med anledning av motion om översyn av stadgandet om påföljdseftergift m. m. i brottsbalken
Betänkande 1976/77:JuU2
Justitieutskottets betänkande
JuU 1976/77:2
1976/77:2
med anledning av motion om översyn av stadgandet om påföljdseftergift
m. m. i brottsbalken
Motionen
I motionen 1975/76:1068 av fru Kristensson (m) och herr Winberg (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär i motionen föreslagen översyn
och ändring av 33 kap. 4 § brottsbalken.
1 motionen anförs efter uppgifter om gällande rätt följande:
Av både lagtext och motivuttalanden framgår att stadgandet om påföljdseftergift
skall tillämpas med stor restriktivitet, egentligen bara i rena undantagsfall.
Praxis synes också ha anpassats härefter. Många exempel finns
på att påföljd ådömes av domstolen även vid småförseelser, trots att detta
vid en allmän bedömning framstår som omotiverat. Det har hänt att föräldrar
som ingripit för att hejda slagsmål mellan ungdomar åtalats och dömts
för misshandel. Det finns också många exempel från skolans område, då
lärare blivit så starkt provocerade av elever att de sett sig tvungna att tillgripa
handgriplig tillrättavisning, som ju är förbjuden, och dömts för misshandel.
Undersökningar visar också att misshandel oftast sker mellan närstående,
där det kan vara svårt att ange någon såsom huvudsakligen ansvarig för
misshandeln.
I dylika och andra fall, där misshandeln varit provocerad, eller där det
eljest föreligger starkt förmildrande omständigheter, bör domstolen ha större
möjligheter än för närvarande att efterge påföljd. Det sagda gäller även
ett stort antal bagatellförseelser inom det specialstraffrättsliga området, där
förseelsen många gånger från allmänna synpunkter kan framstå som helt
ursäktlig, fall där i själva verket rapporteftergift eller åtalseftergift hade bort
ifrågakomma men av någon anledning inte kommit till stånd. Det torde
f. ö. ligga i linje med moderna kriminalpolitiska strävanden att också på
den här skisserade linjen vidga möjligheterna till avkriminalisering av helt
ringa brottslighet.
För att en mindre restriktiv praxis skall komma till stånd torde det vara
erforderligt med en ändrad lydelse av 33 kap. 4 §. Frågan härom bör övervägas
genom en översyn, som torde kunna göras i regeringens kansli.
Gällande rätt
I 33 kap. 4 § brottsbalken (BrB) ges dels i första och andra styckena bestämmelser
om straffnedsättning, dels i tredje stycket en bestämmelse om
påföljdseftergift. Paragrafen lyder:
Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff
må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått
under inflytande av själslig abnormitet.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn
1 Riksdagen 1976 1 77. 7 sand. Nr 2
JuU 1976/77:2
2
till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än
som stadgats för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
Bestämmelserna om påföljdseftergift har visst samband med bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse. Av särskilt intresse är reglerna i 20 kap. 7 §
första stycket 3 och andra stycket rättegångsbalken (RB) som ger riksåklagaren
möjlighet att besluta att icke tala å brott, om det av särskilda
skäl är uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat att åtal väcks.
Innebörden av ett beslut om påföljdseftergift är, att domstolen förklarar
att den tilltalade har begått ett brott (sakerförklaring), men att med hänsyn
till omständigheterna påföljd efterges jämlikt 33 kap. 4 § BrB.
Förarbeten m. m.
Bestämmelserna i 33 kap. 4 $ andra och tredje styckena BrB, liksom den
ovan återgivna bestämmelsen i 20 kap. 7 § RB, infördes som nyheter i BrB
resp. RB sedan frågorna om straffnedsättning, påföljdseftergift och åtalsunderlåtelse
varit föremål för utredning under lång tid.
Ett förslag till bestämmelserom befogenhet fördomstol att nedsätta straffet
under straffskalans minimum eller efterge ansvarspåföljd framlades av
strafflagberedningen i en promemoria år 1948 (SOU 1948:40). 1 detta förslag
angavs genom uppräkning vissa omständigheter som borde särskilt beaktas
vid domstols prövning om denna befogenhet skulle användas. Vid prövningen
skulle sålunda enligt förslaget särskilt beaktas:
1. om osedvanligt ringa skada eller fara följt av den brottsliga gärningen;
2. om denna stod i samband med gärningsmannens ungdom eller bristande
insikt, erfarenhet eller omdöme;
3. om gärningsmannen handlat i okunnighet om att gärningen var belagd
med straff;
4. om brottet föranletts av annans grovt kränkande beteende;
5. om gärningsmannen frivilligt sökt förebygga eller gottgöra brottets
skadliga verkningar;
6. om gärningsmannen uppnått hög ålder eller led av svår sjukdom eller
om han blivit illa skadad i samband med brottet; eller
7. om den tid, efter vilken åtal för brottet ej fick väckas, snart skulle
gå till ända.
I yttranden över förslaget anfördes betänkligheter mot att i lag göra en
sådan uppräkning av omständigheter som särskilt borde beaktas. Även strafflagberedningen
fann vid förnyat övervägande, i sitt betänkande Enhetligt
frihetsstraff m. m. (SOU 1953:17 s. 122), att en sådan uppräkning icke borde
JuU 1976/77:2
3
göras i lagen. En uppräkning kunde befaras medföra, att bestämmelserna
om straffminskning eller eftergift tillämpades i alltför stor omfattning när
de angivna omständigheterna förelåg och icke kom till tillämpning i andra
fall då särskilda skäl förelåg för nedsättning eller eftergift. I sitt betänkande
upptog beredningen därför en bestämmelse om straffnedsättning eller påföljdseftergift
vilken endast angav allmänna synpunkter till ledning för bedömningen
huruvida nedsättning eller eftergift borde ske. Enligt beredningens
uppfattning gav dock uppräkningen exempel på omständigheter
som kunde föranleda nedsättning eller eftergift.
Sedan beredningens nya förslag remissbehandlats, framlade beredningen
i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:55 s. 312 f) ett något omarbetat
men i sak oförändrat förslag till bestämmelse om rätt för domstol att nedsätta
eller efterge påföljd för brott. Beredningen underströk att bestämmelsen
var avsedd att tillämpas endast i speciella undantagsfall, där någon särskild
omständighet föreligger som gör att domstolen kan frångå vad är stadgat
som påföljd för brottet; påföljdseftergiften åsyftade enligt beredningen närmast
sådana fall, där det skulle te sig stötande att den tilltalade över huvud
döms till påföljd.
Vid utarbetandet av BrB (prop. 1962:10 s. C 370 0 ansågs det icke lämpligt
att i lagen göra en sådan uppräkning som beredningen tidigare föreslagit.
Departementschefen yttrade angående innehållet i uppräkningen, att han
för egen del ville framhålla att tillämpningen borde vara mera restriktiv.
Gärningsmannens ungdom eller bristande omdöme eller den ringa skadan
eller faran av brottet syntes exempelvis inte i och för sig kunna motivera
straffnedsättning eller påföljdseftergift.
Departementschefen underströk liksom förut strafflagberedningen att det
var rena undantagsfall som avsågs med bestämmelserna. En förutsättning
för att nedsättning eller eftergift skulle få förekomma måste enligt departementschefen
vara att hinder inte mötte av hänsyn till allmän laglydnad.
Departementschefen anförde även några fall i vilka en tillämpning av
lagrummet enligt hans åsikt skulle kunna övervägas. Beträffande rättsvillfarelse
påpekade han, att sådan i svensk rätt godtagits såsom strafffrihetsgrund
endast i särskilda undantagsfall, då den bedömts såsom ursäktlig,
samt att i andra fall förevarande bestämmelse gav stöd för en tilllämpning,
där stötande resultat undgicks. Stadgandet torde vidare enligt
statsrådets mening stundom kunna medföra straffnedsättning eller frihet
från påföljd, när samtycke till brottslig gärning förelåg men ej ansågs utgöra
straffrihetsgrund: vid prövningen av stadgandets tillämplighet borde gärningens
art och bevekelsegrunderna för gärningen uppmärksammas. Genom
denna reglering blev också tydligt, framhöll departementschefen, att det
endast i de mycket exceptionella fall, då annat skulle vara uppenbart stötande
förden allmänna rättskänslan, borde komma i fråga att nedsätta eller efterge
påföljd, när dödande skett med samtycke. Såsom ytterligare exempel där
stadgandet kunde vara att tillämpa anförde departementschefen, att den
JuU 1976/77:2
4
brottslige handlat på befallning utan att omständigheterna likväl var sådana
som avsågs i 24:6 BrB eller att tjänsteman på grund av brottslig gärning
varit avstängd från tjänstgöring.
Departementschefen framhöll slutligen, att vid en tillämpning av förevarande
bestämmelse borde beaktas - förutom hänsynen till allmän laglydnad
- graden av sannolikhet för att gärningsmannen i fortsättningen skulle
avhålla sig från att begå brott. Oavsett prognosen för gärningsmannens framtida
skötsamhet borde emellertid, yttrade departementschefen, tillämpning
av det föreslagna stadgandet kunna ifrågakomma i fall då en handling inrymdes
under ett lagbuds gärningsbeskrivning, men där det med hänsyn
till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna rättskänslan
att tillämpa lagbudet.
Förslag av åtalsrättskommittén
Åtalsrättskommittén har i det nyligen avlämnade betänkandet (SOU
1976:47) Färre brottmål föreslagit avsevärt ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse
och förundersökningsbegränsning. Dessa ändringar har i sin tur
föranlett förslag till konsekvensändringar i BrB; enligt kommittén bör vidgade
befogenheter för åklagare motsvaras av likartade vidgningar av domstols
handlingsramar.
Kommittén uttalar härvidlag vidare att en uppmjukning av förutsättningarna
för påföljdseftergift inte låter sig genomföras utan att samtidigt förutsättningarna
jämkas i fråga om domstols befogenhet att gå under minimum
i tillämplig straffskala. 33 kap. 4 § BrB har omarbetats i enlighet härmed.
Den av kommittén föreslagna lydelsen är följande:
Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat eller ock påföljd
helteftergivas(påföljdseftergift). Detsamma gäller i fråga om brottsom någon
begått under inflytande av själslig abnormitet.
Om i annat fall på grund av särskilda omständigheter befinnes, att brott
förskyller lindrigare straff än som stadgas för brottet, får sådant lindrigare
straff ådömas. Befinnes de särskilda omständigheterna vara sådana att påföljd
för brottet ej är erforderlig, får påföljdseftergift meddelas.
Påföljdseftergift meddelas vidare, om brott befinnes förskylla lägre bötesstraff
än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar.
Detta gäller dock icke, om ådömande av straff är påkallat av viktigt allmänt
intresse.
Översyn inom brottsförebyggande rådet
Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik har under
hösten 1975 påbörjat en översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet. Arbetet
är inriktat på att en rapport skall framläggas under senare hälften
av år 1977.
JuU 1976/77:2
5
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern,
riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges domareförbund,
Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge och advokatsamfundet tillstyrker bifall
till motionen medan övriga remissorgan uttalar sig i avstyrkande riktning,
flertalet under hänvisning till åtalsrättskommitténs utredningsarbete.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att enligt hovrättens mening
lagstiftarens restriktiva hållning till institutet påföljdseftergift har understrukits
alltför starkt i brottsbalksstadgandet och i motiven lill detta. En
något friare tillämpning kan enligt hovrätten numera synas berättigad. Skälen
härför utvecklar hovrätten enligt följande:
Man kan utgå från att den stränga betoningen av återhållsamhet i tilllämpningen
får sin förklaring delvis av politiska överväganden. Det fanns
vid den tidpunkt då brottsbalken antogs goda skäl att gå försiktigt fram
med hänsyn till den starkt splittrade opinion som förelåg i fråga om olika
delar av påfoljdssystemet. Bestämmelsen om påföljdseftergift intog en mycket
periferisk plats i detta system. I fråga om den allmänna inställningen
till påfoljdssystemet är förhållandena numera helt andra. Detta system, med
vidgade möjligheter till kriminalvård i frihet, har tillämpats ett årtionde
och är numera allmänt accepterat. En viss utvidgning av möjligheterna
till påföljdseftergift skulle ansluta sig väl till brottsbalkens påföljdssystem
och kan inte av någon uppfattas som äventyrlig. Särskilt gäller detta om
den, såsom motionärerna synes mena och som hovrätten finner vara naturligt,
avses för bagatellartade förseelser. Vad saken alltså gäller är att domstol
i en del fall där det nu döms till villkorlig dom eller böter i stället
skulle kunna förklara att gärningen icke föranleder någon påföljd.
Ehuru hovrätten sålunda anser att man vid brottsbalkens tillkomst gick
för långt i sin restriktiva hållning till påföljdseftergift och att möjlighet därtill
bör föreligga i något ökad omfattning, vill hovrätten likväl fasthålla vid
att detta institut bör vara avsett för undantagsfall. Hovrätten hänvisar till
ett remissyttrande som hovrätten avgav 1971 angående åtalsunderlåtelse
i vissa fall och menar - i analogi med argumenteringen i det yttrandet
i fråga om åtalsunderlåtelse - att om man söker vidga tillämpningen av
påföljdseftergift med stöd av en allmän lämplighetsregel och tillämpar den
också på fall som inte är ringa, det blir avsevärt svårare att hålla en enhetlig
praxis.
Hovrätten framhåller vidare att man under tidigare utredningar har sett
frågorna om åtalsunderlåtelse och om påföljdseftergift som närbesläktade
och beroende av varandra. Ett ytterligare skäl att nu överväga möjligheterna
till påföljdseftergift är därför att reglerna om åtalsunderlåtelse utvidgades
år 1971 utan att man gjorde motsvarande ändring i fråga om påföljdseftergift.
Sambandet mellan dessa institut har enligt hovrätten betydelse från rättssäkerhets-
och rättvisesynpunkt. Kan den åtalade med fog göra gällande
Juli 1976/77:2
6
att åtal allmänt underlåtes i fall sådana som hans, är det rimligt att domstolen
genom att ge påföljdseftergift kan överpröva åklagarens åtgärd att likväl
väcka åtal.
Beträffande brottstyper där påföljdseftergift kan aktualiseras uttalar hovrätten
i viss motsättning till motionärerna att det väl kan hävdas att också
när det gäller misshandel sådana undantagsfall förekommer då påföljd ter
sig obehövlig och oberättigad men att man just på detta område bör, med
tanke bland annat på strävandena att motarbeta barnmisshandel, starkt betona
situationens undantagskaraktär såsom förutsättning för påföljdseftergift.
Det finns enligt hovrätten snarare anledning framhålla att påföljdseftergift
kan te sig berättigad i en hel del fall av bagatell artade förmögenhetsbrott.
Hovrätten delar däremot motionärernas uppfattning att påföljdseftergift
kan vara i hög grad påkallad inom det specialstraffrättsliga området och
nämner särskilt trafikförfattningarna. Enligt hovrätten är det uppenbart att
när ett för människors dagliga liv så viktigt område som trafiksektorn är
kringgärdat av detaljföreskrifter i den utsträckning som nu är förhållandet,
åtalsunderlåtelse och påföljdseftergift vid bagatellförseelser är ett oundgängligt
institut.
Sammanfattningsvis uttalar hovrätten att den tillstyrker att det görs en
översyn av reglerna om påföljdseftergift i 33 kap. 4 § BrB i anslutning till
frågan om åtalsplikten och begränsningarna däri. Hovrätten tillägger att den
vid denna bedömning inte tagit ställning till om det behövs något särskilt
uttalande av riksdagen för att en sådan översyn skall komma till stånd
eller om den ändå kommer att göras på grund av åtalsrättskommitténs arbete.
Advokatsamfundet tillstyrker bifall till motionen utan särskild motivering.
Justitiekanslern (JK) framhåller att vad som gäller i fråga om påföljdseftergift
har nära samband med bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och
då särskilt 20 kap. 7 § 3 BrB. I stort sett samma skäl som i förekommande
fall finns för påföljdseftergift torde enligt JK tala för åtalseftergift.
JK erinrar om att hela frågan om underlåtande av åtal f. n. är föremål
för omprövning av åtalsrättskommittén och uttalar att behovet av en ändring
av lydelsen av 33 kap. 4 § BrB bör bedömas mot bakgrunden av de regler
som skall gälla för åtalsunderlåtelse. Det torde därför inte vara meningsfullt
att föranstalta om åtgärder med avseende på frågan om påföljdseftergift
förrän resultatet av arbetet med ändringen av åtalsprövningen redovisats.
Riksåklagaren RÅ uttalar att det generellt sett finns fog för påståendet
att domstolarna visar återhållsamhet när det gäller att tillämpa institutet
påföljdseftergift och ställer sig i och för sig positiv till att möjligheterna
att underlåta påföljd vidgas. I anslutning till detta konstaterande lämnar
RÅ följande uppgifter om tillämpningen av reglerna om påföljdseftergift:
JuU 1976/77:2
7
När domstol efterger påföljd med stöd av 33 kap. 4 § brottsbalken skall
enligt 5 § kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
avskrift av domen tillställas riksåklagaren. Genom detta förfarande får riksåklagaren
en samlad överblick över tillämpningen av reglerna om påföljdseftergift.
I genomsnitt tillställs riksåklagaren ett 50-tal domar per år. Målen
avser oftast bagatellbrott, som faller in under regeln i 20 kap. 7 § första
stycket 1 rättegångsbalken men där åtal av olika skäl ansetts böra äga rum.
Ett sådant skäl är ofta att skuldfrågan inte befunnits så klar att en domstolsprövning
kan underlåtas. Att påföljdseftergifterna kommit att koncentreras
till bötesmålen bör bl. a. ses mot bakgrund av riksåklagarens rätt
att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 rättegångsbalken. Den
brottslighet som här brukar föreligga till bedömande är oftast av allvarligare
karaktär. I princip görs vid åtalsprövningen samma överväganden som en
domstol skulle ha gjort om påföljdseftergift varit aktuell. Detta medför att
en del fall - årligen ungefär ett trettiotal - där förutsättningar för påföljdseftergift
föreligger aldrig går till domstol.
Frågan om en vidgning av möjligheterna att underlåta påföljd synes emellertid
RÅ vara för tidigt väckt. Han pekar därvidlag på att en allmän översyn
av påföljdssystemet förbereds, och han anser att man kan anta att de spörsmål
som berörs i motionen kommer under övervägande i samband därmed.
Med tanke på den anknytning som råder mellan påföljdseftergift och rätt
att underlåta åtal synes det honom vidare lämpligt att avvakta det förslag
som åtalsrättskommittén inom kort avser att framlägga. Någon åtgärd från
riksdagens sida synes därför enligt RÅ f. n. inte påkallad.
Sveriges domareförbund uttalar att det enligt förbundets erfarenhet inte
föreligger något påtagligt behov av en utvidgning av domstolarnas befogenheter
att efterge påföljd. Den nuvarande lagstiftningen ger domstolarna
en tillräckligt vid ram för en liberalare praxis. Med hänsyn härtill och då
frågan om domstolarnas möjligheter att efterge påföljd enligt direktiven till
åtalsrättskommittén måste samordnas med motsvarande möjligheter i samband
med åtalsunderlåtelse, saknas enligt förbundet för närvarande anledning
att företa någon översyn av ifrågavarande stadgande.
Föreningen Sveriges åklagare framhåller att det problem, som avses med
motionen, i första hand bör lösas genom att möjligheterna att besluta om
åtalsunderlåtelse vidgas. Åtalsrättskommitténs förslag torde, om det genomförs,
enligt föreningen komma att ge åklagarna sådana möjligheter till
åtalsunderlåtelse att fall av påtalad art inte längre dras inför domstol. På
dessa skäl avstyrker föreningen bifall till motionen.
Utskottet
I 33 kap. 4 § brottsbalken föreskrivs att påföljd för ett brott får helt efterges
om det på grund av särskilda omständigheter finnes uppenbart att påföljd
inte är erforderlig.
I motionen framhålls att det av såväl lagtexten som förarbetena till brotts -
JuU 1976/77:2
8
balken framgår att bestämmelsen skall tillämpas med stor restriktivitet. Enligt
motionärerna bör domstolen, framfor allt i fråga om bagatellförseelser,
ha större möjlighet än f. n. att efterge påföljd när det föreligger starkt förmildrande
omständigheter eller förseelsen eljest från allmänna synpunkter
framstår som helt ursäktlig. Yrkandet innebär att lagrummet skall ses över
och ändras så att en mindre restriktiv praxis kommer till stånd.
Utskottet kan forsin del ansluta sig till uppfattningen att en något mindre
restriktiv tillämpning av lagrummet synes berättigad. Skälen härför gör sig,
som motionärerna framhåller, särskilt starkt gällande i fråga om brott av
bagatellartad beskaffenhet på det specialstraffrättsliga området, t. ex. vissa
trafikförseelser. Ett särskilt skäl utgör det förhållandet att möjligheterna
att underlåta åtal vidgats efter brottsbalkens tillkomst medan utrymmet
för påföljdseftergift behållits oförändrat. I princip bör ju domstolen kunna
efterge påföljd åtminstone i de fall då åklagaren kunnat besluta åtalsunderlåtelse.
Utskottet vill också framhålla att en utveckling mot ökade möjligheter
till påföljdseftergift i fråga om bagatellbrott ligger helt i linje med
de kriminalpolitiska strävandena att i ökad utsträckning undvika lagföring
och straff.
Vid bedömningen av motionsyrkandet bör emellertid beaktas att frågan
om åtalsrätten för närvarande är föremål för omprövning i hela dess vidd.
Sålunda har åtalsrättskommittén i ett nyligen avgivet betänkande föreslagit
avsevärt ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning.
Betänkandet innehåller också förslag till ändring av bestämmelserna
i 33 kap. 4 § brottsbalken, innebärande en motsvarande vidgning av
möjligheterna att meddela påföljdseftergift. Kommitténs förslag remissbehandlas
f. n.
Enligt utskottets mening bör motionsspörsmålet bedömas i samband med
prövningen av åtalsrättskommitténs förslag.
Motionen bör därför inte föranleda något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1068.
Stockholm den 28 oktober 1976
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Jönsson i Malmö (s). Petersson i Röstånga (fp), fru Bergander (s), fru Andersson
i Kumla (s), herrar Winberg (m). Pettersson i Helsingborg (s), fru
Wiklund (c), fru André (c), fru Johnsson (c), herr Segerstedt (s) och fru
Mårtensson (s).
GOTAB 52380 Stockholm 1976