med anledning av motion om ökat lekmannainflytande vid allmän domstol (Betänkande 1977/78:JuU33 Justitieutskottet)

JuU 1977/78:33

Justitieutskottets betänkande
1977/78:33

med anledning av motion om ökat lekmannainflytande vid allmän
domstol

Motionen

I motionen 1976/77:455 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
begär att regeringen snarast lägger fram förslag om de lagändringar som
behövs för att fä ett system med fullt genomförd individuell rösträtt vid de
allmänna domstolarna.

Motionärerna hänför sig till omröstningsreglerna för brottmål i tingsrätt
och konstaterar att den nuvarande ordningen i praktiken ligger mycket nära
ett system med individuell rösträtt. Erfarenheterna av det ökade inflytande
som nämndemännen numera har torde enligt motionärerna genomgående
vara gynnsamma. Motionärerna anser därför tiden nu vara mogen att övergå
till ett system med fullt genomförd individuell rösträtt. I brottmål bör enligt
motionärerna, vid lika röstetal, den lindrigaste meningen gälla även när
nämnd deltar i handläggningen.

Gällande rätt

Domforhelsregler

Regler om tingsrätts sammansättning ges i 1 kap. rättegångsbalken (RB). I
tvistemål är tingsrätt domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna
domare får ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren
domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst
fyra veckor, får dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten (1 kap. 3 §)•

1 nämnden skall sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med hänsyn till
målets omfattning eller annan särskild omständighet, får dock sex sitta i
nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats,
är rätten domför med fyra i nämnden.

Från angivna regler om tingsrätts domförhet finns betydelsefulla undantag.
För familjerättsmål gäller sålunda enligt stadganden i giftermålsbalken
(GB) och föräldrabalken (FB) att tingsrätt vid handläggning, som enligt vad
eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, skall
sammansättas med en lagfaren domare och nämnd (15 kap. 29 § GB och 20
kap. 36 § FB). Vidare föreligger för både tvistemål och brottmål en mycket
vidsträckt ensamdomarbehörighet. Tingsrätt är sålunda domför med en
lagfaren domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan
handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn. Ensamdomarbehörighet
föreligger också vid huvudförhandling i tvistemål som hålls i

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 33

Juli 1977/78:33

förenklad form liksom vid huvudförhandling och syn i mål om brott för vilket
icke är stadgat svårare straff än böter (1 kap. 3 § RB). Även vid handläggning
av mål enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
består tingsrätt av en lagfaren domare (12 § nämnda lag).

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare, och flera än fem lagfarna
domare får ej sitta i rätten (2 kap. 4 § första stycket RB). I brottmål är hovrätt
dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får ej sitta i rätten. I brottmål är hovrätt
också domför med enbart lagfarna domare i fall där anledning ej förekommer
att döma till svårare straff än böter samt vid handläggning som ej sker vid
huvudförhandling (2 kap. 4 § andra stycket RB). Hovrätt skall ha här angiven
sammansättning med nämndemän även i familjerättsmål som i underrätt
avgjorts med nämnd (15 kap. 30 a § GB och 20 kap. 36 § FB).

Omröstningsregler

Regler för omröstning i fall då vid överläggning yppas skiljaktiga meningar
ges beträffande tvistemål i 16 kap. RB och beträffande brottmål i 29 kap.
RB.

Vid omröstning i tvistemål skall den mening gälla som omfattas av mer än
hälften av rättens ledamöter. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är bland dem ordförandens, skall den meningen gälla (16 kap. 3 § RB). En
kompletterande bestämmelse finns för det fall att flera än två meningar yppas
utan att någon enligt vad nu sagts skall gälla. Är det i sådant fall fråga om
penningar eller annat som utgör viss myckenhet, skall rösterna för den större
myckenheten sammanläggas med rösterna för närmast mindre och, om det
erfordras, sammanläggningen fortsättas efter samma grund till dess någon
mening skall gälla. Är det fråga om annat än viss myckenhet gäller den
mening för vilken rösterna är flera än för annan eller, om det finns lika många
röster för flera meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem
som röstat för någon av dessa meningar (16 kap. 4 § RB). För de fall då
tingsrätt har nämndsammansättning i familjerättsmål gäller en annan
ordning. Yppas i sådana mål annan mening än ordförandens och förenar sig
minst fyra eller, då i nämnden sitter endast fyra, minst tre nämndemän om
skälen och slutet, skall nämndens mening gälla. I annat fall gäller ordförandens
mening (15 kap. 30 § GB och 20 kap. 36 § FB).

Vid omröstning i brottmål i tingsrätt då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd gäller den nyss beskrivna regeln för omröstning i familjerättsmål
(29 kap. 3 § första stycket RB). Särskilda bestämmelser gäller för de fall då
tingsrätt i vidlyftiga brottmål består av två lagfarna domare och nämnd (29
kap. 3 § andra stycket RB). Yppas i dessa fall annan mening än sådan som
omfattas av de lagfarna domarna och förenar sig, när sex sitter i nämnden,
minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet skall
nämndens mening gälla. I annat fall gäller den mening som omfattas av de

JuU 1977/78:33

lagfarna domarna. Om dessa ej förenar sig om en mening skall den av deras
meningar gälla som biträds av de flesta nämndemännen eller, om lika många
biträder vardera meningen, den mening som är lindrigast. Kan inte någon
mening anses som lindrigare, skall ordförandens mening gälla (29 kap. 3 §
andra stycket RB).

Vid omröstning i brottmål i hovrätt gäller den mening som omfattas av
mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening fått hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste skall den meningen gälla. Vid särskild
omröstning huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om
överlämnande till särskild vård, så ock eljest då inte någon mening kan anses
som lindrigare, skall dock den mening gälla som fått hälften av rösterna och
bland dem ordförandens (29 kap. 3 § tredje stycket RB). En kompletterande
bestämmelse finns för det fall att i hovrätt yppas flera än två meningar utan att
någon skall gälla enligt den nyss beskrivna regeln. I sådant fall skall de röster
som är ogynnsammast för den tilltalade sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon
mening anses ogynnsammare för den tilltalade gäller den mening för vilken
rösterna är flera än för annan eller, om det finns lika många röster för flera
meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar (29 kap. 4 (j RB).

Förarbeten

Den nu rådande ordningen för domförhet och omröstning i underrätt har i
huvudsak gällt sedan den 1 januari 1971, då den av 1969 års riksdag beslutade
underrättsreformen genomfördes (prop. 1969:44, 1LU 38, rskr 283). Genom
reformen infördes en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna.
Dessa utgörs numera av tingsrätter som ersatt de tidigare häradsrätterna och
rådhusrätterna. Reformen innebar bl. a. att tidigare bestående olikheter
mellan häradsrätts och rådhusrätts domförhet vid huvudförhandling i
tvistemål utjämnades. Enligt den äldre ordningen var häradsrätt domför med
en lagfaren domare och nämnd, medan rådhusrätt hade juristkollegial
sammansättning med tre eller högst fyra domare. Redan år 1959 hade full
likformighet genomförts beträffande underrätts sammansättning i brottmål.
Enligt den före år 1971 gällande ordningen bestod nämnden av minst sju och
högst nio nämndemän utom i mål rörande viss lindrigare brottslighet, där
antalet nämndemän var tre.

Möjligheten till förstärkt sammansättning av tingsrätt i vidlyftiga brottmål
infördes genom lagstiftning år 1975. Lagstiftningen innebar också följdändringar
i omröstningsreglerna (prop. 1975/76:64, JuU 18, rskr 124).

Lekmannamedverkan i hovrättsprocessen infördes genom lagstiftning år
1976. Också denna reform berörde omröstningsreglerna (prop. 1975/76:153,

1* Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 33

JuU 1977/78:33

JuU 44, rskr 396).

1 1969 års lagstiftningsärende förordade departementschefen att underrätt i
brottmål normalt skulle bestå av lagfaren ordförande och fyra nämndemän
(prop. 1969:44 s. 196). I frågan om hur omröstningsbestämmelserna borde
utformas anförde han följande:

Enligt nuvarande omröstningsregler gäller nämndens mening framför
ordförandens endast om alla i nämnden eller, då i nämnden sitter flera än sju,
minst sju är ense om skälen och slutet. I andra fall gäller ordförandens
mening. Nämnden har sålunda s. k. kollektiv rösträtt.

Som framgår av det förut anförda har i skilda sammanhang framställts krav
att nämndemännen skall ges individuell rösträtt eller i varje fall att den
enskilde nämndemannens röst skall ges större röstvärde än f. n. Därvid har
bl. a. åberopats att det är önskvärt att lekmannainflytandet i straffrättsskipningen
stärks genom att nämndemännen ges en starkare ställning i
förhållande till yrkesdomaren. Det har också påtalats, att de nuvarande
reglerna om kollektiv rösträtt står i strid mot vad som eljest gäller när valda
förtroendemän har att fatta beslut i allmänna angelägenheter.

Jag vill först nämna den i flera sammanhang anförda synpunkten att redan
en minskning av nämndens storlek anses medföra ökat individuellt inflytande
för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rättens
avgörande får sålunda anses öka i samma mån som antalet röstande minskar.
Från den synpunkten kan redan det förut framlagda förslaget om minskning
av nämnden anses innebära en viss förstärkning av lekmannainflytandet.

För frågan om ökat lekmannainflytande är dock självfallet utformningen
av omröstningsreglerna av större betydelse. Stadsdomstolsutredningen har
ansett, att de nuvarande omröstningsreglerna alltför mycket beskär nämndens
möjligheter att gentemot ordföranden hävda en annan mening.
Utredningens majoritet har dock inte velat gå så långt att den har velat förorda
att individuell rösträtt införs. Häremot åberopas framför allt att en sådan
ändring i viss mån skulle försvaga juristinflytandet och leda till ökat antal
nämnddomar. Detta anses inte önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt,
eftersom den lagfarne domaren har större förutsättningar än den enskilde
nämndemannen att komma till ett riktigt resultat. Det framhålls också, att
omröstningsreglerna inte har så stor praktisk betydelse, eftersom nämndens
inflytande framför allt gör sig gällande under överläggningen då ordföranden
och nämndemännen fritt diskuterar genom målet och då man i de allra flesta
fallen under hänsynstagande till olika synpunkter uppnår enighet om
utgången. Utredningsmajoriteten har därför inskränkt sig till att förorda en
jämkning i omröstningsreglerna av innebörd i huvudsak att nämndens
mening blir gällande framför ordförandens, om minst fem av de sex eller sju
nämndemän som i regel skall delta är eniga.

Två reservanter i utredningen har förordat, att kollektiv rösträtt för
nämnden visserligen behålls men ges sådant reellt innehåll att omröstningen
ger samma utslag somen ordning med individuell rösträtt skulle ge. En tredje
reservant föreslår individuell rösträtt.

Remissutfallet var oenhetligt. Den största gruppen av remissinstanser
anslöt sig till majoritetens tanke att man med behållande av kollektiv rösträtt
skulle öka röstvärdet för enskild nämndemans röst i viss utsträckning, dock
inte så långt att utfallet blev detsamma som vid individuell rösträtt. En annan
grupp önskade behålla gällande ordning. Dit hörde främst de instanser som
velat behålla den stora nämnden oförändrad. En tredje grupp förordade

JuU 1977/78:33

individuell rösträtt.

För min del anser jag att starka skäl talar för att den enskilde nämndemannens
röst får större värde än den nu har. Jag vill i detta avseende först
anknyta till vad som gäller på andra områden av samhällslivet, där lekmän tas
i anspråk för förtroendeuppdrag. I kommunalrättsliga och förvaltningsrättsliga
sammanhang har det sålunda i regel ansetts självklart, att de
förtroendemän som tas i anspråk i nämnder, styrelser och beslutande
församlingar har individuell rösträtt. En under remissbehandlingen anförd
synpunkt går ut på att man inte borde göra jämförelser med dessa områden,
eftersom på många av dem lekmännen är att betrakta som företrädare för
intressegrupper. Denna synpunkt kan jag inte ansluta mig till. Jag skulle tro,
att det helt övervägande antalet lekmän som medverkar såsom ledamöter i
skilda organ för allmän verksamhet ingalunda betraktar sig själva som
talesmän för viss grupp eller visst intresse utan ser som sin uppgift att
självständigt och på objektiva grunder verka för att vederbörande organ når
fram till materiellt riktiga avgöranden. Vidare har anförts, att avgörandena i
de nyss angivna ärendena ofta inte har karaktären av rättsavgöranden
jämförliga med domstolsavgörandena. Till detta vill jag framhålla, att inom
åtskilliga av de nämnda områdena förekommer avgöranden som kan vara väl
så ingripande för den enskilde som de som meddelas av domstol. Avgörandena
har också i stor omfattning sådan karaktär, att de med fog kan ses som en
form av rättsskipning. I sammanhanget vill jag vidare erinra om att
nämndemännen, när underrätterna har givits en speciell sammansättning
såsom i ägodelnings-,expropriations-och vattenmål, har individuell rösträtt.
Erfarenheterna härav kan inte sägas vara annat än goda.

Från de nu angivna synpunkterna framstår kraven på ökat individuellt
inflytande för lekmännen som befogat, och nära till hands ligger att anse att
gängse omröstningsregler bör 11 insteg också vid allmänna underrätter även
när de arbetar i nämndsammansättning. Emellertid kan man inte bortse från
det uppenbara förhållandet att - som stadsdomstolsutredningen har uttryckt
saken - den lagfarne domaren genom utbildning och träning och genom att
han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den enskilde
nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Det är därför
inte naturligt att hävda, att varje nämndeman bör betraktas som en med
yrkesdomaren jämställd meddomare.

Emellertid kan man ställa frågan, om det egentligen har någon större
betydelse om ordförandens votum får mindre formellt röstvärde än som är
motiverat på grund av hans större sakliga kompetens. Jag vill här erinra om
det resonemang som har förts av stadsdomstolsutredningen och även av
vissa remissinstanser vilka har önskat behålla nuvarande ordning. Detta
resonemang går ut på att omröstningsreglernas utformning inte bör tillmätas
så stor betydelse, eftersom nämndens inflytande framför allt gör sig gällande
under överläggningen, då nämndemännen med sina sakskäl kan påverka
yrkesdomaren och då man kan sammanjämka meningarna under hänsynstagande
till varandras synpunkter. Utan att vilja göra någon invändning mot
detta resonemang vill jag för min del framhålla att man med större fog kan
föra motsatt resonemang. Sålunda kan med skäl hävdas, att yrkesdomaren i
realiteten har så stort inflytande vid överläggningen att det inte spelar någon
större roll om det sker en utjämning på bekostnad av hans nuvarande starka
ställning i röstvärdesammanhang. Det är sålunda en självklar ordning att,
såsom nu gäller enligt RB, ordföranden först analyserar sak- och rättsläge och
säger sin mening. Enligt vad erfarenheten visar finnér nämnden i regel att den
av ordföranden framförda meningen är hållbar. Man kan se saken så, att

JuU 1977/78:33

nämndemännens uppgift just är att pröva hållbarheten i den bedömning som
ordföranden framför under överläggningen och att anlägga kompletterande
synpunkter ur lekmännens synvinkel. Genom den rådande ordningen får
man vid överläggningen en kollationering av om lekmännens och yrkesdomarens
bedömning av bevisningen stämmer överens och om lekmännen
anser sig kunna instämma i de lämplighetsbedömningar som yrkesdomaren
gör inom de av lagen utstakade gränserna, t. ex. i fråga om val av påföljd och
straffmätning. Att inom nämnden yppas avvikande syn på innebörden av
gällande rätt tillhör uppenbarligen de ytterligt sällsynta undantagsfallen. Om
från nämndens sida skulle framföras synpunkter som skulle leda till avsteg
från gängse bedömningsnormer, t. ex. praxis i straffmätningsfrågor, kan man
påräkna att ordföranden framhåller betydelsen av att lika fall behandlas lika.
Som framgår av det anförda har ordföranden stora möjligheter att påverka
bedömningen på ett avgörande sätt utan att härför krävs att hans röst ges det
höga formella röstvärde som nu gäller.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag, att man inte har anledning att
hysa betänkligheter mot att tillerkänna den enskilde nämndemannens röst
större röstvärde än vad som följer av nu gällande omröstningsregler. Jag vill
därvid understryka, att med det förslag som jag lägger fram beträffande
nämndens storlek frågan får ganska begränsad räckvidd. Det får med hänsyn
redan till gällande ordning anses självklart att ordförandens mening inte bör
gälla framförden mening som omfattas av hela nämnden,dvs. i normalfallen
fyra nämndemän. Frågan gäller alltså bara om det, för att ordförandens
mening skall gälla, bör krävas att han får med sig en eller två nämndemän.
Vill män att det skall räcka med en nämndeman på ordförandens sida,
betyder det i realiteten att man ger ordförandens votum värdet av tre röster,
eftersom han då tillsammans med en nämndeman anses böra vinna över tre
nämndemän. Anser man att det bör krävas två nämndemän på ordförandens
sida, föreligger redan därigenom med vanlig metod för röstsammanräkning
majoritet för den meningen, och man behöver inte förutsätta att högre
röstvärde skall gälla för ordförandens votum. För min del anser jag - med
hänsyn särskilt till vad jag förut har anfört om det stora inflytande
ordföranden i realiteten har vid överläggningen - att man inte har anledning
att hysa betänkligheter mot att välja den sist angivna lösningen. Därigenom
uppnår man i de typfall som nu har nämnts anslutning till de omröstningsregler
som är gängse i offentlig verksamhet i övrigt.

Den lösning som jag sålunda förordar innebär en avsevärd förstärkning av
lekmannainflytandet i brottmål. 1 jämförelse härmed är frågan om individuell
eller kollektiv rösträtt för nämndemännen av mindre betydelse. Frågan är
bara om omröstningsreglerna bör utformas så, att de också formellt ger
nämndemännen individuell rösträtt eller om man bör behålla kollektiv
rösträtt men med sådan utformning att man i de vanligaste fallen når samma
utfall som om individuell rösträtt hade gällt. På den frågan inverkar flera
förhållanden. Först kan nämnas, att resonemanget i det föregående utgår från
det praktiskt mest beaktansvärda fallet att två meningar står mot varandra.
Emellertid måste hänsyn också tas till att det någon gång kan föreligga tre
eller undantagsvis t. o. m. fler meningar i exempelvis en påföljdsfråga. I
sådant fall är det minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett system som
formellt innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i underrätt.

Vidare är att beakta att mitt förslag om nämndens storlek för med sig att
rätten i vissa fall kan bestå av ordförande och tre nämndemän - nämligen vid
förfall för nämndeman - samt i vissa fall av ordförande och fem nämndemän.
Man har i sådana fall att räkna med att det kan föreligga lika röstetal för två

JuU 1977/78:33

olika meningar. En fråga som då uppkommer är om man bör anse att
ordföranden skall ha utslagsröst eller om man bör tillämpa den i brottmål
eljest gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen skall
gälla.

Ytterligare har man att ta hänsyn till frågorna om det juridiska ansvaret för
domen och om medverkan vid domens avfattning. Utgår man från att
individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skall gälla, kan det svårligen
motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen som
ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av domen
inte gärna kan fl försiggå utan att nämndemännen på ena eller andra sättet får
medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen meddelas. En
sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrätterna utan att
man därigenom i sak skulle vinna något.

De nu anförda förhållandena talar med styrka för att man inte bör införa en
ordning som formellt bygger på individuell rösträtt för nämndemännen.
Däremot kan de nyss antydda olägenheterna undvikas men önskvärd
förstärkning av nämndemännens ställning ändå uppnås, om omröstningsreglerna
utformas på den kollektiva omröstningsformens grund men med
sådant reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet - att två
meningar står mot varandra - når samma resultat som om individuell rösträtt
hade gällt. Detta blir fallet, om man föreskriver att nämndens mening gäller
framför ordförandens, om minst tre nämndemän eller, när i nämnden sitter
fem nämndemän, minst fyra av dem är ense om skälen och slutet. Jag
förordar att omröstningsreglerna i 29 kap. RB utformas i enlighet härmed.

Under riksdagsbehandlingen av underrättsreformen jämkades bestämmelsen
i 1 kap. 4 8 RB om antalet nämndemän i tingsrätt så att nämnden i
regel skall ha fem ledamöter. I en motion (11:1141) hade beträffande
nämndens rösträtt förordats en ordning, enligt vilken den mening skall gälla
som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter, och den mening som
ordföranden omfattar skall gälla vid lika röstetal. I frågan om nämndens
rösträtt anförde första lagutskottet (1LU 1969:38 s. 51) följande synpunkter: Departementschefen

har i propositionen (s. 197-201) ingående diskuterat
nämndens rösträtt från olika utgångspunkter. Utskottet kan i allt väsentligt
instämma i vad sålunda anförts och anser följaktligen att omröstningsreglerna
för nämnd i tingsrätt bör utformas på den kollektiva omröstningsformens
grund men med sådant reellt innehåll att man i det praktiskt mest
betydelsefulla fallet - att två meningar står mot varandra - når samma resultat
som om individuell rösträtt hade gällt. Den i motionen 11:1141 föreslagna
regeln, som förefaller tilltalande vid första påseendet, innebär i likhet med
propositionens förslag att ordförandens mening vinner vid ställningen 3-3
men förlorar vid 2^4. Konstruktionen i motionen föder emellertid problem
med hänsyn bl. a. till det straffrättsliga påföljdssystemets utformning och
skulle nödvändiggöra invecklade och svårtillämpade röstregler med åtföljande
stora risker för att fel begås.

I enlighet med det sagda förordar utskottet att omröstningsreglerna ges det
innehållet att nämndens mening gäller framför ordförandens om i femmansnämnden
minst fyra och i fyramansnämnden minst tre är ense om skälen och
slutet.

JuU 1977/78:33

Utredningar

R ä t tega ngsutredn ingen

Enligt regeringens bemyndigande i februari i år har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), med
uppdrag att göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol
(Dir. 1977:10 och 1977:91). Översynen syftar till att göra förfarandet vid
allmän domstol mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan
att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. Kommitténs uppdrag går inte
ut på en fullständig översyn av rättegångsbalkens hela regelsystem;
uppdraget gäller närmast bestämmelserna om förfarandet i rättegången.

Ungdomsfängelseutredningen

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1974 sakkunniga,
ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16), för att utreda frågor i anslutning
till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse. Utredningens betänkande,
(SOU 1977:83) Tillsynsdom, som nyligen lagts fram, innehåller förslag till ett
stort antal ändringar berörande nästan hela påföljdssystemet enligt brottsbalken.
Betänkandet remissbehandlas f. n.

BRÅ. s arbetsgrupp för kriminalpolitik

Inom brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för kriminalpolitik har
genomförts ett brett upplagt arbete med en översyn av brottsbalkens
på följdssystem. Översynen har särskilt berört bl. a. frågan om olika påföljders
inbördes svårhet samt omröstningsregeln i 29 kap. 3 § rättegångsbalken och
regeln om reformatio in pejus i 51 kap. 25 § samma balk. Resultatet av
översynen har nyligen presenterats i en rapport (Rapport 1977:7) Nytt
straffsystem, Idéer och förslag. Rapporten remissbehandlas f. n.

Utredningen ang. översyn av häktningsbestämmelserna

I det nyligen framlagda betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande
föreslår utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna
jämte annat att lekmän skall medverka vid prövning av fråga om häktning.
Vid ställningstagande till frågan hur många nämndemän som bör delta i
avgörandet av häktningsfråga i tingsrätt anför utredningen bl. a. följande:

En lösning kunde vara att låta rätten bestå av en lagfaren domare och tre
nämndemän. Med en sådan lösning kunde omröstningsreglerna utformas på
motsvarande sätt som nu gäller brottmål. Ett annat alternativ är att föreskriva
en sammansättning med en lagfaren domare och två nämndemän. En sådan
lösning kräver dock att varje nämndeman får individuell rösträtt och att
omröstningsreglerna för anknytas till vad som gäller vid en kollegial
sammansättning. Sistnämnda lösning innefattar inte någon principiell nyhet.

JuU 1977/78:33

Den har valts exempelvis vid nämndmedverkan i hovrätt och i fastighetsdomstol.
En sådan sammansättning i tingsrätt vid avgörande av frågan om
häktning medför ett mycket starkt lekmannainflytande. Vi anser att detta är
motiverat när det gäller häktning. För denna lösning talar också starka
praktiska och ekonomiska skäl. Vi föreslår därför att rätten vid prövning av
frågor om häktning skall bestå av en lagfaren domare och två nämndemän,
varvid samtliga domare skall ha individuell rösträtt.

Motionsärende om omröstningsreglerna i brottmål i överrätt

1 utskottets av riksdagen godkända betänkande JuU 1977/78:6 har
behandlats motionen 1975/76:1094 som kritiserar stadgandet i 29 kap. 3§
tredje stycket RB, vari för överrättsprocessen föreskrivs ett system med
utslagsröst för ordföranden vid särskild omröstning huruvida villkorlig dom
skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas
eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest,
då ej någon mening kan anses som lindrigare. Under remissbehandlingen av
motionen belystes de tillämpningssvårigheter som berörda omröstningsregler
vållat. Utskottet får hänvisa till redogörelsen härför i det nyss nämnda
betänkandet. Utskottet konstaterade att motionsspörsmålet hade ett nära
samband med andra regler, vilka - liksom regeln i 29 kap. 3 § tredje stycket
RB - utgår från uppfattningen att det i stor utsträckning inte är möjligt att göra
en objektiv jämförelse med hänsyn till svårhetsgrad mellan olika påföljder. 1
betänkandet uttalade utskottet bl. a. följande:

Vid ställningstagande till frågan om riksdagen nu bör ta initiativ till
ändringar i den nuvarande regleringen måste enligt utskottets mening
beaktas pågående utredningsarbete rörande BrB:s påföljdssystem. Som
angetts i det föregående väntas ungdomsfängelseutredningen inom kort
lägga fram förslag till ett stort antal ändringar av påföljdsreglerna. Utformningen
av påföljdssystemet överses också av brottsförebyggande rådets
arbetsgrupp för kriminalpolitik. Resultatet av denna översyn, som f. ö. direkt
tar sikte på bl. a. frågor om olika påföljders inbördes svårhet, kommer att
läggas fram i höst. Både motionsspörsmålet och övriga därmed sammanhängande
frågor kommer således att inom den närmaste tiden aktualiseras
inom regeringens kansli. Med hänsyn härtill saknas enligt utskottets mening
skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Centralorganisationen SACO/SR. Tingsrätten har bifogat yttrande från
Stockholms nämndemannaförening.

Motionsförslaget får ett blandat mottagande av remissinstanserna. JK, RÅ,

JulJ 1977/78:33

Domareförbundet och SACO/SR avstyrker bifall till motionen. Tingsrätten
ställer sig principiellt inte avvisande till forslaget men finner en prioritering av
lagstiftningsfrågan inte erforderlig. Hovrätten finner inga skäl tala mot
förslaget. Advokatsamfundet, LO och TCO samt nämndemannaföreningen
tillstyrker bifall till motionen.

JK hänvisar till förarbetena till den år 1969 beslutade underrättsreformen
och påpekar att tanken påen individuell rösträtt då var aktuell men avvisades.
Han anför vidare bl. a. följande:

Skälen till den negativa inställningen var flera. Bl. a. underströks i
propositionen (s. 199), att man inte kunde bortse från det uppenbara
förhållandet att den lagfarne domaren genom utbildning och träning och
genom att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den
enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat samt att
det därför inte var naturligt att hävda, att varje nämndeman borde betraktas
som en med yrkesdomaren jämställd meddomare. Av betydelse för ställningstagandet
synes också ha varit, att ett system med individuell rösträtt
skulle aktualisera en rad följdproblem, som ej skulle bli alldeles lätta att
bemästra. Man pekade bl. a. på de situationer där omröstningen avsåg ett val
mellan fler än två meningar i en påföljdsfråga (s. 200).

De synpunkter som fällde utslaget vid övervägandena år 1969 äger enligt
JK alltjämt giltighet. Den reglering som då infördes synes enligt hans mening
ha fungerat tillfredsställande, och han anser inte att något behov att frångå
den gällande ordningen har påvisats av motionärerna.

Även RÅ erinrar om övervägandena i samband med 1969 års reform. I
detta hänseende uttalar RÅ bl. a. att departementschefen ansåg starka skäl
tala mot en ordning som formellt bygger på individuell rösträtt. RÅ
fortsätter:

Bl. a. anfördes att hänsyn måste tas till att det någon gång kan föreligga tre
eller undantagsvis fler meningar i t. ex. en påföljdsfråga och att det i sådant
fall vore minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett system som formellt
innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i underrätt. Vidare befarades
individuell rösträtt leda till att detaljutformningen av domen inte kan ske
utan att nämndemännen får medverka eller åtminstone ta del av avfattningen
innan domen meddelas. Mot denna bakgrund utformades omröstningsreglema
i enlighet med det traditionella synsättet på nämndinstitutet på
den kollektiva omröstningsformens grund.

RÅ kan i och för sig dela de synpunkter som har framförts till stöd för att
lekmannainflytandet, vars värde är allmänt erkänt, görs större i brottmålsprocessen.
Särskilt i brottmålen har lekmannadomaren speciella förutsättningar
att på grundval av egna erfarenheter och åsikter bilda sig en
uppfattning om de frågor som kommer under bedömande. RÅ anser
emellertid att individuell rösträtt - med hänsyn till omröstningsreglernas
nuvarande utformning - inte skulle få någon större praktisk betydelse. Redan
enligt nu gällande omröstningsregler dikteras utgången av den mening som

Juli 1977/78:33

omfattas av pluraliteten. En tillämpning av sedvanliga omröstningsregler
skulle enligt RÅ fl betydelse endast i det fall att två meningar, som vardera
omfattas av tre av de i avgörandet deltagande personerna, står mot varandra
och den mot den tilltalade strängaste uppfattningen bidträds av ordföranden.
Med formellt individuell rösträtt riskerar man, som har framhållits i 1969 års
proposition, en rad praktiska olägenheter. Enligt RÅ:s uppfattning uppvägs
inte dessa olägenheter av värdet av ett formellt ökat röstvärde för nämndemännens
röster.

Hovrätten tar i sitt yttrande upp den under 1969 års reformarbete framförda
tanken att nämndemannens juridiska ansvar för domen utgjorde hinder för
individuell rösträtt.

När det nu gäller att ta ställning till frågan om en fullt genomförd
individuell rösträtt för nämndemännen i underrätt måste enligt hovrättens
mening självfallet beaktas att utvecklingen i samhället efter 1969 gått mot ett
vidgat lekmannainflytande inom allt fler områden. Såsom viktigast i detta
sammanhang nämner hovrätten 1976 års lagstiftning, varigenom infördes
bestämmelser om medverkan av nämndemän i hovrätt och i kammarrätt.
Sedan den 1 januari 1977 deltar således nämndemän vid avgöranden i hovrätt
av brottmål, där i det särskilda fallet anledning förekommer att döma till
annan påföljd än böter, samt i vissa familjemål. Hovrätt är i dessa mål domför
med tre lagfarna domare och två nämndemän. Hovrätten framhåller att
ledamöterna har individuell rösträtt och att införandet av de nya bestämmelserna
angående hovrätts sammansättning inte har föranlett någon förändring
i sak av lagreglerna angående nämndemans juridiska ansvar för domen.
Således gäller alltjämt att endast där nämnden ensam bestämt rättens
avgörande, svarar för detta envar som med sin röst bidragit därtill. Hovrätten
konstaterar att en fullt genomförd individuell rösträtt alltså inte i detta
sammanhang har medfört den förändring beträffande ansvaret för domen
som departementschefen år 1969 ansåg nödvändig. De argument mot
individuell rösträtt som anfördes under förarbetena till 1969 års lagstiftning
torde därför enligt hovrättens mening ha förlorat sådan bärkraft att de ej kan
åberopas mot motionärernas förslag. Hovrätten finnér ej heller andra skäl tala
mot förslaget. I fortsättningen anför hovrätten bl. a. följande:

En fullt genomförd individuell rösträtt för nämndemännen, där vid lika
röstetal den lindrigaste meningen skall gälla, kommer självfallet att i vissa
situationer medföra att utgången i ett brottmål blir annan än den skulle bli
med tillämpning av nu gällande omröstningsregler. Det är exempelvis fallet
när omröstningen uteslutande gäller fängelsestraffets längd. Vanligare är
dock den situationen där valet står mellan fängelse och en icke frihetsberövande
påföljd, exempelvis när ordföranden och två nämndemän förordar
fängelse medan tre nämndemän röstar för villkorlig dom. I det fallet kommer
ett genomförande av förslaget att sakna verkan i förhållande till vad som
gäller nu. Lagreglernas innebörd är nämligen att, när omröstningen gäller
frågan huruvida villkorlig dom skal! meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överläm -

JuU 1977/78:33

nande till särskild vård, dessa icke innefattar någon jämförelse mellan
lindrigare och svårare påföljd. Detta betraktelsesätt är i viss mån konstlat och
svårförståeligt. Det torde ofta förhålla sig så att den åtalade och hans
försvarare energiskt arbetar för att han skall få kriminalvård i frihet och undgå
fängelse. Lagens ståndpunkt att dessa påföljder vid omröstningen icke
betraktas som lindrigare än fängelse måste ju då te sig alltför teoretisk. Det
hade varit naturligare att genom en uttrycklig lagregel ange i vilken ordning
olika tänkbara påföljder skall anses lindrigare vid omröstningen.

Problemet hur den berörda frågan skall lösas är närmast av teknisk art. För
att illustrera hur man kan komma till rätta med de angivna olägenheterna har
hovrätten upprättat en skiss över hur 29 kap. 3 S rättegångsbalken lämpligen
borde utformas.

Vid omröstning gälle den mening som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste eller, om ej någon mening kan anses som lindrigare, har den
biträtts av ordföranden, gälle den meningen. Vid omröstning om påföljden
skall den anses som svårare i ordningen böter, villkorlig dom, skyddstillsyn,
överlämnande till särskild vård, fängelse, ungdomsfängelse, internering.

Hovrätten ifrågasätter slutligen om inte det sist diskuterade problemet bör
behandlas samtidigt med den av motionärerna väckta frågan.

Efter att ha erinrat om övervägandena bakom 1969 års reform förklarar
tingsrätten att den rent principiellt inte ställer sig avvisande till en reform i
enlighet med vad motionärerna förordar. Nuvarande omröstningsregler har
emellertid enligt tingsrättens mening fungerat så väl att någon prioritering av
den väckta lagstiftningsfrågan inte synes erforderlig. Full individuell rösträtt
för nämndemännen bör för den skull inte genomföras innan de praktiska
konsekvenserna av en sådan åtgärd tillfredsställande utretts. Avslutningsvis
föreslår tingsrätten att rättegångsutredningen(Ju 1977:06) får utreda även den
aktuella frågan.

Nämndemannaföreningen delar motionärernas uppfattning att tiden nu är
mogen att övergå till ett system med fullt genomförd individuell rösträtt.

Advokatsamfundet och TCO tillstyrker bifall till motionen utan särskild
motivering.

Domareförbundet vitsordar inledningsvis motionärernas uttalande att
erfarenheterna av nämndens ökade inflytande vid tingsrätterna genomgående
varit gynnsamma. Vissa skäl talar otvivelaktigt också enligt förbundet
för införandet av individuell rösträtt för nämndemän i tingsrätt. Förbundet
anser det emellertid kunna ifrågasättas om nämndens ställning verkligen
skulle stärkas nämnvärt, om nämndemännen erhåller sådan rösträtt. Till
utveckling av sin ståndpunkt anför förbundet vidare bl. a. följande:

Efter tingsrättsreformen har den enskilde nämndemannen fått ett större
inflytande än han tidigare hade. Redan minskningen av nämndens storlek

JuU 1977/78:33

har bidragit härtill. Den väsentligaste orsaken till det ökade inflytandet är
emellertid ändringarna i omröstningsreglerna, som innebär att det - om två
meningar står mot varandra - krävs två nämndemän på ordförandens sida för
att dennes mening skall bestämma domen. Varje domares röst väger i princip
lika tungt, dock att den lagfarne domaren har utslagsröst. Den i brottmål vid
lika röstetal gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen skall
segra gäller ej för tingsrätterna. Föreligger två olika meningar, har den
enskilde nämndemannen alltså redan nu ett mycket stort inflytande. Det kan
väl knappast påstås att inflytandet skulle öka i högre grad i fall vid lika röstetal
domen bestämdes enligt principen om mildaste meningen i stället för enligt
ordförandens utslagsröst. Annorlunda förhåller det sig i de fall då tre eller
flera meningar föreligger. 1 dessa situationer skulle nämndemän oftare
komma att bestämma domen, om de hade individuell rösträtt i stället för en
kollektiv röst. Fallen är dock praktiskt mindre betydelsefulla. Om vid
överläggningen skulle yppas så många meningar, lär i allmänhet skillnaden
mellan de förekommande uppfattningarna inte vara större än att de kan
sammanjämkas. Nämndemännen har sällan inbördes olika meningar om
domskälen. Hur dessa skall utformas är mer en fråga för yrkesdomaren.
Antalet fall då vid det slutliga avgörandet flera meningar än två föreligger
torde därför ej bli stort.

Det må vidare framhållas att erfarenheterna av den nuvarande ordningen,
enligt vilken nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas i protokollet,
visar att det är jämförelsevis sällan som nämndeman är skiljaktig och att det
är ytterligt sällsynt att skiljaktigheter förekommer i sådan omfattning att en
regel om individuell rösträtt för nämndeman skulle ha lett till annat resultat
än vad som följer av nuvarande regler. Mot individuell rösträtt för
nämndemän har tidigare åberopats att den lagfarne domaren genom sin
utbildning och rutin och genom att han är den i målet bäst insatte har större
möjlighet än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt
riktigt resultat. Den enskilde nämndemannen borde därför ej betraktas som
en med yrkesdomaren jämställd meddomare. Ytterligare ett argument mot
individuell rösträtt som brukar framföras är att nämndens inflytande främst
bör göra sig gällande vid den överläggning som regelmässigt föregår
omröstningen. Där kan nämndemannen med sin praktiska erfarenhet
påverka yrkesdomaren.

Av stort intresse är också vad departementschefen i propositionen till
tingsrättsreformen anför mot individuell rösträtt (prop. 44/1969 s. 201).
Departementschefen uttalar där bl. a., att man måste ta hänsyn till frågorna
om det juridiska ansvaret för domen och om medverkan vid domens
avfattning, att om individuell rösträtt skall gälla det svårligen kan motiveras
att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen som ordföranden
samt att detta i sin tur leder till att detaljutformningen av domen inte gärna
kan få försiggå utan att nämndemännen på ena eller andra sättet får medverka
eller åtminstone tar del av avfattningen innan domen meddelas. En ordning
med individuell rösträtt skulle därför belasta arbetet vid underrätterna utan
att man därigenom i sak skulle vinna något. Förbundet vill för sin del ansluta
sig till departementschefens synpunkter. Med hänsyn till att individuell
rösträtt endast i begränsad omfattning skulle ge ökat inflytande för
lekmännen torde ett genomförande av principen om individuell rösträtt icke
uppväga de i det föregående redovisade olägenheterna.

Förbundet framhåller ytterligare att även andra olägenheter är förenade
med förslaget. Utrymmet för en tillämpning av regeln om att i brottmål vid

Juli 1977/78:33

lika röstetal den lindrigaste meningen skan galla (29 kap. 3‘§'RB) är mycket
begränsat i högsta domstolen och numera också i hovrätt, eftersom antalet
domare i dessa instanser i regel är ojämnt. I tingsrätt är antalet ledamöter
däremot vanligen jämnt, ordförande och fem nämndemän. Enligt förbundet
kan därför den situationen där lätt tänkas uppstå att röstetalet blir lika. Införs
nu individuell rösträtt för nämndeman, måste i sådan fall den lindrigaste
meningen gälla. Med hänsyn till det stora urvalet av ej jämförbara påföljder
kommer emellertid regeln om den lindrigaste meningen ofta ej att bli
tillämplig. Konsekvensen blir då enligt förbundet att vid lika röstetal för
likställda påföljder ordföranden i stället kommer att få utslagsröst. I
anslutning härtill erinrar förbundet om att berörda regler, såsom förbundet
närmare utvecklat i sitt remissvar över motionen 1975/76:1094, kan leda till
resultat som för den tilltalade och allmänheten känns stötande för rättskänslan,
t. ex. då valet står mellan fängelse och villkorlig dom. Ett införande av
individuell rösträtt skulle därför enligt förbundet göra den i nämnda motion
påkallade översynen av omröstningsreglerna ännu mer angelägen.
Förbundet påpekar vidare att det av remissvaret också framgår, att omröstningsreglerna
över huvud är svåra att tillämpa. Enligt förbundets mening kan
en ordning med individuell rösträtt ej genomföras utan att omröstningsreglema
blir föremål för en översyn. En sådan översyn fordrar naturligtvis att ett
flertal andra frågor av straffprocessuell art ses över, exempelvis reglerna i 31
kap. 10 § RB om återbetalningsskyldighet vid fällande dom och 51 kap. 25 §
RB om reformatio in pejus. Förbundet konstaterar att ett genomförande av en
så till synes enkel reform som individuell rösträtt för nämndemän således
nödvändiggör ett komplicerat lagstiftningsarbete.

LO ansluter sig till motionärernas krav under hänvisning till att den
föreslagna lagändringen framstår som en naturlig konsekvens av tidigare
lagändringar när det gäller lekmannainflytandet inom rättsväsendet.

SACO/SR anför i sitt yttrande följande:

Den i motionen föreslagna reformen innebär att ordförandens utslagsröst
vid olika meningar avskaffas i brottmål och i stället den mildaste meningen
skall segra. Om det enbart gäller en påföljdsfråga kunde vissa skäl synas tala
för reformen. Emellertid skulle den föreslagna regeln komma att gälla även i
sådana fall där meningsskiljaktigheten avser en gärnings straffbarhet eller
straffrättsliga rubricering. Där har den lagfame domaren genom sin utbildning
och rutin enligt SACO/SR:s mening större möjligheter än den enskilde
nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Härtill kommer
att förslaget medför ett ansvar för nämndemännen för detaljutformning av
domen, vilket skulle tynga hanteringen av målen vid tingsrätterna och
medföra extra arbetsuppgifter av administrativ och organisatorisk art. Vidare
är regeln om den lindrigaste meningens företräde ofta svårtillämpad eftersom
det finns så många olika slags påföljder som i lagens mening är av samma
svårighetsgrad. Man kan därför i åtskilliga situationer ändå inte undvara
ordförandens utslagsröst. Vidare kan förekomma situationer då flera än två
meningar yppas. Erfarenheterna av nu gällande ordning ger vid handen att

JuU 1977/78:33

skiljaktigheter i sådan omfattning att individuell rösträtt för nämndemännen
skulle ha lett till annan utgång i målet sällan förekommer. Att för dessa
fåtaliga fall genomföra en reform som skulle leda till ett inte obetydligt
merarbete för tingsrätterna kan inte anses meningsfullt. De nuvarande
reglerna har genomförts relativt nyligen och visat sig fungera väl. SACO/SR
avstyrker därför att förslaget genomförs.

Utskottet

Motionen 1976/77:455 berör reglerna i rättegångsbalken (RB)om omröstning
i brottmål i tingsrätt. Motionärerna anser tiden vara mogen att införa en
ordning med fullt genomförd individuell rösträtt. I brottmål bör enligt
motionärerna vid lika röstetal den lindrigaste meningen gälla. I motionsyrkandet
efterlyses förslag till de lagändringar som behövs för att åstadkomma
ett system med fullt genomförd individuell rösträtt vid de allmänna
domstolarna.

Individuell rösträtt förekommer enligt gällande rätt i hovrätt och i viss
utsträckning i tingsrätt.

I rättskipningen i tingsrätt medverkar nämnd jämte lagfaren ordförande i
brottmål och s. k. familjerättsmål. Nämnden består i regel av fem nämndemän.
I andra tvistemål än familjerättsmål är tingsrätt domför med tre eller
fyra lagfarna domare. Enligt huvudreglerna för hovrätts domförhet i brottmål
och familjerättsmål är hovrätt i sådana mål domför med tre lagfarna domare
och två nämndemän. I bl. a. vissa brottmål och i andra tvistemål än
familjerättsmål är hovrätt domför med fyra eller fem lagfarna domare.

De nuvarande reglerna för omröstning i tingsrätt då nämnd deltar tillkom i
huvudsak genom 1969 års underrättsreform. Reglerna är formellt utformade
på den kollektiva omröstningsformens grund men har ett sådant reellt
innehåll att man i de praktiskt mest betydelsefulla fallen - då två meningar
står mot varandra-når samma resultat som om individuell rösträtt hade gällt.
Ordförandens mening vinner sålunda vid ställningen 3-3 men förlorar om
ordföranden tillhör minoriteten vid ställningen 2-4.1 de mera sällsynta fall då
flera än två meningar yppats och erforderligt antal nämndemän inte förenar
sig om en mening innebär nuvarande ordning att ordförandens mening
gäller.

En fullt ut genomförd individuell rösträtt tillämpas i tingsrätt när rätten
består av enbart lagfarna domare, dvs. i andra tvistemål än familjerättsmål.
Detsamma gäller i hovrätt oavsett om rätten består av enbart lagfarna domare
eller av lagfarna domare och nämndemän.

För omröstning vid individuell rösträtt finns en majoritetsregel, enligt

vilken den mening skall gälla som omfattas av mer än hälften av rättens

ledamöter. När denna regel ej kan tillämpas gäller olika bestämmelser för

tvistemål och brottmål.

I tvistemålen gäller sålunda, då majoritet ej uppnåtts, att den mening skall

JuU 1977/78:33

gälla som fått hälften av rösterna och däribland ordförandens. Två kompletterande
bestämmelser ges för bestämmande av utgången i målet i de fall då
flera än två meningar framkommer och ingen av dem skall gälla på grund av
majoritetsregeln eller till följd av bestämmelsen om ordförandens utslagsröst.
Den ena kompletteringsregeln avser fall då omröstningen rör sig om
penningar eller annat som utgör viss myckenhet. 1 dessa fall tillämpas en
ordning med sammanläggning av röster för ett större belopp med röster för ett
lägre belopp. Avser omröstningen annat än viss myckenhet gäller principen
om relativ majoritet samt, vid lika röstetal, utslagsröst för ordföranden
respektive den främste bland ledamöterna.

Om vid omröstning i brottmål i hovrätt majoritet ej uppnåtts enligt
huvudregeln men någon mening erhållit hälften av rösterna, skall den
meningen gälla om den är den lindrigaste. Kan vid lika röstetal inte någon
mening anses som lindrigare har ordföranden utslagsröst. Detta gäller t. ex.
vid särskild omröstning huruvida påföljden skall bestämmas till villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Liksom beträffande
omröstningen i tvistemål ges kompletterande bestämmelser för fall då flera
än två meningar framkommer och ingen av dem skall gälla. Också här gäller
en ordning med sammanläggning av röster. Sammanläggningsprincipen kan
emellertid inte tillämpas när inte någon mening kan anses som ogynnsammare
för den tilltalade. 1 sådant fall gäller den nyss nämnda principen om
relativ majoritet och, vid lika röstetal, utslagsröst för ordföranden respektive
den främste bland ledamöterna.

De nu beskrivna reglerna för omröstning i brottmål i hovrätt i fall då inte
någon mening kan anses som lindrigare för den tilltalade än annan mening
har tillkommit mot bakgrunden av brottsbalkens rikt varierade påföljdssystem
och den i samband med brottsbalkens införande uttalade uppfattningen
att det i stor utsträckning inte är möjligt att göra en objektiv jämförelse
mellan olika påföljder med hänsyn till svårhetsgrad.

Utvecklingen har under senare år på olika områden av samhällslivet gått i
riktning mot ett allt större lekmannainflytande. Detta gäller även rättskipningen
i de allmänna domstolarna. Utskottet vill erinra om att 1969 års
underrättsreform medförde ett ökat individuellt inflytande för lekmän i
allmän underrätt bl. a. genom minskningen av nämndens storlek från sju till
fem nämndemän. Väsentligare för det ökade inflytandet var dock de
samtidigt genomförda ändringarna i omröstningsreglerna, vilka, som nyss
sagts, innebär att man i de praktiskt mest betydelsefulla fallen når samma
resultat som om formellt individuell rösträtt hade gällt. Utrymmet för
lekmannainflytandet i de allmänna domstolarna ökades ytterligare genom
1976 års lagstiftning om nämndemän i hovrätt.

Värdet av lekmannainflytandet i rättskipningen har allmänt vitsordats
under utskottets remissbehandling av motionen. Utskottet ansluter sig till
denna bedömning.

Som framgår av redogörelsen i det föregående prövades den av motionä -

JuU 1977/78:33

rerna upptagna frågan om en formellt individuell rösträtt för nämndemän i
tingsrätt i 1969 års lagstiftningsärende. Tanken att införa en fullt ut
individuell rösträtt avvisades då, främst med hänvisning till det förhållandet
att den lagfarne domaren på grund av sin utbildning och träning och genom
att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den enskilde
nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Under utskottets
remissbehandling av motionen har framhållits av flera remissinstanser,
bl. a. JK, RÅ och Domareförbundet, att de i samband med 1969 års reform
anförda skälen mot en formellt individuell rösträtt i huvudsak alltjämt har
giltighet. Utskottet delar denna uppfattning och vill, liksom departementschefen
gjorde i 1969 års lagstiftningsärende, konstatera att det inte är naturligt
att hävda att varje nämndeman i tingsrätt bör betraktas som en med
yrkesdomaren jämställd meddomare. Det sagda gäller särskilt i sådana fall
där meningsskiljaktigheten avser en gärnings straffbarhet eller rättsliga
rubricering.

Även om utskottet ser positivt på värdet av lek mannamedverkan i
rättskipningen, måste utskottet redan med hänsyn till vad nu anförts inta en
avvisande hållning till motionärernas önskemål.

Vid ställningstagande till den av motionärerna aktualiserade lagstiftningsfrågan
bör enligt utskottets mening vidare beaktas att frågan inte kan ses som
ett isolerat processrättsligt spörsmål. Som påvisats under remissbehandlingen
har frågan ett nära samband med uppbyggnaden av det straffrättsliga
påföljdssystemet därigenom att RB:somröstningsreglervilarpåbl. a. uppfattningen
att det i stor utsträckning inte är möjligt att göra en objektiv jämförelse
mellan olika påföljder med hänsyn till svårhetsgrad. Som belysts i utskottets
betänkande JuU 1977/78:6 är denna uppfattning omstridd, och omröstningsreglerna
vållar i den del de vilar därpå svårigheter i den praktiska tillämpningen
i hovrätt. En lagstiftning enligt motionärernas önskemål leder till att
liknande svårigheter skulle komma att uppstå också i tingsrätterna. En sådan
utveckling bör undvikas. Av redogörelsen i det föregående framgår att
påföljdssystemet f. n. övervägs i regeringens kansli på grundval av ungdomsfängelseutredningens
betänkande och arbetet inom brottsförebyggande rådet
på ett nytt straffsystem, vilket tagit direkt sikte på bl. a. den i detta
sammanhang betydelsefulla frågan om olika påföljders inbördes svårhet.
Resultatet av dessa överväganden kan enligt utskottets mening få stor
betydelse för utformningen av RB:s omröstningsregler.

Vad nu sagts om sambandet mellan den straffrättsliga lagstiftningen och
omröstningreglerna samt om de tillämpningssvårigheter dessa regler i sin
nuvarande utformning medför utgör enligt utskottets mening skäl för
riksdagen att inte aktualisera den lagstiftningsfråga som motionärerna väckt
innan resultatet av de straffrättsliga övervägandena föreligger. Härför talar
också det ovan angivna förhållandet att skillnaden i praktiken mellan
nuvarande ordning och det system motionärerna förordar är förhållandevis
ringa.

JuU 1977/78:33

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:455.

Stockholm den 11 april 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c),
Kerstin Andersson i Kumla (s), Håkan Winberg (m), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Gunilla André (c). Ella Johnsson (c). Helge Klöver (s). Martin
Segerstedt (s) och Margareta Andrén (fp).

Reservation

av Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Lilly Bergander(s), Kerstin Andersson
i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s) och Martin
Segerstedt (s), som anser

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Erfarenheterna av nämndemännens ökade inflytande i rättstillämpningen
i de allmänna domstolarna har genomgående varit gynnsamma. Tiden är
därför mogen att, såsom föreslås i motionen, nu övergå till ett system med
fullt genomförd individuell rösträtt. I brottmål bör, vid lika röstetal, den
lindrigaste meningen gälla, även när nämnd deltar i handläggningen.

Motionen har i princip tillstyrkts inte bara av sådana remissinstanser som
LO och TCO utan också av remissinstanser som har nära kontakt med
rättskipningen. Bland de tillstyrkande remissinstanserna återfinns sålunda
Sveriges advokatsamfund, hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms
tingsrätt.

Mot förslaget i motionen har väsentligen anförts två skäl. Dels har sagts att
det inte är naturligt att hävda att varje nämndeman i tingsrätt bör betraktas
som en med yrkesdomaren jämställd meddomare eftersom den lagfame
domaren genom sin utbildning och träning och genom att han är den i målet
bäst insatte har större möjligheter än den enskilde nämndemannen att
komma till ett materiellt riktigt resultat. Dels har sagts att förslaget i
motionen skulle medföra komplikationer i de fall då domstolen har att välja
mellan påföljder som är straffrättsligt likvärdiga.

Den första synpunkten har inte större bärkraft här än i andra sammanhang
där lekmän medverkar vid sidan av juristutbildad domare, t. ex. i länsrätt

JuU 1977/78:33

eller fastighetsdomstol. Dessutom är att marka att riksdagen nyligen infört
lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt utan att det därvid föresvävat
någon att omröstningsreglerna skulle bygga på annan princip än att varje röst
har lika värde.

Till den andra synpunkten är att säga att de svagheter som kan vidlåda
nuvarande omröstningsregler med hänsyn till graderingen av olika påföljder
inte blir vare sig mera eller mindre framträdande om man inför individuell
rösträtt för nämndemän. De båda frågorna har över huvud taget inte något
samband med varandra.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:455 begär att
regeringen snarast lägger fram förslag om de lagändringar som
behövs för att få ett system med fullt genomförd individuell
rösträtt vid de allmänna domstolarna.

GOT AB Stockholm 1978