med anledning av motion om servitut till förmån för jordbruk (Betänkande 1979/80:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1979/80: 21

med anledning av motion om servitut till förmån för jordbruk
Motionen

I motionen 1979/80: 1607 av Ingvar Eriksson m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om inrättandet av servitut för viss
bebyggelse på landsbygden.

Motionärerna anför att det är angeläget att byggandet främjas i glesbygden
och i de små byarna. I landsbygdsområdena finns en del mark
som är olämplig för jordbruksändamål men som lämpar sig för bebyggelse.
Sådan mark finns ibland i närheten av ladugårdar. De miljöproblem
som är förknippade med den moderna djurhållningen kan
emellertid lägga hinder i vägen för bebyggelsen. Även i fall när människorna
skulle vara beredda att acceptera de olägenheter som närheten
till en ladugård kan medföra händer det ofta att berörda kommunala
facknämnder avstyrker bebyggelse, eftersom man befarar att konflikter
kan uppstå i framtiden. Enligt motionärerna bör en huvudprincip
vara att de som väljer att bo på landsbygden får ta vissa konsekvenser
härav. I motionen föreslås att det införs en möjlighet för fastighetsägarna
att undvika framtida konflikter genom att servitut upprättas
när nya byggnader uppförs i närheten av ladugårdar och andra jordbruksanläggningar.
Servitutet skulle följa fastigheten vid en eventuell
försäljning. Härigenom skulle enligt motionärerna möjligheterna till
ökad byggverksamhet på landsbygden tillvaratas utan att lantbruksproduktionen
äventyras.

Gällande ordning

Inledning

I motionen aktualiseras frågan om i vilken utsträckning en fastighet
kan åläggas att tåla störningar av grannelagsrättslig natur (immissioner)
från en närbelägen jordbruksfastighet och, närmare bestämt, om
ett sådant åläggande eller åtagande skall kunna kläs i servitutsform.
Som en bakgrund till diskussionen om tillåtligheten av s. k. ”luktservitut”
lämnas här en kort redogörelse för hur lagstiftaren har sett på konflikten
mellan jordbruksdrift och bostadsbebyggelse.

I 2 § punkt 37 miljöskyddskungörelsen (1969: 388) föreskrivs att det
krävs tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagen (1969: 387) (ML)
för ladugård, stall eller annan anläggning för djur med utrymme för
mer än 100 djurenheter, varvid som en enhet anses ett fullvuxet nötkreatur,
två ungnöt, tre suggor, tio slaktsvin, tio pälsdjur eller 100 fjäderfän.
Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Dis 1

Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 21

LU 1979/80: 21

pensfrågor behandlas av naturvårdsverket eller, i vissa fall, av länsstyrelsen.

Systemet är emellertid så utformat att företagaren kan få en anläggning
prövad även om den inte är tillståndspliktig. En särskild anledning
för företagaren att använda sig av prövningsmöjligheten kan vara att en
tillsynsmyndighet har väckt fråga om ett ingripande mot företaget. Ett
annat skäl att söka tillstånd kan vara att talan har väckts vid domstol
om förbud mot viss verksamhet eller krav på förebyggande åtgärder för
att förhindra immissioner (prop. 1969: 28 s. 269). Enligt 36 § ML skall
domstolen i sådant fall förklara målet vilande till dess koncessionsnämnden
har avgjort tillståndsfrågan. Med ett tillstånd följer i princip
en rättsligt tryggad ställning för framtiden (prop. 1969: 28 s. 217).

Om ett jordbruksföretag har erhållit tillstånd enligt ML kan jordbrukaren
inte tvingas att upphöra med driften på grund av att ny bebyggelse
har vuxit upp i närheten. Huruvida han skall kunna åläggas
föreskrifter att exempelvis minska lukten från fastigheten blir beroende
av om det finns förutsättningar för detta enligt de särskilda reglerna
om omprövning av tillstånd i 24 och 25 §§ ML. Koncessionsnämnden
kan enligt dessa bestämmelser föreskriva nya och strängare villkor för
verksamheten om tio år förflutit från tillståndsbeslutet eller om förhållandena
under denna tid ändrats väsentligt. Om betydande olägenhet
uppkommit genom den miljöfarliga verksamheten och denna olägenhet
inte varit förutsedd när tillstånd lämnades kan nämnden vidare meddela
föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för
framtiden.

Om däremot tillstånd saknas till verksamheten kan i princip ingripanden
i alla former ske mot anläggningen. Frågan huruvida åtgärder
skall vidtas är beroende av utfallet av den avvägning som skall göras enligt
ML:s tillåtlighetsregler. Vid avvägningen mellan olika intressen skall,
enligt 5 § tredje stycket ML, särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten
av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av
störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt
kostnaden för skyddsåtgärder m. m. Som ett moment bland flera andra
i den bedömningen kan det förhållandet komma in att företaget var
”först på platsen” (prop. 1969: 28 s. 217). Prioriteten har alltså viss betydelse
även om tillstånd inte finns.

Avtalsservitut

Såvitt avser sättet för ett servituts uppkomst skiljer svensk rätt på
olika former av servitut, nämligen avtalsservitut, fastighetsbildningsservitut
(se följande avsnitt) och tvångsservitut. Från den sistnämnda
servitutskategorin bortses i fortsättningen.

Den allmänna bestämmelsen om avtalsservitut finns i 14 kap. 1 §
jordabalken (JB). Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning
får i en fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt

LU 1979/80: 21

för ägaren av annan fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende
nyttja eller på annat sätt ta i anspråk den tjänande fastigheten
eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna eller att råda
över den tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende
(servitut). Servitutet får endast avse ändamål som är av stadigvarande
betydelse för den härskande fastigheten. Det får inte förenas
med skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att fullgöra annat
än underhåll av väg, byggnad eller annan anläggning som avses med
servitutet.

Vad som är utmärkande för ett servitut — och som skiljer det från
en nyttjanderätt — är att servitutet gäller till förmån för viss fastighet
(och inte för viss person) och, vidare, att det i allmänhet inte är tidsbegränsat
(jfr 7 kap. 6 § IB). Det måste alltså strykas under att ett servitut
inte kan gälla mellan t. ex. ägaren till en jordbruksfastighet och ägaren
eller brukaren till ett bostadshus som står på samma jordbruksfastighet.
Först när en ny fastighet bildas för bostadshuset kan reglerna om servitut
bli tillämpliga.

Om ett servitut uppfyller kraven enligt 14 kap. JB kan det skrivas in
i fastighetsboken och blir därigenom bindande även mot ny ägare till
den belastade fastigheten. Utan föregående inskrivning gäller dock servitutet
mot den nye ägaren om denne vid överlåtelsen ägde eller bort
äga kännedom om servitutsupplåtelsen (7 kap. 14 § JB).

Enligt definitionen i JB skall servitutet åstadkomma en positiv nettoeffekt,
dvs. det skall skapa underlag för en allmänt sett effektivare användning
av de berörda fastigheterna. Detta har kommit till uttryck i
lagtexten på det sättet, att servitut skall vara ”ägnat att främja en ändamålsenlig
markanvändning”.

Man kan dela in avtalsservituten i följande tre huvudtyper (se prop.
1970: 20, B 2 s. 730 f.).

a) Vanligast är att servitut innebär rätt att nyttja den tjänande fastigheten
i något avseende, dvs. rätt till ett positivt handlande från rättighetshavarens
sida på den tjänande fastigheten (positivt servitut). Det
är denna typ av befogenheter som åsyftas med uttrycket ”nyttja” i lagtexten.
Exempel på sådana servitut är rätt till utfartsväg över annan
fastighet eller rätt till vattentäkt på annan fastighet.

b) En annan typ av positivt servitut föreligger när servitutshavaren
får företa viss handling på sin egen fastighet utöver vad den tjänande
fastigheten har att tåla enligt grannelagsrätten. Dessa servitut kan vara
av mycket skiftande beskaffenhet och beskrivs i laxtexten som rätt att
”på annat sätt” (än genom att nyttja) ”taga i anspråk den tjänande fastigheten”.
Som exempel kan nämnas utsläppande av rök eller industriellt
avloppsvatten (jfr. rättsfallen NJA 1874 s. 131 och 1919 s. 357).

Den typ av servitut som avses i den nu aktuella motionen skulle närmast
kunna hänföras till denna kategori. Frågan är om det finns stöd i
lagen för att bilda servitut med den innebörd motionärerna föreslår.

fl Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 21

LU 1979/80: 21

Stadgandet i 14 kap. 1 § JB kan inte sägas ge någon klar vägledning
härvidlag. Frågan huruvida det är möjligt att genom avtal bilda s. k.
luktservitut har inte prövats av högsta domstolen. I åtminstone ett fall
har dock inskrivning till säkerhet för sådant servitut beviljats av inskrivningsdomare
i underrätt. Fallet avsåg ett köpeavtal genom vilket
lantbruksstyrelsen sålde ett område av en större egendom i Köpings
kommun. I köpeavtalet fanns bl. a. följande villkor:

Köparen är medveten om att lukt från befintliga och blivande djurstallar
samt lukt från gödselspridning under vissa tider kan vara besvärande.
Med stamfastigheten skall följa rätt att bedriva djurskötsel i den
omfattning brukaren finner lämplig och möjlig samt rätt att sprida gödsel
på stamfastighetens ägor varvid med det försålda området följer
skyldighet att utan krav på inskränkning i lantbrukets hantering eller
krav på ersättning tåla detta intrång.

Sedan det sålda området år 1971 hade avstyckats till en särskild fastighet
beviljades år 1976 inskrivning i den avstyckade fastigheten till
säkerhet för servitut enligt det återgivna villkoret i köpeavtalet.

c) En tredje kategori av servitutsbefogenheter utgör det fallet att
ägaren av den tjänande fastigheten avstår från viss användning av sin
fastighet (negativa servitut). Typiska exempel på sådana servitut är de
åtminstone förr ganska vanliga s. k. villaservituten, innebärande exempelvis
att ägaren av den tjänande fastigheten inte utan medgivande av
den härskande fastighetens ägare får beygga sin fastighet med en villa
som överstiger viss höjd.

En följd av ett avtalsservitut som reglerar immissioner från grannfastighet
är att den belastade fastighetens ägare avstår från sina möjligheter
att påkalla ingripanden enligt ML eller hälsovårdsstadgan
(1958: 663) så länge immissionerna ligger inom servitutets ram. Han
kan sålunda inte resa krav på ersättning enligt 30 § eller inlösen av
fastigheten enligt 32 § ML. Å andra sidan torde den härskande fastighetens
ägare inte genom ett servitutsavtal av den aktuella typen ha tillförsäkrat
sig möjlighet till fortsatt drift utan några som helst restriktioner.
Både ML (38 och 39 §§) och hälsovårdsstadgan (2, 3 och 38 §§)
ålägger nämligen tillsynsmyndigheterna ett ansvar att ingripa ex officio
mot åtgärder som innebär störningar. Den härskande fastighetens ägare
lär knappast — vare sig genom servitut på grannfastigheten eller på
något annat sätt — kunna trygga sig mot krav från myndigheternas sida.
Under förutsättning att tillstånd eller dispens enligt ML föreligger behöver
han dock, som framgått, inte riskera ingripanden i andra fall än
dem som avses i 24 och 25 §§ ML.

Fastighetsbildningsservitut

Fastighetsbildningsservitut kommer till genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970: 988) (FBL).

LU 1979/80: 21

Sådana servitut bildas antingen i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd
eller genom en fristående åtgärd. Fastighetsbildningsservitut
gäller mot ny ägare av den tjänande fastigheten utan att servitutet
behöver inskrivas i fastighetsboken.

De grundläggande bestämmelserna om fastighetsbildningsservitut
finns i 7 kap. 1 § FBL. En förutsättning för att ett sådant servitut skall
komma till stånd är att det bedöms vara av väsentlig betydelse för fastighets
ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn
inte tas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse, dvs. den omständigheten
att det redan finns ett servitutsavtal som tillgodoser den
härskande fastighetens behov befriar inte fastighetsbildningsmyndigheten
från att vid en förrättning pröva frågan om ett servitut skulle vara
av väsentlig betydelse för den härskande fastighetens ändamålsenliga
användning. Ett fastighetsbildningsservitut kan inte tidsbegränsas eller
villkoras. Det får dock bestämmas att servitutet skall gälla endast så
länge som servitutsändamålet inte har tillgodosetts på annat sätt. Detta
sätt skall ha särskilt angivits vid servitutsbildningen.

I fråga om sambandet mellan servitutsreglema i FBL och servitutsbegreppet
enligt JB kan följande sägas. Enligt föreskrift i 14 kap. 1 §
tredje stycket JB gäller inte bestämmelserna om servitut i 14 kap. JB
beträffande fastighetsbildningsservitut. Även om bestämmelserna om
avtalsservitut inte är direkt tillämpliga på servitut enligt FBL, är det
meningen att det allmänna servitutsbegreppet, sådant det har bestämts i
14 kap. 1 § JB, skall vara vägledande vid servitutsbildning även enligt
FBL (prop. 1969: 128 s. B 541). I ett avseende föreligger en väsentlig
skillnad mellan de båda servitutskategorierna. Skillnaden ligger i kravet
på att fastighetsbildningsservitut skall vara av väsentlig betydelse för
den härskande fastigheten. Det räcker alltså inte med att konstatera att
den sammanlagda nettoeffekten för de berörda fastigheterna blir positiv
från markanvändningssynpunkt. Väsentlighetsvillkoret i FBL innebär
med andra ord att FBL ställer upp strängare villkor för servitutsbildning
än JB. Det kan följaktligen tänkas fall när servitut inte kan bildas
genom fastighetsbildningsförrättning men väl upplåtas genom avtal. Om
syftet lämpligen kan uppnås genom servitutsavtal som kan ges sakrättslig
verkan genom inskrivning, bör enligt departementschefen (prop.
1969: 128 s. B 548) fastighetsbildningsmyndigheten erinra sakägarna
om denna möjlighet.

Lämplighetsprövningen enligt FBL

För att ett sålt område skall få avstyckas skall fastighetsbildningsmyndigheten
enligt villkoren i 3 kap. 1 § första stycket FBL finna både
styckningslotten och stamfastigheten med hänsyn till belägenhet, omfång
och övriga förutsättningar varaktigt lämpade för sina ändamål.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till FBL underströk tredje lag -

LU 1979/80: 21

utskottet att man vid prövningen av fastighets lämplighet skall ta hänsyn
till förhållandena i omgivningen och risken för sanitära olägenheter.
Även buller samt vatten- och luftföroreningar skall enligt utskottet
beaktas vid lämplighetsprövningen (3 LU 1970: 35 s. 127).

I fråga om hänsynen till miljön anför lantmäteriverket i sina anvisningar
1976-11-01 till 3 kap. FBL, sorn innehåller de allmänna bestämmelserna
om villkor för fastighetsbildning:

Förutom rent topografiska och geografiska förhållanden bör vid lokaliseringen
också beaktas miljömässiga olägenheter, t. ex. buller från en
livligt trafikerad väg, järnväg eller flygfält eller lukt från sopupplag,
svinstall på jordbruksfastighet e. d. I sammanhanget kan påpekas att
även om det i vissa fall kan vara lämpligt att lokalisera bebyggelse i anslutning
till befintlig jordbruksbebyggelse bör uppmärksamhet ägnas åt
miljömässiga problem som ofta föreligger beträffande jordbruksföretag
med animalieproduktion. Flänsyn skall tas inte bara till befintliga förhållanden
utan även till jordbrukets fortsatta rationaliseringsmöjligheter
och eventuell ändrad driftsinriktning. Bostadsbebyggelse bör inte lokaliseras
så att den kan medföra restriktioner för jordbruksnäringen vad
gäller djurhållning m. m.

Vid prövningen huruvida en fastighet är lämpligt ordnad skall enligt
dessa anvisningar hänsyn vidare tas inte bara till storleken m. m. av den
mark som hör till fastigheten utan också till byggnader och andra anläggningar
som utgör tillbehör till fastigheten. Även servitut och andelar
i samfälligheter eller gemensamhetsanläggningar skall beaktas.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett förslag om införande av möjlighet till s. k. luktservitut väcktes vid
riksmötet 1976/77 i en motion med anledning av propositionen 1976/
77: 122 om ändring i byggnadslagen (1947: 385). I sitt av riksdagen
godkända betänkande (CU 1976/77: 35, rskr 1976/77: 310) hänvisade
civilutskottet till att vissa överväganden om lämpligheten av en sådan
framkomstväg för att få till stånd viss bebyggelse i jordbruksområden
pågick inom bostadsdepartementet. Någon åtgärd från riksdagens sida
befanns därför ej vara påkallad. Motionen avstyrktes med denna motivering.

Frågan om luktservitut har vidare flera gånger under 1970-talet aktualiserats
genom interpellationer, den senaste år 1978 av Anton Fågelsbo.
I sitt interpellationssvar (RD 1978/79: 30 s. 78) hänvisade statsrådet
Birgit Friggebo bl. a. till att den föregående bostadsministern (Elvy
Olsson) i ett interpellationssvar året innan meddelat att hon undersökt
möjligheten att använda luktservitut som medel att komma till rätta
med de problem som berörts i den då aktuella interpellationen. Hon
hade dock funnit att servitut av detta slag skulle ha ett mycket begränsat
värde när det gällde att reglera konflikter mellan bostadsbebyggelse

LU 1979/80: 21

och ett närbeläget jordbruk. Statsrådet Friggebo förklarade sig dela
denna uppfattning och anförde fortsättningsvis bl. a. följande:

För det första kan sorn bekant ett servitut över huvud taget aldrig bli
aktuellt om bostadshuset byggs på jordbruksfastigheten utan att mark
till huset avskiljs till en särskild fastighet. Servitut kan alltså användas
bara i samband med en fastighetsbildningsåtgärd eller för att reglera förhållandet
mellan två bestående fastigheter. Man kommer aldrig åt t. ex.
arrenden och liknande.

När det sedan gäller själva avstyckningen skall den prövas enligt objektiva
kriterier. Fastighetsbildningsmyndigheten kan antingen finna
att risken för immissioner från ett närbeläget jordbruk är så påtaglig
att avstyckningen är olämplig eller också anse störningarna vara så
små att avstyokningen kan godtas. Att köparen genom ett servitut utfäster
sig att inte påkalla ingripanden mot olägenheterna har alltså
ingen avgörande betydelse för lämplighetsbedömningen.

Vidare måste man hålla i minnet att ett luktservitut möjligen kan
skydda jordbrukaren mot olika krav direkt från den som äger bostadsfastigheten.
Däremot kan servitutet inte trygga jordbrukaren mot ingripanden
från de myndigheter som har att utöva tillsyn enligt miljöskyddslagen
och hälsovårdsstadgan.

Jag anser således inte att luktservitut är någon framkomlig väg om
man som Anton Fågelsbo vill möjliggöra avstyckningar och byggnadslov
på landsbygden i ökad utsträckning.

Anton Fågelsbo anger som ett skäl för sin interpellation att de bestämmelser
om tätbebyggelse av mindre omfattning som infördes i byggnadslagen
med anledning av proposition 1976/77: 122 inte har medfört
någon förbättring när det gäller möjligheterna till samexistens mellan
bostäder och rationell jordbruksdrift. Dessa bestämmelser trädde i kraft
den 1 juli 1977. De har enligt min mening varit i tillämpning alltför
kort tid för att man skall kunna dra några säkra slutsatser om deras
effekt i just det avseende som Anton Fågelsbo tar upp.

Vissa utredningar på fastighetsbildningsområdet

En inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1977:
12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen innehåller
ett stort antal förslag om lagändringar på fastighetsbildningsområdet,
bl. a. i fråga om servitutsreglerna. Bland förslagen kan nämnas nya regler
om avgränsningen mellan FBL och annan servitutslagstiftning samt
förbud mot att tillskapa villaservitut. Promemorian har remissbehandlats.
Ett förslag, som innebär ökade möjligheter till legalisering av
vissa privata jorddelningar, har redan genomförts (SFS 1979: 254).

Fastighetsbildningslagstiftningen har ett starkt samband med byggnadslagstiftningen.
Det bör därför nämnas att den senare lagstiftningen
har setts över av den s. k. PBL-utredningen (Bo 1978: 07), som i betänkandet
(SOU 1979: 65 och 66) Ny plan- och bygglag har föreslagit åtskilliga
ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen. Även denna utredning
förordar att möjligheten att bilda villaservitut avskaffas. Betänkandet
remissbehandlas f. n. Remisstiden utgår den 2 juni 1980.

LU 1979/80: 21

Regeringen har den 15 november 1979 tillsatt en kommitté (Ju 1979:
11) med uppdrag att se över fastighetsbildningslagstiftningen. I direktiven
(Dir. 1979: 143) framhålls bl. a. att de frågor som behandlats i den
förenämnda promemorian och som inte lett till lagstiftning behöver utredas
ytterligare. Dit hör förslagen rörande olika typer av rättigheter,
bl. a. servituten. I övrigt omfattar utredningsuppdraget frågor om sanering
av fastighetsindelning, plangenomförande genom fastighetsreglering,
ersättning m. m. Det står kommittén fritt att ta upp andra frågor
som kan komma att aktualiseras under utredningens gång.

Utskottet

Det är inte ovanligt, att till följd av avtal eller av annan särskild
grund med innehav av en fastighet följer vissa förmåner gentemot en
annan fastighet. Exempelvis kan ägaren av den förra fastigheten ha rätt
att ta väg över den senare fastighetens område eller ha rätt att hämta
vatten på denna. Besvär och bördor som på detta sätt åvilar en fastighet
till förmån för en annan kallas servitut. Den fastighet, som drar fördel
av servitutet, brukar kallas den härskande fastigheten, den andra den
tjänande fastigheten.

Servitutsbegreppet definieras närmare i 14 kap. jordabalken (JB).
Enligt 1 § i detta kapitel får i en fastighet upplåtas rätt för ägaren av
annan fastighet att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt ta i anspråk
den tjänande fastigheten eller byggnad eller annan anläggning
som hör till denna eller att råda över den tjänande fastigheten i fråga
om dess användning i visst hänseende. När det här talas om att nyttja
den tjänande fastigheten avses fall där det just gäller att begagna fastighetens
område, t. ex. för vattenhämtning. Uttrycket ”att på annat
sätt ta i anspråk den tjänande fastigheten” syftar på fall, när denna fastighet
inte direkt nyttjas men utsätts för inverkan från åtgärder på den
härskande fastigheten, t. ex. i form av rök- eller vattenutsläpp. En tredje
servitutsform utgör de s. k. negativa servituten; i uttrycket att den
härskande fastigheten i visst hänseende kan ”råda” över den tjänande
fastigheten ligger att ägaren till denna servitutsvägen kan förpliktas att
underlåta att begagna sin fastighet på visst sätt, t. ex. för fabriksändamål.
Beträffande samtliga servitutsformer gäller att servitutet endast får
avse ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande
fastigheten. Servitutet skall vidare åstadkomma en positiv nettoeffekt
för de berörda fastigheterna eller, med lagens ord, vara ”ägnat att främja
en ändamålsenlig markanvändning”.

Ett servitut kan uppkomma genom avtal mellan fastighetsägarna, genom
fastighetsbildningsförrättning enligt fastighetsbildningslagen (FBL)
eller genom expropriation. Ett avtalsservitut gäller mot ny ägare av den

LU 1979/80: 21

tjänande fastigheten om det inskrivits eller om den nye ägaren känt till
eller bort känna till servitutets existens. Till skillnad häremot gäller ett
fastighetsbildningsservitut utan vidare mot den nye ägaren. En förutsättning
för att ett sådant servitut skall komma till stånd är att det är av
väsentlig betydelse för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning.
Det räcker i fråga om fastighetsbildningsservituten alltså inte
med att en ”positiv nettoeffekt” för fastigheterna åstadkoms genom servitutet.
Inte heller räcker det att parterna träffat en frivillig uppgörelse
om servitut.

I motionen föreslås att riksdagen skall begära förslag om införande
av en möjlighet att inrätta servitut för viss bebyggelse på landsbygden.
Motionärerna framhåller att det i landsbygdsområdena kan finnas mark
som i och för sig är lämplig för bostadsbebyggelse men som ändå inte
bebyggs av det skälet att marken av hälsovårdsmyndigheterna bedöms
ligga för nära en befintlig ladugård. Enligt motionärernas uppfattning
bör dock de som bosätter sig på landsbygden kunna tåla miljömässiga
störningar från ladugårdar o. d. Om ägaren av lantbruksfastigheten och
ägaren av bostadsfastigheten genom servitut kunde reglera frågor om
störningar från lantbruksanläggningar skulle risken för framtida konflikter
dem emellan undvikas enligt motionärernas mening. Genom en
sådan servitutsmöjlighet skulle också bostadsbyggandet i glesbygden
främjas.

Utskottet kan i och för sig dela motionärernas uppfattning om angelägenheten
av att jordbruksmark som inte är produktiv kan tas i anspråk
för bostadsbebyggelse. Beträffande motionärernas förslag till åtgärd
för att en sådan bebyggelse skall främjas vill utskottet erinra om
att servitutsbestämmelsema i både JB och FBL är mycket generellt utformade.
Det har överlämnats åt de rättstillämpande myndigheterna
att i det enskilda fallet bedöma om förutsättningarna för inskrivning
resp. beviljande av servitut är för handen. Som framgår av redogörelsen
ovan (s. 3) har i praxis ansetts att servitut kan avse t. ex. utsläpp av
rök eller avloppsvatten från en fastighet. Frågan om tillåtligheten av
servitut för sådana immissioner har nära anknytning till spörsmålet i
motionen angående servitut för störningar i form av lukt och andra
immissioner från lantbruksfastighet. Enligt vad utskottet har sig bekant
har spörsmålet om s. k. luktservitut ännu inte prövats i högsta instans.
I åtminstone ett fall har emellertid en inskrivningsmyndighet beviljat
inskrivning i fastighet till säkerhet för sådant servitut.

I avsaknad av annan praxis på området har utskottet inte kunnat finna
att gällande rätt lägger hinder i vägen för bildande av luktservitut.
Någon lagändring är därför inte erforderlig.

Till det anförda vill utskottet lägga att möjligheterna att bilda luktservitut
i allmänhet torde sakna betydelse då fråga uppkommer om bostadsbebyggelse
i anslutning till lantbruksfastigheter. Huruvida sådan

LU 1979/80: 21

bebyggelse kan komma till stånd är nämligen främst beroende av utformningen
av den plan- och bebyggelsepolitiska lagstiftningen samt
miljöskyddslagstiftningen.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1979/80: 1607.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1607.

Stockholm den 12 februari 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s)*, Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist
(m)*, Ivan Svanström (c)*, Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), loakim
Ollén (m), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson
(s)*, Marianne Karlsson (c), Margot Håkansson (fp), Margareta
Gard (m), Ingrid Segerström (s) och Lars Hedfors (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM »H0