med anledning av motion om lagstiftningen rörande onykterhet vid trafik till sjöss (Betänkande 1977/78:LU12 Lagutskottet)

LU 1977/78:12

Lagutskottets betänkande
1977/78:12

med anledning av motion om lagstiftningen rörande onykterhet vid
trafik till sjöss.

Motionen

1 motionen 1977/78:419 av Margareta Andrén (fp) och Elver Jonsson (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär
skärpta straffbestämmelser vid onykterhet i samband med trafik till sjöss.

Enligt motionärerna uppgick antalet drunknade under 1977 till 238
personer, vilket är 19 fler än under 1976. Ökningen berodde, anförs det vidare,
i första hand på småbåtsolyckorna. Dessa krävde nämligen 1977 ca 63 % fler
drunknade än de gjorde 1976. Motionärerna upplyser att enligt Svenska
livräddningssällskapet-Simfrämjandet har därigenom en ökning skett från 70
till 114 drunkningsoffer. Dessa 114 utgör nästan hälften av alla som
drunknade under hela året.

Motionärerna framhåller att en del av ökningen visserligen kan tillskrivas
det större antal småbåtar som nu finns men att en stor del av orsakerna till de
tragiska båt- och drunkningsolyckorna är en ökande alkoholförtäring i
samband med sjöturer. En undersökning som gjordes för några år sedan
visade att åtskilligt fler än hälften av alla som drunknade var alkoholpåverkade.

När det gäller motorfordonstrafik, fortsätter motionärerna, är alla numera
överens om att alkohol och trafik inte hör ihop, även om alltför många förare
ändock nonchalerar denna livsviktiga regel. Men när det gäller trafiken till
sjöss tycks medvetandet om alkoholen som en trafikfara vara dåligt
utvecklat. Just därför anser motionärerna det vara en stor brist att inte
trafiknykterhetslagstiftningen gäller även för trafik till sjöss. Att efterlevnaden
är svår att kontrollera kan inte få hindra lagstadgade bestämmelser och
straffansvar vid framförande av fordon till sjöss i alkoholpåverkat tillstånd.

Gällande ordning

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av
starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra
fordonet eller spårvagnen. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där
omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma
straff skall dömas den förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad
som nyss sagts. Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört

1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 12

LU 1977/78:12

motorfordon m. m. efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5
promille eller mer. Uppgick blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men
översteg den 0,5 promille döms föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst
10 dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1899:35 s.
1). I lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt
på all sjöfart.

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 325 § sjölagen
diskuterades frågan om införande av en promillegräns för sjötrafikens del.
Sjölagskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1965:18) Fartygs befälhavare,
Gemensamt haveri och dispasch, Ansvarsbestämmelser m. m. bl. a. en
bestämmelse om straff för onykterhet som i huvudsak överensstämde med
nu gällande regel. Kommittén avvisade tanken på att införa en promilleregel
och hävdade att en sådan regel inte skulle vara generellt genomförbar för
sjöfartens del på grund av de särpräglade förhållandena till sjöss. Redan valet
av promillegräns skulle bli ett problem, eftersom till sjöss starkt skiftande
trafikförhållanden samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen
ställde olika starka krav i nykterhetshänseende.

På grundval av kommitténs förslag framlades i propositionen 1966:145
förslag till ändringar i bl. a. sjölagen. Beträffande frågan om ansvar för
onykterhet till sjöss anslöt sig föredragande statsrådet till kommitténs
uppfattning att ansvarsbestämmelsen inte borde innehålla någon promilleregel.
Han ansåg att det fanns starka skäl föratt avstå från en sådan regel. Han
pekade på bl. a. att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan
äga rum samt att det inte kunde bortses från att handelsflottans och i viss mån
även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor och
tillbringar det mesta av sin fritid där. I sitt av riksdagen godkända betänkande
med anledning av propositionen (1LU 1967:3) godtog första lagutskottet de
redovisade skälen mot en promilleregel men underströk samtidigt vikten av
att utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens blod användes
som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottet påpekade dock att
det inte ansåg frågan om en promilleregel vara slutligt löst utan att saken
kunde komma i ett annat läge när utredningstekniken utvecklats mer och
övervakning genom sjöpolis förstärkts.

Spörsmålet blev ånyo föremål för riksdagens prövning åren 1970 och 1971
med anledning av motioner. År 1970 avslogs motionsyrkandena under

LU 1977/78:12

hänvisning till riksdagsbehandlingen 1967 (1LU 1970:7). I sitt av riksdagen
godkända betänkande med anledning av 1971 års motion (LU 1971:17)
framhöll lagutskottet att en generell promilleregel inte var genomförbar då
men att frågan framdeles kunde komma i ett annat läge. För fritidsbåtarnas
del ansåg lagutskottet lämpligt att den år 1970 tillsatta fritidsbåtsutredningen
övervägde frågan om införande av särskilda promilleregler vid trafik med
fritidsbåtar. Motionen överlämnades därför till utredningen för övervägande.

Vid 1976/77 års riksmöte aktualiserades åter frågan om sjölagens ansvarsregel
med anledning av en motion om införande av regler om högsta tillåtna
blodalkoholhalt vid trafik till sjöss. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1976/77:2) avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet hänvisade
till det utredningsarbete som utförts av fritidsbåtsutredningen och framhöll
att regeringens ställningstagande till utredningens förslag borde avvaktas,
innan frågan slutligen prövades av riksdagen. Utskottet anförde vidare att
problemet med alkoholförtäring i samband med sjötrafik måste ses mot
bakgrund av det förhållandet att allmänheten inte kan antas ha full förståelse
för faran av att använda alkohol till sjöss. Detta förhållande ledde utskottet till
den uppfattningen att man snarast borde vidta åtgärder för att informera
båtägarna om gällande bestämmelser och om de risker som är förenade med
alkoholförtäring ombord. Förslag om en starkt intensifierad och utbyggd
information i detta avseende hade också framlagts av fritidsbåtsutredningen.
Med hänsyn till frågans vikt ville utskottet understryka betydelsen av att en
sådan informationskampanj kommer till stånd.

Fritidsbåtsutredningen m. m.

Som ovan berörts behandlade fritidsbåtsutredningen frågan om en skärpning
av straffbestämmelsen för onykterhet till sjöss. Utredningen slutförde
sitt uppdrag år 1974 genom avlämnande av betänkandet (SOU 1974:95)
Båtliv, Samhälle och fritidsbåtarna. Utredningen föreslog bl. a. obligatorisk
registrering av fritidsbåtar samt flera andra åtgärder beträffande sådana båtar.
I fråga om en promilleregel anförde utredningen flera skäl mot lagstiftning.
Utredningen framhöll bl. a. att kontrollen och övervakningen av regelns
efterlevnad skulle hämmas av betydande praktiska svårigheter. Enligt
kommittén var det mycket tveksamt om införandet av en promilleregel
skulle få nykterhetsfrämjande effekt utan en mycket omfattande och
kostnadskrävande utbyggnad av bevakningsresurserna och en väsentligt
utökad information. Speciellt svårlöst föreföll bevakningsproblemet vara
beträffande landets många insjöar, där en mycket stor del av de mindre
fritidsbåtarna finns. Det var enligt kommittén också i denna båtmiljö och
bland dessa båtkategorier som ett stort antal olyckor enligt tillgänglig statistik
inträffat. Kommittén ansåg vidare att statistiken avseende fritidsbåtsolyckorna
ej kunde sägas utgöra ett tillfredsställande underlag för en skärpning av

LU 1977/78:12

lagstiftningen eller för att ge denna en annan inriktning, t. ex. genom en
promilleregel. Kommittén anförde vidare bl. a. följande.

Båtlivets speciella villkor kan skapa särskilda problem vad gäller efterlevnaden
av en promilleregel. Det finns ett stort antal båtar som används för
övernattning vid kortare eller längre färder. De ersätter i många fall
fritidshuset och nyttjas över veckoslut, semestrar och annan ledighet för
fisketurer och annan rekreation. Gemensamt för skilda användningsområden
är emellertid att de används som bostad, vilket kan vålla gränsdragningsproblem
vid rättstillämpningen. Även vid alkoholförtäring i en förtöjd
båt - vilket rimligtvis inte kan förbjudas - kan väderleksförhållanden etc.
nödvändiggöra förflyttning och förande av båten, vilket således skulle
medföra brott mot bestämmelsen om promillegräns.

Det har i sammanhang, då promilleregler på sjön diskuterats, framförts
argument mot promilleregler för yrkessjöfartens del med hänsyn till de
speciella förhållanden de ombordanställda lever under. Man har emellertid
därvid gjort gällande att det vore annorlunda med fritidsbåtarna och att det
vore lämpligt med promilleregler för dessa båtar. Utredningen finner det
emellertid svårt att argumentera för en strängare bestämmelse för fritidsbåtarna.
Skälet för införande av en sådan bestämmelse är säkerhetsaspekten.
Den skada en berusad person i ansvarig ställning ombord kan vålla torde vara
så mycket mindre i en fritidsbåt än i ett fartyg. Det skulle sannolikt också vara
nödvändigt att knyta promillebestämmelser till föraren vilket säkert skulle
komma att vålla problem ur bevissynpunkt.

Avslutningsvis framhöll utredningen att starka skäl talade mot en
lagstiftning men att ställningstagandet ej skulle ses som ett slutligt ställningstagande
för lång tid framöver från samhällets sida. Den i betänkandet
föreslagna förbättrade rapporteringen av fritidsbåtsolyckorna och den intensifierade
bearbetningen av materialet från denna tillsammans med materialet
från den likaledes föreslagna registreringen av vissa fritidsbåtar borde
väsentligt kunna bidra till att bättre klarlägga alkoholens roll i olyckorna och
även ange vägar till framtida åtgärder för att lösa detta problem. Det borde
ankomma på båtmyndigheten att noga följa utvecklingen på detta område
och att föreslå eventuella åtgärder.

1 avvaktan på resultatet av denna verksamhet föreslog utredningen en
starkt intensifierad och utbyggd information till båtägarna dels om gällande
bestämmelse i 325 § sjölagen, dels om de allmänna risker som är förenade
med alkoholförtäring inte bara i samband med förande av fritidsbåt utan även
vid vistelse ombord. Den föreslagna båtregistreringen torde enligt utredningen
även skapa en ny och viktig möjlighet till direktkontakt med
båtägarna - eller grupper av dessa - som bör kunna öka effekten av sådan
information. Det borde ankomma på båtmyndigheten att närmare utforma
denna informationsverksamhet.

Utredningens betänkande remissbehandlades. Vid remissbehandlingen
uttalade sig rikspolisstyrelsen, sjösäkerhetsrådet och konsumentverket i
frågan om införande av en promilleregel. Rikspolisstyrelsen och sjösäkerhetsrådet
anslöt sig till utredningens synpunkter. Konsumentverket däremot

LU 1977/78:12

ansåg att övertygande skäl förelåg för en promilleregel men att lagstiftning
borde anstå i avvaktan på en informationskampanj för att öka allmänhetens
förståelse för faran av att använda alkohol till sjöss.

Efter regeringens bemyndigande år 1975 tillkallades en särskild sakkunnig
för att ytterligare pröva frågan om registrering av fritidsbåtar. Den sakkunnige
avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977:25) Båtliv 2, Registerfrågan,
vari framläggs förslag till olika alternativ för registrering av fritidsbåtar.
Betänkandet, som remissbehandlats, är jämte fritidsbåtsutredningens förslag
föremål för överväganden inom regeringskansliet. Enligt ett uttalande av
jordbruksministern vid besvarandet av en fråga om förslag beträffande
fritidsbåtar den 31 januari 1978 (rd 67 s.) är det regeringens strävan att hinna
förelägga riksdagen ett samlat förslag på grundval av utredningsbetänkandena
under år 1978.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftning som
innebär skärpta straffbestämmelser vid onykterhet i samband med trafik till
sjöss. Motionärerna hänvisar till att antalet småbåtsolyckor, vid vilka
personer drunknat, ökat och att detta bl. a. beror på att alkoholförtäring i
samband med sjöturer blivit vanligare. Enligt motionärerna är det en brist att
inte trafiknykterhetslagstiftningen är tillämplig även vid trafik till sjöss.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen. 1
lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på
betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Straffskalan upptar böter
eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt på all sjöfart. Beträffande
den som är onykter vid förande av motorfordon m. m. gäller enligt
trafikbrottslagen att straffansvar inträder när föraren varit så påverkad av
starka drycker att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall dömas den
förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss sagts.
Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon m. m. efter
att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans
blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer. Uppgick
blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men översteg den 0,5 promille döms
förare för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i
högst sex månader.

1 likhet med motionärerna anser utskottet att särskilda risker är förenade
med alkoholförtäring ombord på fritidsbåtar. Sålunda visar tillgänglig
statistik att det årligen inträffar ett inte obetydligt antal olyckor med
fritidsbåtar vid vilka personer i alkoholpåverkat tillstånd drunknar. Enligt

LU 1977/78:12

utskottets mening finns det därför anledning att närmare överväga åtgärder
som är ägnade att motverka olycksriskerna.

Frågan om införande av en promillegräns för sjötrafikens del har, som
närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 2), övervägts flera gånger tidigare
bl. a. i samband med fritidsbåtsutredningens arbete. Utredningen har därvid
funnit att flera skäl talar mot att promilleregler införs beträffande trafik med
fritidsbåtar. Utredningens betänkande är jämte ett år 1977 framlagt betänkande
med förslag till olika alternativ för registrering av fritidsbåtar f. n.
föremål för överväganden inom regeringens kansli.

Enligt utskottets mening är de skäl som anförts mot en ändrad lagstiftning
på området tungt vägande. Ett slutligt ställningstagande i frågan från
riksdagens sida bör dock anstå till dess regeringen prövat spörsmålet.
Utskottet vill utöver det anförda framhålla att det i motionen påtalade
problemet har samband med att allmänheten kan antas sakna full insikt om
faran av att använda alkohol ombord på fritidsbåtar. Utskottet anser det
därför angeläget att, i enlighet med fritidsbåtsutredningens förslag, informationen
till båtägarna om innehållet i gällande bestämmelser och om de risker
som är förknippade med alkoholförtäring till sjöss starkt intensifieras och
byggs ut. Som utskottet år 1976 underströk, då ett likartat motionsyrkande
prövades av riksdagen, är det betydelsefullt att en sådan informationskampanj
snarast kommer till stånd.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:419.

Stockholm den 28 februari 1978

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m)*, Stig Olsson (s),
Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i Gamleby (s), Sonja
Fredgardh (c), Ingemar Konradsson (s)*, Owe Andrésson (s)*, Stina
Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Joakim
Ollén (m)*, Alfred Håkansson (c)* och Margit Odelsparr (c)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering

• . , ,

.... * . •

GOTAB 57536 Slockholm 1978