Med anledning av motion om kontrollen av hundaveln m. m. (Betänkande 1975/76:JoU21 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76: 21

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 21

med anledning av motion om kontrollen av hundaveln m. m.

Motionen

Yrkande

I motionen 1975:897 av fru Åsbrink m. fl. (s) föreslås att riksdagen beslutar
att hos regeringen anhålla om utfärdande av bestämmelser som reglerar
och kontrollerar hundavel, hunduppfödning och hundhållning i vårt land.

Motivering

Enligt motionärerna har under de senaste åren en konstant ökning av
hundstammen i landet kunnat konstateras. Som sällskap och skydd för
inte minst åldringar och ensamstående har hunden fått ökad betydelse. Samtidigt
finns en tendens att betrakta ägandet av hund som tecken på status,
vilket medför risk för att man skaffar sig hund utan att ha intresse eller
förmåga att i längden sköta hunden. Genom den ökade efterfrågan på hundar
har enligt motionärerna allt fler personer, av dem somliga mindre samvetsgranna,
börjat ägna sig åt hunduppfödning. Rasförsämring i aveln och
undermåliga hundar har, heter det vidare, alltför ofta blivit resultatet av
den stegrade efterfrågan. Massproduktionen av hundar leder enligt motionärerna
dessutom till att djuren utsätts för en behandling som - utan att
kunna bevisligen dömas som djurplågeri - dock innebär en hänsynslös och
ovärdig behandling av levande varelser. Även rasförsämringen innebär enligt
humanitär bedömning en form av misshandel för att inte säga djurplågeri.

I många fall saknas enligt motionärerna laglig möjlighet att ingripa mot
konstaterade missförhållanden. Helt och hållet saknas möjligheter att övervaka
att de regler som anses gälla för en sund avel efterlevs, såsom t. ex.
att en tik endast bör få en valpkull om året och att en uppfödare inte har
hand om mer än tre raser. Enligt motionärerna bör införas uppgiftsskyldighet
till kommun om försäljning av hund jämte obligatorisk registreringsplikt
för varje hund. Man kan, föreslår motionärerna, tänka sig landet indelat
i regioner i likhet med kennelklubbens distrikt. I vart och ett av dessa
skulle inrättas en inspektörstjänst, ett slags djurens ombudsman. Väsentligt
är, anser motionärerna, att få fram statliga bestämmelser som ger möjlighet
till kontroll av hundaveln och hundhållningen i vårt land.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från lantbruksstyrelsen,
statens veterinärmedicinska anstalt, Svenska kennelklubben, Hundfrämjan 1

Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 21

JoU 1975/76: 21

det och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR). Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

Enligt allmänna bestämmelser i djurskyddslagen (1944:219) gäller att djur
skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Vidare föreskrivs
att stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme
och skydd samt hållas tillfredsställande rent (2 $). I 8 b S djurskyddslagen
uppställs, med avseende på s. k. bandhund, särskilda krav beträffande längden
av löplina samt beskaffenheten av koja eller annan viloplats.

För yrkesmässig hunduppfödning gäller därutöver särskilda bestämmelser
(8 a S) enligt vilka uppfödning eller försäljning av hundar eller mottagande
till förvaring och utfodring inte får drivas yrkesmässigt eller eljest i större
omfattning utan att tillstånd därtill lämnats av hälsovårdsnämnden i orten.
Nämnden får, om skäl därtill föreligger, återkalla sådant tillstånd.

Enligt 14 § 1 mom. djurskyddslagen åligger det hälsovårdsnämnden att
utöva den allmänna tillsynen över djurens vård och behandling. För sådant
ändamål skall nämnden utse en eller flera tillsyningsman. Vid tillsynen
medverkar distrikts- eller stadsveterinär. Nämnden får förelägga djurägare
att vidta åtgärder för att avhjälpa missförhållanden och även förelägga vite.

Även i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar ges vissa föreskrifter om
tillsynen. Dessa är dock närmast inriktade på att förebygga att hund orsakar
skada eller olägenhet.

I förordningen (1923:116) ang. skatt för hundar är föreskrivet anmälningsskyldighet
till kommunal uppbördsmyndighet om innehav av hund, som
uppnått tre månaders ålder. Därvid skall anges bl. a. hundarnas ras, ålder,
kön och färg. Över anmälda hundar förs kommunalt hundskatteregister
med uppgift även om innehavaren.

Med stöd av bemyndigande i djurskyddslagen har lantbruksstyrelsen utfärdat
tillämpningsföreskrifter till lagen, vilka trätt i kraft den 1 juli 1974.
Däri ges en mångfald detaljerade bestämmelser angående skötsel av hund,
om beskaffenhet av rastplats och viloplats m. m. Den yrkesmässiga hundhållningen
har uppmärksammats genom ett särskilt avsnitt i anvisningarna.
Däri anges även vilka normer som skall gälla vid definition av begreppen
yrkesmässig uppfödning, försäljning och mottagande till vård och förvaring.

Beträffande själva aveln finns däremot inga anvisningar. Avel med hundar
regleras över huvud taget ej i några författningar. Det kan dock nämnas
att Svenska kennelklubben (SKK) bl. a. genom grundregler för uppfödare
och avelsrådgivning försöker stimulera till ansvarsmedvetande hos personer
som föder upp och säljer hundar. SKK bedriver också viss inspektionsverksamhet
hos i SKK registrerade kennlar. SKK:s inspektörer har dock
ej befogenhet att meddela föreläggande eller förbud. Enligt överenskommelse
får i stället länsstyrelsen (länsveterinären) avskrift av rapporterna över

JoU 1975/76:21

dessa inspektioner och kan vid behov ingripa direkt eller via hälsovårdsnämnden
i orten.

Motionärerna anser att den på senare tid ökade efterfrågan på hundar
lett till en kommersialisering av hunduppfödning och hundhandel som är
olycklig från djurskyddssynpunkt. Det saknas enligt motionärerna möjligheter
att övervaka att de regler som anses gälla för en sund avel efterlevs,
såsom t. ex. att en tik endast bör få en valpkull om året. Med hänsyn till
de missförhållanden som motionärerna anser råda finnér de det vara väsentligt
att införa statliga bestämmelser som kontrollerar hundaveln och
hundhållningen i landet.

Utskottet vill med hänvisning till det tidigare anförda framhålla att det
inte torde saknas formella möjligheter att komma till rätta med eventuella
missförhållanden i fråga om hundhållningen.

Såvitt utskottet kunnat finna - genom remissbehandlingen och eljest -har emellertid de möjligheter till kontroll och tillsyn som befintliga författningsregler
ger inte kunnat utnyttjas i erforderlig utsträckning, främst
kanske beroende på stor arbetsbelastning eller bristande resurser inom hälsovårdsnämnderna.
Utskottet vill emellertid understryka att åtskilliga av
de i motionen påtalade förhållandena förtjänar ökad uppmärksamhet. Flertalet
remissinstanser har också vitsordat att nu rådande förhållanden inom
hunduppfördning och hundhandel till stor del är otillfredsställande. Svenska
kennelklubben har visserligen hävdat att den svenska hundaveln totalt sett
står på en mycket hög nivå. Utskottet har inte anledning att betvivla att
förhållandena inom den av SKK kontrollerade hundaveln i stort sett är tillfredsställande.
Åtskilligt tyder emellertid på att hundavel i okontrollerade
former utgör en stor del av den totala hundaveln i landet. Uppfödningen
av undermålig karaktär bedrivs, enligt vad Hundfrämjandet anfört i sitt
remissvar, ofta undanskymt och på sådant sätt att verksamheten är okänd
för myndigheterna. Djurskyddslagens föreskrift om tillståndstvång för yrkesmässig
eller omfattande uppfödning och försäljning m. m. av hundar
kan i dessa fall uppenbarligen inte fylla den funktion som avsetts med
bestämmelsen i fråga. Det finns självfallet stor anledning att befara att ekonomiska
intressen i nu åsyftade sammanhang väger betydligt tyngre än
såväl genetiska hänsynstaganden som rena djurskyddssynpunkter. I djurskyddssammanhang
har bl. a. skarpt kritiserats det förhållandet att tikar
utnyttjas för produktion av i genomsnitt mer än en valpkull om året. Enligt
vad Hundfrämjandet anfört säljer de undermåliga kennlarna vanligtvis inte
sina valpar direkt utan skickar dem, ofta under otillfredsställande transportförhållanden,
till hundhandlare för vidare försäljning. Det kan därvid
många gånger röra sig om valpar av dålig kvalitet i fråga om hälsotillstånd
och härstamning.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att vissa omständigheter beträffande
hundhållningen synes vara sådana att en förbättring av förhållandena
framstår som starkt motiverade. Utskottet vill därför förorda att en

JoU 1975/76: 21

samlad översyn i lämplig form kommer till stånd rörande förhållandena
inom hundavel och hundhandel i syfte att åstadkomma en sanering och
ökad kontroll på området. Utan att här närmare gå in på frågan hur en
effektivare kontrollverksamhet på förevarande område bör anordnas vill utskottet
endast hänvisa till att Svenska kennelklubbens och andra frivilliga
organisationers verksamhet kan vara en god bas att bygga vidare på. Vad
nu sagts gäller i första hand de former av hundavel eller hunduppfödning
och hundhandel som berörts i det föregående. När det gäller allmänhetens
hundhållning är detta enligt utskottets mening en omfattande fråga som
inte bör dra uppmärksamheten från de i nuvarande läge mera angelägna
problemen.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motionen 1975:897.

Stockholm den 2 december 1975
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Nänarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum
(s), fru Theorin (s), herrar Jonasson (c), Lindberg (s). Johansson i Holmgården
(c), Takman (vpk)*. Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin
(s), herrar Leuchovius (m), Stadling (s)\ Johansson i Vrångebäck (m) och
Norrby i Åkersberga (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1975/76: 21

Bilaga

Yttranden över motionen 1975:897
Lantbruksstyrelsen (1975-03-07)

Vissa av de sakförhållanden som påtalas i motionen förtjänar otvivelaktigt
uppmärksamhet. Det starkt ökade hundbeståndet under de senaste decennierna
har inneburit att uppfödarna fått avsättning för djur, som rätteligen
skulle ha gallrats bort. Detta har blivit särskilt märkbart ifråga om vissa
populära raser och det torde finnas visst fog för vad som i motionen framhålls
beträffande mentalitetsförsämring inom schäferrasen, även om den mera
utbredda hundhållningen också innebär sänkt medelkompetens hos hundägare.

Hundhållning är sedd från människans synpunkt i de allra flesta fall en
form av hobbyverksamhet och bör såsom sådan i största möjliga utsträckning
vara fri från lagliga regleringar. Eftersom det rör sig om levande varelser
måste dock djurskyddssynpunkterna komma till sin rätt. Dessa är också
fastställda i djurskyddslagen för hund- liksom för all djurhållning. Till ledning
för djurägare och det lokala tillsynsarbetet, som utövas av hälsovårdsnämnderna,
har lantbruksstyrelsen nyligen utgivit råd och anvisningar. Dessa
har bl. a. ett fylligt avsnitt om yrkesmässig hundhållning. Ifråga om avel
finns dock inga anvisningar.

Regler för det praktiska genomförandet av avel med animalieproduktionens
djur utformas av näringens egna organisationer. Vissa ramförfattningar
reglerar en del avsnitt: seminverksamhet för nötkreatur, svin och
får; hingst- och galtbesiktningstvång; produktionskontrollverksamhet.

Avel med hundar regleras ej alls i författningar. Svenska kennelklubben
söker, bl. a. genom grundregler för uppfödare, aveslrådgivning på olika nivåer
m. m., stimulera till ansvarsmedvetande hos personer som föder upp och
säljer hundar. Man har också regionalt viss inspektionsverksamhet på kennlar
och denna sker ofta i nära samverkan med hälsovårdsnämnderna.

Avelsarbetet inom klubben underlättas av att man för register och stambok.
Lantbruksstyrelsen hade intill 1973 Kungl. Maj:ts bemyndigande att
fastställa regler för stambokföring av nyttohundar och att utöva kontroll
över stambokföringen. På egen begäran, och med motiv att den helt övervägande
delen av stambokföringen icke gäller nyttohundar (ren- och fårvallarhundar),
befriades styrelsen från uppdraget. I detta sammanhang uttalade
sig lantbruksstyrelsen sålunda principiellt i riktning mot att statlig
insyn i aveln med hundar ej var påkallad. Styrelsen hyser fortfarande denna
uppfattning. En författningsmässig reglering av hundaveln skulle därtill fordra
en mycket omfattande kontrollapparat för att ge avsett resultat.

Lantbruksstyrelsen anser sålunda åtminstone inte för närvarande missförhållandena
vara så allvarliga att en speciell lagstiftning är påkallad för
att kontrollera avel med hundar. Ifråga om uppfödning och hundhållning
har styrelsen uppmärksamheten riktad på utvecklingen och är angelägen
om att den tillsyn, om vilken djurskyddslagen stadgar, skall bli bättre undan
för undan, allteftersom kommunernas hälsovårdsnämnder får resurser att
agera.

JoU 1975/76: 21

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (1975-04-07)

SVA vill för sin del vitsorda förekomsten av vissa av de missförhållanden
i fråga om hundavel, hunduppfödning och hundhållning, som motionen
fäster uppmärksamheten på. Anstalten kan dock ej instämma i att de formella
möjligheterna att komma till rätta med de påtalade missförhållandena
skulle saknas.

I hundskatteförordningen är sålunda föreskrivet om anmälningsskyldighet

- med vissa undantag som saknar betydelse i detta sammanhang - till
kommunens uppbördsmyndighet om innehav av hund, som uppnått 3 månaders
ålder. Härvid skall ras, ålder, kön och färg anges. Kommun för register
över anmälda hundar. Med ledning av kommunernas hundskatteregister torde
således redan f. n. finnas möjlighet att kartlägga vissa av de förhållanden,
som motionärerna efterlyser. Länsstyrelse eller annan myndighet torde
således årligen - eller när eljest så påkallas - kunna erhålla utdrag ur hundskatteregister
från vederbörlig kommunal myndighet. I djurskyddslagen
finns vidare stadgande att uppfödning eller försäljning av hundar icke må
bedrivas yrkesmässigt eller eljest i större omfattning utan att tillstånd därtill
lämnats av hälsovårdsnämnden i orten. Nya tillämpningsföreskrifter till djurskyddslagens
bestämmelser har utfärdats så sent som den 1 juli 1974.

Vad slutligen det egentliga avelsarbetet beträffar, regleras detta inte genom
statliga bestämmelser utan genom en omfattande verksamhet inom ramen
för Svenska Kennelassociationen. Stor lyhördhet har därvid bl. a. visats för
de påpekanden, som fortlöpande görs från veterinärmedicinskt håll om avelshygieniska
åtgärder för förhindrande av sjukdom och ohälsa.

SVA vill sålunda sammanfattningsvis hävda att tillräckliga bestämmelser
och andra instrument för kontrollen av hundavel och hundhållning finns.
Problemet är i stället att få alla dessa instrument att fungera tillfredsställande,
i första hand genom bättre utbildning av hälsovårdsnämndernas djurskyddstillsyningsmän,
bättre information till djurägare samt ökade medel till hundägarorganisationernas
arbete, till kynologisk forskning och till förbättrade
resurser för hälso- och sjukvården bland hundarna med särskild hänsyn
till preventiva åtgärder (hälsokontroller i kennlar). SVA vill i det sammanhanget
beklaga att de möjligheter till förbättringar på dessa punkter, som
förslagen i hundskatteutredningens betänkande Hundavgift (SOU 1972:89)
syntes erbjuda, inte har tillvaratagits.

Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund (SDR) (1975-03-26)

Kontrollen av hundaveln bör skärpas. Svenska Kennelklubben har en
god överblick av förhållandena men når i stort sett endast sina medlemmar.
Dessutom synes kennelklubben p. g. a. sin karaktär av frivillig organisation
inte ha alla de möjligheter till sanktioner, som måste finnas för att förhindra
att mindervärdiga djur kommer till användning i avelsarbetet. De bedömningar
av lantbrukets bruksdjur som reglerats genom statliga bestämmelser
synes kunna utgöra inspirationskällor vid utformningen av regler för hundaveln.
Kennelklubbens verksamhet är en god bas att bygga vidare på mot
i begynnelsen en frivillig, därefter en obligatorisk bedömning och ett godkännande
av i första hand hanhundar för avel. Endast rashundar bör underkastas
en sådan ordning.

Hunduppfödningen, som under senare åt alltmer kommersialiserats, kräver
även i andra avseenden uppmärksamhet. I djurskyddssammanhang har

JoU 1975/76: 21

det i motionen omnämnda utnyttjandet av tikar för produktion av i genomsnitt
mer än en valpkull per år skarpt kritiserats. Sveriges Djurskyddsföreningars
Riksförbund instämmer i denna kritik och vill uttala sig för regler,
som omöjliggör en sådan exploatering av djuren.

SDR vill konstatera, att hundhållningen i landet visar brister i många
avseenden och tillstyrker en översyn och komplettering av gällande författningar.

Svenska kennelklubben (SKK) (1975-04-08)

1 syfte att belysa de med den kontrollerade hundaveln i Sverige förenade
aktiviteterna m. m. ber SKK inledningsvis få lämna en redogörelse beträffande
Svenska Kennelassociationen (SKA), dess organisation, omfattning
och verksamhet.

SKK, som har till ändamål att främja den ädla hundaveln i Sverige, att
sprida kunskap om hur hunden bör vårdas, fostras och utbildas samt väcka
intresse för rationell avel, utgöres av SKK och till denna anslutna klubbar
(special- och bruksklubbar). Verksamheten inom SKA bedrives under SKK:s
ledning. Hur verksamheten i övrigt är organiserad framgår av bifogade stadgar
för SKA och SKK, bilaga l1.

Med ändring av vad som angives i § 21 ingår numera som adjungerade
ledamöter i centralstyrelsen förutom den av försvarsledningen förordnade
ledamoten (f. n. chefen för Försvarets Hundskola) en representant för Svenska
Jägareförbundet och två representanter för Sveriges Veterinärförbund.

SKA har för närvarande ca 103 300 medlemmar fördelade på 11 lokalavdelningar
inom SKK och 18 specialklubbar enligt bifogade förteckning,
bilaga 2'.

Tillsammans med Dansk Kennelklubb, Norsk Kennel Klub och SuomenKennelliitto-Finska
Kennelklubben bildar SKK nordisk Kennel Union, som
är ett samarbetsorgan för samordning av den kynologiska verksamheten
i Norden.

De nordiska kennelklubbarna är också anslutna till den internationella
organisationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) till vilken ca
50 länders kynologiska organisationer är anslutna.

Genom det internationella och framför allt det nordiska samarbetet möjliggöres
en breddning av avelsbasen för hundaveln i Sverige genom att
i utlandet registrat avelsmaterial kan tillföras detsamma. För många raser
är detta av väsentlig betydelse.

SKK främjar SKA:s syften genom att bl. a.

föra register och stambok över till registrering och stamboksföring berättigade
hundar

sörja för domarutbildning

främja vetenskaplig forskning

bedriva allmän upplysningsverksamhet i kynologiska frågor

verkställa kennelinspektioner.

Omfattningen av denna verksamhet framgår av bifogade verksamhetsberättelse
för Svenska Kennelklubben, bilaga 31.

1 SKK:s register införes i huvudsak hundar vars båda föräldrar äro registrerade
i SKK eller i av SKK erkänd klubb eller i utlandet födda och

1 Ej bifogad detta betänkande.

JoU 1975/76: 21

till Sverige införda hundar, som i sitt hemland är registrerade i av SKK
erkänd klubb. F. n. införes årligen något mer än 60 000 hundar i registret.

I SKK:s stambok införes tävlingsresultaten från utställningar, bruksprov
och jaktprov.

För att bl. a. ytterligare öka möjligheterna att använda register och stambok
i avelsarbetets tjänst pågår f. n. ett omfattande arbete att överföra dessa
till ADB. I kravspecifikationerna för ADB-systemet har införts data, som
bl. a. kan användas vid bekämpandet av genetiskt betingade sjukdomar,
bl. a. höftledsdysplasi, som inom vissa nyttohundsraser medfört problem.
ADB-systemet beräknas kunna starta under maj månad 1975.

Inom SKA finnes en Vetenskaplig kommitté med bl. a. veterinärmedicinsk
expertis med huvuduppgift att vara utredande och rådgivande organ när
det gäller program och åtgärder för att fortlöpande förbättra hundmaterialet.

I anslutning till Vetenskapliga kommitténs arbetsområde arbetar sedan
1973 ett verkställande organ, Avelstekniska rådet, vars uppgifter framgår av
bilaga 4*.

På förslag av Vetenskapliga kommittén har SKK fastställt regler för bekämpande
av genetiskt betingade sjukdomar, bilaga 51.

SKK har under 1974 fastställt nya grundregler för uppfödare, bilaga 61,
som f. n. är föremål för granskning hos Konsumentombudsmannen och
efter vars godkännande de kommer att tillämpas.

SKK har även under 1974 fastställt nya kennelnamnsbestämmelser med
skärpta krav på uppfödare som önskar registrera hundar i SKK med kennelnamn,
bilaga 71.

SKK:s upplysningsverksamhet gentemot allmänheten är som framgår av
årsberättelsen omfattande och är helt avgiftsfri och bekostas alltså av de
organiserade hundägarna.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse förekommer det inom SKA
en omfattande verksamhet när det gäller hundaveln och hundhållningen
i Sverige.

Det synes angeläget konstatera, att detta arbete under de gångna åren
varit klart fruktbärande och fört med sig att vi i Sverige totalt sett har
en hundstam av mycket god kvalitet. För att något belysa utvecklingen
lämnas en redogörelse för de olika hundraserna uppdelade på grupperna
brukshundar, jakthundar och sällskapshundar.

Brukshundar

Till gruppen ”brukshundar” räknas ett 10-tal raser, varav schäfern är
talrikast. Cirka 20 % av den svenska hundstammen hänförs till brukshundsgruppen.
Ansvaret för aveln samt utbildnings- och tävlingsverksamheten
har vad brukshundarna beträffar lagts på Svenska Brukshundklubben, som
är Svenska Kennelklubbens största specialklubb med cirka 35 000 medlemmar.
Denna klubb är också ansluten till Centralförbundet för befälsutbildning
som frivillig försvarsorganisation. Som sådan är dess främsta uppgift att
tillgodose totalförsvarets behov av specialutbildade hundar. För detta ändamål
erhåller brukshundklubben statsanslag.

I riksdagsmotionen har schäfern nämnts som exempel på hur mentaliteten
försämrats hos landets hundar. Det kan därför vara av intresse att något
redogöra för det sätt på vilket brukshundklubben arbetar för att hålla bruks 1

Ej bifogad detta betänkande.

JoU 1975/76: 21

hundarna på så hög nivå som möjligt, kvalitetsmässigt sett.

Ansvaret för aveln har i första hand lagts på klubbens 7 aveisavdelningar.
För samordning av gemensamma avelsfrågor har dessa avdelningar ett gemensamt
organ. De flesta avelsavdelningarna har egna medlemsblad och
lämnar genom dessa information i väsentliga avelsfrågor som vägledning
för uppfödare. Avelsavdelningarna står också till tjänst med avelsrådgivning,
dvs. lämnar förslag på lämplig täckhund. Uppföljning av dessa avdelningars
verksamhet sker i första hand genom anordnande av unghundsbeskrivningar
och korsningar med däri ingående mentaltester samt genom avkommebedömning.
Som exempel på denna verksamhets omfång bör nämnas att under
de tre sista åren har anordnats sammanlagt 118 unghundsbeskrivningar med
1 877 deltagande hundar.

Inom brukshundklubben i övrigt bedrivs en synnerligen omfattande utbildnings-,
tävlings- och utställningsverksamhet för vilken 15 distrikt och
180 lokalavdelningar spridda över hela riket svarar. För att möjliggöra en
bedömning av denna verksamhets omfattning kan nämnas, att i brukshundklubbens
allmänna dressyrkurser deltar drygt 12 000 hundar/år. Härtill
kommer fortbildning för flera tusen hundar per år. Omfånget av specialklubbens
tävlingsverksamhet under de sista fem åren när det gäller bruksprov
och unghundsbeskrivningar är följande:

Förteckning över antal bruksprov och tävlingar samt antal starter under de
senaste Jem åren

1970	antal prov	249	antal starter	6 547
1971	antal prov	256	antal starter	7212
1972	antal prov	375	antal starter	9 426
1973	antal prov	360	antal starter	10 097
1974	antal prov	486	antal starter	11 920

Förteckning över antal unghundsbeskrivningar och antal hundar under de senaste
tre åren

1972 antal beskrivningar 29 antal beskrivna hundar 548

1973 antal beskrivningar 53 antal beskrivna hundar 584

1974 antal beskrivningar 53 antal beskrivna hundar 745

Tilläggas bör också att hund av brukshundras måste ha avlagt godkänt
karaktärsprov för deltagande i segrarklass på utställning.

Vid en totalbedömning av brukshundklubbens och dess avelsavdelningars
verksamhet och det resultat som nåtts har man funnit, att motionären
vad brukshundarna beträffar synes sakna fog för sitt påstående att mentaliteten
skulle ha försämrats. Därmed är inte sagt att man för denna grupp
anser sig ha nått målsättningen för avelsarbetet. Mycket återstår ännu att
göra, men med hänsyn till att avelsfrågan är en komplicerad och svårlöst
fråga måste den förbättring av brukshundens kvalitet, som alla parter eftersträvar,
ses som ett långsiktigt program.

JoU 1975/76: 21

Jakthundar

Den under de senaste decennierna fortgående förändringen och humaniseringen
av den svenska jaktutövningen har fört med sig speciella krav
på jakthundsaveln. Statens Naturvårdsverk har också under senare år utfärdat
föreskrifter och anvisningar med anledning av vissa bestämmelser
i jaktstadgan, som dels innebär skyldighet att använda hund vid vissa jaktformer
(spårhundar) och dels förbud mot användande av hundar, som är
olämpliga för jakt efter vissa djurarter, t. ex. rådjur. Gällande bestämmelser
för jakt med drivande hund har också medfört behov av hundar som inte
alls jagar eller ofredar vissa djurarter under dessas fridlysningstider, framför
allt då rådjursrena hundar.

Den svenska älgstammens enorma ökning har fört med sig ett ökat behov
av älghundar.

Svenska Älghund klubben har bedrivit ett omfattande avelsarbete med
speciellt gråhundar och jämthundar, vilket lett till att vi i vårt land har
talrika stammar av mycket goda och mentalt sunda hundar varigenom jägarnas
krav har kunnat tillgodoses.

Jakt med drivande hund är den vanligaste och populäraste jaktformen
i landet. Denna jaktform ställer också de största kraven på hundarna när
det gäller specialisering.

När det gäller rådjursrena hundar för har- och rävjakt har Svenska Stövarklubben
nedlagt ett energiskt och framgångsrikt arbete. Genom avel på
jaktligt dugliga hundar med sådana mentala egenskaper att de äro mottagliga
för dressyr har man lyckats skapa en stövarstam som täcker jägarnas behov
av denna för jakten och jaktvården betydelsefulla hundtyp.

Svenska Dreverklubben, som började sitt arbete i mitten av fyrtiotalet,
har lyckats fl fram en långsamt drivande hund, som mera präglas av styrka
och robusthet än av snabbhet och ädelhet. Den svenska dreverstammen,
som alltså i huvudsak skapats under de senaste 30 åren, är av synnerligen
hög kvalité och fyller ett stort behov vid human jaktutövning särskilt vid
rådjursjakt.

På samma sätt bedrives arbetet inom Svenska Beagleklubben, inom vilken
man energiskt också avlar fram en drivande hund av mindre format.

En kynologisk prestation av enorm betydelse icke minst för den humana
rådjursjakten har utförts inom Svenska Taxklubben inom vilken man under
de sista 20 åren avlat fram en internationellt enastående stam av drivande
taxar, som nu är så talrik att jägarnas behov väl kan tillgodoses.

Den gynnsamma utveckling, som ovan redovisats för vissa jakthundsgrupper,
karakteriserar i allt väsentligt även övriga jakthundstyper t. ex.
skällande eller stående fågelhundar, apporterande hundar, viltspårhundar
och grythundar.

Sällskaps/lundarna

De i Sverige uppfödda hundarna av sällskapshundsraserna står totalt på
en mycket hög nivå. Det styrkes bl. a. av uttalanden från internationellt
verkande domare.

Inom vissa sällskapshundsraser av utländskt ursprung förekommer dock
exteriöra brister som i vissa fall kan föranleda lidande för hunden särskilt
vid dess åldrande. Givetvis bör åtgärder vidtagas för att komma tillrätta
med detta problem men eftersom det gäller utländska raser måste problemet
lösas internationellt.

JolJ 1975/76: 21

Svenska Kennelklubben yrkade och lyckades tillsammans med övriga
nordiska kennelklubbar vid den internationella hundorganisationens generalförsamling
i Paris 1974 genomdriva, att respektive rasers standard för
exteriör skall underställas vetenskaplig prövning för att successivt komma
till rätta med här relaterade problem.

I syfte att ytterligare intensifiera arbetet när det gäller att förbättra hundaveln
och hundhållningen i Sverige har SKK år 1974 startat projektet "Hunden
i framtiden" i vilket ingår delprojekten:

”Hunden i samhället” med målsättning att skapa bästa möjliga förhållanden
i dagens och morgondagens samhälle för våra hundar samt att verka
för att förhållandet emellan allmänheten och samhället å ena sidan samt
hundägarna å andra sidan blir sådant att det kan accepteras av båda parterna.

”Hundens betydelse för människan” med målsättning att belysa hundens
värde för människan såsom brukshund, jakthund eller sällskapshund.

Hundens sociala betydelse skall också utredas. Den sistnämnda utredningen
pågår f. n. vid Socialhögskolan i Göteborg.

"Hundaveln” skall inriktas på följande:

1. Utarbeta principer för val av lämpliga avelsdjur samt metoder för att
ur aveln utesluta olämpliga avelsdjur med beaktande av genetiskt betingade
defekter och sjukdomar.

2. Undersöka om nuvarande tävlingssystem bör ändras eller kompletteras.

3. Undersöka om speciella krav måste uppställas för importerade hundar.

4. Ge avelshygieniska synpunkter på principerna för utformning av rasstandards.

5. Överväga den eventuella inverkan som insemination kan komma att
innebära.

6. Utreda lämpligaste organisation för avelsrådsverksamheten samt hur
avelsråden bör utbildas.

7. Utreda hur veterinärerna lämpligast skall kunna medverka vid bekämpande
av genetiskt betingade sjukdomar.

”Information” med målsättning att utarbeta riktlinjen för bättre information
och PR-verksamhet för SKA.

Projektledningen för ”Hunden i framtiden”beräknas kunna avge slutrapport
i början av år 1976.

SKK har under 1974 också inlett samarbete med Svenska Kommunförbundet.

Under 1974 uppsökte företrädare för SKK tillsammans med representanter
för SBK Svenska Kommunförbundets verkställande ledning i avsikt att söka
utröna möjligheterna till ett mer kontinuerligt samråd avseende hundhållningsfrågor
i samhället. Framställningen rönte påtagligt intresse hos Kommunförbundet,
vilket resulterade i att en samrådsgrupp bestående av representanter
för dessa organisationer härefter samlats till upprepade överläggningar,
vilka hittills resulterat i att Svenska Kommunförbundet för närvarande
genomför en total översyn av samtliga inom landets kommuner
nu gällande bestämmelser för hundhållning.

Samtidigt har vid överläggningar inom samrådsgruppen från hundorganisationernas
sida framhållits önskvärdheten av att man framtidsvis borde
få möjlighet att utreda eventuella förslag till disponering av delar av hundskatten.

Sammanfattningsvis vill SKK med hänvisning till ovanstående framhålla
att hundaveln i Sverige står på en mycket hög nivå och att utvecklingen

JoU 1975/76: 21

under de senaste decennierna fortlöpande väsentligen gått i positiv riktning.
Vissa problem förefinnes dock särskilt när det gäller genetiskt betingade
sjukdomar samt vissa rasers exteriörstandard men åtgärder har vidtagits
och kommer ytterligare att vidtagas för att komma till rätta härmed och
så långt möjligt begränsa skadeverkningarna.

SKK gör f. n. betydelsefulla satsningar för att ytterligare förbättra hundaveln
i Sverige.

Enligt SKK:s uppfattning föreligger det inga bärande motiv för någon
statlig kontroll av hundaveln eller hundhållningen med utgångspunkt i rena
avelssynpunkter. Detta arbete synes såsom hittills med förtroende kunna
anförtros åt de folkrörelser som landets kennelorganisationer utgör. En del
av de ytterligare problem som motionärerna berört, t. ex. att vissa typer
av osund hundhandel förekommer, sammanhänger vanligen med dåligt
skötta och i undermåligt skick befintliga kennlar. SKK hälsar med tillfredsställelse,
att motionärerna aktualiserar dessa frågor.

Enligt SKK:s uppfattning kan dock hundhandeln knappast i väsentlig
omfattning regleras genom statliga bestämmelser. En intensifierad utbildnings-
och rådgivningsverksamhet till hundägare och blivande hundägare
synes jämte utökad inspektionsverksamhet vara den bäst framkomliga vägen
och bör ordnas av SKA/SKK i samarbete med och med hjälp från kommunerna.

När det gäller inspektionsverksamheten åligger det enligt djurskyddslagen
hälsovårdsnämnden i orten att utöva tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål skall nämnden utse en eller flera tillsyningsmän.
Hälsovårdsnämnden får förelägga djurägare att vidta åtgärder för att avhjälpa
missförhållanden och får härvid även förelägga vite. Nämnden skall även
lämna tillstånd till uppfödning och försäljning av hundar, som sker yrkesmässigt
eller i större omfattning och skall därvid föra förteckning över sådana
anläggningar inom kommunen.

För att avhjälpa missförhållanden med avseende på djurskyddet har
länsstyrelsen samma befogenheter som hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen
får även meddela förbud att handha djur m. m.

SKK bedriver sedan flera år tillbaka inspektionsverksamhet av i SKK
registrerade kennlar och i samband därmed rådgivningsverksamhet. SKK:s
inspektörer har dock ej befogenhet att meddela föreläggande eller förbud
utan kan endast anmäla eventuella möjligheter för åtgärd inom SKK:s ram.
Enligt överenskommelse får länsstyrelsen (länsveterinären) avskrift av rapporterna
över dessa kennelinspektioner och kan ingripa antingen direkt eller
via hälsovårdsnämnden i orten, om anmärkningar föreligger på skötseln av
hundarna eller hundstallets utformning, inredning och skötsel. Om hälsovårdsnämnd
ej förfogar över sakkunnig på området, föreskriver lantbruksstyrelsen
att tjänsteveterinär eller kynologisk expertis bör anlitas.

Hälsovårdsnämndernas resurser för ifrågavarande tillsyningsverksamhet
är emellertid ej tillräckliga. En utökning av antalet tillsyningsmän och en
bättre utbildning av dem har varit ett sedan längre framfört krav som bör
tillgodoses.

SKK anser motionärernas förslag att inrätta ytterligare en instans - regioninspektörer,
vilka skulle tilldelas befogenhet att självständigt meddela
föreläggande och förbud - ej vara erforderligt eller lämpligt.

De personella resurserna vid hälsovårdsnämnderna bör i stället förstärkas,
så att nämnderna kan utöva tillsyn i den omfattning som föreskrivs i djurskyddslagen
och lantbruksstyrelsens råd och anvisningar för djurskydds -

JoU 1975/76: 21

tillsyn. Kontakterna och samarbetet mellan SKK och länsstyrelserna, hälsovårdsnämnderna
och tjänsteveterinärerna bör ytterligare förstärkas.

Enligt SKK.s uppfattning bör här föreslagen förstärkning av upplysningsoch
inspektionsverksamheten skyndsammast komma till stånd och liksom
övriga för hundhållningen erforderliga åtgärder finansieras genom införande
av hundavgift enligt Hundskatteutredningens förslag. Det torde nämligen
knappast i längden såsom hittills vara varken möjligt eller rättvist att
låta landets organiserade hundägare svara för större delen av dessa kostnader.

Hundfrämjandet (1975-04-02)

Hundfrämjandet vill livligt instämma i att de nu rådande förhållandena
inom hunduppfödningen till stor del är mycket otillfredsställande. Det finns
ett stort behov av reglerande bestämmelser och övervakning för att
åstadkomma en sanering. De enligt det avslutande yrkandet i motionen
föreslagna bestämmelserna angående ”hundavel, hunduppfödning och
hundhållning” synes dock, av skäl som skall anges i det följande, hellre
böra gälla hunduppfodning och hundhandel. Hundhållningen inom kennlarna
är en fråga som ingår i hunduppfödningen. Hundhållningen hos allmänheten
behöver visserligen kontrolleras bättre, men denna fråga är för stor för de
här föreslagna inspektörerna, som bör få koncentrera sig på kennlarna. Hundhandeln
däremot är en fråga intimt förbunden med kennlarnas kvalitet.
Det rådande läget är att dåliga kennlar, vilkas lokaler, hygien och avelsdjur
inte tål att visas upp, inte säljer sina valpar direkt utan skickar dem (ofta
under de mest upprörande transportförhållanden) till hundhandlare. Dessa
lurar sedan på osakkunniga köpare valpar som är av dålig kvalitet både
i fråga om hälsotillstånd och härstamning. En sanering av hunduppfödningen
bör därför gälla all försäljning av valpar, i synnerhet som den nyssnämnda,
undermåliga uppfödningen ofta bedrivs så undanskymt att verksamheten
är okänd för myndigheterna.

Hundfrämjandet vill också beröra en terminologisk fråga. 1 motionen talas
det om en ”inspektörstjänst, ett slags djurens ombudsman”. Uttrycken "djurens
ombudsman” resp. "försöksdjursombudsman” har under senare år
använts i olika förslag, bl. a. i riksdagsmotioner, och nu senast i projekt
inom djurskyddet. Det har då alltid gällt renodlade djurskyddsuppgifter,
under det att de nu föreslagna tjänsterna skulle få uppgifter som delvis
gäller uppfödningens kvalitet, ehuru även dessa i sista hand innebär förebyggande
av djurplågeri. Det är därför bättre om ifrågavarande tjänstemän
kallas t. ex. kennelinspektörer.

De blivande kontrollbestämmelserna kommer som sagt att tillgodose både
avels- och djurskyddssynpunkter. Det torde vara befogat att sätta djurskyddssynpunkterna
främst. Det är lättare för en inspektör att bedöma om
hundarna vårdas på ett ansvarsfullt sätt än om de genetiska synpunkterna
tillgodoses i avelsarbetet. Ansvarsfulla kennelägare, som behandlar djuren
väl, kan också förväntas lägga ned uppmärksamhet på valet av avelsdjur.
Som det påpekas i motionen är begränsningen av varje kennels uppfödning
viktig för en sund avel. De normer härför som anges i motionen kan tänkas
kompletterade exempelvis på följande sätt. Utom att en tik, såsom föreslagits
i motionen, ej bör ha mer än en valpkull om året, bör också det sammanlagda
antalet kullar hon får under sin livstid begränsas till sex. Vidare bör det
antal valpar som årligen säljs från en kennel helst inte överstiga 30. Detta
är viktigt ur djurskyddssynpunkt emedan en ansvarsfull kennelägare bör

JoU 1975/76: 21

följa upp en valpförsäljning med råd och ev. kontroll. Kontakten mellan
kennelägare och nybliven hundägare är en viktig faktor när det gäller att
främja en god hundhållning i landet.

En annan sida av frågan om kennlarnas storlek är att personalfrågan måste
vara ordnad så att hundarna får regelbunden, ordentlig skötsel och tillsyn.
Hundfrämjandet vill emellertid inte föreslå några absolut tvingande regler
i fråga om kennlarnas storlek och personaltillgång. De praktiska förhållandena
kan vara så växlande att det är bättre med vägledande anvisningar
som det lämnas åt kennelinspektörerna att tillämpa.

Om det ej anses att inspektörer hos hälsovårdsnämnderna skall kunna

- efter kompletterande utbildning - sköta den föreslagna kontrollen av kennlarna,
förefaller det att ligga närmast till hands att kennelinspektörerna knyts
till länsstyrelserna där de kan samarbeta med länsveterinärerna. I
övrigt vill Hundfrämjandet inte på frågans nuvarande ståndpunkt yttra sig
närmare om hur kontrollverksamheten bör organiseras utan vill endast uttala
en livlig förhoppning att det goda initiativet med det snaraste leder till
praktiska åtgärder.

GOTAB 75 10504 S Stockholm 1975