med anledning av motion om indrivningen av skadestånd på grund av brott (Betänkande 1977/78:LU25 Lagutskottet)

LU 1977/78:25

Lagutskottets betänkande
1977/78:25

med anledning av motion om indrivningen av skadestånd på grund
av brott

Motionen

I motionen 1977/78:999 av Sven Johansson (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär sådan lagändring att dömd persons återbetalningssky ldighet
anpassas efter vederbörandes verkliga förmåga.

Motionären framhåller inledningsvis att full enighet torde råda om att den
som genom brott förorsakat ekonomisk skada skall ersätta den skadelidande.
Enligt motionären kan det emellertid ibland uppkomma konsekvenser som
direkt strider med syftet att den dömde skall återföras till ett normalt och
rättskaffens liv. Som exempel härpå nämner motionären fall när den dömde
ålagts en återbetalningsskyldighet som är betungande med hänsyn till hans
ekonomiska bärkraft och kronofogdemyndigheten med alla till buds stående
medel driver in skulden. Om den dömde då har återgått till ett normalt liv kan
följden bli att allt rivs ned som han själv och andra människor byggt upp och
han kan återfalla i brott. Motionären anser att rådande förhållanden måste
anses stå i strid med lagstiftarens strävan samtidigt som de också har en
negativ inverkan på de många frivilliga krafter som försöker hjälpa personer i
konflikt med samhället. Enligt motionären bör i stället en sådan ordning
införas att kronofogdemyndigheten inte kräver snabbare återbetalning än den
ersättningsskyldige orkar med.

Gällande rätt

Skadestånd m. m.

Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållar annan en skada blir
enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skyldig att ersätta skadan.
Skadeståndet skall fullt ut täcka den förlust som har åsamkats den
skadelidande. Om denne har medverkat till skadan genom egen vårdslöshet
kan skadeståndet sättas ned eller helt utebli. För barn och psykiskt abnorma
m. fl. gäller vissa regler i 2 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen om lindring i
skyldigheten att betala skadestånd. Andra subjekt bär ett vidare ansvar.
Arbetsgivare är enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen skyldig att ersätta skada
som hans arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Stat och
kommun svarar i vidstsräckt omfattning för skada som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen).

Skada som ersätts enligt de angivna reglerna är personskada och sakskada. I
vissa fall uppkommer också skyldighet att ersätta ren förmögenhetsskada.

1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 25

LU 1977/78:25

Med detta begrepp avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan
samband med att någon lider person- eller sakskada. Bara om ren förmögenhetsskada
har vållats genom brott uppkommer skadeståndsskyldighet (2 kap.
4 § skadeståndslagen).

Under vissa förutsättningar kan den skadeståndsskyldige få skadeståndet
nedsatt eller helt befrias från skadeståndsskyldighet. Jämkningsregeln, som
finns i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, innebär att skadeståndet kan jämkas efter
vad som är skäligt om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt
betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.
Vid jämkningen skall även den skadelidandes behov av skadeståndet
och övriga omständigheter beaktas. Regelns syfte är att man skall kunna ta
hänsyn till de sociala konsekvenserna i det enskilda fallet av att skadestånd
utdöms. Den skadeståndsskyldige skall inte tvingas att utge ett skadestånd
som kan betyda hans ekonomiska ruin eller leda till att han för all framtid
måste leva på existensminimum. Om skadeståndet täcks av
ansvarsförsäkring kan jämkningsregeln inte tillämpas. Skadeståndet kan då
inte anses oskäligt betungande.

Den allmänna jämkningsregeln kan tillämpas också om skadan har vållats
genom uppsåtligt brott. Nedsättning av skadeståndet kan ske när detta är
starkt motiverat av hänsyn till den ansvariges återanpassning i samhället,
men huvudregeln är att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall
jämkas.

För den som begår brott leder skadeståndsreglerna normalt till skyldighet
att ersätta skadan fullt ut. Detta gäller vare sig det är fråga om personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada. Den skadelidande har i de flesta fall
att hålla sig till den som har vållat skadan, dvs. den som har begått brottet.
Skadorna kan emellertid i mycket stor utsträckning täckas av försäkring eller
annat skydd på den skadelidandes egen sida. Detta är en omständighet som
rent faktiskt medför en lättnad i skadeståndsskyldigheten, åtminstone om
inte regress utövas för utgivna ersättningsbelopp. Vid personskada träder
sålunda socialförsäkring och andra skyddsanordningar in. Ersättningar som
utgår från den allmänna försäkringen, kollektiva tjänstepensionsförsäkringar
o. d. skall enligt skadeståndslagen räknas av från skadeståndsbeloppet.
Vidare har den skadelidande goda möjligheter att få resterande del av skadan
täckt genom överfallsskydd i sin hemförsäkring eller motsvarande försäkring.
Har han inte tillgång till överfallsskydd kan ersättning utgå enligt
kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för personskada på
grund av brott.

Vid sakskada täcks skadan också i många fall av försäkring på den
skadelidandes egen sida. Brandförsäkring täcker brandskador vid t. ex.
mordbrand, stöldförsäkring täcker inbrottsskador etc. För skada eller del av
skada som inte någon försäkring eller annan skyddsanordning täcker återstår
förden skadelidande att hålla sig till skadevållaren, dvs. den brottslige. Denne
kan i sin tur åberopa den allmänna jämkningsregeln och - åtminstone om

LU 1977/78:25

anpassningssvårigheter och liknande motiv talar för det - få nedsättning av
skadeståndet.

Skadeståndsskyldigheten kan åläggas den som begått brott antingen i
samband med brottmålsprocessen eller också i en särskild rättegång. I
samband med att en person fälls till ansvar för brott förekommer det vanligen
att han förutom eventuellt skadestånd förpliktas att utge ersättning till
statsverket i olika former. Här kan särskilt nämnas förverkande av egendom
eller värdet av egendomen, förverkande av vinning av brott samt skyldighet
att återbetala det allmännas utgifter för den dömdes offentliga försvar och för
vittnen m. m.

I brottsbalken finns vissa bestämmelser angående fullgörande av skadeståndsskyldighet
på grund av brott. Enligt 26 kap. 15 § kan sålunda den som
villkorligt frigivits från avtjänande av fängelsestraff och som förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada av övervakningsnämnden
meddelas föreskrift rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens
fullgörande. En förutsättning härför är dock att sådana föreskrifter inte med
hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter
kan antas motverka hans anpassning i samhället. Motsvarande föreskrifter
kan ges antingen i samband med dom på skyddstillsyn eller under prövotiden
vid skyddstillsyn (28 kap. 6 §)samt den som dömts till ungdomsfängelse eller
internering och vårdas utom anstalten (29 kap. 7 § resp. 30 kap. 10 §).
Föreskrifter angående fullgörande av skadeståndsskyldighet kan vidare
meddelas i samband med att någon döms till villkorlig dom. Om den dömde
inte följer en föreskrift om skadeståndsbetalning kan detta ytterst resultera i
olika sanktioner. Bl. a. kan villkorlig frigivning förklaras förverkad eller
skyddstillsyn eller villkorlig dom undanröjas.

Verkställighet av betalningsskyldighet

Närmare regler om verkställighet av domar och beslut på betalningsskyldighet
finns i utsökningslagen (1877:31 s. 1) och utsökningskungörelsen
(1971:1098).

Den exekutiva verksamheten kan närmast karaktäriseras som en fortsättning
på det processuella förfarandet vid domstol eller administrativ myndighet.
Verksamheten går sålunda ut på att slutgiltigt förverkliga det anspråk
som fastställts av domstolen eller myndigheten, att verkställa den betalningsskyldighet
eller annan skyldighet som fastställts i dom eller beslut.

1 utsökningslagen skiljs mellan två exekutiva organ, utmätningsman och
överexekutor. Utmätningsman är kronofogdemyndighet, som verkställer
utmätning, införsel, avhysning m. m. och som handhar indrivning av vissa
statliga fordringar såsom skatter. Överexekutor, som ingår i länsstyrelsens
organisation, beslutar i vissa fall om vräkning och handräckning och är
överinstans till kronofogdemyndighet. Besvär över kronofogdemyndighets
åtgärder prövas alltså av överexekutor, vars avgöranden i sin tur kan fullföljas

1* Riksdagen 1977/78. 8 samt Nr 25

LU 1977/78:25

till hovrätt och högsta domstolen.

I utsökningskungörelsen skiljs mellan allmänna och enskilda mål. Med
allmänt mål avses indrivning av skatter, böter och andra offentligrättsliga
fordringar. Övriga ärenden om verkställighet kallas enskilda mål. Härunder
faller huvudsakligen sådana ärenden i vilka verkställighet sker på begäran av
part - staten eller enskild person eller organisation - på grund av dom eller
beslut. Avgörande för om ett mål är allmänt eller enskilt är således den
bakomliggande fordringen. Denna indelning i allmänna och enskilda mål är
av stor betydelse från verkställighetssynpunkt, eftersom målen handläggs
enligt delvis mycket skilda ordningar. I ett enskilt mål har således kronofogdemyndigheten
att inom kort tid företa en förrättning för verkställighet och
att sedan redovisa resultatet för sökanden. I de allmänna målen uppträder
däremot kronofogdemyndigheten såsom företrädare för statsverket och har
att verkställa vad som i författningar betecknas som indrivning av fordringen.
Myndigheten har att företa alla lämpliga åtgärder som kan komma i fråga för
att förverkliga statsverkets anspråk. Målet redovisas således inte åter till
någon, om t. ex. ett utmätningsförsök skulle misslyckas, utan kvarstår för
indrivning fram till det anspråket realiserats eller försvunnit på annat sätt,
t. ex. genom preskription.

För att ett anspråk skall kunna realiseras tvångsvis genom kronofogdemyndighets
försorg krävs att det föreligger en offentlig urkund i vilken
anspråket fastställts. Sådana urkunder, som brukar benämnas exekutionstitlar,
kan vara av många olika slag. Som exempel kan nämnas domstols domar
på skadeståndsskyldighet. Liksom vid domstol förekommer i den exekutiva
processen parter, i allmänhet benämnda borgenär och gäldenär. En förutsättning
för att kronofogdemyndighet skall kunna företa verkställighet är att
borgenären begär sådan hos myndigheten. Detta gäller såväl i allmänna som i
enskilda mål. 1 de enskilda målen uttas i vissa fall en exekutionsavgift för
verkställigheten. I första hand skall denna betalas ur köpeskillingen för
egendom som utmäts eller på annat sätt tas ut av gäldenären. Kan kostnaden
inte tas ut på detta sätt, är borgenären skyldig att erlägga avgiften. Befriade
från avgift är vissa sökande, bl. a. staten, den som har allmän rättshjälp och
målsägande som söker verkställighet av skadestånd på grund av brott. Även i
dessa fall debiteras dock avgift och tas ut av gäldenären när så kan ske. Kan
avgiften inte tas ut av gäldenären är sökanden dock inte betalningsskyldig. I
allmänna mål uttas aldrig exekutionsavgift. Detta görs inte heller i mål om
införsel. Verkställighet hos kronofogdemyndighet kan äga rum i olika
former. Alla dessa kan dock inte komma i fråga för alla typer av fordringar. 1
olika författningar finns angivet i vilka fall en viss typ av verkställighet får
tillgripas. Av betydelse är också att borgenären i princip har att ange vilken
eller vilka verkställighetsformer som han önskar skall tillgripas i det särskilda
fallet. I princip all verkställighet riktar sig mot egendom tillhörande
gäldenären.

Vid handläggningen av enskilda mål är kronofogdemyndigheten bunden

LU 1977/78:25

av parternas yrkanden. Kronofogdemyndigheten kan således vidta endast de
exekutiva åtgärder som begärts av borgenären och kan inte lämna anstånd
eller föra några förhandlingar med gäldenären utan borgenärens medgivande.

I de allmänna målen har kronofogdemyndigheten däremot en dubbel
funktion. Myndigheten skall dels, liksom i de enskilda målen, vidta
exekutiva åtgärder, dels i övrigt vara verksam för att det allmänna skall få
betalt för sin fordran. Kronofogdemyndigheten företräder därvidlag statsverket
och har alltså uppgifter som tillkommer part. Vid vidtagande av
exekutiva åtgärder gäller i princip samma regler som för enskilda mål.

I de allmänna målen har kronofogdemyndigheten möjlighet att föra
förhandlingar med gäldenären. Möjligheter finns att medge anstånd med
inbetalning av skatter, böter m. m. och att träffa överenskommelse med
gäldenären om avbetalning. Myndigheten har också att lägga ekonomiska
aspekter på indrivningsverksamheten. Om kostnaderna för vård och
exekutiv försäljning kan beräknas bli så höga att väntad utdelning täcker
endast en obetydlig del av statsverkets fordran, kan myndigheten avstå från
att verkställa utmätning av viss egendom. Några bestämda tidsfrister för när
exekutiva åtgärder skall sättas in finns inte för de allmänna målen på annat
sätt än att det helt naturligt måste beaktas att preskriptionstiden för
fordringen inte utlöper.

Utmätning innebär i korthet att viss egendom som tillhör gäldenären tas
ifrån honom och säljs. Vad som inflyter vid försäljningen används sedan till
att betala den skuld för vilken verkställighet begärts och kostnaderna för
utmätningsförfarandet. Utmätning kan äga rum i såväl fast som lös egendom.
Således kan utmätning ske av bl. a. fordringar och vissa andra rättigheter som
tillkommer gäldenären.

Innan förrättning för verkställighet äger rum skall kronofogdemyndigheten
lämna en underrättelse till gäldenären. I denna skall anges bl. a.
fordringsbeloppet och exekutionstiteln samt skall gäldenären anmanas att
betala sin skuld. I anmaningen skall anges den tid gäldenären har på sig att
betala skulden. I förekommande fall skall också underrättas om tidpunkten
för utmätningsförrättning. I brådskande fall erfordras dock inte underrättelse.

Betalar gäldenären inte frivilligt och föreligger inte hinder mot utmätning
företas förrättning hos gäldenären. Vid denna uppmanas gäldenären att
anvisa viss tillgång för utmätning. Om den anvisade tillgången kan tas i mät
och bedöms täcka skulden fullt ut sker utmätning av denna. Anvisas inte
tillgång eller förslår anvisad sådan inte fullt ut för skulden, har utmätningsmannen
att undersöka gäldenärens tillgångsinnehav och, om utmätningsbar
egendom påträffas, att utmäta denna.

Som allmänna förutsättningar för utmätning gäller bl. a. att egendomen
skall tillhöra gäldenären. Härvid finns dock en presumtionsregel, vilken säger
att egendom som anträffas i gäldenärens besittning skall antas vara hans om
inte annat bevisas. Vidare finns de förutsättningarna för utmätning att

LU 1977/78:25

egendomen skall vara överlåtbar, att den skall ha ett fbrmögenhetsvärde och
att egendomens värde kan beräknas täcka åtminstone uppkommande
kostnader hos utmätningsmannen i målet.

I 65 § utsökningslagen finns intagna regler om undantagande av egendom
från utmätning av sociala hänsyn. Bestämmelserna anger gäldenärens s. k.
beneficium. Beneficiereglerna syftar till att gäldenärens och hans familj inte
helt skall blottställas. Enligt lagrummet skall bl. a. kläder för personligt bruk,
möbler, husgeråd o. d., arbetsredskap m. m., som krävs för gäldenärens
förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, hyres- eller bostadsrätt undantas
från utmätning, liksom pengar, banktillgodohavanden m. m. som fordras för
underhåll av gäldenären och hans familj. På grund av särskilda lagstadganden
är även viss annan egendom fredad från utmätning.

I enskilda mål skall utmätningsförrättning ske snarast och om möjligt inom
fyra veckor efter ansökan. Sökanden kan dock lämna anstånd med utmätningen.
Sådant anstånd får inte bestå mer än sex månader efter ansökan.
Därefter är ansökningen förfallen. Utmätt lös egendom bör säljas inom två
månader från utmätningen om hinder inte möter eller kronofogdemyndigheten
geranstånd. Sådant anstånd kan beviljas på begäran av borgenären eller
gäldenären. På begäran av gäldenären får anstånd beviljas endast om
borgenären medger det eller särskilda skäl föreligger. Utan synnerliga skäl får
anstånd inte beviljas utöver sex månader från utmätningen. Fall då anstånd
kan ges utan borgenärens tillstyrkan är om det kan antas att egendomen säljs
till underpris, att gäldenären på grund av arbetslöshet, sjukdom eller i övrigt
huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter eller
eljest starka skäl talar för anstånd.

En annan utsökningsform är utmätning i lön. Härvid kan arbetstagarens
avlöning som innestår hos arbetsgivaren, annan ersättning för arbetsinsats av
gäldenären, om dennes ställning därvid är jämförlig med en arbetstagares,
samt belopp vilka utgår som pension eller livränta tas i anspråk. Med livränta
jämställs sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av
sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Förordnande om löneutmätning får i princip inte meddelas om det med
skäl kan antas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden.
Förordnandet får omfatta endast belopp som uppenbart överstiger vad som
åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av
underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Under ett och samma
kalenderår får som regel utmätning i lön inte utan gäldenärens samtycke
tillämpas längre tid än sammanlagt tre månader.

En med utmätning i lön likartad exekutionsform är införsel. Närmare regler
om detta institut finns i införsellagen (1968:621). Införsel får bara ske för
underhållsbidrag, skatter, böter, vitén och vissa andra fordringar och således
inte för skadestånd.

LU 1977/78:25

Utredningar m. m.

Utsökningsrätten har varit föremål för en omfattande översyn. I betänkandet
(SOU 1973:22) Utsökningsbalk lade lagberedningen fram förslag till
utsökningsbalk, avsedd att ersätta bl. a. utsökningslagen och införsellagen.
Efter remissbehandling av förslaget har en lagrådsremiss på området
utarbetats. De i remissen upptagna förslagen behandlas f. n. i lagrådet. En
proposition beräknas bli förelagd riksdagen våren 1979.

De nuvarande reglerna om ersättning av allmänna medel för personskada
på grund av brott har varit föremål för översyn av en särskild utredning,
brottsskadeutredningen. Utredningen slutförde sitt uppdrag 1977 genom
avlämnande av betänkandet (SOU 1977:36) Ersättning för brottsskador. På
grundval av utredningsförslaget och de synpunkter som framkommit vid
remissbehandlingen av det har regeringen nyligen förelagt riksdagen en
proposition (prop. 1977/78:126) om ersättning för brottsskador. I propositionen,
som hänvisats till justitieutskottet, föreslås nya regler om ersättning av
statliga medel för brottsskador, avsedda att ersätta de nuvarande bestämmelserna
på området. Reformen innebär bl. a. att en skadelidande skall få full
ersättning för personskada och i vissa fall även för egendomsskador. De nya
reglerna föreslås träda i kraft den 1 oktober 1978.

Problemet med de straffades skuldsättning för skatter, underhållsbidrag,
skadestånd, böter m. m. har aktualiserats inom brottsförebyggande rådets
arbetsgrupp rörande anpassningsstöd åt straffade. Inom ramen för arbetsgruppens
verksamhet har en särskild utredning gjorts av denna fråga.
Resultatet av utredningen har publicerats av rådet i en rapport, Straffades
skulder, BRÅ:s rapport 1977:4.

I rapporten framhålls att den skuldbörda som många straffade har utgör i
många fall ett mycket påtagligt hinder för den dömdes möjligheter och vilja
att anpassa sig i samhällslivet. Skyldigheten att betala skadestånd och andra
skulder utgör en ytterligare påfrestning till många andra som möter den som
friges från anstalt. Från rehabiliteringssynpunkt är det olyckligt om den
frigivne riskerar att få leva på existensminimum för oöverskådlig tid framåt
därför att han måste avbetala på sina skulder. Det föreligger en fara att den
straffade under sådana förhållanden undviker att ta ett ordnat arbete, där han
kan nås av indrivningsåtgärder. Risken för återfall i brott ökar, och man kan
säga att det finns ett samband mellan sådan risk och tyngande skuldsättning.

Med hänsyn till dessa förhållanden är det enligt rapporten motiverat att
överväga olika åtgärder som syftar till att underlätta kriminalvårdsklienternas
ekonomiska situation. Sådana åtgärder skulle främja möjligheterna att
återanpassa klienterna till samhällslivet.

Det anförs vidare att lättnader i skuldsituationen dock endast bör
ifrågakomma för dem som verkligen är i behov därav och i fall då det är
verkligen motiverat. Särskilda åtgärder för att komma till rätta med

LU 1977/78:25

skuldsituationen bör i forsta hand övervägas beträffande dem som blivit
berövade friheten under i vart fall längre tid. Även i fall då en person dömts
till skyddstillsyn kan det finnas anledning att i viss mån i mindre utsträckning
ifrågasätta en förmånligare behandling. Endast personer som har behov av
hjälp och bistånd för att reda ut sin situation bör enligt rapporten vidare
komma i fråga. Hänsyn bör också tas endast till dem som är beredda att själva
aktivt medverka för att erhålla olika lättnader.

I rapporten framläggs förslag till en rad åtgärder på såväl kort som lång sikt.
Bl. a. föreslås en undersökning av den närmare utformningen av ett fastare
samarbete mellan kriminalvården och exekutionsväsendet, utarbetande av
centrala råd och anvisningar angående exekutiv verkställighet mot straffade
och vikten av att kriminalpolitiska synpunkter beaktas av exekutionsmyndigheterna
där så är möjligt. Vidare föreslås översyn av skadeståndslagens
regel om jämkning av betungande skadestånd och införande i utsökningslagstiftningen
av en föreskrift om socialt hänsynstagande vid verkställighet
av betalningsskyldighet. I ett längre tidsperspektiv bör enligt rapporten
ytterligare reformer på skadestånds- och försäkringsrättens område genomföras
i syfte att främja rehabiliteringen av straffade samt utsökningslagstiftningen
reformeras, varvid bl. a. kan övervägas indrivningsstopp under
övervakningstid, översyn av reglerna om införsel och utmätning eller
införande av något slags ackordssystem för nedsättning av fordringar mot
straffade.

Rapporten har remissbehandlats och därvid fått övervägande positiva
omdömen. Mellan remissinstanserna har enighet rått om att det är motiverat
att överväga olika åtgärder för att förbättra de straffades ekonomiska situation
i syfte att främja deras återanpassning. Också de förslag till åtgärder som
framlagts i rapporten har fått ett i huvudsak positivt mottagande.

Efter remissbehandlingen har brottsförebyggande rådet i skrivelse till
justitiedepartementet den 21 februari 1978 hemställt att regeringen måtte
pröva bl. a. förslagen om översyn av skadeståndslagens regel om jämkning av
oskäligt betungande skadestånd, införande i utsökningslagstiftningen av en
föreskrift om socialt hänsynstagande vid verkställighet av betalningsskyldighet
och reformer på skadestånds- och försäkringsrättens område med syfte
att främja rehabiliteringen av straffade.

BRÅ har vidare i skrivelse till riksskatteverket för verkets prövning och
eventuella åtgärder anmält bl. a. utredningens förslag om utarbetande av
centrala råd och anvisningar angående verkställighet mot straffade. Med
anledning av vissa andra av utredningens förslag har BRÅ också gjort
framställningar till budgetdepartementet och kriminalvårdsverket.

Frågan om skadeständsregleringen när någon dömts för brott har också
berörts i ungdomsfängelseutredningens slutbetänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom.
I betänkandet, som innehåller förslag till ändringar av brottsbalkens
påföljdssystem, föreslår utredningen bl. a. ett avskaffande av den
nuvarande möjligheten fördomstolen att meddela föreskrifter för den dömde

LU 1977/78:25

angående fullgörelsen av hans skadeståndsskyldighet. Domstolen bör i stället
enligt utredningen försöka få till stånd rimliga och för båda parter bindande
överenskommelser i denna fråga. Även skyddskonsulenten bör vara engagerad
i fråga om skadeståndsskyldighetens fullgörande och bl. a. vid behov ta
kontakt med målsäganden och försöka få till stånd en med hänsyn till den
dömdes ekonomiska förhållanden rimlig avbetalningsplan. Utredningen
framhåller att skyddskonsulenten - även om han självklart skall ta till vara
den dömdes intressen - på lämpligt sätt måste utöva påtryckning på den
dömde att efter bästa förmåga göra rätt för sig.

Utskottet

I motionen framhålls att full enighet torde råda om att den som genom
brott förorsakat ekonomisk skada skall ersätta den skadelidande. Enligt
motionären kan emellertid fullgörandet av skadeståndsskyldigheten medföra
konsekvenser som direkt strider mot syftet att en för brott dömd person skall
ges möjlighet att anpassa sig i samhället. Som exempel härpå nämner
motionären fall när den dömde ålagts en återbetalningsskyldighet som är
betungande med hänsyn till hans ekonomiska bärkraft och kronofogdemyndigheten
med alla till buds stående medel driver in skulden. Om den dömde
då har återgått till ett normalt liv kan följden bli att han återfaller i brott.
Motionären anser att rådande förhållanden måste anses stå i strid med
lagstiftarens strävan samtidigt som de också har en negativ inverkan på de
många frivilliga krafter som försöker hjälpa personer i konflikt med
samhället. Motionären yrkar därför att riksdagen hos regeringen begär sådan
lagändring att dömd persons återbetalningsskyldighet anpassas efter vederbörandes
verkliga förmåga.

I likhet med motionären anser utskottet att den dömdes skyldighet att
betala skadestånd på grund av brottet kan minska hans möjligheter till social
anpassning. Samtidigt bordel emellertid ses som ett angeläget krav att den
dömde efter förmåga kompenserar den skadelidande som inte får ersättning
från något annat håll.

Som framgår av redogörelsen ovan har det problem som tagits upp i
motionen uppmärksammats inom brottsförebyggande rådets arbetsgrupp
rörande anpassningsstöd åt straffade. En särskild utredning angående
straffades skuldsättning har skett och resultatet härav framlagts i en rapport,
Straffades skulder, BRÅ:s rapport 1977:4.1 rapporten föreslås en rad åtgärder
som syftar till att underlätta kriminalvårdsklienternas ekonomiska situation.
Brottsförebyggande rådet har sedermera, efter det att motionen väckts, i
skrivelse till justitiedepartementet hemställt att regeringen måtte pröva bl. a.
i rapporten framförda förslag om en översyn av skadeståndslagens regel om
jämkning av oskäligt betungande skadestånd, om införande i utsökningslagstiftningen
av en föreskrift om socialt hänsynstagande vid verkställighet av
betalningsskyldighet samt om reformer på skadestånds- och försäkringsrät -

LU 1977/78:25

tens område med syfte att främja rehabiliteringen av straffade. Brottsförebyggande
rådet har vidare för riksskatteverkets prövning och eventuella
åtgärder anmält bl. a. utredningens förslag om utarbetande av centrala råd
och anvisningar angående verkställighet av betalningsskyldighet mot straffade.

Genom de framställningar som brottsförebyggande rådet sålunda gjort
måste syftet med motionen anses tillgodosett. Utskottet vill också peka på att
frågan om de dömdas skuldbördor på grund av ålagd skadeståndsskyldighet
tagits upp i ungdomsfängelseutredningens slutbetänkande och att utredningen
framlagt förslag om avskaffande av den nuvarande möjligheten för
domstolen att ge föreskrifter om fullgörande av skadeståndsbetalning.

På grund av det anförda är någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen inte erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:999.

Stockholm den 25 april 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Martin Olsson (c),
Elvy Nilsson (s). Bernt Ekinge (fp), Sonja Fredgardh (c), Åke Gillström (s)*,
Bo Siegbahn (m), Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Joakim
Ollén (m)* och Birgitta Johansson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB Stockholm 1978 57811