund framstår det som
tveksamt om förslaget om straffskatt kan ge ett totalt sett positivt resultat.

LU 1976/77:22

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion, vari tas upp frågan om en skärpning av
lagfartsplikten.

Enligt 20 kap. 1 § jordabalken (JB) föreligger i princip lagfartsskyldighet vid
förvärv av fast egendom. Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att
fångeshandlingen upprättades. I fråga om förvärv som för sin giltighet är
beroende av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet
räknas lagfartstiden från förvärvets fullbordan. För de i praktiken mycket
vanliga fallen där det i köpekontrakt föreskrivs att köpebrev skall utfärdas
sedan köparens åtagande angående köpeskillingen fullgjorts eller annat
villkor uppfyllts innebär det sagda att lagfartsplikten inträder först sedan
köpebrevet utfärdats. Gäller förvärvet område av fastighet, börjar lagfartstiden
att löpa först sedan fastighetsbildningen fullbordats.

Någon övervakning från myndighets sida av att lagfart söks inom
föreskriven tid förekommer inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten har
dock befogenhet att förelägga och utdöma vite, när den får kännedom om att
lagfartsplikten inte fullgjorts. I praktiken är inskrivningsmyndighetens
möjligheter att med hjälp av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

I motionen hävdas att man måste öka möjligheterna att kontrollera och
kartlägga hyreshajars och fastighetsspekulanters verksamhet. I sådant syfte
yrkar motionärerna att riksdagen skall föreläggas förslag till lagändringar som
skärper lagfartsplikten. Motionärerna anser att en skärpning kan ske, t. ex.
genom att man inför bestämmelser som tvingar fram information till
inskrivningsmyndigheterna i direkt anslutning till köpet.

Som framgår av det föregående har på senare tid i den allmänna debatten
uppmärksammats att den lagstadgade lagfartsplikten inte fullgörs på föreskrivet
sätt. Frågan togs även upp i riksdagen i en interpellationsdebatt den 7
december 1976. Förutom i förevarande motion berörs frågan också i
motionen 1976/77:330, vari begärs en utredning i syfte att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten, samt i motionen 1976/77:922, vari begärs en
allmän översyn av förköpslagen. Sistnämnda motion har riksdagen redan
behandlat och avslagit på hemställan av civilutskottet. I debatten och i
nämnda motioner har gjorts gällande att underlåtenheten att söka lagfart är
ett led i fastighetsspekulation och även i ekonomisk brottslighet i begreppets
vidare bemärkelse.

Frågan om lagfartspliktens fullgörande har också berörts i en i mars 1976
utfärdad revisionsrapport av riksrevisionsverket (RRV). 1 rapporten konstateras
bl. a. att omkring 21 procent av lagfarterna söks efter den i JB
föreskrivna fristen och att statens årliga ränteförluster med anledning härav
kan beräknas uppgå till 3,4 milj. kr. De försenade lagfartsansökningarna har,
framhålls det, förutom ränteförluster för staten lett till oklarhet i ägarförhållandena
och bristande tillförlitlighet i fastighetsböckerna. Med anledning av
RRV:s rapport har i en projektgrupp inom domstolsverket övervägts frågan

LU 1976/77:22

om åtgärder mot försumliga lagfartssökande.

Projektgruppen har nu avlämnat en promemoria i ärendet. Promemorian
har presenterats och kommenterats för utskottet vid ett av utskottet företaget
besök hos domstolsverket. I promemorian framförs viss kritik mot RRV:s
slutsatser. Bl. a. påpekas att RRV i sin undersökning inte tagit hänsyn till
möjligheten av att villkor knutits till förvärvet och att lagfartsfristen till följd
därav förlängts. Vidare framhålls att statens ränteförluster på grund av
försenade lagfartsansökningar i vart fall till en del uppvägs av den räntevinst
som görs genom att fastighetsägare i icke ringa utsträckning ansöker om
lagfart innan lagfartsskyldigheten inträder. Som framgår av den ovan intagna
redogörelsen för promemorian (s.5 ff.jdiskuteras olika möjliga åtgärder för att
komma till rätta med försummelser att söka lagfart. Åtgärderna är alla av
generell natur och medför beaktansvärt merarbete för inskrivningsmyndigheterna.
Flertalet åtgärder innebär även att den helt övervägande delen lojala
fastighetsägare oskyldigt drabbas av ökad byråkrati eller ökade kostnader.
Projektgruppen konstaterar vidare att antalet överlåtelser av hyres- och
affärsfastigheter enligt tillgänglig statistik utgör endast fyra procent av hela
antalet fastighetsöverlåtelser. Projektgruppens bedömning har därför blivit
att önskemålen att motverka den ekonomiska brottsligheten inte tillräckligt
motiverar generella åtgärder. Missförhållandena bör lämpligen motverkas
med selektiva åtgärder. Det har legat utanför projektgruppens kompetens att
peka på lämpliga sådana åtgärder. Promemorian har överlämnats till
justitiedepartementet.

Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att sådana åtgärder
inte vidtas som medför en kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna
med åtföljande risk för att de redan nu i vissa fall alltför långa expeditionstiderna
ytterligare förlängs. Utskottet pekar också på att antalet fastighetsöverlåtelser
som utgör föremål för ekonomisk brottslighet är mycket litet i
förhållande till hela antalet fastighetsöverlåtelser. Enligt utskottets mening
ligger det därför närmast till hands att på detta område ingripa mot den
ekonomiska brottsligheten med selektiva åtgärder. Vissa resultat kan uppnås
om hyresgäster, hyresgästföreningar eller andra intressenter anmäler kända
fall av underlåtenhet att söka lagfart till inskrivningsmyndigheterna som
härigenom kan få möjlighet att ingripa med vitessanktioner.

Enligt vad utskottet inhämtat är frågan om försenade lagfartsansökningar
f. n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Någon vidare
åtgärd från riksdagens sida är därför inte påkallad.

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionen 1976/77:897.

Stockholm den 19 april 1977

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1976/77:22

Närvarande: herrar Andersson i Södertälje (s), Börjesson i Falköping (c)*, fru
Nilsson i Sunne (s)*, herrar Ekinge (fp), Andersson i Gamleby (s). Olsson i
Sundsvall (c). Gillström (s), fru Lindquist (m), herr Konradsson (s), fru
Fredgardh (c)*, herr Andréasson (s),fru Karlsson (c), fru Andersson i Täby (c),
herrar Silfverstrand (s) och Pettersson i Stockholm (m)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.