med anledning av motion om motivering av beslut i resningsärenden
Betänkande 1979/80:JuU1
JuU 1979/80:1
Justitieutskottets betänkande
1979/80:1
med anledning av motion om motivering av beslut i resningsärenden
Motionen
I
motionen 1978/79:501 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist (m)
hemställs att riksdagen beslutar att i 58 kap. rättegångsbalken infors en ny
regel om att beslut i resningsärende skall motiveras när ärendets beskaffenhet
fordrar det.
I motionen uppger motionärerna att frågan om ett avgörande av offentlig
myndighet är grundlagsenlig! eller inte i många fall kommit att ske genom
prövning av resningsansökan hos högsta domstolen eller regeringsrätten.
Enligt motionärerna har högsta domstolen och regeringsrätten sedan gammalt
inte närmare redovisat skälen då de avslagit ansökan om resning. Frågan
om motivering av resningsbeslut ställer sig enligt motionärernas mening
annorlunda efter tillkomsten av den nya regeringsformen än tidigare
eftersom innebörden av många av regeringsformens stadganden inte i
praktiken torde kunna fastställas på annat sätt än genom prövning av högsta
domstolen eller regeringsrätten efter ansökan om resning. Det är enligt
motionärernas mening av stor vikt att det genom högsta domstolens och
regeringsrättens avgöranden beträffande regeringsformen och övriga grundlagar
kan skapas prejudikat till vägledning för rättstillämpningen. Ett bra sätt
att få fram vägledande uttalanden skulle enligt motionärerna vara att högsta
domstolen och regeringsrätten utförligare motiverade sina beslut vare sig de
tar ställning till frågan om grundlagsenlighet eller ej. Ett sätt att nå detta är
enligt motionärerna att införa en regel i 58 kap. rättegångsbalken om att
högsta domstolen i princip skall motivera beslut i resningsärenden om
frågans beskaffenhet fordrar det.
Gällande bestämmelser
Ett beslut hos domstol eller annan myndighet kan normalt överklagas, i
sista hand till högsta domstolen, regeringsrätten eller regeringen. Överklagandet
skall i allmänhet ske inom viss tid, och regler härom finns framför allt i
rättegångsbalken och i förvaltningsprocesslagen. Om ett beslut formellt inte
går att överklaga i normal ordning kan den berörde under vissa förutsättningar
likväl få ärendet omprövat. Det sker genom att regeringsrätten eller
högsta domstolen beviljar resning. Bestämmelser om resning finns i regeringsformen
och i rättegångsbalken.
Enligt 11 kap. 11 § regeringsformen kan resning i avgjort ärende beviljas av
1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 1
Juli 1979/80:1
2
regeringsrätten, när frågan gäller ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av
högsta domstolen. Närmare bestämmelser härom kan meddelas i lag.
I 58 kap. rättegångsbalken finns regler om resning och återställande av
försutten tid. Inom den ordinära domstolsprocessen kan resning i princip
komma i fråga beträffande alla slag av avgöranden. Lagens resningsförutsättningar
har givits en delvis olikartad utformning för dels resning i
tvistemål, dels resning i brottmål till förmån för tilltalad och dels resning i
brottmål till nackdel för tilltalad. Förutsättningarna för resning är angivna i
lagen. Om ansökan avser resning i tvistemål och i brottmål till men för den
tilltalade skall den i princip göras inom ett år sedan sökanden fått kännedom
om det förhållande som grundar ansökan.
För regeringsrättens prövning av ansökan om resning i förvaltningsärende
finns inga särskilda bestämmelser om resningsgrunder.
Motivering av beslut
117 kap. 7 och 12 §§ samt 30 kap. 5 och 10 §§ rättegångsbalken föreskrivs
beträffande domar och slutliga beslut att domstolen i dessa skall ange skälen
för avgörandet.
För rättskipningen i regeringsrätten gäller enligt 30 § förvaltningsprocesslagen
att det skall framgå av beslutet vilka skäl som bestämt utgången. Under
förarbetena till förvaltningsprocesslagen uttalade chefen för justitiedepartementet
att det liksom tidigare borde gälla att regeringsrättens beslut om att
meddela eller vägra prövningstillstånd inte behöver motiveras. Detta var
enligt departementschefen i viss mån också fallet med beslut i frågor om
resning och återställande av försutten tid och därmed jämförliga frågor;
någon särskild föreskrift härom syntes med hänsyn till beslutens art inte
behövlig (prop. 1971:30 s. 584).
Lagprövningsrätten
Den s. k. lagprövningsrätten har utvecklats i rättspraxis och befästs genom
uttalanden under det konstitutionella reformarbetet. Den anses innebära att
en myndighet har rätt och skyldighet att i sin rättstillämpning sätta åt sidan en
föreskrift som strider mot en bestämmelse i en författning av högre
konstitutionell valör. Lagprövningsrätten avser såväl formerna för en
författnings tillkomst som dess materiella överensstämmelse med författning
av högre valör. Den omfattar också frågan om författningen har beslutats av
ett kompetent organ. Enligt de förslag till ändringar i regeringsformen, som
antagits av riksdagen såsom vilande under våren 1979, kommer lagprövningsrätten
att grundlagsfästas. Enligt den föreslagna lydelsen av 11 kap. 14 §
regeringsformen får föreskrift inte tillämpas om domstol eller annat offentligt
organ finner att föreskriften står i strid med bestämmelse i grundlag eller
JuU 1979/80:1
3
annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har satts åsido vid dess tillkomst. Om riksdagen eller regeringen
beslutat föreskriften skall tillämpning av föreskriften dock underlåtas endast
om felet är uppenbart (prop. 1978/79:195, KU 39, rskr 359 jfr KU 1979/
80:1).
Remissyttrandena
Remissyttranden över motionen har avgetts av högsta domstolen, rege-,
ringsrätten, riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund. Samtliga remissinstanser
avstyrker bifall till motionen.
Högsta domstolen uppgeratt stadgandena i 17 kap. 7 och 12 §§ samt 30 kap.
5 och 10 §§ rättegångsbalken visserligen torde vara omedelbart tillämpliga
endast beträffande rättegångsmål, men att det inte råder något tvivel om att
de skall tillämpas analogiskt i resningsärenden. Högsta domstolen uppger
vidare att domstolen regelmässigt motiverar sina avgöranden i anledning av
resningsansökningar. Högsta domstolen anför härom följande.
Motiveringen är visserligen i många fall mycket kortfattad. Detta beror då
på att saken ansetts vara uppenbar. Så snart ansökningen berör spörsmål av
mera principiell räckvidd eller saken eljest ger anledning därtill, lämnar
emellertid högsta domstolen en mera fyllig redovisning för de överväganden
som bestämt utgången.
Då det i mycket speciella fall inte lämnas någon motivering, beror detta
enligt högsta domstolen på att sökanden över huvud taget inte åberopat
någon grund för sin framställning eller att han, efter att ett antal gånger ha
utan framgång begärt resning, återkommer utan att åberopa något nytt.
Enligt högsta domstolen är det endast i ganska sällsynta fall som domstolen
får tillfälle att efter en ansökan om resning bedöma innebörden av ett
grundlagsbud; om ett domstolsavgörandes grundlagsenlighet aktualiseras i
högsta domstolen sker detta främst inom ramen för den ordinära fullföljden.
Högsta domstolen hänvisar till två fall under senare år då grundlagsfrågor
resningsvägen bringats under högsta domstolens prövning (NJA 1975 s. 589
och 1977 s. 751). Båda dessa fall avsåg beslut av marknadsdomstolen, mot
vars avgöranden talan inte får föras i ordinär väg. Högsta domstolens
behörighet grundades härvid omedelbart på regeringsformen. Vid ärendenas
handläggning i högsta domstolen tillämpades samma principer som gäller för
rättegångsmål i allmänhet. I båda fallen redovisade domstolen utförligt sin
syn på den uppkomna frågan om grundlagsenligheten.
Under hänvisning till det sagda gör högsta domstolen gällande att det i
motionen gjorda uttalandet av innebörd att skälen för avslag på resningsansökningar
sedan gammalt inte brukar redovisas saknar giltighet för högsta
domstolens del. Inte ens med motionärernas syn på det angelägna i att de
båda högsta domstolsinstanserna så snart anledning föreligger uttalar sig om
innebörden av ett grundlagsbud kan det enligt högsta domstolen anses att
JuU 1979/80:1
4
något behov finns av den begärda lagändringen, såvitt den avser högsta
domstolens handläggning av resningsärenden. En bestämmelse med det
innehåll som ifrågasätts i motionen kan vidare enligt högsta domstolen lätt
föranleda den oriktiga uppfattningen att rättegångsbalkens bestämmelser om
rättegången i allmänhet inte till någon del har tillämplighet i resningsärenden.
Regeringsrätten uppger att regeringsrätten vid prövningen av resningsansökan
brukar beakta rättegångsbalkens regler om vad som utgör resningsgrund;
förvaltningsärendenas skiftande karaktär medför dock att även andra
omständigheter måste vägas in. Enligt regeringsrätten beviljas resning
självfallet inte annat än om det föreligger något extraordinärt förhållande som
talar för avsteg från grundsatsen om lagakraftvunna besluts slutgiltighet. När
någon drabbas av ett förvaltningsbeslut, som är lagstridigt eller behäftat med
allvarligt fel, måste det enligt regeringsrätten finnas möjlighet till rättelse
oavsett att beslutet vunnit laga kraft. Prövningen innefattar, uppger regeringsrätten,
i regel åtskilliga diskretionära moment och regeringsrätten anser
sig sedan gammalt ha tämligen fria händer att bevilja resning när det gäller att
nå materiell rättvisa i det enskilda fallet. Regeringsrätten anför vidare bl. a.
följande.
Det är vanligt att sökande som begär resning i ett förvaltningsärende inte
anger skälen för sin ansökan utan endast yrkar förnyad prövning av saken.
När skäl anges är dessa i många fall av den beskaffenheten att de
uppenbarligen inte kan leda till bifall till ansökningen. Bl a dessa förhållanden
liksom prövningens diskretionära karaktär har fört med sig att regeringsrättens
avgöranden i resningsärenden oftast inte innehåller någon redovisning
av de skäl som bestämt utgången eller också är försedda blott med en
knapphändig motivering. Som motionärerna själva anfört ter det sig mindre
rationellt med en detaljerad redovisning av skälen till att åberopad ny
bevisning ej kan föranleda resning. I den mån sökanden åberopar mera
preciserade resningsskäl brukar de anges i beslutet i samband med redovisningen
av ansökningen. Avslås denna är därmed utsagt att skälen vid
regeringsrättens prövning inte befunnits tillräckliga för att motivera det
avsteg från grundsatsen om lagakraftvunna besluts slutgiltighet som beviljande
av resning skulle innebära. Det förekommer dock - såsom när frågan
har principiellt intresse eller sakens beskaffenhet eljest kräver det - att en
utförlig motivering lämnas och det gäller också avslagsbeslut. Vid bifall till en
ansökan är det naturligt nog mera vanligt att beslutet förses med motivering,
eftersom det då är fråga om att positivt ange vilka skäl som ansetts böra
föranleda undantag från den nämnda huvudprincipen. Men även vid bifall
kan det vara överflödigt att lämna någon motivering, t ex när ett taxeringsbeslut
visat sig vara klart oriktigt och taxeringsintendenten biträder den
skattskyldiges ansökan om resning.
Enligt regeringsrättens mening är det uppenbart att resningsinstitutet inte
varit avsett att få någon principiellt annan ställning i den nya grundlagen än
det haft i den tidigare.
Om resning beviljas på grund av att rättstillämpningen uppenbart strider
mot lag (jfr 58 kap. 1 § 4 och 2 § 4 RB) har resningsbeslutet enligt
JuU 1979/80:1
5
regeringsrättens mening sällan något prejudikatvärde eftersom det i allmänhet
rör sig om fall där tillämpningens oriktighet är oemotsäglig. I de fall där en
rättstillämpning visserligen är tvivelaktig men inte uppenbart lagstridig
lämnar avgörandet vari förhållandet slås fast enligt regeringsrättens mening
ofta inte mycken ledning när det gäller att fastställa lagens innebörd, eftersom
regeringsrätten inte har anledning att gå närmare in på det ifrågasatta
lagrummets tolkning än som behövs för att fastställa om rättstillämpningen
uppenbart strider mot lagen.
Regeringsrätten uppger vidare att lagprövningsrätten visserligen är avsedd
att utövas inom ramen för myndigheternas vanliga rättstillämpningsverksamhet
men att den givetvis kan bli aktuell även i resningsärende. Om
resning skulle komma att mera generellt användas som ett medel för kontroll
av att riksdagens och regeringens föreskrifter är grundlagsenliga, skulle detta
extraordinära rättsmedel enligt regeringsrättens mening få en mera framskjuten
ställning i vårt konstitutionella kontrollsystem än som varit avsett.
Regeringsrätten erinrar om att statsmakterna vid flera tillfällen bestämt tagit
avstånd från tanken att införa ett system med författningsdomstol för
kontroll av grundlagens efterlevnad. Regeringsrätten anför vidare följande.
Självfallet är det viktigt att, när tvivel uppkommer om ett förvaltningsbesluts
grundlagsenlighet, frågan kan underställas en instans med kompetens
för uppgiften. lalla mål, där regeringsrätten är slutinstans, kan dess prövning
av frågan påkallas inom ramen för den ordinära besvärsprocessen. I den mån
sådan fråga kommer under regeringsrättens prövning resningsvägen och
frågan har principiell betydelse kan det, oavsett om ärendet ligger inom
regeringsrättens normala kompetensområde eller faller utanför detta, förväntas
att regeringsrätten anger skälen för sitt avgörande i resningsärendet.
Riksåklagaren anför att eftersom resning på grund av felaktig rättstillämpning
torde ifrågakomma endast i de fall rättstillämpningen uppenbart strider
mot lag institutet inte är särdeles tjänligt som medel för att åvägabringa
prejudikat i de sammanhang varom här är fråga. Grundlagsfrågor prövas
enligt riksåklagaren självfallet inom ramen för den ordinära fullföljden; detta
hindrar dock inte att beslut i resningsärende någon gång kan få betydelse i
prejudikathänseende, exempelvis då beslutet meddelats av instans mot vars
avgörande talan inte kan föras i ordinär väg. Såvitt riksåklagaren har kunnat
finna brukar högsta domstolen regelmässigt och praktiskt taget undantagslöst
i de fall ärende berör frågor av mera principiell betydelse motivera sina
avgöranden i resningsärenden.
Med hänsyn till att regeringsrättens prövning i resningsärenden ofta
innefattar moment av diskretionär karaktär saknar regeringsrättens avgöranden
i resningsärenden enligt riksåklagaren ofta redovisning för de överväganden
som bestämt utgången; när resningsärendet aktualiserar frågor av
principiell räckvidd torde beslutet däremot förses med motivering.
Sveriges advokatsamfund anför att det enligt samfundets mening inte är
JuU 1979/80:1
6
nödvändigt att införa en ny lagregel. Samfundet hänvisar till de befintliga
bestämmelserna i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen.
Utskottet
I detta betänkande behandlas en motion, vari yrkas att det i rättegångsbalken
skall inforas en regel om att beslut i resningsärenden skall motiveras
när ärendets beskaffenhet fordrar det.
Resning är ett extraordinärt rättsmedel, och den grundläggande bestämmelsen
härom finns i 11 kap. 11 § regeringsformen. Enligt detta lagrum kan
resning i avgjort ärende beviljas av regeringsrätten, när frågan gäller ärende
för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är
högsta instans, samt i annat fall av högsta domstolen. Närmare bestämmelser
kan meddelas i lag.
För högsta domstolens del regleras förutsättningarna för resning och
handläggningen av resningsansökningar i 58 kap. rättegångsbalken. Bland
förutsättningarna upptas beträffande resning i tvistemål och beträffande
resning i brottmål till förmån för den tilltalade bl. a. att den rättstillämpning
som ligger till grund för avgörandet uppenbart strider mot lag.
För regeringsrättens prövning av resningsärenden finns inga lagbestämmelser.
Av regeringsrättens yttrande i detta ärende framgår dock att
regeringsrätten brukar beakta rättegångsbalkens regler om vad som utgör
grund för resning.
Motionärerna uppger att resningsansökningar i många fall av de sökande
motiveras med att det aktuella avgörandet är oförenligt med någon grundlagsregel.
Genom högsta domstolens och regeringsrättens ställningstaganden
i resningsfallen kan enligt motionärernas mening innebörden av åtskilliga
stadganden i 1974 års regeringsform efter hand väntas bli närmare klarlagda.
Det är därför, menar motionärerna, angeläget att dessa domstolar i de fall det
nu gäller utförligt motiverar sina beslut; sedan gammalt tillämpas nu den
praxis att domstolarna inte närmare motiverar skälen då ansökan avslås.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt bifall till motionsyrkandet. Högsta
domstolen uppger att reglerna i rättegångsbalken om skyldighet för domstolarna
att redovisa skälen för avgöranden i rättegångsmål otvivelaktigt skall
tillämpas också i resningsärenden; högsta domstolen motiverar också
regelmässigt sina avgöranden i sådana ärenden, även om motiveringen är
kortfattad i de fall då saken är uppenbar. Enligt yttrandet från regeringsrätten
tillämpas i princip samma förfarande i denna domstol.
Enligt högsta domstolen är det endast i ganska sällsynta fall som domstolen
för tillfälle att i resningsärenden bedöma innebörden av ett grundlagsbud.
Regeringsrätten menar att resningsinstitutet rent generellt inte är avsett att
användas som ett medel för kontroll av att riksdagens och regeringens
föreskrifter är grundlagsenliga.
Utskottet delar motionärernas bedömning av värdet av att beslut i
JuU 1979/80:1
7
resningsärenden är utförligt motiverade, när de avser spörsmål av principiell
inriktning, exempelvis om frågan gäller innebörden av grundlagsbud. Av
uttalanden från remissinstanserna i ärendet framgår att redan av gällande
ordning följer att beslut i resningsärenden bör motiveras samt att motiveringar
regelmässigt också lämnas, även om de görs kortfattade bl. a. i de fall då
saken varit uppenbar. Med hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening ej
skäl att i rättegångsbalken införa någon särskild regel om motiveringsskyldighet
i enlighet med motionsyrkandet. Utskottet avstyrker således bifall till
detta yrkande.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1978/79:501.
Stockholm den 6 november 1979
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla
André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver
(s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp) och
Kerstin Ekman (fp).
GOTAB Stockholm 1979