med anledning av motion om ökat stöd till befrielsekampen i Södra Afrika (Betänkande 1979/80:UU17 Utrikesutskottet)

UU 1979/80:17

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:17

med anledning av motion om ökat stöd till befrielsekampen i Södra
Afrika

Motionen

I motionen 1978/79:590 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att nya
regeringar i Rhodesia och Namibia där Patriotiska fronten resp. SWAPO
inte är representerade inte bör erkännas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige mera
restriktivt tillämpar FN-sanktionerna mot Rhodesia så att dess olagliga
regering hindras att ha representanter i Sverige,

6. att riksdagen hos regeringen anhåller om en undersökning av svenska
brott mot FN:s vapenembargo mot Sydafrika,

7. att riksdagen hos regeringen anhåller om en undersökning om värvning
av legosoldater till Södra Afrika sker i Sverige.

Övriga yrkanden i samma motion om ökat stöd till befrielsekampen i Södra
Afrika behandlades under föregående riksmöte dels i samband med
biståndsfrågorna (UU 1978/79:27), dels vid behandlingen av anslag och
riktlinjer för u-landsinformation och biståndets organisation (UU 1978/
79:30) och slutligen vid behandlingen av investeringsförbudet i Sydafrika och
Namibia (UU 1978/79:33).

Bakgrund

FN:s befattning med Södra Afrika-frågorna har under det gångna året
framför allt knutits till Namibia och - särskilt under se senaste månaderna -Zimbabwe-Rhodesia. Det är i dessa båda problemområden man har tyckt sig
se början till avgörande förändringar. Även Sydafrikas apartheidpolitik
ägnas stor uppmärksamhet i FN, vilket bl. a. framgår av att ett stort antal
resolutionsförslag i frågan behandlas vid årets möte med generalförsamlingen.

En grupp om fem stater, nämligen Canada, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Storbritannien och USA, presenterade under år 1978 en plan
för Namibias frigörelse. FN:s säkerhetsråd fattade därefter i september 1978
beslut om genomförande av denna plan. En civilt och militärt sammansatt
FN-kår skall enligt planen övervaka fria och rättvisa val i Namibia med
åtföljande självständighet för området. Sverige har i det sammanhanget ställt
i utsikt att medverka i en FN-insats i Namibia om en sådan skulle bli aktuell.
Sydafrika sade sig först godta denna FN-plan med förbehåll på vissa punkter.

1 Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 17

UU 1979/80:17

men har därefter, bl. a. genom val utan internationell kontroll i december
1978, verkat för en s. k. intern lösning i Namibia. I denna situation har
Sverige under det gångna året upprepade gånger yrkat på ett beslut av
säkerhetsrådet om sanktionsåtgärder mot Sydafrika. Regeringen har bedömt
att endast ett ökat tryck från FN skulle kunna förmå Sydafrika att samarbeta
om Namibia.

Intresset för Zimbabwe-Rhodesia-problemet knyts f. n. i första hand till
Londonförhandlingarna. Utrikesminister Ola Ullsten uttryckte den 16
november i år regeringens starka förhoppning att parterna i förhandlingen
kommer att visa lika stor samarbetsvilja som hittills så att en överenskommelse
skall kunna praktiskt genomföras inom en nära framtid. Vi hoppas,
fortsatte utrikesministern, att det ännu inte skall vara för sent att lösa också
konflikterna i Namibia och Sydafrika på fredlig väg så att folken där kan få
det äkta majoritetsstyre som de så länge kämpat för.

Genom den senaste utvecklingen synes en lösning som kan accepteras av
alla parter vara inom räckhåll.

Utskottet

Utskottet begränsar sig i det följande till de fyra yrkanden som nu är
aktuella.

I motionens yrkande 3 begärs att regeringen inte skall erkänna regeringar i
Rhodesia och Namibia där Patriotiska fronten resp. SWAPO inte är
representerade.

Sveriges stöd till dessa frihetsrörelser - både moraliskt i deras kamp mot de
existerande regimernas förtryck och konkret genom humanitärt bistånd - är
välkänt och behöver inte närmare kommenteras i detta sammanhang.

Sverige har i FN:s behandling av de koloniala frågorna alltid fäst
utomordentlig vikt vid principen om folkens rätt till självbestämmande. I den
ingår bl. a. att en befolkning skall ha rätt att själv välja sina ledare. Enligt de
planer för Namibia och Zimbabwe-Rhodesia som varit under förhandling
förutses fria demokratiska val i dessa områden. Utgången av sådana val skall
inte föregripas. Utskottet finner det emellertid viktigt att Sverige på olika sätt
söker verka för att alla parter ges likvärdiga möjligheter att delta i valen.

Utskottet avstyrker följaktligen yrkandet.

I motionens yrkande 4 hemställs att Sverige mera restriktivt tillämpar
FN-sanktionerna mot Rhodesia så att dess olagliga regering hindras att ha
representanter i Sverige.

FN:s medlemsstater är folkrättsligt förpliktade att genomföra de beslut
FN:s säkerhetsråd har fattat om sanktioner mot Rhodesia. Enligt ett av dessa
beslut, som ingår i rådets resolution 253 från maj 1968, får personer med
rhodesiska pass inte tillåtas inresa i Sverige. Undantag medges på exceptionella
humanitära grunder. Sverige bör också så långt som möjligt hindra
inresa för personer med annat pass, vilka kan antas ha hemvist i Rhodesia och

UU 1979/80:17

ha begått eller avse att begå handling som strider mot sanktionsbestämmelserna.

Varken denna eller någon annan bestämmelse i säkerhetsrådets sanktionsbeslut
lägger emellertid någon förpliktelse på Sverige att utvisa eller förpassa
rhodesier som inrest i landet på laglig väg. Överväganden om sådana
åtgärder skulle därför endast aktualiseras för den händelse något framkom
om dessa personer av den art som normalt ger grund för utvisning eller
förpassning. Det är inte svensk praxis att vidta sådan åtgärd på rent politiska
grunder.

Tilläggas kan att av de båda personer som namnges i motionen den ene är
svensk medborgare sedan 1975, den andre brittisk medborgare som inte haft
hemvist i Rhodesia sedan 1966 och kom till Sverige i januari 1977. Ingendera
berörs därför av sanktionsreglerna.

Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet detta yrkande.

I motionens yrkande 6 hemställs om en undersökning av svenska brott mot
FN:s vapenembargo mot Sydafrika.

Enligt berörda svenska myndigheter föreligger inga uppgifter som tyder på
överträdelser av FN:s vapenembargo mot Sydafrika. En undersökning av det
slag som föreslås i motionen synes därför obehövlig.

Sverige har efterlevt FN:s vapenembargo alltsedan det 1963 tillkom i form
av en rekommendation från säkerhetsrådet. Rådets embargobeslut 1977
hade därför i huvudsak uppfyllts av Sverige och föranledde vad gäller den
svenska tillämpningen endast en mindre komplettering.

Vapenembargot omfattar inte tillverkning som sker i Sydafrika av
utländska företag. Emellertid saknas belägg för att något av de svenska
dotterföretagen där skulle producera varor som kan betecknas som
krigsmateriel.

Sverige fortsätter att hävda att vapenembargot dels måste tillämpas
effektivare, dels kompletteras med nya sanktionsåtgärder. Sverige har
sålunda i år för fjärde året i följd tillsammans med en stor grupp av
medförslagsställare i FN:s generalförsamling lagt fram ett resolutionsförslag,
i vilket säkerhetsrådet uppmanas överväga åtgärder för att få slut på
nyinvesteringar i och finansiella lån till Sydafrika.

Som bekant har Sverige gått längre än något annat västerländskt land i
denna riktning genom lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia (jfr UU 1978/79:33).

Med hänvisning till det anförda avstyrks yrkandet.

I motionens sjunde och sista yrkande föreslås att svenska regeringen
företar en undersökning om värvning av legosoldater till Södra Afrika sker i
Sverige.

Det nu gällande svenska förbudet mot värvning av legosoldater (19 kap.
12 § Brottsbalken) tolkas, på grundval av förarbetena, så att man förutsätter
att värvningskontrakt har ingåtts i Sverige för att värvningen skall vara
straffbar. Värvning i Sverige genom t. ex. annonsering har inte ansetts

UU 1979/80:17

straffbar så länge kontrakt ingås i annat land.

Utskottet har inga uppgifter om att värvning av den straffbelagda arten,
dvs. ingående av kontrakt, skulle ha ägt rum i Sverige. Fall av information
genom annonsering har förekommit vid enstaka tillfällen. Utskottet finner
inte tillräckliga skäl föreligga för en undersökning av det slag som föreslås i
motionen. Tveksamma fall av värvning torde i första hand böra prövas av
domstol. Enligt vad utskottet erfarit skulle någon sådan prövning inte ha
skett under de senaste åren.

Utskottet avstyrker följaktligen motionen även i denna del.

Utskottet hemställer med hänvisning till det anförda

att riksdagen avslår yrkandena 3, 4, 6 och 7 i motionen
1978/79:590.

Stockholm den 11 december 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Sture Palm (s). Georg Åberg (fp), Ingrid Sundberg (m). Mats
Hellström (s), Gunnel Jonäng (c), Gunnar Ström (s), Per-Olof Strindberg
(m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Björn Molin (fp). Axel Andersson
(s), Paul Grabo (c) och Maj-Lis Lööw (s).

Särskilt yttrande

av Gertrud Sigurdsen, Sture Palm, Mats Hellström, Gunnar Ström, Jan
Bergqvist, Axel Andersson och Maj-Lis Lööw (samtliga s):

Om de pågående Londonförhandlingarna leder till en överenskommelse
om eld upphör och ett avtal om övergång till majoritetsstyre i Zimbabwe
genom allmänna val är det som utskottet framhåller viktigt att alla parter ges
likvärdiga möjligheter att delta i valen. Det finns tyvärr många tecken som
tyder på att såväl Sydafrika som den nuvarande rhodesiska regimen söker
försvåra och sabotera den Patriotiska frontens deltagande i en valrörelse.
Enligt en rad uppgifter går sydafrikansk trupp nu i ökad utsträckning in i
Zimbabwe-Rhodesia. Bara för några dagar sedan utfördes nya bombningar
av rhodesiskt flyg mot Patriotiska frontens flyktingläger i Zambia och
Mocambique. Samtidigt förbereder sig ekonomiska krafter som står den
nuvarande rhodesiska regimen nära för att ge ett kraftfullt finansiellt stöd till
dess företrädare. Det är viktigt att Sveriges regering i FN och på annat sätt
söker medverka till att likvärdiga villkor kan uppnås för dem som deltar i
valet. Sverige bör vara berett att öka sitt ekonomiska stöd till den Patriotiska

UU 1979/80:17

frontens civila arbete för att ge fronten möjligheter att praktiskt arbeta inne i
landet och därmed främja den demokratiska processen. Ett sådant stöd är
viktigt för att motverka den materiella och mänskliga förödelse som
Sydafrika och den rhodesiska regimen nu söker åstadkomma genom
bombningar av flyktingläger och på annat sätt.

Sydafrika har under lång tid förhalat och försvårat genomförandet av
FN-planen för Namibias frigörelse. Förhandlingarna kring Namibia befinner
sig för närvarande i ett dödläge. Många uppgifter tyder på att Sydafrika
utnyttjat tidsfristen till att fängsla och döda SWAPO-medlemmar inne i
landet och till att även på annat sätt försvåra SWAPOrs arbete och dess
ställning i ett eventuellt framtida val. Det är viktigt att Sverige fortsätter sitt
arbete i FN för att skapa likvärdiga villkor för SWAPO att delta i en
demokratisk process, om en FN-lösning kan komma till stånd.