med anledning av motion om markförvärv för militära ändamål (Betänkande 1976/77:FöU2 Försvarsutskottet)

FöU 1976/77: 2

Försvarsutskottets betänkande
1976/77: 2

med anledning av motion om markförvärv för militära ändamål

I motionen 1975/76: 881 av herr Korpås m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära översyn av former och villkor
för statliga markförvärv för militära ändamål och utfärda instruktioner
eller, i de fall så krävs, föreslå riksdagen sådana ändringar i gällande lag
att motionens förslag under punkterna 1—3, 5 och 6 tillgodoses.

Yttrande över motionen har efter remiss inkommit från försvarets
fastighetsnämnd och försvarets fredsorganisationsutredning. Vidare har
civilutskottet på begäran yttrat sig i ärendet.

Försvarets markbehov och markanskaffning

Försvarsmakten har för sin verksamhet i fred ett stort behov av mark.

Det militära försvaret förfogar i dag över ca 216 000 ha mark för övningsändamål.
Huvuddelen av denna tillhör försvarsmakten eller domänverket.
En mindre del arrenderas. Av marken disponerar armén
183 500, marinen 8 000 och flygvapnet 24 500 ha.

Försvarsmakten disponerar vidare ett område om ca 165 000 ha domän-
och kronoöverloppsmark i övre Norrlands inland för robotförsök
m. m. Härtill kommer ca 13 000 ha, som försvaret äger eller på annat
sätt disponerar för befästningar.

Uppgifterna är hämtade ur försvarets fredsorganisationsutrednings
slutbetänkande del 1 (Ds Fö 1976: 1), som innehåller utgångsvärden för
förslag i ett kommande betänkande angående fredsorganisationens framtida
struktur. I betänkandet redovisas också ett försök att klarlägga försvarsmaktens
behov av ytterligare mark för övningsändamål. Enligt föreliggande
uppgifter överväger man f. n. att utvidga skjutfältet i Skillingaryd
(ca 8 000 ha) och anskaffa ett nytt pansarövningsfält på Gotland
(ca 700 ha). Vidare prövas behovet av nya övnings- och skjutfält
för Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad och Hallands regemente
(116/Fo 31) i Halmstad. Marinen och flygvapnet har i huvudsak den
mark de behöver.

Försvarets markfrågor har efter hand fått en allt större betydelse. Det
understryks bl. a. genom följande uttalande i de kompletterande direktiv
som fredsorganisationsutredningen (FFU) fick i maj 1974:

Försvarets ökade behov av mark för övningsändamål har kommit att
alltmer konkurrera med behov av mark för andra ändamål och har därigenom
medfört allt svårare avvägningar mot andra samhällsintressen.

Det är angeläget att FFU beaktar dessa förhållanden. Riksdagen har beslutat
(mot. 1974: 1282, FöU 1974: 19, rskr 1974: 190) att ge Kungl.

Maj:t till känna vad försvarsutskottet har anfört om överväganden rö 1

Riksdagen 1976/77. 10 sami. Nr2

FöU 1976/77: 2

rande markförvärv för det militära försvaret. Utskottet har framhållit
att den konflikt som i vissa fall råder mellan samhällsintresset av övningsmark
för försvarets räkning och markägares berättigade intressen
på senare år har blivit mera påtaglig. Även allmänheten och kommuner
m. m. berörs inte sällan när man utvidgar militära övningsfält. Enligt
utskottet finns det anledning att överväga möjligheter av det slag som
redovisats i motionen 1974: 1282 samt att frågan bör ses i ett stort sammanhang
och att den bör bli föremål för utredning. Enligt min mening
bör FFU:s uppdrag omfatta även en sådan utredning.

För försvarets markanskaffningar har utbildats en viss rutin som i
korthet kan beskrivas på följande sätt.

Med armén som exempel ankommer det i första hand på försvarsgrenschefen
i dennes egenskap av programmyndighet att ta ställning till
en ifrågasatt markanskaffning. Innan så sker uppdrar chefen för armén
— efter kontakt med fortifikationsförvaltningen — åt den militärbefälhavare
inom vars område det behövs mark att göra en grundläggande
utredning. Militärbefälhavaren uppdrar i sin tur vanligen åt vederbörande
förbandschef att utföra uppdraget.

På grundval av den utredning som militärbefälhavaren lägger fram
prövar chefen för armén markbehovet och hemställer i förekommande
fall — efter samråd med fortifikationsförvaltningen — hos regeringen
om erforderliga åtgärder för att marken skall kunna förvärvas. Arméchefens
framställning remitteras av försvarsdepartementet till försvarets
fastighetsnämnd för yttrande. Om nämnden vid sin bedömning finner att
marken bör förvärvas sker en preliminär kostnadsuppskattning. Den utförs
av fortifikationsförvaltningen.

Efter beredning i försvarsdepartementet tar regeringen ställning till
det framlagda förslaget och lägger — om markanskaffningen anses böra
komma till stånd — fram förslag härom i proposition till riksdagen. Vid
bifall till propositionens förslag uppdrar regeringen åt fortifikationsförvaltningen
att genomföra den beslutade markanskaffningen. Om det anses
nödvändigt tillsätter regeringen en särskild delegation som får i uppdrag
att förhandla med markägare och andra intressenter.

En första åtgärd vid markanskaffning är att underrätta berörda markägare
om riksdagens beslut. Därefter värderas de fastigheter som ingår i
markområdet. Denna värdering utförs ofta av särskilt anlitade sakkunniga
med god kännedom om de lokala förhållandena, prisläge m. m.
Efter värderingen inleds förhandlingar med markägarna om ersättningsbeloppens
storlek och övriga villkor. Vanligen leder dessa förhandlingar
till frivilliga överenskommelser. Om överenskommelse inte kan
träffas, får man tillgripa expropriationsförfarande.

Större markanskaffningar är normalt ganska tidskrävande. Det tar i
allmänhet mellan fem och tio år att slutföra anskaffningen från det att
den grundläggande utredningen påbörjas. Det kan också ta ännu längre
tid.

FöU 1976/77: 2

Motionen

Försvarsmaktens behov av mark för militär övningsverksamhet ifrågasätts
inte i motionen 1975/76: 881. Erfarenhetsmässigt medför markförvärven
emellertid ofta problem för markägare och andra. Dessa problem
finner motionärerna det angeläget att komma till rätta med. Man bör
enligt motionärerna försöka finna former för de statliga markförvärven
för militära ändamål som bidrar till att minska olägenheterna och
de ekonomiska förlusterna för de människor som drabbas, samtidigt som
försvarsmaktens önskemål om och behov av mark för övningsverksamhet
tillgodoses. Motionärerna pekar på risken för att det i annat fall lätt
uppstår en negativ attityd från medborgarnas sida gentemot det militära
försvaret.

Motionärerna framhåller att försvarets fredsorganisationsutredning
har i uppdrag att se över former och villkor för militära markförvärv.
De nöjer sig därför med att i motionen ange några angelägna områden
där förändringar enligt deras mening bör ske. Ändringsförslagen redovisas
under följande sex punkter, nämligen

1. undvikande av intrång i produktiv åkermark,

2. användning av mark som redan tidigare är i statlig ägo,

3. markkompensation i stället för ekonomisk kompensation,

4. ändring av beskattningsreglerna,

5. nya former för samråd och

6. stöd för den lokala befolkningens förhandlingsmöjligheter.

Punkten 4 om beskattningsreglerna har behandlats i en särskild motion
som riksdagen redan har tagit ställning till (mot. 1975/76: 882, SkU
1975/76: 63, rskr 1975/76: 389). Övriga punkter innebär i korthet följande.

1. Åkermark skall i princip inte få tas i anspråk för bebyggelse. Principen
om särskilt skydd för produktiv åkermark bör även hävdas när det
gäller andra åtgärder som omöjliggör livsmedelsproduktion på markområden
som i dag utnyttjas för detta. Konsekvensen härav blir att
generella regler för markförvärv för militära övningsändamål skapas,
som tvingar försvarsmakten att i första hand inrikta planeringen av
skjutfältsutvidgningar och nya skjut- och övningsfält till områden som
f. n. inte utnyttjas för livsmedelsproduktion.

2. Behovet av mark för övningsändamål bör i första hand tillgodoses
genom ändrad användning av mark som redan tidigare är i statlig ägo.
En sådan generell regel innebär att privata markägare inte i samma utsträckning
som nu mot sin vilja behöver påtvingas en markförsäljning.

3. Man bör vidga möjligheterna för markägare att få kompensation
för påtvingad markförsäljning genom övertagande av annan likvärdig —
i första hand statligt ägd — mark. Vid bedömningen av lämpliga platser
för nya skjut- och övningsfält m. m. bör man också väga in de möj -

FöU 1976/77: 2

ligheter till markkompensationer från statens sida som föreligger. De
lokala lantbruksnämnderna bör — när det gäller kravet på likvärdig
mark — kunna ges uppgifter att vara skiljenämnd i de fall då staten
och den private markägaren inte inbördes kunnat komma överens om
värderingen av den mark som staten erbjuder som kompensation.

5. Som det nu är får endast vederbörande markägare på ett tidigt stadium
information om den planering som pågår. Det är angeläget att den
lokala befolkningen — markägare lika väl som icke markägare — också
informeras om eventuella planer på t. ex. en skjutfältsutvidgning och
ges möjlighet att ta ställning dels till planeringen som sådan, dels till
detaljutformningen och gränsdragningen för en sådan utvidgning. Erfarenheten
visar, att det kan vara möjligt att åstadkomma kompromisser
som tillfredsställer såväl de militära behoven som den lokala befolkningens
krav.

6. Samhället måste betrakta den lokala befolkningen som samarbetspart
och inte som motpart. För att denna befolkning på lika villkor skall
kunna föra fram sin syn på planer och alternativ måste såväl enskilda
berörda som sammanslutningar av intressenter kunna få stöd ekonomiskt,
juridiskt och på annat sätt. Sådant stöd måste kunna utgå ända
från det att planer och alternativ börjar dryftas till dess förvärv eventuellt
sker.

Remissyttrandena

Försvarets fastighetsnämnd understryker att man vid försvarets markanskaffningar
inte bör göra större intrång på enskilda människors väsentliga
intressen än som är nödvändigt. När den enskildes intresse måste
vika för allmännyttan är det också angeläget att åtgärder så långt möjligt
vidtas för att minska olägenheterna. I sin naturliga och legitima strävan
att slå vakt om sin egen intressesfär har — framhåller nämnden —
enskilda människor ofta svårt att acceptera de personliga uppoffringar
som krävs för att tillgodose det allmännas nytta.

Yttrandet från försvarets fredsorganisationsutredning innehåller en
hänvisning till vad utredningen skulle komma att anföra i det slutbetänkande
del 1 (Ds Fö 1976: 1) som avlämnades först efter remisstidens
utgång. I betänkandet ger fredsorganisationsutredningen sin principiella
syn på de markproblem varom här är fråga.

Civilutskottet, vars yttrande fogas som bilaga till detta betänkande,
erinrar om och betonar vikten av att totalförsvarets anspråk på markanvändningen
fogas in i den översiktliga planeringen så att anspråken
kan vägas mot konkurrerande intressen innan låsningar uppstår som begränsar
de slutliga valmöjligheterna.

De olika delfrågor som aktualiseras i motionen föranleder följande
kommentarer från civilutskottet och försvarets fastighetsnämnd.

FöU 1976/77: 2

Vad beträffar användningen av produktiv åkermark erinrar
civilutskottet om de riktlinjer som riksdagen har godtagit (senast CU
1975/76: 1 s. 11—14) och som innebär att restriktivitet skall iakttas när
det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Dessa riktlinjer
bör enligt civilutskottet beaktas även av de statliga myndigheter
som bereder förvärvsärenden beträffande mark för försvarsändamål. Vid
vägningen i det enskilda fallet får därvid här som eljest beaktas ett eventuellt
särskilt behov av viss mark. Motionärernas syfte anses i denna del
helt tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Försvarsmakten behöver öppen terräng att öva i, framhåller försvarets
fastighet snämnd, och sådan terräng består vanligen av odlad mark. Det
är emellertid enligt nämndens mening självklart att man bör undvika att
ta högproduktiva marker i anspråk. Nämnden har konsekvent följt denna
princip i sin verksamhet.

Önskemålet att man i första hand skall ta i anspråk statlig
mark kan civilutskottet inte förorda som en generell regel. Vare sig
ett krav på viss markanvändning kommer från militärt eller annat håll
måste den allmänna lämpligheten från samhällssynpunkt i första hand
vara avgörande.

Inte heller försvarets fastighetsnämnd finner en sådan generell regel
användbar. Nämnden anför:

Skall man uppnå ett resultat som totalt sett är så tillfredsställande
som möjligt bör man inrikta rekognosceringen för ny militär övningsmark
efter andra kriterier än vem som är ägare till marken. Ett första
krav är givetvis att marken är användbar för de övningar som det är
fråga om. Likaså bör man sträva efter att finna mark som inte är högproduktiv
för vare sig jord- eller skogsbruk. Marken bör inte ha större
betydelse för permanent- eller fritidsbebyggelse eller för det rörliga friluftslivet.
Där bör inte bo alltför många människor. Inverkan på kommunikationer,
naturvårdsintressen o. d. bör inte vara alltför besvärande.
Övningsmarken får inte heller ligga alltför långt bort från förläggningsorten.
Då uppkommer nämligen oacceptabla transportkostnader, förlust
av dyrbar övningstid och sociala olägenheter för fast anställda och värnpliktiga.
Äganderättsförhållandena beträffande marken kan under sådana
omständigheter endast tillmätas underordnad betydelse.

När det gäller markkompensation tar civilutskottet upp kravet
på likvärdig mark. Lämpligheten från allmän planeringssynpunkt
bör enligt civilutskottets mening vara avgörande. Däremot bör det övervägas
om det kan ges ökade möjligheter att söka tillmötesgå ett önskemål
om ersättningsmark till jordbrukare — lämpligen genom bistånd från
lantbruksnämndernas sida.

Försvarets fastighetsnämnd pekar på svårigheterna att skaffa lämplig
bytesmark. Mark som ”blir över” därför att staten vid markförvärvets
genomförande får köpa mer mark än som skulle ingå i övningsfältet
bör i första hand användas för byte. Även mark som lantbruksnämnderna
äger bör kunna komma i fråga härför och det finns enligt fastig -

FöU 1976/77: 2

hetsnämnden anledning för statsmakterna att understryka detta. Möjligheterna
att använda domänmark för markbyte bör också tas till vara.
Det är emellertid enligt nämndens mening inte möjligt att slå fast en
princip att markkompensation skall erbjudas före ekonomisk kompensation.

Frågan om nya former för samråd berör en viktig fas i
den allmänna fysiska planeringen, framhåller civilutskottet. De militära
anspråken kan ha kommit att framstå som separata krav från statens
sida. Civilutskottet anför vidare:

Civilutskottet har tidigare (CU 1975/76: 1 s. 21—22) förutsatt att berörda
myndigheter på totalförsvarets område söker översiktligt för i
första hand kommunerna presentera långsiktiga anspråk på ett så tidigt
stadium som möjligt. Detta torde också ligga inom det utredningsuppdrag
som getts försvarets fredsorganisationsutredning. Utskottet utgick
i detta sammanhang också från att större markanvändningsfrågor även
inom totalförsvarets område behandlas och bedöms med hänsyn tagen
till den fysiska riksplaneringens riktlinjer. Under dessa förutsättningar
kan motionärernas önskemål anses tillgodosedda.

Med hänsyn till den kommunala översiktliga planering som nu utvecklas
anser civilutskottet att kontakt bör tas med vederbörande kommun
redan på ett tidigt utredningsstadium. Det är viktigt att försvarets
fastighetsnämnd i sitt arbete också på ett tidigt stadium kan tillföras
synpunkter från andra än myndigheter och markägare.

Försvarets fastighetsnämnd framhåller för sin del att nämnden regelmässigt
börjar sin utredning med informationer till länsmyndigheterna,
företrädare för berörda kommuner och markägare. Även massmedierna
informeras och ägnar vanligen stor uppmärksamhet åt sådana projekt.
Härigenom är det väl sörjt för att alla som kan ha intressen att bevaka
nås av information. Det är således enligt fastighetsnämndens uppfattning
redan nu väl sörjt för informationen i hithörande frågor och för möjligheterna
att på saklig grund påverka förslagen.

Huruvida information skall lämnas på ett tidigare stadium får enligt
fastighetsnämnden bedömas från fall till fall. Nämnden varnar bestämt
för att lägga fast några regler härom. Resultatet kan bli att ett stort
antal människor utsätts för oro och bekymmer alldeles i onödan.

Vad slutligen angår den lokala befolkningens förhandlingsmöjligheter
erinrar civilutskottet om sitt förslag i betänkandet CU
1975/76: 28 (s. 8), att man i samband med arbetet på en ny planlagstiftning
gör en förutsättningslös utredning beträffande möjligheten och
lämpligheten av att genom den allmänna rättshjälpen eller på annat sätt
bistå allmänhet och sakägare med rådgivning e. d. i planfrågor. Någon
ytterligare åtgärd anser civilutskottet inte nu påkallad.

Försvarets fastighetsnämnd har under sin mer än 20-åriga verksamhet
inte kunnat finna att det brister i markägares och andra lokala intressenters
förmåga att själva föra fram sina synpunkter. Nämnden är

FöU 1976/77: 2

opartisk och kan — när så anses befogat — låta utföra specialutredningar
med anledning av synpunkter som framförts. Med hänvisning
också till det stöd som den lokala befolkningen kan få av kommuner
och länsmyndigheter anser nämnden det inte vara motiverat med några
speciella stödåtgärder.

Utskottet

När det gäller markanvändningen i stort har man att följa de riktlinjer
för samhällsplaneringen som statsmakterna har beslutat om. Hösten
1972 fastställdes dels riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiska
planeringen (prop. 1972: lil bil. 1, InU 1972: 28, rskr 1972: 347), dels
riktlinjer för hushållningen med mark och vatten och lagstiftning för att
främja sådan hushållning (prop. 1972: lil bil. 2 och 3, CU 1972: 35,
rskr 1972: 348). Påföljande år togs ett beslut om medlen i den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1973: 50, InU 1973: 7,
rskr 1973: 248).

Riktlinjerna för den övergripande samhällsplaneringen gäller givetvis
också på försvarets område. Det är, som civilutskottet påpekar, viktigt
att totalförsvarets anspråk på markanvändningen fogas in i den översiktliga
planeringen så att anspråken kan vägas mot konkurrerande intressen
innan det uppstår låsningar som begränsar de slutliga valmöjligheterna.
Försvarsutskottet har tidigare i annat sammanhang uttalat sig
härför och anförde därvid bl. a. följande (FöU 1973: 22 s. 12):

Hushållningen med mark och vatten har självfallet nära samband
med politiken på andra områden. Den fysiska riksplaneringen måste
också utgå från målen för t. ex. den ekonomiska politiken, regionalpolitiken,
industripolitiken, jordbrukspolitiken, trafikpolitiken och försvarspolitiken.
De mål som var för sig ställts upp inom dessa områden
ter sig delvis motstridiga. Åtgärder som bedöms angelägna ur en aspekt
kan ibland få icke önskade konsekvenser ur en annan. En samordning
av planeringen inom olika områden är därför nödvändig för att så långt
möjligt undvika att icke önskade effekter uppstår.

Man har inom det militära försvaret tidigt uppmärksammat de problem
som den ökade konkurrensen om mark medför. Försvarets fredsorganisationsutredning
(FFU), som tillsattes år 1967, fick i uppdrag att
ägna särskild uppmärksamhet åt förbands och utbildningsanstalters betydelse
såväl från allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter som med
hänsyn till behov av mark för tätorters expansion, trafik- och bostadsändamål
m. m. Det har, som utskottet också kunnat konstatera (FöU
1974: 19 s. 14), visat sig att det lätt uppstår konflikter mellan samhällsintresset
av övningsmark för försvarets räkning och markägares
berättigade intressen. FFU har den 31 maj 1974 genom kompletterande
direktiv fått i uppdrag att också överväga olika möjligheter att begränsa
försvarets behov av övningsmark.

FöU 1976/77: 2

Syftet med motionen 1975/76: 881 anges vara att få till stånd en
ändring av nuvarande former för försvarets markförvärv för att på det
sättet minska olägenheterna och de ekonomiska förlusterna för de människor
som måste avstå mark. Motionärerna hänvisar till den översyn
som FFU har i uppdrag att göra. I avvaktan på resultaten av översynen
tar de upp delfrågor som det enligt deras mening är angeläget att riksdagen
tar ställning till redan nu. De frågor som utskottet har att behandla
avser undvikande av intrång i produktiv åkermark, användning
av mark som redan tidigare är i statlig ägo, markkompensation i stället
för ekonomisk kompensation, nya former för samråd i markärenden
och stöd för den lokala befolkningens förhandlingsmöjligheter.

Sedan motionen lämnades har FFU lagt fram första delen av sitt slutbetänkande
(Ds Fö 1976: 1) med utgångsvärden för utredningens senare
ställningstaganden. Betänkandet innehåller bl. a. vissa uttalanden av intresse
i detta sammanhang. Beträffande försvarets markförvärv anför
FFU följande:

När markförvärv måste genomföras för att tillgodose försvarets behov
är det ofrånkomligt att markägare mot sin önskan nödgas i det allmännas
intresse avstå mark. Rör det sig då om jordbrukare, som vill fortsätta
sin näring, är det givetvis önskvärt att samhället i görlig mån medverkar
till att anskaffa annan jordbruksfastighet. Det kan emellertid
vara svårt att skaffa ersättningsmark. Konkurrensen om mark är stor.
Mark tillhörig domänverket bör därför även kunna komma i fråga.
Lantbruksnämnderna har en viktig funktion att fylla och nämnderna
har redan i vissa fall medverkat. För att ingen tvekan skall behöva råda
om nämndernas funktion i detta hänseende bör regeringen på lämpligt
sätt komplettera instruktionen för lantbruksnämnderna.

FFU berör också försvarets fastighetsnämnd och dess betydelse för
handläggningen av försvarets markärenden. FFU anser att den parlamentariska
representationen i fastighetsnämnden bör utökas och att
nämnden bör tillföras expertis i skogs- och lantbruksfrågor. Enligt FFU
bör också andra intressenter än länsmyndigheter, kommuner och markägare
beredas tillfälle att föra fram sina synpunkter inför nämnden, t. ex.
berörda närboende samt lokala representanter för friluftsliv och naturvård.

Utskottet tar först upp de frågor som rör markanvändningen.

Av praktiska och andra skäl kan det enligt utskottets mening vara
svårt att införa generella regler som undantar visst slag av mark och i
övrigt begränsar handlingsfriheten när det gäller att tillgodose försvarsmaktens
markanspråk i det enskilda fallet. Det är uppenbarligen inte
heller vad motionärerna har avsett. Även civilutskottet och fastighetsnämnden,
som i sak redovisar en positiv syn på motionen, avvisar tanken
på generella regler av detta slag.

Som framgår av det föregående har FFU också bedömt saken på detta

FöU 1976/77: 2

sätt. De synpunkter och förslag som utredningen lagt fram i sitt senaste
betänkande stämmer, såvitt utskottet kan finna, väl överens med motionens
syfte. Utskottet har för sin del inte något att erinra mot de
grunder för försvarets markförvärv som FFU anger.

Erfarenheten visar att informationen i markärenden ibland kan ha
varit bristfällig. Rent principiellt delar utskottet motionärernas uppfattning
att information om den planering som pågår bör lämnas så tidigt
som möjligt och även till andra än markägare som berörs av en ifrågasatt
markanskaffning. Det bör emellertid — som fastighetsnämnden
framhåller — få avgöras från fall till fall när information lämpligen bör
ske. Fastighetsnämndens roll i detta sammanhang får heller inte underskattas.
De förslag till förändringar beträffande nämndens sammansättning
m. m. som FFU har lämnat förefaller att vara väl grundade.

Motionärernas krav på stöd för den lokala befolkningens förhandlingsmöjligheter
innebär långtgående förändringar i förhållande till vad
som nu gäller. Enligt den praxis som har utbildats på försvarets område
får säljaren ersättning för kostnader som uppkommer under den tid
förhandlingar om köp av mark pågår men inte för kostnader dessförinnan.
I motionen yrkas att såväl enskilda berörda som sammanslutningar
av intressenter skall få ekonomiskt, juridiskt och annat stöd ända
från det att planer och alternativ börjar dryftas till dess ett förvärv
eventuellt kommer till stånd.

Det ligger självfallet i försvarets intresse att markförvärv som bedöms
vara nödvändiga för dess verksamhet sker i gott samförstånd med markägare
och andra intressenter. Härför krävs inte bara att alla berörda i
god tid blir informerade om planerade markanskaffningar. De kan också
behöva stöd och hjälp för att kunna ta till vara sina intressen. Fastighetsnämnden
erinrar i detta sammanhang om det stöd som den lokala befolkningen
kan få av kommuner och länsmyndigheter.

Vid föregående riksmöte väcktes en motion — 1975/76: 872 (c) —
med begäran om utredning och förslag beträffande juridisk rådgivning
till enskilda i syfte att förbättra allmänhetens möjlighet att följa och
påverka planfrågor m. m. Motionärerna förordade som en lämplig lösning
att rådgivning tillhandahålls gratis eller till överkomlig taxa inom
ramen för rättshjälpen. Riksdagen har på förslag av civilutskottet hemställt
hos regeringen att man i samband med arbetet på en ny planlagstiftning
skall utreda möjligheten och lämpligheten av att genom den
allmänna rättshjälpen eller på annat sätt bistå allmänhet och sakägare
med rådgivning e. d. i planfrågor (CU 1975/76: 28, rskr 1975/76: 338).
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör man enligt försvarsutskottets
mening inte vidta någon ändring i nuvarande principer för
ersättning åt enskilda av kostnader som förorsakas av försvarets markanspråk.

FöU 1976/77: 2

Frågan om en ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid tvångsförsäljning av fastighet har riksdagen, som förut nämnts, redan
tagit ställning till. Beslutet innebär att motionärernas yrkanden i denna
del har tillgodosetts (SkU 1975/76: 63, rskr 1975/76: 389).

Med hänvisning till vad utskottet i det föregående har anfört hemställer
utskottet

att riksdagen avslår motionen 1975/76: 881.

Stockholm den 26 oktober 1976

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna
(s), Glimnér (c), Holmqvist (s), Pettersson i Örebro (c), Gustavsson i
Ängelholm (s), Karl Bengtsson i Varberg (fp), fru Sundström (s), herrar
Björk i Gävle (c), Brännström (s), fru Ekelund (c), herrar Hedberg (s),
Svartberg (s), Dahlén (fp) och Aulin (m).

FöU 1976/77: 2

Bilaga

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har hemställt om civilutskottets yttrande över motionen
1975/76: 881 av herr Korpås m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
beslutar hos regeringen begära översyn av former och villkor för
statliga markförvärv för militära ändamål och utfärda instruktioner eller,
i de fall så krävs, föreslå riksdagen sådana ändringar i gällande lag att
motionens förslag under punkterna 1—3, 5 och 6 tillgodoses. I de angivna
punkterna tas upp följande önskemål:

1. intrång i produktiv åkermark bör undvikas,

2. det militära försvarets behov av mark för övningsändamål bör i
första hand tillgodoses genom ändrad användning av mark som redan
tidigare är i statlig ägo,

3. ersättning bör i första hand lämnas genom att likvärdig mark tillhandahålls,

5. nya former av samråd måste skapas,

6. den lokala befolkningens förhandlingsmöjligheter bör stödjas.

Civilutskottet har haft tillgång till de yttranden över motionen som

avgetts av försvarets fastighetsnämnd och försvarets fredsorganisationsutredning.

Beträffande produktiv åkermark har riksdagen (senast CU 1975/76: 1
s. 11—14) godtagit riktlinjer som innebär att restriktivitet skall iakttas
när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Jordbrukets
intressen kan emellertid inte alltid ges företräde. För att få ett
bättre underlag när det gäller att ta ställning i ett konkret fall har gjorts
och pågår översiktliga studier. Regeringen har i sina beslut län för län
beträffande den fysiska riksplaneringens nu pågående planeringsskede
ställt upp särskilda krav på regionala program och på översiktliga planer
samt pekat på vissa områden därutöver där jordbruksfrågorna skall ägnas
ökad uppmärksamhet. Vidare gäller att även i de områden som
inte täcks av nämnda speciella krav i kommunöversikt skall tas in riktlinjer
som beaktar jordbruksintressena. I detta sammanhang bör noteras
att begreppet högvärdig jordbruksmark skall definieras inte endast med
hänsyn till faktisk avkastningsförmåga utan med hänsyn även till jordbrukets
regionala förutsättningar samt dess betydelse för den lokala sysselsättningen
och det lokala serviceunderlaget.

Det är enligt civilutskottets mening uppenbart att de sålunda refererade
riktlinjerna bör beaktas även av de statliga myndigheter som bereder
förvärvsärenden beträffande mark för försvarsändamål. Vid vägningen
i det enskilda fallet får därvid här som eljest beaktas ett eventuellt
särskilt behov av viss mark. Motionärernas syfte får i denna del
anses helt tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

FöU 1976/77: 2

När det gäller önskemålet att i första hand ta i anspråk statlig mark
kan civilutskottet inte förorda en föreslagen generell regel. Vare sig ett
krav på viss markanvändning kommer från militärt eller annat håll
måste den allmänna lämpligheten från samhällssynpunkt i första hand
vara avgörande.

Förslaget att den som avstår mark till staten för militära ändamål i
första hand kompenseras med likvärdig ersättningsmark synes syfta även
till att dessa möjligheter skall beaktas också i valet av lämplig plats för
en anläggning. Lämpligheten ur allmän planeringssynpunkt bör enligt
civilutskottets mening vara avgörande. Däremot bör det övervägas om
det kan ges ökade möjligheter att söka tillmötesgå ett önskemål om ersättningsmark
till jordbrukare — lämpligen genom bistånd från lantbruksnämndernas
sida.

Vad motionärerna anfört om nya former för samråd berör en viktig
fas i den allmänna fysiska planeringen — ett aktivt medborgarinflytande.
I den mån ett anspråk från försvarets sida på viss mark kan länkas in
på ett tillräckligt tidigt stadium i den översiktliga kommunala planeringen
kan motionärernas syfte också anses bli tillgodosett. Under hittillsvarande
förhållanden torde emellertid dessa anspråk inte alltid ha
kunnat föras fram och beaktas i det nu pågående planeringsarbetet i anslutning
till den fysiska riksplaneringen. De militära anspråken kan därvid
ha kommit att framstå som separata krav från statens sida. Civilutskottet
har tidigare (CU 1975/76: 1 s. 21—22) förutsatt att berörda
myndigheter på totalförsvarets område söker översiktligt för i första
hand kommunerna presentera långsiktiga anspråk på ett så tidigt stadium
som möjligt. Detta torde också ligga inom det utredningsuppdrag
som getts försvarets fredsorganisationsutredning. Utskottet utgick i detta
sammanhang också från att större markanvändningsfrågor även inom
totalförsvarets område behandlas och bedöms med hänsyn tagen till den
fysiska riksplaneringens riktlinjer. Under dessa förutsättningar kan motionärernas
önskemål anses tillgodosedda.

Enligt utskottets mening bör, med hänsyn till den kommunala översiktliga
planering som nu utvecklas, kontakt tas med vederbörande kommun
redan i ett tidigt utredningsstadium. Det är viktigt att försvarets
fastighetsnämnd i sitt arbete också på ett tidigt stadium kan tillföras
synpunkter även från andra än myndigheter och markägare. Dessa frågor
har också tagits upp av fredsorganisationsutredningen.

Slutligen har motionärerna förordat ett ytterligare stöd för den lokala
befolkningens förhandlingsmöjligheter. Civilutskottet har i betänkandet
CU 1975/76: 28 (s. 8) föreslagit att man i samband med arbetet på en
ny planlagstiftning gör en förutsättningslös utredning beträffande möjligheten
och lämpligheten av att genom den allmänna rättshjälpen eller på
annat sätt bistå allmänhet och sakägare med rådgivning e. d. i planfrågor.
Någon ytterligare åtgärd kan nu inte anses påkallad.

FÖU 1976/77: 2

Civilutskottet vill i detta sammanhang allmänt sett erinra om och betona
vikten av att totalförsvarets anspråk på markanvändningen fogas in
i den översiktliga planeringen så att anspråken kan vägas mot konkurrerande
intressen innan låsningar uppstår som begränsar de slutliga
valmöjligheterna.

Stockholm den 11 maj 1976
På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s),
Petersson i Nybro (s), Wennerfors (m), Lindkvist (s), Henrikson (s),
Strömberg i Botkyrka (fp), Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Olof Johansson
i Stockholm (c), Claeson (vpk), fru Landberg (s), herr Persson i
Karlstad (s) och fru Andersson i Hjärtum (c).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7600S0