Med anledning av motion om kontroll av viss låneverksamhet (Betänkande 1976/77:NU1 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1976/77:1

med anledning av motion om kontroll av viss låneverksamhet
Ärendet

I motionen 1975/76:245 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om utredning rörande tillståndsgivning
för bedrivande av viss låneverksamhet i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Motionen

1 motionen anförs att det - särskilt under tider med hårda kreditrestriktioner
- torde förekomma en ganska omfattande ockerverksamhet på
lånemarknaden. Motionären hänvisar till annonsering i pressen om "snabba
lån" och påpekar att det vid misstanke om ockerbrott kan vara svårt att
klarlägga de faktiska förhållandena. Avsaknad av vittnen och kvitton samt
låntagarnas önskan att lånen inte skall bli kända kan underlätta privatdiskontörernas
verksamhet. Gällande straffbestämmelser har enligt motionärens
mening ingen väsentlig förebyggande effekt. Införande av ett system
med auktorisation och kontroll anges som en utväg när det gäller att motverka
osund kreditverksamhet. Det skulle ställas som villkor att den som
annonserar om en låneverksamhet liknande bankinstitutens har fått tillstånd
att bedriva verksamheten och att denna står under tillsyn av exempelvis
bankinspektionen.

Uppgifter i anslutning till motionen

Gällande rätt

Straffbestämmelser rörande ocker finns i 9 kap. 5 5 brottsbalken. Ocker
begås av den "sorn vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons
trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom
till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget
eller för vilken vederlag icke skall utgå". Straffet är böter eller fängelse
i högst två år. Är brottet grovt skärps straffskalan till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.

Brottsbeskrivningen anknyter till ett civilrättsligt stadgande i 31 S avtalslagen
(1915:218) av innebörd att rättshandling som har tillkommit under
sålunda beskrivna omständigheter icke skall vara gällande mot den förfördelade.

Den som, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, mottar
check utan täckning eller oriktig handling av annat slag kan enligt 9 kap.

I Riksdagen 1976/77. 17 sami Nr 1

Nu 1976/77:1

10 $ brottsbalken dömas för ockerpantning till böter eller fängelse i högst
två år.

Vissa rällsfall, m. m.

Näringsutskottet redogjorde hösten 1971 (NU 1971:40) för ett då avgjort
mål rörande bl. a. grovt ocker i samband med yrkesmässig utlåning av pengar.
Svea hovrätts dom i detta mål, i vilket högsta domstolen inte beviljade
prövningstillstånd, har blivit vägledande i fråga om tolkningen av de angivna
rekvisiten för ocker. Sedan år 1971 har polis- och åklagarmyndigheterna
bl. a. i Stockholm och Göteborg i en rad fall genomfört omfattande utredningar
om ockerbetonad kreditverksamhet vilka har resulterat i åtal och
fällande domar för ocker, ibland betecknat som grovt, och för medverkan
därtill. Brottsrubriceringen ockerpantning har också varit aktuell. I en del
fall har domen gällt även annat brott, t. ex. bedrägeri, som begåtts i anslutning
till ockerverksamheten. Relativt långvariga fängelsestraff har utmätts.
Ett stort antal låntagare har uppträtt som målsägande.

Den lånerörelse som rättsväsendet sålunda har reagerat mot har vanligen
bedrivits antingen utan inregistrerad firma eller genom firma som inregistrerats
för annat ändamål, t. ex. försäljning. Rörelsen har i stor utsträckning
byggt på utnyttjande av fördaterade checkar. Enligt polismyndigheter och
Svenska bankföreningen, som har ägnat denna företeelse särskild uppmärksamhet,
har de senaste årens ingripanden haft en mycket påtaglig hämmande
effekt på den ockerbetonade utlåningsverksamheten, något som har kommit
till synes i bortfall av annonser om privat kreditgivning.

Pågående inredningar

Utredningen (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott
(ordförande: hovrättspresident Karl-Erik Skarvall) är inriktad på
en anpassning av lagstiftningen på området till det modema samhällets
värderingar. 1 direktiven nämns ett förslag i Norge om utvidgat straffansvar
när det gäller bl. a. ocker. Härigenom skulle ges ökade möjligheter till ingripande
mot personer som verkar i bakgrunden, ofta som finansiärer av
brottslig verksamhet, och därefter skördar vinsten av brotten. Otillbörliga
affärstransaktioner bör enligt direktiven i första hand förhindras genom fortsatt
utbyggnad av en kontrollapparat som verkar med civilrättsliga och förvaltningsrättsliga
medel. Detta skall emellertid inte utesluta att man noga
följer utvecklingen även från straffrättslig utgångspunkt. Det finns enligt
direktiven anledning att speciellt uppmärksamma straffbestämmelserna om
bedrägeri och ocker. De förutsättningar som nu gäller för straffbarhet kan,
påpekas det, ibland medföra att straffansvar kan utkrävas endast hos den
gärningsman vars otillbörliga agerande sker öppet, medan de personer som

NU 1976/77:1

håller sig i bakgrunden och träder in först på ett senare stadium kan gå
fria.

Utredningen (Fi 1975:08) om finansieringsbolagen m. m. (ordförande:
bankdirektör Kurt Eklöf) har till uppgift att överväga en utvidgning av
tillämpningsområdet för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel till att
gälla också factoring- och leasingföretag, kontokortsföretag och andra finansieringsföretag.
Även frågan om möjligheter till en mera allmän kontroll
av och insyn i dessa företags verksamhet skall prövas. Utredningen skall
också överväga om fondkommissionärernas utlåningsverksamhet bör omfattas
av åtgärder som kan vidtas med stöd av lagen om kreditpolitiska
medel. I direktiven påpekas avslutningsvis att denna lag inte heller har
tillämpning på bankirer och andra privatpersoner som yrkesmässigt bedriver
finansieringsverksamhet eller på företag i allmänhet som använder likviditetsöverskott
för utlåning. 1 tider med kreditrestriktioner i bankväsendet
kan sådan utlåning uppgå till betydande belopp, framhålls det. De sakkunniga
anges vara oförhindrade att överväga även härmed sammanhängande frågor.

Tidigare riksdagsbehandling av likartade motioner

Motioner med samma syfte har tidigare väckts vid 1962, 1963, 1967,
1968, 1970 och 1971 års riksdagar. De har i samtliga fall avslagits av riksdagen.

T. o. m. år 1970 behandlades motionerna av allmänna beredningsutskottet
(ABU 1962:40, 1963:5, 1967:5, 1968:1 och 1970:40), vid några tillfällen på
grundval av remissyttranden. År 1970 hördes bl. a. rikspolisstyrelsen, vilken
uttalade som sin uppfattning att en kontroll över yrkesmässig utlåning inte
skulle kunna stoppa privatdiskontörers utlåning mot ockerränta och att gällande
straffskala gav tillräckligt utrymme för en straffskärpning i praxis.
Utskottet anförde bl. a. följande. Ett system med tillståndstvång, kontroll
och uppgiftsskyldighet torde inte bli ett verkningsfullt medel i kampen mot
ocker men skulle medföra administrativt krångel för myndigheterna och
lojala långivare. Någon omprövning av de straffrättsliga bestämmelserna
syntes inte motiverad; dessa hade prövats i samband med tillkomsten av
den fr. o. m. år 1965 gällande brottsbalken. Bättre resurser för polis och
åklagare skulle kunna få effekt när det gällde att förebygga ockerbrott och
att förebringa bevisning i fråga om sådana. År 1970 hänvisades också till
skattemyndigheternas möjligheter att underkasta långivare på ockermarknaden
en speciell granskning.

Näringsutskottet ansåg år 1971 (NU 1971:40) att de invändningar som
tidigare rests mot förslagen om kontroll över all yrkesmässig utlåning alltjämt
var bärkraftiga. Utskottet redogjorde för ett aktuellt rättsfall (se ovan) och
uttalade att utgången av målet syntes ge vid handen att man inte borde
underskatta möjligheterna att på rättslig väg angripa sådan låneverksamhet
som motionärerna åsyftade. Vidare nämndes att hos kriminalpolisen i Stock -

NU 1976/77:1

holm förelåg anmälningar mot ett tjugotal kreditfirmor och att ingripanden
hade företagits mot ett par av dessa med resultat att flera personer hade
häktats såsom misstänkta för ocker. Det är också bekant, sade utskottet,
att bankerna efter måttet av sin förmåga söker motverka den låneverksamhet
som det här gäller.

Utskottet

Kreditgivning till enskilda personer bedrivs utom av bankinstituten bl. a.
av privatdiskontörer som betingar sig höga räntor och därvid inte sällan
utnyttjar lånesökandes ekonomiska trångmål. I motionen begärs utredning
om ett system med krav på tillstånd för yrkesmässig utlåningsverksamhet
och med kontroll av sådan rörelse genom exempelvis bankinspektionen.
Genom ett sådant system skulle man, menar motionären, till viss del kunna
komma till rätta med den ockerverksamhet som förekommer på kreditmarknaden.
Förslag av samma innebörd har, som framgår av redogörelsen
ovan, framförts i motioner flera gånger tidigare.

Med hänvisning till utgången av ett aktuellt mål rörande ocker uttalade
utskottet år 1971 (NU 1971:40) att man inte borde underskatta möjligheterna
att på rättslig väg angripa låneverksamhet av det åsyftade slaget. Den
fortsatta utvecklingen har bestyrkt detta. De rättsliga instanserna har i en rad
fall med kraft reagerat mot ocker i samband med kreditgivning. Såvitt kan bedömas
har dessa ingripanden haft en påtaglig sanerande effekt. Den utredning
(Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott som
har tillkallats i år bör enligt sina direktiv överväga vidgad straffbarhet för
medverkan till ocker.

Vissa frågor rörande privat kreditverksamhet kan komma att behandlas
av utredningen (Fi 1975:08) om finansieringsbolagen m. m. Utskottet finnér
inte att en utredning enligt motionärens förslag är motiverad. Liksom tidigare
anser utskottet att bärande invändningar kan riktas mot tanken att det skall
införas tillståndstvång för och offentlig tillsyn över all privat utlåningsrörelse.
Det synes inte sannolikt att ett sådant system - vilket skulle ha avsevärda
nackdelar - skulle på något avgörande sätt öka samhällets möjligheter att
stävja den ockerbetonade kreditverksamheten.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:245.

Stockholm den 19 oktober 1976

På näringsutskottets vägnar
BENGT SJÖNELL

NU 1976/77:1

Närvarande: herrar Sjönell (c), Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Andersson
i Örebro (fp), fru Hambraeus (c), herrar Carlsson i Tyresö (s), Wijkman
(m), fru Hansson (s), herrar Petersson i Ronneby (c), Högström (s), Ångström
(fp). Pettersson i Lund (s), Häll (s), Jonsson i Husum (s)och Lorentzon i
Ätran (m).

GOTAB 52393 Stockholm 1976