med anledning av motion om information om afasi och behovet av rehabiliteringsresurser för afatiker
Betänkande 1978/79:SoU4
SoU 1978/79:4
Socialutskottets betänkande
1978/79:4
med anledning av motion om information om afasi och behovet av
rehabiliteringsresurser för afatiker
Motionen
I motionen 1977/78:1079 av Margareta Andrén (fp) och tredje vice
talmannen Kar! Erik Eriksson (fp) hemställs att riksdagen begär att regeringen
framlägger förslag i syfte att öka informationen om afasi och
möjligheterna att utöka rehabiliteringsresurserna.
Motionärerna beskriver inledningsvis situationen för personer som lider av
afasi (orddövhet, ordstumhet) och anför bl. a. att afasi innebär att en oförmåga
eller en nedsatt förmåga uppstått, då det gäller att förstå tal eller att själv tala
och att afasi uppkommer efter en hjärnskada, vars orsak kan vara hjärnblödning,
blodpropp, trafikskador eller kirurgiska ingrepp efter t. ex. en tumör.
Det påpekas att ca 5 000 personer per år drabbas av afasi och att människor i
alla åldrar kan drabbas. Motionärerna anför vidare bl. a. att afasi ofta ingår
som en del av en symtombild, som därutöver kännetecknas av bl. a.
högersidig förlamning, visst bortfall av synfältet samt vissa psykiska
symtom, koncentrationssvårigheter och förlängd reaktionstid.
Det framhålls att afatikern ofta feltolkas av sin omgivning, då man lätt
förväxlar talsvårigheterna, det försämrade minnet och den relativa långsamheten
med en mental defekt samt att afatikern ofta är generad över sitt
handikapp och därför gärna isolerar sig.
Motionärerna anför att många människor inte känner till de svåra problem
- både praktiska och emotionella - som en afatiker och dennes anhöriga
hamnar i och påpekar att det finns stora brister när det gäller resurser för att
rehabilitera afatiker. Det anförs att avgörande för hur framtiden blir för en
afatiker är möjligheten för honom att få logopedkontakt och språkterapi samt
att den sociala anpassningen genom t. ex. gruppterapi är av stor betydelse.
Inte minst viktigt är det, anförs det vidare, att personal, anhöriga och vänner
får kontinuerlig information, råd och stöd om afatikerns svåra situation. I
fråga om önskemål beträffande rehabiliteringsresurser m. m. anför motionärerna
följande.
Naturligt vore att möjlighet funnes vid varje regionsjukhus att ge alla
afatiker kontakt med neurolog, logoped, psykolog, kurator och sjukgymnast.
Ett annat önskemål gäller afasiinstitut. Intensivterapi hos logoped i intervaller
skulle då lättare kunna ordnas liksom gruppterapi för handledare.
Genom afasiinstitut skulle man också kunna arrangera kontinuerliga träffar i
form av t. ex. frågestunder, föreläsningar eller andra tillfällen för anhöriga att
1 Riksdagen 1978/79. 12 sami. Nr 4
SoU 1978/79:4
2
sinsemellan diskutera den komplicerade problematik som uppstår, då man ej
kan kommunicera med sin make/maka eller barn/föräldrar.
Närmare uppgifter om afasi och om organisationer för afatiker
Man skiljer mellan två olika huvudtyper av afasi, nämligen expressiv afasi
och impressiv afasi.
Med expressiv afasi menas bristande förmåga att finna rätta ord och
uttryck, uttala dem rätt och sätta samman ord i riktiga meningar. Förståelsen
av vad andra säger är väl bevarad, och personer med expressiv afasi märker
själva om de säger eller skriver fel.
Impressiv afasi är bristande förmåga att förstå vad andra säger. Förmågan
att tala är bevarad men med bristfällig kontroll. Sammanhanget i det som sägs
och skrivs blir oklart. Ord används felaktigt eller uttalas felaktigt. Talet blir
osammanhängande och ibland helt obegripligt.
Blandformer av impressiv och expressiv afasi är vanliga. Ofta drabbas
dessutom andra funktioner än språket. Det kan vara fråga om halvsidiga
förlamningar, synfältsbortfall eller andra neurologiska störningar (neurologi
= vetenskapen om nervsystemet).
Någon särskilt riksorganisation för afatiker finns inte. Däremot finns
afasiföreningar med lokal eller regional rekrytering i Stockholm, Göteborg
och Malmö.
Härutöver företräds afatiker, liksom andra neurologiskt sjuka eller handikappade,
av MS-förbundet, Riksorganisation för neurologiskt sjuka och
handikappade.
Neurologisk rehabilitering m. m.
Principerna för rehabilitering av afatiker är desamma som gäller för
medicinsk och speciellt neurologisk rehabilitering i övrigt. I första hand vill
man träna upp en bristfällig funktion så långt detta är möjligt. I andra hand
måste man öva upp metoder avsedda att på bästa sätt kompensera för de
funktioner som är helt eller delvis förlorade.
Medicinalstyrelsen utfärdade år 1961 råd och anvisningar om neurologisk
långtidsrehabiliiering och eftervård (Meddelanden från medicinalstyrelsen nr
104). Enligt dessa råd och anvisningar borde neurologiska rehabiliteringsavdelningar
organiseras i nära anslutning till regionsjukhusens neurologiska
kliniker och ett nära samarbete eftersträvas mellan länsplanets och regionplanets
rehabiliteringsresurser. Inom fyra regioner - enligt medicinalstyrelsens
förslag Stockholms-, Göteborgs-, Lund-Malmö- och Umeåregionerna -borde omkring 35 vårdplatser på dessa avdelningar disponeras för ryggmärgsskadade
patienter. Rehabiliteringsenheterna i nämnda regioner borde därför
Soll 1978/79:4
3
lämpligen göras något större än i de övriga och omfatta 60 vårdplatser, medan
övriga enheter borde kunna begränsas till 40 vårdplatser.
Sjukvårdshuvudmännen har emellertid fram till i juni 1977 endast inrättat
sammanlagt 56 vårdplatser, speciellt avsedda för neurologisk rehabilitering18
i Stockholm, 18 i Göteborg och 20 i Borås.
I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
framhålls beträffande medicinsk rehabilitering-som ären särskild medicinsk
specialitet - bl. a. att det i primärvårdsuppgifterna ingår även en betydande
del av rehabiliteringsverksamheten och att det därför inom primärvården
måste finnas resurser för fortlöpande behandling, träning och andra åtgärder
för handikappade m. fl. (s. 98). I fråga om medicinsk rehabilitering på länsnivå
anförs i principprogrammet följande (s. 115 och 116).
Vissa uppgifter inom den medicinska rehabiliteringen faller på länssjukvården.
I första hand behövs en lednings- och samordningsfunktion för den
medicinska rehabiliteringen inom sjukvårdsområdet. Däri ingår att (1) leda
lokal eller regional hjälpmedelsorganisation och svara för försörjningen med
tekniska hjälpmedel, (2) svara för den konsultverksamhet vid länsdelssjukhus
och inom primärvården som är nödvändig bl. a. för att behandlingsprogram
skall kunna fullföljas och vid behov ändras eller kompletteras, (3)
tillhandahålla konsultservice åt andra organ och inrättningar med uppgifter
av rehabiliteringskaraktär, t. ex. försäkringskassa, social centralnämnd (socialnämnd),
länsarbetsnämnd, arbetsvårdsinstitut, (4) främja en fortlöpande
metodutveckling i rehabiliteringsarbetet och verka för kontinuitet och
samarbete i rehabiliteringsverksamheten samt (5) meddela utbildning i
medicinsk rehabilitering.
Inom länssjukvården bör också patienter - företrädesvis i arbetsför ålder -med somatisk huvuddiagnos omhändertas för grundläggande rehabiliteringsinsatser
i form av utredningar, kompletterande undersökningar, upprättande
av behandlingsprogram och åtgärdsförslag i övrigt, träning, samordning
och uppföljning.
Frågan om strukturen för den medicinska rehabiliteringen har varit
föremål för ett särskilt utredningsarbete inom socialstyrelsen. Socialstyrelsen
tillsatte år 1968 en utredning med uppdrag att kartlägga resurser och behov på
rehabiliteringsområdet samt att lägga fram principer för en medicinsk
rehabiliteringsorganisation på olika nivåer. Utredningsarbetet resulterade i
att socialstyrelsen år 1976 i skriften Medicinsk rehabilitering, förslag till
principprogram (Socialstyrelsen redovisar 1976:5) redovisade vissa principiella
synpunkter på den fortsatta utbyggnaden av medicinsk rehabilitering.
Efter remissbehandling av förslaget till principprogram har inom socialstyrelsen
utarbetats ett slutligt principprogram för medicinsk rehabilitering, vilket
godkänts av socialstyrelsens styrelse i februari i år och vilket publicerats i
serien Socialstyrelsen anser (nr 1978:3). 1 principprogrammet anförs att detta
är en komplettering till den strukturmodell för hälso- och sjukvården, som
socialstyrelsen angett i det år 1975 redovisade principprogrammet för hälsooch
sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1). Det anges att
SoU 1978/79:4
4
avsikten med principprogrammet för medicinsk rehabilitering är att principprogrammet
skall vara till hjälp och vägledning i planeringssammanhang för
bl. a. sjukvårdshuvudmännen och att realiserandet av principprogrammet får
ske i den takt som de ekonomiska och personella resurserna medger.
Principprogrammet syftar till en organisation av resurserna för rehabiliteringsmedicinsk
verksamhet som bygger på bl. a. följande grunder, nämligen
(1) en samordnad - individuellt anpassad och organiserad - behandlingsinsats,
byggd på en helhetssyn på patienten och hans situation, (2) en för
sjukvårdsområdet samordnad rehabiliteringsmedicinsk verksamhet, (3) en
inom sjukvården så långt möjligt decentraliserad rehabiliteringsmedicinsk
verksamhet med tyngdpunkt i primärvården, (4) en medicinskt kunnig
samarbetsgrupp som skall planera den rehabiliteringsmedicinska verksamheten
inom sjukvårdsområdet i fråga om vårdprogram och metodutveckling,
(5) en rehabiliteringsklinik med kvalificerade vård- och behandlingsresurser
som kärna i den rehabiliteringsmedicinska verksamheten, (6) en samverkan
mellan medicinsk rehabilitering och övrig sjukvård som består i att man
gemensamt använder vissa behandlingresurser samt (7) en ökad forskning
och utbildning inom rehabiliteringsområdet.
Det påpekas bl. a. att det inom primärvården bör finnas resurser för
fortlöpande behandling, träning och andra åtgärder för handikappade
m. fl.
Beträffande medicinsk rehabilitering inom länssjukvården anförs bl. a. att
den medicinska rehabiliteringen är i princip en länsspecialitet, uppbyggd
.kring en medicinsk rehabiliteringsklinik, som skall utgöra basen för den
medicinska rehabiliteringen inom hela sjukvårdsområdet (eller, vad beträffar
de största sjukvårdsområdena, en del därav). Rehabiliteringskliniken bör
förläggas till länssjukhus (centrallasarett) för att ha tillgång till olika
specialiteter och kvalificerade laboratorieresurser. Förutom vissa samordningsfunktioner
bör rehabiliteringskliniken kunna svara för följande arbetsuppgifter,
nämligen för att (1) omhänderta patienter med somatisk huvuddiagnos
för kvalificerade rehabiliteringsinsatser i form av utredningar,
kompletterande undersökningar, behandlingsprogram och andra åtgärdsförslag,
träning, samordning och uppföljning, (2) fungera som serviceavdelning
åt andra kliniker inom det egna sjukhuset när det gäller bl. a. sjukgymnastiska
och arbetsterapeutiska ärenden samt hjälpmedelsförsörjning, (3) svara
för konsultverksamhet på länsdelssjukhus och inom primärvården, (4) ge
konsultservice åt andra organ och inrättningar med rehabiliteringsuppgifter,
t. ex. försäkringskassa, social centralnämnd (socialnämnd) och arbetsförmedling,
när sådan service är betingad av rehabiliteringsklinikens speciella
resurser och sakkunskap, (5) främja en fortlöpande metodutveckling i
rehabiliteringsarbetet och verka för kontinuitet och samarbete i rehabiliteringsverksamheten
samt (6) undervisa i medicinsk rehabilitering.
Den medicinska rehabiliteringen vid regionsjukhus skall enligt principprogrammet
liksom övriga specialiteter på denna nivå ta hand om patienter med
SoU 1978/79:4
5
särskilt omfattande eller svårbedömda skador som kräver tillgång till de
specialister av olika slag som i regel endast finns på regionnivå.
Det framhålls att övervägande skäl talar för att resurser för rehabilitering av
patienter med neurologiska skador skall inordnas under de medicinska
rehabiliteringsklinikerna. Vidare framhålls det bl. a. att, då länssjukhusen får
tillgång till neurologisk sakkunskap, detta sannolikt gör det lättare för dessa
sjukhus att ta emot även en del svårare neurologfall inom den medicinska
rehabiliteringsorganisationen på länsnivå.
I juni 1977 fanns vid tretton sjukhus i landet sammanlagt ca 450 vårdplatser
för medicinsk rehabilitering i sluten vård (inklusive ovannämnda, för
neurologisk rehabilitering speciellt inrättade 56 vårdplatser). Vid fjorton
sjukhus fanns det sammanlagt drygt 340 vårdplatser för dagvård.
Utskottet
Afasi är ett samlingsnamn för flera olika tillstånd som innebär förlust helt
eller delvis av förmågan att genom tal eller skrift meddela sig med eller motta
meddelanden från andra människor. Ordstumhet, orddövhet, ordglömska,
ordförväxling och ordblindhet är olika former av afasi. De intellektuella
funktionerna är vanligen bibehållna och syn-, hörsel- och talorganen
oskadade. Orsaken till afasi är oftast rubbningar i blodförsörjningen till
hjärnan (uppkomna genom propp eller blödning), skallskador eller tumörer.
I motionen 1977/78:1079 av Margareta Andrén (fp) och tredje vice
talmannen Karl Erik Eriksson (fp) framhålls bl. a. att den som lider av afasi
(afatikern) ofta feltolkas av sin omgivning, då man lätt förväxlar hans
handikapp med en mental defekt, samt att afatikern ofta är generad över sitt
handikapp och därför gärna isolerar sig. Motionärerna påpekar bl. a. att
många människor inte känner till de svåra problem - både praktiska och
emotionella-som en afatiker och dennes anhöriga hamnar i och att det finns
stora brister i fråga om resurser för rehabilitering av afatiker. Bl. a. angelägenheten
av att afatikern får logopedkontakt och språkterapi framhålls.
Motionärerna begär förslag i syfte att öka informationen om afasi och att
förbättra möjligheterna att tillgodose behovet av rehabiliteringsresurser för
afatiker.
Med anledning av förslag av handikapputredningen (S 1966:38) i betänkandet
(SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade - vari bl. a. frågor
om samordning, samverkan och information i handikappfrågor behandlades
- skedde år 1971 en viss ombildning av statens handikappråd, och Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade kommunerna
och landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd och
länshandikappråd. Handikapputredningen framhöll bl. a. som betydelsefullt
att kommunala handikappråd, länshandikappråd och statens handikappråd
engagerade sig i informationsuppgifter på handikappområdet. Med hänsyn
SoU 1978/79:4
6
till att en mera spridd kunskap om de problem afatikerna har skulle vara ägnat
att åstadkomma en bättre förståelse för deras och deras anhörigas situation
framstår det enligt utskottets mening som angeläget att nämnda organ i sin
verksamhet även beaktar det informationsbehov som påtalas i motionen
1977/78:1079.
Av stor betydelse för afatikerna är också - såsom påtalas i motionen - att
rehabiliteringsresurserna förstärks. Ett underlag för en allmän förstärkning
av rehabiliteringsverksamheten på det medicinska området föreligger
numera. Socialstyrelsen har sålunda tidigare i år publicerat ett principprogram
för medicinsk rehabilitering i skriften Socialstyrelsen anser 1978:3, vilket
skall vara till hjälp och vägledning i planeringssammanhang för bl. a.
sjukvårdshuvudmännen. Realiserandet av principprogrammet -vilket i stora
drag redovisats i ett tidigare avsnitt i betänkandet (s. 3-5) och vilket bl. a.
avser den neurologiska rehabiliteringen - blir självfallet beroende av vad de
ekonomiska och personella resurserna medger. Det är emellertid angeläget
att man vid utbyggnaden av den medicinska rehabiliteringen beaktar det
speciella behov av resurser som föreligger för rehabiliteringen av afatiker.
Med hänsyn till att de insatser som begärs i motionen 1977/78:1079 i
huvudsak ankommer på sjukvårdshuvudmännen bör motionen inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1079.
Stockholm den 22 september 1978
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON
Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), John
Johnsson (s), Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson (s), Britt
Wigenfeldt (c), Kersti Swartz (fp). Ulla Tillander (c), Stig Alftin (s), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Lena Öhrsvik (s), och Blenda Littmarck (m).
GOTAB 58369 Stockholm 1978