Med anledning av motion om kommunalt veto mot utbyggnad av vattenkraft i vissa fall (Betänkande 1975/76:CU18 Civilutskottet)

CU 1975/76: 18

Civilutskottets betänkande
1975/76: 18

med anledning av motion om kommunalt veto mot utbyggnad av
vattenkraft i vissa fall

Motionen

Utskottet behandlar i detta betänkande motionen 1975/76:1955 av fru
Olsson i Hölö m. fl. (c, m, fp, vpk) vari hemställs att riksdagen antar sådana
ändringar i vattenlagen (1918:523) eller eljest fattar beslut som medför att
tillstånd till företag i vatten inte skall kunna lämnas utan att samtliga berörda
kommuner tillstyrkt ansökningen.

Utskottet

Förslaget i motionen om ett kommunalt veto mot vattenkraftutbyggnad
berör två frågeställningar. Den ena är uppgiftsfördelningen mellan stat och
kommun i allmänhet när det gäller samordning av samhällsplaneringen.
Den andra är det sakliga innehållet av riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen
beträffande utbyggnad av tillgängliga resurser av vattenkraft.
Denna senare frågeställning ingår bl. a. i de energipolitiska bedömningarna.

Fördelningen av befogenheter mellan stat och kommun vid samordning
av samhällsplaneringen gav vid 1972 års riksdagsbehandling inte upphov till
några principiella motsättningar. Utskottet anförde (CU 1972:35 s. 10) bl. a.
att det knappast kan ifrågasättas att intressen av rikskaraktär, vilka godtagits
som allmänna, måste hävdas av staten. Härav följde enligt utskottet att
även vissa frågor som då avgjordes helt av kommunerna kommer att kräva
avgörande av statliga organ. 1 den mån principfrågan därefter behandlats
har det varit fråga om förslag som skulle ge staten ett starkare inflytande
-1, ex. när det gäller de areella näringarna. Utskottet anslöt sig också (s. 13)
till uppfattningen att man i strävandena mot en god långsiktig hushållning
med naturresurserna måste väga in även samhällsekonomiska bedömningar.

Vid ett avgörande av på vilken beslutsnivå ett visst samordningsansvar
skall läggas får hänsyn tas till ibland motstående intressen. Det är uppenbart
att i vissa situationer en bedömning från rikssynpunkt kan skilja sig från
motsvarande bedömning inom ett lokalt begränsat område. Å ena sidan
har man att utgå från principen att en uppgift inte bör ligga på högre beslutsnivå
än nödvändigt med hänsyn till den berörda kretsen medborgare.
Å andra sidan måste avvägningar läggas på central nivå när en överblick
över hela riket är nödvändig och när andra än lokala intressen berörs.

Inom bl. a. den fysiska riksplaneringen överbryggas dessa principiella mot -

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami Nr 18

CU 1975/76:18

sättningar av ett krav på samråd mellan stat och kommun före det slutliga
planavgörandet. Riksdagen har därtill getts den avgörande rollen när det
gäller att lägga fast planeringsriktlinjerna. Redan i dessa riktlinjer har således
riksdagen möjlighet att ta hänsyn till lokala bedömningar. Det politiska
ansvaret kan då utkrävas i rikssammanhang.

I detta sammanhang bör erinras om att utskottet (CU 1972:35 s. 31) enhälligt
utgått från att kommun - trots att direkt tvångsmedel saknas -kommer att följa beslut om att fastställd generalplan skall finnas i andra
fall än då kommun utnyttjar sin vetorätt enligt 136 a 5 byggnadslagen (BL).
Därmed skulle, enligt utskottet, en vidgning av statens inflytande inte behöva
aktualiseras. Den i och för sig inte här aktualiserade vetorätten enligt
136 a § BL bör ses i dess givna sammanhang. Denna prövningsform avsågs
vara ett komplement till den fysiska riksplaneringen. Den huvudsakliga
utgångspunkten var att ge en grund för beslut varigenom en industri kunde
anvisas den i sammanhanget lämpligaste platsen för en etablering. När det
gäller utnyttjande i hela rikets intresse av en unik, till en viss plats bunden
naturresurs har avsikten inte varit att tillåtlighetsprövningen skulle begränsas
till intressen i enbart det direkt berörda området.

Vad härefter angår frågan om sakinnehållet i gällande riktlinjer för vattenkraftutbyggnad
har riksdagen haft och utnyttjat tillfällen att ge bindande
riktlinjer. Det torde var obestritt att dessa riktlinjer avsetts vara en avvägning
mellan motstridiga intressen. Mot bevarandeintresset har ställts det energipolitiska
intresset av ett visst ytterligare utnyttjande av vattenkraft. Denna
avvägning har fått uttryck bl. a. genom att riksdagen (CU 1975:28 s. 27-28)
enhälligt godkänt nuvarande former för dess medverkan i beslut om fortsatt
vattenkraftutbyggnad och även (NU 1975:30 s. 56-57) tills vidare godtagit
en beräkning att ett tillskott av vattenkraftbaserad elenergi om ca 5 TWh
skall kunna erhållas fram till år 1985. Kanske främst vid en vägning av
vattenkraft mot oljebaserad elproduktion har denna del av energibalansen
ett mycket reellt innehåll.

I detta sammanhang skall inte bedömas huruvida 1975 års riktlinjer skall
omprövas nu eller om detta skall - enligt tidigare beslut - anstå till år
1977 då pågående utredningsarbete har gett underlag för nya förslag. Det
frågan här gäller är om riksdagen skall frånkänna sig kompetensen att i
form av planeringsriktlinjer väga lokala och riksförankrade bevaringssynpunkter
mot energipolitiskt grundade utbyggnadskrav. Enligt utskottets
mening kan ett sådant beslutssystem inte komma i fråga. Att de lokala
synpunkterna skall få föras fram och noggrant övervägas råder däremot
inga delade meningar om. Sedan riktlinjerna väl preciserats måste avvägningarna
i enskilda fall givetvis ske hos regeringen.

Till dessa mer allmänna synpunkter bör fogas också vissa praktiska erinringar.
Ett totalt kommunalt veto kan knappast hävdas ens av motionärerna.
På något sätt måste en värdering ske av i vilken omfattning skilda kommuners
stridiga synpunkter skall få göra sig gällande. Det vore orimligt

CU 1975/76:18

om varje kommun som i ringa omfattning och kanske endast indirekt
berörs av en utbyggnad skulle få en absolut vetorätt. Eftersom motionens
syfte är att kommunerna i detta hänseende i forsta hand skall överta riksdagens
roll när det gäller att tills vidare undanta vissa projekt från slutlig
prövning återstår knappast annat alternativ än att uppdra åt regeringen att
bedöma vilka kommuner som skall ha vetorätt. Det som därmed har uppnåtts
kan knappast uppfattas som en ökad demokratisk förankring.

Motionsförslaget syftar i forsta hand till en kommunal vetorätt i form
av att vissa projekt undantas från slutlig prövning. Enligt det anförda skulle
regeringen ha att göra en bedömning av vilka kommunala intressen som
är tillräckligt väsentliga. Om därefter skulle kvarstå ett avstyrkande från
någon av de kommuner som kan anses påverkas i tillräcklig omfattning
skulle regeringen endast ha att verkställa detta beslut även om det står
i strid mot andra kommuners vilja - detta även om dessa kommuner i
sak berörs mer av utbyggnaden.

Hur ett kommunalt veto skulle verka vid den slutliga bedömning som
avses göras år 1977 är inte klart preciserat. Om meningen är att vetot skulle
gälla även på längre sikt omöjliggörs alla översiktliga avvägningar av den
typ som riksdagen tidigare begärt. Förr eller senare måste under alla förhållanden
den nuvarande ordningen med att tills vidare undanta vissa projekt
från slutlig tillståndsprövning ersättas med ett definitivt ställningstagande.
Den föreslagna vetorätten skulle då skapa en oklarhet i fråga om beslutsfunktionerna
som gör det omöjligt att göra övergripande avvägningar. Detta
är så mycket mer olämpligt som att de syften riksdagen kan vilja tillgodose
också kan uppnås redan med nuvarande prövningsordning.

Det låter sig möjligen sägas att en kommunal vetorätt huvudsakligen
enligt motionsförslaget inte skulle leda till så många ytterligare avstyrkanden
med hänsyn till att riksdagen redan preciserat tills vidare undantagna
projekt. Skulle detta vara uppfattningen kan det närmast tas till intäkt för
att förslaget inte fyller ens avsett syfte och därför redan på denna grund
kan avföras från ytterligare diskussion.

Även bortsett från nämnda bedömningar av sakfrågan talar flera skäl
mot ett bifall till motionen. Vattenlagsutredningen gör en översyn av tillståndsprövningssystemet
enligt vattenlagen (VL). Naturvårdskommittén har
bl. a. att samråda med vattenlagsutredningen. Arbetet på en ny markanvändnings-
och byggnadslagstiftning berör också direkt här aktuella frågor.
Det bör också erinras om att utredningsarbete pågår beträffande vattenkraftutbyggnader
i norra Norrland. Detta arbete är ett ytterligare led i strävandena
att få fram ett allsidigt underlagsmaterial för riksdagens förnyade
behandling av hithörande frågor år 1977. Det måste anses synnerligen olämpligt
att inte avvakta detta utredningsarbete.

Det finns slutligen anledning att något erinra om vissa riksdagens tidigare
ställningstaganden till hur allmänna planeringsöverväganden skall få genomslagskraft
vid utbyggnad av vattenkraft. Förslaget (prop. 1971:106) att ge

1* Riksdagen 1975/76. 19 saini. Nr 18

CU 1975/76:18

Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall pröva tillåtlighetsfrågorna och därvid
beakta också allmänna planeringssynpunkter tillstyrktes av ett enhälligt justitieutskott
(JuU 1971:13). Civilutskottet föreslog (CU 1972:35, s. 25) att
övergångsbestämmelserna till nämnda ändring, vilken trädde i kraft den
1 januari 1972, skulle omformuleras så att vattendomstols beslut i tillståndsfrågor
underställdes Kungl. Maj:t. En reservant (vpk) föreslog som tillägg
bl. a. att en nationell försörjningsplan i fråga om energin snarast skulle upprättas.
Reservanter (c, fp, m) ställde sig inte bakom detta initiativ. Riksdagen
följde utskottet. Till följd av detta riksdagens beslut föreslogs (prop. 1973:11)
ändring av de nämnda övergångsbestämmelserna så att Kungl. Maj:ts prövningsrätt
kunde aktualiseras - och därmed allmänna planeringssynpunkter
anläggas - också i pågående vattenmål. Utskottsmajoriteten (CU 1973:5)
tillstyrkte förslaget. Reservanter (m) avstyrkte lagändringen med åberopande
bl. a. av att den skulle innebära omotiverade inskränkningar i enskilda rättssubjekts
godtagna handläggningsbefogenheter. Andra reservanter (c, fp) godtog
lagändringen men krävde att staten i dessa fall, om tillstånd vägrades,
i princip skulle hålla de drabbade intressenterna skadeslösa för de direkta
och onyttiga kostnader de lagt ner. I samband med riksdagens behandling
i december 1975 av fråga om utbyggnaden av Söderfors kraftstation
(NU 1975/76:18) påpekades i särskilt yttrande (c, vpk) bl. a. att det var betänkligt
att äldre tillståndsbeslut var giltiga och att detta inte kan ha förutsatts
av riksdagen vid 1972 års beslut om den fysiska riksplaneringen. Vissa frågor
om utbyggnad av vattenkraft behandlas också i betänkandet CU 1975/76:16.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1955.

Stockholm den 11 mars 1976
På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist
(s). Åkerfeldt (c). Henrikson (s). Strömberg i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee
(c), Jadestig (s), Adolfsson (m). Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson
(vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Persson i Karlstad
(s) och Danell (m).

Reservation

1. av herrar Åkerfeldt (c). Strömberg i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee (c).
Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson (vpk) och fru Ingvar-Svensson
(c) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar inledningsvis att kommunerna av hävd getts en central
ställning i markanvändningsplaneringen. Den fysiska riksplaneringen syftar

CU 1975/76:18

bl. a. till att konkretisera vissa sektorer, där intresset av en god hushållning
med mark och vatten knyts inte endast till kommunens invånare utan till
invånarna i hela riket - ett riksintresse. Detta intresse skall ytterst preciseras
i den kommunala fysiska planeringen enligt byggnadslagen (BL) m. m. men
staten har i dessa delar getts såväl direkt ansvar som inflytande. Planeringsriktlinjer
för bevakningen av de statliga hushållningsintressena ges av
riksdagen. Vid en uttalad konflikt mellan dessa riktlinjer och en kommunal
vilja har staten ytterst möjlighet att genom regeringen föreskriva (10 a §
BL) att det skall finnas generalplan för visst område som tillgodoser ett
genom riksplaneringen klarlagt allmänt intresse. Regeringen har vidare befogenhet
att föreskriva att sålunda slutligt initierad generalplan skall vara
helt eller delvis fastställd. Till ett sådant beslut kan (14 a § BL) knytas ett
förbud mot nybyggnad. Denna sistnämnda möjlighet begränsas uttryckligen
till fall där sådana beslut är oundgängligen nödvändiga för att det angivna
riksintresset skall bli tillgodosett. En förutsättning är också att samråd skett
mellan berörda statliga och kommunala organ. Fastställelse kan emellertid
ske endast på kommunens begäran. Underlåter kommunen att begära fastställelse
kommer sålunda fastställd generalplan inte att finnas trots regeringsbeslut
därom.

Enligt 136 a § BL prövas tillåtligheten av viss industriell verksamhet mot
bakgrund av tre prövningsförutsättningar: hushållning med mark och vatten,
med energi och med träfiberråvara. Denna prövning, som ursprungligen
avsåg endast hushållningen med mark och vatten, skulle vara en komplettering
till den fysiska riksplaneringen, varigenom den lämpligaste platsen
för en viss verksamhet kunde väljas ut och anvisas den lokaliseringssökande.
Tillstånd enligt 136 a § BL förutsätter att kommunen tillstyrkt ansökningen
- en kommunal vetorätt. Denna regel går tillbaka till ett förslag i promemorian
(Ds C 1972:1) Lagstiftning om fysisk riksplanering där en kommunal
vetorätt föreslogs med hänsyn till den ingripande påverkan på bygden som
de aktuella verksamheterna kunde medföra. Enligt promemorian skulle
emellertid kravet på tillstyrkan inte gälla om tillstånd meddelades i samband
med fastställelseprövning av generalplan eller stadsplan. Med hänsyn till
de begränsningar som enligt vad ovan sagts gäller beträffande regeringens
möjlighet att föreskriva att generalplan skall vara helt eller delvis fastställd
föreslogs dock i propositionen (prop. 1972:111 bil. 2 s. 368) att den kommunala
vetorätten skulle gälla generellt.

Införandet av 136 a § BL gjordes bl. a. med hänvisning till de möjligheter
som öppnats genom 1971 års ändringar i vattenlagen (VL) ( prop. 1971:106
s. 108, JuU 1971:13). Dessa ändringar innebär (4 kap. 17 5) att regeringen
kan förordna att den skall pröva tillåtligheten av vissa företag i vatten.
Detta gäller företag enligt 2 eller 3 kap. VL som är av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet. För prövningen gäller (4 kap. 18 §) att ett
företag inte får komma till stånd om hinder däremot möter från allmänna
planeringssynpunkter eller enligt särskilda hindersbestämmelser i VL. Vida -

CU 1975/76:18

re gäller att om ett företag är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt
regeringen kan ge tillstånd även om något ovan nämnt hinder skulle anses
möta. Denna regeringens dispensbefogenhet omfattar bl. a. även hinder som
anges i 2 kap. 3 8 andra stycket, t. ex. att företaget leder till att befolkningen
får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att naturförhållandena
ändras så att man kan befara väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt. I propositionen (s. 109)
anförde dock justitieministern att det är självfallet att dispensbefogenheten
skall utnyttjas endast då mycket starka skäl talar för att ett företag bör
tillåtas. Justitieutskottet (s. 81) strök under detta uttalande.

Regeringens nämnda prövningsmöjlighet används bl. a. för att fullfölja
den fysiska riksplaneringens riktlinjer beträffande utbyggnad av vattenkraft.
Dessa riktlinjer är utformade bl. a. så att vissa projekt tills vidare undantas
från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL (CU 1975:28). Detta riksdagens
beslut att undanta vissa projekt har avsetts innebära att regeringen har rättighet
och skyldighet att fullfölja beslutet genom att med stöd av 4 kap.
17 § VL hindra den slutliga tillståndsprövningen. Riktlinjebeslutet begränsar
sålunda regeringens rätt att enligt lagrummets ordalydelse göra ytterligare
överväganden eller med tillämpning av dispensregeln tillåta en genom riktlinjerna
avvisad utbyggnad.

Frågan om den betydelse som vid tillståndsprövning enligt VL skall tillmätas
gällande bebyggelseplaner har tidigare berörts av riksdagen (prop.
1971:106 s. 112, CU 1973:5 s. 8, CU 1975:28 s. 26-27). Den slutsatsen har
dragits att en gällande plan enligt BL kan utgöra hinder mot tillämpning
av ett enligt VL givet tillstånd. 1 motsvarande omfattning blir sålunda den
kommunala viljan avgörande. Om däremot kommunen upprättar plan i
syfte att få den gällande och hindra tillämpning av ett eventuellt tillståndsbeslut
kommer fastställelsefrågan att bedömas av statliga myndigheter och
ytterst av regeringen. Det är då möjligt att regeringen därvid utgår från
en bedömning enligt 4 kap. 18 § VL och på denna eller annan grund vägrar
fastställelse. Planläggning enligt BL kan sålunda inte generellt tillgodose
motionärernas syften.

Den fysiska riksplaneringen har bl. a. till uppgift att ange de rekommendationer
och restriktioner för lokaliseringen av viss industri som i ett riksperspektiv
är motiverade med hänsyn till miljö- och naturresursförhållanden.
Det finns inte anledning att i detta begränsade sammanhang allmänt ta
upp den vidare frågan om statens och kommunernas roller i samhällsplaneringen.
Motionsförslaget aktualiserar däremot en precisering av riktlinjerna
för vattenkraftutbyggnad - nämligen i fråga om i vilken omfattning
kommunernas bedömning av bevarandeanspråkens tyngd bör bli avgörande
i tiilåtlighetsprövningar.

En vattenkraftutbyggnad är i regel en oåterkallelig åtgärd som ger stora
effekter på miljön. Ett sådant beslut styr på ett avgörande sätt kommunernas
övriga översiktliga planering. Det motstående intresset skulle enligt tidigare

CU 1975/76:18

synsätt vara nödvändigheten ur rikets synpunkt att tillföra en viss energiproduktion.
En grundläggande fråga är då om det beträffande någon kvarstående
utbyggnadsmöjlighet föreligger ett så starkt behov av detta ytterligare
energitillskott att kommunens bedömningar av lämpligheten därav
skall anses behöva vika. Det gäller dock inte att ta ställning generellt för
eller emot en fortsatt utbyggnad av vattenkraft över huvud taget. Det gäller
inte heller att ersätta riksdagens riktlinjer med kommunala bedömningar.
Det frågan gäller är om från utbyggnad skall såväl tills vidare som också
definitivt på längre sikt undantas några ytterligare projekt utöver de av
riksdagen angivna - nämligen de där en därav berörd kommun ansett att
en utbyggnad inte bör komma till stånd.

Det bör till en början slås fast att vattenkraftens roll som bas för elektrisk
energi måste bestämmas utifrån det skyddsintresse som statsmakterna kan
ställa sig bakom. Det är också klart att riksdagen i enlighet med tidigare
beslut bör få ta ställning till vilka undantag som skall göras med hänsyn
till bevarandebedömningar i riksperspektiv. Dessa bedömningar får självfallet
göras med utgångspunkt från även kommunala värderingar som därmed
direkt blir beaktade. Det finns emellertid f. n. inte underlag för ställningstaganden
som garanterar att tillräcklig hänsyn i sådan ordning kan
tas till de kommunala bedömningarna. Bl. a. kan projektens utformning
ändras. Det har slutligen aldrig varit avsikten att riksdagen vid en kommande
slutlig avvägning skulle ta ställning till enskilda projekt. Också på denna
sektor bör riksdagen ange riktlinjer och överlåta deras tillämpning på regeringen.

Då tillåtligheten av en viss vattenkraftutbyggnad skall bedömas måste
allmänt sett beaktas att bevarandeintressena vuxit sig starkare efter hand
som antalet opåverkade vattensystem har minskat. Det måste vidare
allvarligt beaktas att utbyggnaderna ger oåterkalleliga miljöpåverkningar som
inte kan kompenseras med ekonomiska ersättningar. Det grundläggande
målet att bevara handlingsfrihet får inte lämnas.

Utskottet har med hänsyn till vattenlagsutredningens pågående arbete
inte ansett sig i detta sammanhang böra ta upp frågor som direkt rör den
slutliga utformningen av prövningssystemet enligt VL. Däremot anser sig
utskottet oförhindrat att nu, i enlighet med motionärernas huvudsyfte, pröva
frågan om ett kommunalt veto inom den grupp av prövningsfall, där tillståndsfrågan
kan bedömas av regeringen, dvs. företag av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet. Regeringen har där att göra en bedömning
som inte begränsas av tillåtlighetsreglerna i VL utan skall avse
frågan om hinder kan anses möta från allmänna planeringssynpunkter. Ett
beslut i enlighet med motionärernas syfte i avvaktan på en revision av
vattenlagen blir, i vart fall tekniskt, ett provisorium. Detta har lett utskottet
till bedömningen att inte endast ärendegruppen bör begränsas på angivet
sätt utan att också i första hand bör prövas möjligheterna att tillämpa vetorätten
inom nu gällande prövningssystem.

CU 1975/76:18

MotionsfÖrslaget anger en vetorätt för samtliga berörda kommuner. Mot
bakgrund av den ovan gjorda begränsningen till vissa företag av betydande
omfattning eller ingripande beskaffenhet faller det sig även i detta hänseende
naturligt att begränsa utskottets prövning av frågan till en eventuell vetorätt
för kommun som i väsentliga avseenden berörs av företaget.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att de nuvarande riktlinjerna
för vattenkraftsutbyggnad kompletteras. Kompletteringen bör innebära
ett uttalande att från slutlig tillåtlighetsprövning skall tills vidare
undantas även de nu i princip öppna projekt där kommun med därav berörda
inte oväsentliga intressen motsätter sig ett tillstånd. Utskottet förutsätter
att också denna tillkommande riktlinje fullföljs av regeringen med stöd
av 4 kap. 17 § VL. Den egentliga bedömning som därvid skulle falla på
regeringen är att pröva om kommuninvånarnas intressen berörs i angiven
omfattning. En utgångspunkt för denna bedömning får självfallet vara även
en jämförelse mellan flera berörda kommuners motiverade intressen. Enligt
utskottets mening bör dispensbefogenheten i 4 kap. 18 § VL tills vidare
stå kvar med dess redan nu motivledes starkt begränsade innehåll. Det
bör betonas att dispensregeln inte får åberopas för att ett kommunalt bevaringsintresse
som i sig bedömts vara väsentligt skall kunna uppvägas
av andra kommuners positiva bedömningar. Ett avstyrkande från en kommun
med ett väsentligt intresse skall sålunda - oavsett tillstyrkan från andra
kommuner - leda till att projektet tills vidare undantas från slutlig tillståndsprövning
enligt VL. Denna kommunens rätt skall självfallet finnas
även efter 1977 års beslut om riktlinjer för utbyggnadsfrågorna. Riksdagen
får då ta ställning till en för denna situation lämplig administrativ utformning
därav.

Den sålunda förordade lösningen är - som ovan berörts - att anse som
provisorisk. Till vattenlagsutredningen bör ges tilläggsdirektiv, omfattande
uppdraget att inarbeta närmare regler för det kommunala inflytandet vid
tillståndsprövning enligt VL. I sådant sammanhang får även bedömas behovet
av att behålla en dispensregel av nu gällande - begränsade - innehåll.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1955 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

a. om riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen i vad gäller
utbyggnad av vattenkraft,

b. om tilläggsuppdrag till vattenlagsutredningen.

2. av herrar Adolfsson (m) och Danell (m) som anser att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:

En vattenkraftsutbyggnad är i regel en oåterkallelig åtgärd som kan innebära
både en strukturförändring i allmänhet i en kommun och medföra
stora effekter på miljön. Ett sådant beslut kan på ett avgörande sätt styra

CU 1975/76:18

kommunens övriga översiktliga planering. Det är därför angeläget att beslut
om utbyggnad fattas i samstämmighet mellan stat och kommun. Frågan
är om det i detta läge kan anses vara försvarbart med en regelordning som
kan medföra att en kommun - efter beslut av regeringen - mot sin vilja
blir avsevärt berörd av en vattenkraftsutbyggnad. 1 detta sammanhang är
det av stor vikt att starkt understryka den kommunala självstyrelsens betydelse
och därmed i princip ge kommunen eget ansvar för näringspolitiken
inom kommunen. Av detta följer att bl. a. frågan om ett införande av ett
kommunalt veto vid vattenkraftsutbyggnad noga bör prövas som ett kommunalt
instrument att uppnå önskad struktur.

Såsom anförts ovan behandlade utskottet i detalj den fortsatta utbyggnaden
av vattenkraft i samband med behandlingen av proposition angående
energihushållning m. m. år 1975. Av riksdagens beslut framgår klart
att vattenkraften även framgent kommer att fylla en avgörande funktion
för den svenska energiförsörjningen. En utbyggnad av vattenkraft varhelst
den nu planeras är således av stort intresse för hela landets energiförsörjning.
Även om riksdagen avstått från att ta ställning till enskilda projekt har
besluten gått långt i vad avser gränsdragningen mellan olika grupper av
möjliga projekt och hur den fortsatta behandlingen av dessa skall ske.

Samtidigt som utskottet vill understryka värdet av den kommunala självstyrelsen
så kan det med beaktande av vad som nyss sagts beträffande
det riksintresse som präglar utbyggnad av vattenkraft finnas grund för konflikt
mellan kommun- och riksintresse. Ett generellt veto för en av en utbyggnad
berörd kommun i en sådan intressekonflikt skulle kunna få allvarliga
konsekvenser för energiförsörjningen. Att definiera vad som är att
betrakta som berörd kommun är utomordentligt svårt och i sista hand blir
det i dessa fall ett avgörande för regeringen. Om regeringen i visst fall
anser att kommun är att betrakta som till den grad berörd av vattenkraftsutbyggnad,
att den borde ges en vetorätt tillsammans med några andra
kommuner,uppstår nästa svåra avgörande, om verkligen en kommuns vetorätt
skall kunna omöjliggöra ett projekt trots att andra berörda kommuner
tillstyrker detsamma. Troligen kommer de antydda definitionssvårigheterna
att medföra att ett formellt uttalat veto i praktiken blir utan värde.

Utskottet anser att det med befintligt beslutsunderlag knappast kan vara
tillrådligt att tillstyrka ett förslag om en kommunal vetorätt i vattenlagen
eller att i övrigt nu ändra riktlinjerna för vattenkraftsutbyggnad. Det arbete
som bedrivs i utredningar bör fortskrida med bibehållna förutsättningar i
vad avser nu berörda frågor. I avvaktan på resultatet av detta arbete anser
dock utskottet att regeringen, inför fortsatta beslut inom den grupp av prövningsfall
där tillståndsfrågan kan avgöras av denna, bör ta speciell hänsyn
till vad som anförts om samstämmighet med berörd kommun inför slutgiltigt
beslut om vattenkraftsutbyggnaden.

CU 1975/76:18

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1955 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga
om avgörande beträffande vattenkraftsutbyggnad.