med anledning av motion om ordningen för förhör med målsägande (Betänkande 1979/80:JuU39 Justitieutskottet)

JuU 1979/80: 39

Justitieutskottets betänkande
1979/80: 39

med anledning av motion om ordningen för förhör med målsägande

Motionen

I motionen 1979/80: 473 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen
beslutar om en sådan ändring av 46 kap. 6 § rättegångsbalken att förhör
av målsägande må ske i samma ordning som gäller för vittne.

Motionären anför att kritik i olika sammanhang riktats mot den nuvarande
ordningen, enligt vilken i rättegång i brottmål målsäganden
skall höras omedelbart efter åklagarens sakframställning och före förhöret
med den tilltalade och den egentliga bevisupptagningen. Genom
att åklagarens sakframställning lämnas i målsägandens närvaro kan enligt
motionären målsäganden lätt påverkas av uppgifterna i åklagarens
framställning. Den angivna ordningen kan enligt motionären leda till
att målsäganden blir benägen att av hänsyn till åklagaren stå fast vid vad
han uppgett under förundersökningen, vilket i sin tur är ägnat att nedsätta
bevisvärdet av målsägandens utsaga inför domstolen. Kritiken
skulle enligt motionären kunna tillgodoses om målsäganden i bevishänseende
betraktades som ett vanligt vittne. Domstolen bör enligt motionären
i alla fall få frihet att bestämma att målsäganden skall höras i
samma ordning som gäller för vittne.

Gällande rätt ni. m.

Målsägande är enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) den som brott
har begåtts mot eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av
brottet.

Regler om gången av en huvudförhandling i mål vari allmänt åtal
förs ges i 46 kap. RB. Reglerna innebär bl. a. följande.

Förhandlingen inleds med att åklagaren framställer sitt yrkande genom
att läsa upp den i stämningen intagna gärningsbeskrivningen med
tillämpliga lagrum. Därefter uppmanas den tilltalade att ange huruvida
han erkänner eller förnekar gärningen. Sedan den tilltalades ståndpunkt
klarlagts skall åklagaren utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,
varpå detta grundas. Denna sakframställning är speciellt avsedd
för att rättens ledamöter skall kunna följa bevisningen. Efter åklagarens
utveckling av åtalet skall målsäganden höras i ansvarsfrågan, vare sig
han själv för talan eller ej. Förklarar målsäganden att han vill biträda
åtalet — något som sällan är fallet — skall han först tillfrågas om han
åberopar något gärningsmoment utöver dem som åklagaren gjort gäl 1

Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 39

JuU 1979/80: 39

lande. Skulle målsäganden däremot inte biträda åtalet sker förhöret
med honom enbart i bevisningssyfte.

Efter förhöret med målsäganden skall den tilltalade uppmanas att i
ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad
åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens tillstånd får åklagaren
och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter får frågor ställas av
försvararen.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts skall bevisningen förebringas.
I regel föredras först den skriftliga bevisningen, och därefter
hörs inkallade vittnen och eventuella sakkunniga.

Sedan bevisningen lagts fram skall i förekommande fall utredning
förebringas angående den tilltalades tidigare kriminalitet och hans levnadsomständigheter
och personliga förhållanden som kan antas vara av
betydelse.

Innan förhandlingen avslutas ges partema tillfälle att anföra vad de
till slutförande av sin talan aktar nödigt (den s. k. pläderingen).

Enligt 36 kap. 1 § RB får målsäganden inte vittna, även om han ej
för talan. Enligt 9 § i samma kapitel får vittne ej övervara förhandlingen
i målet innan förhöret med vittnet äger rum om inte särskilda
skäl talar därför. Målsäganden får däremot vara närvarande under hela
förhandlingen.

Under förarbetena till den nuvarande ordningen uttalade processlagberedningen
(SOU 1938: 44 s. 389) bl. a. följande.

Ej heller torde målsäganden böra höras som vittne i målet, vare sig
han för talan eller icke. Målsäganden framstår som den tilltalades naturliga
motpart, och då man icke vill, att den tilltalade skall höras såsom
vittne, skulle det vara oegentligt att låta målsäganden avlägga vittnesmål.
Därest man tilläte honom att avgiva sin berättelse under den
garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet, skulle han i förhållande
till den tilltalade få en alltför gynnad ställning. Särskilt skulle
detta framträda, då målsäganden är part i målet. I enlighet med vad nu
anförts har i denna paragraf såsom undantag från regeln, att envar kan
höras som vittne, föreskrivits, att vittnesmål icke kan avläggas av part
eller av målsäganden, även om denne icke för talan i målet.

Chefen för justitiedepartementet biträdde beredningens ståndpunkt i
propositionen 1942: 5 (s. 517).

Uttalanden av justitieombudsmannen

I 1957 års ämbetsberättelse behandlade justitieombudsmannen (JO)
en fråga om målsägandens rätt att vid huvudförhandlingen närvara under
åklagarens sakframställning (s. 214). Han uttalade därvid bl. a. följande.

Jämlikt 36 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken må vittne ej, med
mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen i målet, innan

JuU 1979/80: 39

förhöret med vittnet äger rum. Någon bestämmelse av motsvarande eller
därmed jämförlig innebörd finnes icke i fråga om målsägande. Denne
äger sålunda, vare sig han intager ställning av part i målet eller icke,
övervara hela huvudförhandlingen (jfr Olivecrona: Rättegången i brottmål
enligt RB s. 79) med den i detta sammanhang dock betydelselösa
inskränkningen, att han enligt 46 kap. 7 § rättegångsbalken lika med
part kan beordras lämna rättssalen, om hans närvaro kan antagas störa
förhöret med annan part.

Denna lagens ståndpunkt får ses mot bakgrund av den ställning rättegångsbalken
i övrigt tillerkänner målsäganden. Vare sig han för talan
i målet eller icke, betraktas målsäganden som den tilltalades naturliga
motpart. Såsom sådan är han obehörig att vittna (se 36 kap. 1 §) och
har att avgiva sin utsaga före den tilltalade (jfr 46 kap. 6 §). Hörandet
av målsäganden ingår alltså icke i bevisupptagningen i egentlig mening.
Även om målsäganden icke uppträtt såsom part vid huvudförhandlingen,
äger han fullfölja talan i högre rätt (20 kap. 8 §). Han äger även
övertaga åtalet, om åklagaren nedlägger sin talan på den grund att tillräckliga
skäl för den misstänktes skuld icke föreligga (20 kap. 9 §).

Påpekas må vidare, att det för målsäganden kan vara av direkt betydelse
att åhöra sakframställningen från åklagarens sida, enär denna kan
giva honom anledning att biträda åtalet eller väcka enskilt anspråk.

Med anledning av vad som i den av avdelningen åberopade promemorian
antytts om risken för att målsäganden skulle låta sig påverka
av åklagarens sakframställning vill jag framhålla, att åklagaren bör undvika
att närmare gå in på förhållanden, som kunna förväntas bli belysta
genom målsägandens utsaga. Risken för påverkan torde därför, vid en
rätt utförd sakframställning från åklagarens sida, vara ringa.

Liknande synpunkter har JO framfört senare. Se exempelvis JO 1964
s. 168.

1951 års rättegångskommitté

Den av JO behandlade frågan om målsägandens närvaro under åklagarens
sakframställning berördes av 1951 års rättegångskommitté i en
promemoria angående vissa frågor rörande rättegången i brottmål, avgiven
den 10 oktober 1960. Rättegångskommittén anförde bl. a. följande
(s. 76).

Det är givet att risken för påverkan på målsäganden starkt varierar
från individ till individ och att barn i allmänhet äro mera lättpåverkade
än vuxna. De faktorer som kunna inverka på bedömandet av den risk
som föreligger för att målsägande skall låta sig påverkas av åklagarens
sakframställning äro av så vitt skilda slag att det är ogörligt att i lag
reglera alla tänkbara fall. Det måste överlämnas åt domstolarna att bedöma
om målsägenden icke skall få vara närvarande under sakframställningen.
Kommittén anser för sin del att möjlighet bör införas för domstolarna
att förordna härom. Sådant förordnande bör dock icke givas
annat än i undantagsfall när risken för påverkan kan bedömas som särskilt
påtaglig. Det synes icke motiverat att i nu ifrågavaran de

hänseende göra skillnad mellan det fall att målsäganden uppträder
såsom part och att han endast höres i anledning av åklagarens talan.

JuU 1979/80: 39

Det intresse som får anses motivera undantagsbestämmelsen — bevisvärdet
av målsägandens berättelse — gör sig gällande med samma styrka
om målsäganden är part eller icke. Olägenheten för en målsägande,
som är part, att icke få åhöra sakframställningen torde i de undantagsfall
varom här är fråga i regel icke vara särskilt betydande. Vid domstolens
bedömande av om målsäganden bör få vara närvarande under
sakframställningen har domstolen givetvis även att taga hänsyn till
målsägandens berättigade intressen.

Rättegångskommitténs förslag om rätt för domstolen att i särskilda
fall förordna att målsäganden ej skall få vara närvarande under åklagarens
sakframställning har ej lett till lagändring.

1968 års brottmålsutredning

I betänkandet (SOU 1974: 27) Mindre brott behandlade 1968 års
brottsmålsutredning frågan om avsteg från handläggningsgången vid
huvudförhandling i brottmål (s. 147) och uttalade därvid bl. a. följande.

Brottmålsutredningen anser att man inte behöver binda upp huvudförhandlingen
i mindre brottmål alltför hårt genom formella regler för
handläggningsgången. Det bör vara möjligt för rätten att göra sådana
avvikelser från mönstret som motiveras av hänsyn till utredningen i
målet och brottets beskaffenhet.

Det bör överlämnas åt de enskilda underrätterna att själva bestämma
i vilken utsträckning och i vilka fall det kan vara motiverat att göra avsteg
från den formella handläggningsgången i mindre brottmål. Man
måste dock hålla fast vid att det även i fortsättningen skall åligga rätten
att vaka över att ordning och reda iakttas vid handläggningen och att
se till att den kontradiktoriska principen iakttas. Man bör också förutsätta
att rätten handlar i samråd med åklagaren och den tilltalade samt
eventuell försvarare, om mera betydande avsteg skall göras från den
ordinarie handläggningsordningen.

I propositionen 1975/76: 148 med förslag till enklare former för beivrande
av mindre lagöverträdelser uttalade chefen för justitiedepartementet
(s. 170) i anslutning till förslag av brottmålsutredningen om uppmjukning
av RB:s regler i olika avseenden att de lämpligen borde tas
upp till behandling i ett vidare sammanhang (vid en allmän översyn av
RB).

Den juridiska doktrinen

Ordningen för målsägandens hörande och dennes ställning i processen
har uppmärksammats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Därvid
har förts fram kritiska synpunkter och önskemål om ändringar — bl. a.
i linje med vad som föreslås i motionen. Utskottet hänvisar till Per Olof
Ekelöf Rättegång V (1979) s. 154, Karl Olivecrona Rättegången i brott -

JuU 1979/80: 39

mål enligt RB (1968) s. 281, Lars Heuman Målsägande (1973) s. 80
och Hans Klette Brottmålsprocessen ur den tilltalades perspektiv (1976)
s. 213.

Pågående översyn av RB

Enligt bemyndigande av regeringen i februari 1977 har tillkallats en
utredning, rättegångsutredningen (Ju 1977: 06), för att göra en översyn
av rättegångsförfarandet vid allmän domstol.

Under förberedelsearbetet inför tillkallandet av utredningen utarbetades
inom justitiedepartementet en promemoria (Ds Ju 1976: 8) Översyn
av rättegångsförfarandet vid allmän domstol, och i anslutning härtill
anordnade departementet en hearing den 9—den 10 juni 1976 i frågor
om den aktuella översynen. Under utredningsarbetet har också rättegångsutredningen
hållit hearingsammanträden i olika frågor.

Under justitiedepartementets hearing kritiserades regeln om att målsäganden
alltid måste höras före den tilltalade, och önskemål framfördes
från flera håll om större valfrihet i detta hänseende.

Enligt vad utskottet inhämtat från rättegångsutredningen har frågan
om målsägandens hörande varit en omtvistad fråga vid utredningens
hearingsammanträden.

Flertalet deltagare i sammanträdena har riktat kritik mot RB:s nuvarande
reglering och önskat en mer flexibel ordning, enligt vilken målsäganden
kan höras efter den tilltalade om detta befinns lämpligt. Enligt
denna mening har målsägandeförhöret i praktiken karaktär av bevismedel,
och målsäganden bör därför när det gäller förhörsordningen jämställas
med ett vittne. — Bland företrädarna för denna uppfattning har
dock flera uttalat att en målsägande som biträder åtalet (20 kap. 8 §
andra stycket RB) regelmässigt bör höras före den tilltalade. — Åtskilliga
av de deltagare som ansett målsägandeförhöret ha karaktär av bevismedel
har även ansett att målsäganden, i likhet med ett vittne, bör kunna
åläggas att lämna rättssalen i avbidan på förhöret (jfr 36 kap. 9 § första
stycket RB) eller i vart fall under åklagarens sakframställning. — Bland
åklagarna har flertalet ansett att nuvarande ordning för målsägandens
hörande ej bör ändras. Som grund för denna uppfattning har bl. a. angetts
att åklagaren bör ha målsägandeförhöret att ”falla tillbaka på” när
det blir dags att höra den tilltalade. Om åklagaren endast håller en kortfattad
sakframställning, finns det enligt denna mening inte någon anledning
att målsäganden skall behöva lämna rättssalen under åklagarens
sakframställning av hänsyn till påverkansrisken.

I sitt översynsarbete avser rättegångsutredningen enligt vad utskottet
erfarit att ta upp den här aktuella frågan till fortsatta överväganden.

JuU 1979/80: 39

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion med yrkande att riksdagen
skall besluta om sådan ändring av 46 kap. 6 § rättegångsbalken (RB)
att förhör av målsägande kan ske i samma ordning som gäller för vittne.

Målsägande är enligt 20 kap. 8 § RB den som brott har begåtts mot
eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet.

Regler om gången av en huvudförhandling i mål vari allmänt åtal
förs finns i 46 kap. RB. De innebär bl. a. följande.

Sedan åklagaren framställt sitt yrkande skall den tilltalade uppmanas
att ange om han erkänner eller förnekar gärningen. Åklagaren skall
sedan lämna sin sakframställning, varefter målsäganden skall höras. Efter
målsägandeförhöret skall den tilltalade höras och härvid yttra sig över
vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens tillstånd får åklagaren
och målsäganden ställa frågor till den tilltalade, som härefter får
utfrågas av försvararen. Sedan målsäganden och den tilltalade hörts skall
bevisningen läggas fram; i regel föredras först den skriftliga bevisningen,
och därefter hörs vittnen och sakkunniga. Efter bevisupptagningen
förebringas i förekommande fall personutredning beträffande den tilltalade.
Till sist ges partema tillfälle att slutföra sin talan.

Av det sagda framgår att förhöret med målsäganden inte ingår i bevisupptagningen
i egentlig mening, och enligt uttryckligt stadgande i
36 kap. 1 § RB får målsäganden inte höras som vittne. Till skillnad från
vad som gäller för vittne får målsäganden i princip vara närvarande
vid förhandlingen redan innan förhöret med honom äger rum.

Den beskrivna ordningen vilar på uppfattningen att målsäganden är
att se som motpart till den tilltalade, och den har härletts ur grundläggande
principer för rättegångsförfarandet (förhandlingsprincipen, jämviktsprincipen,
den s. k. kontradiktoriska principen). Övervägandena
bakom reglerna om målsägandens hörande och ställning i processen har
sålunda präglats av bl. a. strävanden att skapa jämvikt mellan den tilltalande
och målsäganden såsom parter (se prop. 1942: 5 s. 515 f).

De bedömningar som lett fram till den nuvarande ordningen har enligt
utskottets mening alltjämt sin bärkraft. Emellertid kan man inte
bortse från tyngden i de kritiska synpunkter och de önskemål om en
mer flexibel ordning som, enligt vad som framgår av det föregående,
från tid till annan förts fram både i lagstiftningsarbetet och i den juridiska
doktrinen. Av särskild betydelse är det enligt utskottets mening
att det härvidlag satts i fråga om ej den nuvarande regleringen negativt
påverkar bevisvärdet av målsägandens utsaga.

När det gäller att bedöma frågan om ordningen för målsägandens hörande
kan det enligt utskottets mening vara skäl att skilja mellan två
situationer. Den ena är fall då målsäganden endast skall höras i anledning
av åklagarens talan, dvs. fall i vilka det kan hävdas att måls -

JuU 1979/80: 39

äganden inte är att anse som part i egentlig mening. Den andra situationen
är fall då målsäganden skall höras i anledning av åklagarens talan
men samtidigt för talan om enskilt anspråk på grund av brottet eller biträder
åklagarens ansvarstalan, dvs. fall i vilka målsäganden klart intar
ställning som motpart till den tilltalade. Anledning kan enligt utskottets
mening finnas till olikartad behandling i processuellt hänseende av de
olika situationerna.

Ett ställningstagande till motionsspörsmålet kräver, som framgår av
det sagda, flera grannlaga överväganden, delvis av principiell natur, och
berör åtskilliga bestämmelser i RB. Sådana överväganden pågår f. n.
inom rättegångsutredningen i dess arbete med en översyn av rättegångsförfarandet
vid allmän domstol. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets
mening motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 473.

Stockholm den 29 april 1980
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Gunilla
André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), KarlGustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Ohlin (s), Stina
Eliasson (c) och Maja Bäckström (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM HSO

.0 '

: u. -- - ' .

' •

-r -i