med anledning av motion om kontroll av verksamheten vid vissa juridiska byråer (Betänkande 1979/80:JuU12 Justitieutskottet)

JuU 1979/80:12

Justitieutskottets betänkande
1979/80:12

med anledning av motion om kontroll av verksamheten vid vissa
juridiska byråer

Motionen

I motionen 1978/79:416 av Åke Gillström (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för att komma till rätta med rådande missförhållanden
gällande vissa juridiska byråer.

Motionären konstaterar att verksamheten vid vissa juridiska byråer inte
står under offentlig kontroll såsom fallet är i fråga om t. ex. advokatverksamhet
och yrkesmässig inkassoverksamhet. Det kan enligt motionären här
vara fråga om yngre jurister som öppnat egen byrå men ännu inte vunnit
inträde i Sveriges advokatsamfund. Men det kan också vara fråga om juridiskt
oskolade sakförare. Enligt motionären måste det anses i hög grad stötande att
människor kan driva juristbyrå utan den speciella kompetens som vanligtvis
kopplas till en sådan. Konsumenterna saknar enligt motionären helt
möjlighet att få hjälp, när sådana byråer begår felaktigheter.

Bakgrund

Advokatväsendet

De grundläggande bestämmelserna om det svenska advokatväsendet ges i
8 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna vilar på förutsättningen att vi i
Sverige skall ha varken advokatmonopol eller advokattvång. Enligt 1 § skall
det finnas ett allmänt advokatsamfund med stadgar som fastställs av
regeringen. Benämningen advokat får användas endast av den som är
ledamot av samfundet.

Till ledamot av advokatsamfundet får enligt 2 § antas endast den som är
svensk medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugofem år samt avlagt
för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov (juris kandidatexamen)
och förvärvat sådan praktisk utbildning som föreskrivs i samfundets
stadgar. Stadgarna innebär i detta hänseende att den sökande efter examen
skall under minst fem år på tillfredsställande sätt ha utövat praktisk juridisk
verksamhet, varvid han under minst tre år skall ha ägnat sig åt att
yrkesmässigt tillhandagå allmänheten antingen som biträde hos advokat eller
på rättshjälpsanstalt eller för egen räkning. Enligt 2 § krävs vidare att den
sökande har gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt befinns lämplig att
utöva advokatverksamhet. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får
inte antas till ledamot. Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän
domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman får inte antas till ledamot.

1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 12

JuU 1979/80:12

Samma antagningshinder gäller den som eljest är anställd i statens eller
kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat, om inte samfundets
styrelse medger undantag. Vad nu sagts gäller dock inte befattningshavare
vid allmän advokatbyrå. Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas
enligt 3 § av samfundets styrelse.

14 § ges bestämmelserom advokatyrkets utövning. Enligt paragrafen skall
advokat vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag
som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed. Lagrummet
föreskriver vidare bl. a. skyldighet för advokat att hålla penningmedel och
andra tillgångar, som tillhör hans huvudmän, skilda från vad som tillhör
honom.

Enligt 6 § utövas tillsyn över advokatväsendet av advokatsamfundets
styrelse. Styrelsen har att tillse att advokat såväl vid utförande av talan inför
domstol som i sin övriga verksamhet fyller de plikter som åvilar honom.
Justitiekanslern äger att hos styrelsen eller annat samfundets organ (samfundets
disciplinnämnd) påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt
eller ej längre är behörig att vara advokat.

I 7 § regleras olika former av disciplinärt ingripande mot advokat. Om
advokat i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller om han eljest förfar
oredligt skall han uteslutas ur samfundet. Är omständigheterna mildrande,
kan han i stället tilldelas varning. Åsidosätter advokat eljest de plikter som
advokat som åvilar honom, kan han meddelas varning eller erinran. Om
omständigheterna i fall som sist angetts är synnerligen försvårande kan han
uteslutas.

Ett särskilt straffskydd för advokattiteln ges i 17 kap. 15 § tredje stycket
brottsbalken; den som obehörigen ger sig ut för advokat döms enligt detta
lagrum till böter.

Vägledande regler om god advokatsed har antagits av advokatsamfundets
styrelse den 18 juni 1971. Reglerna är upptagna i 52 paragrafer under följande
rubriker: allmänna bestämmelser, advokatrörelsens organisation, avböjande
och frånträdande av uppdrag, förhållandet till klienten, förhållandet till
motparten, förhållandet till domstol, förhållandet till andra myndigheter,
förhållandet till kollegerna, förhållandet till advokatsamfundet. Normer om
vad god advokatsed kräver har vidare kommit till uttryck i bl. a. avgöranden
av samfundets styrelse och disciplinnämnd. Avgöranden i disciplinnämnden
refereras i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund.

Samhällets rättshjälp

Åren 1972-1973 beslöt riksdagen om en genomgripande reform av
samhällets rättshjälp. Reformen regleras främst i rättshjälpslagen (1972:429),
som trädde i kraft den 1 juli 1973.

Enligt rättshjälpssystemet kan rättshjälp i princip lämnas var och en i varje
rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägen -

JuU 1979/80:12

heten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller om den
inte alls skall prövas av myndighet. Lagen skiljer mellan fyra slag av
rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål,
rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet där
behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå i annan
form. Vissa begränsningar gäller dock. Sålunda är personer i de högre
inkomstlägena uteslutna från allmän rättshjälp liksom andra juridiska
personer än dödsbon. Begränsningar gäller också om den rättsliga angelägenheten
eller sökanden saknar närmare anknytning till Sverige. Allmän
rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte till näringsidkare i angelägenhet som
har samband med näringsverksamheten. Den allmänna rättshjälpen innebär
att staten betalar kostnaderna i ärendet, bl. a. kostnad för biträde, under
förutsättning att den rättssökande själv bidrar till kostnaden efter förmåga
enligt vissa normer (kostnadsbidrag).

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål innefattar bl. a. biträde av offentlig
försvarare. Rättshjälp genom offentligt biträde förekommer i vissa i lagen
särskilt angivna förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten
eller den kroppsliga integriteten. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid
prövningen av frågan om det skall utgå rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller
rättshjälp genom offentligt biträde.

Rättshjälp kan slutligen utgå såsom rådgivning. Rådgivning innebär rätt att
mot en indexreglerad avgift av f. n. 100 kr. få göra en kortare konsultation hos
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har inrättats 30
allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister lämnar
rättshjälp. Rättshjälp lämnas emellertid också av advokat eller biträdande
jurist vid enskild advokatbyrå.

I vissa fall får även annan person lämna rättshjälp. Till biträde vid allmän
rättshjälp kan sålunda i vissa fall utses även annan är jurist, t. ex. en
ombudsman hos partsorganisation på hyresmarknaden om det gäller en
hyrestvist. Även för förordnande av biträde då det är fråga om rättshjälp
genom offentligt biträde saknas speciella behörighetskrav. Här kan i vissa fall
till biträde förordnas annan än jurist, t. ex. en välutbildad och erfaren
socialarbetare. Och i brottmål kan undantagsvis annan jurist än advokat
förordnas till offentlig försvarare, t. ex. en erfaren förbundsjurist som
föreslagits till uppdraget av en medlem i ett fackligt förbund. I samtliga fall
skall förordnandet föregås av en prövning av biträdets lämplighet. (Se JuU
1972:12 s. 40 ffoch 1973:1 s. 36 f.)

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av
särskilda rättshjälpsnämnder. Det finns f. n. sex sådana nämnder, nämligen i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. För tillsyn
över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och
för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns en centralmy n 1*

Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 12

JuU 1979/80:12

dighet. Som sådan fungerar domstolsverket.

Beslut som rör allmän rättshjälp meddelas i regel av rättshjälpsnämnd.
Fråga om ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol prövas
dock av domstolen. Även beslut som rör rättshjälp åt misstänkt i brottmål
meddelas av den domstol som handlägger själva målet. Beslut angående
rättshjälp genom offentligt biträde meddelas däremot alltid av rättshjälpsnämnd.

Beslutsom meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten
och prövas där av en särskild besvärsnämnd. Allmän domstols
beslut rörande rättshjälp överklagas till högre rätt enligt bestämmelserna i
rättegångsbalken.

Under föregående riksmöte beslutades vissa ändringar i rättshjälpssystemet
vilka träder i kraft den 1 januari 1980 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr
268).

Småmålslagen

Sedan år 1974 gäller en förenklad ordning för rättegången i dispositiva
tvistemål, om värdet av vad som yrkas inte överstiger ett halvt basbelopp.
Regleringen härom ges i lagen (1974:8)om rättegången i tvistemål om mindre
värden (småmålslagen). Syftet med småmålslagen var att förbättra den
enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas kostnader i
rättegångarom mindre värden och genom att ändra förfarandet så att det blir
möjligt förden enskilde att själv, utan juridiskt biträde, föra sin talan. Sålunda
skall domstolen lämna part i sådant mål lämpliga anvisningarom vad han har
att iaktta för att ta till vara sin rätt samt vägleda parterna vid talans utförande
(prop. 1973:87, JuU 36, rskr 319).

Andra former av juridiskt biträde

Vid sidan av de slag av biträde i rättsliga angelägenheter som aktualiserats i
motionen och de som berörts i det föregående erbjuds allmänheten rättsligt
bistånd i en rad skiftande former. Inte sällan ingår juridisk rådgivning som ett
led i annan näringsverksamhet. Det sagda gäller t. ex. revisorer, bokförings-,
begravnings- och deklarationsbyråer samt fastighetsmäklare. Juridisk rådgivning
förekommer också inom olika intresse- och branschorganisationer, t. ex.
inom fackföreningar och hyresgästföreningar. Hit hör också den juridiska
rådgivningsverksamhet som förekommer inom bankväsendet.

I den mån det i dessa sammanhang är fråga om verksamhet som ombud i
rättegång sker enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken en prövning av ombudets
lämplighet. Som förut nämnts sker också en lämplighetsprövning vid
förordnande av biträde inom rättshjälpslagstiftningens ram.

JuU 1979/80:12

Näringsrättslig reglering m. m.

Marknadsföringslagen (1975:1418) ger möjlighet till vitesingripande mot
förfarande vid marknadsföring av tjänst som strider mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörligt. Vitesåläggande enligt marknadsföringslagen kan
också gälla otillräcklig information.

Firmalagen (1974:156) erbjuder möjlighet att ingripa med vitesförbud mot
användande av firma eller annat kännetecken som strider mot goda seder
eller allmän ordning eller är vilseledande.

Som förut nämnts ges ett särskilt straffskydd för benämningen advokat i 12
kap. 15 § brottsbalken. En särskild straffbestämmelse finns också mot
användning av benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till
förväxling med verksamhet vid advokatbyrå enligt rättshjälpslagen (51 §
denna lag). Samma paragraf vänder sig också mot obehörigt användande av
benämningen allmän advokatbyrå eller uttryck som är ägnat att leda till
förväxling därmed. Begagnande av vilseledande firma kan i vissa situationer
också vara straffbart som bedrägeri eller liknande brott.

Utöver vad nu sagts präglas lagstiftningen på området av grundsatsen att
näringsverksamheten här i landet för svensk medborgare och svensk juridisk
person är i princip fri.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen år 1972 av förslaget till rättshjälpslag m. m.
övervägde utskottet en motion som kritiserade det förhållandet att personer
som inte har några juridiska kvalifikationer inte så sällan innehar och driver
juridisk byrå. Benämningen juridisk byrå var enligt motionären för många
vilseledande och gav association till juridisk sakkunskap samtidigt som man
kunde få uppfattningen att det var fråga om advokatbyrå. Motionären fann
det angeläget att bestämmelser tillskapades, som medförde skyldighet för den
som driver juridisk byrå att antingen själv inneha juridisk kompetens eller till
byrån knyta person med sådan kompetens. Med hänsyn härtill hemställdes i
motionen att riksdagen hos Kungl. Majt skulle anhålla om utarbetande av
bestämmelser angående rätten att driva verksamhet under beteckningen
juridisk byrå.

Utskottet fann att motionären riktade uppmärksamheten på en mindre
tillfredsställande företeelse inom det svenska rättslivet. Utskottet uttalade
vidare att det självklart är angeläget att den rättssökande allmänheten inte
genom illojala förfaranden förleds att i rättssaker anlita biträde utan
erforderliga kunskaper, till äventyrs mot oskäliga kostnader. Beträffande de
medel som står till buds för ingripande mot sådana förfaranden som avsågs i
motionen hänvisade utskottet till marknadsförings- och firmalagstiftningen
samt till tillämpliga straffstadganden. Utskottet konstaterade också att
genomförandet av rättshjälpsreformen torde få till följd att utrymmet för

JuU 1979/80:12

sådana juridiska byråer som avsågs i motionen blir mindre samtidigt som
allmänhetens insikterom befintliga möjligheter till kvalificerad rättshjälp blir
större. Enligt utskottets bedömning syntes emellertid - trots de möjligheter
till ingripande som står till buds - åtskilliga fall kunna förekomma då mer
verkningsfulla åtgärder erfordrades för att stävja sådana förfaranden som
motionären vände sig mot. Frågan om sådana åtgärder borde därför enligt
utskottets mening närmare övervägas inom Kungl. Maj:ts kansli och förslag i
ämnet föreläggas riksdagen i lämpligt sammanhang. Vad utskottet anförde
gavs Kungl. Majit till känna (JuU 1972:12 s. 45 f, rskr 205).

Utredningar m. m.

Reklamationsutredningen

År 1976 tillkallades sakkunniga för en översyn av reklamationsförfarandet
i konsumenttvister m. m. (reklamationsutredningen). I sitt år 1978 avlämnade
betänkande (SOU 1978:40) Tvistlösning på konsumentområdet berör
utredningen bl. a. allmänna reklamationsnämndens verksamhet i fråga om
anmälningar mot vissa tjänster som tillhandahålls allmänheten.

I detta sammanhang uttalar utredningen att ärenden rörande advokattjänster
bör vara undantagna från reklamationsnämndens kompetensområde,
framför allt med hänsyn till den tillsyn som utövas av Sveriges advokatsamfund.
Annorlunda förhåller det sig enligt utredningen när juridiska uppdrag
utförs av annan än advokat. I sådana fall saknas tillsynsorgan. Utredningen
nämner att från allmänna reklamationsnämndens sida har framhållits att
anmärkningar mot juridiska byråer av olika slag inte är sällsynta. Utredningen
anser bl. a. mot denna bakgrund att reklamationsnämnden bör vara
oförhindrad att pröva klagomål som gäller juridiska uppdrag när konsumentens
motpart är annan än ledamot av Sveriges advokatsamfund. Samtidigt
understryker emellertid utredningen att det i dessa fall många gånger torde
vara svårt att objektivt bedöma tjänstens kvalitet samt att saken inte sällan
torde vara sådan att ett ställningstagande kräver omfattande utredning. I
dessa och liknande fall bör reklamationsnämnden enligt utredningen avböja
att pröva ärendet.

Betänkandet har remissbehandlats. Inom regeringens kansli pågår f. n.
arbete med en proposition grundad på utredningens förslag.

Rapport av en arbetsgrupp under ledning av konsumentverket

År 1974 tillsatte konsumentverket en arbetsgrupp med uppgift att mot
bakgrund av den konsumentpolitiska utvecklingen bedöma i vilken utsträckning
och i vilken form auktorisation av näringsidkare bör användas som
medel att förbättra konsumenternas situation. Resultatet av arbetet redovisades
år 1978 i en rapport (Rapport KOV 1978:8-01) Auktorisation och

JuU 1979/80:12

konsumentskydd.

Arbetsgruppen fann att det saknas skäl att frångå den i Sverige hittills
förhärskande, restriktiva synen på auktorisation. Saken kan ställa sig delvis
annorlunda när åtgärder bedöms erforderliga till säkerställande av trygghet
till liv, hälsa, säkerhet och personlig integritet samt större ekonomiska värden
för den enskilde. 1 första hand bör man emellertid enligt arbetsgruppen
undersöka om inte andra, från etableringskontrollerande synpunkt mjukare
system kan ge konsumenterna tillräckligt ekonomiskt skydd. Bland de olika
alternativa åtgärder som kan komma i fråga nämner arbetsgruppen, utan eget
ställningstagande, bl. a. en utvidgning av 4 § marknadsföringslagen till att
även avse konsumenttjänster. Som ett annat alternativ för arbetsgruppen
fram tanken på att ge särskilt misskötsamma näringsidkare näringsförbud för
viss tid eller tills vidare.

Ett sådant förbud skulle enligt arbetsgruppen kunna meddelas av marknadsdomstolen
på talan av konsumentombudsmannen och kunna riktas mot
näringsidkare som utövat verksamheten på ett från konsumentsynpunkt
uppenbart otillbörligt sätt. Arbetsgruppen anmärker att förslaget förutsätter
ett fortsatt, i princip fritt tillträde till näringen i fråga och sålunda saknar
motsvarighet till det generella näringsförbud för alla utomstående som knyter
sig till obligatoriska auktorisationssystem.

Här skall tilläggas att konsumentverket i skilda sammanhang förordat att
institutet näringsförbud införs på konsumenttjänsternas område för att ge
möjlighet att stoppa uppenbart oseriösa näringsidkares fortsatta verksamhet.
Så skedde t. ex. i skrivelse till regeringen i samband med att arbetsgruppens
rapport överlämnades.

Rapporten övervägs f. n. inom regeringens kansli.

Konsumenttjänstutredningen

Den år 1972 tillkallade konsumenttjänstutredningen, som haft i uppdrag
att göra en utredning angående lagstiftning om konsumentskydd, avlämnade
i år betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. I betänkandet föreslås
regler rörande avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom,
medan t. ex. sådana tjänster som juridisk rådgivning lämnas utanför.

Utredningen anför bl. a. följande.

Utgångspunkten för den marknadsrättsliga lagstiftningen är den omfattande
näringsfrihet som råder i Sverige. Sedan den gamla näringsfrihetsförordningen
upphävts gäller såsom en okodifierad rättsprincip, att all näringsutövning
är tillåten för svenska medborgare och juridiska personer såvida
annat inte är uttryckligen stadgat. Särskilt tillstånd fordras alltså normalt inte.
Inskränkningar i denna rörelsefrihet uppfattas i Sverige i allmänhet som
olämpliga konkurrensbegränsningar, som lätt leder till utvecklingshämmande
stelhet och tendenser till högre prisnivå och därigenom till nackdelar inte
minst för konsumenterna. Å andra sidan påkallar konsumentintresset skydd
mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot näringsidkare som brister i

JuU 1979/80:12

kompetens eller ansvarstagande, särskilt på områden där hälso- eller
säkerhetsrisker eller andra speciella risker föreligger. Också andra hänsyn gör
sig gällande och har påkallat särskilda föreskrifter angående näringsverksamhets
bedrivande, t. ex. ordnings- och arbetarskyddshänsyn samt, i vissa fall,
mer övergripande näringspolitiska överväganden.

Konsumenttjänstutredningen föreslår i betänkandet att frågan om möjligheten
att meddela näringsförbud mot uppenbart oseriösa näringsidkare
utreds generellt. I detta hänseende uttalar utredningen närmare följande.

Enligt utredningens mening utgör förekomsten i vissa konsumenttjänstbranscher
av en ”bottensats” av uppenbart oseriösa näringsidkare ett
konsumentproblem som det gäller att komma till rätta med, bl. a. för att
säkerställa att den föreslagna konsumenttjänstlagen får önskvärt genomslag
på fältet. Metoden att med bibehållen etableringsfrihet rikta åtgärder direkt
mot de näringsidkare som så att säga missbrukar näringsfriheten har från
både konsument- och konkurrenssynpunkt väsentliga fördelar framför ett
auktorisationssystem. Utredningen förordar därför att en särskild utredning
om införande av ett näringsförbudsinstitut kommer till stånd. Denna
utredning torde dock inte böra begränsas till att avse konsumenttjänster utan
bör i vart fall avse hela konsumentområdet. Uppenbart oseriös näringsverksamhet
är emellertid ett generellt problem, som inte bara yttrar sig i
åsidosättande av konsumentskyddets krav eller i eventuellt konkursmissbruk
utan som lika väl tar sig uttryck i åsidosättande av annan lagstiftning,
t. ex. angående skatteuppbörd eller arbetarskydd. Övervägande skäl talar
därför enligt utredningens mening för att frågan om införande av möjlighet
att meddela näringsförbud mot uppenbart oseriösa näringsidkare utreds
generellt.

Betänkandet remissbehandlas f. n.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från justitiekanslern,
domstolsverket, brottsförebyggande rådet, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms och
Göteborgs tingsrätter, konsumenttjänstutredningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund och Jurist- och Samhällsvetareförbundet.

Motionsförslaget har fått ett blandat mottagande. I mer eller mindre
tillstyrkande riktning uttalar sig justitiekanslem, brottsförebyggande rådet,
näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, konsumenttjänstutredningen,
advokatsamfundet och Jurist- och Samhällsvetareförbundet. Domstolsverket,
hovrätten, tingsrätterna och domareförbundet avstyrker bifall till
motionen eller uttalar sig i avstyrkande riktning.

Justitiekanslem (JK) anser att det skulle vara att gå alldeles för långt om
man, som motionären tycks vilja göra, skulle införa bestämmelser som
innebär generellt förbud för dem som inte äger viss dokumenterad juridisk
kompetens att utöva juridisk serviceverksamhet. Den som vill vara säker på
att det biträde han anlitar besitter dokumenterad kompetens har enligt JK

JuU 1979/80:12

möjligheten att vända sig till advokat.

Efter att ha berört den moderna lagstiftningen till stärkande av konsumenternas
rättsskydd liksom konsumenttjänstutredningens betänkande uttalar
JK att han delar motionärens uppfattning att skyddet för dem som anlitar
juridiska byråer av avsett slag är otillfredsställande. Vad som i första hand bör
prövas för att komma till rätta med olägenheterna är enligt JK:s mening
någon form av konsumentskyddslagstiftning. JK pekar också på att det
föreligger ett informationsbehov, som har anknytning till rättshjälpssystemet.

Domstolsverket anför bl. a. följande.

Även när det gäller bedrivandet av juridisk verksamhet råder näringsfrihet
med ett frivilligt auktorisationsförfarande för advokater. Tidigare var tillgången
på advokater och biträdande jurister på advokatbyrå inte tillräcklig i
vissa delar av landet. Genom inrättandet av de allmänna advokatbyråerna har
emellertid tillgången på kvalificerade jurister över hela landet garanterats.
Rättshjälpslagen innebär att de flesta människor kan erhålla hjälp av dessa
kvalificerade jurister för en rimlig avgift. Genom införandet av lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålsiagen) kan dessutom
alla människor kostnadsfritt vid domstol erhålla viss juridisk service i tvister
som rör ett mindre belopp, för närvarande högst 6 300 kr. Att en del
människor ändå söker sig till den kategori av juridiska byråer som motionen
tar sikte på beror säkerligen på att de saknar kännedom om vad rättshjälpslagen
och småmålsiagen innebär. De tror att de hos dessa byråer kan få
juridisk hjälp till en lägre kostnad än hos advokat.

Som påpekas i motionen sker en lämplighetsprövning av personer som
uppträder inför rätta eller önskar förordnande som biträde enligt rättshjälpslagen.
I och med denna lämplighetsprövning är de arbetsuppgifter som nu
ifrågasatta juridiska byråer kan åta sig begränsade. Domstolsverket har den
uppfattningen att antalet sådana juridiska byråer inte är stort. Att under
sådana förhållanden göra undantag från principen om näringsfrihet och
införa någon form av etableringskontroll med åtföljande byråkrati torde inte
vara försvarligt.

Enligt domstolsverkets mening kan man komma till rätta med eventuella
missförhållanden genom information om den möjlighet till kvalificerad
juridisk hjälp som rättshjälpslagen och småmålsiagen innebär. Det är enligt
domstolsverket därvid angeläget att informationen på ett bättre sätt än f. n.
når ut till allmänheten. Domstolsverket uppger att man inom verket håller på
att utarbeta ett sådant informationsmaterial.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) understryker att det bland dem som driver
juridiska byråer och som av olika skäl står utanför advokatsamfundet finns
många skickliga och ansvarskännande yrkesutövare. Men samtidigt står det
enligt BRÅ klart att det också finns en del mindre nogräknade personer som
verkar på detta fält. Särskilt otillfredsställande anser BRÅ vara att inget
hindrar den som uteslutits ur advokatsamfundet att fortsätta sin verksamhet i
oförändrad skala och med en inriktning som inte är förenlig med de etiska
krav som gäller för advokatverksamhet.

JuU 1979/80:12

BRÅ vill i detta sammanhang peka på en annan aspekt än vad som direkt
rör hänsynen till konsumenten. Det är nämligen enligt BRÅ:s bedömning
sannolikt att åtskilligt av sådan rådgivningsverksamhet, som uppges ha
förekommit i samband med organiserad och ekonomisk brottslighet, kan
härledas till okontrollerade verksamhetsformer av det slag som motionen tar
sikte på. Denna sida av problemet är från samhällets synpunkt allvarlig.

Vidare anför BRÅ bl. a. följande.

Vissa yrkesutövare kan alltså bedriva verksamhet av samma slag som
advokatverksamhet - bortsett från undantag i vissa hänseenden - utan att
behöva underkasta sig sådan kontroll som gäller för advokater i form av
tillsyn och kringgärdande bestämmelser genom t. ex. särskilt bokföringsreglemente.
Dessa yrkesutövare undgår också den kostnad för tillsynen som
advokater har att bära. Allt detta måste anses otillfredsställande. Samhället
har emellertid hittills valt att tillåta att också andra än advokater yrkesmässigt
får bistå allmänheten i rättsliga angelägenheter. Problemet förefaller därför
svårt att lösa. BRÅ vill emellertid peka på några tänkbara åtgärder, som skulle
kunna vidtas för att i någon mån komma till rätta med de missförhållanden
som kan förekomma.

En framkomlig väg skulle kunna vara att ytterligare reglera den verksamhet,
som äger rum inför domstol eller annan myndighet. Som anförs i
motionen sker visserligen -1, ex. i fråga om rättegångsombud och försvarare
- en lämplighetsprövning beträffande den som i vissa sammanhang vill
företräda eller biträda annan. Man kunde emellertid tänka sig att utöka
möjligheterna i rättegångsbalken att avvisa den som uppträder inför domstol.
Den lämplighetsprövning av biträden som sker inom rättshjälpens ram skulle
också kunna skärpas. Vidare skulle i fråga om taxorna, som tillämpas på
rättshjälpsområdet, en differentiering kunna göras av arvodena till biträden
med hänsyn till deras kompetens. Detta skulle innebära ett stöd för de
kvalificerade yrkesutövarna, som indirekt torde komma den rättssökande
allmänheten till godo. Med hänsyn till att de i motionen behandlade
yrkesutövarna accepterats på rättshjälpsområdet vore det ej heller någon
orimlig tanke att de inordnades i något slags system som innefattar tillsyn.
Det måste emellertid anses tveksamt om det ur samhällets synvinkel är
önskvärt att yrkesutövare, som står utanför advokatsamfundet och som inte
uppfyller kraven för ledamotskap i samfundet, får någon form av auktorisation.
Särskilt gäller denna tveksamhet i fråga om verksamhet som innebär
utförande av talan inför domstol.

En åtgärd som samhället ytterst skulle kunna tillgripa vore att förbjuda
den, som visat sig olämplig, att yrkesmässigt gå allmänheten till handa i
rättsliga angelägenheter. Problemet med ett förbud av detta slag är emellertid
bl. a. att komma åt sådan verksamhet som sker i det fördolda. Dessutom
framträder skadeverkningar på detta område ofta först efter lång tid.

Rent allmänt är det naturligtvis också en fråga om information och
konsumentupplysning. Viktigt är att allmänheten är medveten om vilka krav
i fråga om kompetens och ansvar som kan ställas på olika yrkesutövare och
vilket skydd man har som konsument. Vad som utmärker advokaternas
verksamhet i detta hänseende står kanske inte alltid klart för allmänheten.
Strävan att kvalificerade yrkesutövare skall stå konsumenterna till tjänst på
detta område får emellertid inte leda till att den enskilde hindras från att anlita
annat biträde i ett ärende som denne har kompetens att klara av.

JuU 1979/80:12

BRÅ anser sammanfattningsvis att motionen behandlar ett viktigt problem
och att vissa åtgärder är möjliga att vidta för att motverka detta.
Problemet har emellertid många aspekter och torde enligt BRÅ kräva
utredning i lämplig form.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) nämner att motionsspörsmålet är relativt
okänt för NO. Vidare uttalar NO bl. a. följande.

Den kontroll som motionären aktualiserar motiveras synbarligen av att
man uppmärksammat missförhållanden i ett antal enskilda fall. Det synes
knappast motiverat att med utgångspunkt härifrån skapa ett allmänt
tillsynssystem för juridiska byråer. Det borde räcka med möjlighet till
ingripande mot det begränsade antal juridiska byråer som direkt missköter
sig. Allmänna reklamationsnämnden borde här erbjuda vissa möjligheter. En
parallell torde även kunna dras med konkurslagskommitténs betänkande
(SOU 1979:13) ”Konkurs och rätten att idka näring” och däri föreslagen
möjlighet för marknadsdomstolen att under vissa förutsättningar förbjuda
näringsverksamhet.

Konsumentverket yttrar följande.

I motionen pekas på förhållandet att den verksamhet som bedrivs vid vissa
juridiska byråer är av skiftande kvalitet. Verksamheten är inte föremål för
kontroll i egentlig mening.

1 rådande läge finns det uppenbar risk för att den enskilde som anlitar en
juridisk byrås tjänster lider rättsförlust på grund av byråns oskicklighet. Det
är också känt att åtskilliga sådana fall inträffat. Det skall dock slås fast att det
bland dem som driver juridisk byrå utan att vara advokat finns många som är
dugliga och bedriver sin verksamhet seriöst.

Advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer står under tillsyn av
advokatsamfundet. Över jurister vid advokatbyråer utövas på så sätt tillsyn
av offentligrättslig karaktär. Vår rättsordning utgår emellertid ifrån att även
andra än advokater skall ha rätt att inför domstol uppträda som ombud. Detta
är en princip som inte bör överges. Enligt rättshjälpslagen gäller att även
annan än jurist på advokatbyrå kan förordnas till biträde enligt lagen.
Rättshjälpsnämnderna anser sig ha större möjlighet att vägra att förordna en
person som biträde enligt rättshjälpslagen än vad domstolarna anser sig ha
möjlighet att avvisa en person som ombud.

I Sverige råder i princip näringsfrihet. Detta innebär att varje svensk
medborgare har rätt att utöva näring eller egen yrkesverksamhet utan särskilt
tillstånd eller godkännande. Från denna huvudregel finns emellertid flera
undantag. Ett sådant undantag är det auktorisationsliknande systemet för
advokater. Även andra än advokater har som ovan nämnts emellertid rätt att
bistå allmänheten i rättsliga angelägenheter. Problemet måste därför lösas i
ett större sammanhang. För att begränsa skadeverkningarna från olämpliga
juridiska yrkesutövare i deras verksamhet vill konsumentverket peka på
några lösningar.

En tänkbar väg att gå är att inordna de juridiska byråerna i någon form av
auktorisationssystem. Det är emellertid tveksamt om ett auktorisationssystem
för juridiska byråer, vid sidan av det system som gäller för advokater, är
en lämplig lösning. Ett auktorisationssystem skulle innebära att man i stort
överger den näringsfrihet som finns på området och som är en viktig del av
vår rättsordning. Auktorisation bör endast ses som ett medel bland andra att

Jul) 1979/80:12

komma till rätta med konsumentskyddsproblem på tjänsternas område och
många gånger kan andra och mindre ingripande åtgärder framstå som mer
adekvata och lättare att genomföra. Ett sådant alternativ, som i detta fall
bestämt kan förordas, utgör möjligheten att utfärda näringsförbud för
företagare eller ledande befattningshavare inom företag som uppenbart
missköter sig i förhållande till konsumenterna att fortsättningsvis bedriva
viss typ av näringsverksamhet. Frågan om näringsförbud från konsumentsynpunkt
väcktes av konsumentverket i rapporten Konsumentskydd vid
bilreparationer (1977:5). Verket har därefter från en bredare utgångspunkt
aktualiserat näringsförbudet i rapporten Auktorisation och konsumentskydd
(1978:8-01) och i verkets skrivelse 1978-12-07 till regeringen i anslutning till
rapporten. Tanken på näringsförbud har också förts fram i konkurslagkommitténs
betänkande Konkurs och rätten att idka näring (SOU 1979:13).

För att komma till rätta med oseriösa juridiska byråer är man i dag hänvisad
till den prövning av ombuds och biträdes lämplighet som sker vid domstol
och rättshjälpsnämnd. I avvaktan på att möjlighet till näringsförbud införs
finns det enligt verkets mening skäl att skärpa denna prövning.

Vidare är det viktigt att konsumenten informeras om de krav som han har
rätt att ställa på ett juridiskt ombud i fråga om duglighet och ansvar. För att
ytterligare öka konsumentskyddet på området kan man överväga ett system
med obligatorisk ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsskada för innehavare
av juridiska byråer. Motsvarande skydd för konsumenter finns redan i
förhållande till exempelvis advokater och resebyråer.

Hovrätten uttalar att det förekommer i tämligen stor omfattning att
personer som ej är medlemmar i Sveriges advokatsamfund etablerar sig som
juridiska rådgivare. I allmänhet bedriver dessa sin verksamhet seriöst.
Givetvis förekommer det, anför hovrätten vidare, på detta område, liksom på
andra områden inom näringslivet, att mindre kvalificerade eller för verksamheten
olämpliga personer etablerar sig och att konsumenterna till följd härav
kan lida skada. Några fall av den typ som nämnts i motionen har emellertid
inte, såvitt är känt för hovrätten, på senare år förekommit i den del av landet
där hovrätten är verksam.

Vidare anför hovrätten att en viss kontroll av sådana juridiska rådgivare
som avses med motionen redan nu utövas genom domstolarna och
rättshjälpsnämnderna. Denna kontrollverksamhet har enligt hovrätten otvivelaktigt
en viss effekt men är givetvis inte tillräcklig för att tillgodose de
önskemål som åsyftas i motionen.

Hovrätten anför ytterligare bl. a. följande.

Såsom uttalas i motionen kan verksamhet som bedrivs vid juridiska byråer
vara av skilda slag. Icke sällan torde juridisk rådgivningsverksamhet ingå
som ett led i annan näringsverksamhet. Således är det inte ovanligt att
exempelvis revisorer, bokförings- och deklarationsbyråer samt fastighetsmäklare
ger råd och hjälp i juridiska frågor. Vidare förekommer inom
intresseorganisationer, såsom fackföreningar och hyresgästföreningar, juridisk
rådgivning i stor omfattning. Även inom branscher med i huvudsak
teknisk inriktning förekommer juridisk rådgivning. Enligt hovrättens mening
finns det inte något behov av att införa någon offentlig kontroll
beträffande många av de verksamhetsformer som här nämnts. Även om

JuU 1979/80:12

problemet inte är olösligt torde emellertid betydande svårigheter möta att på
ett tillfredsställande sätt avgränsa sådan juridisk rådgivningsverksamhet som
skulle vara föremål för särskild kontroll från samhällets sida.

Härefter redogör hovrätten för aktuella utredningar på området, bl. a.
konsumenttjänstutredningen, reklamationsutredningen och konsumentverkets
arbetsgrupp rörande auktorisation och konsumentskydd, samt
förordar att man avvaktar resultatet av nu pågående utrednings- och
lagstiftningsarbete och beaktar vilken verkan detta kan få för sådan
verksamhet som åsyftas i motionen. Hovrätten anser sig därför inte böra
tillstyrka bifall till motionen.

Stockholms tingsrätt uttalar att tingsrätten på grundval av vad som
förekommer just vid domstolen inte har den erfarenheten att jurister vid
juridiska byråer arbetar så att det kan sägas att missförhållanden råder. Att så
inte är förhållandet beror enligt tingsrätten bl. a. på den möjlighet en domstol
har att enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken utöva kontroll över rättegångsombuden
och på rättshjälpsnämndernas prövning enligt 21 § rättshjälpslagen
av lämpligheten av den som skall förordnas till biträde i ärende med
rättshjälp. Tingsrätten tillägger att domstol och rättshjälpsnämnd också har
kontrollfunktioner i fråga om arvoden.

Emellertid, anför tingsrätten, kan juridiska byråer vara verksamma utom
rätta inom en mängd olika områden, och tingsrätten är medveten om att
missförhållanden kan förekomma. Samtidigt framhåller tingsrätten att det
utförs ett omfattande och nyttigt arbete av många personer som sysslar med
juridisk hjälp utan att vara anställda vid advokatbyråer. Härvidlag pekar
tingsrätten på s. k. pappersdragare, ofta nämndemän, som särskilt på landet
hjälper till med t. ex. inskrivningsärenden och bouppteckningar. I sammanhanget
nämner tingsrätten också begravningsbyråer och banker. Det kan
enligt tingsrättens mening inte vara lämpligt att införa något slags kontrollinstrument
för sådan verksamhet.

För att komma till rätta med de missförhållanden som eventuellt kan
förekomma bör man enligt tingsrätten sträva efter att än mera utnyttja de
möjligheter som redan står till buds. Tingsrätten framhåller här att en del av
den juridiska verksamhet som åsyftas i motionen torde kunna ske inom
ramen för allmän rättshjälp med den kontrollmöjlighet av biträdeshjälpen
som finns där. Tingsrätten erinrar i sammanhanget också om lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden och konstaterar att det i de tvister
som omfattas av småmålslagen finns goda möjligheter att föra talan utan att
anlita juridiskt biträde. Tingsrätten påvisar att småmålslagen också kan vara
tillämplig på fall, där någon söker rättelse gentemot sådan näringsidkare som
motionen gäller.

Ett sätt att komma till rätta med eventuella missförhållanden bör därför
enligt tingsrätten vara att vidta åtgärder, som syftar till att göra den allmänna
rättshjälpen och förfarandet enligt småmålslagen mera kända. Tingsrätten
tänker sig här att man t. ex. i annonsform propagerar för dessa institut.

JuU 1979/80:12

Göteborgs tingsrätt erinrar om att tanken på ett advokatmonopol avvisades
vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Juridisk verksamhet får därför bedrivas
även av icke-advokater, som kan var såväl personer med juris kandidatexamen
som juridiskt oskolade ”sakförare”.

Den juristverksamhet som förekommer utom rätta undandrar sig i stora
delar tingsrättens bedömning. Erfarenhetsmässigt kan tingsrätten dock uttala
att det i begränsad omfattning förekommer att juristverksamhet bedrivs av
inkompetenta och olämpliga och ibland t. o. m. ohederliga personer. Uppenbart
är, anför tingsrätten, att dessa personer orsakar skada för den allmänhet
som vänder sig till dem.

Härefter diskuterar tingsrätten möjligheten att för allmän juridisk verksamhet
införa en kontroll motsvarande den som gäller för inkassoverksamhet.
Tingsrätten avvisar dock denna möjlighet under hänvisning bl. a. till att
gränsdragningsproblemen torde bli betydande.

Avslutningsvis uttalar tingsrätten att den ställer sig tvekande till nyttan av
en utredning med det i motionen angivna syftet.

I sitt yttrande påpekar konsumenttjänstutredningen inledningsvis att den
föreslagna konsumenttjänstlagens regler i betydande utsträckning torde
kunna komma att tillämpas analogt i fråga om sådana tjänster som t. ex.
rådgivning.

Enligt utredningen är det tveksamt om enbart rättsregler av civil- och
processrättslig art är till fyllest för att åstadkomma erforderligt skydd för
konsumenterna när det gäller deras relationer till s. k. juridiska byråer som
driver en verksamhet som inte är seriös. Det skydd som civil- och
processrättsliga regler ger torde behöva kompletteras genom åtgärder av
marknadsrättsligt slag.

Utredningen konstaterar att det dock finns gränser för hur långt man kan
nå inom ramen för en sanering av marknadsföringen. Vill man nå längre
synes enligt utredningen framför allt två möjligheter stå till buds. Den ena
möjligheten skulle enligt utredningen vara ett auktorisationssystern, och den
andra möjligheten är att införa institutet näringsförbud. I det sistnämnda
fallet skulle man behålla den fria etableringsrätten men ha möjlighet att rikta
förbud mot sådana näringsidkare som driver en dokumenterat oseriös
verksamhet.

Under hänvisning till den förhärskande, restriktiva synen på auktorisationsinstitutet,
vilken utredningen ansluter sig till, avvisar utredningen
tanken på auktorisation. I stället anser utredningen att man bör överväga att
komma till rätta med uppenbart oseriösa näringsidkare - på detta och andra
områden - genom möjligheten att meddela näringsförbud.

När det särskilt gäller näringsförbud riktat mot en person som yrkesmässigt
driver juridisk rådgivningsverksamhet skulle enligt utredningen t. ex. följande
omständigheter kunna utgöra grund för ett näringsförbud.

Jul) 1979/80:12

Personen sysslar regelmässigt med ärenden som han uppenbart saknar
insikter och förmåga att handlägga.

Personen gör sig skyldig till grava fel och försumligheter vid handläggningen
av anförtrodda uppdrag eller tillämpar uppenbart oskälig arvodesdebitering.

Personen tillämpar notoriskt vilseledande marknadsföring, t. ex. låter
påskina att han har juridiska insikter som han i själva verket saknar och låter
sig ej rätta genom åtgärder enligt marknadsföringslagen.

Personen gör sig i samband med verksamhet som juridisk rådgivare skyldig
till klart diskvalificerande brottslighet, t. ex. förskingrar medel som har
anförtrotts honom.

Advokatsamfundet anför följande.

På flertalet av landets större orter finns s. k. juridiska byråer. Dagstidningarnas
annonssidor och telefonkatalogens yrkesregister bekräftar förekomsten
av dem. (Som exempel kan nämnas att yrkesregistret under rubriken
”Juridiska byråer” f. n. upptar drygt hundratalet firmor inom Stockholmsområdet,
ca 30 inom Göteborgsområdet och ca 50 inom Malmöområdet. Som
jämförelsesiffra för en mindre ort kan slutligen nämnas att motsvarande antal
inom Gävleområdet är fem.)

Karaktären hos dessa juridiska byråer varierar mycket. Såsom påpekas i
motionen innehas en mindre del av dem av personer, företrädesvis yngre,
med juridisk examen, vilka avser att söka inträde i Sveriges advokatsamfund
och som anpassar sin verksamhet med hänsyn därtill. Vid flertalet byråer
utövas dock verksamheten av personer, som inte ens på sikt kan förväntas
fylla kraven för att bli advokat eller som är obenägna att ställa sin verksamhet
under advokatsamfundets tillsyn.

Inom denna senare grupp av näringsidkare finns åtskilliga som saknar
juridisk utbildning. Varken i firmalagen eller annan författning uppställs
hinder för juridiskt oskolade personer att registrera och driva handelsrörelse
under beteckningen juridisk byrå, juristbyrå e. d.

Motionären påtalar missförhållanden gällande vissa juridiska byråer och
vill att åtgärder skall vidtas för att komma till rätta därmed. Samfundet anser
att det finns fog för uppfattningen att åtskilliga inom den utpekade kretsen
näringsidkare driver en osund verksamhet och att de rättssökande tidvis
åsamkas skada därigenom. Försök att komma till rätta därmed kan emellertid
komma att möta svårigheter redan då det gäller att avgränsa den grupp mot
vilken åtgärder skall riktas. Den typ av verksamhet som ovan kritiserats
bedrivs även av sådana som benämner sig revisorer eller under namn av
affärsbyrå, bouppteckningsbyrå o. d. Även sådana rörelser bör granskas för
den händelse en sanering av de juridiska byråerna skall komma i fråga. Å
andra sidan finns givetvis bland dem som står enskilda till tjänst med
rådgivning och annat bistånd i rättsliga angelägenheter många personer som
besitter tillräcklig kompetens för de uppgifter de åtar sig och vilka handlar
med ansvarskännande.

Även valet av lämpliga vägar för att nå syftet med motionen kan visa sig
förenat med betydande svårigheter. Så länge man inte inför advokattvång
måste man uppenbarligen acceptera att juridisk rådgivning och därmed
sammanhängande verksamhet utövas på det hela taget utan restriktioner.
Advokatsamfundet vill därför inte tillstyrka att någon organiserad tillsyn av
de juridiska byråerna anordnas. En sådan skulle knappast kunna bli
tillräckligt ingripande men skulle i stället kunna komma att av allmänheten

JuU 1979/80:12

uppfattas som en form av auktorisation av berörda näringsidkare.

Åtskilliga åtgärder av mera begränsad natur skulle däremot kunna vidtas i
syfte att uppnå en sanering av den verksamhet, som yrkesutövare utanför
advokaternas krets bedriver för tillhandagående av allmänheten i rättsliga
angelägenheter. Rätten att driva näring under firma, vari orden jurist eller
juridisk ingår, skulle kunna förbehållas personer med juridisk examen. I
större utsträckning än f. n. skulle handhavandet av vissa rättsliga angelägenheter
kunna förbehållas advokater. Lämplighetsprövningen av biträden inom
rättshjälpens ram skulle kunna skärpas. Framför allt borde emellertid
övervägas att genom bättre konsumentupplysning göra allmänheten medveten
om vikten av att på detta område anförtro sina angelägenheter åt kunniga
och ansvarsmedvetna yrkesutövare.

För att åtgärder av nu angivet slag skall få mer än marginell effekt torde det
emellertid krävas att de föregås av utredning. Samfundet ser gärna att sådan
kommer till stånd och vill i så måtto tillstyrka bifall till motionen.

Enligt domareförbundet innehas det helt övervägande antalet juridiska
byråer av personer, som avlagt juris kandidatexamen eller som har annan
högre utbildning, t. ex. som revisor. När innehavaren saknar juris kandidatexamen,
torde verksamheten enligt förbundet i allmänhet vara begränsad till
viss typ av uppdrag, såsom till boupptecknings-, deklarations- eller bokföringsärenden.
Sådan mera begränsad juridisk verksamhet bedrivs enligt
förbundet även av andra personer, som inte använder sig av firma och inte
heller på annat sätt utger sig för att representera allsidig juridisk sakkunskap.
Det synes förbundet dock inte vara denna typ av verksamhet, som åsyftas i
motionen.

Systemet med allmän rättshjälp medför enligt förbundet att de juridiska
byråerna har ett stort intresse av att hålla en sådan kvalitet på sin verksamhet,
att de som företräder byrån kan godkännas som förmedlare av rättshjälpen.
Även i övrigt finns, såsom framhålls i motionen, föreskrifter som syftar till att
förhindra rättsförluster. I mål och ärenden som anhängiggjorts vid domstol
verkar domstolens tjänstemän i samma syfte.

Generellt sett är förbundets erfarenhet av de juridiska byråernas verksamhet
inte negativ. Självfallet, anför förbundet, finns dock exempel på ärenden
som misskötts, och uppdragsgivaren kan då befinna sig i ett sämre läge än om
han vänt sig till en advokatbyrå.

Missförhållandena torde dock, framhåller förbundet, vara av begränsad
omfattning. Vid bedömningen av frågan om särskilda åtgärder behöver
vidtas för att minska de problem som ändå finns, anser förbundet att man
måste beakta att den som vänder sig till en juridisk byrå har vissa möjligheter
att kontrollera om innehavaren har juridisk utbildning; den som anlitar en
juridiskt oskolad sakförare för att få juridisk hjälp tar inte sällan en medveten
risk. Samtidigt konstaterar förbundet att det är mycket svårt att förebygga
rättsförluster genom lagstiftning. En föreskrift om krav på auktorisation
skulle enligt förbundet med hänsyn till verksamhetens mycket skiftande
karaktär vara svår att utforma och dessutom leda till en ökad byråkrati utan

JuU 1979/80:12

garanti för någon nämnvärd förbättring. Andra rimliga lösningar är enligt
förbundet svåra att finna.

Under hänvisning till det anförda avstyrker förbundet bifall till motionen.

Jurist- och Samhällsvetareförbundet uttalar att förbundet inte sällan får brev
och telefonsamtal från personer som anlitat juridiska byråer och därvid råkat
ut för sådana förhållanden som påtalas i motionen. Förbundet delar mot den
bakgrunden motionärens uppfattning att det är otillfredsställande att det
saknas möjligheter att få rättelse när felaktigheter begås och att få tillbaka
erlagda arvoden när resultat uteblir.

Förbundet instämmer i motionärens förslag att åtgärder bör vidtas för att
komma till rätta med rådande missförhållanden gällande vissa juridiska
byråer.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari efterlyses åtgärder
för att komma till rätta med missförhållanden vid vissa juridiska byråer.
Motionären vänder sig mot att det enligt gällande ordning är möjligt för den
som vill att driva juridisk byrå utan den speciella kompetens som vanligtvis
förknippas med innehav av sådan byrå.

Tjänster på det juridiska området, t. ex. som ombud eller biträde i mål och
ärenden inför domstol och andra myndigheter eller som biträde i andra
rättsliga angelägenheter, erbjuds allmänheten i en rad skiftande former.
Lagstiftningen i detta hänseende vilar på förutsättningen att det skall finnas
varken advokatmonopol eller advokattvång och präglas av grundsatsen att
det råder i princip fri näringsverksamhet.

För verksamhet som advokat gäller sedan år 1948 en offentligrättslig
reglering som ges bl. a. i rättegångsbalken (RB). Enligt denna reglering skall
det finnas ett allmänt advokatsamfund med stadgar som fastställs av
regeringen. Särskilda kvalifikationskrav, bl. a. med avseende på utbildning
och erfarenhet, gäller för den som vill tillhandagå allmänheten som advokat.
För advokatsamfundet gäller också av samfundet antagna vägledande regler
om god advokatsed. 1 brottsbalken ges ett särskilt straffskydd för titeln
advokat.

Inom ramen för samhällets rättshjälp har byggts upp ett system enligt
vilket rättshjälp i princip lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där
behov av rättsligt bistånd föreligger. Enligt 1972 års rättshjälpslag kan
rättshjälp lämnas oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol
eller vid annan myndighet eller om den inte alls skall prövas av myndighet.
Enligt lagen förekommer fyra slag av rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt
rådgivning. Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna

JuU 1979/80:12

i ärendet under förutsättning att den rättssökande bidrar till dem efter sin
förmåga enligt vissa normer. Beträffande övriga rättshjälpsformer gäller att de
står till den enskildes förfogande kostnadsfritt eller till ringa kostnad.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har samhället
inrättat allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister
lämnar rättshjälp. Rättshjälp enligt rättshjälpslagen lämnas också av advokater
eller biträdande jurister vid enskilda advokatbyråer. Rättshjälp kan
också i vissa fall lämnas av annan än jurist. Rättshjälpslagen innehåller en
särskild straffbestämmelse till skydd för benämningarna rättshjälp och
allmän advokatbyrå.

Enligt bestämmelser i RB sker en prövning av ombuds eller biträdes
lämplighet för uppdraget innan någon av rätten förordnas till ombud eller
biträde. En lämplighetsprövning sker också vid förordnande av biträde inom
rättshjälpslagstiftningens ram.

Utöver vad nu sagts tillhandahåller samhället rättsligt bistånd bl. a. i
juridiska angelägenheter som handläggs enligt 1974 års lag om rättegången i
tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Enligt den lagen skall domstolen
sålunda lämna part i sådant mål lämpliga anvisningar om vad han har
att iaktta för att ta till vara sin rätt samt vägleda parterna vid talans
utförande.

Vid sidan av de slag av biträde i rättsliga angelägenheter som aktualiserats i
motionen och de som berörts i det föregående erbjuds allmänheten rättsligt
bistånd i en mängd andra former. Inte sällan ingår juridisk rådgivning som ett
led i annan näringsverksamhet. Det sagda gäller t. ex. revisorer, bokförings-,
begravnings- och deklarationsbyråer samt fastighetsmäklare. Juridisk rådgivning
förekommer också inom olika intresse- och branschorganisationer, t. ex.
inom fackföreningar och hyresgästföreningar. Hit hör också den juridiska
rådgivningsverksamhet som förekommer inom bankväsendet.

När det gäller möjligheterna till åtgärder mot sådana former av juridisk
verksamhet som motionären vänder sig mot finns - förutom de nyss nämnda
straffbestämmelserna och reglerna om lämplighetsprövning - vissa bestämmelser
i 1975 års marknadsföringslag och i 1974 års firmalag om vitesingripande
mot förfarande som strider mot goda seder eller på annat sätt är
otillbörligt.

Frågan om åtgärder mot sådan mindre seriös näringsverksamhet som tas
upp i motionen har tidigare prövats av utskottet (se JuU 1972:12 s. 45 f).
Utskottet ansåg då att åtskilliga fall syntes kunna förekomma då mera
verkningsfulla ingripanden kunde behövas än dem som bl. a. marknadsförings-
och firmalagstiftningen jämte särskilda straffstadganden kunde erbjuda.
Under utskottets remissbehandling av den nu förevarande motionen har
inte lämnats sådana uppgifter att det i motionen kritiserade förfarandet kan
bedömas vara oroväckande frekvent. Närmast synes det röra sig om enskilda
ärenden som handlagts på otillfredsställande sätt eller om enskilda individer
som i sin näringsverksamhet konsekvent uppträder oseriöst eller rent av

JuU 1979/80:12

ohederligt. Att missförhållandena har en begränsad omfattning synes också
vara naturligt med hänsyn till den fortgående sanering av sakförarverksamheten
som ägt rum sedan den offentligrättsliga regleringen av advokatväsendet
infördes år 1948 och i betraktande av det betydande utbud av juridiskt
bistånd som samhället sörjer för bl. a. inom ramen för rättshjälpslagen och
småmålslagen.

Vad nu sagts hindrar enligt utskottets mening inte att situationen ändå kan
vara sådan att vissa åtgärder i den riktning som motionären förespråkar kan
behövas. Härvidlag är det enligt utskottets mening i första hand en fråga om
verkningsfull information och konsumentupplysning till allmänheten om
bl. a. de möjligheter till kvalificerad juridisk hjälp som rättshjälpslagen och
småmålslagen innebär. Ansvaret i detta hänseende faller främst på domstolsverket,
som f. n. också håller på att utarbeta sådant informationsmaterial.
Utskottet finner det angeläget att det i detta sammanhang också pekas på de
risker som kan vara förbundna med hänvändelse till mindre seriösa
näringsidkare. Också information i lämpliga former från advokatsamfundet
till allmänheten om advokatverksamheten har här sin givna betydelse.

Naturligtvis kan även tänkas andra åtgärder än information och upplysning,
t. ex. lagstiftning. Härvidlag kan pekas bl. a. på det pågående lagstiftningsarbetet
på grundval av reklamationsutredningens förut nämnda betänkande
(SOU 1978:40) Tvistlösning på konsumentområdet, vari föreslagits att
allmänna reklamationsnämnden bör vara oförhindrad att pröva klagomål
mot juridiska tjänster utförda av annan än advokat.

Innan resultatet av arbetet på en förstärkt informationsverksamhet och av
det pågående lagstiftningsarbetet föreligger saknas dock enligt utskottets
mening anledning för riksdagen att påkalla särskilda åtgärder mot den
verksamhet som motionären vänder sig mot.

I anslutning till behandlingen av motionsspörsmålet har inom utskottet
påtalats de problem som sammanhänger med att det slags rådgivningsverksamhet,
som uppges ha förekommit i samband med organiserad och
ekonomisk brottslighet, kan härledas till sådana okontrollerade verksamhetsformer
som motionen tar sikte på. Vidare har pekats på de missförhållanden
som kan följa därav att en person som uteslutits ur advokatsamfundet är
oförhindrad att fortsätta sin verksamhet i oförminskad omfattning med en
inriktning som inte är förenlig med reglerna om god advokatsed. Utskottet
utgår från att brottsförebyggande rådet kommer att behandla dessa frågeställningar
inom ramen för rådets översyn rörande den ekonomiska och
organiserade brottsligheten samt lägga fram de förslag som arbetet i denna del
kan ge anledning till.

JuU 1979/80:12

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen.
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:416.

Stockholm den 27 november 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Näivarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André
(c), Hans Pettersson i Helsingborg(s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella
Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp). Stina Eliasson
(c) och Maja Bäckström (s).

GOTAB 62898 Slockholm 1979