med anledning av motion om rätt till ersättning vid skada på grund av felaktigt tandtekniskt material (Betänkande 1976/77:LU21 Lagutskottet)

LU 1976/77:21

Lagutskottets betänkande
1976/77: 21

med anledning av motion om rätt till ersättning vid skada på grund
av felaktigt tandtekniskt material

Motionen

I motionen 1976/77:55 av herr Gahrton (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag om förstärkt ersättningsskydd för patienter
som drabbats av skada på grund av felaktigt tandtekniskt material.

Motiveringen till yrkandet finns i motionen 1976/77:62, som hänvisats
till socialutskottet. Enligt motionären kan felaktigheter i tandproteser förorsaka
patienterna svåra lidanden i form av inflammationer m. m. Motionären
framhåller att kostnaderna för insättande av tandtekniskt material
är mycket höga för patienterna. Detta gäller särskilt när materialet är felaktigt
och patienterna måste prova nya tandproteser m. m. Enligt motionären torde
den s. k. patientförsäkringen inte gälla skador som orsakas en patient på
grund av felaktigheter i tandproteser och annat tandtekniskt material. Inte
heller omfattas sådana skador av det förslag till lagstiftning om ersättning
för läkemedelsskador, som framlagts av produktansvarskommittén. En patient
som skadas på grund av felaktigheter i tandtekniskt material är därför
hänvisad till möjligheten att begära skadestånd av materialets tillverkare.
Enligt motionären svarar tillverkare endast i begränsad utsträckning för produktskador.
Patientens möjlighet att få ersättning för sina skador är därför
mycket osäker. Motionären anser att nuvarande ordning är otillfredsställande
och att skador på grund av tandtekniskt material måste jämställas
med andra skador inom sjukvården i ersättningshänseende. Motionären anser
en möjlig lösning vara att produktansvarskommitténs förslag utvidgas
till att omfatta även skador på grund av tandtekniskt material. En annan
utväg är att särskilda ersättningsregler införs för denna typ av skador.

Skadeståndsregler för produktskador

Med produktansvar avses i allmänhet skyldigheten att utge ersättning
när en tillhandahållen vara orsakar personskada eller skada på annan egendom
än varan själv. Som exempel på produktskador kan nämnasatt livsmedel
innehåller giftiga ämnen och därigenom orsakar skador eller att en bils bromsar
inte fungerar, vilket leder till en trafikolycka med person- och sakskador.

Ett särdrag för produktansvaret i jämförelse med det ansvar som annars
vilar på den som tillhandahåller varor är att den skadelidande och den ansvarige
ofta inte står i kontraktsförhållande till varandra. Flera kommersiella
led kan stå mellan tillverkare eller importör och den konsument som drabbas

1 Riksdagen 1976/77.8sami. Nr21

LU 1976/77:21

av skadan. Vidare kan - i de fall där ansvar för detaljisten kommer i fråga
- skadan drabba inte köparen utan någon i hans omgivning. Slutligen
kan den skadelidande - exempelvis vid utsläpp av giftiga ämnen eller vid
brukande av fortskaffningsmedel - vara en helt utomstående person.

Ett annat särdrag för produktansvaret är den omfattning skadorna kan
få. Skadan av den enskilda produkten överstiger ofta vida produktens eget
värde. När det är fråga om masstillverkade varor, kan därför skadorna uppgå
till mycket stora belopp. Ett välkänt exempel är neurosedynfallet.

Några särskilda regler om produktansvar finns inte i svensk rätt. På några
områden finns dock speciallagstiftning, t. ex. atomansvarighetslagen
(1968:45), som innehåller bestämmelser av betydelse för möjligheterna att
föra talan om produktansvar. Också rättspraxis på området är sparsam. Frågor
om produktansvar får avgöras med tillämpning av de allmänna reglerna
i skadeståndslagen (1972:207) eller i vissa fall skadeståndsregler som gäller
när skadevållaren och den skadelidande står i kontraktsförhållande till varandra,
t. ex. köplagens bestämmelser.

Skadeståndslagen reglerar endast frågor om skadeståndsansvar när skada
uppkommit genom någons vållande, dvs. när den orsakats uppsåtligen eller
av vårdslöshet. Förutom regler om skadeståndsansvar för den som själv
vållat en skada innehåller lagen också bestämmelser om arbetsgivares ansvar
för skador som vållats i tjänsten av hos honom anställda personer, s. k.
principalansvar. Ansvaret gäller oavsett vilken ställning arbetstagaren intar
och omfattar både privata arbetsgivare och statliga och kommunala myndigheter.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att en viss handling eller underlåtenhet
orsakat skadan. Han skall vidare styrka att vållande ligger någon
till last, dvs. att fel eller försummelse förekommit. När det gäller principalansvaret
behöver han dock inte peka ut någon bestämd arbetstagare
som vårdslös. Det räcker med att det kan konstateras att den vållande måste
ha varit någon för vilken arbetsgivaren ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen
också för ”anonyma” fel. Likaså omfattar principalansvaret "kumulerade”
fel, dvs. när var och en av flera befattningshavare gjort sig skyldig
till en mindre vårdslöshet, som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig
att leda till skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren men som tillsammans
innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Med stöd av skadeståndslagens regler kan sålunda den som drabbas av
en produktskada bli berättigad till skadestånd av säljaren eller tillverkaren
av produkten. I många fall torde den skadelidande emellertid ha svårt att
fullgöra sin bevisskyldighet. Särskilt gäller detta när skadeståndsanspråken
riktas mot tillverkaren. En viss bevisskyldighet anses därför ibland ligga
även på denne. Omfattningen av tillverkarens bevisskyldighet anses ha nära
samband med vilka krav på aktsamhet man kan ställa på tillverkaren. I
vissa fall kan aktsamhetskravet ställas mycket högt, och då anses det ligga
nära till hands att överflytta delar av bevisskyldigheten till tillverkaren.

LU 1976/77: 21

Tillverkarens ansvar kan då i vissa avseenden anses ligga nära s. k. objektivt
ansvar för fel i varan, dvs. ansvar även utan vållande av honom själv eller
hans anställda.

Vid vissa typer av skador torde tillverkaren inte kunna åläggas skadeståndsansvar.
Ett typfall utgör de situationer då det inte framstår klart vem
som bär det huvudsakliga ansvaret för utformningen av produkten. Den
skadelidande kan kanske inte klarlägga från vilken tillverkare en produkt
kommer. Eller också kan produkten bestå av ett flertal halvfabrikat som
härrör från olika tillverkare, medan den slutliga sammanfogningen är av
enkelt slag.

Ett annat slag av skador som faller utanför skadeståndslagen är de s. k.
utvecklingsskadorna. Dessa kännetecknas av att de beror av ett konstruktionsfel,
vars skadeverkningar inte kunnat förutses ens av den främsta sakkunskapen
på området. Hur högt kraven än ställs på tillverkarens utveckling
och utprovning av produkterna, kan han sålunda inte anses som vållande
till sådana skador. Det torde inte vara ovanligt - ett känt exempel är tobaksrökning
- att det först efter lång tids användning av en produkt har
kunnat vetenskapligt fastställas att denna förorsakar allvarliga skador.

Ett tredje slag av skador som inte ersätts enligt culparegeln är skador
som beror av att produkten som sådan eller något däri ingående ämne på
grund av själva sin beskaffenhet har skadebringande - t. ex. giftiga eller
explosiva - egenskaper.

Det anförda gäller tillämpningen av culparegeln i skadeståndslagen. 1 vissa
fall av produktskador kan det tänkas att den som har försålt produkten
ådrar sig skadeståndsansvar enligt regler om skadestånd i kontraktsförhållanden,
i första hand gentemot köparen själv men eventuellt också gentemot
vissa personer i dennes närmaste omgivning. Det är dock högst ovisst under
vilka förutsättningar ett sådant ansvar inträder och i vad mån det sträcker
sig längre än det allmänna vållandeansvaret. I den juridiska litteraturen
har visserligen livligt diskuterats, om inte säljaren i vissa fall bör vara ansvarig
för skadebringande egenskaper hos produkten oberoende av vållande, dvs.
bära ett rent objektivt skadeståndsansvar. Det har också hävdats att man
under vissa förutsättningar skulle kunna komma fram till ett sådant objektivt
ansvar för tillverkaren genom analogisk tillämpning av kontraktsrättsliga
grundsatser om s. k. "tysta garantier” e. d. Det fåtal avgöranden på området
som finns i domstolspraxis ger emellertid inte något svar på dessa frågor.

Som förut har nämnts kan produktskadorna uppgå till stora belopp. Skadeståndslagen
ger vissa möjligheter att jämka mycket betungande ersättningsskyldighet.
Arbetsgivares ersättningsskyldighet för sakskada, som arbetstagare
har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten, kan jämkas,
om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller fbrsäkringsmöjligheter.
Vidare har fr. o. m. år 1976 införts en allmän jämkningsregel
i 6 kap. 2 T Enligt denna bestämmelse kan skyldighet att utge skadestånd
jämkas efter vad som är skäligt, om skyldigheten är oskäligt be 1*

Riksdagen 1976 / 77. H sami. Nr 21

LU 1976/77:21

tungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden,
varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter
skall beaktas. Som exempel på fall, där jämkning i kontraktsförhållanden
kan komma i fråga, nämns i förarbetena (SOU 1971:83 s. 53;
jfr prop. 1975:12 s. 178) produktskador, när ersättningsskyldigheten vida
överstiger vad sorn kan anses vara en normal risk i den ansvariges verksamhet.

Också förhållanden på den skadelidandes sida kan föranleda att ersättningsskyldighet
utesluts eller jämkas. I det hänseendet kan först pekas på
att felbedömningen i stor utsträckning sker utifrån ett vedertaget bruk av
produkten. I de fall, där skadan beror på att en vara används i strid mot
vad som är brukligt i den krets den skadelidande tillhör, kan sålunda ibland
något fel inte sägas föreligga och till följd därav ej heller någon ersättningsskyldighet
uppkomma. Är emellertid varan behäftad med fel, kan jämkning
på grund av medvållande komma i fråga, t. ex. därför att den skadelidande
varit oförsiktig eller att han bort uppmärksamma felet. Möjligheterna till
jämkning av skadestånd med anledning av personskada är dock inskränkta.
Enligt huvudregeln i 6 kap. 1 U kan sådan jämkning ske om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Enligt köplagen kan rätten till skadestånd falla bort till följd av underlåtenhet
att undersöka godset, för sen reklamation eller för sen underrättelse
till säljaren om ersättningsanspråk. Utöver vad som följer av regler om
medvållande torde dessa köprättsliga bestämmelser inte ha nämnvärd praktisk
betydelse för produktansvaret.

Försäkringar

Försäkring på elen skadelidandes sida

Vid personskada till följd av produktfel gäller liksom vid andra skadefall
att den skadelidande kan få ersättning genom socialförsäkringen.

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt arbetsskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid sjukdom och
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning
för inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård, tandvård
och sjukhusvård samt mediciner etc. Utgifter för tandvård till den som
inte fyllt 20 år ersätts dock inte eftersom sådan person kan fä avgiftsfri
tandvård inom folktandvården. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad
få förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen och - vid
yrkesskada - livränta från arbetsskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag
förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 %, livränta nedsättning
med minst en femtondel. Till efterlevande utgår familjepension

LU 1976/77: 21

från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - efterlevandelivränta
från arbetsskadeförsäkringen. Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan
kompletteras med vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från
socialförsäkringen och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna
skall försäkringsersättningen reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-, olycksfalls-
och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt - gruppförsäkringar
- eller enskilt. TjänstegrupplivfÖrsäkringen (TGL) är exempel
på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat exempel
är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på arbetsmarknaden
år 1972. Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta
s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett visst på
förhand överenskommet belopp utbetalas(på en gång eller i periodiska poster)
då skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt
inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Försäkring pä skadevållarens sida

I den svenska allmänna ansvarsförsäkringen undantas ersättningsskyldighet
för skada som har uppkommit til! följd av oriktig utfästelse om levererad
egendoms lämplighet för visst ändamål. Undantaget har givits en vidsträckt
tillämplighet och anses i flertalet fall utesluta ersättning vid produktskador.
Försäkringen omfattar i huvudsak två typsituationer av produktansvar, nämligen
dels när av misstag en vara levereras i stället för en annan, dels när
enstaka produkter eller produktserier avviker från normal standard till följd
av åtgärder av underordnade arbetstagare.

Sedan slutet av 1960-talet meddelar vissa större svenska försäkringsbolag
särskild produktansvarsförsäkring. Denna försäkring tecknas i allmänhet
i kombination med allmän ansvarsförsäkring. Därvid utesluts allt ansvar
för produktskador från den senare försäkringen. I internationella sammanhang
tecknas i regel produktansvarsförsäkring i ett och samma försäkringsbolag
för såväl moderbolag som utländska dotterbolag. Detta innebär att
i fråga om ansvarsförsäkring för produktskador som inträffar i ett land det
ofta är försäkringsvillkor fastställda i ett annat land som gäller.

De villkor enligt vilka särskild produktansvarsförsäkring meddelas i Sverige
är i huvudsak enhetliga. Vissa avvikelser från de allmänna försäkringsvillkoren
förekommer dock i särskilda fall. De allmänna villkoren har senast
omarbetats år 1975. Dessa villkor innehåller bl. a. följande.

Försäkringen avser i försäkringsbrevet angivna produkter (produktslag)
som försäkringstagaren (den försäkrade) har levererat. Försäkringen avser
den försäkrades skadeståndsskyldighet enligt gällande rätt samt utrednings -

LU 1976/77:21

och forhandlingskostnader. Skadeståndsskyldighet till följd av kontraktuella
åtaganden ersätts inte i den mån åtagandet medför skadeståndsskyldighet
utöver eljest gällande rätt, såvida inte försäkringsgivaren godkänt åtagandet.
Skadeståndet skall avse sak- eller personskada, som under försäkringstiden
och inom det geografiska marknadsområde som anges i försäkringsbrevet
inträffar genom skadebringande egenskaper hos levererade produkter.

Beträffande varje skada gäller ett högsta försäkringsbelopp för skadestånd
samt utrednings-, förhandlings- och rättegångskostnad. Dessutom gäller en
begränsning för skador som inträffar under ett och samma försäkringsår;
högsta sammanlagda ersättning är därvid två gånger försäkringsbeloppet.
Flera skador anses som en skada, om de har orsakats av samma slags skadebringande
egenskap, oavsett om de har inträffat under ett eller flera försäkringsår
eller om de har orsakats av en eller flera produkter.

Skador, som har uppkommit genom att gällande bestämmelserom produktsäkerhet
åsidosatts, ersätts i allmänhet inte. Ersättningsskyldighet utesluts
också, om skadan har uppkommit genom sådan skadebringande egenskap
som vid leveranstillfället varit känd eller bort vara känd för den försäkrade
eller hans driftledning eller som beror av brister hänförliga till undersökningar,
prov eller analyser. Dessutom undantas varje skada som den försäkrade
eller hans driftledning har orsakat uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet

Normala försäkringsbelopp per skada är 1 milj. kr. Också 2 och 5 milj.
kr. är vanliga. Flogsta försäkringsbelopp som har förekommit är 50 milj.
kr. per skada eller 100 milj. kr. per försäkringsår.

Sedan den 1 januari 1975 finns ett särskilt försäkringssystem för sjukvården,
kallat Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen meddelas
av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga landstingskommuner
och de tre kommuner som står utanför landstingen har avtal om sådan
försäkring. Även huvuddelen av de privatpraktiserande tandläkarna samt
alla privatpraktiserande läkare har försäkringar med i allt väsentligt samma
villkor.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar
för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens
sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten. I enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda
skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats
vid undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan
är en naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats
vid olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård
bedrivs eller i samband med sjuktransport.

LU 1976/77: 21

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats
av skadebringande egenskaper i läkemedel eller sjukvårdsmateriel, som använts
enligt gällande anvisningar, eller orsakats av smitta eller infektion
som överförts utan direkt samband med ingrepp eller annan behandling.

I nämnda hänseende skiljer sig dock villkoren för de privatpraktiserande
tandläkarnas försäkring från villkoren för den offentliga sjukvårdens. Från
den förstnämnda försäkringen ersätts nämligen i viss mån skador på grund
av felaktigheter i tandtekniskt material. Ersättning utgår för kostnader för
ny behandling och anskaffande av nytt material samt för lyte eller annat
men. Skador på grund av skadebringande egenskaper i vidare mån ersätts
dock inte.

Ersättning ur patientförsäkringen utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård,
sveda och värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall
ersätts begravningskostnader samt förlust av underhåll.

Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så
sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner,
som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal
m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan. Patientförsäkringens samrådsgrupp, har bildats
av sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Gruppen har till
uppgift att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Ordföranden utses
av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten.
Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, sjukvårdshuvudman
eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp
till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet
hänskjutas till skiljemän.

Ett annat försäkringssystem, som liknar patientförsäkringen, är trygghetsförsäkringen,
som täcker ett skadeståndsansvar för personskador som
arbetsgivare har åtagit sig genom kollektivavtal. Ersättning utgår för olycksfall
i arbetet och yrkessjukdom på rent objektiv grund. Trafikskadelagens
(1975:1410) regler om ersättning för personskada utgör ett annat exempel
på ersättningssystem som verkar direkt till förmån för den skadelidande.
En skadelidandes anspråk på ersättning kan också tillgodoses genom lagregler
om rent objektivt ansvar i förening med lagstadgad skyldighet att ha ansvarsförsäkring.
Sådan skyldighet föreligger dock i mycket begränsad utsträckning.
En form av obligatorisk ansvarsförsäkring är den försäkring som
innehavare av atomanläggning är skyldig att teckna enligt atomansvarighetslagen
(1968:45). Ibland skall det också finnas försäkring på flygplan enligt
luftfartslagen (1957:297) och på fartyg enligt lagen (1973:1198) om ansvar
för oljeskada till sjöss.

LU 1976/77:21

Produktansvarskommittén

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (Ju
1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. I direktiven
anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan
anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet
eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består
medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma
att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i
denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande
på marknaden, framstår det från såväl sociala och psykologiska
som samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre
ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt
direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga
kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser
om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast
sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder
specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. 1 direktiven uttalas
vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska
bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller
detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning diskuteras
i direktiven två alternativ. Antingen ett som bygger på ett skadeståndsrättsligt
system som ålägger tillverkare och importörer ett objektivt ansvar,
eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring, eller ett som bygger
på ett fristående försäkringssystem.

Produktansvarskommittén avgav år 1976 ett delbetänkande (SOU 1976:23)
Produktansvar I vari framlades ett förslag till lag om ersättning för läkemedelsskada.
Ersättningssystemet, som endast avser personskada, bygger
på samma princip som ersättningsreglerna i trafikskadelagen nämligen att
ersättning utgår direkt från en försäkring oberoende av om skadeståndsskyldighet
föreligger för tillverkaren av läkemedel eller annan. För ersättning
ur försäkringen förutsätts inte heller att fel eller försummelse förekommit.
Försäkringen föreslås vara kollektiv och bekostas av dem som yrkesmässigt
tillverkar eller importerar läkemedel. Ersättningssystemet syftar främst till
att ge gottgörelse för allvarliga och svårartade skador. Även vissa andra
inskränkningar föreslås gälla bl. a. i fråga om ersättning vid skador på grund
av kända biverkningar. Förslaget innebär vidare en uppmjukning av den
skadelidandes bevisskyldighet vid fysiska skador. Här skall övervägande
sannolikhet för orsakssamband vara tillräcklig. Ersättning enligt försäkringen
föreslås utgå enligt skadeståndsrättsliga grunder. Vissa ansvarsbegränsningar
skall dock gälla.

Den nya lagen skall endast gälla läkemedel på vilka läkemedelsförordningen
är tillämplig, dock inte läkemedel avsedda för djur. Ersättningssystemet
gäller vidare sådana radioaktiva och narkotiska läkemedel som

LU 1976/77: 21

är undantagna från läkemedelsförordningens tillämpningsområde. Genom
anknytningen till läkemedelsförordningen undantas bl. a. skador på grund
av odontologiskt-tekniska preparat som tandfyllnings- och protesmaterial.

I betänkandet framhåller kommittén att det är tydligt att genom den valda
avgränsningen undantaget i patientförsäkringen för produktskador omfattar
flera produkter än dem som ingår i det nya ersättningssystemet. Mellan
systemen faller exempelvis skador av felaktiga röntgenapparater och av vissa
läkemedel närstående varor som används i hälso- och sjukvården. Kommittén
bedömer det dock inte vara möjligt att utforma den nya ersättningsanordningen
så att den omfattar även sådana varor. Möjligen kan man enligt
kommittén hysa den förhoppningen att de som svarar för patientförsäkringen
skall vara beredda att avstå från undantaget för sådana produktskador.

Betänkandet är efter remissbehandling föremål för överväganden inom
justitiedepartementet.

Internationellt

Ansvaret för produktskador har under senare år varit föremål för uppmärksamhet
inom Europarådet och EG. Europarådets huvudkommitté för
rättsligt samarbete antog 1976 ett utkast till en konvention om objektivt
produktansvar för personskada. Enligt förslaget skall ansvarigheten vila på
tillverkare och importörer av färdiga varor och av varor som ingår som
komponenter i färdiga produkter. Kan återförsäljare inte ange vem som
är tillverkare kan han själv bli ansvarig. Ansvaret inträder oberoende av
fel eller försummelse och omfattar skador på grund av produkter som inte
erbjuder den säkerhet som man är berättigad att förvänta sig. Vid bedömningen
skall hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter, bl. a. presentationen
av produkten.

Inom EG har dels EG-kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv
rörande enhetliga produktansvarsregler för EG-staterna, dels en särskild arbetsgrupp
utarbetat ett förslag till direktiv om samordning av medlemsländernas
produktansvar. De båda förslagen skiljer sig i vissa avseenden
både från varandra och från förslaget till Europakonvention. Bl. a. omfattar
EG-förslagen inte bara personskada utan även sakskada.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om ersättning för skador
på grund av felaktigheter i tandproteser och annat tandtekniskt material.

När en tillhandahållen vara på grund av skadebringande egenskaper orsakar
personskada eller skada på annan egendom än varan själv brukar
man inom skadeståndsrätten tala om produktskada. Några särskilda regler
om ansvaret för produktskada finns med vissa få undantag inte i svensk
rätt. Skadeståndsfrågorna får i stället avgöras med tillämpning av bestäm -

LU 1976/77:21

melserna i skadeståndslagen eller i vissa fall de regler som gäller när skadevållaren
och den skadelidande står i kontraktsförhållande till varandra.
Skadeståndslagen reglerar endast frågor om skadeståndsansvar när skada
har uppkommit genom någons vållande, dvs. när den orsakats uppsåtligen
eller av vårdslöshet. Lagen innehåller vidare regler om s. k. principalansvar,
dvs. skyldighet för arbetsgivare att ersätta skador som arbetstagare vållat
genom fel eller försummelse i tjänsten. På produktansvarets område innebär
reglerna om principalansvar att ersättning kan utgå för en produktskada
exempelvis i fall då den skadelidande kan bevisa att skadan beror av att
det begåtts fel eller försummelse i samband med produktens tillverkning.

Som närmare framgår av redogörelsen på s. 1-4 innebär gällande rätt
på området att den som drabbas av en produktskada i åtskilliga situationer
saknar möjlighet att få fullt skadestånd för sin skada. 1 vissa fall föreligger
över huvud taget inte någon skadeståndsskyldighet vid produktskada.

Vid sidan av de ersättningsmöjligheter som skadeståndsrätten erbjuder
kan en skadelidandes anspråk på grund av produktskada tillgodoses genom
försäkringsmässiga anordningar. Sålunda meddelar vissa försäkringsbolag
ansvarsförsäkring för sådana skador. En förutsättning för att ersättning ur
försäkringar skall utgå är dock i allmänhet att skadeståndsskyldighet föreligger
enligt gällande rätt. Inom sjukvården finns sedan 1975 ett särskilt
försäkringssystem kallat ”Patientförsäkring vid behandlingsskador”. Försäkring
meddelas av ett konsortium av vissa försäkringsbolag. Samtliga
landsting och de tre kommuner som står utanför landstingen har tecknat
en sådan försäkring. Avtal om patientförsäkring har vidare träffats av staten
samt för alla privatpraktiserande läkare och huvuddelen av de privatpraktiserande
tandläkarna. Försäkringarna har likartade villkor.

Patientförsäkringen gäller vid oförutsedda skador i direkt samband med
hälso- och sjukvård och som orsakats vid undersökning, medicinering, behandling
eller olycksfall. Vållande från personalens sida behöver inte föreligga.
Patient som drabbas av skada eller efterlevande till patient har rätt
till ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer. Vissa undantag
finns. Sålunda gäller försäkringen bl. a. inte vid skador som har orsakats
av skadebringande egenskaper i läkemedel eller sjukvårdsmaterial. Den patientförsäkring
som gäller för de privatpraktiserande tandläkarna ger emellertid
patienten en förmånligare ställning i sistnämnda hänseende än patientförsäkringen
för den offentliga sjukvården. Ur den förstnämnda försäkringen
ersätts nämligen i viss mån skador på grund av felaktigheter i
tandtekniskt material. Ersättning utgår för kostnader för ny behandling och
anskaffande av nytt material samt för lyte eller annat men. Produktskador
i vidare utsträckning ersätts dock inte. För den offentliga tandvårdens del
innebär begränsningen av patientförsäkringen att en patient som skadas
på grund av felaktigheter i tandtekniskt material måste bära den del av
kostnaden som inte ersätts genom socialförsäkringen.

Patientförsäkringen gäller - som nyss berörts - inte vid läkemedelsskador.

LU 1976/77:21

Ersättningsfrågorna vid sådana skador och vid andra typer av produktskador
utreds av produktansvarskommittén, som år 1976 avgav ett delbetänkande
med förslag till lag om läkemedelsskada. Enligt förslaget skall ersättning
för personskada utgå direkt från en försäkring oberoende av om fel eller
försummelse förekommit vid tillverkningen. Försäkringen föreslås vara kollektiv
och bekostas av den som yrkesmässigt tillverkar eller importerar läkemedel.
Den nya lagen skall i huvudsak gälla läkemedel på vilka läkemedelsförordningen
är tillämplig. Genom anknytningen till läkemedelsförordningen
undantas skador på grund av felaktigheter i odontologiskt-tekniska
preparat som tandfyllnings- och protesmaterial.

I motionen framhålls att felaktigheter i tandtekniskt material kan förorsaka
patienterna svåra lidanden i form av inflammationer m. m. Vidare erinras
om att kostnaderna för insättande av tandproteser är höga och att en patient
som får en felaktig tandprotes och måste byta protes därför kan åsamkas
betydande utgifter. Motionären anser att nuvarande ordning, som ger tandvårdspatienterna
endast mycket begränsade möjligheter att få ersättning för
produktskador, är otillfredsställande. Enligt honom bör skador på grund
av felaktigheter i tandtekniskt material jämställas med andra skador inom
sjukvården i ersättningshänseende. Motionären anvisar två möjliga utvägar
att lösa problemet, nämligen antingen att produktansvarskommitténs förslag
utvidgas till att omfatta även skador på grund av tandtekniskt material
eller att särskilda ersättningsregler införs för denna typ av skador. Med
hänvisning till det anförda yrkar motionären att riksdagen skall föreläggas
förslag till ett förstärkt ersättningsskydd för tandvårdspatienter, som drabbas
av produktskador.

Som utskottet framhållit, då utskottet tidigare behandlat motioner om
ersättning för skador i samband med behandling inom sjukvården (se LU
1972:10, 1973:9, 1974:10, 1975:16 och 1975/76:17), är det angeläget att patienterna
tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador.
För den offentliga och den övervägande delen av den privata sjukvårdens
del har man genom patientförsäkringen lyckats skapa ett enkelt, snabbt
och rättvist ersättningssystem. Patientförsäkringen ger emellertid endast i
begränsad utsträckning möjlighet för en patient att få ersättning för produktskador.
Det av produktansvarskommittén framlagda förslaget syftar
till att lösa ersättningsfrågorna, när det gäller en mycket betydelsefull grupp
av produktskador, nämligen läkemedelsskadorna. Beträffande andra produktskador
inom sjuk- och hälsovården är emellertid ersättningsfrågorna
ännu inte helt lösta. Till denna grupp hör bl.,a. de i motionen påtalade
skadorna på grund av felaktigheter i odontologiskt-tekniska preparat.

Enligt vad utskottet erfarit pågår f. n. förhandlingar mellan justitiedepartementet
och försäkringsbranschen i syfte att undersöka möjligheten att
på grundval av produktansvarskommitténs förslag få till stånd en frivillig
försäkring beträffande läkemedelsskadorna. Med hänsyn till vikten av att
problemet med produktskador inom sjuk- och hälsovården får en tillfreds -

LU 1976/77:21

ställande lösning utgår utskottet från att man vid förhandlingarna även beaktar
det av motionären berörda spörsmålet. Skulle någon försäkring mot
läkemedelsskador inte kunna åstadkommas förhandlingsvägen, förutsätter
utskottet att frågan tas upp till närmare överväganden i samband med arbetet
påen proposition angående läkemedelsskador. Någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:55.

Stockholm den 15 mars 1977

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: herrar Andersson i Södertälje (s), Börjesson i Falköping (c)*,
fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Gillström (s)*, Konradsson
(s), fru Fredgardh (c), herr Andréasson (s), fru Andersson i Täby
(c), herrar Silfverstrand (s), Ollén (m), fru Johansson i Tidaholm (s), fru
Håkansson (fp)* och herr Pettersson i Stockholm (m)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 53223 Stockholm 1977