med anledning av motion om indianernas situation (Betänkande 1978/79:UU9 Utrikesutskottet)

UU 1978/79:9

Utrikesutskottets betänkande
1978/79:9

med anledning av motion om indianernas situation
Motionen

1 motionen 1977/78:1019 av Gunnel Jonäng m. fl. (c) hemställs att
riksdagen uttalar att Sverige i FN aktualiserar och aktivt arbetar för
indianernas situation i både Nord- och Sydamerika.

Bakgrund

Indianernas situation på den amerikanska kontinenten varierar starkt från
land till land. I Nordamerika och i viss stater i Latinamerika, såsom Argentina
och Brasilien, utgör de i våra dagar en utpräglad minoritet. I andra, såsom
Guatemala, Peru och Ecuador är indianinslaget stort för att inte säga
dominerande. Olika stammar har olika kulturella särdrag. På sina håll är
indianerna väl integrerade med den under senare århundraden inflyttade
befolkningen, på andra har de fördrivits eller skilts ut och lever i mer eller
mindre frivillig isolering. En generell karakteristik av indianernas situation i
Amerika som helhet är därför utomordentligt svår att göra. Av samma skäl
måste varje försök att förbättra urbefolkningens villkor ta hänsyn till dessa
olikheter.

I USA finns i dag uppskattningsvis mellan en och två miljoner indianer.
Någon exakt siffra kan inte anges, framför allt därför att det inte längre rör sig
om någon väl definierad och enhetlig grupp. Ett stort antal indianer - mellan
650 000 och 850 000 - lever i ca 200 reservat. Dessa är av varierande storlek
och har en betydande grad av internt självstyre. Sysselsättningen utgörs
främst av jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Av geografiska och andra
skäl har näringslivet i reservaten som regel inte nått sådan livskraft att det
kunnat ge tillräcklig utkomst åt sina invånare. Arbetslösheten är ofta hög och
inkomstnivån lägre än i landet i övrigt. Endast ett reservat uppges vara
självbärande, medan de övriga är beroende av federalt stöd. Indianernas
situation i Canada är likartad den i USA.

Urbefolkningen i Latinamerika lever under delvis annorlunda villkor.
Indianerna är där ännu mindre än i Nordamerika någon avgränsad grupp.
Rasblandningen är mycket stor.

De grymma oförrätterna mot indianerna i både Nord- och Sydamerika
under den europeiska kolonisationens första skede är välkända. I Latinamerika
har ända in i våra dagar på många håll förekommit omfattande
förföljelser och förtryck av indianer. Fortfarande förekommer rapporter om
omänsklig behandling av Latinamerikas indianer. Det är emellertid svårt att

1 Riksdagen 1978/79. 9 sami Nr 9

UU 1978/79:9

finna belägg för att någon regering i Latinamerika för en uttalad politik som
riktar sig just mot indianer. De övergrepp som sker är snarare en del i ett sedan
gammalt utbildat mönster av förtryck eller i varje fall likgiltighet inför fattiga
och eftersatta gruppers förhållanden. Inte heller i detta avseende är det
emellertid möjligt att fälla generella omdömen. Vissa länder har utan tvivel
ambitioner att föra en medveten indianpolitik, medan andra nästan helt tycks
åsidosätta urbefolkningens särskilda behov.

Utskottet

Som framgår av bakgrundsredogörelsen ovan låter sig indianernas situation
i olika länder i Syd-, Mellan- och Nordamerika inte gärna beskrivas i
några generella termer, eftersom den starkt varierar mellan länderna och
ibland även inom ett och samma land. Särskilt där indianerna utgör en
befolkningsminoritet är deras belägenhet dock ofta beträngd eller negligerad i
skilda avseenden, mera som en följd av en traditionell ringaktning eller
likgiltighet för fattiga och avvikande gruppers situation än som ett led i en
systematisk förföljelse.

Om således indianproblemet i Latinamerika mera är ett uttryck för
allmänna sociala och ekonomiska missförhållanden än för regelrätt rasförföljelse,
befriar detta inte de berörda regeringarna och världssamfundet i
allmänhet från medansvar för indianernas situation. Sverige har i olika
sammanhang uttalat sig för stöd åt fattiga och eftersatta grupper. En strävan
inom vårt utvecklingsbistånd är också att alltmer inrikta detta på de fattigas
behov. Vi har i den internationella debatten haft anledning att framhålla att
arbetet till skydd för de mänskliga rättigheterna bör omfatta alla utsatta
grupper, inklusive olika befolkningsminoriteter.

Men inget stöd utifrån kan i längden bli effektivt om inte regeringarna i de
berörda länderna själva uppmärksammar orättvisorna. Det är dock angeläget
att stödja det arbete som bedrivs i olika internationella organisationer när det
gäller att belysa eftersatta minoriteters situation och möta deras särskilda
behov. Ett led i detta arbete var den konferens om minoriteters förhållanden
som hölls i Kiruna år 1977. Även de amerikanska staternas organisation,
OAS, uppges ägna betydande uppmärksamhet åt indianfrågan. En viktig och
svår uppgift i detta sammanhang är att finna en rimlig avvägning mellan
önskemålet att bevara urbefolkningarnas kulturella identitet och strävandena
att inte lämna några grupper utanför utvecklingsprocessen.

Av särskild vikt är naturligtvis de ansträngningar som görs inom Förenta
nationerna. En underkommitté till FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna har sedan år 1971 till uppgift att göra en grundlig utredning om
urbefolkningars situation. När utredningen avslutat sitt arbete, vilket
beräknas ske om ett par år, bör en mera ingående redovisning även av
indianernas aktuella situation i olika länder föreligga, vilken förhoppningsvis
kan läggas till grund för fortsatt arbete inom FN:s ram i denna fråga. Det

UU 1978/79:9

synes rimligt att avvakta resultatet av denna utredning innan eventuella
svenska initiativ till vidare internationella åtgärder övervägs. Detta hindrar
självfallet inte Sverige från att utnyttja de andra tillfällen som erbjuds för att
lämna sitt stöd åt strävanden att förbättra indianernas situation.

Med det anförda torde motionen fä anses besvarad.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motionen 1977/78:1019 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 28 november 1978

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s), Erik Adamsson (s), Anna-Lisa Nilsson (c), Sture Palm (s),
Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Gunnel Jonäng (c), Ingrid Sundberg (m),
Sture Ericson (s), David Wirmark (fp), Karin Söder (c), Jan Bergqvist (s), Ulla
Tillander (c) och Axel Andersson (s).

GOTAB 58912 Stockholm 1978